stalins barn
Stalins barn Tre generationer av kärlek och krig
Owen Matthews Översättning Claes Göran Green
historiska media
Citatet på sidan 289 ur Konstantin Simonovs dikt ”Vänta mig” är hämtat från en översättning av Nils Åke Nilsson som publicerades i Litterära meddelanden från Ryska institutet vid Stockholms högskola – 1945: nr 1.
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund
Originalets titel: Stalin’s Children. Three Generations of Love and War © Owen Matthews 2008 © Svensk utgåva Historiska Media 2010 Översättning: Claes Göran Green Faktagranskning av den svenska utgåvan: Kristian Gerner Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström, www.sbmolle.com Omslag: Anders Enquist Omslagsbilder: Övre bilden författarens privata arkiv. Nedre bilden © Corbis. Tryck: ScandBook, Falun 2010 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-86297-31-2
Till mina föräldrar
Innehåll Prolog
9
Den sista dagen
17
”Inte människor, giganter!”
31
En partimans död
59
Arrestering
79
Fängelse
95
Krig
109
Mila
125
Mervyn
157
Drinkar tillsammans med KGB
191
Kärlek
215
Mila och Mervusja
243
På skilda planeter
273
Utresa
311
Kris
325
Epilog
339
Tack
359
Litteratur i urval
363
Register
365
Prolog Handen som undertecknade papperet bringade en stad på fall … Fördubblade kretsen av döda och halverade landet. Dylan Tomas
På en hylla i KGB:s tidigare högkvarter i Tjernigov, en stad belägen i svartjordsbältet som utgör Ukrainas hjärtland, ligger en mapp med kartongpärmar som håller på att falla i bitar. Den innehåller ungefär ett och ett halvt kilo papper, bladen är omsorgsfullt paginerade och sammanbundna till ett bokblock. Det som finns i mappen handlar om min morfar, Bibikov, Boris Lvovitj, vars namn är återgivet på pärmen med märkligt utsirade, handskrivna bokstäver. Direkt under hans namn står det ”Hemligt. Folkkommissariatet för inrikes angelägenheter. Antisovjetisk, högeravvikande, trotskistisk organisation i Ukraina”. Mappen utgör en dokumentation över hur min morfars liv förvandlades till död i händerna på Stalins hemliga polis när sommaren 1937 övergick i höst. Jag fick titta i den i ett kyffigt kontorsrum i Kiev femtioåtta år efter hans död. Den låg tung i mitt knä, den var kuslig, ondskefull och utsöndrade en genomträngande odör. De flesta av bladen är sladdriga, flortunna myndighetsformulär som på sina ställen är genomstungna av märken från
10
stalins barn
bokstavstyperna på skrivmaskinens armar. Här och där finns sidor av tjockare, lite grövre papper. Längst bak hittar jag flera ark vanligt brevpapper fyllda med handskriven text präntad med bläckpenna. Det är i den texten som min morfar erkänner att han är en folkfiende. Dokument nummer 78 är en kvittens och bekräftelse på att han har läst och förstått dödsdomen som fastställts vid en hemlig rättegång i Kiev. Att klottra dit signaturen var det sista han företog sig i livet. Det sista dokumentet är en slarvigt kopierad papperslapp som talar om att domen verkställdes påföljande dag, den 14 oktober 1937. Det har hans bödel undertecknat med en nonchalant krumelur. Eftersom de nitiska byråkrater som sammanställde mappen förbisåg att notera var han begravdes är den här samlingen med papper det närmaste vi kommer Boris Bibikovs kvarlevor. På vinden till ett hus med adress 7 Alderney Street, Pimlico, London finns en vacker resekoffert märkt ”W.H.M. Matthews, St Anthony’s College, Oxford, АНГЛИЯ” [ANGLIJA] med prydliga svarta bokstäver. Den innehåller en berättelse om kärlek. Eller kanske innehåller den just kärlek. I kofferten finns hundratals av mina föräldrars kärleksbrev, omsorgsfullt ordnade i buntar efter datum, som startar i juli 1964 och slutar i oktober 1969. Många är skrivna på tunt flygpostpapper, andra är flersidiga och nedpräntade på vita pappersark. I hälften av dem – de som kommer från min mamma, Ljudmila Bibikova – består texten av meningar i en snirklig handstil som är mycket feminin. De flesta av min pappas brev är maskinskrivna eftersom han ville ha karbonkopior av dem, men på alla finns en handskriven hälsning ovanför hans yviga signatur eller ibland en förtjusande liten teckning. I de brev
prolog
11
