A ntรณn io Lobo A ntu nes Carlos Gardels dรถd
António Lobo Antunes
CAR LOS GAR DELS DÖD
Översättning av Marianne Eyre
14
1. por una cabeza
15
16
Á LVA RO Vi f t a n d e med sporttidningen klev dvärgen ut ur båset till vänster om porten. Han gjorde tecken åt oss att stanna bakom en ambulans med blinkande blåljus på taket, gick fram till föraren medan han hamrade med knogarna mot tidningen och frågade med ansiktet förvridet av ilska – Vet du vad vi betalade för den där rakitiska idioten från Belenenses? Träden vid universitetets idrottsplats (popplar, pilar, träd, björkar, framför allt popplar) vajade mot himlen, en rad taxi bilar brummade utefter muren, under ambulansens lampor dök en armbåge upp med en likgiltig ryckning, och dvärgen upphetsat medan han stoppade ner tidningen i fickan – Dra till med nåt, försök att gissa, kan du ana vad vi betalade för en sådan där halt krake som inte duger till reserv ens? Ansade gräsmattor och buskar som blänkte i det starka solljuset, trädgårdsmästare som kopplade på vattenspridare, sparvar, parkfrid, högst upp på en stolpe en röd pil med Akutmottagning i stora bokstäver av metall, och plötsligt blev jag medveten om sjukhuset. Min syster tutade och dvärgen som hängde över ambulansdörren gjorde tecken åt henne att vänta – Ett litet ögonblick bara, damen. Kan du tala om för mig, Alfredo, hur man vinner några bucklor med ett sådant här lag? Sjukhusbyggnaden i nio våningar och dussintals fönster var också omgiven av popplar och pilträd och björkar. Vatten spridarnas fontäner hängde upp små fina glasbitar i luften. Armbågen gled fram mot dvärgen som sårad hoppade undan – Vi får väl se din min när ligan sätter i gång. Löven tecknade fläckar på trottoaren liksom på Avenida Gomes Pereira när jag var barn (farfar med sin käpp på pro17
menad med hunden som han vallade från träd till träd), jag blev medveten om sjukhuset, plötsligt blev jag medveten om sjukhuset och hjärtat snörptes ihop i bröstet på mig av skräck. Min syster tutade igen och dvärgen var nära att koka av ilska när han föreställde sig de mardrömsaktiga eftermiddagarna tillsammans med supportrarna på läktaren med lagflaggan snöpligt hoprullad i knäet – Tio miljoner för en krympling utan vänsterfot, tio miljoner för en lam stackare från Alcoitão. Den här infarten är bara för sjukhuspersonalen och dem som ska till akuten, damen får lov att lämna bilen på gatan. Farfar stängde in hunden i köket, drog morgonrocken utanpå kavajen, slog sig ner i vardagsrummet med patienskortleken, och frömjöl från akacian regnade ner på hans ögonlock – Jag är läkare, förklarade min syster. Träd, tänkte jag, det är evigheter sedan jag tittade så här på träden, och dvärgen, som inte ville tro vad som stod i tidningen – Läkare? Vår fina klubb kommer att hamna i botten, det är då ett som är säkert. Jag känner inte igen damen, har ni möjligen ID-kortet med er? Här var sjukhuset igen, precis som nittonhundrafemtiosju när de sade åt mig Vi ska byta aortaklaffen på dig, pojke. På natten kom narkosläkaren in och undersökte mig och frågade om jag rökte, man kunde höra steg ute i den nybonade korridoren och jag Nu är det alltså klippt, nu tar jag snart mitt sista andetag. Armbågen försökte muntra upp dvärgen – Vi ska ju köpa en holländare eller en bulgar och vi ska nog ge dem så de tiger i UEFA-cupen, upp med bommen nu för killen på båren fick en infarkt och har säkert kolat vid det här laget. Jag har inte hört honom jämra sig sedan Olivais. Jag lyssnade till narkosläkarens steg liksom jag, när jag låg i min säng som barn, kunde höra de vuxna gå mellan salen och arbetsrummet och arbetsrummet och salen i huset där jag föddes, med kanariefågeln som drillade i sin övertäckta bur, kanariefågeln som bara drillade och dansade på pinnen om 18
