9789127449077 by Smakprov Media AB

Klara svenskan är ett läromedel i svenska och svenska som andraspråk för åk 4 – 6. Med gemensamt kunskapsbygge och tydlig vägledning rustas eleverna till att bli kreativa och självständiga textskapare.

JOHAN RUNDBERG

Movits är skyldig bästa kompisen Ruben en STOR tjänst efter att han hjälpt Movits att bli ihop med drömtjejen (och skejtarproffset) Beata. Så när Ruben vill att de ska vara med i skolans uppsättning av Romeo och Julia är det bara för Movits att ställa upp. Trots att han lider av svår scenskräck. Och livet krånglar snart till sig ytterligare för Movits. Han får sitt hjärta krossat och blir inblandad i ett hemligt rymdprojekt som riskerar att få vänskapen med Ruben att kraschlanda. I Movits Linds liv finns inga små missförstånd, bara episka pinsamheter. Knockad Romeo är en fristående fortsättning på Kärlekspizzan. Den här utgåvan av Knockad Romeo ingår i läromedlet Klara svenskan, åk 6.

Klara svenskan åk 6

800 personer i publiken. Den pinsamma tystnaden är öronbedövande. Movits Lind kan inte låta bli att fråga sig själv: ”Vad gör jag här?”

ISBN 978-91-27-44907-7

JOHAN RUNDBERG 9 789127 449077

27449077_KlaraSvenskan_KnockadRomeo_omslag.indd Alla sidor

2017-02-13 17:48

Knockad Romeo.indd 5

2015-07-08 14:57

INNEHÅLL RIDÅ 6

TARANTELLA 10

VANILJHJÄRTA 16

TVILLINGPLANET 25 SALAMIKORV 30 D SNACK 37

(0)LYCKOKAKA 44

VÄN AV ORDNING 52 VÄLARTAD 60 KLOTTER 67

FULLTRÄFF 75 PUNKIGT 80

GR N KOMPIS 87

TEATERKYSSAR 92 MUSTASCH 100

HOLLYWOOD 106 KROCK 111

FÅGELSKÅDARE 118

SATURNUS RINGAR 126 SK NA KONSTER 131

MONSTER 144

STORHETSVANSINNE 149 HOCKEYFRILLA 156 XXXXX 164

NATURBEGÅVNING 169 CHOKLADPENG 178

UNIK SN FLINGA 185

TRUMPET 194

KNOCKAD ROMEO 200 SM RET NERÅT 209 VALENTINA II 214

Knockad Romeo.indd 3

2017-02-17 10:15

RIDÅ Jag har aldrig gillat teater. Inte ens när jag gick på dagis och vi såg Pippi Långstrump på Midsommargården. Jag kunde liksom inte koncentrera mig på handlingen. Det syntes ju lång väg att skådespelarna inte var barn. Han som spelade Tommy hade skäggstubb i hela ansiktet. Och när Herr Nilsson hängde uppochner i lampkronan trillade ett paket cigaretter ur hans ficka. Men värst av allt var Lilla Gubben, Pippis häst. Självklart var det ingen riktig häst, utan två skåde spelare i en hästdräkt. En som skötte huvudet och en som skötte rumpan. Skådespelaren som var huvudet hade hål för munnen och kunde andas. Men rumpan fick tydligen ingen luft alls. När de öppnade dräkten efter föreställningen trillade det ut en liten gubbe ur bakdelen. Röd och svettig med håret slickat längs skallen. Gubben var helt färdig och orkade inte ens buga sig efter applåderna, de andra skådespelarna fick hjälpa honom ut från scenen. När vi gick därifrån svor jag på att aldrig sätta min fot på en teater igen. Nu hade jag tyvärr brutit det löftet. Och inte nog