han skrev för hand står de noggrant präntade kyrilliska bokstäverna mycket tätt och rakt upp. Under de sex år mina föräldrar var skilda från varandra på grund av de omständigheter som rådde under kalla kriget skrev de till varandra varje dag, ibland två gånger per dag. Hans brev kommer från Nottingham, Oxford, London, Köln, Berlin, Prag, Paris, Marrakech, Istanbul, New York. Hennes är från Moskva, från Leningrad, från familjens datja i Vnukovo. I breven finns allt de gör och allt de tänker på i sina dagliga liv nedtecknat. Han sitter i ett dystert hyresrum en dimmörk kväll i Nottingham och skriver om middagar på billiga indiska restauranger och bagatellartade akademiska trätor. Hon håller på att försmäkta i sitt minimala rum på en bakgata till Arbat i Moskva och skriver om vad hon pratat om med sina vänner, balettföreställningar hon sett och böcker hon läst. Det finns ögonblick då deras brevväxling är så privat och förtrolig att det känns som om jag gör något otillbörligt när jag tar del av den. Det händer också att den smärta den uttrycker blir så intensiv att den får pappersarken att vibrera. De två utbyter tankar om vad som hände under de få månader de tillbringade tillsammans i Moskva, under vintern och våren 1964: vad de hade pratat om, vilka filmer de hade sett och vilka promenader de hade gjort. De småskvallrar om gemensamma vänner och om middagar de hade varit på. Men framförallt är breven laddade med saknad, och ensamhet, och av en kärlek som är så stor att den, med min mammas ord, ”kunde förflytta berg och få jorden att röra sig runt sin egen axel”. Breven är verkligen fyllda med smärta, men jag tror att de också ger en bild av den lyckligaste perioden i mina föräldrars liv. När jag bläddrar igenom breven nu, sittande på golvet i det
12
stalins barn
vindsrum som var mitt som barn och där jag sov under arton år – bara en meter från förvaringsutrymmet under takbjälkarna där breven låg i sin låsta koffert och där jag hörde mina föräldrars röster leta sig uppför trapporna – kommer jag att tänka på att det är här deras kärlek finns. ”Varje brev är en del av vår gemensamma själ och de får inte gå förlorade”, skrev min mamma under deras första förtvivlade månader. ”I dina brev får jag en liten bit av dig, av ditt liv, av dina andetag, av ditt hjärta som slår.” På det sättet lät de sina liv välla ut på pappret, massvis av papper som impregnerades av smärta, längtan och kärlek, och som i form av tusentals brev dundrade fram under nätterna i postvagnar som nästan utan uppehåll korsade det europeiska järnvägsnätet under sex år. ”När våra brev är på resa får de egenskaper som är magiska … det är där deras styrka finns”, skrev Mila. ”Varje rad är skriven med mitt hjärtas blod och jag kan avvara hur mycket som helst.” Men när det blev tid för mina föräldrar att mötas igen fanns det inte tillräckligt med kärlek kvar. Den hade förvandlats till bläck på tusentals brevpappersark som nu ligger prydligt hopbuntade i ett vindsrum i ett radhus i London. *** Vi tror att vi tänker genom att använda förnuftet, men i verkligheten är det blodsbanden som styr. I Moskva var jag omgiven av dessa band bakåt. Jag tillbringade en stor del av mina ungdomsår i Ryssland och under den tiden gjorde jag erfarenheter som hade nära släktskap med dem som så påtagligt hade gjort avtryck i mina föräldrars personligheter. På ett nästan kusligt sätt fanns deras liv kvar som ekon inom mig. Jag hade trott att det här landet var fyllt med nuet och allt det nya men
prolog
13
mycket var egentligen som tidigare. Doften av fuktiga yllekläder i Moskvas tunnelbana under vintern. Utrikesministeriets enorma huskropp som liknar en oceanångare fångad i ett moln av dimma när man en regnig kväll betraktar den från en av Arbats bakgator. Staden i Sibirien som från ett skumpande, nattligt flygplan ser ut som en upplyst ö i ett hav av skog. Doften i vinden som drar in över Tallinns hamnkvarter. Och, under min sista tid i Moskva, den plötsliga omtumlande insikten att jag under hela mitt liv hade älskat den kvinna som satt bredvid mig och språkade med vänner i ett kvalmigt, rökstinkande kök i en lägenhet nära Arbat. Men det Moskva jag bodde i var samtidigt en stad som var mycket olik den mina föräldrar hade lärt känna. Deras Ryssland var ett strikt kontrollerat samhälle där kätterska tankar var brottsliga, där alla kände till allt om sina grannar, och där kollektivet utövade en moralisk terror mot den som vågade trotsa samhällets konventioner. Mitt Ryssland var ett samhälle på drift. Under sjuttio års sovjetiskt styre hade ryssarna berövats mycket av sin kultur, sin religion, sin Gud; och många av