den inte såg oss. Dvärgen satte händerna som en skärm över ögonen, tryckte näsan mot ambulansfönstret och meddelade armbågen – Han där inne ser ut att vara stendöd. Ljudet av skor och ljudet av oleandern, narkosläkaren som antecknade mina svar och farfar som kämpade med korten under kvällspatiensen, båda döva för hunden som krafsade på kaklet ute i köket, hunden som vägrade att äta när den gamle hade gått bort och gnällande släpade sig från draperi till draperi. Veterinären tog den till slut med sig i en korg för att ge den en spruta kaliumklorid, och dvärgen till min syster när han räckte tillbaka ID-kortet – Ursäkta mig, doktorn, jag följer bara reglementet. Bakom vaktkuren började sjukhuset växa och omge oss med fönster som om väggarna lutade sig fram för att ta emot oss. Ur trädgårdsslangarna växte små vattenpalmer upp, ambulansen försvann vid pilen som pekade mot akutintaget. Ingen av oss sade någonting och jag tänkte Vem kommer först att skrika ut sin smärta? Högst uppe på rampen vidgades asfalten till en rektangel, ett område med zigenare, fattiga människor och folk från Afrika bredde ut sig tvärsöver kullen, en rondell mynnade ut i motorvägen norrut, på en dörr meddelades Barnklinik, där var en svängdörr, flickor höjde ögonbrynen och manade till tystnad från affischer på väggen. Vi gick ner genom en gång där studenterna hade klottrat med kol, vi gick förbi en innergård med en massa lådor, flaskställ och vrak av gamla värmepannor, på sjätte våningen infektionsavdelningen med de sjuka balsamerade av förmiddagsljuset, ljuset klockan elva, berövat varje uns av skugga, moln eller fågel, och i intensivvårdssalen, med fönster som vette ut mot Lissabons avenyer och statyer, två sängar till vänster, två sängar till höger, syrgastuber, blodserumpåsar, EKG-apparater och andra apparater med vibrerande visare. I den första sängen till vänster stirrade ett barn på mig med en grodas eller en katts stela blick. I den andra en man med slangar i näsan och de blå fingrarna hängande 19
nere vid golvet. En kvinna i vit rock letade efter ett stetoskop och rotade bland papper och provsvar på ett bord med blank yta, och min syster, ut i luften – God dag och kvinnan medan hon krokade fast stetoskopet runt halsen och trummade lätt på barnets mellangärde med nageln – God dag och när hon lutade sig över barnet tänkte jag med blicken på en trädgårdsmästare och en rad magnolior nere i sjukhusparken Jag vill inte se sängarna till höger. Jag vill inte se dem. Jag vill inte se dem. Solen steg upp över sjukhusbyggnaden på väg mot Tejo och jag var övertygad om att min syster inte heller ville se dem, hon gick fram till barnet för att inte behöva titta, för att hindra sig själv från att titta. – Hjärninflammation, sade kvinnan i rocken och vecklade ihop stetoskopet. Inte ett enda ord på över en vecka. Hon talade i detta tystnadens rum utan utrymme för röster, med de blå fingrarna som drogs samman och spretade ut och drog ihop sig igen, och kvinnan medan hon stoppade om mannen – Stelkramp. Den eländiga stelkrampen, jag har ett fall till i respiratorn i salen bredvid hon pekade på väggen som min syster och jag vägrade att se och jag föreställde mig ännu en man med fingrarna snuddande vid golvet, en som andades med hjälp av elektriska gälar som blåste in luft i de döda lungorna. För att inte behöva tala med mig, för att inte behöva dela skräcken som vi båda kände upprepade min syster – Stelkramp? och kvinnan visade oss mapparna med journalerna medan ljuset förändrades när klockan gick mot tolv och strimlades i rött, lila och grönt från björkarna som numera nådde ända upp till sjätte våningen – Ja, stelkramp. Sju stycken på avdelningen, men bara en här inne, de andra är en tyfoidfeber och en hepatit 20
och hon avbröt sig när hon plötsligt insåg det uppenbara som hittills hade undgått henne och mumlade – Ursäkta en kvinna i vit rock, inte läkare, en sjuksköterska som inte bar den lilla mössan eller en rund klocka dinglande på bröstet som en utmärkelse, en sjuksköterska, säkert från någon förort, det var lätt att föreställa sig henne ensam på en biograf med gamla reprisfilmer, en ensam varelse i skymningen i en liten lägenhet ovanpå ett ölschapp för jobbare ( klirrande flaskor, ölfatens suckar, ljudet av bollarna på biljardbordet intill bardisken) en kvinna eroderad av femtio års besvikelser, inte ens mens truationen kvar längre, inte ens kvinna längre, en som hade upphört att göra motstånd mot åldern med krämer och smink, en varelse lika nära dödsångesten eller lika mycket mitt inne i den som mannen och barnet till vänster i sjukhussalen, för på den andra sidan, tänkte jag, fanns ingen, det fanns ingen säng, ingen patient, bara väggputsen och kanske ett skrivbord eller ett skåp