9789140664242

Liv Vedeler

Social kompetens i barngrupper

Innehållsförteckning

Förord till den svenska utgåvan

1. Inledning Social kompetens, social förmåga och copingstrategier Social kompetens Social förmåga Copingstrategier

Innehåll och upplägg

2. Vad är social kompetens?

Kriterier för social kompetens Sociala färdigheter Status i kamratgruppen som indikator på social kompetens Relationer och vänskapsförhållanden

Hur man utvecklar social kompetens Sammanfattande kommentarer

3. Utveckling av social kompetens – de första levnadsåren Socialt samspel som förutsättning för utveckling

Förspråklig utveckling

7 9 11 12 13 14 15 17 17 18 20 21 23 25

27 27 29

Spädbarns resurser, tidig kommunikation och lekens betydelse Att lära basfärdigheter

4. En modell för att utveckla barns sociala resurser Tonvikt på barns resurser och möjligheter Känsla av sammanhang Coping

Modellen Problem och utmaningar Kartläggning av resurser Copingstrategier Sammanfattande kommentarer

5. Att arbeta med social kompetens i barngruppen Hur kommer man in i gruppen?

Hur kan man bidra till att hålla leken vid liv och vidareutveckla den?

32 34 37 38 39 41 43 43 45 47 49 51 52

Sociala utmaningar i gemensam lek Känslomässiga reaktioner Ömsesidighet och ömsesidig förståelse Olika aktiviteter har olika sociala utmaningar Sammanfattande kommentarer

55 55 56 56 57 59

6. Konflikter och konfliktlösningsstrategier

61

De vuxnas roll i barns konflikter Konfliktorsaker i barngrupper Konfliktlösningsstrategier Prosocialt beteende, empati och samarbete Sammanfattande kommentarer

62 63 65 70 71

7. Den pedagogiska miljรถns betydelse fรถr att utveckla social kompetens

Avslutande kommentarer

73 74 74 75 75

Referenser

77

Begriplig Hanterbar Meningsfull

1. Inledning Utvecklingen av social kompetens är grundläggande i varje människas utveckling, oavsett vilka förutsättningar man har. God social interak­ tion med andra är en förutsättning för att kunna utveckla sin egen potential fullt ut. För pedagoger, föräldrar och alla andra som har med barn att göra är det därför viktigt att förstå den sociala dynamiken i en gruppgemenskap, och att veta något om förutsättningarna för so­ cial anpassning och om utveckling av social kompetens.

Syftet med den här boken är att, genom att fokusera på sociala strate­gier i barngrupper, bidra till kunskapen inom området. I barn­ grupper hamnar barn från tidig ålder i sociala sammanhang och lär sig olika strategier för att hantera den sociala gemenskapen. Det kan handla om vad man säger och gör för att bli accepterad i gruppen och för att få vara med och leka. Det kan handla om hur man bidrar till den gemensamma aktiviteten, är delaktig i och utvecklar den, och hur man samverkar med de andra i gruppen. Det kan också handla om hur man försöker lösa de konflikter som har en tendens att uppstå i grup­ per av olika slag. Alla använder vi strategier i sådana situationer, varav en del är mer och andra mindre funktionella.

I det praktiska livet, i förskolan och skolan, och i den vetenskapliga litteraturen, har man blivit alltmer inriktad på sociala problem, något som verkar öka i omfattning. Det handlar bland annat om brist på social kompetens och social förmåga hos barn och ungdomar. Många etiketter har satts på fenomenet. Beteendeproblem, psykosociala pro­ blem, socioemotionella svårigheter, pragmatiska problem och samver­ kanssvårigheter är kanske de mest använda. Problem som har att göra med brister i förmågan att hantera sociala situationer inom kamrat­ kretsen är en del av detta problemområde. Många ser det som mycket allvarligt och något som kan få följder för barnen långt upp i vuxen ålder (Asher 1983; Kupersmidt m.fl. 1990; Vandell och Henbree 1994; Welsh m.fl. 2001). Problemen börjar ofta tidigt och kan observeras 9

social kompetens i barngrupper redan i förskolan (Guralnick 1990; 1999a; 2001).

