KRISTINA LINDSTRÖM
FLICKORNAS HISTORIA VÄRLDEN
med illustrationer av Lina Bodén
INL_Flickornas historia_VARLDEN.indd 3
2014-11-10 14:10
INNEHÅLL
Förord
6
Saraeus i Egypten
7
DET GAMLA EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
Tyra i Danmark
19
Lucina i Italien
27
Juanita i Peru
35
Karin Månsdotter i Sverige
45
Vera i Ryssland
57
Marie Antoinette i Frankrike
67
BRONSÅLDERN 1800–500 f.Kr. SIBYLLAN I CUMAE cirka 700–300 f.Kr. INKARIKET 1400-TAL KARIN OCH KUNG ERIK 1500-TAL IKONER 1600-TAL FRANSKA REVOLUTIONEN 1700-TAL
INL_Flickornas historia_VARLDEN.indd 4
2014-11-10 14:10
Mary i England/Australien
77
Vicenta i Spanien
89
Harriet i Nordamerika
99
KOLONIALISMEN 1700–1800-TAL ROMERNA I SPANIEN 1800-TAL SLAVERIET 1800-TAL
Zerya i Kurdistan
113
Michiko i Japan
123
Sandra i Sydafrika
133
Chen i Kina
143
Usun på Borneo
155
Phoolan i Indien
165
Bessma i Palestina
175
Litteratur & källor
186
KURDERNA 1930–1940 HIROSHIMA 1945 APARTHEID 1948–1994 KULTURREVOLUTIONEN 1966–1976
BORNEOS REGNSKOG 1900-TAL BANDITDROTTNINGEN 1963–2001 GAZA 2000-TAL
INL_Flickornas historia_VARLDEN.indd 5
2014-11-10 14:10
FÖRORD På varje plats där du går har en annan människa gått, en gång för längesedan. Varje droppe vatten från himlen har runnit genom andra tider. En annan människa drack av det. Någon badade i det en gång. Varje människa är en historia. Varje andetag. Varje skratt. Varje tanke som hon tänkt. När historien skrivs finns inte alla människor med. Historien som vi lär oss handlar oftast om kungar och härskare. Sällan om kvinnor. Nästan aldrig om barn. Särskilt inte om flickor. Men alla finns de där. Om du lyssnar. Om du vänder dig om. Kristina Lindström
INL_Flickornas historia_VARLDEN.indd 6
2014-11-10 14:10
SARAEUS Egypten 2900–30 f.Kr.
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
SARAEUS
Det kom ett sandregn den natten. I gryningen var luften förvandlad till ett tjockt dis av fina, ljusröda sandkorn från Saharas öken. Trots att Saraeus svepte tyget för munnen och näsan gick det nästan inte att andas. Sanden kröp in överallt. Den la sig i öronens små snirklar, i näsan och i munnen. Sanden krasade mellan tänderna. Hon förvandlade ögonen till rakknivstunna springor, ändå gick det inte att titta mer än en kort sekund åt gången, innan det sved till. Hon visste att när sandregnet väl kommit skulle det fortsätta i dagar. Och vinden skulle öka i styrka och bli till sandstorm. Saraeus var på väg till soptippen, liksom varje morgon, för att leta efter saker som gick att sälja på
9
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
marknaden. Ibland hade hon tur. Hon var en bra sakletare. Som häromdagen då hon fann en nästan hel skrivpenna med bläckhorn. Hon gick sin vanliga väg, hon hittade utan att kunna se något framför sig. Hon gick dit för att det var vad hon alltid brukade göra. Men framme vid soptippen insåg hon att idag, i denna sanddimma, skulle inte ens hon kunna hitta någonting. Hon gick som instängd i sig själv, tyget skyddade henne. Utanför tjöt vinden som från en annan värld. Saraeus skulle just vända om hem igen då hon genom vinden hörde ett litet levande ljud. En råtta, tänkte hon först, men det var något som inte stämde. Ljudet höll i sig, ett kvidande först, sedan längre, mer som gråt. Så lät inte råttor. Saraeus lyssnade intensivt efter varifrån ljudet kom och gick mot det. Hon stannade till och böjde sig ner, lite ängslig, hon visste ju inte vad det kunde vara. Så när hon kikade och kisade genom sjalen fick hon se ett litet bylte vid sina fötter. Något var invirat i linnetyg, något som rörde på sig. En liten hand. En till. De viftade mjukt och försiktigt som om de försökte greppa efter någonting.
