9789172995475 by Smakprov Media AB

en konstig tanke:

tänk om jag inte lyckas springa under 12.30?

tänk om jag aldrig lyckas springa så här fort igen? men alltså nu får jag skärpa mig, det är väl klart att jag kan springa lika fort. fortare. bara jag håller mina regler.

så varför hålla på och tänka på en massa skit? ibland är jag bara så himla dum i huvudet.

Sara skriver i träningsdagboken. Hon är på konfirmationslägret, och allt har blivit fel. Hennes bästa kompis Madde har träffat en kille. Och själv dras Sara med i Linas och Carolines svekfulla spel. Dessutom måste Sara gå upp riktigt tidigt på morgnarna, för att hinna springa innan de andra vaknar. Hon har ju sina regler. När spelet runt Lina och Caroline eskalerar, tvingas Sara till svåra val. opal

ISBN 978-91-7299-547-5

opal opal

Tidigare böcker av Anna Ehn på andra förlag: Vårfrost (1995) Syns du inte, finns du inte (1997) Man ska vara tyst när man önskar (2002)

Hemsida: www. opal.se Webshop: www.berghsopal.se © Anna Ehn, 2012 Omslag: Lisa Zachrisson, 2012 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook, Falun, 2012 ISBN: 978-91-7299-547-5

Anna Ehn

Det finns så många toppar, man blir aldrig, aldrig nöjd

Opal

Alla samlades på gräsmattan utanför kyrkan. Det luktade fortfarande rök. Några sotflagor virvlade i luften, fångades av vinden. Jag har ingen pussmun. Jag heter inte Kristen. Jag heter Sara. Hon hade skrivit så på lappen. Och det hade slagit henne att hon inte gjort uppgiften. Inte följt instruktionen om vad de skulle skriva. Inte heller hade hon lagt lappen i lådan. Som man skulle. Det gladde henne – jag gör väl som jag vill. Jo, alla samlades på gräset. Det var lägrets sista dag och de skulle ta en gruppbild. Några grät, ville inte skiljas, inte åka hem. De höll armarna om varandras axlar. Själv log hon. Stod i mittersta raden, stödd på kryckan och lite skymd av Vanja. Och det syntes att hon log. I bakgrunden reste sig fjället. En skarp kontur mot himlen.

Redan på bussen la hon märke till Lina. Det långa håret, uppsatt i en slarvig knut och halsbandet med en turkosblå kula i. Och hållningen som var rak, stolt när Lina klev uppför trappan. Som om hon var på väg upp på prispallen för att hämta sin guldmedalj. Som om hon visste att hon var bäst. Ja, redan på bussen märkte Sara Lina, och tänkte att hon ville vara som hon. Lika säker. Sara och Madde tog platser i mitten, och Sara snörade upp gymnastikskorna, försökte hitta en bekväm ställning. ”Jag ser en skitsöt kille”, sa Madde. ”Långt bak. Med lockigt hår.” Sara sneglade bakåt. Inte för att hon brydde sig. Jag skiter i dina killar. Men hon sa ja, jättesöt. ”Stirra inte bara”, sa Madde. Träden rusade förbi utanför fönstret. En tät, skuggig skog och viltstängsel närmast vägen, inga vilda djur, älgar, rådjur, skulle rusa ut, skena över vägbanan, krossas mot kofångaren, glasrutan, Sara blinkade bort bilden, allt blod, tänkte på träningen. Löpningen. När, och hur ofta, det var möjligt att springa på lägret. Det skulle bli härligt: att springa på ljung, mjuk myrmark, sköna uppförslut. Hålla

