9789173877473 by Smakprov Media AB

I Himlen är ett underskattat resmål skriver prästen och författaren Hans-Erik Lindström hoppfullt och ödmjukt kring en av livets största frågor: Vad händer när vi dör? Det är viktigt att stanna upp vid tanken på livets slutmål, det är Hans-Erik Lindström övertygad om. Vad vi tänker om livet efter döden påverkar hur vi lever våra liv här på jorden. Tron på himlen kan ge tröst i sorg och saknad, men fungerar även som en extra kraft källa i v ardagen för att engagera sig i livet här och nu. Men mest av allt ser han himlen som målet för vår livsresa. Att där få mötas av den ofattbara och g enomlysta kärleken. Och då känna att vi är hemma. Slutligen. Äntligen.

Hans-Erik Lindström var med och startade Nordens första pilgrims center i Vadstena. Han är präst i Svenska Kyrkan och har tidigare gett ut ett 20-tal böcker, bland annat Naturens katedral – meditationsbok och Pilgrimens sju nyckelord – Inspiration för din livsresa.

HA NS-ERI K L IN DS TRÖ M

"Med åren har det grundlagts en slags djupglädje hos mig över detta utsläckliga hopp om livets fortsättning, som inte ens världens mörker o kan fräta sönder, en röst som tycks komma långt inifrån, som ett eko från en annan värld, från en tillvaro där ingen smärta eller sorg längre existerar. Där Gud blir allt i alla. I detta hopp lever jag idag. Med detta hopp vill jag dö." – Ur boken

Himlentt änrdeerus attat k resmål

ISBN 978-91-7387-747-3

9 789173

877473

F Ö R O R D AV M A R T I N LÖ NNE B O

HAN S-ERIK LIN DST RÖM

Himlentt är e underskattat resmål HANS-ERIK LINDSTRÖM

Tryckt med stöd av Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse)

Copyright © 2018 Författaren och Libris förlag Omslag: Sanna Sporrong Form Omslagsbild: Jamie Heiden/Trevillion Images Sättning: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Livonia Print, Lettland 2018 ISBN 978-91-7387-747-3 www.libris.se

INNEHÅLL

FÖRORD AV MARTIN LÖNNEBO

ATT KOMMA FRAM

INLEDNING 13 KOM IHÅG ATT DU SKA DÖ Om en insikt som kan hjälpa oss att både leva och dö

HIMLEN HAR LANDAT Om himmelsglipor och en Gud mitt ibland oss

HIMLEN KAN VÄNTA Om kritik mot himmelstron som en flykt från verkligheten

LÄNGTANS BLÅA BLOMMA Om en evighetslängtan som aldrig dör

ATT MÖTAS IGEN Om att träffa nära och kära i himlen

MÅLET MED VÅR VANDRING Om upplevelser av en verklighet efter döden

GUDS KÄRLEKS MAKT Om en möjlig gudomlig rättvisa efter döden

DOM ÖVER DÖD MAN Om Gud som domare

EN VÄG SOM TILL HIMLA BÄR Om min egen resa

116

TACK 123 LITTERATUR 125

FÖRORD AV MARTIN LÖNNEBO Vår son Jonas kommer hem. Som vanligt vill han ut och gå. Hand i hand halkar vi på isiga trottoaren upp till Linköpings domkyrka. Där sitter vi en stund i friden. Sedan vill Jonas gå igen. Det vill han alltid. Vi tänder ljus i Livets träd, instämmer med bronsplattan i golvet – Psaltarens och Sankta Birgittas ord – ”Herre visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den”. Sedan viker vi av mot söder till en pelare uppe i koret. Där finns pilgrimskyrkans sten med den äldsta bevarade bibeltexten i Sverige. Den är från en grav i koret, kanske den förste biskopens. Den börjar med orden Memento me … ”Tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Den botfärdige rövaren på korset bredvid Jesus bad honom om en tanke. Han fick ett paradis. ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Domkyrkans sten är på väg att skriva förordet till denna bok i mitt ställe. Kyrkan, liksom denna bok, ljuder av detta rop: Memento –7–

