en t n e m a l r a p i Från gatan in om extremhögerns väg akt m k s i t i l o p t o m Christoph Andersson
christoph andersson
från gatan in i parlamenten Om extremhögerns väg mot politisk makt
KORRAT/CA.indd 3
10-01-14 17.35.00
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Christoph Andersson 2009 och Norstedts, Stockholm 2010 Omslag: Calle Ljungström Foto: Christoph Andersson, samt material ur polisutredning Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302429-5
KORRAT/CA.indd 4
10-01-14 17.35.01
innehåll Förord 7
1. Segern i Sachsen 13 2. Nästa Mecklenburg 37 3. Svenska högerextremister enar sig 47 4. Sommar i Sachsen 57 5. Nationellt befriad zon och arvet efter Tredje riket 88 6. Bombhot och befriad zon på Vikbolandet 108 7. Rättsligt efterspel och Salemmarsch 136 8. Valåret 2006 159 9. Valdag i Södertälje och Mecklenburg 191 10. Mandatperioden börjar 204 11. Grabbarna på Slottsbacken – en återblick 227 12. Politisk vardag i Södertälje och Mecklenburg 248 13. Budgetdebatt, olika strategier – och vändpunkt 273 14. NPD håller kongress i Bamberg 289 15. Martyrskap, våld och list 306 16. Splittring, sammanbrott – och motstånd 326 17. EU-valet och nya allianser 359 Efterord 393 Noter 409 Litteratur 417 Personregister 419
KORRAT/CA.indd 5
10-01-14 17.35.01
förord – Hur kunde det hända – och varför gjorde ni ingenting? Som barn och tonåring var jag uppfylld av frågor om andra världskriget, Förintelsen och den tyska nazidiktaturen. På somrarna bodde jag hos mina morföräldrar i Köln och sökte svar. Utanför deras köksfönster kunde jag se ruinerna efter kriget, trots att det var tidigt 1960tal och kriget låg mer än 15 år bort. Huset mittemot var fortfarande lika svart och utbränt som efter bombningarna av Köln. Ungefär lika dystert såg det ut på andra håll i staden. Det ekonomiska västtyska undret hade startat, men de tolv åren under nazismen gjorde sig fortfarande påminda. På mina och morfar Gerhards gemensamma resor till och från järnvägsstationen, Hauptbahnhof, kunde jag se det gamla Gestapohögkvarteret. I dess källare hade många mist sina liv – romer, judar och oppositionella tyskar. – Var du nazist? frågade jag morfar. – Nej, men jag har ändå ett ansvar, precis som alla tyskar, svarade han. Vid valet i mars 1933 hade Hitlers NSDAP fått 43 procent av rösterna. Det räckte inte för att NSDAP skulle få egen majoritet i den tyska riksdagen. Men det konservativa partiet DNVP, Tyska nationella folkpartiet, erbjöd sig att hjälpa till. DNVP hade fått åtta procent av rösterna och bildade en regeringskoalition med NSDAP. Adolf Hitler blev dess regeringschef, landets rikskansler. 7
KORRAT/CA.indd 7
10-01-14 17.35.02
från gatan in i parlamenten
– Jag röstade konservativt 1933, vilket ju i praktiken blev en röst på NSDAP, sa morfar. Knappt hade den nya regeringen bildats förrän NSDAP ville låta sätta grundlagen ur kraft, med hjälp av speciallagstiftning. Målet var att avskaffa den parlamentariska demokratin som statsskick – och föra över all makt till den nya regeringskoalitionen. Syftet var att ”rädda Tyskland” från politiskt kaos, växande arbetslöshet och ekonomisk recession. Men åtgärden krävde kvalificerad majoritet i riksdagen. Så många röster hade inte NSDAP och DNVP tillsammans. Men genom skickligt politiskt manövrerande samt nazistiska maktdemonstrationer på gatorna lyckades regeringskoalitionen till sist få igenom sin radikala lagändring. Riksdagens demokratiska mittpartier jämte kristna och liberala partier ställde sig alla på NSDAP:s sida och röstade ja. De enda som röstade emot var socialdemokraterna, SPD, med 18 procent av väljarna bakom sig. Kommunistiska KPD var också emot, men partiets riksdagsledamöter hade gripits före omröstningen. Tillsammans hade SPD och KPD fått 30 procent av rösterna i valet. Väljarkårens övriga 20 procent kom sålunda att stödja nazisterna – trots att de inte alls röstat på NSDAP. Deras röster kohandlades bort av demokratiska partiers företrädare. Morfar var knappast ensam om att känna sig sviken 1933. Kort sagt: Hitler tog aldrig makten med våld. De demokratiska partierna gav den till honom, med undantag för SPD och KPD. Följden av valet blev en tolv år lång diktatur, ett sönderbombat och delat Tyskland, 50 miljoner döda, varav uppskattningsvis sex miljoner judar som mördats i nazityska förintelseläger. Därtill kommer miljoner fysiskt och psykiskt skadade, jämte alla mänskliga tragedier som utspelat sig mellan 1933 och 1945, men även långt senare. Kalla kriget, Berlinmuren och DDR-diktaturen var ju direkta följdverkningar av nazitiden, ett gigantiskt europeiskt trauma. På sin ålders höst såg morfar sambanden – och kände skuld.
