Copyright © 2003, Working Partners Limited Originalets titel: Forest of Secrets Ursprungligen utgiven av HarperCollins Children’s Books, en del av HarperCollins Publishers, New York Hemligheternas skog Utgiven av bokfabriken, Malmö 2018 Översättning: Lena Olsson Omslagsdesign: HarperCollins Children’s Books & Hansson Produktion Grafisk form & sättning: Göran Andersson Kartor: Dave Stevenson Kapitelvinjetter: Owen Richardson Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Andra upplagan isbn 978-91-76292-87-7 www.bokfabriken.se
4
Översättning av Lena Olsson
BOKFABRIKEN 3
Ett särskilt tack till Cherith Baldry. Till Schrödi som jagar med Stjärnklanen och till Abbey Cruden som har träffat den riktiga Eldhjärta.
5
6
KLANER ÅSKKLANEN Ledare
Förstekrigare
Medicinkatt
Krigare
Blåstjärna – blågrå honkatt med ett stråk av vitt runt nosen. Tigerklo – mörkbrun, strimmig hankatt med ovanligt långa klor på framtassarna. Gultand – gammal, mörkgrå honkatt med ett brett och platt ansikte, före detta medlem av Skuggklanen. (hankatter samt honor utan ungar) Vitstorm – stor, vit hankatt. Lärling: Ljustass Svartrand – strimmig, gråsvart hankatt. Långsvans – ljus hankatt med kolsvarta ränder. Lärling: Snabbtass Vindsnabb – snabbfotad, strimmig hankatt. Videpäls – ljusgrå honkatt med ovanligt blåa ögon. Muspäls – liten gråbrun honkatt. Lärling: Taggtass
7
Eldhjärta – stilig orange katt. Grårand – långhårig, helt grå hankatt. Lärling: Bräkentass Dammfäll – mörkbrun, strimmig hankatt. Sandstorm – ljusröd honkatt.
Lärlingar
(mer än sex månar gamla katter som utbildas och tränas till krigare) Snabbtass – svart-vit hankatt. Bräkentass – gyllenbrun hankatt. Molntass – långhårig, vit hankatt. Ljustass – vit honkatt med röda fläckar i pälsen. Taggtass – gyllenbrun, strimmig hankatt.
Drottningar
(honkatter som väntar eller diar kattungar) Frostpäls – underbar vit päls och blå ögon. Fläcknos – vackert sköldpaddstecknad. Gyllenblomma – ljust orange päls. Pricksvans – ljus och strimmig päls, den äldsta av drottningarna.
De äldre
(före detta krigare och drottningar som pensionerats) Halvsvans – stor brun strimmig hankatt som saknar en bit av sin svans. Småöra – grå hankatt med ovanligt små öron. Den äldsta hankatten i Åskklanen. Lappfläcke – liten svartvit hankatt. Enöga – ljusgrå honkatt, den äldsta av alla katter i Åskklanen. Nära helt blind och döv.
8
Spräckelsvans – en gång i tiden en osedvanligt vacker sköldpaddsfärgad honkatt med en härligt spräcklig päls. Uddsvans – brun, långhårig och strimmig hankatt, den blinda före detta ledaren av Skuggklanen.
SKUGGKLANEN Ledare Förstekrigare Medicinkatt Krigare
Nattfäll – gammal, svart hankatt. Askpäls – smal, grå hankatt. Snornos – liten gråvit hankatt. Stubbsvans, en brun och strimmig hankatt. Lärling: Bruntass Blötfot – gråstrimmig hankatt. Lärling: Ektass
Drottningar
Gryningsmoln – nätt strimmig honkatt. Svartblomma – svart honkatt. Vallmo – långbent, ljusbrun honkatt.
VINDKLANEN Ledare Förstekrigare Medicinkatt Krigare
Långstjärna – svartvit hankatt med en ovanligt lång svans. Dödfot – svart hankatt som har en snedvriden tass. Barknos – brun hankatt med kort svans. Lerklo – brokig mörkbrun hankatt. Lärling: Vävtass
9
Trasöra – spräcklig hankatt. Lärling: Rasktass Morrhåret – ung, brun hankatt. Lärling: Blektass
Drottningar
Askfot – grå drottning. Morgonblomma – sköldpaddstecknad drottning.
