9789188155221

Oppermanns A bsi n t 07 Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

I serien har tidigare utgivits: 01 02 03

04 05 06

Antal Szerb, Resa i månljus 2015 Antal Szerb, Det tredje tornet 2016 Miguel De Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha 2016 Hans Keilson, Vedersakarens död 2016 Hans Keilson, Komedi i moll 2016 Dola de Jong, Åkern är världen 2017

1 Nä r dok tor Gustav Oppermann vaknade denna sex­ tonde november, hans femtioårsdag, var det långt till sol­ uppgången. Detta tyckte han var obehagligt. För dagen skulle bli ansträngande, och han hade föresatt sig att sova ut ordentligt.

Från sin säng kunde han se ett par glesa trädtoppar och ett stycke himmel. Himlen var hög och klar, det var ingen dimma såsom annars ofta i november.

Han sträckte på sig, gäspade. Kastade, eftersom han i alla fall var vaken, beslutsamt undan täcket på den breda, låga sängen, svängde elastiskt ut båda benen, steg upp ur säng­ värmen i det morgonkalla rummet och gick ut på balkongen.

Framför honom sänkte sig hans lilla trädgård i tre terras­ ser ned mot skogen, till höger och vänster höjde sig skog­ klädda kullar, även på andra sidan av den trädbevuxna marken längre bort syntes kullar och skog. Från den osyn­ liga lilla sjön nedanför till vänster, från Grunewalds tallar, kom det behagliga fläktar. I den stora stillheten före morgo­ nen andades han in skogsluften i djupa, sköna drag. Långt bort­ifrån hördes dämpat en yxas slag; det regelbundna lju­ det fick tystnaden att framträda ännu starkare.

Liksom varenda morgon kände sig Gustav Oppermann 31

glad för sitt hus. Vem skulle kunna ana, om man oförbe­ rett förflyttades hit, att man bara var fem kilometer från Gedächtniskirche, västra Berlins centrum? Ja, han har verkligen lagt sitt hus på den vackraste platsen i Berlin. Här har han det största möjliga lantliga lugn och ändå storsta­ dens alla fördelar. Det är bara några få år sedan han byggde och inredde detta sitt lilla hus vid Max Regerstrasse, men han känner sig hopvuxen med huset och skogen, varenda tall runtomkring är ett stycke av honom. Han, den lilla sjön och den sandiga gatan där nere, där lyckligtvis inga bilar får köra, hör ihop.

Han stod en stund på balkongen och njöt sorglöst av morgonen och den välbekanta utsikten. Sedan började han huttra. Kände sig belåten över att det var en liten stund kvar till den dagliga morgonritten. Kröp tillbaka i sängvärmen.

Men han kunde inte somna om. Denna fördömda födelse­ dag. Det hade väl varit klokare om han rest bort från Berlin och sluppit hela tillställningen.

Eftersom han nu i alla fall var här, kunde han åtmin­stone ha gjort sin bror Martin den tjänsten att gå till affären i dag. De anställda kommer nog att bli stötta över att han inte personligen tar emot deras lyckönskningar. Strunt. Det är så ogemytligt att sitta där och höra på de förlägna gratu­ lationerna.

En riktig seniorchef måste visserligen ta sådant med på köpet. Seniorchef. Dumheter. Utan tvivel är Martin en bätt­ re affärsman, för att inte tala om svåger Jacques Lavendel och prokuristerna Brieger och Hintze. Nej, han gör nog bäst i att hålla sig så långt som möjligt från affären.

32

Gustav Oppermann gäspar högt. En man i hans situation borde egentligen ha den förbannade skyldigheten att vara bättre upplagd på sin femtioårsdag. Har inte dessa femtio år varit goda år? Där ligger han, ägare till ett vackert, efter hans smak inrättat hus och ett ståtligt bankkonto, del­ägare i en utmärkt affär, samlare och uppskattad kännare av böcker, innehavare av en idrottsmedalj i guld. Hans båda bröder och hans syster tycker bra om honom, han har en vän som han kan lita på, en massa trevliga bekanta, kvin­ nor, så många han vill, en älskvärd väninna. Ja, om någon har orsak att vara vid gott humör en sådan dag, så är det han. Varför är han det inte? Vad tusan beror det på?

Gustav Oppermann fnyser förargad, kastar sig på andra sidan, sluter energiskt de tunga ögonlocken, ligger med det stora, kraftiga, manliga huvudet orörligt på kudden. Nu ska han sova. Men det otåliga beslutet tjänar ingenting till, sömnen vill inte infinna sig.

Han småler klipskt, pojkaktigt. Han ska försöka ett medel som han inte använt sedan sin ungdom. Jag har det bra, bättre, bäst, tänker han. Och om igen, mekaniskt: jag har det bra, bättre, bäst. När han tänkt detta tvåhundra gånger ska han ha somnat. Han tänker det trehundra gång­ er, men somnar inte.

Likväl tycker han i alla fall att han har det bra. Kropps­ ligt, ekonomiskt, psykiskt. Med sina femtio år på nacken ser han ut, det törs han väl säga, som om han nyss fyllt fyrtio.