8
KORRAT/CA.indd 8
10-01-14 17.35.03
förord
– Tänk på att när ett nazistparti väl fått makten så finns ingen återvändo, sa han till mig. De som protesterar riskerar livet, de som inte gör det blir medansvariga, mer eller mindre. Därför gäller det att se till att situationen inte ens uppstår. Nazistpartier måste stoppas tidigt, när de är små. När de blivit stora kan det redan vara för sent. Morfar dog 1972. Han ligger begravd i Dortmund, en timmes tågresa från Köln. Under årens lopp har jag inte tänkt så mycket på hans ord, inte förrän 26 år senare, hösten 2004. Då gjorde det högerextrema tyska partiet NPD ett jordskredsval i delstaten Sachsen – och erövrade vågmästarrollen i parlamentet. NPD ses som en modern efterföljare till NSDAP. Jag blev både förskräckt och fascinerad över framgångarna – och att de inträffade nästan exakt 60 år efter andra världskrigets slut och nazismens fall. Hur var detta möjligt? Vilka var orsakerna? Vad var det hos NPD som attraherade väljarna? Och hur ville de etablerade partierna hantera situationen? Jag reste till Sachsen 2005 och sökte svaren, först för fackförbundstidningen ST Press, senare för radions Dokumentärredaktion. Precis som 1933 fanns det demokratiska politiker som samarbetade med extremhögern 2005. Arbetet resulterade i två P1-dokumentärer med namnet ”Kampen om gatan, skallarna och parlamenten”, samma trestegsstrategi som fört NSDAP till makten 1933. I september 2006 upprepade NPD sina framgångar, men denna gång i delstatsvalet i Mecklenburg–Vorpommern i norra Tyskland. Även här lyckades de högerextrema ta sig in i parlamentet. Trenden var densamma runtom i Europa. Här i Sverige skiljde bara en hårsmån Sverigedemokraterna från att ta plats i riksdagen samma år. I gengäld erövrade partiet mängder av kommunala mandat i valet 2006. I samma val ökade andelen röster på ultrahögern i Södertälje med över 100 procent. Det gav plötsligt Nationaldemokraterna, en svensk motsvarighet till tyska NPD, en vågmästarroll i stadens kommunfullmäktige.
9
KORRAT/CA.indd 9
10-01-14 17.35.03
från gatan in i parlamenten
I över ett år bevakade jag alla fullmäktigemöten. Jag bandade debatterna och gjorde intervjuer. Målet var att på mikronivå skildra samspelet mellan ultrahögern och de etablerade partierna. Det ledde till ytterligare två radiodokumentärer, ”Från gatan in i parlamenten”. I programmen jämförde jag också hur etablerade politiker i Södertälje och politiker i tyska Mecklenburg hanterade ultrahögern. Medan tyskarna lärt av historien och begångna misstag i Sachsen, så var läget ett annat i Södertälje. Mest iögonfallande var att bara en handfull av fullmäktiges cirka 60 ledamöter vågade ta debatten. Merparten var tysta – även när retoriken från talarstolen påminde om tyska NSDAP, om än modernare förpackat och anpassat till 2000-talet. Ett par av dem som ändå vågade blev snabbt tillrättavisade – av fullmäktiges socialdemokratiska ordförande. Kanske beror undfallenheten på att Sverige, som nästan enda land i Europa, aldrig upplevt nazismen. Varken som statsskick eller som ockuperat land. Däremot har Sverige under 1930- och 1940-talen utsatts för massiv tysk nazipropaganda med budskap om renrasighet