Sören Olsson • Anders Jacobsson • Mattias Käll
1
2
3
Tack till Loka Brunn för inspiration och gott samarbete. – Sören Olsson och Anders Jacobsson Vill du veta mer om Sören och Anders och allt vad de håller på med? Skriv till: Sören och Anders Egmont Kärnan 205 08 Malmö E-post: sune.bert@trollen.se www.soren-anders.se
Egmont Kärnan AB © Text: Sören Olsson och Anders Jacobsson 2010 © Bild: Mattias Käll 2010 Sättning: Grassman Ord&Bild Tryckt hos Grahns Tryckeri AB, Lund 2010 ISBN: 978-91-7405-475-0
SÜren Olsson Anders Jacobsson Mattias Käll
I Bergslagens hjärta låg det en gång en vacker plats. Dit åkte folk för att vila, äta tusen kilo mat per dag, dricka gott vatten, bada och ha skojigt. Bland granarnas tystnad och i mossans mjukhet tyckte människorna att man blev pigg och stark och fick nya krafter. Flickan Gretes mamma och pappa var inga undantag. De hade tagit med sig sin dotter för att ha det skönt i några dagar. Grete tyckte inte alls att det verkade spännande. Vad fanns det för roligt i en skog? Efter maten ville Grete gå ut och titta om hon i alla fall kunde hitta någonting som var lite intressant. Först var det bara kottar, barr, kottar, barr, stenar, träd, mossa, stig, kottar, barr och faktiskt lite kottar till. Grete suckade och tyckte att allt var urtråkigt.
6
Hon gick ner till sjön och satte sig och tjurade. Hon undrade varför det inte kunde hända någonting spännande någon gång. Då knakade det plötsligt till bakom sten nummer 12. Grete hoppade upp och tittade nyfiket efter vad det var som lät. Hon hoppades på en varg eller en älg, eller åtminstone en liten skogsmus. Plötsligt hörde hon två pipiga röster bakom stenen.
7
– Jag sa ju att du inte blir förvandlad till en björn även om du äter varenda blåbär i hela skogen, sa den ena rösten. – Men det är gott, sa den andra rösten och smackade med munnen. Gretes hjärta bultade hårt. Hon ropade försiktigt. – Ho ho! Rösterna tystnade. Grete upprepade. – Ho ho! Plötsligt kom två små varelser fram. En var blå och kortare än den andra som var gul. Den blåa sa irriterat: – Vad vill du för nåt, då? – Jag vill ha kul, sa Grete. – Ja, men ha det, då! fräste den blåa lilla figuren. – Jag kan en kul historia, sa den gula. Det var två ketchupflaskor som gick över vägen. Då blev den ena överkörd. Då sa den andra: Men det där var ju onödigt. Vi är ju redan ketchup. Ha ha ha ha ha ha! – Tyst! sa den blåa strängt.
8
Grete var pirrig i magen och full av frågor. Det här var ju fantastiskt. – Men vad är ni för några? Varelserna tittade undrande på Grete. – Vad då är? sa den blåa. – Jag är Julle och han är Bulle, sa den gula. – Ja, men vad är ni för något? Är ni älgar? Bulle fick stora ögon. – Va? Nej, verkligen inte! – Är ni vargar då? Julle skrattade och klappade händerna av förtjusning. – Nej! röt Bulle. – Kanske igelkottar? försökte Grete. Nu blev Bulle riktigt arg och förnärmad. – Igelkottar! Vad tror du om mig egentligen? – Ingenting, log Grete. Men vad gör ni då? – Jag äter blåbär, sa Julle och smackade. – Jaha, sa Grete förvånat och pekade på Bulle. Jag trodde det var du som gjorde det. – Varför skulle jag göra det? undrade Bulle irriterat. – För att du är blå.
9
Bulle tittade undrande på flickan. Vad menade hon med det? Att han var blå? Det hade han aldrig tänkt på. – Är jag? – Nä, han är Bulle, sa Julle. – Ja, men VAD är ni för nåt? fortsatte Grete envist. – Det var ett väldans tjat, muttrade Bulle. Vi är HÄR! Vad är du själv om jag får fråga? – Jag är en flicka, sa Grete. – Jaha? Ja, det kanske vi också är, menade Bulle surt. – Nä, det kan ni inte vara, sa Grete och fnissade lite. – Kan vi inte? Julle kanske inte kan det, men jag kan nästan allting, sa Bulle och sparkade till en sten på marken.
10
Gretes mamma ropade från den stora paviljongen. – Grete! Kom nu! Vi ska gå och bada! Grete sken upp. – Nu måste jag gå! Men vi kanske ses sen. – Det kanske vi inte alls gör, muttrade Bulle buttert och satte händerna bestämt i sidorna. Julle vinkade glatt och fnissade. – Jag ses lite då och då, jag, sa han glatt. Strax därpå fick han syn på en stor härlig tuva med smaskiga blåbär på och då var det nästan som om han redan glömt att han hade träffat flickan Grete. Men Bulle kunde INTE glömma.
11
Flickan Grete är på semester i Bergslagen med sina föräldrar. En riktigt tråkig semester tycker hon, tills hon träffar Julle och Bulle – två små varelser som hon aldrig tidigare sett maken till. De är inte djur, inte människor, inte tomtar eller troll ... Grete frågar Bulle vad han är för någonting. Bulle har aldrig tidigare funderat på den saken. Han föreslår surt att han kanske är en flicka, precis som hon. Men Gretes fråga får honom att grubbla ... Han måste ta reda på sanningen! Vad är han egentligen?
ISBN 978-91-7405-475-0
12
9 789174 054750