Frida Nilsson
Hedvig och de andra tjejerna i tvåan har fått hästfeber. Aldrig vill de leka dunken eller spela fotboll, och inte hoppa rep eller hage. Allt de vill göra är att springa runt i galopp på skolgården. De frustar och kastar med huvena, stegrar sig och sparkar bakut. Drömmen är en egen häst. Och får man ingen – som Hedvig – kan det hända att man drabbas av ljugarsjuka. Hedvig råkar säga att hon har en ny granne med tre vita hästar som hon får rida på när hon vill. Plötsligt är hon populärast i klassen, men vad händer när sanningen kommer fram …? Hedvig ocH Max-olov är andra fristående boken om lantisungen Hedvig som bor utanför tjotahejti, granne med ingen. Frida Nilsson debuterade 2004 med KråKans otroliga liftarseMester som belönades med BMf-plaketten. Hennes böcker, som blivit väl mottagna av både läsare och recensenter, är också populära barnradioföljetonger. ”Det bubblar av glädje och galenskap.” (Norrtelje Tidning)
ISBN 978-91-27-10653-6
Frida Nilsson 9 789127 106536
HedvigMaxOlovomslag1-3.indd 1
09-05-14 16.53.49
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 7
09-05-13 10.28.42
Det finns ett päronträd på skolgården i Hardemo. Förresten finns det flera stycken, men just det här trädet är det högsta av alla och i toppen finns en klyka. Den är perfekt för två personer att sitta i. Nån tredje finns det inte plats för. Hedvig och Linda sitter nästan varje rast i den där klykan. Från kvistarna rycker de små sträva päron, och skrotten slänger de iväg i syrenbuskarna så att det rasslar om det. Hedvig och Linda är bästisar. Det har de varit ända sen första dan i ettan, och nu går de redan i tvåan! På ett sätt är de lika varann. Ingen av dem vet när man ska hålla mun. Men om man tittar på dem, då är de inte lika alls. Hedvig har rakt, brunt hår och lugg. Öronen står ut som två femkronor, näsan är rund som en potatis. Linda är liten. Håret är ljust och står på ända. Tän derna är stora som sockerbitar, och så har hon en uppåtnäsa som vickar hit och dit. Hennes mamma 7
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 7
09-05-13 10.28.42
sitter hemma och syr ärmhållare åt hängselfabriken hela dagarna. När Linda kommer hem är mamman jättetrött. Hon orkar nästan aldrig leka eller prata. ”Jag önskar att morsan var lite mer som din morsa”, säger Linda och biter i ett päron. Hedvigs mamma sover hela dagarna. Men hon vak nar när Hedvig kommer hem från skolan, och då orkar hon det mesta. Sover så länge, det gör hon för att hon jobbar på sjukhuset i stan om nätterna. Där får hon vara med om de mest gruvliga saker. En gång har hon sett en man som somnade när han satt på huk. Sen sov mannen i två dar så benen blev blå. Och då fick de såga bort benen! Hedvig ryser när hon tänker på det där. Hon skulle aldrig vilja jobba på sjukhus. Men mamma är lite tuffare än andra. Det är för att hon växte upp med tre storebrorsor som hon fick slåss med varje dag. Bröderna heter Nisse, Janne och Olle, de är vuxna nu. Och nu slåss de inte längre. ”Jo …”, säger Hedvig. ”Men din pappa då! Du har ju honom!” ”Äh, han är mest i garaget”, svarar Linda, ”och kommer bara in när det blir middag.” ”Roy då?” säger Hedvig. ”Honom har du väl?” 8
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 8
09-05-13 10.28.42
Roy är Lindas lilla fula marsvin. Han bor i en bur. ”Det skrället”, skrattar Linda. ”Han skriker ju ba ra man försöker klappa honom. Jag tror han har nåt fel i huvet.” Då är Hedvig tyst en stund. Hon rycker ett päron och sätter tänderna i det. ”Fast mig har du ju. Jag har väl inga fel i huvet!” ”Inga direkt allvarliga”, säger Linda och vickar på näsan. Sen skrattar de så att de nästan ramlar ner i backen. En skata lyfter skrikande ur trädet. Plötsligt prasslar det i grenarna nedanför. Karin och Ellen sticker upp huvena. ”Vi satt här själva”, säger Linda. Ellen är andfådd. ”Vi leker häst, ska ni vara med?” frågar hon. Linda rynkar på näsan. ”Nä.” Men Hedvig 9
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 9
09-05-13 10.28.43