konditionen uppe, kanske till och med förbättra den. Och knäet var bra nu, inga känningar. Springa, träna. Och vandra. Ta sig upp till röset som markerade bergets högsta punkt. För ja, hon och Madde skulle välja vandring som aktivitet vid sidan av konfirmationsläsningen, en heldagstur mot toppen, hon längtade efter det. Madde sov tungt nu, hade vikt ihop sin jacka till en kudde, satt i hörlurarna, lutat sig mot Saras axel. Andades jämt och lugnt. Två rader framför satt Lina. Knuten höll på att lösas upp. Snodden dinglade och gled när bussen krängde. Sara sköt undan Maddes huvud och reste sig upp. Hävde sig över sätet och fick tag på snodden. Lina vände sig om. ”Här”, sa Sara. ”Tack, gud vad schysst, jag tappar dem hela tiden”, sa Lina och föste ihop håret till en ny knut och vrängde om snodden. Kulan i halsbandet blänkte i ljuset. Sara kom att tänka på medaljen igen. Guldmedaljen. ”Så himla lång resa”, sa hon. Ångrade sig genast. Så himla lång resa. Det lät töntigt, pladdrigt. Men Lina nickade. ”Alldeles för lång, man vill bara dö.” Caroline höll fram en påse vingummin mot Lina. ”Här. Ta.” ”Du bjuder väl”, sa Lina och nickade mot Sara. Caroline tittade hastigt upp. Var hon sur, kanske misstänksam? ”Ska du ha, eller?” Det var inte godisdag i dag. Men Sara plockade ändå upp en bit ur påsen och slöt handen om. ”Tack. Schysst.” 6

Hon satte sig ner, och smög ner vingummit i skräppåsen. Jo, hon längtade efter att springa. Och efter att vandra. Att nå fjällets högsta punkt. Hon föreställde sig att allt skulle vara enkelt där. På toppen, så högt ovanför. Att hon skulle känna sig nöjd, en sådan ansträngning att ta sig dit, rå belastning på musklerna, uppåt, uppåt, uppåt, en känsla av att ha besegrat något. Vad? Hon visste inte. Förmodligen skulle det blåsa. Hon skulle klättra upp på röset och sträcka armarna åt sidorna och vila mot vinden, blunda. Madde hasade ner mot hennes axel igen, hamnade snett. Det såg obekvämt ut, och Sara rättade till jackan under hennes huvud.

Bussen stannade framför en röd byggnad, och utanför stod ledarna. De vinkade. Sara tog sin väska och började gå genom gången. Vände sig om. ”Kommer du?” ”Ja, men gud vad du hetsar”, sa Madde, strök läppglans över läpparna, gned dem mot varandra och såg bakåt i bussen, mot killen med lockarna som plockade ner en gitarr från hatthyllan, jeansjackan slängd över axeln. Sval luft drog in genom dörren. Sara tog ett djupt andetag, klev ut på gårdsplanen, tvekade. Alla andra verkade så … tuffa. Självsäkra när de hälsade på ledarna, sa hej utan att titta bort eller ner i gruset. Också prästen stod där. Hon hade glasögon och en sträng rynka mellan ögonbrynen och sträckte fram handen mot Sara. ”Åsa heter jag.” ”Sara.” Åsas ögon blev som förstorade genom glasen, Sara tvingade sig att möta hennes blick, och log. ”Välkommen hit, Sara.” ”Tack.” Också Åsa log. ”Du verkar vara en glad och trevlig tjej.” Sara undrade om hennes hand var otäckt kall, men Åsa

sa inget om det. Bara det där andra, konstiga: En glad och trevlig tjej. De blev indelade i rum. Men taskigt, hemskt: Sara fick inte dela med Madde. I stället blev Sara placerad med Lina. Hon skulle ju dela rum med Madde, det var så de hade planerat och Lina skulle säkert tycka att hon var en tönt. Hastigt öppnade Sara ryggsäcken. Visst fick hon med sig anteckningsboken? Ja. Den låg där. En ny anteckningsbok, blå med hårda pärmar. Till lektionerna, men främst till träningsdagboken, en särskild för lägret. Hon strök över pärmen, skönt sträv under handflatan. ”Är det ok om jag ligger överst?” sa Lina och slängde upp sin handväska där och kulan i halsbandet svängde. ”Absolut. Det blir perfekt”, sa Sara. Rummet var litet. Förutom våningssängen fanns ett skrivbord, ett handfat och en garderob. Dammet yrde när Lina drog ifrån gardinen. Fönstret vette mot grusplanen. Mitt på stod en flaggstång. En liten vit kyrka i skogsbrynet, inklämd invid muren och bakom reste sig berget och skogen. Och ännu längre bort: fjällkedjan, som en mörkare skugga, här och var fläckad av snö. Sara kisade mot fjällen, försökte urskilja vilken topp som var högst men utan att lyckas, ena stunden verkade den ena toppen skjuta upp ovanför de andra, men när hon vred huvudet lite, ändrade vinkel, verkade en annan högre. Lina radade upp sina saker på hyllan bredvid sängen: sminkväska, snoddar, hårspray, en silvrig fotoram med en bild av en kille, askar med pärlor i olika färger. Själv ställde Sara väckarklockan på sin hylla, och la anteckningsboken bredvid. Det såg tomt ut, i jämförelse med Linas, intetsägande.

