Issuu on Google+

Denise Mina

Getingsommar Översättning Boel Unnerstad

STOCKHOLM 2011

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 3

2011-06-17 08.00


Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Copyright Š Denise Mina 2011 Engelska originalets titel The end of the wasp season Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Omslagsdesign Imperiet Satt med Adobe Garamond Pro Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-85419-64-7

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 4

2011-06-17 08.00


Till Louise

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 5

2011-06-17 08.00


Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 6

2011-06-17 08.00


1 Tystnaden tvärväckte Sarah ur sömnens bottenlösa djup. Hon öppnade ögonen och möttes av digitalklockans blinkande röda siffror: 16:32. Envisa gläfsanden från små hundar hördes från en av trädgårdarna nedanför backen och kastades runt i det svängda rummet, studsade mot taket. Tystnad. Radion var avstängd. Sarah lät den alltid stå på i köket när hon var hemma, inställd på Radio 4. Småpratet tog udden av tomheten. När man hörde det från ett annat rum fick man en känsla av att huset var fullt av trevliga, snackesaliga människor från Hampshire. Inbrottstjuvar kanske skulle tycka att det lät konstigt i Glasgow men i det exklusiva Thorntonhall var det inte otänkbart. Sarah lät också en del strategiska lampor lysa: i hallen, i trappan, på alla ställen där det inte var insyn. Hon hade talang för det skenbara. Tystnad. Det här var inte rätt tid för inbrott. Huset låg överst på kullen, väl synligt i dagsljus, i synnerhet vid den här tiden då grannarna var ute och kritiserade trädgårdsmästarnas arbete eller släpade omkring med feta knähundar. En tjuv skulle behöva ha ett mycket gott självförtroende eller vara mycket dum för att bryta sig in nu. Hon var uttröttad och i förtvivlat behov av sömn, så hon kom på en naturlig förklaring: antingen hade en propp gått i köket eller också hade den gamla radion till slut gett upp. Allting i huset var gammalt och behövde lagas. Så hon drog slutsatsen att radion hade dött, log och slöt ögonen hopkrupen under det fräscha duntäcket, nästan glad över att ha 7

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 7

2011-06-17 08.00


blivit väckt så att hon kunde sjunka in i den ljuva sömnen igen. Tankarna gled mjukt in i varmt mörker. Ett plötsligt knakande i trägolvet nedanför trappan. Hon slog tvärt upp ögonen. För att höra bättre lyfte hon huvudet från kudden. En sko strök över mattan, ljudet förstärktes av trapphallen, en uppmaning västes fram. En gäll röst. En kvinnas röst. ”Fortsätt.” Sömndrucken satte sig Sarah upp och föreställde sig modern sittande i trapphissen på sin surrande, obönhörliga väg upp till andra våningen. Modern med sin snörpmun, befallande. Modern som krävde svar: Varför bestämde de sig för den där omsorgsformen? Varför kom Sarah aldrig och hjälpte henne bada? Varför var det inte kardinal Geoffrey som ledde begravningsgudstjänsten? Trams. Hon kastade av sig täcket och svängde ner fötterna på golvet, men när hon försökte resa sig svek de sömniga knäna henne så att hon tumlade tillbaka ner i sängen och studsade på det mest ovärdiga sätt. Hon insåg till sin förargelse att hon var försvarslös därför att hon var hemma. Sarah hade besökt främmande platser, skrämmande platser och lyckats förbli vaksam och lugn. Hon letade alltid reda på nödutgångar när hon kom till ett nytt ställe, behärskade genast situationen och behöll sedan sitt övertag, men här var hon försvarslös. Det här var annorlunda än de där mer främmande rummen därför att här var hon en vanlig husägare. Hon kunde ringa polisen, be dem komma till hjälp. Lättad föll hon på knä och sträckte sig efter handväskan bredvid sängen. Med nervösa fingrar trevade hon bland pappersnäsdukar och kvitton och pass efter Iphonens metallkalla skal. Hon tryckte på knappen medan hon tog fram den och blev glad när hon såg displayen lysas upp. Hon hade slagit på den när hon stod i mittgången i första klass och väntade på att få komma av på flygplatsen i Glasgow. Det gjorde hon inte alltid. Ibland lät hon den vara avstängd ett helt dygn tills hon hade sovit ut. Nu 8

