9789164203625

Av Britt-Marie Mattsson på Piratförlaget Bländad av makten  Snöleoparden  Maktens kulisser 

ISBN ---- © Britt-Marie Mattsson  Utgiven av Piratförlaget Omslag Arne Öström Ateljén Omslagsfoto Ap/Scanpix Tryckt hos ScandBook AB, Falun 

Prolog         bara skadorna från olyckan som hämmade henne. Hela kroppshållningen visade hur kuvad miss Elizabeth var.

Huvudet aningen nedböjt, armarna hängande längs sidorna, fötterna lätt inåtvända. Det såg ut som om hon alltid väntade på ett negativt besked, som om hon redan i förväg var beredd på att bli besviken.

– Nej, miss Elizabeth! Det går inte för sig!

Guvernanten tittade inte på henne, hon talade om och över henne, som alla andra i det stora röda tegelhuset som kunde anas i den parkliknande trädgården mellan de höga träden. Tystnaden var annars det mest påtagliga.

Människorna där inne rörde sig närmast ljudlöst mellan rummen på de tre våningsplanen. Det var bara fyra personer som bodde där permanent, barnsköterskan, hushållerskan, kokerskan och miss Elizabeth. Två städerskor kom vid sjutiden på morgonen, samtidigt med de tre männen som skötte underhållet av huset. Guvernanten anlände direkt efter frukosten en timme senare, trädgårdsmästaren och hans medhjälpare började arbetet så snart det blev ljust.

Hushållerskan fanns i rummet intill hallen från tidig morgon till sen kväll och skrev listor över vad som skulle uträttas och övervakade att det blev gjort. Hon såg också till att chauffören var beredd med den blankpolerade bilen närhelst miss Elizabeth skulle köras till något som beslutats av Rådet, som sammanträdde i biblioteket en gång i månaden. Leveranser togs emot av vaktmästaren vid trädgårdens bakre grind och överlämnades till butlern som mötte vid köksingången. 

– Nej, miss Elizabeth! Det går inte för sig!

– Jo… – Tyst, miss Elizabeth!

Guvernanten hade rätt att banna flickan, det hade Rådet bestämt. Men det var bara hushållerskan som fick slå henne i uppfostringssyfte och då bara med öppen hand och utanpå kläderna, det vore illa om ryktet spred sig att det lilla föräldralösa barnet agades med synbara skador som följd. Nu hade miss Elizabeth ännu en gång fått nej på sin önskan att åka till familjen Kennedy. Hon fogade sig i detta som i allt annat utan att protestera.

Familjeläkaren var lika svag för flickan som hennes mor och far varit och såg med misstro på Rådets strikta regler. Han undersökte henne var tredje vecka på Rådets uppmaning och letade alltid efter tecken på slag och vanskötsel sedan han utfört rutinkontrollerna av vikt och längd och annat som fanns i Rådets instruktionsbok och som kunde härledas till skadorna som hon fått vid olyckan.

Han hittade aldrig några tecken men märkte hur den lilla var som försjunken i sig själv och hur hennes skrämda blick gav en antydan om hur hon behandlades.

Annat var det med de andra barnen som anlände till hans mottagning. Lite rädda naturligtvis, det var väl alla som kom till doktorn och motvilligt placerades i undersökningsstolen. Det bruna skinnet började bli skavt av barnaskor som tog spjärn när han klämde och kände och stack in den kalla spateln i de öppna munnarna och försökte få de sprattlande ungarna att upprepa hans ”aaaaah” så att han kunde se om mandlarna var svullna.

När det var färdigt fick barnen välja ett litet kort ur lådan som han plockade ned från den översta hyllan. Bara åsynen av lådan och vetskapen om att det fanns en belöning att vänta efter undersökningen fick varje barn att bli lite mer medgörligt och framförallt lyckligt när det travade ut med en ny bild i handen.

Men aldrig miss Elizabeth. Hon satt stel och med händerna knäppta i knät och gjorde precis som hon blev tillsagd. Hon valde inte som de andra barnen mellan bilderna, utan tog bara den som



låg överst och neg och sade adjö utan det lättade leende som han kände igen hos varje litet barn som lämnade hans mottagning.

Läkaren var bekant med föräldrarna och han hade kommit till deras hus bara en timme efter Elizabeths födelse. Vilket praktbarn, hade han sagt. Allt var perfekt när han undersökte babyn och mamman ömsom skrattade och ömsom grät när hon fick hålla sin lilla dotter för första gången. Stoltare far var svårt att tänka sig då ljuset flödade in i rummet där Elizabeth just fötts. Namnet var bestämt på förhand, om det blev en flicka skulle hon döpas efter generationer av Elizabeths på pappans sida.