dem även sin själ. Men Sovjetmakten hade åtminstone kompenserat detta genom att fylla det ideologiska vakuum som hade uppstått med sina egna myter och sina egna strikta normer. Staten såg till att människorna fick mat, skolgång och kläder; reglerade deras liv från vaggan till graven; och, vilket är det viktigaste, den tänkte åt dem. Kommunisterna – personer som min morfar – hade försökt skapa en ny människa genom att ”tömma” folket på vad folket hade trott på tidigare och sedan ”fylla” det med vördnad för samhället, patriotism och foglighet. Men när den kommunistiska ideologin skalades bort försvann dess femtiotalsmässiga moralitet ned i samma svarta hål som de tidigare
14
stalins barn
utrangerade mytologierna. Människor började sätta sitt hopp till helbrägdagörare som uppträdde på tv, japanska sekter som predikade jordens undergång, och även till den missunnsamme Gud som är den ortodoxa kyrkans. Men av ryssarnas nyfunna trosläror var det en som hade större genomslag än alla andra: en bottenlös, allomfattande värdenihilism. Plötsligt fanns det inga regler, alla spärrar var borta, och för dem som var tillräckligt djärva och hänsynslösa var det bara att plocka för sig. Det fanns mycket aska, men inte så många fågel Fenixar. För det mesta drog narod, folket, sig inom sitt skal, fortsatte i gamla fotspår och struntade i den seismiska chock som hade drabbat deras värld. Arbete, skola, bil, jordlott, tv, korv och potatis till middag var det som betydde något. Ryssland efter kommunismens fall påminde mig ofta om en labyrint där massor av laboratorieråttor var inspärrade i burar och fortsatte att gnida nosen mot sockervattenventilerna långt efter att forskarna hade släckt ljuset och gett sig av. En del personer i den ryska intelligentian pratade om revolutsija v soznanii, en revolution i medvetandet. Men det var inte särskilt välfunnet. Det rörde sig inte om någon revolution, eftersom det bara var en liten minoritet som valde, eller hade fantasi nog att utnyttja de nya möjligheterna, att göra om sig själva och anpassa sig till ”den nya, sköna världen”. För resten liknade det mer en stilla implosion, som när en röksvamp kollapsar. Livsbetingelserna försämrades, men inte heller detta var en revolutionär process, det handlade snarare om att människor sakta men säkert drogs ned i fattigdom och kaos. Under större delen av min tid i Ryssland upplevde jag att jag befann mig i en berättelse utan någon röd tråd, att staden Moskva för mitt personliga nöjes skull visade mig ett ständigt
prolog
15
varierande bildspel. Men i verkligheten snärjdes jag sakta in i ett blodsbandens nät. Jag reste till Moskva för att komma bort från mina föräldrar. Istället hittade jag dem där, även om jag under lång tid inte visste om det eller vägrade att inse det. Detta är en berättelse om Ryssland och min familj, om den stad som förverkligade oss och befriade oss och besjälade oss, och nästan knäckte oss. Och det är även en berättelse om flykt, om hur vi flydde från Ryssland trots att vi alla tre – till och med min pappa som inte har något ryskt blod i sina ådror och till och med jag som växte upp i England – fortfarande inom oss bär ett Ryssland som smittat oss som en febersjukdom.
1
Den sista dagen Jag tror bara på en sak, den mänskliga viljans makt. Josef Stalin
Jag pratade ryska innan jag pratade engelska. Till dess att jag skickades till en engelsk skola, uppklädd i mössa, kavaj och knäbyxor, såg jag världen på ryska. Om språk har färger var ryska den varma rosa färgen på min mammas sjuttiotalsklänningar, den mättade röda på den uzbekiska tekannan hon hade haft med sig från Moskva, det kitschiga svarta och guldfärgade på de målade ryska träskedar som hängde på köksväggen. Engelska, som jag pratade med min pappa, var den diskreta gröna färgen på mattan i hans arbetsrum, den blekt bruna på hans tweedkavajer. Ryskan var ett förtroligt språk, den tillhandahöll en privat kod jag kunde använda när jag pratade med min mamma. Den var varm och sinnlig, och doftade av sängvärme och ångande potatismos. Engelskan var ett språk som tillhörde det formella, vuxenvärlden, skolan och stunder då jag satt i pappas knä och slukade böcker. Doften var Gauloisecigaretter och kaffe och motoroljan till lokomotiven som körde runt på hans modelljärnväg. Min mamma läste Pusjkin för mig, till exempel det fantastiska poemet Ruslan och Ludmila om den ryska sagovärlden.