En viktig uppgift för vuxna är att hjälpa barn att utveckla välfun­ gerande strategier för att skapa relationer till andra barn. Historiskt sett har man i pedagogiska sammanhang lagt störst vikt vid goda so­ ciala förmågor i relation till vuxna. Man har kanske inte varit tillräck­ ligt medveten om att god social kompetens i samvaro med andra barn också är viktigt. Social kompetens i relationer barn emellan kräver i många fall lite andra strategier än i relationer mellan barn och vuxna.

De mer jämbördiga och ömsesidiga relationerna i en barngrupp inne­ bär andra utmaningar än det mer hierarkiska förhållande som råder mellan barn och vuxna. Vänskap och social kontakt med jämnåriga kan inte tas för givna. Frønes (2002) har påpekat den centrala betydelse som barn har för varandra i socialiseringsprocessen. I barngruppen ställs barn inför sociala utmaningar när de ska kommunicera med varandra. Sådana sociala utmaningar får de inte tillsammans med vuxna. Detta har dock, enligt Frønes (2002), i mycket liten utsträck­ ning påverkat vår förståelse av socialisering.

Barngruppen präglas av likhet både ifråga om ålder och ifråga om status, något som innebär att det blir naturligt att göra sociala jäm­ förelser. I barngrupper förekommer både grupptryck och normativ påverkan, och inte minst social inlärning för att inta den andres roll och perspektiv. I barngruppen ställs krav på jämbördighet såväl i hand­ ling som i sociala och kommunikativa kontakter. Allt detta gör att gemenskapen i barngrupper är avgörande för att barn och unga ska utveckla sin sociala kompetens. Samvaro och gemenskap med vuxna är viktigt, men inte tillräckligt.

På senare år har flera studier visat på barngruppens betydelse när det gäller att utveckla barns sociala kompetens. En rad undersök­ ningar tyder på att relationer med jämnåriga eller social kompetens relaterad till andra barn, och eventuell brist på detta, kan få stor be­ tydelse på lång sikt. Problem som är förknippade med mindre funk­ tionella strategier för att hantera sociala situationer i barngrupper visar sig ofta tidigt och kan iakttas redan i förskolan (Guralnick 1990; 1997; 1999a; 2001). Det verkar finnas ett samband mellan att ha få vänskapsrelationer och problem med att komma med i barngrupper 10

1. inledning redan från förskoleåldern, och anpassnings- och beteendeproblem i puberteten och tidig vuxenålder. Goda relationer till andra barn före­ faller inte bara ha betydelse för social och emotionell anpassning se­ nare i livet, utan har också samband med förmågan att lyckas med skolarbete och kunskapsmässig utveckling (Asher 1990; Kupersmidt m.fl. 1990; Parker m.fl. 1995; Vandell och Henbree 1994). Welsh m.fl.

(2001) fann att social kompetens hade betydelse för barns prestationer i skolan. På samma sätt fann Webster-Stratton och Reid (2004) att små barns förmåga att hantera känslor, fungera socialt och att skapa me­ ningsfulla vänskapsrelationer var viktiga förutsättningar för framgång i skolämnena. Omvänt fann de att bristande social förmåga i hög grad hade samband med dåliga skolprestationer.

Barn med funktionsnedsättningar tycks ha svårare att skapa goda sociala relationer än andra barn. De leker mindre, är mindre ut­hålliga i leken och engagerar sig inte lika mycket som andra barn i sociala lekar. De har också större svårigheter i sociala sammanhang än andra barn. Om barnen inte får hjälp med att lära sig hantera sociala situa­ tioner kan ett sådant mönster leda till sociala problem och en känsla av utanförskap längre fram i livet (Parker och Asher 1987; Guralnick 1999a; 2001). Därför kräver frågor som har att göra med utvecklingen av den sociala kompetensen extra uppmärksamhet när det gäller alla barn.