Sara satte necessären där också. Eller om det såg fånigt ut? Hon tog bort den igen. ”Men herregud, kolla här.” Lina pekade på en lapp på väggen. Den satt i en plastficka, uppsatt med häftstift. REGLER: 1. Cigaretter, snus och tuggummi är förbjudet. 2. Inga mobiltelefoner får användas. De samlas in, och ges tillbaka på avresedagen. 3. Alla delar rum med någon man inte känner sedan tidigare, och lär på så vis känna en ny person. 4. Tänk på ljudnivån! Smäll inte i dörrarna och håll ner rösterna och ljuden i korridoren – vi är många som delar på utrymmet. 5. Efter klockan 22 ska det var tyst och släckt. 6. Kiosken är öppen onsdagar och lördagar, 15-16. 7. Vi är snälla och omtänksamma mot varandra. Lina stoppade hastigt in sin mobiltelefon under kudden. ”Du säger inget, va?” sa Lina. ”Klart att jag inte gör”, sa Sara. ”Regler. Man får ju fan andnöd.” Sara hade inte tänkt ringa. Inte första kvällen. Men ändå, en plötslig längtan efter mamma och hon gick till telefonrummet invid matsalen. När mamma svarade fick Sara något tjockt i halsen. Ett svidande som inte gick att svälja bort. Mamma frågade hur resan hade gått? Hur hon mådde? Och Madeleine – hur är det med henne? ”Jag hör att det är något, Sara. Är du ledsen?” 10

Sara lutade huvudet mot väggen. Ångrade plötsligt att hon hade ringt. Så många frågor. Så påträngande. Hon hade ingenting att säga. ”Nej. Det är bra”, sa hon. ”Det är alltid svårt att komma till en ny plats.” ”Fast allt är bra. Jättebra. Jag ville bara säga att jag var framme.” ”Du Sara. Du ringer väl om det är något.” ”Jamen det är klart att jag ringer.” Hon la på luren. Det blev tyst. Hon vinklade upp foten och spände vaden, kände på muskeln. Någon hade klottrat på väggen, skrivit med små små bokstäver invid listen: ”du är lurad”. Hon reste sig upp och stängde dörren försiktigt efter sig, inga höga ljud i korridoren. Sara tog fram anteckningsboken. Arken var vita och rena, utan linjer. Hon skrev TRÄNINGSDAGBOK överst på första sidan. Så staplarna. För datum, distans, tid, förutsättningar och kommentarer. Det var svårt att göra strecken raka. Hon suddade och gjorde om. Det knirrade i spjälorna ovanför, Lina som rörde sig. Hemma förde Sara träningsdagbok på datorn. Det var smidigt, ett fascinerande system. Hon skrev in sina värden – distans, tid, puls – i tabellerna, och datorn räknade om dem till kurvor. Tydliga linjer som visade hennes resultat, dag för dag. Under våren hade hon ökat träningsdosen. Det syntes på kurvorna – och framför allt: hon hade sänkt sig med 1,4 sekunder på 800 meter. Jenny hade klappat henne på axeln och sagt bra jobbat. Bra jobbat, Sara!