Och så känner han sig också. Han är inte för rik och inte för fattig, inte för klok och inte för dum. Vad han gjort för märkvärdigt? Författaren Gutwetter skulle aldrig ha slagit 33

igenom utan honom. Det är i alla fall något. Även doktor Frischlin har han hjälpt på fötter. Det som han själv publi­ cerat, ett par skrifter om män och böcker på 1700-talet, är samvetsgranna böcker av en litterär amatör, inte mera, han gör sig inga inbillningar. För seniorchefen i en möbelfirma är det i alla fall inte så illa. Han är en man av mellanformat, utan särskild begåvning. Mellanformatet är det bästa. Han är inte ärelysten. Inte mycket i alla fall.

Tio minuter till, så kan han äntligen göra sig i ordning till morgonritten. Han rör lite på käkarna, han har slutit ögonen men han tänker inte längre på sömn. Om han ska vara fullt uppriktig så finns det naturligtvis även åtskilligt som han önskar sig. Pro primo: Sybil är en väninna som många med rätta avundas honom. Den vackra, kloka Ellen Rosen­dorff tycker bättre om honom än han gjort sig för­ tjänt av. Likväl skulle han känna det som en stor besvikelse om det inte kom ett visst brev från en viss person i dag. Pro secundo: Han förväntar sig inte att Minervaförlaget sluter kontrakt med honom om hans Lessingbiografi. Det är inte heller så viktigt, om i sådana tider som dessa en författare som dog för hundrafemtio år sedan får sitt liv och verk be­ skrivet ännu en gång eller inte. Men om Minervaförlaget inte vill ha boken kommer det i alla fall att kännas lite för­ argligt. Pro tertio: …

Han har slagit upp ögonen, det är bruna, djupliggande ögon. Han ser inte så belåten ut, så ense med sitt öde som han trodde för knappt en minut sedan. Med lodräta, skarpa veck över den kraftiga näsan, de täta ögonbrynen häftigt sammandragna, stirrar han ansträngt, dystert upp i taket.

34

Märkvärdigt vad hans starka ansikte genast återspeglar varje skiftning hos det otåliga, ofta växlande sinnet.

Om Minervaförlaget tar boken, så har han ännu mer än ett år kvar innan den blir färdig. Tar det den inte, så låser han in manuskriptet som det är i skrivbordslådan. Vad ska han då göra hela vintern? Han kunde fara till Egypten, till Palestina. Det har han länge haft i kikarn. Egypten, Pales­ tina måste man ha sett.

Måste man verkligen det?

Dumheter. Varför ska man förstöra den vackra dagen med sådana funderingar? Skönt att det äntligen är tid till morgonritten.

Han går genom den lilla trädgården åt Max Regerstrasse till. Han är lite fyllig men välgymnastiserad, han går med fasta, snabba steg, sätter ned hela fotsulan, men han bär det tunga huvudet lätt. Betjänten Schlüter står vid porten, gratu­lerar. Även Bertha, Schlüters hustru, springer ut och gra­tulerar. Gustav Oppermann tackar högt, hjärtligt, skrat­ tar och ler. Rider i väg. Han vet att nu står de och tittar efter honom. De kan bara konstatera att han håller sig förbaskat bra för att vara femtio år. Han ser dessutom särskilt bra ut till häst, längre än han är i verkligheten, för han har lite korta ben men lång överkropp. ”Som Goethe”, brukar hans vän från bibliofilföreningen, rektor François vid Köni­ gin Luise-gymnasiet, anmärka minst en gång i månaden.

Under vägen träffar Gustav många av sina bekanta, häl­ sar och vinkar glatt med handen, stannar inte. Ritten gör honom gott. Han kommer upplivad tillbaka. Att duscha och bada är en härlig sak. Han gnolar belåtet och falskt 35

några lite invecklade melodier för sig själv, frustar kraftigt under duschen. Äter en ordentlig frukost.

Han går in i biblioteksrummet, går några gånger fram och tillbaka med fasta, snabba steg. Njuter av det vackra rummet och dess praktiska inredning. Sätter sig slutligen vid det väldiga arbetsbordet. De stora, breda fönstren skil­ jer honom knappt från landskapet utanför, han sitter som ute i det fria, och framför honom ligger i en tjock hög hans morgonpost, födelsedagsposten.

Gustav ser alltid på sin post med en viss glad nyfikenhet.

Man har sedan den tidiga ungdomen sträckt ut många an­ tenner i världen: hur reagerar den? Det där är födelsedags­ post, gratulationer, vad skulle det annars vara? Likväl har han en svag förhoppning att det ur dessa fyrtio, femtio brev kanske kunde komma något nytt, stimulerande in i hans liv.

Han öppnar inte breven meddetsamma, delar upp dem efter avsändarna, de angivna och de förmodade. Där – han känner en liten, plötslig nervryckning – är brevet från Anna, brevet som han väntat. Han håller det några ögonblick i handen. Blinkar lätt, nervöst. Sedan sprids en pojkaktig glans över hans ansikte, han lägger brevet åt sidan, ganska långt bort, tänker spara detta brev, som ett barn som göm­ mer den läckraste rätten till sist. Han börjar läsa de andra breven. Lyckönskningar. De är mycket trevliga att läsa men inte sensationella precis. Han sträcker sig efter Annas brev, väger det i handen, tar brevöppnaren. Tvekar. Blir glad att en gäst just kommer och stör honom.

Gästen är hans bror Martin. Martin Oppermann kom­ mer fram till honom med lite tunga steg som vanligt. Gus­ 36

tav håller av sin bror och unnar honom allt gott. Men han kan ändå inte låta bli att konstatera att Martin, som är två år yngre, ser äldre ut än han själv. Syskonen Oppermann liknar varandra, det påstår alla, säkerligen är det så. Mar­ tin har samma stora huvud som han, även hans ögon ligger tämligen djupt. Men Martins ögon verkar lite glanslösa och sömniga; allt hos honom är tyngre, massivare.