Det var värmen och det ljusa som präglade hela hemmet, mindes han. Fönstren och de höga altandörrarna var alltid öppna under den varma årstiden och färska blommor plockades i trädgården från tidiga våren till senhösten och gav ifrån sig en mjuk välkomnande doft som kändes redan i hallen. De tunga mörka möblerna, som var grundmöblemanget i de flesta hem på Bostons Beacon Hill, fanns inte här. Istället var det ljust gråmålat, med soffor och stolar klädda i varma färger i siden, gardinerna var lätta och kunde enkelt dras ifrån och ersatte de tunga arrangemangen i mörk sammet och brokad.

Nu var stämningen dov och tryckt. Ingenting hade förändrats i inredningen, men allt som känts öppet och luftigt tidigare var som bortblåst och trädgårdsmästarens försök att skapa liv i huset genom att som förr arrangera blommor i vaserna och urnorna hjälpte inte.

Fönstren och altandörrarna hölls alltid stängda.

Miss Elizabeth vände sig om och gick med små, långsamma steg mot trappan till andra våningen när hennes försiktiga fråga om att få besöka Kennedys återigen besvarats av guvernanten med det förväntade ”nej”. Det var bara på torsdagseftermiddagarna som hon fick åka dit. Guvernanten kände ett styng av dåligt samvete när hon iakttog den hopsjunkna gestalten. Bara två och ett halvt år gammal och redan så tillplattad, ensam och ledsen. Men vad kunde hon göra? Hon var anställd som guvernant med den strikta ordern att lära flickan att läsa och skriva innan hon fyllde tre. Det var fem



månader kvar och det verkade inte som om målet skulle kunna uppnås. Möjligen några bokstäver fast handstilen fortfarande var skev och kantig, men läsning var helt uteslutet.

Egentligen var hela uppdraget vansinnigt. Guvernanten visste att så små barn är närmast omöjliga att undervisa. Men Rådet ansåg att flickan skulle ha en för hennes fysiska handikapp lämpad sysselsättning inomhus sedan hon fått lämna sjukhuset. Och Rådet var dessutom övertygat om att det var mrs Kennedys fel att miss Elizabeth inte gjorde några framsteg efter hemkomsten. Mrs Kennedy hade åkt till sjukhuset och läst för den lilla i nästan ett halvår och gjort henne bortskämd. Miss Elizabeth hade på grund av mrs Kennedys besök lärt sig att inte anstränga sig, skrev Rådet i liggaren där utvecklingen noterades vid varje månadsmöte.

Guvernanten fasade för nästa sammankomst då hon skulle tvingas att stående i biblioteket berätta om framstegen, eller snarare bristen på desamma. Hon var en skicklig guvernant, faktiskt ansedd som den bästa i hela Boston, och ingen i de framstående familjerna hade någonsin klagat. Tvärtom var hennes tjänster så eftertraktade att hon kunde välja och vraka och det var, om hon skulle erkänna det, bara den rejäla lönen som fått henne att gå med på att undervisa ett så litet barn som miss Elizabeth. Hon krävde annars att kunna visa upp resultat när hon drillade unga pojkar och flickor. Hon ville se deras stolthet när hon inför föräldrarna presenterade vad de lärt sig under veckan för att nöjt iaktta hur fäderna plockade fram plånböckerna och överräckte en slant till barnen och lite extra till henne själv för väl uträttat värv.

Miss Elizabeth höjde nästan aldrig blicken när hon försökte skriva bokstäverna. Hon stirrade också rakt ned i läseboken och det hjälpte inte ens att lägga linjalen under ordet hon skulle läsa, hon satt bara tyst och fortsatte att stirra.

Så nära det varit att guvernanten tagit linjalen och smällt den lilla över fingrarna, om inte annat så för att få henne att reagera. Men det var hushållerskans sak att slå och hushållerskan brydde sig inte om undervisningen, bara om bordsskicket och annat uppförande. Då kunde den öppna handen daska ordentligt mot baken, men miss Eli-



zabeth hade snabbt lärt sig vad som gällde. Hushållerskan ingrep inte så ofta, bara om miss Elizabeth spillde på duken eller inte åt upp.