I litteratur om social utveckling nämns begrepp som social kompe­ tens, social förmåga och social anpassningsförmåga, utan att det alltid klart framgår vad de betyder. Vi kommer därför inledningsvis att dis­ kutera vad som i detta sammanhang läggs in i uttrycken.

Social kompetens, social förmåga och copingstrategier Dessa begrepp beskrivs både oklart och inkonsekvent i facklitteraturen. Även om begreppen behandlar samma tema har de ändå något olika betydelse och innebörd.

11

social kompetens i barngrupper

Social kompetens Social kompetens är det överordnade begreppet. Man har försökt nalkas begreppet på olika sätt och det är lite oklart hur det ska förstås. Det verkar emellertid råda enighet om att social kompetens handlar om hur individer definierar och löser problem i mänskliga relationer. So­ cial kompetens definieras som förmåga till ömsesidighet i social inter­ aktion. Detta ska då förstås i vid bemärkelse och ses såväl utifrån indi­ videns egna sociala behov som andras infallsvinklar (Rose-Krasnor 1997). Det innefattar förmågan att ta initiativ till interaktion med andra liksom att vidmakthålla denna, att lösa konflikter, bygga upp vänskap och att uppnå gemensamma mål. Det råder också enighet om att social kompetens är en dynamisk och övergripande form av kom­ petens som innefattar såväl kognitiva som kommunikativa, känslomäs­ siga och sensomotoriska aspekter av en individs utveckling. Både i förskoleåldern och skolåldern är barngruppen en mycket lämplig arena för att stimulera och främja en sådan överordnad form av social kompe­ tens. De gäller inte minst i rollekar, regellekar och konstruktions­lekar, liksom i andra former av gemensamma aktiviteter. Som vi senare ska se medför var och en av dessa lekformer olika sociala utmaningar.

Under hela sin livstid ställs individen inför sociala utmaningar och krav på anpassning som är typiska för varje utvecklingsperiod och för den kultur som man växer upp i. Det ställs till exempel andra krav på social kompetens för barn i två- till treårsåldern än för barn i förskoleoch skolåldern. Förutom att social kompetens måste ses i relation till barnets utveckling och den kultur barnet lever i, kommer de krav som barnet ställs inför också att variera med sammanhanget och den aktu­ ella situationen. Barnet behöver till exempel andra sociala förmågor när de är tillsammans med sina föräldrar än när de är tillsammans med andra barn.

Men social kompetens handlar, som redan nämnts, mer om en övergripande och integrerad förmåga än om de enskilda sociala för­ mågorna hos varje individ. Enkelt uttryckt är social kompetens för­ mågan att på ett lämpligt och bra sätt välja vilka sociala mål man önskar uppnå, och hur man ska gå tillväga för att nå dem (Dodge m.fl.

12

6. Konflikter och ­konfliktlösningsstrategier I barngrupper uppstår ofta konflikter om vem som ska ha vilka lek­ saker, vem som ska leka var och vem som ska bestämma (Sheridan & Williams 2007). I rollekar handlar konflikterna vanligtvis om vem som ska ha vilken roll, till exempel vem som ska vara ”mamma” då man leker ”mamma, pappa, barn”. Även själva rollen kan vara föremål för konflikter. Ett annat exempel på när konflikter uppstår är ett dominant beteende av ett barn som vill ha något eller få en tjänst eller något liknande av ett av de andra barnen, och det andra barnet vägrar eller struntar i denna begäran. Brott mot accepterade regler orsakar också ofta konflikter. I likhet med vuxna använder sig barn av olika strategier för att lösa konflikter. Några strategier är konstruktiva, medan andra kan vara mindre lämpliga.

Ofta uppfattas konflikter som något negativt, något som man ska försöka undvika. Men är konflikter nödvändigtvis negativa och ickeönskvärda? Redan Piaget (1932) framhäver att konflikter inom kam­ ratgruppen kan främja värdefullt kognitivt lärande och utveckling. Det gäller otvivelaktigt också socialt lärande och utveckling (Sheridan & Williams 2007).

Inom psykologin talar man ofta om två huvudtyper av konflikter.