10
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
Innan hon riktigt såg det, förstod Saraeus att det var ett litet barn. Hjärtat stannade nästan. Hon visste att det hände, men hade aldrig sett det själv. En del satte ut sina nyfödda barn på soptippen. Farbror Pesouris, deras granne, hade hämtat ett barn från soptippen för att han behövde föda upp en ny slav. Saraeus tog försiktigt en av de små händerna i sina. Så ofattbart liten den var. Barnet tystnade och blev för en stund helt stilla. Saraeus böjde sig ner och lyfte försiktigt upp byltet. Barnet darrade och Saraeus tryckte den lilla kroppen intill sin, svepte sin sjal över för att skydda det mot sanden. Hon kände att barnets hud redan var skrovlig av sand. Nu skrek barnet, inte högt och gällt utan mer som ett gnyende. Saraeus bestämde sig. Hon började småspringa, bara så snabbt att hon inte snubblade. Hon stannade inte förrän hon stod utanför porten hemma. Hon tvekade, drog efter andan och tog sedan ett bestämt steg in. ”Dra igen snabbt efter dig så att vi inte får in sanden!” hörde hon mamma ropa. I samma ögonblick började barnet skrika högt och gällt.
11
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
Mamma som suttit och målat ögonen kom rusande. ”Vad är det? Vems barn har du med dig?” ”Jag hittade det på soptippen”, svarade Saraeus, och först nu såg hon barnets ansikte. Litet, skrynkligt och med alldeles stora, mörka, rädda ögon. ”Men vad har du gjort!” ”Det skulle ju ha dött annars.” Mamma suckade. ”I det här vädret!” sa hon för sig själv. Hon tog barnet och virade upp tyget som det var lindat med. De såg att det var en flicka. ”Det är nästan bara flickor som de sätter ut.” ”Din stackare”, sa hon till barnet. Flickan såg på henne med sina allvarliga ögon. ”Idag har Saraeus hittat ett barn!” ropade mamma inåt huset, och båda småbröderna kom springande. Flickan darrade och skrek så att hon blev röd i hela ansiktet, kanske blev det kallt för henne. Mamma hade fortfarande mjölk kvar i brösten från lillebror, och hon la flickan intill sig och försökte få henne att dricka. Efter bara en kort stund började flickan suga glupskt och en liten rännil med mjölk rann från mungipan. ”Vem är du? Varifrån kommer du, lilla flicka?”
12
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
undrade Saraeus tyst för sig själv. En syster, tänkte hon. Du är min syster. Hon sökte efter namn. Något som kunde få flickan att komma närmare henne, stiga ur sin hemlighet. ”Chione?” viskade hon för sig själv. ”Sagira?” prövade hon. ”Nut?” Vad skulle de göra med barnet? ”Vi har inte råd med ett barn till”, sa mamma. ”Men vad ska vi göra? Vi kan ju inte sätta ut det igen!” ”Låt mig tänka!” Saraeus mindes plötsligt hur upprörda mamma och pappa blivit den gången då deras granne Layla fick ett brev från sin man som arbetade i Alexandria. Layla hade bett mamma om hjälp att läsa det: Ta väl hand om dig. Jag sänder pengar så snart jag får dem. Om du föder en pojke låt honom vara, om det blir en flicka ställ ut henne. ”Du gör inte som han säger!” sa mamma upprört till Layla. Men grannfrun födde ganska snart en pojke, så det blev aldrig ett riktigt problem. Det gjorde Saraeus lugn att veta att hennes föräldrar inte ville att man skulle sätta ut små flickor.
13
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
”Vem ska ge barnet mat, har du tänkt på det?” frågade mamma. ”Ett spädbarn måste ammas. Jag har nästan ingen mjölk kvar.” Men Saraeus hörde på mammas röst att hon redan hade börjat fundera på en lösning. ”Att betala en amma är dyrt och vi är inga rika människor. Inte som gubben Pesouris, som betalade både mat och kläder till amman Taseus. Taseus skulle föda upp barnet åt honom tills det blev så stort att det kunde börja arbeta som slav”, sa mamma. Inuti mammas huvud hade en idé börjat ta form, det syntes på hennes på samma gång frånvarande och intensiva blick. ”Vänta, fick inte fru Nebis nyss ett barn som dog? Hon skulle kunna amma ...”, sa hon liksom för sig själv. Den lilla flickan hade kommit till ro och sov lugnt i mammas famn. Mamma la försiktigt över henne till Saraeus. Saraeus satt där och kände den lilla kroppens tyngd, den särskilda söta doften från ett spädbarn. Vem kunde sätta ut ett barn att dö på soptippen? Mamma svepte sjalen noga runt huvudet som skydd för vinden.
