V i so m ä l sk at
Til l d ig som 채lskat och tack t ill m a mma, p appa, joh annes o ch j o n a t h a n , m ina 채lskade v채nner och chri s t i a n ni f책r mig att orka
V i s om äl s k at EN BOK FÖR OSS SOM EN GÅNG KÄNT OCH LIVET EFTER DET josefine sidebäck
© 2018 JOS EF INE SID E BÄC K OMSLAG: CHRISTIAN UGGELFORS & JOSEFINE SIDEBÄCK FÖRLAG: BoD – BOOKS ON DEMAND, STOCKHOLM, SVERIGE TRYCK: BoD – BOOKS ON DEMAND, NORDERSTEDT, TYSKLAND ISBN: 978-91-7785-458-6
FÖRORD
Vi bär på så mycket. Spruckna sömmar och långa nätter. Ibland hälsar tankar från det förflutna på. Bränner ned våra tappra försök till att gå vidare och berättar för oss hur otillräckliga vi är. Då och då svävar vi iväg i tankar och undrar om allt det vi gått igenom gjort oss svåra att älska. Gång på gång låter vi, trots det, våra hjärtan kollidera med andras. Och bara sådär finner vi oss villiga att dö för någonting vi aldrig riktigt trodde att vi skulle få. Vi reser genom allt det vackra. Kyssar som trevar. Kramar som plåstrar om. Känslor som rusar. Någonstans förstår vi att även denna sommar har ett slut, men våra hjärtan vet liksom inte bättre än så. De stannar alltid kvar till den där förbannade hösten. Den där förbannade hösten då vi försiktigt märker hur han allt oftare trasslar sig ur vårt grepp. Det sker gradvis, men plötsligt kommer natten då han gör det för allra sista gången. Ljusa månader skiftar till ett förgörande mörker med enbart sorgen som sällskap. Vi står handfallna kvar. Vi som älskat långt in på hösten. Ja, vi står handfallna kvar och undrar hur vi återigen ska våga tro på kärlek.
5
Nu öppnar jag dörren till mitt hjärta igen. Och det är dags för dig att vända blad och ta del av varenda liten del. För boken i din hand är en bok för alla oss som en gång känt och livet efter det. Det är en bok om att känna, falla och säga hejdå till någon man inte är redo att förlora. Men det är också en bok om hur man lever vidare fast man inte ens vill göra det. Kom ihåg att det finns lyckliga slut, Josefine Sidebäck
6
7
Innan
8
9
ÄLSKLING, VAD GÖR DU
Varför skulle någon älska mig, tänker jag. I spegeln möter jag mina tappra mörkblå ögon. De där mörkblå ögonen som en gång skrattat, men som nu inte berättar någonting alls om hur ofta de fäller tårar bakom låst badrumsdörr. Varför skulle någon älska mig, tänker jag igen. Jag är inte vacker nog och det kommer jag heller aldrig att bli. En del av mig försöker få fram ett försiktigt sluta nu, men hjärnan har liksom ingen hejd idag. Den bara fortsätter att tänka sådant som gör ont i hjärtat. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten för att stilla de rödmosiga kinderna som sorgen lämnat efter sig, men det är förgäves. Under handfatets porlande vatten står jag böjd och gråter. Tankarna berättar för mig hur liten och betydelselös jag är i världen. Hur min olyckliga existens bara förstör andra människors möjlighet till vackra stunder. Det värker i kroppen. Är det såhär livet ska vara, viskar jag. Är det såhär livet ska vara? Tankarna får sig ett avbrott när det knackar på dörren. ”Älskling, vad gör du?”, frågar han. Jag sväljer gråten och harklar mig. För en stund lugnas insidans uppror av hans röst. Jag svarar att jag gör mig redo, för det är ju till viss del sant. Jag gör mig
10
redo för att orka kliva ut genom dörren och fortsätta leva. Även fast jag inte riktigt är vid liv.
11
Och sĂĽ gĂĽr livet vidare utan honom fast man inte ens vill att det ska gĂśra det
12
VAR STARK NU
Jag står på kanten till att påbörja det nya livet. Det där livet människor pratar om att man faktiskt kan ha, om man så bara vågar ge det tid. Någonstans tror jag inte riktigt på det. Jag menar, tid är ju allt jag haft de senaste månaderna. Tid att vara ledsen på. Tid att känna hur hjärtats skärvor försöker trycka sin väg ut ur bröstet. Men, jag har lovat. Jag har lovat mig själv att försöka fast jag inte vet hur. Så, jag slänger ned de sista bitarna av mitt förflutna i en flyttkartong. I den fyrkantiga boxen samlas minnen från gamla kärlekar och oförglömliga svek. En fyrkantig box jag inte kommer att öppna på flera månader framöver. Försiktigt stänger jag lägenhetsdörren till ett hem som aldrig riktigt känts hemma. Min flackande blick vandrar över trapphusets väggar. Det där trapphuset jag så många gånger mött upp honom i. Det där trapphuset jag nu sväljer gråten i för att inte falla ihop just precis där. Jag står på kanten till att påbörja det nya livet. Ett liv utan honom. Var stark nu, tänker jag, vad du än egentligen är, var stark nu.
13
Och så tror vi att vi skyddar hjärtat när vi stänger dörrar som står på glänt fast vi i själva verket bara hindrar det från att känna allt det där vackra som det förtjänar
14
LÅSER IN SLAG
Jag är rädd för att låta någon komma nära. Jag är rädd för att ge bort delar av mig själv som aldrig kan tas tillbaka. Så, hur gör man? Hur gör man när man finner någon som man vill ge allt det där till? Jag vet inte. Den dagen har inte kommit än, men jag är orolig för att vakna upp en morgon bredvid någon och inse att jag har fallit. Att jag har gått och blivit kär. För jag vet att när det händer så kommer det redan att vara försent. Jag kommer att ligga där bland sängkläder som doftar honom och vara rädd för att doften ska försvinna de nätter han inte är där. Jag vet att dygnens timmar kommer att spenderas med tankar om hur jag ska få honom att stanna, istället för att njuta av hans kyssar i pannan och frukostar på sängen. Ibland undrar jag om det är något fel på mig som är just precis så, men jag försöker hejda de tankarna. Jag vet ju att det bara är så jag är. Självständig och rädd för att hjärtat ska gå i backen. När man levt ett liv med svek och tillit som gång på gång brustit, så blir man väldigt mycket sin egen. Man klarar sig själv, tänker man. Man klarar sig bäst utan kärlek. Jag menar, för mig har den ju oftast gjort så väldigt ont. Men, 15
någonstans. Någonstans djupt därinne, så vill ju även jag uppleva allt det där människor pratar om. Trygghet och vackra solnedgångar. Sex som är så känslosamt att man går sönder. Middagar som skrattas bort och någon att lita på. Men, för att kunna få det måste jag utsätta mig själv för någon. Utsätta mitt sköra jag för att kanske bli krossad och besviken. Och jag vet inte om jag orkar det igen. Jag vet inte om jag orkar stå där med hjärtat i luften och vänta på att någon ska fånga det. Nä. Istället låser jag in de där slagen som skulle kunna förändra allt. Undviker blickar som gör mig lycklig och går vidare i livet.
16