med sonder och sprutor, det fanns ingen det fanns ingen, försäkrade jag och jag insåg att jag hade sagt det högt eftersom min syster och kvinnan vände sig mot mig och jag försökte komma med ett ursäktande leende liksom för att garantera att det inte var något, att jag hade tagit fel, att jag just hade vaknat och förstått att jag hade pratat i sömnen, att jag hade visat en skymt av den där mörka regionen som man blygs för och måste dölja, och jag upprepade envist – Det finns ingen men ändå fanns det någon där, vid sidan om tyfoidfebern som då och då flämtade till mellan lakanen, det fanns någon där och jag skulle titta på honom när solen började dala, när solen kom så nära jorden att popplarna, buskarna, prästkragarna, penséerna och eftermiddagens fåglar trädde in genom fönstren i en virvel av bladnerver och fjädrar. Jag skulle titta på honom och inte känna igen honom för att han var så mager, 21
jag skulle titta medan jag föste undan vingar och grenar och gröna dofter och vattenslangarna spred små fina droppar av glas över linoleummattan, droppar som skiftade från violett till ljust rosa och från ljust rosa till gult tills de smälte in i mörkret och löstes upp. Jag skulle titta på dig utan att veta om du såg mig, om du alls kunde se mig fastän dina ögon var vidöppna. Kvinnan noterade någonting i en anteckningsbok, barnet med hjärninflammation förföljde mig med sina grodögon och jag, lågt – Det finns ingen medan jag försökte skjuta upp det oundvikliga ögonblicket när jag skulle gå fram till dig, och i den stunden återvände jag tjugofem år tillbaka i tiden, klockan var tre en söndagsnatt och du låg och grät, jag klev upp och gick vacklande av trötthet bort till din säng, gatans gloria av ljus koagulerade i fönsterrutorna som en ängel på ett kors, och din mors röst – Vad var det, Álvaro? och jag löjlig i min alldeles för stora pyjamas – Ingenting, sov du bara. Din mun var öppen och du darrade, den orangefärgade ängeln växte och krympte i takt med dina skrik, jag sträckte fram handen, rädd att röra vid dig, och din mor – Vad var det, Álvaro? längst bort i vindslägenheten på Rua dos Arneiros som vi hyrde av en läkare, tre rum med sneda golv och ett citronträd och ett bykkar nere på gården. Det var det året då jag försökte få fram pengar till den första filmen, jag intervjuade skådespelerskor och diskuterade med producenten som hade sina tvivel i fråga om finansieringen, han lika oerfaren som jag som hade livnärt mig på franska filmtidskrifter och amerikanska detektivfilmer på Olímpia och Condes, och sedan kom föreläsningarna där jag träffade din mor vid klippbordet, en allvarlig, blond flicka, mycket allvarlig och mycket blond, med cigaretter som försvann för henne i långa rullar av aska, och jag över din säng, liksom alldeles strax, jag vettskrämd, liksom alldeles strax, 22
inför tanken att ta upp dig i famnen och visa dig för stadens orangegula, korsfästa ängel – Ingenting, sov du bara fastän vi är långt ifrån natten nu, fastän klockan är ett eller två på eftermiddagen och jag framhärdar i att inte titta på dig. Jag gifte mig när jag lyckades få ett reklamjobb som knappt räckte till hyran, elräkningen och gasen, jag skrev berättelser som jag aldrig skulle göra någon film på, och en morgon, det var i oktober, kräktes din mor när hon vaknade och jag kom på henne när hon stod och betraktade sig i badrummet – Jag är med barn och jag i den enorma pyjamasen som klädde av sig själv – Vad säger du? och din mor i den lilla skrubben av kakel och porslin – Jag är med barn, jag har ingen lust att röka längre och jag har sådan hemsk halsbränna. Jag minns den dagen, så olik denna, det regnade, kylan trängde genom märg och ben tills jag insåg att det inte var kylan som genomborrade mig, det var det där ansiktet utan anletsdrag som trädde fram i spegeln, tills jag insåg att jag hade gjort en utländsk kvinna med barn, insåg att jag inte tyckte om henne, inte tyckte om det alltför ljusa håret, den alltför vita hyn, tobaken som impregnerade varenda vrå av minnet, min barndom, farfar, hunden, Avenida Gomes Pereira, oleandern – Vad var det? – Ingenting, sov du bara – Vad var det? – Jag tycker inte om dig längre, du får förlåta att jag säger det, vi har nog aldrig tyckt om varandra egentligen, jag har nog aldrig tyckt om dig och ansiktet, med spår av uppkastningen på hakan, ansiktet som spanade efter min bild bakom hennes egen – Vad säger du? och jag, i den idiotiska pyjamasen – Jag har aldrig tyckt om dig, visst skulle jag kunna säga att 23