18
stalins barn
Under långa vinterkvällar i en liten lägenhet i London – då och då avbruten av det gnisslande ljudet från tåg som körde in på Victoria Station – frammanade hon de djupa ryska skogarnas övernaturliga värld, farorna som lurade där och hjältarna som stod för ljus och tillförsikt. Detta gav liv åt min barndom på ett helt annat sätt än vad pappa förmådde, vad han än tog sig till. ”Det är den ryska själen, det doftar Ryssland där”, skrev Pusjkin om en gåtfull trakt vid havet där en stor grön ek växte. Runt dess stam var en guldkedja lindad, på guldkedjan smög en svart katt och i ekens krona simmade en sjöjungfru. Under slutet av den stekheta sommaren 1976 kom min mormor på besök hos oss i London. Jag var fyra och ett halvt år gammal, och gräsmattorna i parken vid Eccleston Square var gulbrända på grund av värmeböljan. Det var en sommar med nästan glödande trottoarer, slickepinnar med jordgubbssmak och ett par beigefärgade favoritbyxor i manchestertyg försedda med en stor gul blomma som mamma hade sytt dit på ena benet. Jag kommer ihåg hur bastant min mormor verkade, att hennes ansikte var slappt och plufsigt och att hon från Ryssland bar med sig en unken doft. På foton från den tiden ser hon besvärad ut, och stor och arg och maskulin. Hon håller upp mig som om jag vore en liten säck medan mamma ler nervöst. Mormors bryskhet och oförutsägbarhet skrämde mig. Hon kunde sitta i en fåtölj vid vardagsrumsfönstret i flera timmar, ensam och tyst. Ibland knuffade hon undan mig när jag försökte klättra upp i hennes knä. En eftermiddag var vi i parken vid Eccleston Square, min mamma pratade med andra mammor, min mormor satt på en bänk. Jag lekte polis, hade på mig en polishjälm av plast och
den sista dagen
19
viftade med en cowboypistol medan jag sprang runt i parken. Jag smög nära inpå bänken och hoppade fram för att försöka sätta leksakshandklovar runt mormors handleder. Hon satt helt orörlig när jag försökte knäppa fast handklovarna, och när jag tittade upp såg jag att hon grät. Jag sprang till min mamma som gick bort till mormor. De två satt hos varandra under en lång stund medan jag gömde mig i buskarna. Sedan gick vi hem, min mormor grät då fortfarande stilla. ”Oroa dig inte”, sa min mamma. ”Mormor gråter för att handklovarna påminde henne om hennes tid i fängelse. Men det var länge sedan och nu är allt bra med henne.” Under större delen av sitt liv levde min mamma för en framtid som hon bara kunde fantisera om. Hennes föräldrar fördes bort och sattes i fängelse när hon var tre år. Från och med det uppfostrades hon av den sovjetiska staten som formade hennes medvetande, om än inte hennes själ, enligt sina metoder. Strax bortom horisonten fanns en ljus gryning, berättades det för hennes generation, men för att den skulle kunna bryta fram krävdes det att blod offrades à la aztekerna och att det individuella stod tillbaka för den högre saken. ”Vanliga Sovjetmedborgare utför överallt mirakel”, är en rad i en populär visa från 1930-talet som min mamma ofta citerar, alltid med stor ironi, när hon stöter på byråkratisk enfald och bufflighet. Men i viss mening var det idéerna om att individen kunde forcera till synes oöverstigliga hinder som formade hennes liv. Hennes pappa, Boris Bobikov, trodde på tanken om individens kraft och möjligheter. Han sporrade med hjälp av skräck tusentals män och kvinnor att bokstavligen bygga en gigantisk fabrik av den lera den kom att stå på. Min mamma utförde i sin tur ett mirakel som knappast är mindre anmärkningsvärt.