Knockad Romeo.indd 6

2015-07-08 14:57

med det: den här gången befann jag mig på fel sida ridån. Jag stod uppe på scenen bland de andra skåde spelarna. Vart jag än vände mig syntes allvarliga, koncentrerade ansikten. – Har du premiärnerver, Movits? frågade vår regissör Moa käckt. Det hör till! Som om det var hon som behövde kliva ut på scenen och skämma ut sig. På andra sidan draperiet ökade sorlet i styrka. Det var nästan läskigare att bara höra publiken än att se den. Stella gläntade på tyget och kikade ut i salongen. – Det är fullsatt! viskade hon upphetsat, som om det var något bra. Jag märkte att jag svettades. Dessutom kliade det över hela kroppen. Det kändes som om jag hade fått loppor, vilket inte var omöjligt. Vi hade fått låna kläder från ett teaterförråd, och jag hade på mig en konstig skjorta i tjockt tyg och ett par åtsittande byxor som skar in i rumpan. Ju mer jag svettades, desto mer kliade det. Jag kände för att gnida mig mot en trädstam, som björnarna på Skansen. Plötsligt slocknade lamporna och det blev becksvart bakom scenen. Jag hoppade till när Moas röst dånade genom lokalen:

Knockad Romeo.indd 7

2015-07-08 14:57

– Välkomna till Västbergaskolans och Blommens bergsskolans uppsättning av Romeo och Julia! Var vänliga och fotografera inte under föreställningen, eftersom det stör skådespelarna. Tack! ”Skådespelarna”, det var vi. JAG. Nu var det dags. Jag försökte komma ihåg min första replik. Men tydligen hade det varit inbrott i min skalle, och tjuven hade tagit allt som hade med repliker att göra. Just som paniken höll på att bubbla över, hände det. Någon tog min hand i mörkret. Jag kände en varm andedräkt alldeles intill mitt öra, och en lugn röst viskade: – Var inte nervös, du klarar det här. Mjuka läppar trycktes mot mina, och jag fick en kyss. En lång, underbar kyss som fick all spänning att släppa och min kropp att kännas som en nybakad kladdkaka. I nästa ögonblick slogs strålkastarna på, och jag bländades av ett vitt ljussken. När min syn åter vände tittade jag rakt in i ett par ögon. Eris ögon. ERIS! Ett mummel hördes. Jag vred på huvudet och insåg att ridån var borta. En hel teatersalong full med föräldrar, syskon, lärare och elever stirrade på mig med gapande munnar. Eris såg panikslagen ut och rusade mot utgången. De andra skådespelarna stod kvar och

Knockad Romeo.indd 8

2015-07-08 14:57

flackade med blickarna. Ingen visste vad de skulle göra. – Hör det här till föreställningen? hörde jag någon i publiken viska. – RIDÅ! ropade Moa förtvivlat och började rycka i tyget. Då hördes en välbekant röst över alla andra: – Du, Romeo! Jag snurrade runt och fick syn på en kort figur i puffig dräkt som kom farande över scenen som en kanonkula. Det var Ruben. I nästa sekund hade han vräkt ner mig på golvet. Jag föll handlöst och slog skallen i träplankorna. Någon skrek till och det blev tumult på scenen. Ruben slet i min loppiga skjorta och allt jag kunde se var ett gytter av fötter och ben som rusade fram och tillbaka. Stolsgnissel och bebisgråt blandades med upprörda röster från publiken, men genom allt kaos kunde jag ändå urskilja Hugo Stenborgs hånfulla skratt. En sista tanke for genom min skalle: Vad gör jag här? Sen blev allt svart.

Knockad Romeo.indd 9

2015-07-08 14:57

TARANTELLA Egentligen började allt i somras. Det var då jag blev känd som Kungen av Kransen – landets bästa skejtare. Jag fick skriva autografer och blev bjuden på gratis läsk i affären. Jag blev till och med inbjuden till TV! Men när det avslöjades att jag inte alls kunde skejta tyckte många att jag var en bluff. Ingen ville längre kalla mig för Kungen av Kransen. Och snart glömde de flesta bort att jag varit en kändis. När hösten kom ville inte ens dagisungarna ha min autograf och jag fick betala min läsk själv. Mitt liv var helt enkelt som vanligt igen. Med ett undantag. Ett underbart, fantastiskt undantag som stavades B-E-A-T-A. Jag, Movits Lind 11 år och tio månader, var ihop! Alla som skejtar vet vem Beata är, hon är en stjärna på riktigt. Och bäst av allt: hon struntade i att jag knappt kunde stå på en bräda. Hon tyckte om mig ändå. Det var väl egentligen inte så stor skillnad på att vara ihop som att inte vara det. Jag hängde lite mindre med min bästa kompis Ruben och mer med Beata (fast oftast var Ruben med ändå). Den stora skillnaden är att man pussas. Innan jag hade pussats med en tjej fattade