jag tyckte om dig, att jag fortfarande gör det, men då skulle jag ljuga, det var inte kärlek, det var någonting annat, vi kände oss ensamma båda två och jag visste inte vad jag skulle göra, vi var alldeles för unga och din mor till spegeln, därför att jag hade upphört att finnas till och förvandlats till en massa oordnade linjer – Och det har du upptäckt först nu? de båda i det trånga badrummet, de båda under glödlampan som avslöjade handdukshängare, tuber, krämburkar, tandborstar i det förkromade stället, en fönsterlucka i taket, och din mor – Och det har du upptäckt först nu? Jag ville trösta henne men jag kunde inte, det var meningslöst, jag förmådde inte. Jag såg henne vika sig dubbel i kväljningar, jag såg vätskan bubbla upp ur halsen på henne, jag såg hur Claudia i ett försök att hämta sig och återvinna värdigheten, ursinnig över att hon mådde illa och vimmelkantig av yrsel, sparkade till en toffel. Jag sträckte fram armen och hon – Nej och min arm ankrade till slut i pyjamasfickan, vatten började strila ner på korkplattorna, och din mor dök åter upp i spegeln, nästan kvävd av uppkastningar: – Sätt fram en kastrull innan allting blir genomblött. Jag gick och hämtade en gryta i köket, med viskande löv trädde popplarna in genom fönstret i sjukhussalen, och på andra sidan bredde kåkstaden med de fattiga, zigenarna och människorna från Afrika ut sig över hela kullen ner mot Plaça de Espanha. Regnet visslade i grytan och jag, lutad mot det lilla skåpet med tvål, schampo och toalettpapper – Jag skulle vilja prata med dig sedan, jag sa så här nu för jag tror att det kanske vore bäst om vi inte och din mor i spegeln, bara ögonlock och malande käkar – Gå in i vardagsrummet, försvinn, gå ut härifrån. Popplar, fåglar och popplar, sängarna till höger som trädde in i mitt synfält, och jag, medveten om skåpkanten genom pyjamasen 24
– Jag ringer till en barnmorska, Artur känner en jättebra barnmorska, och så fort ingreppet är över, i morgon eller i övermorgon, slipper du kräkas mer, det är hur enkelt som helst, det tar högst tio minuter och du kommer knappt att blöda ens. Jag blev tvungen att gå och hämta ännu en gryta och tömma den första för regnet blev häftigare och i en springa mellan bjälkarna intill takluckan började det också sippra in vatten. Antagligen hände samma sak i hela vindsvåningen, heltäckningsmattan genomblöt, lakanen genomblöta, skorna genomblöta, serveringsrummet, som var vår garderob, genomblött, och din mor medan hon upplöstes i spegeln och dök ner över toaletten, hostande och skakande – Gå in i vardagsrummet, försvinn, gå ut härifrån utan vrede, utan ilska, snarare föraktfull, medan hon höll sig fast i kanten av toalettstolen för att inte falla – Gå ut härifrån. Det regnade in i vardagsrummet, det regnade på spelbordet där vi brukade äta, det regnade på stolarna med halmsits, det regnade på den lilla röda soffan och jag vankade från vattenstril till vattenstril med grytor och kastruller och stekpannor och kannor, jag hörde din mor gå genom hallen mot sovrummet, jag hörde spiralfjädrarna när hon lade sig, jag hörde henne dra täcket över sig, men jag vågade inte ropa på henne utan jag försökte hitta fler pannor och grytor och kastruller, jag försökte hitta en hink och en svamp för att torka av Arraiolosmattan som hade blivit över och som vi fick som en allmosa, när vi hade gift oss, och jag tänkte – Förlåt som om någon skulle kunna förlåta någon annan, som om livet inte var denna anhopning av bitterhet och harm som det är, och till slut gick jag nerför trappan medan jag föste undan tunna dimslöjor och sjok av ånga liksom jag sköt undan blodserumpåsarna, syrgasflaskorna och gummislangarna när din säng och den andra sängen till höger i sjukhussalen gled fram mot mig, liksom jag sköt undan min syster och kvinnan i 25