slänger skrotten och börjar klättra ner. ”Kan jag väl.” Linda suckar och klättrar efter. Det har hänt nåt med Hedvig den här terminen, ja med nästan alla tjejer i tvåan. De vill inte göra samma saker som förut. Aldrig vill de leka dunken eller spela fotboll, och inte hoppa rep eller hage. Allt de vill göra är att springa runt i galopp på skolgården. De frustar och kastar med huvena, stegrar sig och sparkar bakut. Fickorna har blivit fulla av bokmärken med glada kusar och i väskan ligger tidningar som heter PONNY. Det är hästfebern som har kommit. Det syns inte på kroppen att man har hästfeber, man får inte gröna bölder eller hästsvans och fyra hovar. Hästfeber sätter sig i huvet, och sen är hästar det enda man kan tänka på. Linda är den enda som inte har fått hästfeber. Hon sitter på bänken intill grusplanen och sparkar med benen medan de andra leker. Nån häst skulle hon aldrig vilja ha ens om de kastade en efter henne. Hellre skulle hon vilja ha en moped, men det är hon för liten för. Ellen säger att det inte passar att tjejer har moped. Fast det ger Linda blanka sjutton i. Ellen med glasögonen, hon är den lyckligaste i klas 10
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 10
09-05-13 10.28.43
11
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 11
09-05-13 10.28.43
sen. Hon bor i ett hus som heter Himmelrike och har en pappa som är polis. Men det är inte därför som hon är så lycklig. I hagen ett stycke bort från Himmelrike står en häst, och det är Ellens egen. Hästen är fet som en kula. Den heter Smulan. Karin har varit i Himmelrike många gånger och träffat Smulan. Det är för att Karin och Ellen är bästa kompisar. Nu sliter Ellen upp en gren från marken. ”Pax att vara skötaren!” ”Pax att vara Smulan!” säger Karin. ”Kan inte jag vara Smulan?” frågar Hedvig. ”Du var igår.” ”Nej”, säger Ellen. ”Smulan är min häst, jag bestämmer vem som är hon.” Hedvig suckar. ”Du får hitta på ett annat namn”, säger Karin. ”Jag kan inte komma på nåt”, mumlar Hedvig. ”Du kanske kan heta Agneta Johansson!” ropar Linda. ”Det känner jag en häst som heter!” 12
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 12
09-05-13 10.28.43
Ellen drar ihop munnen. ”Det gör du inte alls”, säger hon. ”Jo-o!” ropar Linda glatt. ”Var finns den hästen i så fall?” undrar Karin. ”Där jag bor, i Berga! Fast både mamma och pappa har fått för sig att hon är människa, för hon ser helt vanlig ut på dagarna. Men jag hade mina misstankar, och en natt smög jag på henne, bara för att få reda på hur det var. Då såg jag hur hon klev upp i nattlinnet klockan tolv och öppnade kylen. Där fanns bara
13
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 13
09-05-13 10.28.44
hö och morötter! Hon åt ett helt lass, och sen gick hon ut och gnäggade mot månen.” ”Det är inte sant!” säger Karin. ”Jo!” säger Linda, ännu gladare. ”Och vet du hur hon blev sån? Hon blev biten av en häst när hon var liten.” Ellen sväljer. ”Ha-ha!” säger Linda. ”Varulvar hade ni hört ta las om, men att det finns hästulvar, det visste ni inte. Bäst att du passar dig för den där Kulan!” ”Smulan heter hon!” skriker Ellen. Hedvig skrattar så att hon skakar. Ellen fräser och sparkar i gruset. ”Ville du vara med eller inte?” ”Ja”, mumlar Hedvig. ”Då får du heta Blacken. Nu börjar vi. Galopp!” Så börjar Ellen vifta med grenen, och Karin och Hedvig springer runt, runt och kastar med huvet. ”Ih-hi-hi!” gnäggar Karin. ”Duktigt, Smulan”, säger Ellen. ”Du är den finaste hästen jag har.” ”Kan jag få komma med dig hem och träffa Smulan nån dag?” flåsar Hedvig. ”Kanske, jag får se”, svarar Ellen. ”Snälla?” 14
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 14
09-05-13 10.28.44
”Nu leker vi ju! Hästar kan inte prata! Trav!” Hedvig och Karin saktar ner och börjar trava. Men Linda suckar och klättrar upp i päronträdet igen. Päronen rycker hon ner utan att smaka på dem, hon kastar dem i skolväggen istället. Det blir slafsiga, blöta fläckar på teglet. Hon hatar den här sabla hästfebern.
