9789144119854 by Smakprov Media AB

Den historiografiska revolutionen 1960â&#x20AC;&#x201C;1990

ROLF TORSTENDAHL

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39621 ISBN 978-91-44-11985-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskning: David Ludvigsson Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: pio3/Shutterstock.com Printed by GraphyCems, Spain 2017

INNEHÅLL

Förord 7 1 Inledning 9

Litteraturanvisningar 15 2 Före 1960-talet 17

Litteraturanvisningar 35 3 Upplösningen av ”historien” 37

Nya ”perspektiv” 39 Den nationella historiens ersättning 42 Nya organisationsformer 50 Litteraturanvisningar 56 4 Historieskrivning och ny kunskap 59

Vad är ny kunskap om historia? 60 Sammanfatta tillgänglig information om ett område 65 Är ny förståelse något annat än ny kunskap 71 Att anlägga ett nytt perspektiv 74 Nya empiriska rön 78 Litteraturanvisningar 80

Innehåll

5 Bevisning och förklaring 81

Slutledning till den bästa förklaringen (IBE) 83 Bevis i historia – skäl och motskäl 88 Förfalskningar 93 Konspirationsteorins lockelse 100 Kolligation – epoker och komplexa fenomen 105 Den bästa förklaringen 109 Litteraturanvisningar 110 6 Revolutionen i historieforskningen – huvudlinjer 113

Upprorets historiematerialistiska grunder 113 Fruktbarhetskriteriet 119 Perspektiven – konkurrens och revolution 122 Fruktbarhet – mer än trovärdighet, hjälp att lösa andra problem 126 Går fruktbarhet före minimikrav? 132 Litteraturanvisningar 134 7 Revolutionen i historieforskningen – Sverige 137

Det ekonomiska primatet i ekonomisk historia upplöst 137 Det socialhistoriska perspektivet 140 Det mikrohistoriska perspektivet 144 Genusperspektivet 154 Det globalhistoriska/transnationella perspektivet 157 Politisk historia i nytt perspektiv 160 De nya perspektivens roll i forskningsutvecklingen efter 1990 161 Litteraturanvisningar 163

Innehåll

8 Vad hände med postmodernismen? 167

Teoretisk kritik mot historieskrivningen 168 Berättande som estetisk verksamhet 170 Historien som moralitet 179 Postmodernismen, teorin och historikerna 181 Litteraturanvisningar 184 9 Den nya historiens nya kunskap – en sammanfattning 187

Ny historisk kunskap: bevisad, perspektivisk 187 Perspektiven och helheten: problem, nytta och möjligheter 191 ”Syntes” och kolligation är också nyskapande 194 Den historiografiska revolutionens resultat: Historia utan sammanhang? 197 Person- och sakregister 199

3 Upplösningen av ”historien”

Detta kapitel har jag kallat upplösningen av ”historien”. Vad som upplöses är alltså det som ibland kallas för historien, nämligen skriverierna och tankarna om historien – det är skälet till citationstecknen. Självklart kan inte historien upplösas om man avser det förgångna. Det kan hända att vi inte vet så mycket om den, men det gör inte att den upplöses. Vi är förvissade om att gångna tiders människor gjort både det ena och det andra, även om de inte dokumenterat vad de gjorde eller om deras dokumentering försvunnit i krig och oroligheter. Historien som det förgångna har lockat många filosofer, historiker och vanliga människor att tänka djupa tankar, eller åtminstone tankar som avsetts vara djupa. Det gäller alltså att ständigt vara vaksam över om man talar om det förgångna (det som faktiskt en gång skett) eller om man (vi, du och jag) talar om vissa föreställningar om det förgångna. Det är relativt lätt att hålla den skillnaden klar när tankarna är väldigt abstrakta och generella, eftersom vi inte gärna kan föreställa oss abstrakta eller generella skeenden i en konkret form, men när vi kommer till konkreta, empiriska påståenden ligger sammanblandningen nära till hands. Hela denna bok utgår från premissen att historieskriv© F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