20
stalins barn
Hon satte sig upp mot det vidunder som var den sovjetiska staten, och segrade. Jag tänker aldrig på min mamma som liten. Även om hon med sina drygt en meter och femtio centimeter faktiskt är liten, är hon det bara till växten. Hon är en kvinna med gigantisk personlighet. Det kraftfält som utvecklas när hon är närvarande fyller ett helt hus. Jag har ofta sett henne gråta, men aldrig på grund av en motgång. Även i de ögonblick då hon är som svagast slutar hon aldrig att tvivla på sig själv. Hon har inget till övers för navelskåderi eller det bortklemade liv som min generation har levt, även om hon trots sin järnhårda självdisciplin besitter ett enormt stort mått av överseende när det gäller andra människors tillkortakommanden. Från min tidiga barndom har hon envist hävdat att man måste kämpa för allt i livet, att alla misslyckanden i första hand är viljans. Under hela sitt liv har hon ställt oerhört stränga krav på sig själv, och alltid motsvarat dem. ”Vi måste visa oss värdiga andra människors tillit, vi måste kämpa”, skrev hon till min pappa. ”Vi har ingen rätt att vara svaga … Då krossar livet oss på en minut och ingen kommer höra våra rop.” Hon är även slagfärdig och intelligent på ett modigt sätt, men vanligtvis ser jag bara det när hon är i sällskap med andra. Vid ett middagsbord tillsammans med gäster är hennes röst stadig och hon uttrycker sina ståndpunkter klart och tydligt på oklanderlig engelska. ”Allting är relativt”, kan hon säga med glimten i ögat. ”Ett hårstrå i soppan är ett för mycket, ett hårstrå på ens huvud är alldeles för lite.” Eller: ”Ryskan har så många reflexiva verb eftersom ryssar är sjukligt ansvarslösa! På engelska säger man
den sista dagen
21
’jag vill’, ’jag behöver’. På ryska säger man ’en önskan har uppstått’, ’ett behov har uppstått’. Grammatiken är en återspegling av psykologin! Ett infantilt samhälles psykologi.” När hon pratar hoppar hon utan någon större möda från Nurejev till Dostojevskij, från Karamzin till Blok. Hon kommer med hånfulla fnysningar och föraktfulla gester, hon dunkar sig själv i bröstet för att uttrycka beundran och entusiasm, hon rutschar in på ett nytt ämne likt en racerförare som tar sig genom en kurva. ”Den där Nabokov”, säger hon och snörper på munnen för att låta alla närvarande förstå att hon tycker han är en oförbätterlig posör och en kylig, hjärtlös och tillgjord person. ”Åh, Charms”, säger hon och lyfter en hand mot taket för att tala om att där har vi en man med genuin förståelse för det absurda Ryssland, dess patos och dess ständigt närvarande tragik. I likhet med många andra ryska intellektuella i hennes generation är hon mycket väl hemmastadd i den ryska litteraturens värld och rör sig obehindrat i alla dess irrgångar. Jag har alltid beundrat min mamma, men när hon håller ett helt bord med middagsgäster fängslat och förstummat känner jag en gränslös stolthet. Milan Kundera har skrivit att: ”Människornas kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan” – och så ligger det till för mamma. Han talade sällan med mig om sin barndom när jag själv var liten, men när jag som vuxen ställde frågor började hon prata om den frimodigt och utan sentimentalitet. I dag berättar hon med en saklighet och uppriktighet som är slående. Hon oroar sig dock samtidigt för att hennes berättelse i mina händer kommer att bli alltför ohygglig, alltför deprimerande. ”Skriv om de goda människorna, inte bara om allt det mörka”,
22
stalins barn
har hon påpekat för mig när det gäller hennes barndom. ”Det fanns så mycket mänsklig generositet, så många underbara, innerliga människor.” Här en sista bild innan jag börjar berätta hennes historia. Hon är sjuttiotvå år och sitter i solen vid ett dukat lunchbord. Vi är hemma hos vänner som bor på en ö utanför Istanbul och befinner oss på en sval terrass med utsikt över Marmarasjön. Mamma sitter som vanligt lite på sned på sin stol eftersom hennes ena höft är missbildad – som liten drabbades hon av tuberkulos. Vår värd, en turkisk författare, ser med sin guldbruna solbränna ut som en antik havsgud. Han häller upp vin, serverar musslor som han själv har plockat och mat som hans utmärkte kock har lagat. Min mamma är avslappnad och på sitt mest charmerande humör. Bland gästerna finns en turkisk balettdansös, en lång, vacker kvinna med en dansares slanka fysik. Hon och min mamma pratar om balett med stort engagemang. Jag sitter vid andra änden av bordet och pratar med vår värd då jag hör att tonen i min mammas röst förändras, inte på något dramatiskt sätt men jag uppfattar en liten nyansskiftning som banar sig väg genom de samtal som förs vid bordet. Vi vänder oss alla om för att lyssna. Hon berättar om en händelse i Solikamsk, ett ställe dit hon och många andra föräldralösa barn evakuerades under kriget. Läraren vid hennes skola, som var fylld till bristningsgränsen med elever, hade vid lunchtid med sig en korg med svart bröd för att barnen skulle få mat. Hon hade bett lokalbefolkningens barn lämna ifrån sig sina brödbitar för att barnhemsbarnen inte skulle behöva svälta.