Knockad Romeo.indd 10

2015-07-08 14:57

jag inte vad grejen var. Jag tyckte att kyssar och hångel mest verkade vara slöseri med tid, som kunde läggas på viktigare saker. Efter min första kyss tyckte jag precis tvärtom. Hångel är det bästa som finns, man tröttnar aldrig! Visst, läpparna domnar kanske bort efter några timmar, men det blir aldrig tråkigt. Fast just den här dagen pussades vi inte. Jag satt på Beatas säng och bläddrade i ”888 roliga vitsar”. Titeln kändes fel, boken borde egentligen heta ”888 astråkiga vitsar”, men vissa var så dåliga att de faktiskt blev bra. Jag och Beata är ganska lika, om vi är på rätt humör kan en riktigt dålig vits få oss att trilla ihop på golvet i en skrattkollaps. – Hör på den här, sa jag. ”Det var en gång två bagare och en smet.” – Sluta! sa Beata irriterat. Jag får inte skratta nu, då blir det inte rakt. Beata höll på att måla sin vägg. Tordyveln som hon haft där förut var borta. Nu ville hon ha en t arantella istället. En stor, luden, avskyvärd spindel med långa ben. Om man blir biten av en tarantella så dör man. Eller rättare sagt: först drabbas man av fruktansvärda plågor – sen dör man. Behöver jag säga att jag hatar spindlar? En gång läste jag i tidningen om några

Knockad Romeo.indd 11

2015-07-08 14:57

s pindlar som hade råkat bli instängda i en container i Sydamerika. Containern lastades på en båt som åkte hela vägen över Atlanten, mot Sverige. I flera veckor satt spindlarna instängda i mörkret och blev argare och argare. När båten kom fram till Malmö var spindlarna rasande! Så fort containern öppnades kastade de sig ut och började hugga de stackars hamnarbetarna så att de hamnade på sjukhus. Jag önskade att Beata ville måla något annat djur på sin vägg. Som ett marsvin till exempel. Marsvin är också håriga och kan bitas, men är mycket trevligare än spindlar. Fast om det var min vägg hade jag målat Saturnus – min favorit-planet. – Ska vi gå då? sa Beata och la ner målarpenseln. Jag slog ihop vitsboken och vi gick in i köket. Beata rotade runt i en låda tills hon hittade en tårtspade. – Den här funkar nog, sa hon. Medan jag tog på mig skorna tog Beata fram glasspaketet ur frysen. Vi gick ut genom porten och uppför trappan till Liljeholmsbron. Trots att det var söndag sträckte sig en lång bilkö mot Södermalm, avgaserna blandade sig med den svala höstluften. Beata sa inget, hon bar glasspaketet hårt tryckt mot jackan. Vid bro fästet svängde vi av mot Tantolunden. I somras var parken knökfull varje dag. Nu var den nästan folktom.

Knockad Romeo.indd 12

2015-07-08 14:57

Några gubbar och tanter satt på en bänk och drack öl. En kille i munkjacka rastade sin hund och en bebis vaggade omkring med sin trötta pappa i släptåg. Vi gick förbi den stängda minigolfbanan, och upp mot lek platsen. Där fanns en avskild plats, omgärdad av höga träd. Beata stannade till framför en stor ek. – Här, sa hon kort. Hon tog upp tårtspaden ur fickan, föll på knä och satte igång att gräva med bestämda tag. Marken började bli hård, och det gick långsamt. Men till slut blev det en grop. Beata öppnade locket till glasspaketet. Där inuti låg Peggy, hennes råtta. Peggy hade dött flera månader tidigare, men begravningen hade inte blivit av. Nu var det dags. – Det här var din favoritplats, sa Beata och strök Peggy över ryggen. Här kommer du aldrig att känna dig ensam. Mellan ekens rötter syntes små hål här och där. Jag förstod att det var ingångar till parkråttornas tunnlar. Beata hade berättat att råttorna kom fram på natten. De åt sådant som människor lämnat när de haft picknick. Varma sommarkvällar var parken full med sopor som ingen tagit hand om. Om det fanns en