15
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 15
09-05-13 10.28.44
Det Hedvig önskar mest i livet är en egen häst. Det finns många djur där hon bor. Grisar och ankor och höns och får, och så den svarta hunden Tacka och katterna så klart. Men om det bara funnes en häst också, då skulle livet vara mycket roligare. Men det finns det inte. Däremot finns det en hel drös med hästar borta på ridskolan i Riseberga. I Riseberga låg ett kloster en gång i tiden. Där gick nunnorna omkring med sänkta huven och tänkte på Gud. Nu finns det bara ruiner kvar av klostret. Där springer hästarna runt med lyfta svansar och tänker på sockerbitar. Men nån gång ibland kanske de tänker på Gud också, sånt kan man aldrig veta. ”Jag ska cykla till ridskolan!” säger Hedvig en lördag i augusti. Hon stoppar fötterna i träskorna och svänger upp dörren. Där ute luktar det gammal, trött sommar. Solen lyser varm från himlen och det knäpper 16
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 16
09-05-13 10.28.44
i alla väggar på Ängatorp. I stallväggarna, hönshusväggarna, valphusets väggar, vedbodväggarna, skjul väggarna och i väggarna till huset där Hedvig bor med mamma och pappa. ”Bara cykla försiktigt!” ropar pappa uppifrån kam maren. Han sitter och jobbar med en artikel som snart måste bli klar till tidningen. ”Jaa!” svarar Hedvig. Sen hämtar hon cykeln i skjulet. Den heter DBS och har ett rött handtag och ett grönt. Det konstiga är att DBS står för Damernas Bröst-Salva. Det säger i alla fall Hedvigs kusin Tony. Han är femton och bor i Hackvad. Hedvig hoppar upp på sadeln och far iväg. Men hon cyklar inte försiktigt! Hon störtar fram som en rallyförare, dammet yr och stenarna sprätter i luften. Skogen står mörk och hög intill dikeskanten. Efter en stund svänger hon av från Ängatorps grus väg. Nu ska hon korsa den stora vägen, där lastbilar na dundrar förbi ibland, och där raggarbilarna brän ner fram och tillbaka så att det blir gummistreck i asfalten. Hon tittar snabbt åt båda håll och sen gnisslar hon över till andra sidan. 17
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 17
09-05-13 10.28.44
Det gick fint, och inga raggare dök upp heller. Rag gare är livsfarliga, en gång har Hedvig sett när de stack ut stjärten genom rutan. Hon hatar sånt. Tony i Hackvad, han är raggare. Men än har han ingen bil, han har en moped med bruna stänkskärmar. Och när han hälsar, då tar han i så hårt att det knakar om fingrarna. Han gör det för att vara dum. En gång har han till och med kallat sin mamma Britt för Rövgök. Sånt gör man bara inte. Nu är det nerförsbacke. Håret står rakt bakåt, vinden sliter i kläderna. Hjulen rullar fortare, fortare, fortare, så här fort har aldrig nån cyklat förr! En annan väg löper tvärt förbi och korsar backen – PANG! Innan hon vet ordet av ligger hon på marken. Kroppen skakar. Hjärtat slår som en trumma. Handflatorna svider av små stenar som har borrat sig in i köttet. Knäna bränner och blodet rinner. Hjulen snurrar fortfarande på cykeln. ”Aj!” stönar nån. Det ligger en till cykel på vägen. Den är större, och under ligger en tant i stövlar. Byxorna är trasiga. Hon viftar med de tjocka armarna, men hon tar sig inte upp. Hedvig kommer genast på fötter. Hon har varit 18
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 18
09-05-13 10.28.44