den sista dagen
23
Min mamma berättar rakt på sak, utan att blanda in några känslor. Hon tittar inte på någon. Hon håller upp sina två pekfingrar för att visa oss storleken på brödbitarna i korgen. Tårarna flödar från hennes ögon. Även dansösen börjar gråta, och kramar om min mamma. Trots att jag har hört henne berätta det här tidigare slås jag av människolivets mirakler och ödets nyckfullhet – att det hungriga barnet i den där kalla skolsalen under en bister krigsvinter är samma person som nu sitter mitt ibland oss en varm eftermiddag. Det känns som om hon har kommit från en annan värld, med krig och svält, för att dela den bekymmerslösa tillvaro vi andra har vant oss vid. Min moster Leninas kök på Frunzekajen i Moskva en ljus sommarkväll i slutet av 1990-talet. Jag sitter på hennes breda fönsterbänk och röker en cigarett efter en middag med enorma, fettdrypande portioner. Jag har minst fem gånger fått berömma hennes matlagningskonst innan hon fattat att jag är mätt och belåten. Hon kokar vatten i en emaljerad kastrull eftersom hon inte har något till övers för den tyska vattenkokare hon fått av sina döttrar. Lenina är lika bastant som hennes mamma Martha var, med breda höfter och stora bröst. Hennes rygg är böjd och det verkar som om hon bär hela världens problem på sina axlar. Hon har Marthas genomträngande blick och de blå ögon som gått i arv till såväl min mamma som mig och min son Nikita. Men till temperamentet verkar hon vara mer lik sin utåtriktade och lättsamma pappa, Boris Bibikov. Att samla vänner runt köksbordet för att prata, skvallra och intrigera är det bästa hon vet. Och hon gillar att dra i trådar och engagera sig i andra människors liv genom maratonsamtal per telefon. Hon har
24
stalins barn
stor fallenhet för att terrorisera programledare på tv genom att ringa klagomuren, och att ge butikschefer uppsträckningar öga mot öga. Hon är en stor kvinna med kraftfull röst och lider av många, många obotliga, nästan livshotande sjukdomar som hon älskar att prata om. När Lenina häller upp te kommer hon in på sitt favoritämne, hennes systersons brokiga kärleksliv. Hennes ögon skimrar av flickaktig lystnad. Jag har sedan länge förstått att hon bara spelar när hon försöker uppträda som moraltant. Det är bara ett av vapnen i den väldiga arsenal hon använder sig av i det dagliga drama som kampen mot omvärlden innebär. Vad hon egentligen vill är att sätta sig ned på en stol vid bordet med ena armbågen mot bordsskivan, fixera mig med sina tindrande ögon och sedan få lyssna till de senaste nyheterna. Det får hon, och när jag kommer in på intima detaljer skrockar hon som en fiskmånglerska. ”Du ska vara glad att jag inte berättar något om det här för din mamma”, säger hon och kluckar av skratt. Trots att hon alltid grälar på sina egna döttrar kritiserar hon lustigt nog aldrig mig under våra skvallersessioner. Istället kommer hon med jordnära, kloka och ofta cyniska råd. Min moster är, trots åldersskillnaden på ett halvt sekel, en äkta vän och förtrogen. Lenina har ett fenomenalt detaljminne. Våra samtal handlar alltid till en början om händelser i nuet, men denna del är snabbt överstökad eftersom den inte innehåller något som är tillräckligt färgstarkt och dramatiskt för att fånga hennes intresse särskilt länge. Hon glider sedan tillbaka i tiden, från en mening till en annan, och tar mig med på en färd i minnets labyrinter som varar hela natten. Lätt och ledigt förflyttar hon sig från det ena temat till det andra med hjälp av olika berättelser och olika berättarröster.
den sista dagen
25
I takt med att hon blir äldre, mindre rörlig och får sämre syn verkar hennes föreställningsförmåga bli klarare och klarare. Det förgångna ligger närmare henne än nuet. Hon klagar på att de döda besöker henne under nätterna. Hennes man, hennes make, hennes vänner, hennes dotterdotter Masja (död i cancer vid tjugosju års ålder) vill inte lämna henne i fred – de är inställsamma, grälar, tjatar, skrattar, och fortsätter med det som tillhör livet som om de inte har insett att de är döda. I sina drömmar ser hon hela tiden det förgångna. ”Det är som en film”, säger hon. Nu i slutet av hennes liv blir dess början än mer levande. Detaljer flyter upp till ytan: lösryckta samtal, händelser, episoder i hennes liv förvandlas till små filmklipp som hon antecknar för att hon ska komma ihåg att berätta om dem nästa gång jag kommer på besök. Hon vet att jag känner de inblandade personerna så väl att de inte behöver någon närmare presentation. ”Berättade jag för dig vad jag minns om farbror Jasja och flickorna han plockade upp i sin Mercedes? Vad Varja sa?” frågar hon i telefon och jag fattar omedelbart att hon pratar om en beryktad bil som min mammas farbror Jakov skickade hem från Tyskland 1946, och den ilska detta framkallade hos hans fru. ”Hon var så ursinnig att hon kastade husets alla blomkrukor och köksporslinet på honom. Jasja kunde inte sluta skratta trots att tallrikarna gick i kras runtomkring honom. Det var det som gjorde henne argast!” För Lenina är världen detsamma som samtal, tonlägen och personer. Till skillnad från sin syster, min boksynta mamma, läser hon inte så mycket. Hon är en artist med köksbordet som teatersalong och en alltid skiftande skara av vänner, beundrare, hjälpsökande, före detta studenter, grannar och släktingar som sin publik.
