Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN ---- © Jan Guillou Utgiven av Piratförlaget Omslag: Arne Öström Ateljén Omslagsfotografi: Peter Knutson Tryckt i Finland hos WS Bookwell,
VIII. Från Geijeraffären rakt ner i helvetet . Jävlar! Jävlars satan det var alltså sant. Jag stod i morgonrock ute i tamburen och stirrade på Dagens Nyheters förstasida. Där fanns hela historien. Ingressen var klockrent otvetydig, likaså rubriken: Carl Persson till Palme : GEIJER SÄKERHETSRISK! Rikspolischefen Carl Persson skrev ett PM till dåvarande statsminister Olof Palme att han ansåg att justitieministerns, Lennart Geijers, förbindelser med en ung prostituerad kvinna innebar en säkerhetsrisk. Och den historien hade jag själv avstått från att kolla närmare. Fast jag hade ju varit i närheten; under den senaste valkampanjen var jag på väg att ställa en fråga om saken till Olof Palme på hans presskonferens – alla partiledarna hade presskonferens i tur och ordning i riksdagshuset – och jag hade skrivit ner frågan i några varianter, exempelvis: ”Är det korrekt att rikspolischefen för någon tid sedan överlämnade en promemoria till dig där Lennart Geijer utpekades som misstänkt för samröre med prostituerade?” Jag satt en kväll och vände och vred på frågan tillsammans med Staffan Heimerson. Vi kände båda till att oroliga politiska reportrar smög omkring på Aftonbladet och gruvade sig för att ”det skulle komma ut” (en något bakvänd journalistisk attityd kan tyckas, men fullt naturlig för den typ av politrukjournalister som fanns på Afton-
bladet). Och det var ju ett gott tecken, det tydde på att historien var sann. Till slut bestämde jag mig för att det inte tjänade mycket till att spela gossen Ruda på en presskonferens. Om det inte var sant skulle Palme med nöje slita mig i stycken. Om det var sant så hade jag med mina fjorton dagars pressläggning ingen glädje av att servera alla dagspressjournalister den fråga ingen vågade ställa. Men nu hade Dagens Nyheter, av alla tidningar, det stora avslöjandet. Det var förargligt men ingenting att göra åt. Efter att ha stått en stund som förstenad och stirrat på DN:s förstasida gick jag in till köksbordet och slog upp tidningen. Det var Peter Bratt som hade gjort storyn. Förbannat, slagen av en nybörjare som Peter Bratt dessutom. Jaha. Man lär så länge man lever. Man ska inte ta något för givet, man ska kolla bra rykten annars dyker till och med en morgontidning upp med storyn i stället. Men timmar senare var både Peter Bratt och Dagens Nyheter krossade. Tidningsledningen hade klätt sig i säck och aska och rullade sig gråtande i stoftet, dementerade allt, bad om ursäkt, sparkade Peter Bratt, som också bad om ursäkt, till ett redigerarjobb på utlandsavdelningen, tillkallade krismöten i stor offentlig hemlighet och kastade snart fram ett skadestånd på kronor till Lennart Geijer som förvandlades till ett stipendium ”för förkovran av unga undersökande journalister”. Skadeglädjen var ofantlig i journalistkåren. Den malligaste morgontidningen hade gjort det största fiaskot på decennier. Olof Palme triumferade i den ena lysande dementin efter den andra. Aftonbladet vältrade sig i indignation och döpte om affären från Geijeraffären till Skvalleraffären. De politiska reportrarna Sten Nordin och Staffan Kellerborg kunde från dag ett, de hade fullt klart haft hög beredskap, fylla tidningen inte bara med dementier från Olof Palme och Lennart Geijer utan också med detaljerade förklaringar om hur dessa totalt falska rykten hade uppstått. Två dagar efter att den socialdemokratiska dementimaskinen krossat