Guvernanten var övertygad om att miss Elizabeth sparade mat i kindpåsarna för att sedan spotta ut när hon efter måltiden manades att gå direkt till toalettrummet för att därefter lägga sig. Ingen var avdelad för att leka med henne. Det var bara vid besöken hos Kennedys som hon var utomhus. Men det var som om allt som inte Rådet tyckte om skylldes på mrs Kennedy.

Rådet bestod av fyra äldre män med pondus och ställning i Boston.

De avlönades rundligt för att besluta om miss Elizabeths uppfostran. Ett testamente hade hittats sedan föräldrarna omkommit i olyckan då bilen de färdades i blev påkörd av ett skenande tåg som spårade ur vid lokalstationen en mil från den stora bangården i Boston. Miss Elizabeth hade, bara två år gammal, vilat i barnsköterskans famn i bilens baksäte, mamman satt bredvid och pappan med chauffören i framsätet.

Tidningarna i Boston skrev om ”årets tragedi”, nyheten fanns till och med stort uppslagen i New York och Washington och så långt bort som i San Francisco på den amerikanska västkusten. Det var den ende arvtagaren till en av Bostons mest inflytelserika familjer på Beacon Hill som omkommit tillsammans med sin vackra, unga gravida hustru. Den lilla flickan hade mirakulöst överlevt när barnsköterskan kastades ur bilen och tappade taget om henne.

Sköterskan och chauffören krossades under loket, de unga föräldrarna dog fastklämda i bilen.

Sorgen förlamade släkten och varken far- eller morföräldrarna kunde ta sig an Elizabeth. Den unge arvtagaren hade skrivit testamentet på ett brevpapper från ett hotell i New York. Man kunde möjligen tolka det som att ”ett råd av visa män” skulle ta ansvaret för eventuella barn om han och hans hustru skulle förolyckas. Han hade skrivit det under bröllopsresan fyra år tidigare, papperet fanns sparat bland fotografier, brev och torkade blommor i ett tjockt, stort kuvert med ”Vår kärlek” omsorgsfullt präntat intill två hjärtan målade i vattenfärg.



Det beslutades att miss Elizabeth skulle få bo kvar i hemmet med personal under Rådets visa ledning den dag hon skrevs ut från sjukhuset.

Journalen talade sitt tydliga språk om skadornas omfattning.

Höger ben brutet på flera ställen, frakturer på ena överarmen och på den andra underarmen, ytliga köttsår i ansiktet, en djup skada i bakhuvudet och ned mot vänster sida av nacken, ett knäckt revben, höger axel ur led. Tre fingrar brutna på varje hand, tummarna och lillfingrarna helt oskadda. Skrapsår över hela kroppen. Icke helt diagnostiserade inre skador, möjligen med blödningar.

Miss Elizabeth hade klarat den första kritiska veckan men efter det hade också den vakande familjen utanför sjukrummet försvunnit.

Till en början hade vakan varit en väntan på att också hon skulle dö så att hon kunde begravas tillsammans med sina föräldrar och sitt ofödda syskon. Men läkarna försäkrade att hon skulle överleva och begravningen av de döda måste genomföras, president Woodrow Wilson tänkte komma för att visa medkänsla med den djupt sörjande familjen.

Nu fanns ingen manlig arvtagare som kunde ta över, det väntade barnet påstods ha varit en gosse, och det traditionella arvskiftet från far till son var omöjligt.



Kapitel 1    det talats överallt om slutet på en era och Rose Kennedy ville inte öppet argumentera emot. Hon sade därför inget om att miss Elizabeth faktiskt fanns i livet och var den enda arvtagaren både på sin pappas och sin mammas sida. Hon var enda barnet och föräldrarna hade i sin tur varit enda barnen till sina föräldrar. Miss Elizabeth var därför den kanske rikaste framtida arvtagaren i USA:s historia, tänkte Rose. Eller åtminstone i Bostons, och det var inte heller illa med tanke på att gräddan av den ekonomiska gräddan fanns just i Boston år . Men på något sätt räknades det inte om man var flicka.

– Har du tänkt på att alla tycks ha glömt bort att det faktiskt finns en arvtagare, nämligen lilla Elizabeth, frågade Rose sin man Joe när han kom hem från kontoret.

Hon stod med drygt ettårige Joe jr på armen när hon öppnade ytterdörren för honom och barnsköterskan var redo att ta över pojken så att paret kunde slå sig ned vid middagsbordet i tvåvåningshuset på  Beals Street. Joe kände doften av stekt kött, kokta grönsaker och potatis. När han sneglade in mot det dukade bordet i tungt mörkt trä i matsalen till vänster om hallen såg han soppskedarna vid gafflarna och drog missnöjt ihop ögonbrynen. Rose visste att han kallades ”Lille Napoleon” av dem som han gjorde affärer med och hon var snabb att försäkra att det var matig musselsoppa med kokta potatisbitar och fläsktärningar till förrätt, inte den tunna oxsvansconsommé som hon egentligen ville ha med tanke på figuren. 