den vita rocken som gick bredvid mig för att möta dig, jag fick syn på en handled där vätskan från en flaska gick in i venen, och när jag närmade mig hörde jag ett barn som grät och en sömnig röst som frågade – Vad var det, Álvaro? och när jag törnade mot din säng på sjukhuset, törnade mot din vagga, svarade jag, i hopp om att det var du som frågade, svarade jag medan jag försökte lyfta upp dig för att ta dig med mig bort från sjukhussängen eller från babykorgen (med en liten klocka som började spela när man drog i ett snöre) där du låg och grät med den orangefärgade staden orörlig i rutorna liksom en söndersliten ängel på ett kors, svarade jag medan jag drev ut cedrar ur smärtans innersta, ur dödens innersta – Ingenting, sov du bara
26
D e kan gärna komma och ta vad de vill från det här huset, det rör mig inte i ryggen. De kan ta möblerna, jungfrun, hunden, det där illaluktande kräket som alltid ska slicka mina händer, alltid har nosen i matskålen, alltid står och skäller på köksbalkongen. De kan gärna ta den förbaskade jycken, de kan gärna ta huset som min hustru ärvde efter sin far, de kan ta hela Benfica bara de lämnar mig i fred med en kortlek och ett bräde som jag kan lägga upp korten på. Något mer behöver jag inte: när vi blir ensamma, brädet, kortleken och jag, är jag säker på att jag kommer att må bättre. Min hustru flyttade hit när hon hade plockat upp mig efter kriget nittonhundrafjorton i Frankrike. Innan dess hade vi bott på Calçada da Estrela, fem trappor upp i ett hus nära basilikan och parken (eleverna från Apolos musikkår brukade spela i musikpaviljongen på söndagarna) och man kunde skymta en strimma av floden om man sträckte ut halsen på balkongen eller rättare sagt, om man sträckte ut hela kroppen över krukorna med petunior på balkongen, och innan man slog ihjäl sig nere på marken hann man under fallet uppfatta tre centimeter smutsigt vatten och skorstenen på en båt. Vid närmare eftertanke var tyskarna mindre farliga. Det var under det år jag var i Bordeaux som min hustru passade på att byta ut Calçada da Estrela mot Benfica, det skedde efter den kväll då hennes far i sin längtan efter Tejo lutade sig ut över balkongräcket, tappade balansen, välte omkull en blomkruka, svajade några sekunder halvvägs utanför huset, vred på huvudet och bad – Räck mig handen, Ester 27
och när inte så mycket som ett finger kom honom till hjälp dunsade han ner i stenläggningen som en mjuk pudding. De kan gärna ta den där lägenheten på Calçada da Estrela också, ifall den inte redan är riven. De kan ta Calçada da Estrela, de kan ta de tre centimetrarna av floden, de kan ta fregatten som tjöt inne i skallen på mig när jag gick ombord för att fara till Madeira efter revolten nittonhundratjugosex, fregatten som fortfarande tjuter varje gång trikåfabrikens siren sätter i gång vid tolvtiden, fregatten som tjöt utan uppehåll den där eftermiddagen när jag kom hem och hittade klädskåpen i en enda röra och ett kuvert med mitt namn på sovrumsbyrån Joaquim, nu flyttar jag ihop med Carlos, lycka till fregatten som fortsatte att tjuta, starkare och starkare, medan jag gick nerför trappan och min son satt med sitt loppspel i arbetsrummet jag var kadett vid ingenjörstrupperna när vi började ha sällskap och skicka sonetter till varandra, jag brukade gå hela vägen från Paço da Rainha och ställa mig under ditt fönster insvept i en cape, och du stod bakom gardinen och öppnade och slöt handen tjutet som blev outhärdligt när jag såg de tomma galgarna där dina kläder hade hängt, det blev så outhärdligt att jag satte händerna för öronen, och min son – Farbror Carlos och mamma lastade bilen full med resväskor ingen parfymflaska, ingen sammetshatt, ingen svavelsalva för hyn, ingen borste i silverpläter med våra hopslingrade initialer, båtsirenen överröstade mispelträdets knakande grenar på gården, och Carlos i morgonrock och cigarettmunstycke mellan tänderna på Rua Alexandre Herculano – Ester stannar hos mig, Joaquim, sådant är livet – Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig att ni skulle bedra oss på det här sättet, jag hade inte väntat mig att en officer skulle bedra diktaturen, var vänlig överlämna er revolver, och Carlos, medan han grävde mellan tänderna med nageln – Hon vill inte prata med dig, Joaquim, var snäll och respektera 28
