9789172995345

Med illustrationer av Boel Werner

Vilda söker nytt hem

Opal

Opal

ISBN: 978-91-7299-534-5

Vilda söker nytt hem

Opal

Anna Holmström Degerman

Tindra har det inte lätt. Hennes tonårssyster Vilda har blivit riktigt jobbig. Och inte får Tindra en hund heller! Hon kan inte ta ansvar än, menar pappa. Fast andra i hennes ålder får ha hund!

När Tindra sedan äntligen har lyckats övertyga sina föräldrar om att hon kan ta ansvar ställer Vilda sig i vägen. Trots att hon tycker om hundar! Tindra får försöka lösa problemet. Men oj så lätt saker blir fel!

Anna Holmström Degerman

Andra böcker av Anna Holmström Degerman: Modighetsprovet I vått och torrt Fegisen Smugglaren Branden

www.opal.se

© Text: Anna Holmström Degerman, 2012 © Illustration: Boel Werner, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Greif, Estonia, 2012 ISBN: 978-91-7299-534-5

Anna Holmstrรถm Degerman

Vilda sรถker nytt hem Illustrerad av Boel Werner

Opal

Övergiven eller kidnappad För några år sedan hände det en väldigt viktig sak i mitt liv.

Kanske till och med den allra viktigaste saken som hänt dittills. Det var mycket tack vare min storasyster Vilda att det blev som det blev. Det var nämligen hon som upptäckte den övergivna hunden.

– Jag har sett den utanför Konsum varje dag hela veckan, sa hon när hon kom för att hämta mig hos Pyttan.

Pyttan, som egentligen heter Alva, är fortfarande min allra bästa kompis men på den här tiden hade hon ingen egen råtta.

– Tror du den har suttit där hela veckan? undrade hon bekymrat.

– Helt säkert, sa Vilda som fortfarande var andfådd efter att ha cyklat som en galning i uppförsbacken från Konsum.

– Jag hörde om en hund som någon hade lämnat bunden utanför en affär i Stockholm, fortsatte Vilda.

– Det är det väl många som gör, sa jag.

– Ja, men de flesta hämtar dem igen när de handlat färdigt.

Vilda såg allvarligt på oss och började berätta om den lilla hunden som blev lämnad utanför en affär. Dag efter 5

dag hade den suttit där och människor gick förbi den men ingen kom och hämtade den. Ingen lade heller märke till att den satt där. Den blev allt sorgsnare och hungrigare och törstigare.

– Och till slut var det en tjej som fattade att den faktiskt suttit där hur länge som helst, berättade hon.

Det var så sorgligt och både jag och Pyttan hade tårar i ögonen när vi väntade på fortsättningen.

– Den lilla hunden hade somnat av hunger och ensamhet när hon hittade den. Veterinären trodde inte att den skulle överleva men det gjorde den.

Jag märkte att jag hållit andan och tog ett djupt andetag.

– Ingen vet vad som hände med ägaren men tjejen som räddat hunden fick behålla den, fortsatte Vilda.

Vi var alla tysta en stund och det gjorde ont i hjärtat när jag tänkte på den lilla hunden. Pyttan snyftade lite och torkade näsan på tröjärmen.

– Och nu håller samma sak på att hända här, sa Vilda till slut.

– Vi måste rädda den, sa Pyttan med darrig röst.

– Att vi ska, sa Vilda.

Ingen av oss hade tid med jackor. Skor och cykelhjälmar åkte på lite hursomhelst. Nu var det bråttom. Vem visste hur länge den stackars hunden suttit där. Vilda tog täten och vi tog backen ner mot Konsum i sån fart att det var svårt att få 6

stopp när vi närmade oss trafikljuset. Redan på håll såg vi hunden sitta och vänta. Det var en springer spaniel och den verkade inte ännu ha somnat av utmattning. Jag var så glad att vi hunnit fram i tid.

– Jag går fram först, viskade Vilda när vi parkerat cyklarna.

Utan att andas såg vi på när hon närmade sig hunden.

Den reste sig och viftade på svansen när hon pratade med den och kliade den bakom örat. En röst inuti mig viskade att man inte ska gå fram till främmande hundar. Men det här var ju ett nödläge.

Vilda böjde sig fram och lossade försiktigt på kopplet.

Hon log brett när de började gå mot mig och Pyttan.

– Borde vi inte ringa polisen, sa Pyttan och Vilda funderade en stund. Hunden nosade på våra händer och svansen svängde glatt.

– Vi tar hem honom till dig och ringer därifrån, svarade hon.

Jag kunde inte sluta titta på den fina hund som vi hade räddat. Hur kunde någon glömma honom utanför en affär och aldrig mer komma tillbaka.

– Hallå där! Flickor!

Ingen av oss brydde sig om rösten eftersom vi var fullt upptagna med att ta hand om hunden. Pyttan hade några

7

kex i fickan som den nosade på och sedan fnös åt. Särskilt utsvulten verkade den inte.

– Vad gör ni med Knutte egentligen?

Nu var rösten alldeles nära och lät arg. Jag vände mig om och fick syn på en kvinna som kom skyndande mot oss. Fjärilar började fladdra i magen och jag kände på mig att något var fel.

Det var det också. Knutte, som han hette, var inte ett dugg övergiven. Hans matte hette Sonja och såg inte särskilt glad ut. Vilda försökte förklara och jag skämdes. Sonja var nog ganska arg på oss först men när vi berättade hur allt gått till så log hon faktiskt.

– Jag köper alltid ett tuggben till Knutte på vägen hem från promenaden och då får han vänta här utanför, sa Sonja.

Det var tydligen vid samma tid som Vilda brukade cykla förbi förstod vi. Vilda var alldeles röd i ansiktet när hon berättade för Sonja om den lilla hunden som nästan dött utanför en affär.

Det var alltså precis såhär Vilda en gång var. Den gamla Vilda var en tjej som inte tvekade när det gällde att rädda en övergiven hund. Jag saknar henne jättemycket. Då älskade jag henne över allt på jorden och nu är jag arg på henne mest hela tiden. Då bodde mamma fortfarande kvar hemma och Vilda var den bästa storasyster man kunde ha. Och det var faktiskt tack vare Vilda som jag blev extra-matte till Knutte.

8

9

Trots att vi nästan kidnappat honom. Och trots att han inte var det minsta övergiven.

Jag är ungefär likadan som jag alltid har varit. Jag har blivit längre såklart men jag menar inuti. I hjärtat och hjärnan.

Det är bara Vilda som inte alls är som hon var förut. Hon har blivit en helt ny sorts Vilda både utanpå och inuti. Gamla vanliga Tindra och sprillans nya Vilda passar inte alls ihop längre.

10

Med illustrationer av Boel Werner

Vilda söker nytt hem

Opal

Opal

ISBN: 978-91-7299-534-5

Vilda söker nytt hem

Opal

Anna Holmström Degerman

Tindra har det inte lätt. Hennes tonårssyster Vilda har blivit riktigt jobbig. Och inte får Tindra en hund heller! Hon kan inte ta ansvar än, menar pappa. Fast andra i hennes ålder får ha hund!

När Tindra sedan äntligen har lyckats övertyga sina föräldrar om att hon kan ta ansvar ställer Vilda sig i vägen. Trots att hon tycker om hundar! Tindra får försöka lösa problemet. Men oj så lätt saker blir fel!

Anna Holmström Degerman