Max Andersson
andersson Svenska illustratörer ochMax konstnärer Text av Tommie Jönsson
Svenska illustratörer och konstnärer
7 text av Tommie jönsson
Orosdi-Back
max andersson © Max Andersson och Tommie Jönsson 2011 Orosdi-Back, Stockholm www.orosdi-back.com Tryckt i Kina via Printpool, april 2011 Miljöcertifierat enligt ISO 14001 Grafisk form: Marcus Gärde / Josefin Gahmberg ISBN 978-91-86593-12-4
5
max andersson Text av Tommie jönsson
Max Anderssons bilder är spetsiga och penetrerande. De bankar sig lätt in i skallen. Lite som brända spikar i hjässan på en spikbebis, för att referera till titeln på en av Max tidiga kortfilmer från 1987. Jag är rätt säker på att jag såg en snutt av den på svensk tv då, i ett ungdomsprogram. Men trots tillgång till SVT:s sändningskatalog och försök till självhypnos kan jag inte bekräfta att jag verkligen suttit på den mottagande sidan av tv-rutan. Även om jag gärna vill minnas att det var så. När jag idag ser om samlingskassetten Spik-Bebis och andra gränsfall, innehållande bland annat kortfilmerna Spik-Bebis, Varför är det så mycket svart och Lolita separerar, känns det som när man försöker återkalla vad man drömt om natten. Det som levt kvar i huvudet är några tydliga, korta bilder som känns väldigt bekanta, men sammanhangen är svårare att redogöra för. Dock har bilderna under många år funnits kvar inne i hjärnan. Max Andersson gör sånt med huvudet. Jag kan när som helst dra mig till minnes hur spetsiga de skevade axelpartierna på 80-talskavajerna är i seriealbumet Pixy. Eller hur många avsatser den aztek-stylade IKEA-pyramiden i samma serie har (fem stycken, med ett bål på toppen). Hur de slumliknande kvarteren för aborterade foster ser ut i Dödsriket. Och så vidare. Max Anderssons bildvärld är drömsk, svart och spikig. Där lever både varelser och ting. Pengarna har aktiva tarmsystem. Njurar och lungor följer individuella och kollektiva agendor. Små flickor och gossar kan ha bilkarosser istället för huvuden. Ändå beter de sig mänskligt, vilket även en vandrande pistol kan göra. Nästan överallt finns ruinliknande hyreskaserner, ibland lever de också. Döden är en gullig figur som får sparken från sitt jobb och tvingas arbeta inom barnomsorgen. Och ofta finns
6
någon form av konspirationer med i berättelserna. Det kan vara returburkar som hotfullt kommer tillbaka till konsumenten, inre organ som söker sammanhållning och frihet utanför värdkropparna, byråkratiska skeenden i ett dödsrike som inte är alltför olikt vårt eget samhälle. Alla dessa fantasier känns under läsning lika självklara som hur man uppfattar en dröm medan den verkar i hjärnan. Jag tror att Max Anderssons spikigt svärtade serier och filmer har en gräddfil in i det undermedvetna. I alla fall i mitt. Detta slår mig när jag hälsar på i hans ateljé i Berlin och jag plötsligt inser att Max-skapelsen Arla-haren sköt mig i huvudet. Max bjuder på en kopp kaffe. Han säger: ”Jag har tyvärr ingen mjölk.” Och som vanligt i situationer där mjölken kommer på tal så börjar jag, utan att ens tänka på det, improvisera fram ett hetsigt anförande om de dunkla krafterna som tvingar vanliga, resonerande människor att fortsätta hälla i sig mjölk i vuxen ålder. Jag målar snabbt och vant upp en bild av en mäktig mejerilobby som i generationer har hjärntvättat hela befolkningen till att bli kalciumöverdoserande laktoszombies med non stop bubblande mag- och tarmkanaler. Varje dag landsätter mjölkbönderna miljontals tetror på alla rikets köksbord. Och dessa förpackningar är ju i själva verket ett av vår tids kraftfullaste propagandaorgan! Varje måltids mittpunkt strålar ut laktosideologins agit-prop mot intet ont anande slutkonsumenter! På mjölkpaketens baksidor står enkla och gulliga grejer om att kossor är mysiga och utsöndrar en vätska som ger starka ben. Men vem vet vad som trycks på din tetrapak imorgon? Jag har agiterat på det där sättet i många år nu. Lite på skoj, men på tillräckligt allvar för att jag nästan ska tro på vad jag själv säger. Och alltid utan att fundera på varifrån den utlösande impulsen bakom denna svartmålning av mjölkbönderna ursprungligen kommer. Jag är ju egentligen bara en aning laktosintolerant. Jag får dock en förstående, milt positiv respons från Max. Han verkar tycka att det jag
7
säger är roligt. Kanske för att det är sant någonstans. – Mjölkprotein innehåller ett slags opiater, så kallade kasomorfiner, som penetrerar tarmväggen, når hjärnan via blodet och gör dig beroende. Det är då jag inser varifrån den förlösande gnistan bakom hela grejen förmodligen kommer: Max Anderssons mjölkpaketsparodi, som publicerades på en kultursida i Aftonbladet i början på 1990-talet. Arla-haren. Jag såg den första gången upptejpad på väggen i en studentkorridor. Jag älskade den och läste in så mycket underliggande budskap som det bara gick. Mer än vad som verkligen fanns där i de raska tuschlinjerna. Men den pistolviftande Arla-haren träffade mig rakt i huvudet. Kulan har suttit kvar hela tiden. – Arla-haren är nog det jag gjort som är mest känt. Alla verkar förstå och ta till sig den bilden. Den refererar till något som alla känner till, säger Max. Han verkar vara lite trött på gnagaren. Istället pratar vi inre organ. Bråkigt inkråm från folk och fä. Sådant återkommer i Max verk. Inte på ett obehagligt sätt. Oftast är det feberdrömskt på ett cartoon-gotiskt vis som när en njure skär sig ut ur sin värdorganism med hjälp av ett rakblad. Eller när ett riktigt hönshjärta har trätts över huvudet på en Pez-gubbe föreställande Kalle Anka. Den senare bor i en gammal kuvös i Max ateljé, tillsammans med andra leksaks- och organkombos i glasburkar fyllda med sjukhussprit. Jag har bara sett dem på foto i en tidning förut. Sedda live, när man kan lyfta dem försiktigt och kika genom grums och skiftningar mot ljuset, ger de en liten feeling av ömhet. En figur har tappat sitt påsydda öga. En bit från en gris har tappat sin rosiga färg och verkar lite urlakad. Strandade stackars leksaksaliens. Alla inälvor är sådant som man kan köpa i affären, säger Max. Vad spanade du specifikt efter när du kollade i köttdisken?
86
87
88
89
90
91
92
93
94
95
Max Andersson är en av Sveriges mest egensinniga serieskapare och filmkonstnärer. Berättelserna om traktorbarn, aborterade foster, döden och en nedfryst Tito har översatts till tjugo språk och samlats i drygt trettio böcker världen över. På senare tid har Max Andersson ägnat sig åt att färdigställa en dokumentärfilm om de verkliga händelserna bakom boken Bosnian Flat Dog, som han tecknade tillsammans med Lars Sjunnesson. Radioproducenten och journalisten Tommie Jönsson har intervjuat Max i hemstaden Berlin, i ett försök att förstå sig på dennes fascination för pistoler, förfallna hus och köttskulpturer. Boken är rikligt illustrerad med serier, illustrationer och foton, varav merparten inte publicerats tidigare. Denna bok ingår i Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer.
PRISGRUPP
I
Orosdi-Back
POCKETSTANDARD