och folkgemenskap. Alltsammans anknöt till den svenska socialdemokratins samhällsideal – folkhemmet. Men också till 1920-talets svenska rasbiologi, finansierad av den svenska staten. Målet var att hålla den svenska folkstammen ren. Exempelvis genom att hindra judar och andra etniska grupper från att invandra till Sverige – eller att tvångssterilisera tiotusentals svenskar som inte ansågs passa in i folkhemmet. Det svenska trettiotalssamhällets diskurs förstärktes av kung Gustav V och hans beundran för Hitler. Samma sak gällde för delar av den svenska överklassen och officerskåren. Banden med Nazityskland stärktes ytterligare genom att Gustav V:s sonson, prins Gustav Adolf, gifte sig med dottern till en hög nazist i sydtyska staden Coburg. Därmed hade Sverige fått en tysk prinsessa, Sibylla av Sachsen-CoburgGotha, hyllad av NSDAP AO, Landesgruppe Schweden, tyska nazist-
10
KORRAT/CA.indd 10
10-01-14 17.35.03
förord
partiets svenska avdelning, som organiserade tyskar i Sverige. Efter kriget födde prinsessan Sibylla en son, dagens svenske kung, Carl XVI Gustaf. Till skillnad från andra länder i Europa ansåg sig Sverige aldrig behöva göra upp med nazismen 1945. Medan våra grannländer gjorde rent hus med begrepp som ”folkgemenskap”, så fortsatte tvångssteriliseringarna i Sverige ända in på 1970-talet. Faktum är att merparten av steriliseringarna utfördes efter 1945. I Sverige fick också tyska och baltiska nazister en fristad. Här kunde även svensk nazipress fortsätta sin utgivning utan hinder. Varken kungahuset eller den regerande socialdemokratin var särskilt intresserad av att under efterkrigsåren bearbeta det förgångna. I synnerhet inte när Carl XVI Gustav valde att gifta sig med Silvia Sommerlath. Forskaren Mats Deland utpekade hennes far som medlem i NSDAP. Närmare bestämt i partiets globala organisation NSDAP AO, avdelningen i Brasilien (Se Arbetaren nr 29/2002). Allt detta påverkar även dagens Sverige. Mot den bakgrunden är svenska kommunalpolitikers undfallenhet förståelig. Likväl är den lika riskabel som i Tyskland 1933. Den största faran utgår nämligen inte från nationaldemokratiska eller andra högerextrema politiker, utan från etablerade och demokratiska folkvalda. Dels för att de inte förstår med vilka de har att göra, dels för att de underskattar ultrahögern – och dels för att de tror sig kunna utnyttja den för sina egna politiska syften. Dessa tre faktorer spelade en avgörande roll i slutet av 1920-talet, i min morfars Tyskland. Min uppgift som journalist är att utifrån fakta och i reportagets form berätta om hur dagens extremhöger opererar politiskt, med två tyska delstater och ett svenskt kommunfullmäktige som konkreta exempel. Men också om de etablerade politikernas misstag. Likaså hur andra aktörer ställer sig till den växande ultrahögern, med fokus på fackföreningar och polisen. Förhoppningsvis kan boken tjäna
11
KORRAT/CA.indd 11
10-01-14 17.35.04
från gatan in i parlamenten
som ett litet bidrag till att Sverige börjar ta det politiska hotet från yttersta högern på större allvar än vad som hittills varit fallet. Jag väljer att börja min berättelse i Sachsens huvudstad Dresden, en kylig januaridag 2005.