moris, kom ihåg att du skall dö! Lev i sanning, ödmjukhet och hopp. Det andra ropet ljuder lika högt: Memento me, kom ihåg mig. Kom ihåg målet. Gläd dig i hoppet. Båda ropen måste höras, även i vår tid. Särskilt i vår, nu när vi håller på att förlora hoppet. Den nutida pilgrimen behöver, i trötthetens och förtvivlans dagar, få drömma om hemkomst. Bilderna vi använder är ofta amatörmässiga, men de kommer att ersättas av långt klarare och lysande när vi väl nått målet. Kära pilgrim – glöm inte målet. Pryd dina rastplatser med bilder, dikter, sånger, musik och tankar. Glöm inte att dela med dig, ge stöd och uppmuntran. Lär dig älska det lilla vi kan: klotter och utkast. Fullkomningen väntar. Vårt hopp i dödsskuggans dal är paradiset, den ”åttonde dagen”, då solen aldrig går ner, då Gud blir allt i allting. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” Martin Lönnebo Pilgrim, författare och biskop emeritus i Linköpings stift

–8–

ATT KOMMA FRAM Det har varit en lång dag, och den är inte slut än. Vi har gått minst två mil. Det känns i musklerna. I vaderna. I ryggen. Jag har burit på en alldeles för tung ryggsäck. Minst 15 kilo väger den, fast den inte borde ha vägt mer än sju eller åtta kilo. Axlarna har fått ta stryk av min onödigt tunga börda på ryggen. Låren med. Så typiskt mig; en övertro på att jag behöver mer än jag faktiskt gör. Inte konstigt att jag är trött. Och svettig. Jag haltar lite på ena foten. Har fått skavsår på både häl och stortå. Dessutom har vattnet tagit slut i vattenflaskan. Törsten har blivit mer och mer brännande de sista kilometerna. Just nu känns själva andan av att gå en pilgrimsvandring långt borta. Jag vill bara att den yttre vandringen ska ta slut. Och jag är alldeles för koncentrerad på att orka gå vidare för att kunna fokusera på den inre vandringen. Vänster – höger. Vänster – höger. Ett steg i taget. Jag har ju lärt mig att vi ska ge akt på våra steg under vandringen. Vila i dem. Men nu är min håg enbart –9–

inriktad på att få komma fram och vila. Ja – är vi inte framme snart? Det hade börjat så bra. Nattens sömn på golvet i församlingshemmet hade gått bättre än väntat. Tänk att jag hade kunnat sova på liggunderlag och i sovsäck i över sju timmar – det gjorde jag knappt i min egen säng hemma. Så fick vi en god frukost som några morgontidiga entusiaster gjort iordning i det lånade köket. Packandet av medhavd matsäck och en fin liten morgonbön ur Lilla Pilgrimsboken avslutade morgonpasset och ute väntade oss en blå himmel där solen just gått upp bakom granskogens toppar. Målet för dagens vandring var en landsortskyrka några mil bort. Under dagen hade vi, den tjugohövdade vandringsgruppen, både vandrat i tystnad, delat lite av våra liv med medvandrare och firat en pilgrimsmässa i en skogsbacke, sittande i ring bland rötter, kottar och några stenar, med glittret från en liten tjärn strax bortom vår glänta. Det var som att sitta i den vackraste av alla katedraler – naturens egen. Efter den enkla men mycket goda lunchen, framplockad ur våra ryggsäckar, la vi oss raklånga på marken för vila. Jag la mig under en låg hängbjörk och kände mig en stund som tjuren Ferdinand under sin korkek. Alldeles ljuvligt var det. En bild av den produktiva improduktiviteten och en rågad dos av den heliga bekymmerslösheten. En bild av himlen kanske? Reserva– 10 –

tionslös vila både till kropp och själ. Så fortsatte vandringen med fler samtal, mer tystnad och alla sinnen på vid gavel. Men nu är jag så trött och längtar bara efter att komma fram till dagens etappmål. Och så – mitt i de nästan överväldigande känslorna av fotens smärta, ryggens trötthet och strupens torrhet, dyker ett kyrktorn upp vid horisonten – dagens slutdestination. Plötsligt är det som om krafterna kommer tillbaka. Åsynen av målet ger mig ny ork. Det är som om ett osynligt reservkraftsaggregat startar som från ingenstans långt inom mig. Hoppet om att snart komma fram bär ännu en bit. Stegen blir lättare, värken blir uthärdlig och glädjen över den snara framkomsten sprider sig i hela kroppen. Energitillskottet ökar märkbart målmedvetenheten i stegen. Bara några hundra meter till … Ledaren för vår pilgrimsgrupp leder oss in i kyrkan, som är öppen. Vi ställer oss i ring framför altarrunden för att tacka för dagens vandring. Vi har kommit fram. Vi har kommit hem. I varje fall till denna dags övernattningsställe – det som nu ska bli vårt hem. Jag får ta av mig min alldeles för tunga packning, min fot plåstras om och ryggmusklerna får behövlig massage av en medvandrares händer, några tvättar varandras fötter, den lediga duschens varma strålar sköljer över min genomsvettiga kropp, en god middag väntar i köket och golvet i scoutgården där vi nu ska bo får tjäna som en efterlängtad viloplats. – 11 –