såväl Dagens Nyheter som Peter Bratt inföll en sedan länge planerad sammankomst på Publicistklubben i Stockholm. Olof Palme uppträdde som soloartist under rubriken ”Tystnadens konformism”. Rubriken syftade på Olof Palmes uttalade farhåga i samband med den borgerliga valsegern, att nu skulle en tystnadens konformism breda ut sig i den borgerliga pressen. Det var ett mycket välbesökt möte. Hyenorna flockades för att gotta sig ännu mer i skadeglädje över Dagens Nyheters och den före detta avslöjarens förnedring. Olof Palme fick skrattarna på sin sida allt oftare under kvällen och det gjorde honom synbarligen inspirerad. När det oundvikliga ämnet Peter Bratt/Dagens Nyheter/Skvalleraffären kom upp tog Olof Palme sats med väl inprickad pausering när han fällde sin dom. Vad vi sett i aktion här, sa han, var ”kloakråttan med de gula betarna och (paus) … den nakna svansen”. Publiken tjöt av skratt. Jag antecknade sammanbitet. Dom fick honom till slut, dom jävlarna fick honom, tänkte jag grumligt utan att egentligen veta vilka jag menade med ”dom”. Och det kunde ha varit jag själv, tänkte jag vidare. En skickligt arrangerad fälla, några falska dokument, en eller annan uppgiftslämnare som inte gärna kan betvivlas i informationsögonblicket, och sen inte kan åberopas i efterhand – och så ligger man där sliten i stycken inför dessa hånskrattare som själva aldrig skulle riskera följderna av ett enda angrepp mot den politiska makten. Jag hade kommit av mig och slutat anteckna Olof Palmes ord. Någon stund senare gick en del av oss vidare till Operabaren och där kom jag att sitta tillsammans med Staffan Heimerson och Gunnar Fredriksson. Vi vände och vred på pusselbitarna. Det var alltså frågan om en avancerad antisocialdemokratisk provokation, slog Gunnar Fredriksson fast. Peter Bratt var visserligen en tämligen oerfaren reporter, förmodligen överskattad både av sig själv och redaktionsledningen på DN. Men den förklaringen räckte inte långt om man skulle förstå hur
ett stort tidningsmaskineri kan svälja ett gammalt skvaller så reservationslöst. Vem hade lurat Dagens Nyheter, inte bara Peter Bratt utan hela Dagens Nyheter? De krafter som varit igång ville komma såväl Rörelsen som Lennart Geijer till livs, så mycket var ändå klart. ”I så fall måste man naturligtvis söka de krafterna i närheten av rikspolischefen Carl Persson”, funderade jag. Carl Persson och Lennart Geijer hade ju en lång och delvis förbittrad historia av motsättningar bakom sig. ”Men om landets rikspolischef medverkar till att plantera falska uppgifter i landets mest ansedda tidning för att skada landets största politiska parti, så var det ju en jävla bra story det också”, konstaterade Staffan. ”Visst, och i så fall gäller ju inte grundlagens källskydd”, sade Gunnar Fredriksson. ”Källskyddet är till för att skydda enskilda uppgiftslämnare från att bli uppspårade av myndigheter men det är fanimej inte till för att skydda manipulerande makthavare som vill använda läckage av falska uppgifter för att åstadkomma politiska skandaler. Storyn om hur det här gick till vore inte bara intressant i största allmänhet, den vore rentav angelägen.” ”Jo”, sade Staffan, ”men var hittar vi en tillräckligt hänsynslös jävel till reporter som slår sig igenom alla dom här murarna? Inte hos oss på Aftonbladet i alla fall.” ”Nä, det är möjligt”, sade Gunnar Fredriksson, svepte undan sin lugg och blixtrade med glasögonen, ”men jag tror jag har en idé.” Och så blev det alldeles tyst runt bordet. Där satt två femtedelar av Aftonbladets redaktionsledning – Gunnar var en av två chefredaktörer – och såg forskande småleende på mig. ”Behöver du ett förskott?” undrade Gunnar. ”Nej”, sade jag, ”men jag behöver mellan en vecka och tio dagar. Minst.” Och så var det bestämt att jag skulle ge mig in på mitt livs största nederlag som journalist. Den fråga man här måste ställa sig är hur tre så på olika sätt kvali-
ficerade journalister som Gunnar Fredriksson, Staffan Heimerson och jag själv kunde ha så fruktansvärt fel. För i efterhand när Geijeraffären har klarlagts in i minsta detalj – jag har själv skrivit en sammanfattning på boksidor – så är sanningen lika enkel som brutal. Dagens Nyheter hade rätt i allt väsentligt, sånär som på några onödiga slarvfel och att det angivna årtalet för Carl Perssons PM till Olof Palme var fel. Dessutom rörde det sig inte om ett enda tillfälle för en sådan PM utan två, och . Flera politiker förekom visserligen i ryktesfloran kring en bordellaffär vid den här tiden, men det fanns bara en politiker som var