9789164098863

INTERNATIONELLT BÄSTSÄLJANDE FÖRFATTARE

KARIN

SLAUGHTER ”Slaughter ... jag skulle följa henne vartsomhelst.”

– Gillian Flynn

D E VACKRASTE PSY KOLOG IS K T H RI LL E R

KARIN SLAUGHTER

DE VACKRASTE Översättning Villemo Linngård Oksanen

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2015.

Pretty Girls © Karin Slaughter, 2015 Översättning: Villemo Linngård Oksanen.

Omslag: Renée Lundvall.

Omslagsfoto: Colleen Farell, Arcangel Images Ltd. All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers LLC, New York, U.S.A. This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim.

Tryckning: UAB PRINT-IT, Gargždai, Lithuania.

ISBN 978-91-640-9886-3 (Bokhandel) ISBN 978-91-640-9917-4 (Webb)

ETT

Restaurangen inne i centrala Atlanta var tom så när som på en ensam affärsman i ett hörnbås och en bartender som trodde att han bemästrade konsten att flirta. Sakta men säkert drog förberedelserna inför middagsrusningen igång. Bestick och porslin klirrade i köket. Kocken ropade något. En kypare skrattade till. Från teven ovanför baren kom en konstant, lågmäld ström av dåliga nyheter.

Claire Scott försökte stänga ute de envisa ljuden där hon satt vid baren med sitt andra glas mineralvatten. Paul var tio minuter sen. Han var aldrig sen. Vanligtvis kom han tio minuter för tidigt.

Det var en av de där sakerna hon retade honom för men i själva verket verkligen förlitade sig på. ”En till?” ”Visst.” Claire log artigt mot bartendern, som försökt prata med henne ända sedan hon satte sig ner.

Han var ung och snygg, vilket borde ha varit smickrande men bara fick henne att känna sig gammal – inte för att hon var uråldrig utan för att hon lagt märke till att hon irriterade sig allt mer på människor i tjugoårsåldern ju närmare fyrtio hon kom. De fick henne alltid att vilja säga saker som började med ”när jag var i din ålder”. ”Det är din tredje”, kommenterade bartendern retsamt medan han fyllde på glaset. ”Du festar visst hårt idag.” ”Gör jag?”

13

KARIN SLAUGHTER

Han blinkade åt henne. ”Säg till om du behöver skjuts hem.”

Claire skrattade eftersom det var lättare än att säga till honom att kamma håret så att det inte hängde ner i ögonen och skaffa sig en ordentlig utbildning. Hon tittade på telefonens klocka igen. Nu var Paul tolv minuter sen. Katastroftankarna smög sig på henne: rånad på bilen, överkörd av bussen, träffad av fallande metallskrot från ett flygplan, bortrövad av en galning.

Dörren öppnades, men det var inte Paul som kom in utan en grupp unga människor. De var propert men ledigt klädda och kom förmodligen från kontorsbyggnaderna i närheten och ville ta en drink innan de åkte hem till förorterna och sina föräldrars källare. ”Har du följt den här storyn?” undrade bartendern och nickade mot teven. ”Inte så noga”, ljög Claire.

Självklart hade hon sett nyheterna. Det gick inte att slå på teven utan att höra talas om den försvunna tonårsflickan. Sexton år. Vit. Medelklass. Väldigt söt. Folk blev aldrig lika upprörda när fula kvinnor försvann. ”Det är tragiskt”, mumlade han. ”Hon är så vacker.”

Claire såg ner på telefonen igen. Nu var Paul tretton minuter sen. Idag, av alla dagar. Han var arkitekt, inte hjärnkirurg. Inga nödlägen på jobbet var så viktiga att han inte kunde offra två sekunder på ett samtal eller ett meddelande till henne.