ning som är gjord med vetenskapliga ambitioner har varit avsedd att ge kunskap om det förgångna. Det innebär inte att allt som skrivits om det förgångna, även sådant som skrivits med de bästa ambitioner, är sant. Om det skrevs utifrån bästa tillgängliga metoder och under beaktande av allt tillgängligt material var det oantastligt när det skrevs – alltså giltigt för den historiska vetenskapen då. Jag använder här ordet giltigt som det engelska ordet ”valid” i vetenskapsfilosofiska sammanhang och inte med vissa andra bibetydelser, som vi kan lägga in i svenskan. Om man frågar sig ur vilken synpunkt argumenten i en framställning är giltiga så är det uppenbart att det har med sanning att göra. Att, som jag tidigare i ett par sammanhang gjort, säga att giltighet borde ersätta sanning i historikerns vokabulär löser alltså inte problemet.1 Det finns dock ett problem kvar och det ligger i att en del av det som vi i ena stunden har anledning att tro att det är sant, därför att alla tillgängliga bevis talar i den riktningen, kan visa sig inte hålla måttet. Med nytt material och/eller en ny tolkning av gammalt material kan ett annat resultat visa sig bättre säkerställt. Giltighet är därför ett viktigt begrepp. Det finns ju folk som medvetet fuskar med den historiska bevisningen – av personliga eller ideologiska skäl – och den historieskrivningen är aldrig giltig. Premissen är alltså att den historiske forskaren ska sträva efter att nå åtminstone giltiga resultat, som kan godtas som sanna så länge inte bevisningsgrunderna förändrats. Premissen är nödvändig eftersom forskningen efter ny kunskap annars blir meningslös. Kunskap är definitionsmässigt nära relaterad till sanning. Om det som utges för kunskap inte är sant eller utgör ett misslyckat försök att nå sanning, så är det inte kunskap. Se vidare härom i kapitel 8 om postmodernismen. 38

3 Upplösningen av ”historien”

Nya ”perspektiv” Det finns inget nytt under solen är ett gammalt talesätt. Det har sitt berättigande i många sammanhang, inte minst beträffande sätten att skriva historia och om vad man skriver historiska framställningar. Om en historiker gör anspråk på att vara den första som behandlar ett visst område, kan man vara säker på att någon annan påpekar att det området faktiskt har behandlats förut av någon mycket bekant eller mycket obekant kollega, visserligen inte ur samma ”perspektiv” som den aktuella författaren, men först var denna ändå inte. Detta är naturligt. I sak finns det knappast möjlighet att komma på alldeles nya områden att behandla från historisk synpunkt. Om vi vet att något har funnits måste detta ha omnämnts tidigare, åtminstone i det material som står till vårt förfogande, annars kunde vi helt enkelt inte veta om det. Men även om ”sakerna” (de faktiska förhållanden framställningen handlar om) inte är nya, så kan ”perspektiven” vara nya. Att anlägga ett perspektiv betyder att det man som iakttagare gör är att betrakta vissa saker (förhållanden) på ett visst sätt, ur en viss synpunkt. Detta betyder i sin tur att historikern anger sig vara selektiv och inte eftersträvar en ”allsidig” beskrivning av det förgångna. Men en i verklig mening ”allsidig” beskrivning är inte ens logiskt möjlig – förutom att även fysiska objekt har en mängd egenskaper som kan vara svåra att fånga, så återstår alla relationsegenskaper som att a är närmare i rummet till b än c, och a är mer likt d än e, och så kan man fortsätta i oändlighet. Dessutom är de intressanta objekten för historikern inte bara fysiska ting utan även handlande människor, där deras avsikter med handlandet oftast är det intressantaste och samtidigt svåråtkomligaste. © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