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 8

2011-06-17 08.00


använde hon båda händerna för att koncentrera sig, låste upp den, valde telefon, valde tangentbord, slog 999 och tryckte ”ring” just som hon hörde en rörelse utanför sovrumsdörren. Det var mer en känsla än ett ljud, som om luft flyttades ute i hallen. En kropp nuddade väggen bredvid dörren, långt ner, lika överraskande som kalla fingrar mot en naken korsrygg. Hon sköt in Iphonen i en liten grotta under täcket och reste sig. Dörren stönade mjukt när den gled upp. Det var inte hennes mors spöke utan två tonårspojkar, gängliga, tafatta. De hade säckiga svarta joggingbyxor och matchande t-tröjor, alltsammans på avigan så att sömmarna syntes hela vägen längs benen och armarna. De hade likadana svarta sportskor också. Den egendomliga uniformen fick dem att likna medlemmar i en sekt. De fyllde upp dörröppningen, stod där och trampade, till en början försiktiga. Inte desperata men självsäkra, pojkar som ville visa att de vågade. Hon skrattade nästan av lättnad. ”Vad gör ni här?” En av dem var lång med rakat huvud. Han klarade inte av att se på henne och vred sig lite när han hörde hennes röst, ställde sig sidledes i dörren med ena axeln ute i hallen som om han helst ville gå därifrån. ”Hör ni”, sa hon, ”ge er iväg. Det här är mitt hem, inget öde­hus …” Den andre pojken hade längre hår, kolsvart och tjockt, och han var inte den försiktiga sorten. Han var arg, stod bred i dörren, såg rakt på henne, tog in hennes ansikte. Sarah visste att hon inte var särskilt söt men hon gjorde det bästa av sitt utseende, hon var smal och håret var klädsamt klippt. I ett visst ljus kunde man finna henne attraktiv. Den här pojken gjorde inte det. Han äcklades av henne. Den längre körde in armbågen i sin kompis. Den arge pojken bröt inte ögonkontakten med henne men svarade med en knyck på hakan som befallde honom att gå in i rummet. Den långe ryggade tillbaka och skakade lite halvhjärtat på huvudet. De fortsatte 9

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 9

2011-06-17 08.00


sitt samtal med minimala gester samtidigt som den arge pojken låste hennes blick och hatade henne. ”Min mor dog …”, sa hon, men tystnade när det gick upp för henne att de inte blivit förvånade över att hitta henne här. ”Jag bor fortfarande …” ”Var är dina barn?” frågade den arge pojken. ”Barn?” ”Du har barn.” Han verkade helt säker. ”Nej …”, sa hon, ”jag har inga barn.” ”Visst fan har du det.” Han kastade en blick runt i rummet som om barnen kanske var gömda under duntäcket, i klädskåpet, under sängen. Rösten var gäll, det var hans röst hon hört ute i trappan, men det var dialekten hon lade märke till: den kom inte från Glasgow, nej, inte från västkusten alls. Det var inte ens den måttfulla, obestämbara skotska som traktens ungar talade. Han lät som om han kom från östkusten, men den engelska, kanske Edinburgh och London. De hade kommit hit, inte bara råkat stöta på huset, utan hade rest hit. Plötsligt hade hon inte en aning om vad detta handlade om. Sarah gjorde ett nytt försök. ”Du har kommit till fel hus.” Men han såg på henne och sa bestämt: ”Nej, det har jag inte.” Pengarna. De måste ha kommit på grund av pengarna. Det var det enda i huset som kunde ha lockat dit dem. Och ändå fanns sedlarna i köket och för att komma till det här rummet måste man öppna en dörr, gå längs korridoren, genom hallen, uppför trappan. Det var henne de sökte. Hon såg på dem igen, något säkrare nu. De skulle inte få pengarna. Om de frågade skulle hon säga att hon inte visste något, hon skulle uppföra sig oskuldsfullt, för nu hade hon ringt till polisen som skulle komma och föra bort pojkarna och förhöra dem och då måste hon verka oskyldig. ”Hör du”, sa hon och försökte låta förnuftig, ”det är bäst att ni går. Jag ringde polisen för en stund sen, de är säkert på väg … ni kan råka illa ut för att ni kommit hit.” 10

