Vit syren Copyright © 2016 Cecilia Sahlström Ny reviderad utgåva utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsdesign: Miroslav Sokcic Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76294-70-3 www.bokfabriken.se
4
Vit syren Cecilia Sahlstrรถm
BOKFABRIKEN 3
1
han gick uppe på vallen i Stadsparken längs med Gyllenkroks allé, på väg mot Mejeriet. Gången var en aning slängig, typisk för en tonåring och typisk för pojken som ännu inte blivit man. Mellan vuxen och barn fanns ynglingen, den fast beslutne, men ändå osäkre. Han som inte visste riktigt var gränsen mellan barn och man går, men ändå var fullständigt övertygad om sin egen storhet och unika personlighet. Hans skor var nya och bländande vita. Han hummade en melodi, ett säkert tecken på harmoni och fullständig lycka. Solen stod i öster, på väg upp, och ljuset var rosarött över horisonten men över hans huvud var himlen fortfarande mörkblå. Han svängde av från vallen in i parken och gjorde ett lätt språng över en vattenpöl. Grönskan var skir och på buskarna satt bladen i ett tätt och hemlighetsfullt nätverk. Barnet, per sonifierat i den gängliga ynglingen, släntrade utan brådska och med stor tilltro till livet, in mot parken. Här och där skymtade någon hålighet bland träden och buskarna. Där kan man sitta med sin tjej, tänkte han och en suck undslapp honom. Sommar är härligt. Lovet låg snubb lande nära nu. Hans hår var inte mer än någon millimeter långt. Mörkt, näst intill svart och liknade raggen på en get. Ett vitt snedställt
7
streck blänkte i ljuset från den gryende solen. En gång för länge sedan hade han trillat ned från ett träd. Han strök, som så ofta, med handen över ärret, som var alldeles lent och hårlöst. Pojken stannade till. I ett andetag tystnade hans humman de. Något vitt hade glimmat till i ögonvrån. Något som kändes onaturligt i grönskan. Han vred huvudet åt vänster. En fot, det var en fot. Han var helt övertygad och blev plötsligt illamående, men tvingade sig än en gång att vrida huvudet i riktning mot den lilla grotta som skapats bland rhododendronbuskarna. Pojken visste inte riktigt vad han skulle tro, men tog några försiktiga steg mot håligheten och hukade sig ned för att se bättre under det täta bladverket. Framför honom låg en flicka, naken. Hon låg i fosterställ ning, med undantag för vänster ben, som var utsträckt. Hennes bröst höjdes och sänktes, långsamt. Han tittade närmare på henne medan han febrilt letade efter mobiltelefonen. Något rann ur munnen på henne och färgade huden runt omkring nästan svart. Blod, tänkte han. Det måste vara blod. Han tryckte in 112 med darrande fingrar. – Svara, svara. Han andades häftigt – 112, Polisens ledningscentral, Stefan. Pojken hörde den vänliga mansrösten, lugn och lite däm pad. Han kippade efter luft. – En naken tjej ligger i Stadsparken. Precis intill Mejeriet. – Okej. Kan du beskriva mer exakt? Rösten var fortfarande påtagligt lugn. – Precis mittemellan vallen och gångstigen från Mejeriet. Ni måste skynda er. Hon andas så konstigt. Långsamt liksom. Och det rinner blod ur munnen på henne. Massor med blod. Johannes tittade på klockan varannan sekund. Flickan andades
8
fortfarande. Långsamt. Ingen rörelse vad han kunde se. Han vågade inte röra henne. Plötsligt skymtade Johannes en skugga i ögonvrån. Han lutade sig fram, kisade. En mörk skepnad avtecknade sig mot det täta lövverket. Johannes stelnade till.
9
328