Att historiker inte ger sig på försök att skriva ”allsidigt” är därför bara av godo. Men det löser inte i sig problemet med vilket perspektiv som är fruktbart att anlägga. Med avsikt har jag här kombinerat begreppen perspektiv och fruktbarhet. Båda är svåra begrepp att klargöra rent teoretiskt, och de blir inte mindre svåra i en konkret historisk kontext. Samtidigt är det uppenbart att vi gärna vill se en koppling mellan dessa begrepp, fastän vi samtidigt gärna tillstår att det inte är så att det ena följer av det andra. ”Det visar sig under författarens analys att det valda perspektivet är mycket fruktbart”, kan det stå i en recension av en historisk avhandling. Fruktbarheten är alltså något som kan bedömas beträffande problem och frågeställningar var för sig, men som också är relaterat till det valda perspektivet. Perspektivet väljs av historikern. Det är något som histo rikern anlägger, men en recensent kan finna det möjligt men inte självklart att själva perspektivet visar sig fruktbart. Fruktbart är det bara i förhållande till det faktiska historiska stoff som behandlas. Det kan förefalla modernhistorikern vara föga fruktbart att anlägga globalhistoriska perspektiv på förhistoriska förhållanden, men det är inte sällan som förutfattade meningar om fruktbarhet har visat sig förhastade. Vi vet ofta inte om ett perspektiv med framgång kan anläggas på ett sakområde, eftersom den bedömningen är direkt avhängig både av den vetenskapliga fantasin (det vill säga uppslags rikedomen reglerad av vetenskapens normer för giltig bevisning) och av kännedomen om det empiriska material som kan komma ifråga. Historiker rör sig oftast inom en genre, en otydlig term som väl snarast kan beteckna en sorts framställning (avhandling, 40

3 Upplösningen av ”historien”

populärhistoria, tidskriftsartikel), medan jag däremot menar att forskningsfält är ett namn på det empiriska specialområde som en forskare behandlar. Forskningsfälten kan vara vidsträckta (som arbetarklassens historia eller Nordamerikas indianer) men de innebär i sig ingenting som avgör vilka teorier eller metoder som författaren anlägger. Nya perspektiv har däremot i min terminologi i denna bok en koppling till teorier i första hand. Jag vill inte påstå att gränserna för vad som är det ena eller det andra av mina termer genrer, forskningsfält och perspektiv är allmänt vedertagna eller glasklara. Men en viktig särskiljande egenskap är perspektivens teorianknytning. Vad som hände under 1960-talet och de närmast följande decennierna var en successiv och ibland snabb tillväxt i floran av perspektiv som blev populära bland historikerna. Att kalla uppkomsten av varje nytt perspektiv för en ”vändning” (på engelska ”turn”) anser jag däremot vara missvisande. Ett nytt perspektiv förändrade inte de historikers arbete som hade sin grund i andra nya perspektiv. En ”vändning” antyder att det skulle handla om en revolution för ämnet historia, att just detta perspektiv började anläggas. Revolutionen består i stället i – och det är den centrala tesen i denna bok – att historikerna började se sin verksamhet som historiker i relation till forskningens fruktbarhet. Början kom med den historiematerialistiska – mer känd som den marxistiska – vågen från mitten och slutet av 1960talet, med många anhängare även under den första hälften av 1970-talet, varefter den dock började tappa i dragningskraft innan den blev helt överspelad på 1980-talet. Jag talar då om historiematerialismens popularitet, inte om dess sanning eller giltighet. Dess grund var den del av den marxistiska teorin som © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

är känd som historiematerialismen, och den har sin grund i teorier framställda i Marx Kapitalet och mer översiktligt med historisk relevans i hans Till kritiken av den politiska ekonomin med dess kondenserade förord och dess separata inledning. Dessa senare mer populära sammanfattningar av Marx själv spelade en stor roll, kanske betydligt större än Kapitalet, under den historiematerialistiska vågen, för att klargöra för historiker vad det historiematerialistiska perspektivet gick ut på. Naturligtvis kritiserade också de som verkligen hade studerat Kapitalet och andra av Marx skrifter den ytliga kunskap om historiematerialismen som man kunde få om man nöjde sig med inledningar och förord.

Den nationella historiens ersättning Artonhundratalets historieskrivning i Europa, liksom dess fortsättning under nittonhundratalets första hälft, såg i de flesta fall historien ur ett nationalstatligt perspektiv (se kapitel 2). Med förfinade källkritiska metoder förhöll sig många historiker avvaktande eller kritiska till det tillgängliga materialet, som i många fall ensidigt pekade på den egna nationens framgångar eller ondgjorde sig över förmenade orättvisor från andra länder, i första hand de närmaste grannarna. ”Arvfiender” betraktades ur de nationella utgångspunkternas mer eller mindre förvrängda perspektiv. Den egna statens inre organisation hörde till de viktigaste föremålen för forskning, och ekonomisk framgång noterades som en del av den nationella framgångshistoria som man om möjligt hade som ett grundtema. Om inte detta var möjligt analyserade man, och kritiserade, de förhållanden inom den inre politiken som omöjliggjort en nationell konsoli42

