9789176992074 by Smakprov Media AB

När dimmorna lättar En berättelse om utmattning och uppvaknande

LENA KATARINA GRAHN

Tillägnan Till Dig som letar och undrar. Till Dig som innerst inne vet att det måste finnas något mer. Det här är min berättelse. Det jag vill är att dela med mig av mina upplevelser, av min nyfikenhet och av ett annat sätt att tänka. Du väljer om du vill låta orden bli till inspiration eller inte. Min enda önskan är att du tillåter dig att lita på att livet kan vara och redan är så mycket Större.

Tack Ett stort och innerligt tack till Lovisa och Mikael som läst mina utkast, kommit med frågor, kommentarer och uppmuntrande tillrop, till Marianne för ovärderlig healing, vägledning och stöttning och till Sven-Alex som med sin berättelse tände frågvishetens eld och längtan och som fick mig att gå i rätt riktning. Utan er hade inte detta varit möjligt.

Innehåll 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33.

Utmattning “När du vaknar…” “Hågkomstprocessen…” Glöm inte att du är en Krigardrottning “Där elden falnar…” Ljusets ryttare Slöjorna mellan världarna I kaninen bor den andlige Krigaren När dimmorna lättar Rådet är öppnat “Tacka dina gudar…” In i Biblioteket Frågor och svar - del 1 En dröm från ett annat liv Frågor och svar - del 2 Minox Bjorg Möte med familjen Vidare med Biblioteket Bara följ med Du är aldrig ensam En ny fas En dröm från Skymningsplaneten Frågor och svar - del 3 Vägledning Om själsfränder Att lyfta Vägskäl Om den afrikanske bonden Resan har börjat Vägledning Samtal med Rådet Affirmationer för nystart

34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68.

Min mamma Vägledning En fri vilja Du är så stark som du behöver vara Inte lika men ovärdeliga Vila Vägledning Healing Påminn mig om varför jag är här Drömmar och mellanrum Vägledning På retreat Det ska vara en resa i glädje Vidare Sårbarhet med full kraft Vägledning Jag är allt jag behöver vara Vägen är inte som jag tidigare känt den Expansion Vägledning Affirmationer för beskydd och ett rikare liv Attraktionslagen och minnesförlust Tänk om Tillåtande Nyår Vägledning Omtumlad Att börja leva Kaosdrömmar Jätterondell Din oro är aldrig befogad Tankar om livsresan En större vänskap De stora orden Inget ansvar för någon annan

69. 70. 71. 72. 73. 74. 75. 76. 77. 78. 79. 80. 81. 82. 83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92.

Vägledning Att skapa större En ny resa Otrampad mark Barndomsminnen När allting vänder Tillbaka i Rådet Insikter om Tiden och Mayakalendern Skönheten i vandringen Vägledning Avslut Relationer Efterdyningar Farväl till skolvärlden Vägledning Älskade Småland, det finns ingen som du Andra tider Dags att leva Vägledning Svackan som en förutsättning för att komma framåt “Trygg som räven i lyan…” Extremhealing Att byta en illusion mot en ny verklighet Dagarna av strid är över