det, förolämpa mig inte, krångla inte till saker och ting – Ni kan lämna Madeira när ni vill och återvända till fastlandet, amnestin kom i går, premiärministern har förlåtit er, er bostad står inte längre under övervakning och jag medan jag spanade in i hallen och försökte få en skymt av henne bakom en gardin, en dörr, bakom tapeten med sina små korgar, bakom en sekretär, en lampa vars fot utgjordes av en tidningspojke i brons, uppslagsböcker – Låt mig få tala med henne i en minut åtminstone, snälla Carlos, din far är ingen tjuv, det var bara som jag tog i och jag tänkte att jag aldrig hade haft en aning om att min bostad var bevakad, jag hade aldrig sett till några civilklädda poliser, svensken i huset intill följde mig inte med kikaren eller gjorde några anteckningar, det enda jag såg var ett orörligt hav under en orörlig himmel, Funchals stenlagda gator, vågorna mot pontonen, på den här ön finns det inga stränder, inte den ynkligaste lilla strandremsa ens, bara grus, sten, klippor och Carlos, medan han undersökte nageln – Du får ursäkta men hon vill faktiskt inte prata med dig, Joaquim, kan du inte försöka finna dig i det, kan du inte låta henne vara i fred en gång för alla? och jag, stående inför guvernören som satt vid skrivbordet medan hans uppochnervända spegelbild framträdde som en hjärterkung i den blanka bordsskivan – När går nästa passagerarfartyg till Lissabon, general? Jag klarar inte av det här klimatet, och guvernören medan han kammade sig i glaset som täckte hustruns porträtt – Vi ska bara ordna med några små byråkratiska formaliteter först, lite papper hit och dit, stämplar, sigill, vacciner, om det inte blir några förseningar med posten skulle jag tro att ni kommer att kunna resa om en eller två veckor och jag, medan jag tog ytterligare ett steg in i hallen, framknuffad av den tjutande fregatten – En minut, Carlos, tycker du det är för mycket begärt att 29
den som ska leva utan henne under resten av sitt liv ber att få en enda minut? Vare sig det berodde på frömjölet från blommorna eller på engelskornas parfymer gick jag alltid och hostade och nös på Madeira, alltid var jag hes och snorig och fregattens siren tjöt och Carlos, till tystnaden i huset – Kom hit ett tag, älskling, Joaquim vill prata lite med dig och en förtretad röst inifrån våningen – Säg att jag har ont i huvudet, säg att jag har feber, att jag är sjuk, att jag har brutit foten, hitta på vad som helst, skicka i väg honom, släng ut honom men det blev inte två veckor som guvernören hade lovat, det blev en hel månad med näsduken framför min rinnande näsa, från avdelning till avdelning, från tjänsteman till tjänsteman, och diskussioner med människor som inte lyssnade, som bara såg rätt igenom mig och upprepade – Nästa medan avdelningschefen underhandlade med underavdelningschefen och jag blev arg och otålig och trummade på disken och hotade att klaga på högre ort, och de – Nästa så blinda att de ibland tog mig för nästa person i kön och inte märkte att kolonnen av arma stackare, med eller utan ansökningspapper hoprullat i handen, bara blev längre och längre, och de – Nästa och avdelningschefen medan han knuffade underavdelningschefen i sidan – Du skulle se guvernörens donna, du skulle se henne naken och underavdelningschefen lystet – Det skulle jag inte ha något emot, senhor Moura, här har jag aldrig sett annat än fula flickor och jag med hjärtat i vild galopp – Jag tänker tala med era överordnade och de, glömska av mig 30
– Nästa fregattens tjut fyllde hela kvarteret och Carlos, närapå medlidsamt – Du hörde vad hon sa, eller hur? Det är bäst att du går, Joaquim och min son i vardagsrummet där han satt och lekte med en liten trävagn på två hjul – Kom mamma med dig tillbaka, pappa? bokarna hostade på avenyn och jungfrun som var ful redan på den tiden, fastän hon då var trettio år yngre – Hur många ska jag duka för, ingenjörn? och jag med en röst som flöt ihop med mumlet från oleandern – Gå och lägg dig, Tó Mané, för två personer, Alzira det var vår på Madeira, det var frömjöl och engelskor överallt i Funchal, inte lika mycket moln längre, himlen inte lika orörlig, passagerarfartygen kom och gick i en konsert av måsar, och guvernören, nu åtföljd av en underdånig knekt som inte hade fullt så många utmärkelsetecken som han själv – De har inte skickat handlingarna än, hur kan det komma sig att de inte har skickat dokumenten när jag skrev på dem