Men Jenny försökte bromsa henne också. Sa att träning tre gånger i veckan var max. Och att sommaren var en utmärkt tid för återhämtning, för kroppen att ladda batterierna inför höstsäsongen. Självklart, absolut, Sara höll med. Sommaren var vila. Sommaren var bara ledigt. Sommaren var att slappa, ta det lugnt. Men lätt löpning var ingen fara, bara bra för att inte stelna till, inte minst i knäet. ”Har du lust att komma upp till mig lite?” Lina lutade sig över sängkanten. Sara tittade på klockan. Kvart i tio. ”Eh … jaha. Visst.” Hon hävde sig uppför stegen. Lina trädde gula pärlor på en tråd. Pärlorna blänkte i solljuset som fortfarande flödade in genom fönstret. Det rasslade när Lina makade askarna åt sidan, gav plats och frågade om Sara hade någon kille? Sara sa njae. En flirt bara, ingenting allvarligt. ”Nej, killar är skitjobbiga”, sa Lina och måttade längden på tråden. ”Ställer krav och hänger efter. Jag håller på med teater nästan varje kväll och min kille blir skitsur för det.” Lina nickade mot fotografiet på hyllan. ”Anton. Vill att vi ska ses jämt. Han verkar typ … dyrka mig. Om du fattar. Men jag ger aldrig upp teatern. Så jag har sagt att vi får träffas på nätterna istället. Jag älskar nätter.” Hon höll upp halsbandet mot Sara, raden av pärlor, gula, nästan guldfärgade. Lina rynkade pannan. ”Gult är inte din färg, va?” Lina släppte det halvfärdiga halsbandet. Tog kulan i stäl12

let, den turkosblå som hängde runt hennes egen hals. Höll den nära Saras ansikte. Kisade. ”Men det här är ju perfekt. Precis rätt. Dina ögon blir ju helt självlysande. Jättesnyggt.” ”Jaså. Tack.” ”Vilken färg på läppstift brukar du ha? Det skulle vara fint med typ vinrött till det där blåa. Du får värsta pussmunnen.” Lina plutade med munnen. ”Som min.” Sara kom på sig själv med att stryka fingertopparna över läpparna. Såg ut genom fönstret. På solen som liksom hängde över fjällkammen, vräkte ut sitt ljus och himlen som var vit, nästan genomskinlig. Trots att det var sent. Hon borde sova nu. Men hon tyckte om att sitta här, med Lina. Självlysande ögon. Värsta pussmunnen. Pärlorna som rann i askarna. Och den skarpa vita himlen. En annan än hemma. Sara sa: ”Vinrött. Ja, varför inte? Fast jag använder inte läppstift så ofta.” ”Fast det borde du. Men en snygg pussmun kommer man hur långt som helst.” Det hördes steg i korridoren. Två av ledarna, Kristina och Hans, kom in i rummet och sa att det var dags att släcka. Sara gled ner från Linas säng. Kristina öppnade fönstret på glänt och satte in myggnätet. Drog ner rullgardinen. Det blev skumt i rummet men inte mörkt, ljuset letade sig in i gliporna.

Sara och Madde gick i armkrok till matsalen och Sara tryckte till om Maddes arm, kramade om. ”Skit att inte vi får dela rum. Hon Lina verkar ganska … överspänd”, sa Sara. Hon vände sig hastigt om. Tänk om Lina hade hört. Så hemskt. Men Lina syntes inte till. Var kanske i duschen eller hos Caroline. ”Fast Helena är ok, har med sig mycket bra musik hit”, sa Madde. ”Jaha. Nä … Lina är inte alls knäpp eller så. Men jag hade ju hellre delat med dig”, sa Sara. ”Helena gillar att vandra också. Hoppas det blir många schyssta i vandringsgruppen. Som du och jag, typ”, sa Madde och log, och Sara sa ja, som du och jag. ”Och Helena. Vi lyssnade till skitsent igår”, sa Madde. Hon hade blivit så lång, Madde. Smal och med en Tshirt som såg nystruken ut och håret var blankt, nytvättat, uppsatt i en hästsvans. Den vippade med stegen. Spänstiga, lätta steg. Madde hade kapacitet att bli bäst i sin åldersgrupp i längdhopp. Det hade Jenny sagt. Att Madde hade förutsättningarna för att bli riktigt, riktigt bra i längd. Bara hon inte slarvade med träningen. Som på sistone, bara inte dök upp, 14