Knockad Romeo.indd 13

2015-07-08 14:57

himmel för råttor, så var det Tantolunden. Jag klappade Peggys kalla päls, innan Beata stängde locket och försiktigt lyfte ner paketet i gropen. Vi hjälptes åt att skyffla tillbaka jorden. Beata la en liten sten ovanpå graven, en vanlig slät gråsten med ett ”P” målat på. Sen reste hon sig upp och stod tyst ett slag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag la bara armen om Beatas axlar. Efter en stund började det duggregna. – Är du hungrig? frågade jag. Vi kan ta en ham burgare i Liljeholmen. – Jag vet inte, sa Beata. – Eller en fika om du hellre vill det, fortsatte jag. Vi kan göra chokladbollar hemma hos mig. – Alltså, jag vet inte om jag vill vara ihop, sa Beata. Hon sa det lågt, men jag hörde varje ord kristallklart. Min strupe snördes ihop, och det blev plötsligt svårt att andas. Som om själva luften var tjock och trögflytande. – Antingen vill man eller så vill man inte, sa jag. Min röst lät helt främmande, som om den tillhörde någon annan. Beata stod tyst med bortvänt huvud. Det kändes konstigt, jag hade ju fortfarande armen runt hennes

Knockad Romeo.indd 14

2015-07-08 14:57

axlar. Jag önskade att hon skulle titta på mig åtmin stone. Till slut sa hon: – Då vill jag inte. Hon gav mig en hastig blick. Ögonen var blanka och ledsna. Sen vände hon om och gick hela vägen tillbaka mot gångvägen, utan att se sig om. Jag stod kvar vid graven och kände hur regndropparna letade sig innanför kragen.

Knockad Romeo.indd 15

2015-07-08 14:57

VANILJHJÄRTA Duggregnet övergick snart i ett rejält skyfall. Små ungarna kurade under rutschkanan på lekplatsen, och ölgubbarna hukade under de träd som fortfarande hade några löv kvar. Själv brydde jag mig inte. Jag bara plöjde rakt genom vattenpölarna. När jag s lickade bort några regndroppar från överläppen märkte jag att de smakade salt av tårar. Jag kände mig som ett tuggummi som tappat smaken, utspottat på marken. Att bli dumpad måste vara den värsta k änslan i världen. Jag önskade att någon hade varnat mig. Ruben till exempel, han hade väl blivit dumpad minst hundra gånger. Fast det är kanske inte lika farligt om man är van. När jag kom ut på Långholmsgatan blev jag stående vid nedgången till tunnelbanan. En varm fläkt fylld av ljud steg ur underjorden. Det var doften av sur varmkorv och regnvåt hund blandad med gnisslet från inbromsande tåg, sorlet av röster och plinket från en ostämd gitarr. Trots att jag numera får åka tunnelbana själv, kunde jag inte förmå mig att gå nerför trappan. Att möta andra människors blickar var det sista jag ville. Så jag vände om och började gå samma väg till

Knockad Romeo.indd 16

2015-07-08 14:57

tillbaka över bron. Beata var förmodligen redan hemma nu. Skulle jag någonsin få se henne igen? En lastbil dundrade förbi och vinddraget fick mig att vingla till. Från brokrönet kunde jag se solen skina över Mid sommarkransen. Tydligen hade jag ett eget litet regnmoln som följde mig. Det kändes väldigt passande. Det tog en halvtimme att gå hela vägen hem. När jag passerade antikaffären på Svandammsvägen fick jag syn på mig själv i en spegel. Jag såg bedrövlig ut. Helt dyngsur med svullna, rödsprängda ögon. Som en zombie som just blivit dumpad av sin zombietjej. Såhär kunde jag ju inte komma hem. Jag visste redan hur det skulle låta: ”Men hur ääääär det, gubben, kom så får vi prata” = pappa. ”Nu berättar du vad som har hänt så att jag får ringa och skälla på någon!” = mamma. ”Du ser ju inte klok ut, har du grinat, eller?” = min storasyster Jonna. Jag orkade inte. Helst av allt ville jag krypa ner i min säng och gömma mig för världen, en vecka eller två. Men jag förstod att det inte var möjligt. Jag önskade att jag hade föräldrar som inte ville prata om Allt. Hela. Tiden. Så jag gjorde som jag brukade; jag gick hem till Ingbritt.