Berlin–Stockholm, juni 2009 Christoph Andersson
12
KORRAT/CA.indd 12
10-01-14 17.35.04
1. Segern i Sachsen
Dresden i januari 2005. Året har just börjat och det högerextrema partiet NPD bjuder in till nyårsmottagning i Sachsens del statsparlament, med utsikt över floden Elbe och den klassiska Semperoperan. Det är första gången partiet flyttar in i ett parlament i östra Tyskland. – Ja, mina högt ärade damer och herrar. Jag får å NPD-fraktionens vägnar hälsa er hjärtligt välkomna till nationaldemokraternas nyårsmottagning! 1 Partiets fraktionschef och gruppledare Holger Apfel höjer champagneglaset med tyskt bubbel. Utifrån NPD:s utgångspunkt finns det all anledning att fira. Partiets krav på fler poliser, färre utlänningar och ökat barnbidrag till etniska tyskar gav inte mindre än 190 909 röster i höstens delstatsval. Resultatet är inte dåligt. Partiet har nämligen bara 5 300 medlemmar i hela Tyskland,2 varav 950 i Sachsen. Väljarna är däremot hundrafalt fler. Med deras hjälp erövrar NPD självaste vågmästarrollen i parlamentet. – Zum Wohl, skål, skål, säger Holger Apfel. Vägen till valsegern i Dresden har varit lång för honom och partiet. Själv gick han med i NPD redan som 18-åring. Han växte upp i Hildesheim, inte långt från gränsen till DDR. Uppväxten i väst delar Apfel med flera av NPD:s företrädare. Så snart DDR havererat i november 1989 beslöt NPD:s partiledning att satsa alla 13
KORRAT/CA.indd 13
10-01-14 17.35.04
från gatan in i parlamenten
sina politiska resurser i östra Tyskland. Apfel och andra NPD:are i väst uppmanades att flytta österut. NPD:s ledning förutsåg nämligen att den tyska återföreningen inte skulle bli problemfri utan resultera i hög arbetslöshet och social utslagning. Båda faktorerna är klassiska grundförutsättningar för extremhögerns framgångar. Så var det redan på 1930-talet, när Hitler och hans parti NSDAP kom till makten. Men så var det även i Västtyskland 1949. I de första fria valen efter nazidiktaturen fick högerextrema Deutsche Reichspartei (DRP), Tyska rikspartiet, och andra partier på yttersta högerkanten 5,7 procent av rösterna, vilket motsvarade 1,4 miljoner väljare.3 Visserligen fanns gamla nazister bland väljarna, men också folk som var i desperat behov av arbete och bostad i det sönderbombade Tyskland. Allt ledde till att DRP fick fem platser i den nya förbundsdagen i Bonn. Efterkrigstidens sociala nöd återspelades även i delstatsvalen i Niedersachsen. Där fick ett annat högerextremt parti hela 11 procent av rösterna. Det gav 16 platser i det regionala parlamentet. Men trots att social misär och arbetslöshet spelade yttersta högern i händerna blev framgångarna aldrig större än så. Anledningen var att olika partier på yttersta högerkanten ständigt konkurrerade ut varandra i valen. Först i november 1964 lyckades småpartierna ena sig och gemensamt grunda NPD. Det var emellertid en aning sent. Efterkrigstidens sociala nöd hade ersatts av ständigt ökad sysselsättning och ökat välstånd. I gengäld lyckades NPD framgångsrikt mobilisera väljarna mot den socialdemokratiske politikern Willy Brandt. Närmare bestämt hans planer på en avspänningspolitik gentemot DDR och andra länder i östblocket. Brandt var beredd att betala ett högt pris för fredlig samexistens – fullständig acceptans av ett delat Tyskland. Det skulle ge NPD många röster. Inte minst från tyskar som 14
KORRAT/CA.indd 14
10-01-14 17.35.05
1. segern i sachsen
flytt från DDR eller fördrivits från Schlesien, Ostpreussen och andra delar av det forna Stortyskland. Till skillnad från socialdemokratin ville NPD försöka återskapa ett enat Stortyskland, precis som det sett ut före andra världskriget. Striderna kring östpolitiken gjorde att NPD upplevde ett uppsving i slutet på 1960-talet. Partiets företrädare blev invalda i sju delstatsparlament i väst – och förfogade över sammanlagt 61 mandat. Samtidigt erövrade partiet uppåt 600 mandat i olika västtyska kommunfullmäktige från norr till söder.4 I förbundsdagsvalet 1969 var NPD bara en hårsmån från att även ta plats i parlamentet i Bonn, med utsikt över floden Rhen.5 Glansdagarna från 1960-talet har varit svåra att upprepa under 1980- och 