Martin sträcker båda händerna emot honom: ”Ja, vad ska man säga? Jag kan bara önska dig att allt blir som det är. Det önskar jag dig hjärtligt.” Oppermännerna har brummande röster och med undantag av Gustav visar de inte gärna sina känslor. Hos Martin är allt reserverat, vär­ digt. Men Gustav märker mycket väl hjärtligheten.

Martin Oppermann har med sig sin present. Betjänten Schlüter bär in den. Ur ett stort paket kommer det fram en tavla, ett porträtt. Det är en bröstbild, oval. Över en låg krage, en sådan som man använde på nittiotalet, sitter ett stort huvud på en ganska kort hals. Huvudet är massivt och har en tung, välvd panna över de djupliggande, lite sömniga ögonen, Oppermännernas ögon. Huvudet verkar slugt, fun­ dersamt, behagligt. Det är Immanuel Oppermanns huvud, deras farfader, han som grundat möbelfirman Oppermann.

Så såg han ut när han fyllde sextio år, kort efter Gustavs födelse.

Martin har lyft upp tavlan på det stora arbetsbordet och håller den där i sina fylliga, välvårdade händer. Gustavs bruna, tankfulla ögon ser in i farfaderns bruna, sluga.

Nej, vidare märkvärdig är tavlan inte. Den är gammal­ modig, utan större konstvärde. Likväl är de fyra syskonen 37

Oppermann fästa vid tavlan, den är kär och förtrogen för dem sedan den tidiga ungdomen, sannolikt ser de mera i den än det finns. Gustav vill inte ha något på de ljusa väg­ garna i sitt hem, det hänger en enda tavla i hela huset, i biblioteksrummet; men han har alltid livligt önskat att ha detta porträtt av farfadern Immanuel i sitt arbetsrum. Mar­ tin å sin sida ansåg att det borde sitta i möbelfirmans chefs­ kontor. Hur bra Gustav än för övrigt tyckte om Martin, hade det förargat honom att denne nekade honom tavlan.

Fördenskull kände han sig nu glad och belåten när han såg på tavlan. Han visste att det varit en uppoffring för Martin att skilja sig från den. Med glädjestrålande ansikte tackade han gång på gång för gåvan.

När Martin gått, ropade han på betjänten Schlüter och sade till honom att hänga upp tavlan. Platsen, där den skulle sitta, hade han bestämt för längesedan. Nu, strax ska den alltså verkligen hänga där. Gustav väntade otåligt på att Schlüter skulle bli färdig med sitt arbete. Äntligen var det klart. Arbetsrummet, biblioteket och det tredje rummet på nedre våningen, frukostrummet, övergick organiskt i var­ andra. Långsamt, betänksamt, flyttade Gustav ögonen från porträttet av Immanuel Oppermann, farfadern, sin forntid, till den andra, hittills enda tavlan i huset, den i biblioteket, porträttet av Sybil Rauch, sin väninna, sin nutid.

Nej, något betydande arbete var verkligen inte bilden av Immanuel Oppermann. Målaren Alexander Joels som en gång i världen målade den på beställning av vänner till Imma­ nuel Oppermann, hade varit löjligt överskattad på den tiden.

I dag känner ingen människa till honom längre. Men det 38

som Gustav Oppermann älskade hos bilden, var egentligen något annat än konstvärdet. Han och hans syster såg i detta bekanta porträtt av honom mannen själv och hans verk.

I och för sig var denne Immanuel Oppermanns livsverk ingenting stort, det var affärer och framgång. Men för de berlinska judarnas historia var det någonting mera.

Oppermännerna bodde sedan urminnes tider i Tyskland.

De härstammade från Elsass. Där hade de varit småban­ kirer, köpmän, silver- och guldsmeder. Stamfadern för de nuvarande Oppermännerna hade flyttat till Berlin från Fürth i Bayern. Farfadern, denne Immanuel Oppermann, hade under åren 1870–71 gjort stora leveranser till den i Frankrike opererande tyska armén. I en skrivelse som nu hängde inom glas och ram i möbelfirman Oppermanns chefskontor, betygade den tystlåtne fältmarskalken Moltke för herr Oppermann, att denne gjort den tyska armén goda tjänster. Några år efteråt hade Immanuel grundat möbel­ firman Oppermann, ett företag som framställde husge­råd för småborgaren och genom standardisering av sina alster kunde lämna sin kundkrets goda varor till billigt pris. Im­ manuel tyckte om sina kunder, hörde sig försiktigt för hos dem, lockade ur dem deras hemliga önskningar, skapade nya behov hos dem, uppfyllde dessa. I vida kretsar berättade man för varandra om hans jovialiska kvickheter, i vilka sunt berlinskt förnuft behagligt blandades med hans personliga, välvilliga skepticism. Han blev en populär figur i Berlin och snart även utanför denna stad. Att bröderna Oppermann gjorde hans porträtt till möbelhusets firmamärke, kunde inte anses förmätet. Fast förknippad med befolkningen på 39

många sätt bidrog han till att förvandla de tyska judarnas emancipation från pappersparagrafer till ett faktum, att göra Tyskland till ett verkligt hem för judarna.