3 Upplösningen av ”historien”

dering. På ett utmärkt sätt har det av ESF finansierade projektet ”Writing the Nation” – lett av Stefan Berger, Christoph Conrad och Guy Marchal – i en europeiskt övergripande form klargjort det nationella perspektivets stora roll i de europeiska ländernas historieskrivning.2 Den ekonomiska historien i sina specialiserade former utgjorde ingen ersättning för en nationell historieskrivning, men i en annan form kunde ekonomisk historia underbygga det nationella paradigmet. Så var Eli Heckschers Sveriges ekonomiska historia en omfattande framställning som var väl förenlig med det nationella svenska arvet inom historieskrivningen, och det var inte för inte som Heckscher ursprungligen varit elev till Harald Hjärne, som framstod som en centralgestalt för en nyrankeansk nationellt orienterad historieskrivning i Sverige med patos för det nationella i kombination med empirisk källkännedom. Heckscher tog dock ett steg som var främmande för både Hjärne och dennes motpol Lauritz Weibull när han gjorde den ekonomiska utvecklingen till det nationella arvets ryggrad. Den ekonomiska historien i Sverige efter Heckscher var mer specialiserad och mindre knuten till den politiska historiens nationella perspektiv än hans breda svenska ekonomiska historia. De tre personer som blev de första lärostolsinnehavarna i ekonomisk historia i Sverige 1954, Oscar Bjurling, Arthur Attman och Karl-Gustaf Hildebrand, samt Ernst Söderlund som 1949 blivit professor i ämnet vid den då fortfarande privata Stockholms högskola, hade sina ekonomisk-historiska meriter förankrade i specialiserade studier, men eftersom ämnet inte funnits tidigare vid universiteten hade de också producerat studier, som åtminstone tangerade ”vanlig” historia. Så hade Attman skrivit om den ryska marknadens roll för svensk poli© F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

tik under femton- och sextonhundratal och Hildebrand om saltförsörjningens och saltmarknadens roll i svensk historia. Hildebrand hade dessutom skrivit arbeten som inte var ekonomisk-historiska alls, som Karl XII-uppfattningens historia. Ingen av dem var dock ägnad att gå i bräschen för en omorientering av historisk vetenskap, eftersom deras huvudintressen hade kommit att bli företagshistoriskt orienterade studier av banker och industrier.3 Den ekonomiska historien kom på 1920-talet att också skilja ut sig från socialhistorien. Mer eller mindre genomförda beskrivningar av samhällsförhållanden hade förekommit under artonhundratalets senare hälft, och det var naturligt att arkeologer gick i spetsen för en samhällelig uppfattning av historiens objekt, eftersom deras föremålsbaserade studier inte gav grund för en politisk historia men däremot för samhällsvillkor som försörjning och levnadssätt. I Sverige spelade Hans Hildebrand (riksantikvarie 1879–1907) en stor roll i det sammanhanget, eftersom han inte bara uppehöll sig vid en ”förhistorisk” tid (skillnaden mellan förhistorisk och historisk tid var vital för dem som hävdade att staten och den politiska historien var historiens egentliga föremål) utan också skrev ett stort kulturhistoriskt verk om Sveriges medeltid. Hildebrand var i det hänseendet en meningsfrände till August Strindberg, som också försökte sig på kulturhistoria, men deras tvekande vänskap bröts eftersom Strindberg kände sig motarbetad av historiker och arkeologer när recensionerna av hans verk Svenska folket i helg och söcken, i krig och fred, hemma och ute eller ett tusen år av svenska bildningens och sedernas historia (1881–82) började komma.4 Den samhälleliga aspekten på historien fick ett betydelse44