Ja, nog är det så att min kropp med all önskvärd tydlighet berättar om den fantastiska känslan i hur det är att komma fram. Att komma hem …

– 12 –

INLEDNING Finns himlen? På riktigt? Finns det en plats, ett tillstånd, en tillvaro bortom döden? Har livet en fortsättning? Är det inte bara en slump att vi lever här en kort tid för att sedan dö och multna bort? Är inte talet om en himmel bara en flykt från ett alltför hårt liv? En flykt från verkligheten? Enbart en dröm om det fullkomliga? Och varför ska vi tala om en himmel, när världen ser ut som den gör? Behövs inte all energi till att göra något åt det alltför ofta orättvisa livet här på jorden? Varför slösa kraft på något vi inte sett? Det går ju ändå aldrig att bevisa att himlen finns. Eller …? Idag talas det inte särskilt mycket om himlen. Inte ens i våra kyrkor, förutom vid begravningar. Har vi kanske blivit brända av tidigare generationers alltför myckna predikande om livet ”ovan där”? Har kanske himlens koppling till dess motsats – helvetet – bidragit till den relativa tystnad vi nu upplever inför – 13 –

att överhuvudtaget tala om himlen? Kanske rädslan för att åter ta upp frågan om risken att hamna utanför Guds rikes himmel, känns alltför laddad? Kanske vår kyrka har tagit åt sig av den religions- och himmelskritik som under förra seklet fick så stor genomslagskraft? För egen del har jag ofta saknat samtal och delande av både tankar och erfarenheter av livets slutmål – himlen. Detta har förstärkts genom min del i den nygamla rörelse vi idag kallar pilgrimsrörelsen. Alltsedan mitten av 1980-talet har den berört mig och påverkat min vardag. Idag är pilgrimsidentiteten en helt avgörande del av min kristna tro. Den berättar inte bara om att se livet som en vandring med alla dess uppbrott, rastplatser, möten och vägval, utan också om att stanna upp vid tanken på livets slutmål. Därför tror jag att dagens pilgrimsrörelse kan bidra till den renässans av himlen, som jag tror vi behöver. Tron på himlen kan ge tröst i sorg och saknad, men fungerar även som en fond för hela vårt vardagsliv – som en extra kraftkälla, snarare än som en flykt från det svåra och mörka i livet. Jag har tidigare försökt skriva om vad som karakteriserar den nutida pilgrimsrörelsen i form av sju nyckelord: frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. De har senare följts av sju ord, som kan sägas förtydliga och höra ihop med nyckelorden: uppbrott, vandring, rastplats, bön, måltid, möten och mål. Jag har kallat dem för pilgrimens sju – 14 –

ledord – klassiska pilgrimsord. Den här boken handlar om det sjunde och sista ledordet: målet. Våra liv har oftast flera mål under livets gång, men går det verkligen att skriva om slutmålet? Jag tvekade länge. Det är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, att skriva om det som ingen människa sett. Men eftersom tanken på – och längtan efter – det tillstånd som är bortom detta livet har funnits i mig i mer än ett halvt sekel, ville jag ändå försöka mig på att skriva något om det. Att skriva den här boken har varit ett trevande och sökande efter ord och begrepp. Jag hoppas att jag skriver så att alla som, likt mig, har känt både ett behov av lite mer kunskap om himlen och som när en längtan efter att samtalet om himlen ska ges större utrymme i det andliga samtalet i både kyrka och samhälle, kan hitta något av detta i denna bok. Det är min förhoppning att denna lilla bok i någon mån skulle kunna få bidra till den renässans jag tror att vi behöver för att öka medvetandet om vårt livs slutmål – himlen. Hans-Erik Lindström Präst och pilgrim

– 15 –