1990-talen. Återigen har NPD fått konkurrens på yttersta högerkanten. Dels av Deutsche Volksunion (DVU), Tyska folkunionen, en ultrakonservativ utbrytargrupp ur det bayerska regeringspartiet CSU. Dels av Republikanerna som företräder en mer lågmäld nationalism, med inriktning på medelklassen. Splittringen ledde till att Republikanerna slog ut både NPD och DVU i valet till EU-parlamentet 1989.6 Med cirka två miljoner röster bakom sig kunde Republikanerna lägga beslag på sex platser i EU-parlamentet. DVU- och NPD-politiker fick inte en enda. Mot bakgrund av den långa politiska resan finns all anledning för Holger Apfel att lyfta champagneglaset. NPD har lärt av historien och förstått att utnyttja krisen i det forna DDR. Följden har blivit att NPD är tillbaka på den politiska arenan i Tyskland, 60 år efter nazismens fall och med ett framgångsrecept ursprungligen hämtat från NSDAP. – Zum Wohl, skål, säger Holger Apfel och höjer glaset på nytt. Champagneglasen klirrar i parlamentets foajé. Framför sig har Holger Apfel inte bara NPD:s nyvalda tolv parlamentariker, utan även företrädare från Republikanerna och Tyska folkunionen. 15
KORRAT/CA.indd 15
10-01-14 17.35.05
från gatan in i parlamenten
Trots tidigare års strider och motsättningar har även de kommit för att visa sin solidaritet och samhörighet med NPD. Det överrumplar till och med Holger Apfel. Han säger sig vara lite förbluffad över att alla nu ”står skuldra mot skuldra”, som han uttrycker saken i foajén. – Jag är glad, men jag måste erkänna att jag också är överraskad över allt detta tillmötesgående, säger han med värme i rösten. Vi hade inte räknat med ett sådant stöd från hela det patriotiska lägret i Tyskland. Jag gläder mig att få hälsa er, så talrikt församlade, välkomna! Holger Apfel vill alldeles särskilt hälsa hedersgästerna välkomna. Hit hör byggnadsingenjören och affärskvinnan Liane Hesselbarth, född 1962 i forna DDR. Sedan 1999 leder hon systerpartiet Tyska folkunionen och dess fraktion i delstaten Brandenburgs parlament i Potsdam. Ungefär samtidigt som NPD gjorde sin jordskredsseger i Sachsen på hösten 2004 fick hennes DVU 6,1 procent av rösterna i Brandenburg. Det motsvarar 71 041 väljare. Till skillnad från NPD har DVU långt kvar till en vågmästarroll, men visar ändå att yttersta högern är på marsch i forna DDR, precis som NPD-ledningen förutspått vid murens fall 1989. – Jag ber er alla att hälsa henne varmt välkommen, säger Holger Apfel och påbjuder en applåd till Liane Hesselbarths ära. Hennes DVU och Apfels NPD har ganska nyligen ingått en gemensam pakt. Den innebär att partierna inte längre ska ställa upp mot varandra i olika val. Bara det parti som har störst chans att vinna i en deltat eller valkrets ska ställa upp. I Brandenburg var DVU starkast, med siktet alltmer inställt på nationalistiskt sinnad medelklass. I det avseendet har DVU plagierat Republikanernas framgångsrika koncept, nationalism i lightversion. Samtidigt gör närheten till metropolen Berlin att DVU inte kunnat dra nytta av den forna DDR-provinsens strukturella problem. Annat är det i Sachsen. Här faller NPD:s militanta nationalism 16
KORRAT/CA.indd 16
10-01-14 17.35.05
1. segern i sachsen
i god jord. Delstaten är hårt drabbad av just arbetslöshet och sociala problem, men också av hårdnande konkurrens från östeuropeisk arbetskraft. Därtill har den förra socialdemokratiskt-gröna förbundsregeringen under kansler Gerhard Schröder och utrikesminister Joschka Fischer genomdrivit en åtstramningspolitik, som slagit hårt mot människorna i Sachsen. En av den nya politikens medkonstruktörer var socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier, en man som ska komma att kandidera till tysk förbundskansler i valet 2009. Trion Schröder-Fischer-Steinmeiers mål var att minska den stora tyska statsskulden genom att bättre hushålla med socialhjälp och andra bidrag. Därför slogs a-kassa och socialhjälp ihop. Följden blev att en arbetslös vuxen i princip skulle leva på cirka 3 600 kronor per månad plus bidrag till hyran. Matkostnaden för en familj med fyra personer låg på uppskattningsvis 140 kronor per dag. Visserligen blev det extra bidrag för