för evigheter sedan? och min son gnällde – Bara en liten stund till, pappa och jag tog upp tidningen medan tjutet långsamt avtog – Om du inte går och lägger dig nu, Tó Mané, får du en hurril så att du flyger i väg och när jag hade läst nyheterna och vikt ihop tidningen och lagt den på det lilla bordet med tidskrifterna gned jungfrun sina sömniga ögon – Ingenjörn sa att jag skulle duka för två, dröjer det länge innan han kommer, den där andre som herrn har bjudit? och guvernören rättade till hustruns porträtt, vände sig om i fåtöljen och tittade ut över staden och kajen – Hör ni Pulido, ni får tjugofyra timmar på er att reda ut den här härvan och jag leende – Jag har inte bjudit någon annan herre, Alzira, den inbjudna är en kvinna och hon finns här redan, det glömde jag bort, 31
ursäkta mig, dra en kam genom håret och sätt dig ner på fruns plats, och tjutet upphörde. De kan gärna komma och ta vad de vill från det här huset så länge de lämnar mig i fred med en kortlek och ett bräde att lägga upp korten på, för nu finns här inte mycket kvar att lägga vantarna på: sonetterna och fotografierna har jag bränt upp i spisen, det förgångna har försvunnit ur albumen, Tó Mané gifte sig och for sin väg, han ringer aldrig, han kommer aldrig och hälsar på, vi blev kvar, jag och jungfrun och jycken som hon kom hem med en dag med ena tassen bruten och som jag går ut med efter lunchen för att den inte ska pissa på mattan, det skulle vara en lättnad om de kom och tog både hunden och jungfrun och Alzira som om hon inte var riktigt klok – Vill ingenjörn verkligen att jag ska sätta mig till bords med honom? och adjutanten till hjärterkungen som putsade sin hustru med näsduken – Här har vi tillståndet för ingenjörn, general, jag tog polischefen i örat och hjärterkungen till mig som fortfarande bara nös och snöt mig – Det finns bot för allting, ta det här, och på tal om bot, gå till apoteket och skaffa någonting för den där gräsliga förkylningen och adjutanten, väl insatt i frågan – Jag känner till några alldeles förträffliga örtteer och jag till jungfrun – Visst vill jag det, Alzira, visst vill jag det, sätt dig på stolen där och ta fruns servett. De kan ta både pigan och hunden för pigan och hunden gör inget annat än förgiftar tillvaron för mig, den ena bränner mina skjortkragar med strykjärnet och den andra håller jämt på att krafsa med klorna på kaklet, för att inte tala om den där barnungen som jag inte vet vem det är, som jag föredrar att inte känna eller som jag låtsas att jag inte känner, den där ungen som stryker omkring i rummen med ett hårt grepp om Alziras 32
förkläde, min sonson, förstås, min sonson, min sons pojke som han glömde kvar här så där som man glömmer kvar sitt paraply i kapprummet, och jag – Kanske örtte hjälper, tack för rådet, major och engelskornas parfymer fick mig att hosta i den ljumma lukten från vågorna min sonson som jag inte tittar på av rädsla för att jag ska bli fäst vid honom och min son sedan ska komma och ta honom ifrån mig, men det är ingen fara, jag tycker inte om någon, jag har aldrig tyckt om någon, och jag – Jag går nu, Carlos, du kan vara lugn, jag går nu och jag ska inte besvära dig mer, men jag ber dig att ta hand om henne, du måste vara hygglig mot henne, och om det skulle uppstå något problem eller om du skulle behöva pengar så tveka inte att ringa mig och jag tänker inte vara dum eller masochistisk och därför tar jag inga risker och fäster mig inte vid andra, om någon frågade mig vad man till varje pris inte bör göra skulle jag svara – Man ska inte fästa sig vid andra människor, då bäddar man bara för att må dåligt, det har jag tack och lov klarat mig från och därför är jag lycklig, och Carlos med försmädlig min – Tack så väldigt mycket, Joaquim och jag började gå och passerade Artilharia Um, Arco do Carvalhão, Campolide, utan att se järnvägsstationen, timme efter timme snubblade jag omkring på tvärgatorna och i gränderna och hörde betesdjurens skällor och törnade mot väggarna och om någon frågade mig skulle jag svara – Hemligheten är att man inte fäster sig vid någon, förstår ni, se på mig, jag tycker inte om någon och därför är jag fri, och min son – När kommer mamma hem från semestern, pappa? och jag, djupt försjunken i Armétidningen för att han inte skulle upptäcka mina tårar – Vilken dag som helst, Tó Mané, var inte orolig fäst er inte vid några djur heller, jag går bara ut med hunden för att den inte ska pissa på mattorna, för att den inte ska lyfta på benet mot möblerna, för att den inte ska skita på heltäcknings33