Knockad Romeo.indd 17

2015-07-08 14:57

Ingbritt är min tantkompis och bor i huset mittemot. Hon kan det mesta om kärlek. Det var hon som fick mig att förstå att jag var kär i Beata. Jag ringde på klockan och hoppades att Evert inte skulle vara där. Evert är Ingbritts kille. Eller gubbe, snarare. Han är snäll och så, men just nu kände jag för att vara ensam med Ingbritt. – Tjenare Movits, varför har du surtruten på dig? Jag öppnade munnen för att svara, men kom helt av mig. Ingbritts hår var liksom uppburrat, som om hon fått en elektrisk stöt. Men bara på ena sidan av huvudet, den andra sidan var kortklippt. Det såg inte klokt ut. – Ja, jag är hos frissan, sa Ingbritt irriterat. Sluta glo och berätta vad som har hänt istället. – Beata har gjort slut, pep jag och kände att jag höll på att börja grina igen. – Kom in, sa Ingbritt och föste mig i riktning mot badrummet. Du ska få något att torka dig med. Jag hade helt glömt bort hur blöt jag var. För varje steg jag tog hördes ett klafsande ljud, som från ett vattendjur som klivit rakt upp ur havet. Ingbritt kastade åt mig ett badlakan. Hela badrumsgolvet var fullt av hårtofsar och på handfatet låg en sax.

Knockad Romeo.indd 18

2015-07-08 14:57

– Klipper du dig själv? utbrast jag. Egentligen var det inte konstigt. Det skulle faktiskt förklara en hel del. – Vissa saker betalar jag inte för, sa Ingbritt tjurigt. Jag betalar inte för pasta på krogen, det är bara snofsiga makaroner. Och jag betalar inte dyra pengar för att någon ska klippa mina testar, det gör jag bäst själv. – Okej, okej, sa jag och vred ur mina strumpor i handfatet. Jag linkade in i vardagsrummet och la mig på soffan. Plötsligt värkte det i hela kroppen. Det kändes som om jag hade fått stryk, av någon väldigt arg och väldigt stark. – Det här låter säkert skitskumt, sa jag. Men det gör ont. På riktigt. – Visst kan det göra ont att göra slut, sa Ingbritt. Du vet det där man brukar säga, att någon har fått sitt hjärta krossat. Det är förstås medicinskt omöjligt, men det känns ju så. Jag känner likadant. – Vad menar du med ”känner likadant”? fnös jag. Du är ju ihop med Evert. Ingbritt skakade på huvudet. – Inte längre. Vi gjorde slut igår.

Knockad Romeo.indd 19

2015-07-08 14:57

– Varför det? utbrast jag. Han var ju rolig. Med ens kändes allt ännu sorgligare. Nu skulle jag aldrig få träffa Evert igen. Världsmästaren i att prata baklänges. – Han var inte rolig i längden, sa Ingbritt. Det är det som räknas, förstår du. Dessutom började han växa fast i soffan. – Men då var det alltså du som gjorde slut? sa jag. Det räknas inte. Då är det han som är ledsen. – Så funkar det inte, sa Ingbritt. Beata är lika ledsen som du. Ni måste prata ut så snart som möjligt. Jag visste inte riktigt varför, men det kändes bra att tänka att Beata också var ledsen. Plötsligt slog Ingbritt näven i soffbordet så att det skallrade. – Det här duger inte, sa hon. Nu får det vara slut på deppandet. Vi borde fira! Jag tittade misstroget på henne. Vanligtvis behövs en anledning för att fira. Typ att någon fyller år, har vunnit på lotto, eller att något annat roligt har hänt. En namnsdag, åtminstone. För tillfället kunde jag inte komma på några riktigt bra anledningar.