– Och Bostonpaj till efterrätt, lirkade hon. Med mycket vaniljkräm och tjockare lager choklad än vanligt på toppen.

Joe Kennedy gick in i vardagsrummet på andra sidan hallen, tog upp tidningen från bordet vid fåtöljen och tittade utan att säga ett ord på rubriken på förstasidan. Den handlade om att presidenten skulle komma till begravningen.

– Har han inget annat för sig, utbrast han till sist irriterat. Det stora kriget fortsätter och jag svär på att vi också snart är med. Till vilken nytta? Till vilken förbannad nytta ska Amerika delta? Den här presidenten kommer att ta livet av en generation fina amerikanska pojkar.

Rose iakttog honom stilla, hon var van vid hans utfall och visste att de kunde vara över lika snabbt som de kom. Men Joe gick fram och tillbaka i vardagsrummet och fortsatte att muttra att presidenten skulle komma att dra hela USA i fördärvet om han gick in i kriget. Han var ingen president att ha, begravningar var kanske det enda han dög till. Joe kastade plötsligt tidningen som en projektil in i den tända brasan, den flammade upp som ett eldklot innan sidorna falnade till svarta flagor som lade sig över de tjocka stockarna.

Joe lösgjorde sonen från Rose, tryckte honom mot sig och sade: – Jag kan inte lova att jag kan skydda dig från allt, min älskade son. Men en sak är säker och det är att ingen president någonsin ska få sända ut dig i krig. Det har du mitt ord på. Och jag kommer aldrig överge dig heller om den här presidenten tänker dra in oss i kriget. Jag stannar här. Det har du också mitt ord på.

Barnsköterskan tog emot barnet och skyndade uppför trappan och Joe lade kärvänligt armen kring sin frus smala midja.

– Känner jag en liten utbuktning här under skärpet, frågade han retfullt.

– Prata inte inför husan, Joe, förmanade hon viskande.

– Så, så. Alla blir väl varse vad som händer förr eller senare.

– Hellre senare, viskade hon men höjde rösten när hon fortsatte, hörde du vad jag sade om lilla Elizabeth? Är det inte konstigt att hon inte räknas som arvtagare?

Det märktes att Joe inte ville prata om ämnet, särskilt inte när



husan kom in med soppterrinen och började servera. Dörren stod öppen till köket och han visste att husan gärna lyssnade till vad som sades i matsalen om hon fick möjlighet. Han drog därför tillbaka sin stol när hon gick ut i köket och sparkade igen dörren med en smäll.

– Det är ingenting att prata vidare om, sade han bestämt. Vi har Joe jr och är Gud god har vi snart ytterligare ett barn i huset.

– Kan vi döpa honom till John Fitzgerald efter min far om det blir en pojke? frågade hon. Joe jr är ju döpt efter dig och din far.

– Vad som helst, bara efternamnet är Kennedy.

Rose hade tittat efter inbjudningskort till begravningen i flera dagar. Hon hade inväntat brevbärarens ankomst och gått igenom brevhögen medan han fortfarande var kvar och hört efter om det kanske fanns någon ytterligare försändelse som av misstag glömts bort i hans rymliga postsäck. Svaret hade blivit nekande. Hon förstod till slut att hon och Joe inte fanns på listan över begravningsgäster.

Hon anade varför. Hon var inte fin nog när det verkligen gällde.

Inte Joe heller. Visserligen hade Joe gjort en snabb karriär och blivit den yngste bankdirektören i USA någonsin, men det var i den irländsk-katolska banken Columbia Trust i Boston. Att fadern var involverad hade ingen betydelse, allt viktigt ägande hölls inom de riktigt rika familjerna. Det var istället den irländsk-katolska bakgrunden som gjorde familjen till ”andra klass”. ”Riktiga” Bostonbor var protestanter med engelska rötter.

– Ärvda förmögenheter, social status och nära familjeband ger dom allt, klagade Rose för sin man. Det är släkterna Cabot och Lodge som räknas och dom andra med mahognymöbler, teserviser i silver och alla i släkten förevigade på oljemålningar i hus stora som slott och trädgårdar som engelska parker. Dom äger och kontrollerar allt, bankerna, försäkringsbolagen, advokatkontoren, mäklarfirmorna och handelshusen. Dom släpper inte in någon. Dom kontrollerar alltihop!