Den lille Gustav mindes mycket väl sin farfar. Tre gånger i veckan hade han varit i hans bostad vid Alte Jacobstrasse i Berlins centrum. Bilden av den ganska korpulente herrn bekvämt tillbakalutad i sin svarta öronlappsfåtölj, med ka­ lott på huvudet, en bok i handen eller i knät, ofta med ett glas vin bredvid sig, hade djupt inpräglats hos pojken och ingav respekt men på samma gång förtrolighet. I farfaderns bostad kände han sig from och ändå hemmastadd. Här fick han obehindrat rota i det väldiga biblioteket, här hade han lärt sig älska böcker. Farfadern blev inte trött på att förkla­ ra för honom det som han inte förstod i böckerna, plira­ de slugt med sina sömniga ögon, tvetydigt, så att man inte visste vad som var skämt eller allvar. Aldrig senare hade Gustav så tydligt begripit att det som stod i dessa böcker var lögn och ändå sannare än verkligheten. Frågade man farfadern så fick man svar som tycktes handla om annat än frågorna, men till slut visade de sig ändå vara svar, ja de enda viktiga svaren.

När Gustav Oppermann nu stod framför tavlan, tänkte han ingenting av allt detta. Men han såg allt i tavlan. I de målade ögonen fanns så mycket av den gamles godmodiga, hemliga klokhet, att Gustav kände sig liten och ändå i sä­ kerhet inför den.

Kanske var det inte bra för den andra tavlan, för tavlan i arbetsrummet, för Sybil Rauchs porträtt, att han nu fick denna pendang. André Greid, han som målat denna tavla, 40

var utan tvivel tio gånger överlägsen den gamle, enkle Joels i konstskicklighet och teknik; på hans tavla var en stor del av ytan vit; han hade vetat att tavlan skulle hänga på denna ljusa vägg och låtit hela väggen medverka som bakgrund.

Ur denna ljusa vägg framträdde nu Sybil Rauch skarpt, egensinnigt. Tunn, bestämd, stod hon där, satte fram det ena benet en smula. På en lång hals höjde sig det avlånga huvudet, under en hög, smal, envis panna tittade egensin­ niga barnaögon fram, kindbenen framträdde starkt. Den långa, nedre delen av ansiktet drog sig tillbaka och slutade i en barnslig haka. Det var en bild utan kompromisser, en mycket tydlig bild, nästan karikatyrmässigt tydlig, menade Sybil Rauch när hon var vid dåligt humör. Men porträttet dolde inte heller något av det som var attraktivt hos Sybil Rauch. Trots sina omisskännliga trettio år såg kvinnan på tavlan barnslig ut, men också klok och egensinnig.

Egennyttig, tänkte Gustav Oppermann under inflytande av den andra tavlan.

Det var nu tio år sedan Gustav blev bekant med Sybil.

Hon var då dansös med många idéer, föga rytm, inte utan framgång. Hon hade pengar, förde en behaglig tillvaro, bortskämd av en levnadsklok, fördragsam mor. Den ele­ ganta flickans sydtyska, naiva kvickhet som så egendomligt kontrasterade mot hennes skarpa, lillgamla klokhet, hade tilltalat Gustav. Hon kände sig smickrad av den stadgade, ansedde herrns tydliga intresse. Hastigt uppstod mellan flickan och den tjugo år äldre mannen en stor, ovanlig för­ trolighet. Han var hennes älskare och onkel på samma gång.

Han hade sinne för alla hennes nycker, honom kunde hon 41

hänsynslöst blotta sig för, hans råd var välbetänkta, för­ ståndiga. Hon begrep, sadlade om med ett raskt beslut och utbildade sig under hans ledning till författarinna. Hon för­ stod att uttrycka sig personligt, färgrikt, hennes stämnings­ bilder och små historier trycktes gärna av tidningarna. När hennes förmögenhet smalt bort under svängningarna i den tyska ekonomin, kunde hon till en god del leva på inkoms­ terna av sitt författarskap. Gustav som själv saknade ska­ pande förmåga men var en god kritiker, understödde med ivriga, förståndiga råd; hans talrika förbindelser hjälpte henne också till en god avsättning. De hade ofta tänkt på att gifta sig, hon visserligen ivrigare än han. Men hon be­ grep att han föredrog att inte göra deras förbindelse stel och tråkig genom att legalisera den. På det hela taget hade det varit tio goda år, både för honom och för henne.

Goda år? Låt oss säga angenäma år, tänkte Gustav Op­ permann och betraktade det kloka, älskvärda, egensinniga barnet på tavlan.

Och plötsligt var brevet åter där, det oöppnade brevet på det stora skrivbordet, Annas brev. Med Anna skulle det inte ha blivit några tio angenäma år. Det skulle ha blivit år fulla av strid och irritation. Men å andra sidan, om han varit tillsammans med Anna hade han näppeligen i morse behövt fråga sig vad han ska ta sig till med sin vinter, om de avböjer hans Lessingbiografi. Han hade i så fall mycket väl vetat vad han skulle göra, han hade då sannolikt haft så mycket att stå i att han bett på sina knän att man inte skulle leda honom i frestelse med Lessing.

Nej, han hatar detta våldsamma sprattlande som han 42

iakttar hos många av sina vänner. Han älskar sitt anständi­ ga sätt att lata sig och ändå vara sysselsatt. Det är skönt att sitta i sitt vackra hem, med sina böcker, med säkra inkoms­ ter, med Grunewalds tallbevuxna kullar utanför fönstret.

Det är skönt att han gjorde slut med Anna den där gången, efter två år med henne.