Knockad Romeo.indd 20

2015-07-08 14:57

Movits anledningar-att-fira-lista: 1. Jorden skulle inte gå under (idag). 2. Jag led (troligtvis) inte av någon allvarlig sjukdom. 3. Jag satt inte i fängelse för något brott (än). Men Ingbritt strålade som om hon just uppfunnit glödlampan. – Krossade hjärtans dag! sa hon. Det finns ju Alla hjärtans dag, du vet, när lyckliga par ska ge v arandra choklad och blommor och äta fint på restaurang. Det borde finnas en dag för dem som fått sitt hjärta krossat också. Någon rättvisa måste man väl ändå kunna kräva. Jag låg kvar på soffan medan Ingbritt försvann in i köket. Jag förstod att tanken var att muntra upp mig. Men allt jag kunde tänka på nu var att jag inte skulle få fira Alla hjärtans dag med Beata. Kanske var mitt hjärta krossat på riktigt. För det kändes som om tusen

Knockad Romeo.indd 21

2015-07-08 14:57

vassa skärvor skavde inuti mitt bröst. När Ingbritt kom tillbaka hade hon en liten brun papperspåse i handen. – Alla hjärtans dag är ett lurendrejeri! sa hon upprört. Alla affärer vet att man blir dum i huvudet av att vara förälskad. Därför är chokladen gammal och geléhjärtan bara äckliga. Men folk är för kära och glada för att begripa det. På Krossade hjärtans dag är det kvalitet som gäller. Ingbritt viftade med påsen och tittade uppfordrande på mig. Tydligen skulle jag gissa innehållet. – Är det … öh … glass? försökte jag. I amerikanska filmer äts det alltid glass när någon gjort slut. Ingbritt himlade med ögonen. – Vaniljhjärtan från Söderbergs, förstås. I vanliga fall är jag ett kakmonster. Men just nu var kakor det sista jag var sugen på. Jag som hade babblat om något så fånigt som chokladbollar när Beata tänkte göra slut. Vilken idiot jag var! Jag tog en soffkudde och tryckte den hårt mot ansiktet, den luktade tantparfym och lite hund. – Inte kakor alltså, konstaterade Ingbritt. Då provar vi något annat. Det finns vissa talesätt som

Knockad Romeo.indd 22

2015-07-08 14:57

passar i din situation, vill du höra några sådana? Jag tog bort kudden och ryckte på axlarna. – Vet inte riktigt. Vad hade du sagt i så fall? Ingbritt tänkte efter. – Jag hade sagt: ”det finns fler fiskar i sjön”, till exempel. Eller ”efter regn kommer solsken”. Vill du att jag ska säga det? Jag skakade på huvudet. – Nej tack. Det kändes lite för tidigt. Dessutom ville jag inte vara ihop med någon annan. Jag ville bara vara ihop med Beata. – Då låter jag bli, sa Ingbritt. Vi tar ett parti istället. – Ska du inte klippa färdigt först? frågade jag och sneglade på Ingbritts skalle. – Inte just nu, svarade Ingbritt. Du kan få hjälpa mig med nacken sen om du vill. Nu spelar vi! Hon hämtade schackspelet och ett askfat. Jag satte mig upp och försökte rensa hjärnan. När man spelar schack går det inte att tänka på annat, då förlorar man direkt. – Vit eller svart? I normala fall hade jag valt vit, eftersom den som har de vita pjäserna alltid får öppna spelet. Men idag

Knockad Romeo.indd 23

2015-07-08 14:57

fanns det bara en färg som matchade min sinnes stämning. – Svart, muttrade jag bistert. Plötsligt såg vaniljhjärtat ganska gott ut. Jag tog en liten tugga och började ställa upp pjäserna. Det gnisslade till i soffan när Ingbritt satte sig. Hon tände en cigarett och skrockade lite för sig själv, som om hon tänkte på något kul. – Vad är det som är så roligt? undrade jag småsurt. – Dumpad och snart spöad i schack, sa Ingbritt. Det här blir en dålig dag för dig, Movits Lind!

Knockad Romeo.indd 24

2015-07-08 14:57

Knockad Romeo.indd 25

2015-07-08 14:57

JOHAN RUNDBERG

Klara svenskan åk 6

800 personer i publiken. Den pinsamma tystnaden är öronbedövande. Movits Lind kan inte låta bli att fråga sig själv: ”Vad gör jag här?”

ISBN 978-91-27-44907-7

JOHAN RUNDBERG 9 789127 449077

27449077_KlaraSvenskan_KnockadRomeo_omslag.indd Alla sidor

2017-02-13 17:48