26
stalins barn
Ljudmilas och Leninas historia börjar vid midsommartid i ett annat kök i en vacker våning i Tjernigovs centrum. De stora fönstren var vidöppna för att brisen från floden Djesna skulle kunna komma in. I ett hörn satt min treåriga mamma och lekte med en trasdocka. Min moster Lenina lutade sig över det breda fönsterbrädet och letade med blicken riktad ut mot gatan efter en stor svart Packard som var hennes pappas tjänstebil. Hon var tolv år gammal, rund i ansiktet och hade stora, intelligenta ögon. Hennes klädsel var moderiktig: hon bar en vit tenniskjol i bomull som var ett av hennes älsklingsplagg, mönstret var kopierat från en Moskvatidskrift. När hon tittade ut kunde hon över trädtopparna se de gyllene kupolerna på katedralen i Tjernigovs medeltida Kreml. Vid köksbordet gjorde hennes mamma Martha ett lunchpaket åt maken Boris: stekt kyckling, kokta ägg och gurka, ett par kex, lite salt som var invirat i tidningspapper. Boris skulle stanna till på vägen till järnvägsstationen för att hämta sitt bagage innan han reste på en semestertur till ett sanatorium för partiarbetare i Gagry vid Svarta havet. Det var hans första semester på tre år. Martha ojade sig över att hennes make alltid var sen, vilket enligt henne var typiskt, helt enkelt typiskt. Boris var så besatt av sitt arbete att han inte ens kunde ta ledigt på morgonen den dag han skulle åka på semester. Han verkade alltid ha mer tid över för sina partikommittéer än för familjen. Martha var en högrest, kraftig kvinna som redan höll på att lägga sig till med den rondör som ryska bondkvinnor brukar få efter ett par barnfödslar. Hon var klädd i en klänning av importerad bomull och hade sminkat sig omsorgsfullt. Lenina tyckte att mamman alltid verkade lite tjatig på rösten och hon
den sista dagen
27
avskydde tanken på att vara ensam en vecka med henne utan pappan att ta skydd bakom. Vid diskhon stod Varja, familjens stackare till hembiträde – en knubbig flicka från landet som bar en vid sarafan, de ryska bondkvinnornas traditionella klädesplagg, och ett stärkt förkläde som var ditsatt med nålar. Varja sov i ett slags skafferi i ena änden av hallen, men hon stod ut med Martha, och med värre saker än så, eftersom hon tjänade pengar och fick mat. Hon blinkade åt Lenina när deras blickar möttes, samtidigt som Martha muttrande rusade ut från köket för att se till Boris bagage som stod ute i den rymliga tamburen. Ljudmila – med kortformen Mila – var lika tillgiven Lenina som en liten hund, och ville helst alltid ha sin syster vid sin sida. De två flickorna var konspiratoriskt lagda: tillsammans med sin pappa bildade de en ömsesidig försvarspakt som Martha tyckte illa om och inte förstod. Lenina såg från fönstret att hennes pappas enorma svarta bil rundade hörnet och stannade framför det stora huset. Det hördes ljud i trappan och sedan rusade Boris in i lägenheten. Han var en kraftigt byggd man, nästan fet, och hade renrakat huvud. Medveten om sig själv bar han proletära kläder: enkla linneskjortor på sommaren och randiga sjömanströjor på vintern. Han såg mycket äldre ut än sina trettiofyra år. Han var redan den näst mäktigaste personen i staden: kommunistiska partiets regionalkommittés sekreterare för propaganda och agitation. Som välkänd politisk agitator, stjärna på uppåtgående inom partiet och innehavare av Leninorden gjorde Boris sina läroår ute i provinsen innan viktigare poster med större makt väntade i Kiev eller kanske till och med i Moskva. ”Var nu snäll, och ta hand om din mamma och din syster”, viskade han till Lenina.