trovärdigt utpekad av flera källor. Och det var Lennart Geijer. Om Olof Palme redan från början valt en smidigare linje, att bekräfta att han fått en PM precis som DN påstått, men därefter förklarat att man inom statsrådsberedningen kommit fram till att detta rörde sig om skvaller och därför inte vidtagit några åtgärder – så hade historien dött på några dagar. I stället gick Olof Palme in för en stenhård dementilinje och började tala om kloakråttor. Därmed förlängde han Geijeraffären med åtskilliga år och fick den till slut att framstå som betydligt värre än den varit från början. Mönstret är detsamma som i IB-affären, som Olof Palme lyckades förlänga med inte mindre än trettio år innan den kunde läggas till handlingarna, också då med betydligt mer graverande avslöjanden till slutsumman än vad som stått i de ursprungliga artiklarna i Folket i Bild/Kulturfront. Men på kort sikt skapade Olof Palmes höga svansföring och hans aggressiva, djupt indignerade, för att inte säga hatiska, attacker mot DN och Peter Bratt en stark illusion av trovärdighet. Det som dessutom framstod som ett mysterium för oss journalister var att en stor tidning med många kvalificerade medlemmar i en ytterst professionell redaktionsledning, så snabbt hade kunnat gå från tvärsäkerhet till total underkastelse. Ena dagen måste man ha trott sig veta att man hade rätt. Och redan följande dag visste man lika tvärsäkert att man hade fel? Något sådant kunde helt enkelt inte hända en
stor tidning. Slutsatsen, som sannerligen inte Gunnar Fredriksson, Staffan Heimerson och jag själv var ensamma om, kunde bara bli en. Dagens Nyheter hade lurats in i en skickligt konstruerad fälla. Mitt reportageuppdrag från Aftonbladet var alltså tydligt definierat. Jag måste kunna binda rikspolischefen Carl Persson, direkt eller indirekt, vid de uppgifter som överlämnats till Dagens Nyheter. Det var självklart i vilken ände jag måste börja arbetet, med Peter Bratt själv. Han var nu lämnad ute i kylan, hans egen tidning kunde aldrig försvara honom och också han var vid den här tidpunkten övertygad om att han utsatts för en provokation. Ett första hinder innan jag ringde Peter var att gissa rätt på hans källa. Det kunde inte gärna vara Carl Persson själv, det måste vara någon i hans absoluta närhet, mest sannolikt ”Röda Läcket”. Det var journalisternas smeknamn på Leif GW Persson vid den här tiden, det visste alla, även jag. Men jag kände inte Leif personligen och hade alltså inte den möjligheten att undgå min egen katastrof. För mig framstod Leif bara som ett logiskt mål för en första attack, han var faktiskt en av Carl Perssons närmaste och mest betrodda medarbetare. Dessutom berömd för sin vilja att samarbeta med journalister, han ansågs ha varit upphov till minst två stora journalistpris genom sin välvilja mot journalistkåren. Alltså ringde jag Peter Bratt och frågade nonchalant hur i helvete den där Leif GW hade kunnat få Peter att tro på de här sagorna. När Peter överrumplad frågade hur jag hade fått veta vem källan var föreslog jag att vi skulle träffas personligen, med tanke på våra gemensamma dåliga erfarenheter av att ha publik när vi talade i telefon. Jag for hem till Peter och gav honom ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Aftonbladet var den enda stora tidning som med trovärdighet kunde avslöja bakgrunden till skandalen och därmed ge Peter upprättelse. Och jag hade Aftonbladets formella uppdrag att göra storyn. Vi måste nu börja med att spela in ett telefonsamtal med Leif GW Persson, så att jag kunde ta i med hårdhandskarna när jag senare kon-