– Kontrollerade, rättade Joe.



– Det är vad du hoppas, Joe. Men som irländska katoliker är vi inte accepterade fullt ut. Det är så det är.

Rose tyckte att det verkade som om Joe inte brydde sig om vad hon sade. Att de engelska protestanterna, och kanske några enstaka familjer med fransk bakgrund, behärskade allt av historiska skäl och att de själva skulle finna sig i en andraplansroll, också det av historiska orsaker. Det var inte rättvist att de inte riktigt accepterades därför att deras irländska förfäder varit fattigt folk som givit sig iväg till Amerika när hungersnöden och potatispesten tagit ett så hårt grepp om Irland i mitten av -talet att många hundra tusen tvingats emigrera för att inte svälta ihjäl. Svältirländare. Det var så de kallades förr.

– Har dom inte behandlat irländarna illa nog, frågade hon, men Joe svarade inte när hon påminde om hur ”de vilda irländarna” anklagades för fylleri och våldsbrott och hur anti-katolicismen ledde till att det katolska Ursulinekonventet brändes ned till grunden av en uppretad protestantisk mobb. Det skedde visserligen  men upploppen och förföljelsen hade fortsatt långt senare. Och det dröjde länge innan uppmaningen ”irländare göre sig icke besvär” togs bort från platsannonserna och från lapparna i fönstren där näringsidkare sökte personal.

Joe tyckte inte om att prata för mycket om det förflutna. Han var inte heller särskilt intresserad av att tala om sin egen familj, trots att här fanns en framgångssaga väl värd att berätta. Och han tyckte att Rose bara malde på när hon än en gång försökte få honom att gå igenom Kennedysläktens framsteg som inte hade så mycket med umbärandena på Irland att göra, utan snarare handlade om en obändig önskan att lämna det gamla för något nytt.

– Din farfar Patrick lämnande ju inte Irland för att komma undan svälten, utan för att arbeta och komma sig upp, påminde hon honom.

Men Joe visste att farfadern inte kommit så mycket längre än till det hårda slitet i hamnkvarteren i Boston och att han dog i kolera efter bara nio år på den nya kontinenten. Han efterlämnade hustrun



Bridget, döttrarna och den ende sonen, Joes far Patrick Joseph som kallades PJ. PJ visade sig vara sällsynt lämpad att ta till vara möjligheterna som mamman gav honom med sitt hårda arbete i syateljén.

Han hade köpt sin första bar vid tjugo, snart inhandlat ännu en, blivit delägare i hotellet Maverick House, startat den egna spritimportfirman PJ Kennedy & Company med skotska whiskyn Haig and Haig som storsäljare till Bostons bättre hotell och restauranger. Han investerade i en kolfirma, fanns med när banken Columbia Trust rekonstruerades och kunde anställa hushållspersonal i hemmet och lägga undan tillräckligt med pengar för att, när tiden var inne, hålla ståtliga bröllop med många hundra gäster för sina två döttrar Margaret och Loretta.

Han kunde kosta på sig att ta flera månader ledigt i Palm Beach i Florida på vintrarna. Han köpte också den sextio fot långa jakten Eleonor och anställde en pensionerad amiral som tog ansvaret som skeppare när fartyget kastade loss för turer i Bostons hamn eller längre ut.

Visst, Joe beundrade på många sätt sin fars affärssinne, men han hoppades att Rose inte skulle få för sig att ge sig in på PJ:s politiska bana. Hon brukade göra det ibland och han blev lika illa till mods varje gång. Han insåg att pappan hade hoppats att också göra en politisk karriär vid sidan av den affärsmässiga, men att fadern inte förstått sig på hur politiken i Boston fungerade med tjänster och gentjänster. Roses naiva och ytliga prat om PJ och politiken var, misstänkte Joe, bara ett sätt för henne att få möjlighet att glida in på sin egen far så att hon kunde förhärliga hans insats.

Det fanns många politiker som PJ ogillade, det var Joe tidigt klar över. Och till dem som PJ mest föraktade hörde Roses pappa John Fitzgerald, kallad ”Fitzie” eller ”Honey Fitz”. Betydligt kortare till växten och magrare än PJ hade Fitzie gjort ett stormanfall mot den politiska makt som PJ faktiskt en gång åtrått. Fitzie gjorde tvärtemot PJ och tog både den raka vägen och genvägarna, läste dödsannonser för att kunna gå på likvakor och få de sörjande att rösta på honom, delade ut kalkoner till jul och fick öknamnet ”den irländske omkopplaren” för sin förmåga att på en gång tala med en person och skaka hand med en annan.