Hon snurrade vigselringen runt fingret. Det var en nervös vana hon inte ens vetat om att hon hade förrän Paul påpekat den. De hade grälat om något som verkat väldigt viktigt just då. Nu kunde Claire inte komma ihåg vad de bråkat om eller ens när det var de grälat. Förra veckan? Förra månaden? Hon hade känt Paul i arton år och de hade varit gifta nästan lika länge. Det fanns inte särskilt mycket kvar att gräla om med inlevelse längre. ”Är du säker på att du inte är intresserad av något rejält?” Bartendern höll upp en flaska Stoli, men det var uppenbart vad han egentligen menade.

14

DE VACKRASTE

Claire tvingade fram ytterligare ett litet skratt. Den här sortens män hade hon träffat på hela livet. Lång, mörk och snygg med en mun lika len som honung. Som tolvåring skulle hon ha klottrat hans namn i hela matteboken. Som sextonåring skulle hon ha låtit honom sticka in handen under hennes tröja. Som tjugoåring skulle hon ha låtit honom lägga händerna var som helst. Men nu, vid trettioåtta års ålder, ville hon bara att han skulle försvinna. ”Nej tack”, svarade hon. ”Min övervakare säger att jag bara ska dricka mig full om jag tänker stanna hemma hela kvällen.”

Bartenderns leende antydde att han inte riktigt fattat skämtet. ”En stygg flicka. Jag gillar det.” ”Du skulle ha sett mig med fotbojan på. Svart är det nya orange, vet du.”

Dörren öppnades. Paul. En våg av lättnad sköljde över Claire när han kom gående mot henne. ”Du är sen”, var allt hon sa.

Paul kysste henne på kinden. ”Förlåt. Det finns inga ursäkter.

Jag borde ha ringt eller skickat ett meddelande.” ”Ja, det borde du.”

Han vände sig till bartendern. ”Glenfiddich, singelmalt, utan is.”

Claire såg den unge mannen hälla upp Pauls whisky med en professionell attityd som lyst med sin frånvaro tidigare. Vigselringen, hennes milt avvisande hållning och senare regelrätta avslag hade visst varit överkomliga hinder jämfört med kyssen på kinden från en annan man. ”Varsågod.”

Han ställde glaset framför Paul och försvann till andra änden av baren.

Claire sänkte rösten. ”Han erbjöd mig skjuts hem.”

För första gången sedan han kom in tog sig Paul en ordentlig titt på bartendern. ”Ska jag ge honom en smäll på käften?” ”Ja.” ”Kör du mig till sjukhuset efter att han slagit tillbaka?”

15

KARIN SLAUGHTER

”Ja.” Paul log, men bara för att Claire också log. ”Hur känns det att slippa vara fastkedjad vid fotbojan?”

Claire såg ner på sin nakna vrist och väntade sig nästan att se blåmärken eller andra spår där den tjocka, svarta fotbojan suttit.

Det var ett halvår sedan hon haft kjol på sig ute bland folk. Så länge hade hon gått omkring med övervakningsutrustningen som rätten dömt henne att bära. ”Jag känner mig fri.”

Han rättade till sugröret intill hennes glas så att det hamnade parallellt med servetten. ”Du övervakas fortfarande via telefonen och bilens GPS.” ”Men jag kan inte sättas i fängelse för att jag lägger ifrån mig telefonen eller kliver ur bilen.”

Hon tyckte själv att det var ett rejält framsteg, men Paul ryckte bara på axlarna. ”Och utegångsförbudet?” ”Det är hävt. Om jag sköter mig under ett år stryks alltihop ur mitt brottsregister, som om det aldrig har hänt.” ”Rena magin.” ”Resultatet av en dyr advokat, snarare.”

Han log snett. ”Men billigare än Cartierarmbandet du ville ha.” ”Det är underligt”, fortsatte Claire. ”Jag vet att fotbojan inte sitter kvar, men jag kan fortfarande känna den.” ”Signaldetektionsteorin”, menade han och rättade till sugröret igen. ”Nervcellerna förväntar sig att de ska känna fotbojan mot huden. Det händer ofta med telefoner. Folk känner dem vibrera trots att de inte rört sig.”

Där fick hon för att hon gift sig med en nörd.