Var det han eller hon som gjorde slut? Det är inte lätt att komma underfund med sitt eget livs historia. Så mycket är säkert att han skulle känna saknad om Anna helt och hållet försvann ur hans liv. Det blir visserligen alltid bitterhet kvar när de träffas. Anna har så rättframt, skarpt sätt att karak­ tärisera varje fel, varje minsta lilla svaghet. Så ofta när han är tillsammans med henne, till och med varje gång han får brev från henne, har han en känsla som om han ska inställa sig för domstol.

Han håller brevet i handen, tar brevöppnaren, sprättar upp det med ett enda snitt. Med de täta ögonbrynen häftigt hopdragna, lodräta, skarpa veck över den starka näsan och ett spänt uttryck i hela det stora ansiktet, läser han.

Anna gratulerar, kortfattat, hjärtligt. Med sin vackra, jämna stil meddelar hon honom att hon ska ha semester i slutet av april och gärna skulle tillbringa dessa fyra veckor tillsammans med honom. Om han vill träffa henne, ber hon honom föreslå var.

Spänningen släpper i Gustavs ansikte. Han har varit ängslig för detta brev. Det var ett angenämt brev. Anna har ingen bekväm tillvaro. Hon är sekreterare i styrelsen för Stuttgarts elektricitetsverk, mycket upptagen av sitt arbete; hennes privatliv trängs ihop till de fyra veckorna semester.

43

Att hon erbjuder honom dessa fyra veckor bevisar att hon inte har gett upp honom.

Han läser brevet en gång till. Nej, Anna är inte likgil­ tig för honom, hon säger ja till honom. Falskt och ihärdigt gnolar han den svåra melodin från i morse för sig själv. Be­ traktar, halvt medvetet, halvt mekaniskt Immanuel Opper­ manns bild. Känner sig innerligt belåten.

2 Under tiden far Martin Oppermann till affären. Gustavs hus låg vid Max Regerstrasse, vid gränsen mellan Grune­ wald och Dahlem. Oppermännernas huvudaffär ligger vid Gertraudtenstrasse i inre stadens centrum. Chauffören Franzke torde behöva minst tjugofem minuter. Om det går bra är Martin på kontoret elva och tio; om han har otur med ljussignalerna, inte innan kvart över elva. Han har stämt möte med Heinrich Wels klockan elva. Martin Oppermann tycker inte om att låta folk vänta. Och att Heinrich Wels måste vänta känner han dubbelt obehag inför. Samtalet torde under alla förhållanden inte bli så glädjande.

Martin Oppermann sitter stel i bilen, utan att luta sig tillbaka, i en hållning som inte just kan kallas vacker och naturlig. Oppermännerna är lite tunga i kroppen, Edgar, lä­ karen, mindre, även Gustav har genom träning fått bort lite av denna tyngd. Martin har inte tid till dylikt. Han är af­ färsman, familjefar, har förpliktelser av alla slag. Han sitter rak med det stora huvudet framskjutet och ögonen slutna.

44

Nej, samtalet med Heinrich Wels blir nog inte glädjande.

Numera är det sällan man får vara med om något glädjande i affären. Han borde inte ha låtit Wels vänta. Han kunde ha överlämnat tavlan till Gustav på kvällen, vid supén; det var inte ovillkorligen nödvändigt att han lämnade honom den på morgonen. Han tycker om Gustav men är avund­ sjuk på honom. Gustav har det bekvämt, alltför bekvämt. Även Edgar, läkaren, har det bekvämt. Han, Martin, har ensam måst överta arvet efter Immanuel Oppermann. Det är i krisens och den stigande antisemitismens tider fördömt svårt att värdigt representera detta arv. Martin tog av sig den stela hatten, strök sig genom det stripiga, svarta håret, suckade lätt. Han borde inte ha låtit Heinrich Wels vänta.

De var vid Dönhoffplatz som myllrade av folk. Där syn­ tes huset redan. Inklämt mellan andra stod det där, trångt, gammal­modigt, men solitt och förtroendeingivande. Bilen pas­serade de fyra stora skyltfönstren, stannade vid huvud­ portalen. Martin skulle gärna hastigt hoppat ur, men han be­härskade sig, han höll styvt på sin värdighet. Den gamle portvakten Leschinsky ställde sig i givakt innan han satte vriddörren i rörelse. Martin Oppermann rörde med ett finger vid hatten liksom varje dag. August Leschinsky hade varit i affären sedan Immanuel Oppermanns tid, han visste besked om varenda småsak. Han visste bestämt att Martin gratulerat sin bror Gustav till femtioårsdagen. Skulle gamle Oppermann ha gillat att man kom för sent av en dylik or­ sak? Leschinskys ansikte med det gråa, styva skägget var alltid buttert, mannens hållning alltid träaktig. I dag var han särskilt stram och styv: han gillade sin chefs uppträdande.

45

Martin var mindre belåten med sitt uppträdande än vad hans portier var. Han for upp till sitt kontor på tredje vå­ ningen. Använde den bakre ingången. Han ville inte se hur Heinrich Wels satt och väntade.

På väggen över hans skrivbord hängde, som i alla Opper­ mann-affärer, den gamle Oppermanns porträtt. Det stack till en smula i bröstet på honom, att det nu inte längre var originalet utan en kopia. Naturligtvis var det i grund och botten likgiltigt om originalet hängde här eller hos Gustav.