fronterade honom. Därutöver behövde jag en så detaljerad berättelse som möjligt om hur alla telefonsamtal gått fram och tillbaka mellan Leif och DN den där ödesdigra eftermiddagen och tidiga kvällen den november när katastrofen skapades. Jo, det är sant, jag utnyttjade hänsynslöst Peters utsatta belägenhet och förtvivlan. I det fortsatta arbetet hade jag dessutom tur. Under den kritiska tidpunkten för de avgörande telefonsamtalen mellan Leif och Peter hade Annika Hagström och Roland Hjelte suttit hos Carl Persson för att genomföra en teveintervju. De hade vid två tillfällen störts av att Leif kom in och förde viskande samtal med Carl Persson. Tidpunkterna stämde precis. Leif hade alltså diskuterat sitt läckage till DN med Carl Persson själv. Vilket skulle bevisas. Dessutom visade det sig att Leif, när han så att säga var klar med DN, ringt upp såväl Expressen som Aftonbladet för att få fart på dem också, låt vara med något olika utgångspunkter. Till Per Wendel på Expressen hade han sagt att nu brakade avslöjandet igång, så det var bäst att hänga på. Till Sten Nordin på Aftonbladet hade han vinklat om sitt tips som en varning om att nu var den där olyckliga historien på väg ut. Det såg ut som om Leif opererat som en fullfjädrad amerikansk spin doctor när han på det här sättet spelade ut landets tre största och viktigaste tidningar mot varandra. Det agerandet stärkte förstås intrycket av en skickligt planterad historia. Staffan Heimerson och jag for upp till Uppsala en kväll och mer eller mindre överföll Leif efter en föreläsning och konfronterade honom med Peters bandade telefonsamtal. Den enda kommentar vi fick ur honom var att han själv trott på vad han sagt till Peter Bratt. Rätt snabbt hade jag fått ihop en detaljerad beskrivning av hur katastrofen hamnat i DN och i berättelsen ingick just det som hade beställts av Aftonbladets redaktionsledning; Carl Persson kunde utpekas som indirekt uppgiftslämnare. Det är tekniskt sett en mycket bra story med häpnadsväckande många exakta detaljer i förloppet. Carl Persson var fast.
Men när Aftonbladets redaktionsledning diskuterade för eller emot publicering av mitt reportage slutade det med omröstning. Fyra röster mot publicering, en för. Gunnar Fredriksson hade av outgrundliga skäl vikt ner sig, Staffan lämnades ensam. Staffan och jag förstod inte vad vi varit med om. Men det är lätt att förklara. Hade Aftonbladet publicerat ett reportage som band rikspolischefen vid det påstådda ”skvallret” så hade han omedelbart tvingats försvara sig. Då hade sanningen kommit fram, att det alls inte var frågan om något skvaller. Följaktligen är det också lätt att förstå hur Aftonbladets politiske kommissarie Gösta Sandberg såg på problemet. Nämligen som vanligt, att ingenting som skadar Rörelsen får publiceras. Gösta Sandberg hade visserligen försökt beslagta min text och min bandinspelning och diverse utskrifter av anteckningar, men allt detta hade jag kopior på. Eftersom jag var frilansjournalist kunde jag nu erbjuda vilken som helst tidning att publicera materialet. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt tackade nej av vad han kallade etiska skäl. Tidningen Vi tackade nej av ”stilistiska” skäl och med förklaringen att ”våra läsare är inte intresserade av sånt här”. Göteborgs-Posten bad att få min text för påseende, men tackade sedan nej. Folket i Bild/Kulturfront tackade nej med hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Jan Myrdal hade döpt historien till ”källspräckningen” och skrev på Expressens kultursida att Peter Bratt och DN:s chefredaktör och, mer underförstått, jag själv borde åtalas och ställas inför rätta för grundlagsbrott. Eftersom min text funnits på flera tidningsredaktioner hade den förstås kopierats och cirkulerade nu i journalistvärlden som någon sorts samizdat, den ryska oppositionens hemliga litteratur. Den journalistiska enigheten var lika monumental som hycklande: historien om Geijer var bara illasinnat skvaller, men man fick inte avslöja hur skvallret hamnat i DN på grund av tryckfrihetslagstiftningens källskydd. Den december var det ny debatt på Publicistklubben under