14
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
”Ta hand om dina syskon medan jag går till skrivaren Trias hus.” Alla ville titta på hittebarnet. Saraeus fick fösa undan sina bröder. ”Hon sover, vänta!” Men lite fick de kika. Hon lyfte på tyget och visade barnets mage med den blodiga ploppen, där navelsträngen suttit. ”Usch, vad äckligt!” ”Hon kan heta Kleo, som farao”, sa Saraeus lillebror. ”Tyst, så får du aldrig säga! Det kan dra förbannelse över oss alla. Låna drottningens namn!” Alla blev illa till mods. Saraeus tänkte på gudinnan Nut. Hon som varje morgon födde solen. Nut var ett sådant vackert namn. Det hade blivit mörkt när mamma kom hem. Hon visade en papyrus och läste högt för dem allihop: Fru Nebis ska för en summa av 120 drakmer under två års tid amma och föda upp hittebarnet. Hon ska se till barnets bästa och inte föda ett annat barn eller göra något som kan få bröstmjölken att sina. Pengarna ska räcka till barnets kläder och mat. För den händelse att en mänsklig olycka
15
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
skulle inträffa som gör att barnet dör en naturlig död så ska Nebis inte hållas ansvarig för detta. Hon emottager härmed summan (60 drakmer) för det första året. ”Herr Pesouris stämde amman fru Taseus när det hittebarn som han lämnat i hennes vård dog. Han ville som ersättning ha hennes eget barn. Domarna gick inte med på hans krav, men fru Taseus var helt förtvivlad och Pesouris gav sig inte, han fortsatte trakassera henne. Men nu har jag sett till att allt är skrivet så att något sådant inte kan hända”, sa mamma nöjt. Nu visste Saraeus att flickan skulle få leva. Och kanske hette hon Nut.
16
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
DET GAMLA EGYPTEN ”Det gamla Egypten” kallas ett rike som fanns i Egypten i många tusen år. Det är en av de mest imponerande kulturer som funnits, där skapades några av de mäktigaste byggnadsverk som människan gjort. De viktigaste gudarna var solguden Ra, dödsrikets Osiris, och himmelsgudinnan Nut. Landets mänskliga härskare, faraonerna, ansågs vara halvgudar. Vår bild av det gamla Egypten är ofta mumier, pyramider, bländande gravkammare med skatter av guld och ädelstenar. Men det var också ett samhälle där de flesta människor levde som bönder, enkelt och fattigt. En kvinna hade samma arvsrätt som sina bröder, hon hade rätt att ingå avtal, skriva kontrakt, sköta affärer, äga jord, driva rättsmål och resa vart och när hon ville. Åtminstone var det så bland dem som hade det lite bättre ställt. Men det var enbart pojkar som fick gå i skola och lära sig skriva. De flesta familjer hade många barn. Barnen var en försäkran om att man skulle bli omhändertagen under ålderdomen. Barnadödligheten var stor. Ungefär vart tredje eller vartannat barn dog i spädbarnsåldern. De som inte kunde få egna barn kunde adoptera. Det gamla Egypten erövrades först av Grekland 332 före Kristus och 300 år senare av Romarriket. Det var under
EGYPTEN 2900–30 f.Kr.
grekisk och romersk tid som myndigheterna började bokföra vilka som föddes och dog, och det är från dessa skrifter (på papyrusrullar) som vi vet hur folk resonerade och vilka tvister de hamnade i. Ibland står det i skrifterna: ”Barn funnet på soptippen.” Barn som inte var önskade var skyddslösa. Den sista faraon var Kleopatra, hennes släkt kom från Grekland. Hon blev faraonisk drottning när hon var 18 år gammal, och regerade först tillsammans med sin tioårige bror Ptolemaios xiii, som hon också var gift med. När han dog gifte hon sig med en annan av sina bröder, Ptolemaios xiv. Det var vanligt inom de faraoniska kungasläkterna att syskon gifte sig med varandra. Hela sitt liv kämpade Kleopatra mot det stora romerska riket om makten över Egypten. Tredje gången hon gifte sig var det med den romerske generalen Marcus Antonius. Han mördades när Kleopatra var 38 år gammal, och hon tog då sitt liv. När kristendomen spreds till Egypten övergavs de gamla gudarna. Först för den kristna guden, senare för Allah. Idag är islam den stora religionen i Egypten.
Historia handlar vanligtvis om krig och kungar, nästan aldrig om barn och särskilt inte om flickor. I Flickornas historia – världen möter vi sjutton flickor från olika världsdelar och epoker. Några av dem har funnits på riktigt, andra är påhittade ur en historisk verklighet. Kristina Lindström är författare, journalist och filmare och har tidigare skrivit de kritikerrosade Flickornas historia – om svenska flickor från stenåldern fram till våra dagar och Flickornas historia – Europa, som blev Augustnominerad.