Paul såg på teven. ”Tror du att de kommer att hitta henne?”

Claire svarade inte. Istället såg hon ner på drinken i Pauls hand.

Hon hade aldrig gillat whisky, men att få höra att hon inte borde dricka fick henne att längta efter en veckolång fylla.

Tidigare på eftermiddagen hade hon, mest för att hon inte hade 16

DE VACKRASTE

något annat att säga, berättat för terapeuten som hon blivit dömd att träffa att hon avskydde när någon sa åt henne vad hon skulle göra. ”Vem i helsike gör inte det?” utbrast den rödbrusiga kvinnan uppgivet.

Claire kände hur det hettade i kinderna, men visste bättre än att säga att hon hade alldeles särskilt mycket emot det och att det var därför hon hamnat i rätten och i terapi. Hon tänkte inte ge den där kvinnan nöjet att nå ett genombrott i behandlingen.

Dessutom hade Claire insett det på egen hand i samma stund som handklovarna slöts om hennes handleder. ”Idiot”, hade hon mumlat till sig själv medan polisen ledde henne till polisbilens baksäte. ”Det där tar jag med i min rapport”, informerade kvinnan henne genast.

De var kvinnor allihop den där dagen. Kvinnliga poliser i olika längd och form med tjocka hölster runt sina stadiga midjor med alla möjliga dödliga attribut. Claire trodde att allt skulle ha gått bättre om åtminstone en av dem varit en man, men tyvärr hade hon inte sådan tur. Det var feminismen som fått henne att hamna där: inlåst i baksätet på en klibbigt varm polisbil med tenniskjolen upphasad över låren.

I fängelset fick Claire lämna ifrån sig vigselringen, klockan och skosnörena till en enorm kvinna med ett födelsemärke som liknade en bärfis mellan ögonbrynen. Det växte inga hår på födelsemärket och Claire ville fråga varför hon brydde sig om att noppa det. Men en annan kvinna, lång och gänglig som en bönsyrsa, var redan på väg med Claire till nästa rum.

Att lämna fingeravtryck var inte alls som på teve. Istället för en stämpeldyna fick Claire pressa fingrarna mot en smutsig glasplatta så att virvlarna kunde digitaliseras. Mönstret på hennes fingertoppar var visst väldigt svagt. Det krävdes flera försök innan proceduren lyckades.

17

KARIN SLAUGHTER

”Tur att jag inte har rånat en bank”, kommenterade Claire och lade till ett ”ha ha” för att visa att hon skämtade. ”Håll ett jämnt tryck”, instruerade bönsyrsan.

Claires foto knäpptes mot en vit bakgrund och en mätsticka som visade en tum fel. Hon frågade varför hon inte behövde hålla i en skylt med sitt namn och fångnummer. ”Det lägger vi till på datorn”, meddelade bönsyrsan med ett tonfall som avslöjade att hon fått frågan förut.

Det var enda gången någon fotograferat Claire utan att be henne le mot kameran.

En tredje kvinnlig polis, som skilde sig från mängden genom sin näsa som liknade en slägga, tog med sig Claire till en cell. Överraskande nog var Claire inte den enda där inne som hade tenniskläder på sig. ”Vad åkte du dit för?” frågade den andra kvinnan i tenniskjol.

Hon såg hård och sönderknarkad ut och hade uppenbarligen gripits för att hon lekt med en helt annan sorts bollar än tennisbollar. ”Mord”, hade Claire svarat eftersom hon redan bestämt sig för att inte ta något av det där på allvar. ”Hallå där.” Paul hade nu tömt whiskyglaset och signalerade åt bartendern att han ville ha påfyllning. ”Vad funderar du på?”

Claire suckade tungt. ”Att din dag måste ha varit värre än min om du behöver ett glas till.”

Paul drack inte så ofta. Det var något de hade gemensamt. Ingen av dem gillade känslan av att tappa kontrollen. Att sitta fängslad hade därför varit en utmaning – minst sagt. ”Är allt som det ska?” frågade Claire. ”Just nu är det bra”, försäkrade han och strök henne över handen. ”Vad sa terapeuten?”