Fitzie hade kastat sig in i Bostonpolitiken med liv och lust och inte brytt sig om att han åthutats av senatorn Henry Cabot Lodge från den förnämsta etablerade familjen.

– Ni är en obetänksam ung man, hade Cabot Lodge sagt till honom.

Anser ni verkligen att judar och italienare har rätt till det här landet?

– Lika stor rätt som er far och min far. När allt kommer omkring är det bara några skepps skillnad mellan dom, svarade Fitzie.

Men när John Fitzgerald valdes till representanthuset i Washington fick flera kollegor nog av hans inlägg och springande i kammaren.

– Ni är som en apa på en positivhalares rep, ropade en kongressman. Alltid hoppar ni omkring och skriker.

Joe tyckte att Rose ibland verkade närmast besatt av att tala om sin far med vem som helst som ville höra på, och han provocerades av hennes ständiga prat om vilken skicklig, ansvarsfull och charmant politiker fadern var. Hon hade inte mycket att säga om sin mor Mary och brydde sig bara om Agnes av syskonen trots att hon hade ytterligare en syster och tre bröder. Joe utgick från att det berodde på att Rose särbehandlats av sin far som äldsta barnet och varit den som tagit på sig värdinnerollen i sociala sammanhang.

Visst hade Joe själv fått mycket hjälp av pappa PJ, inte minst genom möjligheten att studera på Harvard, universitetet som var vikt för de inflytelserika familjerna, men även genom att fadern satt honom i förbindelse med rätt folk på de rätta platserna, som banken där han nu var verksam. Joe var ende sonen sedan en yngre broder dött i späd ålder. Mamman och de två systrarna hade också satt honom på piedestal, det var bara att erkänna det.

Joe hoppades att Rose skulle märka hans ointresse när han inte svarade och istället såg ut genom fönstret. Han hade många gånger förklarat för henne att det var mycket annat än familjebanden som betydde något för att nå framgång. Som att vilja och våga, att satsa och kämpa på, att inte ge vika och att skapa egna kontakter, och att inte från början utgå från att vissa saker är omöjliga bara för att man till exempel är irländsk katolik.



Det var sant att hans mamma hade berett vägen för honom till hans första extrajobb, att vara bud för den förnämsta modisten i Boston när hattarna skulle levereras till de bästa adresserna. Han åkte i en vacker vagn dragen av en häst och med en livréklädd kusk och fick komma in i gemaken och vänta medan damerna provade hattarna som plockades upp ur eleganta askar. Han tillhölls av sin mor att säga Joseph om han fick frågan om sitt namn och att aldrig lägga till Patrick som hade irländsk klang.

Joe ansåg att den blygsamma arbetsstarten var oväsentlig i det stora hela och att det istället var mer relevant för hans karriär att han berättade om hur han sålt tidningar vid färjeläget och sötsaker och kakor ombord på utflyktsbåten Excelsior och om hur han varit ”Shabbat goy” i ortodoxa judiska hem där han tänt spisarna på sabbaten. Stoltast var han över att han dragit igång en turistverksamhet med bussturer i Boston när han läste på Harvard och på så sätt förvandlat ett lån på  dollar till en vinst på  . Det var också han som lyckades få arbetet som bankinspektör i Massachusetts efter examen medan många av hans studiekamrater fått nöja sig med att starta karriären på betydligt lägre nivå.

Joe tittade nu rakt på Rose och försökte ännu en gång inpränta att han hade sin egen energi att tacka för det mesta, må så vara att han inte helt ville ignorera att han kunnat utnyttja Kennedynamnet när det behövdes.

Men Joseph P Kennedy var sin egen man.

– Jag är faktiskt dotter till Bostons borgmästare, påpekade Rose med aningen av det förnärmade tonfall som hon brukade använda när hon särskilt ville poängtera att hennes plats på den sociala scenen borde vara mer framträdande än vad många av de förnäma braminerna ville erkänna. Det var från det indiska kastväsendet som beteckningen ”braminerna” hämtats och det var ingen i Bostons självklara aristokrati som motsatte sig att jämföras med Indiens högsta kast.