Kapitel 1

Utmattning

Den tjugoförsta september var en dag av frustration och oro. Av rastlöshet, vilsenhet, uppgivenhet och enorm trötthet. Mina två katter sov tillsammans med mig under större delen av förmiddagen och sedan två timmar till på eftermiddagen. Trots att jag hade sällskap av katterna kände jag mig väldigt ensam. Samtidigt var jag tacksam för att jag, i min utmattning, inte var någon till last och jag kände mig lättad över att jag inte heller behövde ta ansvar för någon annan. Jag kunde skrota som jag ville och för en gångs skull verkligen känna efter. Några veckor in på sjukskrivningen hade jag tyckt att jag började känna igen mig själv. Hittade en aning kraft. La mig försiktigt på yogamattan framför soffbordet och sträckte ut. Sträckte igenom kroppen. Det tyckte den om. Men kraften räckte inte så länge. Snart kröp jag ner i sängen igen och somnade. I början av augusti, precis efter kollapsen, tyckte jag att jag såg allting så klart. Att detta verkligen var det naturliga steget att ta. Jag var tacksam för att det faktiskt fanns en möjlighet att hoppa av ekorrhjulet, att kunna stanna upp och verkligen få vila. Det hade aldrig varit självklart för mig att be om hjälp, men till slut fanns inget annat alternativ än att trotsa rädslan och släppa taget om all prestation och kontroll. När varken kroppen eller huvudet orkade mer fanns samhällets skyddsnät där och fångade upp mig. Det var en befrielse att till slut erkänna att jag var sjuk och behövde hjälp. Men nu såg jag inte klart! Allt var höljt i en dimma. En envis, ihållande, vit, tjock dimma. Min hjärna hade gått in i ett stand by-läge. Mina tidigare snabba och effektiva tankebanor var som bortblåsta och kroppen protesterade med huvudvärk och förkylningsfrossa om jag rörde mig för fort. Jag kände mig vilsen i den här världen. Jag hade varit stark och ensam 13

så länge. Tagit massor av ansvar. Haft få vänner. Inte förstått mig på andra människor särskilt bra. Blivit besviken och gjort mig mer ensam. Tagit nya tag och försökt att hitta en plats. Försökt, försökt, försökt passa in. I roller och förväntningar, i regler och mönster. Vilket inte gjorde mig särskilt mycket gladare. Istället fortfarande oförstådd. Kämpat på. På egen hand. Försökt lista ut vad det hela skulle gå ut på. Planerat och analyserat för att ha kontroll och för att lyckas. Se lyckad ut i andras ögon. Naturligtvis inte mått bättre av det heller. Jag tyckte att andra inte upplevde kärlek på det sätt jag gjorde. Jag kände mig missförstådd i relationer och i kommunikation. Det jag uttryckte skrämde andra ibland. Många sa att jag ingav respekt och jag kunde för mitt liv inte begripa vad det berodde på. Jag hade problem med att vara arg. Tog för mycket ansvar för andras reaktioner och för min egen behärskning. Stängde in istället. Då gick kommunikationen fel återigen. Ofta kändes det jättesvårt att möta en annan människa i ärlig kommunikation, på samma våglängd. Jag tyckte att man gick om varandra och att det viktigaste aldrig blev sagt. Man möttes inte utan hölls tillbaka av rädslor och konventioner. Upprätthållna av oss själva. Jag var vilsen i vem jag var. I vad och var jag var och varför. Mig själv hade jag rationaliserat bort för länge sen i övertygelsen om min egen brist på värde. Sakta började jag lära känna mig själv nu. I det som fanns kvar när så mycket annat rämnat. Började minnas och komma ihåg. Gamla drömmar. Sånt jag brukade tycka om som liten. Den här världen begränsade mig i sin tröghet, tyckte jag. Jag upplevde världen som om den var styrd av rädslor som fått bygga regler och murar för att hålla fast vid påtvingade tankemönster och föreställningar om hur man borde leva och inte. Överallt fanns rädslor som la locket på. Rädslor som förträngde och vägrade se sanningen. Det gjorde mig sjuk. Jag hade det svart på vitt nu. För länge sedan hade jag tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit av trötthet på väg hem från jobbet. Eller på väg till jobbet för den delen. Grät ibland på morgnarna när jag var liten innan jag skulle till skolan. Stressad, ensam, trött och uppgiven redan då. Medan de andra var kvar hemma höll jag ihop min oro. När de gått och jag själv hade tagit mig så långt igenom morgonbestyren att jag stod i hallen med jackan och skorna på, då kom tårarna. Då fanns det ingen återvändo, bara det faktum att skoldagen väntade på mig och att det var dags att åka. I de stunderna längtade jag hem innan jag ens gått utanför ytterdörren. Jag visste att min familj verkligen försökt vara ett 14