Claire väntade tills bartendern försvunnit bort till sitt hörn. ”Hon säger att jag inte visar mina känslor öppet.” ”Det låter inte alls som du.”

18

DE VACKRASTE

De log mot varandra. Ytterligare ett gammalt gräl som inte var värt att ha längre. ”Jag tycker inte om att bli analyserad”, muttrade Claire. Hon kunde föreställa sig terapeuten rycka på axlarna och säga ”vem i helsike gör det?”. ”Vet du vad jag tänkte på idag?” undrade Paul och tog hennes hand. Handflatan kändes sträv, för han hade jobbat i garaget hela helgen. ”Jag tänkte på hur mycket jag älskar dig.” ”Det var en lustig sak att säga till sin fru.” ”Men det är sant”, försäkrade han och kysste handen. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade haft dig.” ”Det skulle vara mer välstädat”, slog Claire genast fast. Det var alltid Paul som plockade upp kringströdda skor eller klädesplagg som borde ha lagts i tvättkorgen men som på något vis hamnat framför tvättstället i badrummet. ”Jag vet att det är jobbigt just nu. Särskilt när …” Han nickade mot teven, som visade ett nytt foto av den försvunna sextonåringen.

Claire såg på skärmen. Flickan var väldigt vacker. Atletisk och slank med mörkt, vågigt hår. ”Jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig”, fortsatte Paul. ”Oavsett vad som händer.”

Claire kände hur det snörde ihop sig i halsen. Hon tog Paul för given ibland. Det var en lyx man unnade sig när man varit gift så länge. Men hon visste att hon älskade Paul. Hon behövde honom.

Han var ankaret som hindrade henne från att driva iväg. ”Du vet att du är den enda kvinna jag någonsin älskat”, avslutade han.

Claire kunde inte låta bli att dra upp sin collegeprofessor. ”Ava Guilford skulle bli förskräckt över att höra dig säga så där.” ”Skoja inte. Jag menar allvar.” Paul lutade sig så nära henne att deras pannor nästan rörde vid varandra. ”Du är mitt livs stora kärlek, Claire Scott. Du betyder allt för mig.”

19

KARIN SLAUGHTER

”Trots att jag finns med i brottsregistret?”

Då kysste han henne. En riktig kyss. Claire kände smaken av whisky och pepparmint och en upphetsad ilning när hans fingrar smekte insidan av hennes lår. ”Vi åker hem”, föreslog hon när de hejdade sig för att andas.

Paul tömde resten av glaset i en enda klunk. Han slängde några sedlar på bardisken och lade handen mot Claires rygg när de lämnade restaurangen. En kylig vind slet i kjolfållen. Paul gned handflatan mot Claires överarm för att hon skulle hålla sig varm. Han gick så nära att hon kunde känna hans andedräkt mot halsen. ”Var står din bil?” ”I parkeringshuset”, svarade hon. ”Jag står på gatan”, berättade han och räckte över nyckelknippan. ”Ta min bil.” ”Vi kan väl åka tillsammans?” ”Vi kan väl gå in här?”

Paul drog med henne in i en gränd och tryckte upp henne mot husväggen.

Hon öppnade munnen för att fråga vad som flugit i honom, men Paul kysste henne och hans hand gled upp under hennes kjol. Claire flämtade högt, men inte för att han tog andan ur henne utan för att gränden inte var särskilt mörk och gatan utanför inte var folktom. Hon kunde se män i kostym gå förbi. De vred på huvudet och tittade så länge de kunde. Det var så här det gick till när folk hamnade på internet. ”Paul”, protesterade hon och lade handen mot hans bröst. Vad hade hänt med hennes småtriste man som brukade tycka att det var oanständigt att ha sex i gästrummet? ”Folk tittar.” ”Vi går hit bort.”

Paul tog hennes hand och ledde henne längre in i gränden.