varje minderårigt barn, men regelverket tog ingen större hänsyn till att barn växer – och kanske behöver lika stora portioner som vuxna. Regelverket reducerade också a-kassa och socialbidrag om bidragstagaren ansågs bo i en för stor och dyr lägenhet, alternativt ägde en bil. Inte sällan uppmanades bidragssökande att sälja bilen och flytta till en nedgången förort. NPD:s politiska framgång i Sachsen är väljarnas kvitto på missnöjet med den socialdemokratiskt-gröna åtstramningen, som går under namnet ”Agenda 2010”. Det är därför ingen slump att Sachsens socialdemokrater gjorde ett uselt val. Även konservativa CDU tappade väljare i Sachsen. I förbundsdagen hade nämligen CDU backat upp den röd-gröna regeringskoalitionens hårda sociala politik. Omedvetet bäddade både regering och opposition för NPD:s framgång i Sachsen, men också för DVU:s i Brandenburg. 17
KORRAT/CA.indd 17
10-01-14 17.35.06
från gatan in i parlamenten
– Nu vill jag hälsa en före detta EU-parlamentariker varmt välkommen, fortsätter Holger Apfel firandet i Sachsens parlament. Denna gång är hedersgästen en av Republikanerna som blev invald i EU-parlamentet. Hans namn är Franz Schönhuber. Under nazitiden var han medlem i Hitlers NSDAP och tillhörde SS, om än den stridande delen Waffen-SS. Efter krigsslutet växlade han till det djupt konservativa och kristna bayerska regeringspartiet CSU. Så småningom ansåg Schönhuber att CSU var på tok för liberalt. Därför bytte han till det högerpopulistiska partiet Republikanerna. Där blev han med tiden även ordförande. – Han är den internationella högerns grandseigneur, säger Holger Apfel – trots att Schönhubers Republikaner under åren kostat NPD ett stort antal väljare. I högerextrema kretsar är personen Schönhuber en hjälte. Inte bara för sitt förflutna i SS, utan också för att han efter kriget gjort karriär som journalist på public service-företaget Bayerischer Rundfunk – och sedan vänt det förhatliga demokratiska systemet och dess förhatliga medier ryggen. I början av 1990-talet var han i Sverige och försökte dra röster till Sverigedemokraterna.7 Den gången stod SD tyska NPD långt närmare än i dag. Men tysk draghjälp till svensk ultrahöger är inget nytt. Så har det varit ända sedan Hitlers makttillträde 1933 och sedan Schönhubers tid i SS. – Var hälsad, Franz Schönhuber, säger Apfel. Applåderna är kraftiga. Den gamle Schönhuber får till och med fler applåder än NPD:s ordförande Udo Voigt, utbildad ekonom och yrkesmilitär i Bundeswehr, den tyska armén. Samtidigt har ingen bättre än Voigt förstått att försöka ena den tyska extremhögern. Med Liane Hesselbarths DVU har han skapat en valpakt och med fria nationalister ett valsamarbete. Allt för att slippa den tidigare splittringen inom den högerextrema rörelsen. Nu återstår bara att hitta en bra uppgörelse med Repub 18
KORRAT/CA.indd 18
10-01-14 17.35.06
1. segern i sachsen
likanerna. Deras stora uppslutning i Dresden och Schönhubers närvaro bådar dock gott för framtiden. Även om partierna har olika strategier och syn på invandring, så finns en samsyn kring Tyskland efter 1945. Landet anses vara ockuperat. Visserligen har Sovjet lämnat landets östra del, men USA är fortfarande kvar och har även skaffat sig kontroll över forna DDR. – Vi nationaldemokrater känner oss uteslutande förpliktade mot det tyska folket, inte mot ett multikulturellt samhälle upprättat på tysk mark! utropar Holger Apfel. Alla applåderar, såväl NPD-folket som DVU-representanter och Schönhuber med sitt republikanska följe. Tysk teve och delstatens radiokanal MDR dokumenterar alltsammans. Normalt brukar inte journalister från etablerade medier vara välkomna på NPD:s möten. Men denna gång vill både Apfel och Voigt gärna göra avtryck i tevesändningar, radionyheter och dagstidningar. Dels är det viktigt att markera att DVU, Republikaner och NPD firar segern gemensamt. Dels är det första gången sedan slutet av 1920-talet som ett högerextremt parti blir invalt i ett delstatsparlament i östra Tyskland. NPD-ordföranden Udo Voigt är alldeles segerrusig. Han hoppas att NPD-politiker även ska bli invalda i delstatsparlamentet i Schleswig–Holstein i Kiel. Om några veckor är det val uppe i norra Tyskland. Hittills har NPD lyckats lika dåligt i Schleswig-Holstein som i andra delstater i väst. Inget talar för att det sachsiska exemplet ska upprepas. Ändå tar Voigt ut en valseger i Schleswig– Holstein i förskott. – Därmed har vi lagt ännu en milsten på vägen till den tyska riksdagen, dit vi vill. Det är vårt främsta mål, dundrar Udo Voigt. Vi ska en dag ombesörja att ingen ockupationspolitik längre bedrivs i Tyskland, utan äntligen en politik för tyskar! Mycket riktigt kommer det att gå lika dåligt för NPD i Schleswig–Holstein som tidigare. Men det vet ingen av de församlade i 19