Roses farföräldrar hade också kommit från Irland och bland de elva barnen fanns John Francis Fitzgerald, pappa till Rose. Hon



upprepade nu för Joe den gamla historien om hur hennes far gått på medicinutbildningen på Harvard men av pliktkänsla mot sina syskon lämnat utbildningen när föräldrarna dog. Som om han inte hört det till leda.

Det blev politiken istället för Honey Fitz som med honungstal och utdelning av kakor på sina valmöten visade att den ekonomiska makten förvisso fanns hos braminerna men att de irländska katolikerna var beredda att ta hand om politiken.

Joe var väl medveten om att Rose plågats av klassbarriären under uppväxten. Hon bodde utanför staden i West Concord och senare i Dorchester. ”De andra” som hon ville likna bodde på Beacon Hill och i Back Bay. Och fastän hon skapade sin egen klubb med flickor som studerat utomlands när de andra klubbarna var stängda för henne, och fastän hon var pappa borgmästarens värdinna när tillbakadragna mamma inte ville, fick åka till Washington när pappa satt i representanthuset, komma till Vita huset och möta presidenten, semestra i Palm Beach och hålla sin rosendekorerade debutantbal med över  gäster där det politiska toppgarnityret deltog, kände hon sig ändå utanför.

Numera ville hon inte påminnas om att hennes pappa dessutom satt käppar i hjulet för den spirande förälskelsen med Joe. De hade mötts redan som barn, hon var sju eller åtta och han två år äldre, och hade förevigats med sina egna och andra familjer en sommar på stranden Old Orchard Beach i Maine där det demokratiska partiet anordnat en sammankomst. Mötet hade bevarats i form av ett tidningsurklipp från lokaltidningen men de kom inte alls ihåg varandra från den tiden. Deras vägar korsades senare och de gjorde allt för att hålla kontakten fastän pappa borgmästaren försökte skilja dem åt. Hon fick inte vara hans dam när han tog sin examen, han fick inte vara hennes eskort när hon hade bal. En borgmästare har anledning att vara kräsen när det gäller äkta man till sin äldsta dotter.

– Pappa tyckte om dig från allra första början, sade Rose i ett försök att hålla fast vid samtalet om sin far. Minns du?



– Jag minns att din far tyckte att jag inte var god nog åt dig, svarade Joe kärvt.

– Men Joe, så var det ju inte alls. Han ville bara testa dig. Och kanske reta dig lite.

– Nu passar jag väl in bättre, sade Joe ironiskt. Men så har din far också fått känna på vad ett bakslag kan innebära.

Joe visste att Rose inte ville beröra borgmästarkampanjen inför återvalet . Det var då som skandalen briserat.

Hon försökte byta samtalsämne men Joe tänkte inte låta henne komma undan.

– Hur tycker din far att den nye borgmästaren Curley klarar sig?

Borgmästare Fitzgeralds utmanare James Michael Curley hade under valkampanjen sänt ett brev till Roses mamma och berättat om Fitzies affär med den unga, vackra cigarettflickan Elizabeth ”Toodles” Ryan som sålde rökverk på en teater. Budskapet i brevet var klart: ”Säg till din otrogne make att inte ställa upp för omval.

Om han gör det”, skrev Curley, ”inleder jag först en föreläsningsserie om korruptionen och nepotismen i Boston och sedan ytterligare en med titeln ’Stora älskarinnor i historien från Kleopatra till Toodles’.”

Fitzgerald lämnade över uppdraget till sin sekreterare Edward Moore att tillkännage att återvalskampanjen var inställd ”efter råd av min läkare på grund av överansträngning”.

– Jag vet inte vad han anser om Curley, sade Rose avvisande. Du får fråga honom själv om du är intresserad.

Pappa Fitzgerald hade till sist insett att han inte hade så mycket att sätta emot när Rose insisterade på att äkta Joe. Hon var tjugofyra år, Joe tjugosex och ingen kunde klaga på den tilltänkte brudgummens framåtanda och snabba karriär. Han var redan en man med god ekonomi som kunde erbjuda sin blivande hustru både hus, bil och personal i hemmet. Så fadern hade givit sitt godkännande och bröllopsplaneringen hade inletts. Tanken hade varit att omvalet till borgmästare skulle vara över före det storstilade bröllopet där ingenting skulle saknas.



Brudklänningen hade börjat sys i vit sidensatin med tyll ovanpå det långa släpet. Brudbuketten var ett arrangemang i flera nivåer med liljor, liljekonvaljer och rosor och långa band som dolde vackra diskreta handbroderier. Utstyrseln var värdig en inflytelserik borgmästares prinsessa vid en bröllopsceremoni med många hundra inbjudna när hon äktade en man som redan var omskriven som Amerikas yngste bankdirektör genom tiderna.