Gustav hade säkerligen mera förståelse för det, han hade ju mera tid, det hängde bättre hos honom, och i själva verket hade väl Gustav också bättre anspråk på det. Ändå var det obehagligt att han nu inte längre skulle ha originalet för ögonen.

Sekreteraren kom. Post som prokuristerna skickat ho­ nom. Underskrifter. Påringningar. Ja, och så väntade herr Wels. Han är ombedd att komma klockan elva. ”Har herr Wels varit här länge?” ”En knapp halvtimme.” ”Be honom stiga in.”

Martin Oppermann satt alltid uppstramad, han behövde inte sätta sig tillrätta, men i dag var han inte i form för detta samtal. Han hade noga förberett sig på det besked han tänkte lämna Wels, hade diskuterat igenom allt med sina prokurister, Brieger och Hintze. Men det gällde att inte göra Wels förargad, det kom an på nyanser, det var olyck­ ligt att han låtit Wels vänta.

Saken var den: i början hade Immanuel Oppermann inte själv gjort de möbler som han sålde, utan beställt dem av Heinrich Wels senior, en ung, pålitlig hantverkare. När 46

man grundade Berlinfilialerna, den i Steglitz och den vid Potsdamerstrasse, blev samarbetet med Wels besvärligare.

Wels var pålitlig, men han skulle tvunget arbeta för dyrt.

Kort efter Immanuel Oppermanns död började man på in­ rådan av Siegfried Brieger, den nuvarande prokuristen, låta göra en del av möblerna i billigare fabriker, och då affärens ledning övergått till Gustav och Martin, grundade man en egen fabrik. För vissa svårare arbeten, för detaljer, anlitade man fortfarande de welska verkstäderna, men möbel­firman Oppermann som under tiden skaffat sig ytterligare en Berlin­filial och fem filialer i landsorten, fick nu sitt huvud­ behov från egna verkstäder.

Heinrich Wels junior såg med förbittring denna utveck­ ling. Han var ett par år äldre än Gustav, flitig, solid, egen­ sinnig, långsam. Han kombinerade sina verkstäder med försäljningsbutiker. Mönsteraffärer, skötta med största omsorg, för att hålla Oppermännerna stången. Men han höll dem inte stången. Hans priser kunde inte konkurrera med de standardiserade Oppermann-möblernas. Otaliga människor kände namnet Oppermann; Oppermännernas fabriksmärke, Immanuels porträtt, trängde ända till lan­ dets utkanter, den hederliga, gammalmodiga texten i de oppermannska annonserna: ”Den som köper hos Opper­ mann, köper bra och billigt”, var bevingade ord. Överallt i riket arbetade tyskar vid oppermannska bord, satt på op­ permannska stolar, sov i oppermannska sängar. I welska sängar sov man sannolikt behagligare, och welska bord var solidare gjorda. Men man föredrog att slippa billigare un­ dan, även om de inköpta möblerna kanske var lite mind­re 47

hållbara. Det begrep inte Heinrich Wels. Det grämde ho­ nom i hans hantverkarhjärta. Hade sinnet för soliditet dött ut i Tyskland? Såg inte dessa vilseförda köpare att en man hade arbetat fjorton timmar på hans bord, medan det op­ permannska skräpet var fabriksvara? De såg det inte. De såg endast att hos Wels kostade ett bord femtiofyra mark och hos Oppermann fyrtio, och de gick åstad och köpte hos Oppermann. Heinrich Wels förstod inte världen längre.

Hans förbittring steg.

Under de sista åren blev det visserligen bättre. En rörelse banade sig väg som utbredde den kunskapen att hantverket bättre överensstämde med den tyska folkkaraktären än den normaliserade internationella fabriksdriften. Denna rörelse kallade sig nationalsocialistisk. Den uttalade vad Heinrich Wels känt på sig, nämligen att de judiska varuhusen och deras sluga försäljningsmetoder var skuld till Tysklands nedgång. Heinrich Wels slöt sig av hela sitt hjärta till denna rörelse. Han blev partiets distriktsföreståndare. Glad såg han att rörelsen vann mark. Visserligen köpte människorna fortfarande hellre de billigare borden, men samtidigt skäll­ de de åtminstone på Oppermanns. Partiet uppnådde även att de större möbelhusen fick högre skatter, så att Opper­ manns gradvis måste öka priset på de bord som Wels be­ gärde femtiofyra mark för, från fyrtio till fyrtiosex mark.

Till alla de nio oppermannska husen inkom judefientliga skrivelser, judefientliga inskrifter anbringades nattetid på skyltfönstren, gamla kunder övergav dem. Man tvingades hålla priserna minst tio procent lägre än den icke-judiske konkurrenten; om man höll dem endast fem procent lägre 48

så fanns det folk som gick till den kristne. Trakasserierna från myndigheterna ökade alltmera under trycket av det växande nationalsocialistiska partiet. Heinrich Wels hade fördelen på sin sida. Differensen mellan priset på hans alster och Oppermanns minskades.

Trots allt detta upprätthöll möbelhuset Oppermann fortfarande till det yttre de goda förbindelserna med huset Wels. Ja, på inrådan av Jacques Lavendel och prokurist Brieger uppmanade man Wels att komma med förslag som syftade till en fusion av de båda firmorna, eller åtminstone till intimare samarbete. Om en sådan uppgörelse kom till stånd, så skulle firman Oppermann vara fri från motviljan mot det judiska huset; likaså skulle vissa myndighetsåtgär­ der säkerligen hanteras synnerligen milt, endast Wels skulle vara intresserad i företaget.