dum nu, det vet hon. Man får inte cykla racersnabbt utan att se sig för i nerförsbackarna. ”Ska du säga förlåt då”, säger tanten på marken. Hon gnäller och försöker knuffa bort cykeln. Hedvig sväljer. Det är nåt konstigt med det där ordet. Andra ord hoppar ut ur munnen lätt som bara den. Men ordet förlåt, det liksom fastnar på tungan och vill nästan aldrig komma fram. Speciellt när nån ligger på marken med trasiga byxor och tycker att hon ska säga förlåt, då går det inte alls. Det kommer en tår nerför kinden på tanten. ”Hjälp mig upp!” tjuter hon. Då är det som om en kall hand kramar om hjärtat. Hedvig vill inte. Vuxna ska lyfta upp barn, inte tvärtom. Hon reser sin cykel utan att säga nånting. Snabbt trampar hon därifrån. ”Stanna!” skriker tanten, men det gör inte Hedvig, hon gnor allt vad hon kan och strax kommer hon runt en krök. Tantens skrik hörs svagare. Gråten bubblar nere i magen. Tänk om tanten dör nu. Tänk om de hittar henne alldeles vit och stel under cykeln om två veckor. Då är det Hedvig som har haft ihjäl henne. Och så sa hon inte ens förlåt. I Riseberga parkerar hon intill stallväggen. Här 19
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 19
09-05-13 10.28.44
luktar det starkt av hästskit och svett. Hon följer stigen bort mot ruinerna. Redan på håll ser hon de bruna ryggarna blänka i solen. Svarta svansar slår mot flugsvärmarna och gnäggningarna hörs långväga. Nunnorna som gick här en gång i tiden gnäggade ingenting, de hade svurit en tystnadsed. De fick inte tala med nån, bara viska lite med Gud. Hedvig blinkar mot himlen. Om hon också skulle ta och viska med Gud? Det kunde väl inte skada? Först ser hon sig om, så att ingen står nånstans och lyssnar. ”Käre gode Gud gör så hon jag körde på inte dör. Om du gör det ska jag aldrig mer cykla ifrån utan att säga förlåt. Heder och samvete.” Det känns genast bättre. Hjärtat blir varmare och benen tar små skutt. Hon river gräs från marken och sticker innanför grinden. En häst kommer försiktigt travande. Han vädrar i luften och sen tuggar han i sig gräsknippet. Han är len om mulen, lenare än sammet. Ögonen är bruna som kastanj, tänderna är långa som bambuskott och han är så vacker att det gör ont. ”Tycker du inte att jag ska börja på ridskolan?” frågar Hedvig. ”Vore inte det roligt?” Hästen svarar inte ja. Men han svarar inte nej hel20
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 20
09-05-13 10.28.44
ler. Han buffar henne på handen efter mer gräs. Men Hedvig vänder och går därifrån. Hon ska gå och fråga ridläraren om det finns några lediga platser. Stallet är mörkt och golvet är skitigt. Boxarna står tomma, bara lite halm ligger i hörnen. I sadelkammaren är det tyst som i graven. Nån ridlärare syns inte till. Hedvig går ut i ljuset igen. Hon slår en lov till baksidan av stallet, men där finns bara gödselstacken. Sju spyflugor har samlats för släktkalas. Det blir bajs till förrätt, huvudrätt och efterrätt. Ryggarna glänser som gröna sköldar och tungorna ser ut som små sugsnablar. Sugsnablar som suger bajs. Hedvig skyndar sig därifrån. Hon tycker nog lika illa om spyflugor som hon tycker om raggare. Vid ett staket står en skock ungar med svarta knop par på huvet. På fötterna sitter stövlar med höga skaft. De är ridskoleungar. Lyckliga, välkammade ridskoleungar. De ser på Hedvig, som står där i sina träskor och utan knopp på huvet. Egentligen vet inte Hedvig vilket hon hatar mest. Raggare, spyflugor eller ridskoleungar. Men om hon själv kan bli en sån unge, då är det en annan sak! 21
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 21
09-05-13 10.28.45
”Vet ni var ridlärarn är?” ropar hon. Ungarna skakar på huvet. Ridlärarn är sen idag, berättar en flicka med smala ben. Lektionen skulle ha börjat för en kvart sen. Då ställer sig Hedvig ett stycke bort och väntar. Att ungarna glor bryr hon sig inte om, hon tittar åt ett annat håll. De måste ha stått så där i en evighet, fem minuter eller tio, när hon med smala ben äntligen sträcker ut armen och pekar. ”Där är hon!” Borta på vägen kommer en tjock tant gående med hål på byxorna. Håret är tufsigt. Cykeln som hon leder bredvid sig låter gniii-gniii-gniii. Ena hjulet är buckligt. Hedvig stirrar. Det är tanten hon nyss körde på! Hon dog inte! Hon står som fastfrusen i marken, medan tanten kommer närmre. Tanten spänner ögonen i henne. ”Du!” säger hon. ”Så där gör man inte! När man cyklar in i nån ska man säga förlåt!” Hedvig tiger. Hon riktigt hör hur Gud där uppe viskar pst, glöm inte att du lovade! ”Nå?” fräser tanten. ”Får jag höra nu?” ”F-f… Jag skulle fråga om jag kunde börja på ridskolan.” 22