28
stalins barn
Han bytte ett par ord med sin fru och tystade henne med en snabb kram innan han ryckte till sig sin väska och sitt lunchpaket för att sedan springa nedför trappan. Lenina rusade fram till fönstret och såg att hennes pappas chaufför stod vid bilen och rökte en cigarett, som han kastade när han hörde chefen komma i stentrappan. Lenina vinkade ivrigt när hennes älskade pappa steg in i bilen. Han vinkade snabbt tillbaka med en svepande gest som gjorde hälsningen nästan högtidlig. Det var sista gången hon såg honom. När Martha hade tagit farväl av sin make gick hon ut i trapphuset för att se om det var något på tok med deras grannar. Hon hade inte hört den vanliga dunsen när familjen stängde dörren på morgonen för att ge sig av till arbetet, och ingen hade kommit hem vid lunchtid. När Martha kom tillbaka såg Lenina att hon var blek och nervös. Ingen hade svarat när hon ringde på hos grannarna. Sedan hade hon sett att ett stämplat papper med NKVD:s sigill var klistrat på dörren. Hon visste omedelbart vad det innebar. Bibikovs grannar, en av hans kollegors familj, hade blivit arresterade under natten. Marthas ögon var trötta när hon nästa morgon klädde på den lilla Ljudmila. Hon tryckte sedan bryskt ned sommarmössor på barnens huvuden och talade med befallande ton om för dem att de skulle följa med ut för att handla. På vägen till marknaden stannade Martha till för att knyta Ljudmilas skosnören. När hon satte sig på huk kom en flicka i Leninas ålder fram till dem. Hon lutade sig över Martha och viskade något i hennes öra för att sedan snabbt lämna platsen. Istället för att resa sig upp sjönk Martha ned på knä på trottoaren likt ett djur som hade träffats av ett skott. Barnen försökte hjälpa henne upp. De var skärrade. Efter en stund hämtade hon
den sista dagen
29
sig, ställde sig upp och gick mot hemmet. Ljudmila hade svårt att hålla samma takt som Martha, som därför nästan släpade henne efter sig i armen. Flera år senare berättade Martha för Lenina vad flickan hade sagt: ”I kväll kommer de med en order om husrannsakan.” Ingen visste vem flickan var eller vem som hade skickat henne. När de kom tillbaka till lägenheten började Martha gråta. Hon och hennes make hade bara varit åtskilda en gång under de tolv år de hade varit gifta, det var när han ryckte in i Röda armén kort efter att de hade träffats. Nu var han borta, och det liv de hade byggt upp tillsammans höll på att slås i spillror. Den kvällen gick barnen till sängs hungriga efter en middag som Martha snabbt hade rafsat ihop av rester. Martha berättade senare för Lenina att hon inte kunde sova och därför ägnade halva natten åt att tvätta. Sedan satte hon sig vid fönstret och lyssnade efter ljudet från en bil. Hon somnade i gryningen och hörde därför inte något billjud. Hon väcktes av att någon knackade hårt på dörren. Hon tittade på sin klocka, den hade just passerat fyra. Efter att ha tagit på sig sin morgonrock öppnade hon dörren. Utanför stod fyra pistolbeväpnade män, alla bar svart skinnjacka och svarta läderstövlar. Den ansvarige officeren visade henne en husrannsakningsorder och en arresteringsorder som var utställd på hennes man. Han frågade om Bibikov var hemma. Martha svarade nej och sa att han var bortrest. Hon begärde sedan att männen skulle förklara sig. De trängde sig då förbi henne och började genomsöka lägenheten. Barnen vaknade då de hörde röster. Ljudmila började gråta. En man öppnade dörren till barnens rum, tände ljuset för en kort stund och talade om för dem att de skulle hålla sig lugna. Ljudmila lade sig hos Lenina
30
stalins barn
och grät sig till sömns. Deras mamma var helt uppsliten och kom för att stoppa om dem, till ljudet av lådor som rotades igenom och skåp som tömdes i rummet bredvid. Männen stannade i tolv timmar och sökte systematiskt igenom varje bok, varje mapp i Boris arbetsrum. Martha fick inte gå in i köket för att ge barnen mat. Lenina kommer ihåg männens ansikten, ”lika hårda som deras skinnjackor”. När de var färdiga med sin syssla konfiskerade de en låda med dokument, plomberade lägenhetens fyra rum och lämnade Martha och barnen, som fortfarande hade pyjamasar på sig, i köket. När dörren slog igen ramlade Martha ihop på golvet, i tårar. Ljudmila och Lenina började också storgråta. De kramade om sin mamma. När Martha hade lyckats samla ihop sig gick hon in i badrummet och vred ur en våt klänning. Hon torkade sig i ansiktet framför badrumsspegeln och bad Lenina ta hand om sin syster, därefter lämnade hon lägenheten. Hon skyndade sig till NKVD:s lokala högkvarter, övertygad om att familjen var offer för ett fruktansvärt misstag. Sent den kvällen kom hon tillbaka hem till barnen, desperat och med outrättat ärende. Hon hade nästan inte fått reda på någonting, utöver att hon var en av dussintalet panikslagna fruar som hade belägrat en receptionist med stenansikte och överöst honom med frågor. Det enda svar de hade fått var att deras män var ”under utredning” och att de skulle få fortlöpande information. Även om Martha inte kände till det var hennes make då fortfarande en fri man. Han kopplade av i sin sovkupé i en förstaklassvagn som var på väg söderut, och såg fram emot en välförtjänt semester vid partiets vilohem.