När Oppermanns överträffade Heinrich Wels, hade detta mycket mera drabbat hans personliga ärelystnad än hans profithunger. Han strålade av förtjusning när hans verkstä­ der nu allt mera vann mark. Nu hade han till och med efter ett par muntliga trevare av prokurist Brieger fått en myck­ et artig skrivelse från firman Oppermann. Man hade hört, stod det i denna, att han hade vissa förslag att göra firman, som syftade till en ännu angenämare förbindelse än hittills.

Firman var mycket intresserad därav och bad honom att för personligt ställningstagande infinna sig på firmans hu­ vudkontor på Gertraudtenstrasse den sextonde november klockan elva.

Där satt alltså Heinrich Wels i väntrummet till det opper­ mannska kontoret och väntade. Han var en ståtlig man med 49

öppet, hårt ansikte och kraftiga veck i den breda pannan.

Han var en rättskaffens man, noggrann och punktlig. Vem hade egentligen närmat sig den andre? Vid ett samman­träde i möbelfabrikanternas förening hade prokurist Brieger ta­ lat med honom om sin firmas växande svårigheter. Brieger hade rentav förmått honom att ställa vissa frågor. Det var inte längre möjligt att riktigt komma på det klara med vem som närmat sig den andre. Hur som helst, här satt han med ett förslag som inte var ogynnsamt för honom, även om det var ännu mycket fördelaktigare för motparten.

De andra ville tydligen inte medge det. Han såg på klock­ an. Han hade varit reservofficer, legat vid fronten under hela kriget, lärt sig punktlighet hos militären. Han hade kommit några minuter före elva. Nu satt han där, och det sturska packet lät honom vänta. Klockan slog elva. Hans hårda an­ sikte mörknade. Om de låter honom vänta tio minuter till så klipper han av, så får de göra sin smörja ensamma.

Vem kommer han att få att göra med? Heinrich Wels är ingen människokännare, men han vet mycket väl vilka i hu­ set Oppermann som är vänner till hans projekt och vilka som är motståndare. Gustav och Martin Oppermann är odrägligt, äkta judiskt högmodiga, dem kan man knappast resonera med. Prokurist Brieger är en hel synagoga, men med honom kan man tala. Troligen kommer de att sitta där fem eller sex man högt, kanske har de också skickat efter sin ombudsman. Säkerligen tänker de inte göra det lätt för honom, han kommer att få kämpa ensam mot den fem- eller sexfaldiga övermakten. Det till trots ska han nog reda sig.

Elva och tjugo. Fem minuter till tänker han vänta. De 50

låter honom sitta där tills han växer fast. Fem minuter till så betraktar han sina förslag som förfallna och sen kan ni kyssa mig i rumpan, mina herrar.

Elva och tjugofem. Nu kan han numret av ”Möbelhand­ laren” som ligger på bordet utantill. På kontoret tycks de ju rådslå förfärligt länge. Är det ett gott tecken? Det finns inte heller någon sekreterare till hands som han skulle kunna skicka in. Det är verkligen mer än skandalöst. Men det ska de få sota för.

Elva och tjugosex. Man ber honom stiga in.

Martin Oppermann är ensam. Plötsligt tycker herr Wels att det vore bättre om han hade att göra med fem eller sex stycken. Den här Martin är värst. Med honom blir det svå­ rast att reda sig.

Martin Oppermann steg upp då herr Wels inträdde. ”Jag ber så mycket om ursäkt”, sade han artigt, ”att jag har lå­ tit er vänta.” Egentligen tänkte han vara ännu artigare och tala om orsaken till sin försening. Men Wels hårda, stora ansikte verkade som alltid frånstötande på honom, och han underlät det. ”Tyvärr”, sade herr Wels med sin dystra, knarrande röst, ”är tid det enda som en affärsman för närvarande har över­ flöd på.”

Med sina sömniga ögon såg Martin Oppermann allvar­ lig och samlad på mannen som satt där och bredde ut sig.

Han bemödade sig att göra sin röst så artig som möjligt. ”Jag har tänkt över ert förslag länge och noga, bäste herr Wels”, sade han. ”I princip är vi böjda för att gå närmare in på dessa förslag, trots att vi hyser många betänkligheter.

51

Våra inkoms­ter är bättre än era, herr Wels, men det säger jag er uppriktigt, tillfredsställande är de inte. De är otill­ fredsställande.” Han såg inte på herr Wels, han tittade upp på bilden av Immanuel Oppermann och beklagade att det var en kopia. Hans ton var inte den rätta gentemot denne bittre, förolämpade man. I dag var man inte nödsakad att komma överens med Wels, den politiska situationen föreföll lugn, sannolikt kommer man inte att bli det ens på flera månader eller på åratal. Men någon säkerhet fanns det inte, försiktighet var av nöden, den enda möjliga taktiken var att uppehålla Wels, att hålla honom vid gott humör. Hans, Martins, sätt var för närvarande inte det rätta för ett sådant samtal; den gamle Immanuel skulle säkerligen ha förstått sig bättre på att ta den träaktiga, hårda människan. Även herr Wels var missbelåten. Så man kom inte längre. ”Hos mig står det inte bra till”, sade han, ”och hos er står det inte bra till. Oss gamla gossar emellan kan man ju lugnt säga det.” Han drog den hårda munnen till ett leende, den skämtsamma vändningen lät dubbelt dyster, framsagd av hans dova röst.