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 22
09-05-13 10.28.45
”Vad sa du?” tjuter tanten. ”Jag skulle fråga om jag fick böpåridskoln”, viskar Hedvig igen. Tanten sätter händerna i sidorna. ”Är du så dum att du tror du får börja på ridskolan utan att ens säga förlåt?!” Ungarna vid staketet glor så att ögonen nästan ploppar ur skallen. Men Hedvig springer bort till cykeln och kastar sig upp. Hon trampar därifrån med ett stort hål i magen. Längst nere på botten av hålet ligger ett ord och skramlar. Det tänker aldrig komma fram. 23
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 23
09-05-13 10.28.45
Vägen blir suddig bakom gråten. Att stå så där och lyssna på nån som skriker att man är dum, det är det värsta. När alla lyssnar dessutom. Hon korsar den stora vägen utan att möta några raggare den här gången heller. Och när hon kommer hem är kinderna randiga av tårar. Mamma och pappa sitter i köket och rensar svamp, kantareller. ”Vad är det som har hänt?” ropar mamma när hon ser det svarta blodet på knäna. ”Har du ramlat?” Med snoret rinnande ur näsan berättar Hedvig alltihop. Om krocken och tanten och ungarna och förlåtet som aldrig kom. Och att tanten skrek att hon var dum som trodde hon skulle få börja på ridskolan. När de har lyssnat klart säger pappa att sett från ena hållet så cyklade Hedvig in i tanten. Men sett från det andra hållet så var det tanten som cyklade in i Hedvig, och tanten sa inte heller förlåt! ”Dumma käringar finns det gott om”, muttrar han och släpper ut en skogsspindel genom fönstret. ”Ja, och dumma gubbar också”, säger mamma för säkerhets skull. Sen ställer hon sig vid spisen och steker kantareller med salt. De äter svampen på kaffe24
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 24
09-05-13 10.28.45
fat med en liten, liten gaffel som bara har tre piggar. Och nu börjar det regna utanför fönstret. Dropparna växer och växer, snart dundrar de mot rutan. Hedvig sparkar med hälarna mot kökssoffan. Hon vet inte vilket hon tycker bäst om. Regn eller kantareller eller mamma och pappa. Kanske tycker hon lika bra om alla. Men borta på ridskolan, där sitter nio genomblöta ungar på varsin häst och rider runt, runt i geggamojan. Fingrarna är blå och tänderna hackar. I mitten står en tant med trasiga byxor och gapar genom dropparna. Och hon tänker att hon hatar regn. Det värsta är, att cykeln som står och väntar på henne intill stallväggen är trasig. Hon vet att hon måste traska hela den långa vägen hem i skyfallet.
25
Hedvig & MaxOlov-inlaga1-3.indd 25
09-05-13 10.28.45
Frida Nilsson
Hedvig och de andra tjejerna i tvåan har fått hästfeber. Aldrig vill de leka dunken eller spela fotboll, och inte hoppa rep eller hage. Allt de vill göra är att springa runt i galopp på skolgården. De frustar och kastar med huvena, stegrar sig och sparkar bakut. Drömmen är en egen häst. Och får man ingen – som Hedvig – kan det hända att man drabbas av ljugarsjuka. Hedvig råkar säga att hon har en ny granne med tre vita hästar som hon får rida på när hon vill. Plötsligt är hon populärast i klassen, men vad händer när sanningen kommer fram …? Hedvig ocH Max-olov är andra fristående boken om lantisungen Hedvig som bor utanför tjotahejti, granne med ingen. Frida Nilsson debuterade 2004 med KråKans otroliga liftarseMester som belönades med BMf-plaketten. Hennes böcker, som blivit väl mottagna av både läsare och recensenter, är också populära barnradioföljetonger. ”Det bubblar av glädje och galenskap.” (Norrtelje Tidning)
ISBN 978-91-27-10653-6
Frida Nilsson 9 789127 106536
HedvigMaxOlovomslag1-3.indd 1
09-05-14 16.53.49