utan att säga till, sådant gjorde Jenny irriterad. Vass och besviken på tonen. Då visste man att man inte hade kämpat, satsat tillräckligt. Inte för att Jenny brukade bli arg på Sara. Hade inte haft någon anledning. Nu plockade Madde bort något, ett skräp, från tröjan, och knäppte iväg. Och i öronen, diskreta guldörhängen, smala ringar. Nya? Sara hade inte sett dem förut. ”Rihanna, Katy Perry, Lady Gaga. Allt möjligt”, sa Madde. ”Kul”, sa Sara. ”Skitkul”, sa Madde. Dörren till matsalen stod öppen. Frukosten var uppställd på ett långbord: fil, Cornflakes, bröd – fullkorn, vitt, hårt – korv, ost, leverpastej, tomat, gurka. Mjölk, O’boy eller juice att dricka. Hon tog två grova smörgåsar med leverpastej och gurka. Ett glas med mjölk och ett med vatten, och hon bar brickan till en plats nära fönstret, och Madde satte sig bredvid. Fönstret vette mot stiftsgårdens baksida. Där låg skogen och berget. Fjällkedjan syntes inte härifrån, inga snöklädda toppar. Men också det närmaste berget såg högt ut. En väg ledde uppåt, svängde i kurvor genom skogen. Skymtade här och där mellan träden. Rätade ut sig högre upp. Sara undrade hur det skulle kännas att springa där, på vägen. Exakt när mjölksyran skulle komma. Hur långt hon skulle orka utan att dra ner på tempot. Ända upp? Ja, möjligen ända upp. Nu kom också Lina och Caroline, gick med några av killarna. Madde drog efter andan. ”Det är ju han. Peter.” ”Vem?” ”Jamen, han från bussen.” Lina satte sig nära utgången, och killen med lockarna 15

slog sig ner på andra sidan bordet. Lina lutade sig fram mot honom, sa något som fick honom att skratta. Caroline vägde på stolen, pratade med den andra killen. Han var ganska stor, lång och med huvan uppdragen på jackan. Ljudnivån var högre i matsalen nu, skramlet av skedar mot porslin. Sara la gurkorna på rad på smörgåsen, ovanpå leverpastejen, fyra stycken fick plats. Bra. En perfekt frukost. Och en bra väg för löpning, genom skogen, uppför berget. Klart att hon orkade ända upp. Madde vred på guldringen i örat, snurrade den, tycktes söka hans blick, Peters. Märkte han det? Kanske. För han vände sig plötsligt om, log mot Madde och hon strök med tungspetsen över läpparna, glanset, och Lina ryckte honom i ärmen, jeansjackan. ”Peter Lundén. Så söt”, sa Madde. ”Och det där är Lina. Mittemot.” Madde fortsatte skruva på örhänget, synade Lina. ”Du har rätt. Verkar helt klart överspänd”, sa Madde. Sara hyssjade. Killar, killar, killar. Alla som pratade om killar. Tänkte på killar. Spanade på killar. Så tröttsamt, jobbigt. Som Maddes alla killar. Som man förväntades vara intresserad av. Och om man inte brydde sig? Sara ville springa. Rusa. Som på friidrottsträningen. Ruscherna i slutet av passet, avslutningen: maximal fart på löparbanorna och jogga tillbaka på sidorna och Jennys skrik som ekade över idrottsplatsen: kom igen, kom igen. Stegens dova dunkar mot underlaget.

Den häftiga andhämtningen och lättnaden i det, inga tankar, nästan som ett rus. Hon längtade efter att springa, kanske imorgon. Vägen uppför berget, sluttningen, rakan, den hon sett från matsalsfönstret. På väggen i korridoren hängde en karta över området. Röda prickar markerade vandringsleder. Någon hade dragit ett kraftigt lila sträck utmed en led. Det var turen som vandringsgruppen skulle göra, det stod så på skylten bredvid kartan. Turen startade på det närmaste berget. Efter bara ett par hundra meter rann en fors, bred och tydlig och med en bro över. Därefter fortsatte leden, kilometer efter kilometer över myrar, björkskog och kalfjäll. Enstaka bäckar, vindskydd. Mot slutet av turen var höjdkurvorna täta. Det blev mycket brant och med små kantiga symboler för klippblock och stup. Kanske behövde man klättra, klänga över blocken för att nå toppen. Eller om det gick att hoppa mellan dem, det framgick inte. Men det var en ansträngande avslutning, utan tvekan, en utmaning att ta sig upp. Högsta punkten var markerad med ett kryss. Sara satte pekfingret mot krysset. Där skulle hon stå. Exakt där.