Man gick in på detaljer. Martin tog fram sin pincené som han mycket sällan använde, putsade den. Herr Oppermann hade verkligen svårt att stå ut med herr Wels i dag och herr Wels med herr Oppermann. De fann varandra odrägliga och storsnutiga, och konferensen var en plåga för båda två.

Herr Wels tyckte att Oppermanns inte tog saken på allvar.

Det de ville inlåta sig på, var ett försök som inte förpliktade till något nämnvärt; de ville slå ihop en av Berlinfilialerna och en av provinsfilialerna med två motsvarande welska 52

företag. Detta intresserade inte herr Wels. Gick saken på tok skulle Oppermanns förlora två av sina åtta filialer, det kunde de stå ut med. Men han skulle i så fall förlora två av sina tre filialer och vara ur leken. ”Jag ser att jag bedragit mig”, sade herr Wels vresigt. ”Jag tänkte på förståelse. På ett vapenstillestånd”, rättade han sig med ett tunt, ilsket leende. Den tunge Martin Oppermann försäkrade artigt, smidigt, att han inte alls hade någon tanke på att betrakta förhandlingarna såsom strandade. Han var säker på, sade han, att om man bara flera gånger ingående diskuterade saken, så skulle man komma överens.

Herr Wels ryckte på axlarna. Han hade inbillat sig att Oppermanns var på fallrepet. Nu visade det sig att de ansåg honom, inte sig själva, ur leken. Honom tänkte de avspisa med en munsbit och ensamma sätta i sig alla läckerheterna.

Dyster, förbittrad avlägsnade han sig. ”Bara de inte skär sig i fingrarna, de där herrarna”, tänkte han medan han for ned i hissen. Han inte bara tänkte det han sade det lågt för sig själv. Hisspojken såg förvånad efter den dystre mannen.

53

” Den mest gripande, mest lästa, litterära skildringen av den tyska olyckan.”

Foto: ©Aufbau Verlag

LION FEUCHTWANGER

Oppermanns

Nilsson förlag | Absint

”Lion Feuchtwanger är obestridligen samtidens mest lysande historiske romanförfattare.”

Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1933) ”Den här romanen vänder sig till det tys­ka folket, som inte tillåts läsa den, och upp­­manar det att öppna ögonen. Och den vänder sig till världen utanför med bud­­ skapet: ’Vakna! Barbarerna närmar sig.’ ” New York Times Book Review (1934)

Absint är Nilsson förlags klassikerserie, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker från hela världen.

ISBN: 978-91-88155-22-1

155221

New York Times

”Det har det stora konstverkets slag­kraft.

Dessa människors upplevelser och känslo­­­ liv framstår så levande för en som de gör endast i de verkligt stora människoskild­ rarnas verk – de etsar sig fast i fantasin.”

Klaus Mann

9 789188

”Inget enskilt verk har på ett mer över­ tygande och insiktsfullt sätt beskrivit den obevekliga upplösningen av tysk humanism.”

Svenska Dagbladet (1933)

LION FEUCHTWANGER

Karl Fägersten (1880–1974) arbetade som lärare i latin, grekiska, tyska och historia. Vid sidan om var han verksam som översättare, framförallt av den stora tysk-judiska littera­ tur­skatten i mellankrigstidens Tyskland.

Feuchtwangers berömda familjeroman Oppermanns räknas som en av de allra främsta skild­ringarna av när nazis­terna kom till makten. Nu i reviderad nyutgåva med förord av journalisten Per Svensson.

Oppermanns

Lion Feuchtwanger föddes i en ortodox, judisk familj i München 1884. Han studerade litteratur, filosofi och antro­pologi vid universi­ teten i München och Berlin, och doktorerade 1907 med en avhandling om Heinrich Heine.

Feuchtwanger var en av 1900-talets mest lästa tyskspråkiga författare. I sina verk, inte minst i genombrotts­romanen Makt: romanen om hovjuden Süss från 1925, var han starkt kritisk till sin samtid, vilket resulterade i att flera av hans böcker brändes på nazisternas bokbål.

1933 förlorade Lion Feuchtwanger sitt tyska med­borgarskap och gick då i landsflykt till Frankrike. Där hamnade han så småningom i interneringsläger men lyckades fly och till­­­­sam­­mans med sin fru tog han sig till USA, där de beviljades politisk asyl. Han avled i Los Angeles 1958.

Den judiska familjen Oppermann har levt i Berlin i gene­ ra­tioner. Deras framgångsrika möbel­fi rma, känd för att ge god kvalitet till rimliga priser, grundades av farfadern Immanuel Opper­mann. Nu består familjen av syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara. Gustav är författare.

Martin är fram­gångsrik affärsman och chef för familje­ företaget. Edgar är läkare och har nyligen uppfunnit en revolutionerande opera­tionsmetod som är på väg att göra honom världskänd. Den enda systern, Klara, är gift med en inflytelserik polsk-­amerikansk affärsman med interna­ tionella kontakter.

Men i Tyskland i början av 1930-talet blir brunskjor­ torna och hakkorsflaggorna en allt vanligare syn.

Syskonen går en orolig tid till mötes, gamla räds­lor väcks till liv och snart ställs de var och en inför den nya verk­ligheten och måste kon­fronteras med det otänkbara.

översatt från tyskan av Karl Fägersten

Omslagsform Erika Feldt Omslagsbild © United States Holocaust Memorial Museum, courtesy of National Archives and Records Administration, College Park www.nilssonforlag.se