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 10

2011-06-17 08.00


Den arge pojken såg henne i ögonen medan han vägde över på ena benet och lät foten glida in i rummet. Tåspetsen rörde vid den gula persiska mattan och inkräktade på det heliga neutrala utrymmet mellan dem. Han såg att hon förskräckt stelnade till, hon anade en glimt av medkänsla i hans ansikte innan det hårdnade, han sköt trotsigt ut hakan och flyttade foten igen, ett par centimeter, tills den nådde över mattfransen, vilket sa henne att han kunde gå fram till henne, att han skulle göra det. Irritationen skärpte hennes sinnen och hon tog kommandot. ”Jag vet varför ni har kommit hit”, sa hon, tog ett steg mot honom och viftade mot trappan. ”Ni vet inte vem ni har att göra med, ni har gjort ett misstag.” ”STOPP.” Den arge visade tänderna. ”Backa, för fan.” Han tog ett beslutsamt steg mot henne, och nu log han. Tänderna såg onaturligt torra ut och det skrämde henne. Sarah backade mot sängen. Hon såg att ena hörnet på mobilen stack fram under täcket. Hon böjde och rätade omväxlande på fingrarna, en pistolman som repeterade. Han släppte hennes ansikte med blicken och lät den slingra sig ner över t-tröjan till hennes lår, men då tittade han bort, plötsligt äcklad. Hon kom på att hon inte hade några trosor på sig. Hon hade varit så trött när hon kom hem att hon sparkat av sig skorna i hallen, trampat uppför trappan och låtit klänning och trosor falla på sovrumsgolvet. Den gamla t-tröjan som hon sov i nådde knappt ner till låren och dolde henne inte riktigt. Hon hade inte sovit på ett helt dygn. Hon var trött och ledsen. Hennes mamma hade dött. Hon förtjänade att få sova. Hon röt så högt hon kunde: ”FÖRSVINN HÄRIFRÅN PÅ ÖGONBLICKET!” Den långe ryckte till men den arge blinkade inte ens. Underkäken stack ut som om han ville bita henne. Det var ilskan, den där antydan till djupt rotad bitterhet, som hon kände igen och plötsligt var hans ansikte bekant. ”Vem är du?” sa hon. ”Jag känner dig.” Den långe hajade till, blev rädd och såg på sin arge vän. 11

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 11

2011-06-17 08.00


”Jag känner absolut igen dig.” Men hon var inte säker, minnet var suddigt, som om hon sett honom på teve eller i tidningen. ”Jag har sett ett foto av dig.” Den arge pojken blev rödflammig i ansiktet och han fräste när han talade. ”Foto? Har du sett ett foto?” Hon ryckte besvärat på axlarna och såg att han knöt nävarna. Han höjde knytnäven och dunkade sig hårt mot hjärtat. ”… ha visat ett foto av mig för dig?” Rösten sprack när han tog i. Kompisen sträckte plötsligt fram handen, ryckte bort näven från bröstet och drog honom häftigt bakåt. ”Sluta. Sluta. Andas, ta ett andetag.” Sarah kastade en hastig blick på mobilen, sökte efter en glimt av hopp men såg ingenting. Den arge pojken fräste fortfarande. ”Handväskan, för fan! Ta hennes mobil, för helvete!” Han bleknade, såg på golvet vid hennes fötter. Kompisen följde hans blick och släppte honom, klev in med långa ben och ockuperade det dyrbara avståndet med två nonchalanta steg. Han sjönk ner på huk vid hennes fötter, stack in en oförskämd hand i hennes älsklingshandväska. Han var bara några decimeter från hennes lår och Sarah särade på benen, blottade sig för honom. Han stelnade till, chockad. Men den arge lät sig inte påverkas av att se henne. ”Squeak, kom loss då, för helvete.” Pojken på huk slet bort blicken och tog upp en mobil ur handväskan. Det var en otymplig modell, en sådan som en pensionär kunde tänkas ha. Röd plast med stora knappar, liten skärm med en bild av en palm. På nära håll såg den konstig ut, för skärmen tändes inte, det var en låtsastelefon. Bestört insåg Sarah att hon hade glömt bort den. Hon glömde den alltid och hon borde ha använt den. Pojken höll upp telefonen över huvudet för att visa den för kompisen vid dörren. Det ryckte i den arges ansikte. ”Vad finns det mer?” Den hukande pojken stoppade telefonen i fickan och tittade ner i handväskan igen. Han verkade förtjust när han hittade hen12