rubriken ”Utgivarens ansvar och reporterns”. Bland deltagarna fanns Gösta Sandberg från Aftonbladet, Hans-Ingvar Johnsson från Dagens Nyheter och reportern Per Wendel från Expressen. Hans-Ingvar beklagade än en gång och bad om ursäkt och låg sen platt som en flundra resten av kvällen. Gösta Sandberg talade om ansvar och omdöme. Per Wendel riktade en attack mot Aftonbladet för att tidningen ”lejt en viss frilansjournalist” för att avslöja källor och frågade hur frilansaren kunde åta sig ett så förnedrande uppdrag. Jag, den uppenbare frilansaren, försökte kortfattat förklara att en av årtiondets största massmedieskandaler rimligtvis var en intressant händelse som borde kunna klargöras och kartläggas precis som vi skildrade skandaler inom andra maktsfärer än vår egen. Aftonbladet hade dessutom gett mig ett noga formulerat uppdrag och det hade jag fullföljt. Gösta Sandberg väntade till sitt slutanförande innan han berörde saken. Då sa han att det var fullkomligt osant att ”den där Gilo eller vad han nu heter någonsin skulle ha fått ett uppdrag från Aftonbladet. Däremot hade han försökt pracka på tidningen ett undermåligt material.” Jag vägrades replik av PK-ordföranden Örjan Wallqvist med hänvisning till att debatten nu var slut. Skrap med stolar och mummel när alla reste sig. I bröstfickan hade jag ett kvitto från Aftonbladets kassa eftersom jag just den dagen varit uppe på tidningen och kvitterat ut andra halvan, kronor, av mitt väl tilltagna honorar för mitt beställda och levererade jobb. Det är ett isande ögonblick. Jag var omgiven av kanske tvåhundra kolleger på Publicistklubben, men ändå plötsligt ensam. Ingen såg mig längre, ingen hälsade eller nickade när han gick förbi mig. Jag hade inte bara förvandlats till en lögnare som försökt kränga ett undermåligt material till Aftonbladet (texten är utmärkt kan jag försäkra och finns publicerad på annat håll). Jag hade också blivit en Tryckfrihetens fiende och kriminell. Iskylan satt i under flera år. Kolleger hälsade inte, bytte trottoar och gick över på andra sidan gatan om vi möttes, medarbetarskap i någon
av de större tidningarna var inte till att tänka på. Jag hade blivit en icke-person. Det är en upplevelse som är omöjlig att glömma. Som lök på laxen hade mina försörjningsmöjligheter försvunnit. Lennart Geijer var alltså en fin gammal man som aldrig nyttjat prostituerade. Peter Bratt var en skurk som hade försökt sprida skvaller om hedersmannen. Leif GW Persson var en skurk som hade initierat skvallret. Och jag var en skurk som hade förbrutit mig mot den Heliga tryckfrihetsförordningen. Peter Bratt klarade sig till en början bäst av oss tre skurkar. Han hade sin försörjning kvar och många i sin omgivning som tröstade, uppmuntrade och tyckte synd om honom. Det var inte precis min och Leifs situation. Leif kunde nu glömma alla karriärvägar uppåt i den socialdemokratiska maktsfären, han hade siktat på justitieministerposten. Nu satt han snart ensam i sin jaktstuga Fagerhult i Sörmland och övervägde om han skulle använda hagelbössa eller kulvapen vid sitt självmord. I stället beslöt han sig för att skriva tre kriminalromaner. Jag satt inne med en text som alla ville läsa men ingen publicera, trots att publicering måste ha inneburit att hela sanningen kom fram om Geijeraffären. Hela sanningen? Plötsligt läste jag om min egen text med helt nya ögon. Där stod ingenstans att Leif eller Carl Persson ljugit, bara att uppgifterna kom från dem. Jag hade till punkt och pricka utfört det reportageuppdrag jag fått av Aftonbladet, att knyta ihop Carl Persson med läckaget till DN. Men jag hade inte på något sätt kunnat ta ställning till om uppgifterna till DN var sanna eller ej. Vi hade bara lite till mans förmodat att så inte var fallet. Men om man nu läste om texten med den omvända förutsättningen, att allt var sant? Plötsligt gick det upp en mycket senkommen talgdank för mig. Jag ringde Leif, fick tag på honom nere i Fagerhult och han bad mig komma ned. Det blev början på en mycket lång vänskap och det ledde bland annat till att jag, som alltid varit jaktmotståndare av naturmupptyp,
7 - . & & 7 ! - - - - @ # & 25 & ! + 7 !4 4 ! ! & 7
! (
! ! & & & % 4 % - & % - #! ! & ! @ # 7 & - % & & - ## 4 ! &
& & #
7 ! # .
%- % 7 # #! ' #
&% 6 - % % ##
# >4
! &
-
7 '
" & $ - . " +
& & @
- > 7 0 &! ! % #!4
- % #! &! ( 7 8 > --> - & @ % % ! ! # #! $ 7 $ & & . - ! 5 8 4 3 @ $ 4 . ' 4 . ( )
4 8 $ *
- . > 4 & '
- # 7 &! & ! # % #! B &! ( #B4 ! ! % & %&& 7 ! - ! # % 7