3 Upplösningen av ”historien”

fullt organ på 1920-talet i Frankrike genom tidskriften Annales (från 1929 med den fulla titeln Annales de l’histoire économique et sociale) och dess två ledande historiker, Marc Bloch och Lucien Febvre. Medan Febvre i första hand vidgade historien mot uppfattningar, åsikter och stämningar bland ”folk” i allmänhet, siktade Bloch in sig på människors uppfattningar om samhällets organisation och dess politiska ledning. Förutom ett stort verk om hur kungarna sågs som utrustade med helande krafter bland de breda lagren av befolkningen och vad detta betydde för både folket och dess politiska ledning, skrev Bloch ett stort sammanfattande arbete om feodalismen, där han försökte kartlägga dess sociala uppbyggnad och konsekvenser för de breda lager som stod utanför feodalismens förmåner. Blochs verk väckte uppseende, och kan med fördel kontrasteras mot den belgiske historikern François Ganshofs lilla bok om vad feodalismen är, som utgör en juridiskt statsrättslig studie av feodalismens innebörd med utgångspunkt i den rådande ideologin om staten och det politiska livet som grund för historien. Bloch bröt ny mark och det gjorde också tidskriften Annales, som Bloch redigerade tillsammans med Lucien Febvre. Dess program var en reform av historien i socialhistorisk riktning med både sociologiska och antropologiska aspekter och inte ett försök att skapa en fristående riktning, som ekonomisk historia hade kommit att bli. Det fanns alltså underströmmar som försökte reformera historieuppfattningen i professionens ledande skikt. Men dessa var och förblev underströmmar till 1960-talet. Den avgörande impulsen på 1960-talet för en förändrad syn på historien och dess drivkrafter var delvis politisk och kom genom det plötsligt uppblomstrande intresset för historiematerialismen och © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

Marx skrifter. Exakt var och hur detta intresse först tog fart är svårt att säga, men det hade odlats bland sympatisörer till kommunismen i flera olika länder, framför allt i England (the New Left, och personer som Eric Hobsbawm, E.P. Thompson och Perry Anderson) och i Frankrike (en rad fristående intellektuella som Jean-Paul Sartre, flera socialantropologer och flera historiker knutna till Annales ESC, som 1946 blev det nya namnet på tidskriften Annales). Men om någon enskild person ska nämnas som inspiratör för det nya intresset för Marx så är det Louis Althusser. Han polemiserade mot olika tidigare tolkningar av Marx, som han menade var ekonomistiska, histo ricistiska eller idealistiska. Mot dessa framhöll han, i böcker som Att läsa Kapitalet och För Marx (båda ursprungligen från 1965), att Marx velat skapa och faktiskt också hade åstadkommit en revolutionerande ny syn på historisk förändring genom sin vetenskapliga historia, historiematerialismen. Althussers och Étienne Balibars böcker hörde till fundamenten för den västeuropeiska historiematerialismens framväxt.5 Medan Althusser och flera andra franska intellektuella, som producerade en lång rad skrifter vid mitten av 1960-talet, var outsiders vad gäller historia, var Eric Hobsbawm, E.P. Thompson och Perry Anderson brittiska historiker med världsrykte. Perry Andersons berömmelse har falnat, i takt med att intresset för teoretiskt marxistiska tolkningar har minskat, medan Hobsbawms inflytande har stått fast genom olika ideologiska skiften i omvärlden. Visst går det att utläsa en ideologisk grundhållning av marxistisk art i flera av Hobsbawms verk, men marxismen utgör inte, som hos Perry Anderson, den grund som är avgörande för att analysen ska vara intressant. Som forskare rör sig Hobsbawm, utom i sina 1600-talshistoriska 46

3 Upplösningen av ”historien”

arbeten, framför allt på ett mikrohistoriskt plan, där han studerar processer och händelser i detalj för att sedan i analyser och jämförelser leda läsaren till generella mönster, men han har också skrivit sammanfattande översikter, där strukturer och deras förändringar utgör en stomme. E.P. Thompson utgår också från det mikrohistoriska planet, men han vidareför endast med möda och sällan analysen till den engelska arbetarklass i allmänhet, vars uppkomst han gjorde till föremål för sitt mest kända verk. Hans strävan att göra arbetarna, framför allt arbetarna som kollektiv, till aktörer i historien har säkert i detta avseende varit en hämsko. En tredje inspirationskälla för historikerna vid sidan av franska intellektuella och brittiska vänsterhistoriker var sociologer och antropologer som Immanuel Wallerstein och André Gunder Frank, som vände uppmärksamheten mot handel och utbyte i världen som helhet, och som också de inspirerats av Marx tänkande. Wallerstein, som tidigare enbart ägnat sig åt studier av vissa afrikanska samhällen, publicerade 1974 första delen av sitt stora verk The Modern World System, som genast väckte stor uppmärksamhet, inte minst bland historiker som var direkt berörda eftersom den första delen handlade om femtonhundratalet. Redan 1965–66 hade André Gunder Frank gett ut sina uppmärksammande böcker om underutvecklingen, The Development of Underdevelopment och Capitalism and Underdevelopment in Latin America. Också Frank använde sig av historiska perspektiv, men han var knappast historiker i vanlig mening, eftersom hans intressen var mycket vittomfattande och kanske i första hand gällde antropologi, sociologi och ekonomi. I fråga om ekonomi var hans grundtanke, med en lätt omformning av Marx huvudtes, att kapitalismen inte bara © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