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 12

2011-06-17 08.00


nes portmonnä. Han reste sig och höll triumferande upp den. Sarah nästan skrattade av lättnad. ”Är det pengar ni vill ha?” Men de koncentrerade sig på börsen och den långe upphittaren gick tillbaka till sin kompis, fortfarande med portmonnän över huvudet. De var bara rånare, korkade slynglar i utochinvända kläder, och hon kom på att de dolde en skollogo. Hon iakttog den arge medan han slet i portmonnäns blixtlås. Hon kände igen den där näsan, kort och med stora runda näsborrar. Hon kände verkligen igen den. Hon prövade en gissning: ”Jag känner din pappa …” Hon hade rätt: han tvekade när han drog i blixtlåset, så hon upprepade det högre: ”Jag känner din pappa.” Den magre såg från henne till den arge och blev rädd, så hon höjde rösten. ”Det är bäst att ni går härifrån. Vad tror ni att han kommer att säga när jag talar om att ni har gjort inbrott?” En pappa. Det kunde vara vem som helst. En gnällig pappa, en kraftfull pappa eller ett ynkligt fyllo. Kanske hade Lars bestämt sig för att han inte litade på henne utan ville ha tillbaka det. Lars. Det var Lars näsa. ”Lars!” slängde hon ur sig. Den arge pojken såg sårad ut. För ett ögonblick väntade hon sig att han skulle släppa portmonnän, ge den tillbaka, be om ursäkt, backa ut. För ett ögonblick lugnade hon ner sig och drog efter andan. En bitter Lars, en sårad, våldsam Lars som föraktade henne men behövde henne och aldrig hade behövt någon. Lars skulle inte dra sig för att döda henne om det passade honom. Men det passade honom inte. Lars hade inte skickat de här pojkarna. Den arge såg på henne med precis samma djupt sårade blick, ögonlocken sänktes i hat. Han fortsatte att se på henne medan de oförskämda fingrarna trevade i portmonnän, fick tag i några stora sedlar och ett taxikvitto och drog fram dem. Sarah tog chansen och kastade sig över Iphonen. Hon rullade över på sidan, fingrarna fann den kalla metallen och slöt sig hårt om den för hon visste att den var hal. Hon höll upp den och högg mot skärmen, mobilen hade låst sig under samtalet, och hon 13

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 13

2011-06-17 08.00


försökte dra pilen och öppna men missade två gånger: ”POLIS! HJÄLP! TVÅ POJKAR ÄR HEMMA HOS MIG …” Den arge pojken stod bredvid henne. Han tog tag i hennes knutna hand, drog upp henne och ryckte med lätthet den glatta mobilen ur hennes hand, men Sarah fortsatte att skrika mot den: ”… I MITT SOVRUM. EN … JAG KÄNNER HONOM …” Alla stelnade till, såg på mobilen, föreställde sig att någon hörde, plötsligt medvetna om åskådare till föreställningen. Den arge bröt sig loss först: långsamt satte han mobilen mot örat och lyssnade. Han sprack upp i ett belåtet flin. Han slog med fingret mot skärmen, avslutade samtalet och kastade mobilen på sängen. De stod tätt tillsammans vid sängens fotända, en hård, fientlig klump i det stora, vindlande rucklet till hus. Bakom henne bytte den långe fot och flyttade sig närmare tills hans andedräkt nådde hennes hår. Hon kände fukten från den lägga sig på örat. Den arge tolkade den förtvivlan han anade i hennes ansikte och hon såg hur blicken fylldes av raseri. Bakom hennes axel blev andningen snabbare, ytligare. En gång på ett hotell i Dubai hade Sarah träffat en kund och ätit middag med honom. Han var fet. Hon mindes sorgen han utstrålade, desperat och onåbar, och trots att hon försökte konversera satt han tyst under hela måltiden och drack en hel del, vilket inte skulle göra saken bättre. I hissen upp till rummet repeterade hon vad hon skulle säga: Det händer alla ibland, är det inte lika trevligt att röra vid varandra och prata, nästa gång kunde de använda ett piller om han ville … På sängen, liggande på mage enligt önskemål, hörde hon samma andning bakom sig, snabb, plötsligt djurisk, och när hon vände sig om fick hon syn på glimmande metall i hans hand. Hon hade sparkat ner honom från sängen, slitit till sig kläderna och sprungit. Hon kom undan enbart av det skälet att han var för tjock för att jaga henne. ”Jag har pengar …”, sa hon till ingen. ”Pengar?” sa den arge pojken lågt. ”Tror du att det här handlar om pengar?” 14