KORRAT/CA.indd 19
10-01-14 17.35.06
från gatan in i parlamenten
foajén. I stället applåderar alla segervisst. Upp på scenen kommer en ny man, som varmt tackar partiledaren Voigt för hans kloka ord. – Danke, tack, säger han. Mannen tillhör NPD:s socialistiska flygel. Hans namn är Marx, Peter Marx. I likhet med Apfel och Voigt är även han från väst. Närmare bestämt från den lilla delstaten Saarland som gränsar till Frankrike. Men Peter Marx är inte parlamentariker, utan kanslichef hos NPD-fraktionen och partiets strateg. Marx anser att de politiskt erövrade delstatsparlamenten i öst ska nyttjas som en språngbräda till parlamenten i väst. Tanken är att alla partistöd och arvoden från öst ska finansiera valkampanjen i väst – eller på riksnivå. Visserligen skulle Republikanerna bjuda på konkurrens och försvåra NPD:s politiska strävan. Men Peter Marx är en skicklig taktiker. Han förstår att hålla ihop den nationalistiska rörelsen och visa på massiv enighet, trots vissa differenser. Bjudningen i Dresden är ett perfekt tillfälle att markera att alla partier på yttersta högerkanten i grunden tillhör en och samma familj. – Mina damer och herrar, säger Peter Marx. Jag ber våra hedersgäster att ställa sig till pressens förfogande för foton och gruppbilder. I NPD-fraktionens namn får jag bjuda er hjärtligt välkomna till vår lilla buffé. I foajén har NPD låtit duka upp mat och dryck. Än så länge är den blivande fraktionen ganska fattig och måste hålla igen på representationen. Men snart kommer pengarna att strömma in. Närmare bestämt drygt en miljon svenska kronor i månaden. Det är vad fraktionen får i skattepengar för att kunna bedriva sitt politiska arbete i parlamentet. Återigen klingar det i champagneglasen, gång på gång. – Skål, herr Schönhuber! Alla förväntas visa ”Le grand monseigneur” extra stor respekt. 20
KORRAT/CA.indd 20
10-01-14 17.35.06
1. segern i sachsen
Långsamt förflyttar sig alla NPD-parlamentariker och inbjudna gäster in i själva plenisalen. Här är det tänkt att parlamentets förvaltning ska ombesörja en guidning för de nya parlamentarikerna med gäster, Franz Schönhuber, Liane Hesselbarth, Udo Voigt och andra. Plötsligt genomför NPD-folket och deras gäster en kupp. De nöjer sig inte med att bara promenera genom plenisalen, utan sätter sig i bänkar som tillhör andra partier. Några av dem tar demonstrativt plats på presidiets och tillika delstatsregeringens platser. Stolarna är reserverade för politiker från konservativa CDU och socialdemokratiska SPD. Valresultatet har tvingat dem att bilda en regeringskoalition. För NPD-folket är det en symbolhandling av stor betydelse att ta samtliga platser i besittning. Parlamentets vaktmästare vet inte vad de ska ta sig till. Hela plenisalen är ju full av högerextremister. – Mina damer och herrar, vårt mål är att en gång sitta på regeringens platser! utropar NPD-parlamentarikern Uwe Leichsenring och utlöser stort jubel i salen. Han är en av de få NPD-politiker som härstammar från forna DDR. Till yrket är han bilskollärare, men inom kort ska han ställa upp i valet till ministerpresident i Sachsen, delstatens statsminister. Det är i detta ljus som Leichsenrings provocerande utsaga ska ses. Inte oväntat leder kuppen till en präktig politisk skandal i delstaten. Men det är också vad både Leichsenring och NPD-fraktionen vill åstadkomma. Eller firande, som det heter officiellt. Faktum är att NPD:s valresultat ökat från futtiga 1,4 procent i valet 1999 till hela 9,2 procent 2004. Det gör NPD till fjärde största parti i Sachsen, större än liberala FDP och De gröna. – Wunderbar, underbart. Grossartig, storartat, hörs det bland gästerna. Flest röster fick konservativa CDU, följt av gammalkommunistiska PDS och socialdemokratiska SPD. Men mellan SPD och 21