Claire följde honom över ett hav av cigarettfimpar. Gränden var formad som ett T och korsades av en annan gränd som användes för leveranser till restaurangerna och butikerna. Det var knappast 20

DE VACKRASTE

något bättre ställe. Hon kunde föreställa sig kockar som stod i dörröppningen med cigaretter i mungipan och en iPhone i handen. Till och med utan publik fanns det goda skäl till att inte göra det här. Å andra sidan fanns det ingen som gillade när någon sa åt dem vad de skulle göra.

Paul drog henne med sig runt ett hörn och Claire hann knappt konstatera att de var ensamma innan hon stod med ryggen mot väggen igen. Han kysste henne och händerna gled runt hennes bakdel. Paul var så ivrig att Claire också började bli upphetsad.

Hon slöt ögonen och hängav sig.

Paul drog ner hennes trosor. Claire hjälpte till, darrande både av kyla och spänning och för att hon var så redo att hon inte brydde sig om något annat längre. ”Claire”, viskade han i hennes öra. ”Säg att du vill.” ”Jag vill.” ”Säg det igen.” ”Jag vill.”

Utan förvarning snodde Paul henne runt. Claires kind pressades mot teglet och Paul höll henne fast mot väggen. När hon tryckte sig bakåt tolkade han det som upphetsning och stönade till, men Claire kunde knappt andas. ”Paul …” ”Stå still.”

Claire hörde orden, men det tog henne flera sekunder att inse att de inte kommit från hennes man. ”Vänd dig om.”

Försiktigt försökte Paul vända sig om. ”Inte du, idiot.”

Henne. Han menade henne. Claire kunde inte röra sig. Benen skakade och hon kunde knappt hålla sig upprätt. ”Jag sa vänd dig om, för helvete.”

Milt lade Paul händerna om Claires armar. Hon snubblade till när han långsamt vände henne runt.

21

KARIN SLAUGHTER

Det stod en man precis bakom Paul. Han bar en svart huvtröja med dragkedjan uppdragen ända till den kraftiga, tatuerade halsen. En ondskefull skallerorm slingrade sig över adamsäpplet och visade tänderna i ett elakt grin. ”Håll händerna över huvudet.”

Ormens mun guppade när mannen talade. ”Vi vill inte ha något bråk.”

Paul hade händerna uppe i luften och stod alldeles stilla. Claire mötte hans blick och han nickade kort som för att visa henne att allt var okej, trots att det uppenbarligen inte alls var det. ”Jag har plånboken i bakfickan”, meddelade han.

Med ena handen grävde mannen fram plånboken. Claire antog att han hade en pistol i andra näven. Hon kunde föreställa sig den, svart och glänsande där den trycktes mot Pauls rygg. ”Här.” Paul tog av sig vigselringen, examensringen från skolan och klockan. En Patek Philippe. Claire hade köpt den till honom för fem år sedan. Hans initialer fanns ingraverade på baksidan. ”Claire.” Pauls röst lät ansträngd. ”Ge honom din plånbok.”

Claire stirrade på sin man. Hon kunde känna pulsen dunka under huden på halsen. Paul hade en pistol tryckt mot ryggen. De blev rånade. Det var vad som hände. Det var verkligt. Det hände verkligen. Hon såg ner på sin hand, långsamt på grund av chocken och skräcken och för att hon inte visste vad hon skulle göra. I handen hade hon fortfarande Pauls nyckelring. Den hade legat där hela tiden. Hade hon tänkt ha sex med honom med nycklarna i handen? ”Claire”, upprepade han. Ta fram plånboken.”

Hon släppte ner nyckelringen i handväskan, tog fram plånboken och gav den till mannen.

Rånaren körde ner den i fickan och höll fram handen igen. ”Telefonen.”

Claire tog upp sin iPhone. Hela hennes kontaktlista. De senaste årens semesterfoton. Saint Martin. London. Paris. München. ”Ringen också.”

22

DE VACKRASTE

Mannen sneglade åt båda hållen i gränden. Claire gjorde samma sak. Ingen syntes till. Till och med sidogatorna var tomma. Hon hade ryggen mot väggen. Hörnet till gränden som ledde till huvudgatan var bara en armslängd bort. Där borta fanns det folk. Mycket folk.