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 14

2011-06-17 08.00


”Vad handlar det om då?” skrek hon så högt hon kunde i hopp om att få dem att dra sig undan. ”Vad i helvete gör ni här? Det här är mitt jävla hus …” Men ingen av dem drog sig undan. Den arges blick mötte hennes. Hon grät nu och sträckte bedjande ut händerna. ”Har jag gjort er något? Jag tänker skvallra, det vet ni att jag gör.” Likgiltigt tittade han bort, såg sig om i rummet, obekymrad. Plötsligt förstod Sarah: han oroade sig inte för att hon skulle minnas hans ansikte, för han hade kommit hit för att döda henne. Hon skulle aldrig få lämna det här huset. Hon skulle aldrig komma härifrån. Hon kunde inte dö här, i ett kallt, förfallet hus som hon hade kämpat för att fly ifrån i hela sitt liv, med naken ända och med två oförskämda slynglar som trängt sig in i det rum som en gång var hennes barnkammare. Genom ridån av tårar såg hon luckan mellan dem och den öppna dörren bakom. Sarah kröp ihop och sprang.

15

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 15

2011-06-17 08.00


2 Kay satt vid fönstret och såg ner på skålen, log mot den. Hon var säker på att den var värd en massa pengar. Hon borde verkligen inte använda den som askfat. Om hon tog med den till ”The Antiques Roadshow” skulle hon bli den sista som framträdde, den dyrbara överraskningen som fick åskådarna att flämta till när experten avslöjade värdet, bara med tanke på försäkringen. Hon suckade och såg ut över den grå staden. Castlemilk var uppfört på en sluttning som erbjöd utsikt över hela Glasgow. I vilken annan stad som helst skulle en sådan utsikt ha förbehållits de rika, Cathkinkullen skulle vara överströdd med stora hus och lyxiga trädgårdar, men inte här. Hon hade aldrig förstått det där. Kanske låg det för långt från stan. Staden såg grå ut från fönstret, gatlyktorna började blinka sig till smutsgult liv, men kanske var det inte staden som var grå. Köksfönstret var grått med ett skikt av smuts som inte gick att tvätta bort eftersom det låg på utsidan av ett fönster som inte kunde öppnas tillräckligt mycket. Hon tittade ofta upp mot fönstren när hon skyndade uppför backen från busshållplatsen och såg det matta ytskiktet på glaset, full av förundran över fönster som aldrig gick att tvätta. Vem fan tyckte att det var en god idé? Var man snäll kunde man se det som en miss av arkitekterna. Var man inte lika snäll kunde man ana att de hatade de blivande lägenhetsinnehavarna, ansåg att de var snuskiga och simpla och ovärdiga rena fönster, de missunnade dem den vackraste utsikten i hela stan. Hon slog askan av cigarretten, långsamt, tapp, tapp, tapp, skiljetecken i ett samtal med en osynlig motpart på andra sidan 16