KORRAT/CA.indd 21
10-01-14 17.35.07
från gatan in i parlamenten
NPD skiljde bara 13 529 röster – och ett enda mandat. Något som är djupt besvärande och pinsamt för SPD. Inte nog med att förre SPD-chefen och kanslern Schröder drivit bort socialdemokratins klassiska väljargrupper med sin Agenda 2010, varav ett antal säkert röstat på NPD. Valresultatet har också lett till att anrika SPD, en gång förbjudet av Hitler och hans NSDAP, nu återigen har NSDAP i hälarna, om än på delstatsnivå av dess moderna motsvarighet NPD. Åtminstone sett ur SPD-politikernas perspektiv. – Skål, zum Wohl, hörs det igen i plenisalen. Även NPD:s svenska motsvarighet, Nationaldemokraterna, hade kunnat delta i festen och fira ihop med Holger Apfel, före detta SS-mannen Schönhuber och andra. Men Nationaldemokraternas svenska ordförande är inte på plats. Han heter Thomas Johansson och är brevbärare i Stockholmsförorten Hägersten. Saknas gör också Robert Almgren, ordförande i Nationaldemokraternas ungdomsförbund NDU. Han fungerar också som partiets partiförbindelseman med NPD. Även Marc Abramsson lyser med sin frånvaro. Han är före detta NDU-ordförande och påläggskalv inom partiet. Ytterligare en person som skulle ha kunnat vara med på festen är Nils-Eric Hennix, en man som tidigare varit utbildningsansvarig på landstinget i Dalarna och även informationsansvarig i Malmö kommun. De höga och välbetalda posterna har han i dag vänt ryggen till. Nästan som förre SS-mannen Schönhuber från Bayern. Under 2005 ska Hennix ta över ordförandeskapet från Thomas Johansson. Svenskarnas frånvaro har en förklaring. Svenska och tyska nationaldemokrater går inte alltid så bra ihop. Medan NPD sakta men säkert närmar sig politikens division ett, så har deras svenska meningsfränder nyss börjat i gärdsgårdsserien, om ens det. Nationaldemokraterna har bara existerat i tre år, NPD i uppemot 40. Ursprungligen tillhörde delar av ledarskiktet Sverigedemokrater22
KORRAT/CA.indd 22
10-01-14 17.35.07
1. segern i sachsen
na, men blev uteslutna och bildade ett eget parti. Utifrån NPD:s perspektiv hade det dock varit bättre om alla undvikit uteslutning och stannat kvar hos Sverigedemokraterna, med målet att försöka samla alla nationalistiskt sinnade i ett gemensamt parti, ungefär som NPD gjorde 1964. Dessutom har personkemin mellan tyskarna och förbindelsemannen Robert Almgren inte fungerat perfekt. Han har aldrig lyckats göra något större avtryck. Tyskarna förväntar sig att svenska nationalister pratar bra tyska, vilket Almgren och flera andra i partiet inte anses göra. I stället tvingas NPD-folket prata engelska, ett språk som anses vara ”ockupationsmaktens”. Det komplicerar kommunikationen med partivännerna i Sverige. Än värre är att Nationaldemokraterna i Sverige hela tiden fördjupar klyftan till Sverigedemokraterna, med ständiga påhopp och angrepp på dess ledare Jimmie Åkesson och Björn Söder. Något som går stick i stäv med NPD:s politik att försöka skapa allianser inom yttersta högern. Ända sedan 1964 har ju NPD lärt sig att splittring är av ondo, vilket svenska nationaldemokrater också har svårt att ta till sig. Följden är att NPD-folket håller en viss distans till sina svenska meningsfränder. Men inom NPD-fraktionen i Sachsen finns två äldre herrar som hyser varma känslor för Sverige – och de svenska ”kamraterna”. Båda är också medvetna om att Sverige går till val om ett och ett halvt år, i september 2006. I deras ögon är det viktigt att stärka banden med landet i norr och hjälpa svenska meningsfränder politiskt, ungefär som NSDAP gjorde på 1930-talet. Då organiserades politiska skolningsläger i Skåne, akademiker- och kulturutbyten. Allt i syfte att stärka banden mellan Nazityskland och svenska nazister. Men den frågan får anstå tills vidare. Än så länge är det fest i parlamentet. Tysklands segerrusiga högerextremister skålar med varandra. Återigen klirrar champagneglasen. 23
KORRAT/CA.indd 23
10-01-14 17.35.07