Den ena handlar om inre konflikter hos en person, till exempel mellan olika behov, eller i samband med val där man måste välja en sak fram­ för en annan, även om man helst vill ha båda. Inom psykoanalytisk teori har man med utgångspunkt i Freuds teorier varit speciellt inriktad på människors inre konflikter. En god översikt av olika teorier i sam­ band med inre konflikter finns i Kloep och Hendry (2003, kap. 2).

Den andra huvudtypen av konflikter är sociala konflikter. Dessa be­ skrivs ofta som en kamp om sociala värderingar, makt, roller, för­ fogande över resurser, ideologi eller intressekonflikter. Det här kapit­ 61

social kompetens i barngrupper let handlar om sociala konflikter. De uppstår när enskilda individers eller gruppers intressen står i motsättning till varandra, eller inte över­ ensstämmer. Det kan vara öppna konflikter, som när två barn slåss om samma leksak. Det kan också vara dolda konflikter, till exempel i sam­ band med att några barn hindrar ett annat från att vara med i leken.

Om det är ett eller flera barn i gruppen som inte vill låta ett annat barn få vara med, kan de vara mycket duktiga på att hitta en rad argument eller dolda strategier för att utestänga honom eller henne.

Konflikter uppstår såväl mellan barn som mellan olika grupper och mellan barn och vuxna. Konflikter mellan föräldrar och barn eller mel­ lan pedagoger och barn framstår som situationer där den ena parten ska lära sig att anpassa sig till den andras regler och koder. Konflikter mellan barn är emellertid mer jämlika. Frønes (2002, s. 171) hävdar att perspektivskillnader mellan barn uppstår i en situation där jämbördig­ heten innebär att båda (eller alla) i princip har rätt. Principerna för att lösa konflikter är därmed annorlunda än mellan ojämlika parter; ­lösningen måste uppnås genom förhandlingar mellan likvärdiga.

Goda konfliktlösningsstrategier räknas som ett av de allra viktigaste kriterierna för social kompetens (Guralnick 2001). För att förstå kon­ flikter mellan barn kan det vara nyttigt att snegla mot lärdomar från ”vuxensociologin”.

De vuxnas roll i barns konflikter Det kanske viktigaste som vuxna kan göra är att vara goda förebilder för konfliktlösning. Det gäller såväl konflikter som uppstår i förskolan och skolan som inom familjen – inte minst konflikter mellan barn och vuxna. De generella principerna för god konfliktlösning gäller även här. För de vuxna i förskolan kan det vara klokt att göra sig medveten om vilka konflikter som vanligtvis uppstår mellan barn och vuxna, och hur de ska välja att hantera sådana konflikter.

Frågan om huruvida vuxna ska gripa in i barnens egna konflikter, och i så fall hur, kan diskuteras. Det bästa är om barnen själva kan lösa 62

6. konflikter och ­konfliktlösningsstrategier sina konflikter på ett naturligt sätt (Sheridan & Williams 2007). Vux­ na kan emellertid ha en viktig funktion när det handlar om att klar­ göra vilken bakgrund konflikten har och vilka olika intressen som står mot varandra. De kan också stimulera barnen att formulera sig tydligt och därmed bidra till bästa möjliga ömsesidiga förståelse av vad kon­ flikten handlar om, och hur den kan lösas.

Konfliktorsaker i barngrupper I barngrupper uppstår som regel konflikter på löpande band. De flesta är små och helt odramatiska. Orsakerna till konflikter i barngrupper är i stort sett desamma som orsakerna till konflikter bland vuxna. ­Guralnick (1999a) grupperar konfliktorsaker bland barn på följande sätt: • • • • •

konflikter som handlar om ägodelar och saker konflikter som handlar om territorium konflikter över brott mot sociala regler och sociala koder konflikter som gäller oenighet om idéer eller rättigheter konflikter som handlar om social kontroll (dominans och rollför­ delning)

Observationer av barns rollekar tyder på att en konfliktorsak ofta kan vara en kombination av flera sådana kategorier (Vedeler 1987). Många konflikter uppstår kring rollfördelning. Här är ett exempel som hand­ lar om tre barn (1, 2 och 3) i fem- till sexårsåldern, som hade kommit överens om att leka ”Tjuv och polis”.