mattan, att jag inte låter avliva den är bara för att jag inte vill betala veterinären, det är billigare att skrapa ner lunchresterna i matskålen, och Alzira, förvånad – Oxfilé till hunden, ingenjörn, när vi kan få ben gratis hos slaktaren? Om någon frågade mig skulle jag svara – Det är väl klart att jag är lycklig, hus, pension, en kortlek och framför allt lugn och ro, för lugn och ro är sannerligen vad människan behöver, när jag lämnade Madeira och steg i land i Lissabon kom min hustru inte och mötte mig, det var fullt av folk, rop och skratt, inga engelskor, inget frömjöl, näsan var torr, det fanns ingen anledning att nysa, jag gick uppför Avenida Gomes Pereira, klockan var halv tolv på förmiddagen och hon mumlade otåligt med ryggen mot mig – Dra inte upp jalusin för jag kom i säng så hemskt sent i natt att tycka om någon är det ingen mening med, det som det är mening med är klängväxternas mummel, bokarnas bronkit, och jag till Alzira – Den får diarré av köttbenen, det är en fråga om hygien, jag vill inte ha golvet nersölat, du tror väl inte jag gillar att föda upp en byracka på innanlår? och Alzira, den dumma gåsen – Förlåt, men jag hade precis fått för mig att ingenjörn är fasligt svag för den lilla kraken, om någon frågade mig vad man bör göra jag drog upp jalusin, drog från gardinerna, skakade Ester – Varför har du inte skickat mig så mycket som ett vykort till Madeira på elva månader? om någon frågade mig vad man bör göra skulle jag genast svara – Man ska hålla sig för sig själv för man blir så trött på allt prat, vad tjänar det till att prata? och min hustru – Jag vet inte, jag har haft så mycket att tänka på, jag glömde bort det och det fanns oleandrar redan på den tiden, mispelträdet fanns där, bokarna var en halv meter höga när de planterades, församlingens vaktmästare brukade vattna dem med kärleksfulla åtbörder på fredagarna och de tacksamma bokarna bara växte 34
och växte, efter ett tag nådde de ända upp till taken, om de inte blev beskurna såg man inte husen längre och avenyn liknade en väg ute på landsbygden, kantad av lövverk som hindrade solen, tågen gled fram i en sorlande tunnel och Ester medan hon lade kudden över huvudet – Skulle du vilja vara tyst nu och låta mig sova? så att det var som att bo i en glaskupa full av viskningar och sus och kuttrande fåglar och skrikande fladdermöss på nätterna, massor av fladdermöss som lösgjorde sig från trädkronorna och flaxade åt alla håll runt lampljusen, nästa dag hittade jag brevet från min hustru, lutat mot en vas på byrån i sovrummet Joaquim, nu flyttar jag ihop med Carlos, lycka till och det var inte jag som bad henne gå, det var inte jag som ville skiljas, det var hon som lämnade mig, hon som tröttnade på mig, hon som låg kvar i sängen hela eftermiddagen och vägrade att prata med mig, vägrade varje samtal, hon som värjde sig för mina kyssar, hon som utan ett ord och med blicken i taket avvisade mina brickor med lunchen, med middagen, med teet, och till slut lade jag mig bredvid henne, men så fort jag rörde vid henne drog hon sig undan med en rysning som om jag vore någon sorts ödla, jag kände hur hon spände musklerna i spetsiga vinklar som en gräshoppa, redo att stöta bort mig, redo att fly undan mig, och frampå småtimmarna steg jag upp och duschade (det var mörkt i trädgården, inte minsta spår av morgonrodnaden, en ensam liten stjärna hängde över persikoträdet) en frans av syrener svalkade takrännorna, vattnet i den lilla kanalen blänkte och den första spårvagnen transporterade mitt kadaver ner till Baixa för att söka arbete. Fastän här inte finns några fladdermöss på dagen hör jag dem ändå skrika när jag tänker, bekymrad över min sonson – Gud bevare mig för att tycka om människor läkaren försäkrade att problemet med aortan inte var allvarligt, så fort han hade kommit ur puberteten skulle man veta om han behövde opereras eller ej men när han har kommit ur puberteten är både Alzira och jag döda och vem ska då följa med honom 35