Men bröllopet mellan Rose och Joe blev inte alls som det var tänkt sedan Fitzie tvingats bort från borgmästarposten. Det blev visserligen en tillställning som Boston talade om, men av andra skäl än hennes omskrivna debutantbal. De vigdes vid ett morgonbröllop i kapellet i den katolske kardinalen O’Connells hem, därpå följde en enkel mottagning med bara några få släktingar och gäster hos familjen Fitzgerald, innan de nygifta satte sig på tåget för sin bröllopsresa med första anhalt New York.

– Visst var det så att vi ville ha ett litet bröllop, sade hon vädjande när husan bar ut soppskålarna och varmrätten var på väg in.

– Visst, visst, svarade han med ett disträ tonfall.

– Du också, Joe. Du ville inte ha något ståhej.

– Det stämmer. Jag hade inget emot att det var enkelt.

– Inte enkelt, Joe, utan värdigt, stilrent och med känsla för allvaret i ceremonin.

Joe skar i köttet och såg att det var stekt just som han tyckte om det med en liten smal kärna av rosa i mitten. Slaktaren hängde köttet precis så länge som behövdes och husan var skickligare än vad Joe ibland ville medge när hon stod och lyssnade i köket. Hennes kokkonst brukade få beröm när de hade gäster och hon var mycket lyhörd för hans önskemål. Hon hade till och med fått honom att uppskatta de kokta grönsakerna.

– Jag tror att jag ska sitta ned och läsa för lilla föräldralösa Elizabeth nästa gång jag är på sjukhuset, sade Rose när hon bytte samtalsämne. Jag går ju till sjukhuset ganska ofta och det kan vara nyttigt för henne att få besök.

– Hon är två år och svårt skadad. Träng dig inte på. Det finns hur många som helst som står den familjen nära. Och till dom hör inte du.



Rose tyckte inte om den negativa vändning som samtalet fått när hon talat om familjerna Kennedy och Fitzgerald. Hon hade bara velat skapa en intim stämning och få Joe att säga att han högaktade och respekterade hennes far trots skvallerkampanjen som kostat honom borgmästarposten och som fortfarande hängde över honom. Nu kände hon sig dessutom förnärmad av Joes bryska svar när hon tog upp frågan om lilla Elizabeth som verkade helt bortglömd.

Rose var väl medveten om att hon var långt ifrån närstående men hennes far hade inviterat flickans föräldrar till de viktigaste officiella borgmästarmiddagarna när Rose varit värdinna. Det fanns ingen vänskap, men det var mer än en ytlig bekantskap eftersom hon och de unga föräldrarna var jämngamla. Nu var dessutom hennes föräldrar inbjudna till begravningen och hon väntade själv på att det vita kuvertet med svart kant skulle läggas i brevlådan.

När det fortfarande inte anlänt dagen därpå uppsökte hon, på sin fars enträgna uppmaning, begravningsbyrån och meddelade att det troligen skett ett misstag vid utsändningen av inbjudningarna till begravningsakten. Byråns ägare beklagade och sade att han skulle efterhöra med de anhöriga, det hade varit en svår och närmast kaotisk tid efter olyckan och allt komplicerades ytterligare av att presidenten skulle närvara.

Ett dygn senare kom ett bud till  Beals Street med inbjudningskortet till mr och mrs Joseph P Kennedy.

– Jag är i New York i affärer den dagen, meddelade Joe. Men det är väl inget som hindrar att du tar sällskap med din far.

Rose bad husan att ta fram den svarta dräkten med stor krage och hatten med en fjäder böjd längs brättet. Fjädern måste ersättas av ett sorgflor hos modisten, inte långt som för de närmast sörjande, utan ett kortare flor med avslut i tjockt svart siden som gick att föra tillbaka över hattens kulle vid mottagningen efter akten. Hon skulle gå med sin far och den nuvarande borgmästaren James M Curley.

Som pappan så riktigt påpekat grämer sig inte en riktig Fitzgerald över livets motgångar.



– Om jag inte går så börjar alla tro att jag gömmer mig, förklarade han för sin dotter. Men om jag kommer tillsammans med Curley förstår alla att smutskastningen bara var ett politiskt spel.

Fotograferna får sina bilder vid kyrkporten. Och du min lilla Rose har inte heller något att förlora på att stå bredvid den nye borgmästaren. Någon gång kanske du och Joe kan ha nytta av den där skojaren.