2: 1: 1: 2: 3: 2: 1: 2: 2:

Ni två får vara poliser, så är jag tjuv. (vänder sig till de båda andra) Nej, det är inget roligt om du ska vara tjuv!

Jag vill också vara tjuv.

Okej. Jag ska bara bygga upp det här. (staplar upp några stora klossar) Jag vill också vara tjuv.

Nej. Det går inte med så många tjuvar, fattar du väl.

Ja, men jag vill i alla fall vara tjuv.

Okej.

Kåre (3), du är bra! Du blir fin som polis!

63

social kompetens i barngrupper 1: 3: 1: 2:

Javisst! (övertalande, vänder sig till 3) Men jag vill inte vara polis.

Jo, men polisen kör ju bil, va …

Det blir väl roligt! (både 1 och 2 vänder sig till 3 för att övertala ­honom)

Barn nummer 3 låter sig emellertid inte övertalas. Konflikten blir inte löst och leken går i stöpet. Här finns det för övrigt också en under­ liggande konflikt. Barn nummer 3 har låg status inom gruppen. Han är inte särskilt populär och kommer i regel till korta i de flesta typer av lek. Här var han rädd för att han i rollen som polis skulle bli full­ ständigt överkörd och komma till korta i förhållande till de två tju­ varna.

Ett annat exempel från rollekar visar en konflikt där orsaken är en kombination av oenighet om sociala koder (är det vuxna eller barn som dukar bordet?) och om vem som ska ha den sociala kontrollen.

Tre barn (A, B och C) på sex år leker ”Mamma, pappa, barn” med temat ”Borddukning och fest”.

A: B: A: C: A: B: C: A: B: C: A: B: A:

B:

64

Jag dukar bordet!

Nej, jag dukar bordet. (B har fått rollen som barnet) Nej, jag. För du skulle ju vara lillasyster!

B skulle också kunna duka bordet.

Ja, men hon skulle ju vara lillasyster – tror du att lillasyster …

Ja, det tror jag visst.

Det har jag själv gjort många gånger.

Ja, men du var ju bara sådär ett år. (vänder sig till B) Nej! (arg) Nej! Men det var såna där glastallrikar …

Jag var inte ett år!

Nej, du var inte ett år, men du ska bestämma hela tiden. Hörde du vad jag sa, va – att du ska bestämma hela tiden. Det är precis så det är! (med argsint och förtörnad röst) Men det är ju inte sant! (protesterar)

6. konflikter och ­konfliktlösningsstrategier Barnen blev emellertid eniga, och det slutade med att det blev A som fick duka bordet.

Hur man uppfattar sociala koder ligger till grund för många konflik­ ter. Sociala koder är i regel underförstådda och outtalade. De kan därför vara svåra att förhålla sig till för barn som har en annan kulturell bakgrund. Å andra sidan ger deltagande i kamratgruppens lek, konflik­ ter och konfliktlösning unika möjligheter att lära sig majoritetssamfun­ dets sociala koder och tillhörande sätt att använda språket. Denzin (1977) hävdar att barn i grupp skapar en egen social värld som sträcker sig utöver den sociala världen för de enskilda individerna som skapar den. Denna sociala värld skapar strategier för att leda samspelet och i denna värld socialiserar barnen varandra. I sådana processer lär de sig också sociala färdigheter och utvecklar konfliktlösningsstrategier.

Konfliktlösningsstrategier Förmågan att lösa de konflikter som ofta och oundvikligen uppstår un­ der interaktion i kamratgrupper är en av de mest centrala aspekterna inom kamratrelaterad social kompetens. Vissa barn förefaller ha en na­ turlig fallenhet för konfliktlösning. De förhandlar och de kommer fram till kompromisser. Följande dialogsekvens är ett exempel på detta.