De äldre
Kråkpäls – svart hankatt med många ärr och tufsig päls.
FLODKLANEN Ledare Förstekrigare Medicinkatt Krigare
Snedstjärna – en enorm, ljushårig strimmig hankatt med förvriden käke. Leopardfäll – ovanligt tecknad, fläckig gyllene honkatt. Lerpäls – långhårig, ljusbrun hankatt. Svartklo – kolsvart hankatt. Stenpäls – grå hankatt med sönderrivna öron. Mullermage – mörkbrun hankatt. Silverstråle – vacker ljusgrå honkatt.
Drottningar De äldre
Dimfot – mörkgrå honkatt. Gråpöl – mager, ärrad och tilltufsad honkatt.
Katter som inte tillhör en klan: Klöver – svartvit hankatt som bor på en bondgård nära skogen.
10
Kolfot – stor vit hankatt med enorma kolsvarta tassar, före detta förstekrigare i Skuggklanen. Bumling – silverfärgad strimmig hankatt, före detta medlem av Skuggklanen. Sessan – ljusbrun honkatt med vitt bröst och vita tassar – en tamkisse. Korptass – liten och nätt svart hankatt med en pyttel iten vit fläck på bröstet och svanstippen.
11
12
Prolog
K
ylan höll skogen, ljunghedarna och fälten i ett benhårt grepp. Snötäcket glittrade svagt under nymånens ljus. Det enda som bröt tystnaden i skogen var det mjuka ljudet av snö som då och då föll ner från grenarna och prasslet av torkad vass som darrade i vinden. Till och med floden hade tystats av isen. Något rörde sig vid flodkanten. En stor gyllenbrun hankatt, vars päls var uppburrad för att hålla värmen, kom ut från vassruggen. Han skakade otåligt bort snön som fastnade i tassarna. Framför honom kämpade sig två små kattungar långsamt framåt. De pulsade genom snön, och trots att de pep utmattat och deras päls var täckt av snö och isklumpar, lät hankatten dem inte vila, utan föste dem istället bestämt framåt. De tre katterna traskade längs med floden tills den breddades och de kom jämsides med en liten ö som låg nära 13
strandkanten. Den var omgiven av tätvuxna vassruggar vars torra strån stack upp ur isen. Bakom sina snötäckta grenar dolde förkrympta tårpilar vad som fanns på ön. ”Snart framme”, jamade den gyllenbruna hankatten uppmuntrande. ”Följ bara efter mig.” Han gled nerför kanten och började gå på en nertrampad, trång stig genom vassen och hoppade sedan över och landade på öns torra och frusna mark. Den större av de två ungarna kravlade sig efter, men den mindre föll ihop ute på isen och låg där hopkrupen och jamade ynkligt. Hankatten hoppade omedelbart ner till den och försökte putta den lilla ungen framför sig med tassarna, men den var alldeles för utmattad för att orka röra på sig. Hankatten slickade ungen på öronen för att trösta den och tog sedan tag om nackskinnet och bar upp ungen på ön. Bakom de pinade tårpilarna fanns en liten öppning omgärdad av buskar. Snö täckte marken och överallt syntes det avtryck efter tassar som gått fram och tillbaka över snötäcket. Gläntan verkade vara övergiven, men bakom det skyddande buskaget glittrade ögon som observerade hur hankatten nu gick fram till den största busken och sedan tog sig in genom den skyddande väggen av tilltrasslade grenar. Den iskalla kylan utomhus ersattes av värme och lukten av mjölk inne i barnkammaren. På en bädd gjord av mossa och ljung låg en sköldpaddsfärgad unge och diade en grå honkatt. Hon lyfte på huvudet när hankatten kom närmare och försiktigt satte ner kattungen han hade burit i nack14