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 16

2011-06-17 08.00


bordet. Två sittplatser, en på var sida om bordsskivan. Fem i huset och bordsutrymme för två. Hon tog ett djupt bloss på cigarretten, kände hur röken raspade sig ner i halsen och fyllde lungorna, och hon log för sig själv när hon tänkte på att det där var det blosset, det enda. Varje dag, tjugo cigarretter om dagen, sex, kanske sju bloss på varje och hon njöt bara av ett enda. Ett bloss av etthundratjugo varje dag. Det var ett rökavvänjningstrick för att hon skulle förstå hur lite hon njöt av rökningen och hur meningslös den var. Det funkade inte. Hon bara njöt ännu mer av det blosset eftersom hon visste hur sällsynt det var. Tapp tapp tapp. Hon log mot askfatet. Tapp tapp. En bit glödande tobak föll av. Hon hejdade sig och rullade glöden runt den förgyllda silverkanten till en prydlig liten kon. Luckorna hängde på sned på köksskåpen och arbetsbänkens spånskiva hade svällt av vatten där plasten skavts av. De hade blivit lovade en ny köksinredning, hade varit nere i bostadsbolagets kontor och valt ut arbetsbänk och luckor utifrån tre alternativ, men det var flera månader sedan. Kay hörde en sovrumsdörr öppnas i hallen. Marie kom fram till köksdörren men såg bort från Kay som om hon bara råkade gå förbi. Marie var tretton år och så blyg att hon knappt vågade gå ut. Hon hade lagt på ännu mer nagellack, blått den här gången, och bar ett matchande blått hårband. Kinderna var blanka med skära rosor i det runda ansiktet. ”Har du sminkat dig, gumman?” Marie blev plötsligt och oförklarligt generad. ”Håll käft.” Och så stormade hon in i sovrummet igen. Kay bet sig i läppen för att inte skratta. En gång hade Marie börjat gråta av skam för att Kay sa att hon tyckte om Ribena inför en pojke i klassen. ”Älskling”, ropade hon. ”Det finns chips.” Marie tvekade men trampade tillbaka genom hallen med hängande huvud och bortvänd blick. Hon trevade blint på arbetsbänken men hittade på något sätt förpackningen med flera småpåsar och tog en som var kryddad med salt och vinäger. 17

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 17

2011-06-17 08.00


”Jag gillar ditt nagellack.” Marie blängde på henne. ”Jaha, men det gör inte jag.” Kay suckade. ”Lägg av nu. Annars tar jag tillbaka chipsen.” Marie kvävde ett frustande fniss så att lite snor rann ur näsan. Överraskad rörde hon vid sin våta överläpp och såg anklagande på sin mor. ”Men för helvete.” Hon gick, förorättad, men glömde inte att ta med chipsen. Kay tog ett nytt bloss. Ett dåligt, surt, raspigt. Ett av dem som fick henne att önska att hon inte rökte. ”Var är mina sportskor?” Joe stod i dörröppningen med sin magra kropp i silhuett. ”Är det där chips?” Utan att vänta på svar traskade han in i det dystra köket, rörde om i storförpackningen och tog fram två påsar med ost och lök. ”EN!” Han släppte en påse på bänken. ”Var är mina skor?” ”Varför använder du inte ögonen?” ”Därför att det är lättare att använda mamma.” Han öppnade påsen med chips, tog ut en näve och hävde in den i munnen. Joe hade charm, det var problemet, han charmade folk så att de jämt gjorde honom tjänster. Kay ville inte uppmuntra det där. ”Dra åt helvete, jag är i klimakteriet.” ”Men allvarligt talat, var är mina skor?” Hon vände sig mot det smutsiga fönstret. ”Mamma?” Hon sjönk ihop över bordet, uppgiven. ”Var tog du av dem?” ”Vid dörren.” ”Har du tittat vid dörren?” ”Nej. Ska jag det?” Hon svarade inte. Han vände sig om och såg på tvättkorgen som stod bakom ytterdörren. Hon hade den där för att kunna lägga dit all goja som de släppte ifrån sig. Den var av genomskinlig plast och hon kunde se skorna upptryckta mot kanten. Han fick också syn på dem, stönade, och traskade bort till tvättkorgen. 18