Mannen läste hennes tankar. ”Var inte dum. Ta av dig ringen.”

Claire tog av sig vigselringen. Den kunde hon förlora. De hade försäkrat den och det var inte ens hennes ursprungliga ring. De hade valt ut den för flera år sedan, när Paul äntligen avslutat sin praktik och fått sin licens. ”Örhängena”, beordrade mannen. ”Snabba på, bitch.”

Händerna darrade när Claire höjde dem. Hon hade inget minne av att hon tagit på sig diamantörhängena samma morgon, men nu kunde hon se sig själv stående vid smyckeskrinet.

Var det här som passerade revy framför ögonen hennes liv – en intetsägande ström av saker? ”Fortare.” Mannen viftade med sin lediga hand för att mana på henne.

Claire fumlade med baksidan av örhängena. Skälvningarna gjorde fingrarna klumpiga och oanvändbara. Hon mindes hur hon valt ut dem på Tiffany. Hennes trettioandra födelsedag. Paul, som gav henne den där blicken som sa ”kan du fatta att vi gör det här?” när expediten tog med dem in i det hemliga rummet där de dyra köpen gjordes.

Hon släppte örhängena i mannens utsträckta handflata. Hela kroppen darrade och hjärtat hamrade i bröstet. ”Så där.” Paul vände sig om så att ryggen rörde vid Claire. Täckte henne. Skyddade henne. Han hade fortfarande händerna i luften. ”Nu har du fått allt.”

Claire såg mannen över Pauls axel. Det var inte en pistol han höll i. Det var en kniv. En lång, vass kniv med tandad egg och en krok längst ut som såg ut som något jägare använde för att rensa ut inälvorna ur ett djur.

23

KARIN SLAUGHTER

”Vi har inget mer”, fortsatte Paul. ”Gå nu.”

Men mannen gick inte. Han tittade på Claire som om han hittat något mer dyrbart att stjäla än hennes örhängen för trettiosex tusen dollar. Ett leende lekte på hans läppar. En av hans framtänder var av guld och Claire såg att ormen på hans hals hade en matchande huggtand i guldfärg.

Sedan insåg hon att det här inte bara var ett rån.

Det gjorde Paul också. ”Jag har pengar”, försökte han. ”Det menar du inte?”

Mannens knytnäve träffade Pauls bröstkorg. Claire kände stöten mot sin egen kropp. Pauls skulderblad skar in i hennes nyckelben och hans huvud slog i hennes ansikte. Claires bakhuvud dunkades rakt in i tegelväggen.

Under ett par ögonblick var hon helt bedövad. Stjärnor flimrade framför ögonen och hon kände blodsmak i munnen. Hon blinkade. Hon tittade ner. Paul låg på marken och vred sig av smärta. ”Paul …”

Claire sträckte ut handen mot honom, men plötsligt kändes det som om hennes skalp fattat eld. Mannen hade gripit tag om hennes hår och släpade henne med sig längs gränden. Claire snubblade framåt. Knäet slog i asfalten. Mannen fortsatte framåt. Han nästan småsprang och hon fick huka sig för att lindra smärtan i hårbotten. En av hennes klackar gick av. Claire försökte titta bakåt. Paul grep sig om armen som om han var på väg att få en hjärtinfarkt. ”Nej”, viskade hon och undrade varför hon inte skrek. ”Nej, nej, nej.”

Mannen släpade henne vidare. Claire kunde höra sig själv väsa, som om lungorna fyllts med sand. Han tog henne till en av sidogatorna. Där stod en svart skåpbil. Hon grävde in naglarna i mannens handled och han ryckte till i håret. Claire snubblade. Han ryckte till igen. Smärtan var hemsk, men var ändå ingenting jämfört med skräcken. Hon ville skrika. Hon måste skrika. Men halsen var hopsnörd av skräck eftersom hon tänkte på vad som väntade.