skinnet. Den andra ungen stapplade in i barnkammaren och försökte kravla sig upp på bädden. ”Ekhjärta?” jamade honkatten. ”Vad är det här?” ”Det är kattungar, Gråpöl”, svarade Ekhjärta. ”Kan du ta hand om dem? De behöver en mamma.” ”Men …” Gråpöls bärnstensfärgade ögon såg chockerat på Ekhjärta. ”Vems ungar är det? De kommer inte från Flodklanen. Var har du hittat dem?” ”Jag hittade dem i skogen.” Ekhjärta undvek honkattens blick när han talade. ”Rena turen att jag hittade dem innan en räv gjorde det.” ”I skogen?” mjauade drottningen tveksamt. ”Snälla Ekhjärta, prata inte med mig som om jag hade en mushjärna. Vilken katt skulle överge sina ungar mitt ute i skogen, och i det här vädret till råga på allt?” Ekhjärta skruvade på sig. ”Vildkatter kanske, eller Tvåbeningar. Hur ska jag kunna veta det? Jag kunde väl inte bara låta dem stanna kvar där ute, eller hur?” Han luktade på den minsta kattungen som nu låg helt stilla, det enda som rörde sig var hans revben som höjdes och sänktes när han andades. ”Snälla, Gråpöl … Dina andra ungar dog och de här två stackarna kommer också att dö om du inte tar hand om dem.” Gråpöls ögon fylldes av sorg när hon blev påmind om sina döda ungar. Hon tittade ner på de två kattungarna. Deras små, rosa munnar gapade ömkligt när de pep till igen. ”Jag har mycket mjölk”, mumlade hon, mest till sig själv. ”Självklart tar jag hand om dem.” 15
Ekhjärta drog en lättnadens suck. Han plockade upp den första ungen och sedan den andra och la ner dem bredvid Gråpöl. Hon puttade dem närmare sig och snart började de ivrigt dia där de låg bredvid hennes egen unge. ”Jag förstår fortfarande inte”, mjauade Gråpöl när ungarna lagt sig till ro. ”Varför skulle två ungar vara ensamma ute i skogen mitt under den lövlösa tiden? Deras mamma måste vara sjuk av oro.” Den gyllenbruna hankatten trampade ner en bit mossa med en av sina enorma framtassar. ”Jag har inte stulit dem om det är det du tror.” Gråpöl tittade på honom. ”Nej, jag tror inte att du har stulit ungarna”, jamade hon till slut. ”Men du berättar inte heller hela sanningen för mig, eller hur?” ”Jag har berättat det du behöver veta.” ”Nej, det har du inte!” Gråpöl såg plötsligt rasande ut. ”Deras mamma då? Jag vet hur det känns att förlora ungar, Ekhjärta. Den sortens sorg skulle jag inte ens vilja att min värsta fiende skulle behöva uppleva.” Ekhjärta lyfte på huvudet, blängde på henne och släppte fram ett svagt morrande. ”Deras mamma är antagligen någon vildkatt. Det är för kallt ute för att springa omkring och försöka leta reda på henne.” ”Men Ekhjärta …” ”Var nu bara snäll och ta hand om ungarna. Tack.” Han hoppade upp och vände snabbt på sig och började gå ut från barnkammaren. ”Jag kommer med lite mat åt dig”, jamade han över axeln när han gick ut. 16
När han hade lämnat dem böjde Gråpöl sig över ungarna och slickade dem med sin sträva tunga. Deras egen doft hade nästan helt sköljts bort av den smältande snön, men Gråpöl kunde fortfarande känna lukten av skogen, av döda löv och frusen jord. Och det fanns en annan doft – en som hon bara kunde ana … Gråpöl slutade slicka ungarnas päls. Hade hon verkligen känt rätt eller inbillade hon sig bara? Hon böjde återigen ner huvudet och den här gången öppnade hon munnen så att kattungarnas doft skulle nå doftkörtlarna längst bak i gommen. Hon spärrade upp ögonen och stirrade in i skuggorna som kantade barnkammaren. Hon hade inte haft fel. Pälsen på de här moderlösa ungarna, vars ursprung Ekhjärta vägrat berätta något om, bar med sig doften av en fiendeklan!
17