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 18

2011-06-17 08.00


Nu skulle han ge sig ut och vara borta i timmar. Han var i den åldern då det var oemotståndligt, fascinerande, att hänga i ett gathörn, då kompisarnas sällskap var hypnotiskt. Kay mindes hur det var. Det var inte ens så värst länge sen, för fyra ungar sen, men fortfarande klarade minnet att återskapa spänningen, hur allt det där lockade. Hormoner. Nu hade hon fyra ungar som kommit i tät följd, och alla var i tonåren. Alla var jobbiga på sitt sätt. ”Du?” ropade Joe från hallen. Hon såg sig om och där satt han på golvet med spretande ben och tog på sig skorna. ”Vadå?” ”Du ser ut att ha tråkigt där i mörkret.” Hon lyste upp, än en gång överrumplad av hans charm. ”Ingen fara, raring. Jag bara tar det lugnt.” ”Säkert? Jag kan köpa med mig en påse pommes frites om du vill.” ”Nädå, det behövs inte.” Hon iakttog honom när han drog fram jackan ur tvättkorgen. Han tog på den med sina osannolikt graciösa rörelser, öppnade ytterdörren och klev ut i det gula dunklet i trapphallen. Kvar var en pust kalluft som drog genom hallen. Hon tyckte bäst om Joe. Det var fel att ha favoriter men hon hade det. Alla var tonåringar men han var den ende som märkte att hon hade känslor. Ibland försökte han muntra upp henne. Kay tog ett nytt bloss. Det började bli mörkt utanför fönstret men hon orkade inte stiga upp för att tända, så hon satt där i det tätnande dunklet och njöt av friden innan hon måste börja med middagen och nästa omgång kökssysslor. Nere på gatan hörde hon ljuden från pojkar som ropade och sprang, läderdunsar från en fotboll. Hon föreställde sig flickorna som stod i klunga intill betongplanen och tittade på. Där bortom såg hon staden, Gorbals skärm av höghus, den upplysta stadskärnan och universitetets taggiga torn. Ljuset från lampan i hallen föll på askfatets kant med de röda glittrande emaljkronbladen, träffade ormen av hoprullad silvertråd som formats av mästers konstnärsfingrar i Moskva. Hon 19

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 19

2011-06-17 08.00


suckade, njöt av färgerna. Gustav Klingert, hon hade kollat stämpeln på nätet. 1880-talet, ungefär. Kay lutade sig tillbaka för att se bättre. Det var en liten skål, hårt insvängd under kanten. Insidan var av förgyllt silver, en aning slitet så att den kalla silverglansen sken igenom guldets varma glöd. På utsidan var bottenemaljen gul med röda blommor och vita och blå blad utformade i silvertråd. En nätt rad med blå punkter markerade kanten och underdelen. Hon sträckte sig fram och rörde vid den med fingertoppen, kände på den vridna tråden runt de små sjöarna av lysande emalj. Den röda färgen fascinerade henne mest. Den röda emaljen var klar, genomskinlig, som fruktgelé inuti. Hon visste inte ens hur namnet på stilen, Ros-tov fin-ift, skulle uttalas. Hon gillade att det var outtalbart. Det gjorde att den kändes som om den kom från ett annat universum, som Obi-Wan Kenobi. Den var inte tänkt för sådana som hon. Men den ryska emaljens mönster kom från bondebroderier. Fattiga kvinnor hade format de där mönstren och färgsammansättningarna, de sydde dem på sina bordsdukar och kjolfållar, de arbetade hårt i kalla, mörka hus och stack sönder fingrarna. De var fattiga kvinnor som hade ett djupt, värkande behov av skönhet för att klara färden i mörkret, för att få känna sig levande. Och sedan, hundratals år senare, tog juvelerare deras mönster och använde dem på dyrbara ting som den här skålen, skärpspännen, teburkar när te var en lyx, föremål så kostbara att de broderande kvinnorna aldrig kunde ha råd med dem. Hon var en av dessa kvinnor, dessa brodöser som satt i dunklet, och de invecklade mönstren talade till henne om den skönhet som kunde tillverkas av ingenting, om betydelsen av att se skönheten i tingen och uppskatta den, till och med genom ett smutsigt fönster. Kay visste att av alla de människor som hade ägt eller använt eller sett den här skålen under de senaste hundratrettio åren hade ingen älskat den lika mycket som hon, smekt den under långa mörka nätter när sömnen inte ville komma, följt den tunna silvertråden som slingrade sig genom sjöarna av lysande färg. 20

Mina Getingsommar_16juniCS4.indd 20

2011-06-17 08.00


9789185419647