Tre barn, två flickor på cirka sex år och en pojke på tre och ett halvt år (A, B och P), leker ”Mamma, pappa, barn”. De har enats om roll­ fördelningen. Flickorna ska vara mamma och pappa och pojken ska vara lillebror. Hans beteende överensstämmer dock knappast med rollen, vilket naturligtvis skapar konflikt: P: A: P: B: P: B: P: A:

Jag var draken som kom och tog er!

Nej, du ska vara lillebror.

Vill inte vara lillebror!

Nej, jag vill inte vara med om inte han ska vara ungen. (argt) Jag var draken!

Du var ju lillebror! (övertalande) Åh! Då blir jag arg, sa draken.

Han kunde väl vara lillebror som leker att han är drake? (vänder sig till B och P)

65

social kompetens i barngrupper P: B: P:

Det var så att draken sov över hos er (P har accepterat kompromis­ sen) Hör du draken, nu får du gå och lägga dig. (B har också accepterat kompromissen) Ja, då måste draken klä av sig först.

Konflikten löstes till allas tillfredsställelse, och leken fortsatte, mycket kreativt. Det finns otaliga sätt att angripa konflikter på, några bra och andra mindre bra. Inom barngruppen kan de omedelbara reaktionerna på ett barns initiativ vara direkt avvisande utan att något skäl anges, eller också kan de vara avvisande med en motivering. En del struntar i initia­ tivet. Andra ber kanske om mer information, ber om klargörande eller före­slår ett alternativ. Åter andra svarar otrevligt eller mobbande, eller blir aggressiva. Vissa kan komma med helt irrelevanta kommentarer eller gensvar.

För vuxna kan episoder som är en följd av styrande strategier vara lärorika att observera. En del barn lyckas ofta med sina styrande stra­ tegier genom att mildra kraven med artighetsfraser som ”Kan du vara snäll och …” eller ”bara lite”, eller så motiverar de sina förslag ordent­ ligt. En del förhör sig i sammanhanget om kamraternas intressen eller behov, eller kommer med alternativa förslag eller kompromisser.

De som är mottagare av andra barns initiativ reagerar också på olika sätt, vare sig de uppskattar initiativet eller inte. Många barn accep­terar; några säger att de håller med, godkänner förslaget och samarbetar. Andra ber om ytterligare förklaring. Åter andra avvisar blankt förslaget. Vissa barn använder negativa strategier, som hot och insinuationer, eller blir aggressiva och förstör.

Om barnen inte uppnår vad de önskar, eller om de fortsätter att vara oense, uppstår en konflikt som kräver att vissa barn står på sig eller motsätter sig att följa ett eller annat krav. Vilka strategier som före­ kommer under dessa episoder är nycklar till att förstå hur barn löser konflikter. Barn kan göra detta på ett positivt sätt och därigenom minska den fortsatta oenigheten, upprätthålla kontakten och hitta en lösning som är acceptabel för alla. Detta betraktas som mest funktio­ nellt. Ett för barnet lyckat resultat är alltså inte det enda måttet på 66

Social kompetens i barngrupper Liv Vedeler Barn lär sig olika strategier för att hantera gemenskapen i de sociala samman­ hang som de befinner sig i, till exempel i förskolan eller i andra grupper.

För att utveckla barns sociala kompetens och främja deras socialisation är sam­ spelet i barngruppen mycket viktigt. Den här boken bidrar till en ökad förståelse av de sociala processer som äger rum i dessa grupper.

Det kan handla om vad barn säger och gör för att bli accepterade i gruppen och få vara med och leka, eller om hur barnen bidrar till den gemensamma aktivite­ ten, är delaktiga i och utvecklar den, och hur de samverkar med de andra i grup­ pen. Det kan också handla om hur barn försöker lösa de konflikter som kan upp­ stå i grupper av olika slag.

Författaren visar på betydelsen av att ta vara på de positiva resurserna och för­ mågorna hos det enskilda barnet och i barngruppen. Översättning: Karl G. Fredriksson & Lilian Fredriksson Den svenska utgåvan har fackgranskats av Barbro Bruce och Annika Månsson vid lärarutbildningen på Malmö högskola.

ISBN 978-91-40-66424-2

9 789140 664242