24

DE VACKRASTE

Han tänkte köra henne någonstans i bilen. Till ett avskilt ställe.

Ett ställe som var så hemskt att hon kanske aldrig skulle komma därifrån. ”Nej …” bad hon. ”Snälla … nej … nej …”

Mannen släppte Claire, men inte för att hon bett om det. Han snodde runt med kniven framför sig. Paul var uppe på fötter igen.

Han rusade mot mannen och gav ifrån sig ett gutturalt vrål när han kastade sig framåt.

Allt hände väldigt snabbt. För snabbt. Tiden saktade inte in så att Claire kunde uppleva varje millisekund av sin mans kamp.

Paul kunde ha vunnit över mannen i en tävling på löpbandet eller ha löst en ekvation innan den andre ens hunnit vässa pennan.

Men motståndaren kunde något som Paul Scott inte fått lära sig i skolan: han kunde slåss med kniv.

Allt som hördes när kniven skar genom luften var ett visslande läte. Claire hade väntat sig fler ljud. En skarp smäll när den krökta spetsen punkterade Pauls hud. Ett skärande ljud när den tandade eggen sågade sig förbi revbenen. Ett skrapande när kniven skilde senor från brosk.

Paul slog händerna för magen. Knivens pärlvita handtag stack ut mellan hans fingrar. Med öppen mun snubblade han bakåt mot väggen. Ögonen var nästan onaturligt stora. Han var klädd i sin marinblå kostym från Tom Ford, den som stramade lite över axlarna. Claire hade tänkt lämna in den för att lägga ut sömmarna, men nu var det för sent. Kavajen var dränkt i blod.

Paul såg ner på sina händer. Kniven var instucken ända till fästet nästan precis mittemellan naveln och hjärtat. Blodfläcken på den blå skjortan växte sig allt större. Han såg chockad ut. De var lika chockade båda två. Den här kvällen hade de tänkt äta middag tidigt och fira att Claire sluppit ur rättssystemets klor, inte blöda ihjäl i en kall, fuktig gränd.

Hon hörde fotsteg. Ormmannen sprang, med deras ringar och smycken klirrande i fickorna.

25

KARIN SLAUGHTER

”Hjälp”, fick Claire fram, men det blev bara en viskning, så svag att hon knappt hörde den själv. ”H-hjälp”, stammade hon.

Men vem skulle hjälpa dem? Det var alltid Paul som ordnade hjälp. Paul var den som tog hand om allting.

Inte nu längre.

Han hasade ner längs tegelväggen och landade på marken med en hård duns. Claire föll på knä intill honom. Händerna famlade framför henne, men hon hade ingen aning om var hon skulle röra vid honom. Arton års kärlek. Arton år i samma säng. Hon hade lagt handen på hans panna för att känna om han hade feber, baddat hans ansikte när han var sjuk, kysst hans läppar, kinderna och ögonlocken. En gång när hon var arg hade hon till och med slagit till honom. Men nu visste hon inte var hon skulle röra vid honom. ”Claire.”

Pauls röst. Hon kände igen hans röst. Claire kröp närmare sin man. Hon lindade armar och ben runt honom och drog honom intill sig. Hon kysste hans tinning och kände värmen lämna hans kropp. ”Snälla Paul. Klara dig. Du måste klara dig.” ”Jag klarar mig”, fick Paul fram och det verkade stämma ända tills det inte stämde längre.

Darrningarna började i hans ben och förvärrades till våldsamma skakningar innan de nådde resten av kroppen. Tänderna skallrade och Pauls ögonlock fladdrade. ”Jag älskar dig”, mumlade han. ”Snälla du”, viskade Claire och begravde ansiktet mot hans hals.

Hon kände doften av hans rakvatten och en sträv fläck där han slarvat med rakhyveln samma morgon. Var hon än rörde vid honom var hans hud väldigt, väldigt kall. ”Snälla Paul, lämna mig inte.” ”Det ska jag inte”, lovade han.

Och sedan gjorde han det.

26