exploaterade arbetarklassen utan i minst lika hög grad riktade exploateringen kollektivt mot mindre utvecklade länder, där hans huvudexempel var länderna i Syd- och Mellanamerika. Med stimulans från dessa tre olika håll började yngre historiker över hela Västeuropa och USA att ifrågasätta det traditionella nationella paradigmet. Diskussionen var livlig, och de ursprungliga idégivarna fick småningom ge vika för andra, och i synnerhet gällde detta den historiematerialistiska grunden. Althussers auktoritet ifrågasattes snart, och man sökte och fann nya teoretiska förebilder inom den marxistiskt inspirerade sfären. Det finns ingen anledning att här gå in på detaljerna i detta förlopp, men en sak måste med tydlighet sägas, även om den borde vara självklar: att man tog inspirationskällorna från olika grupper och personer i Västeuropa innebar också ett ställningstagande mot Sovjetunionen och den form av marxism som hade institutionaliserats och fastlagts i det sovjetiska systemet. Detta var inte längre entydigt Marx lärosatser, och inte Lenins och inte heller Stalins, men det tog upp grundtankarna från Marx i en modifierad tappning som utformats först av Lenin och sedan av Stalin och därefter ytterligare förändrats genom följande diskussioner inom det ryska kommunistpartiet SUKP. Men ideologin i Sovjetunionen var inte var sovjetmedborgares sak att diskutera. Den var fastlagd och (i princip) orubblig, trots att den genomgått vissa förändringar med olika makthavare. Att låta historievetenskapen inspireras av historiematerialismen var alltså aldrig okomplicerat, eftersom den dels kunde tolkas olika, dels var nära knuten till politiska ställningstaganden om folkmakt, demokrati och utrikespolitik. För västtyska historiker var läget mer komplicerat än för franska och brit48

3 Upplösningen av ”historien”

tiska. Tyskland var ett delat land och bestod av två stater, DDR och BRD. I DDR följde man den sovjetiska synen på Marx och på historien, medan det i det västtyska BRD var svårt att ta upp Marx skrifter som förebilder på det sätt som man gjorde på andra håll i Västeuropa. Diskussionerna på världskongresserna i historia var heta mellan de båda tyska lägren. I det läget tog sig den västtyska nyorienteringen en annan form än den som ägde rum i Frankrike och Storbritannien. Ett antal yngre historiker, varav flertalet direkt eller indirekt hade kopplingar till universitetet i Bielefeld, fann ett gemensamt intresse i den form som kapitalismen börjat ta sig i slutet av artonhundratalet, och som präglades av strikt organisering inom olika områden. ”Organiserad kapitalism” blev namnet, och en antologi under namnet Organisierter Kapitalismus kom ut år 1974. Begreppet var hämtat inte från Marx utan från en tysk marxist från början av nittonhundratalet, Rudolf Hilferding. Därmed var kopplingen till Marx bara indirekt, även om det är tydligt att företrädarna för ”Bielefeld-skolan” då i mångt och mycket fann inspiration i marxistiskt orienterade tankegångar, även om de ville välja fritt. Två av de ledande historikerna i den informella gruppen bakom boken var Jürgen Kocka och Hans-Ulrich Wehler, och de och bokens redaktör Heinrich August Winkler har kommit att spela en stor roll i tysk historieforskning sedan dess. Nyorienteringen blir än lättare att förstå om man till detta lägger det inflytande som den också Marx-inspirerade Frankfurt-skolan fick, med socialfilosofer som Theodor Adorno, Max Horkheimer, Herbert Marcuse, som blev en apologet för social revolt, och Jürgen Habermas, vars lära om kunskapsintressena spelade en avgörande roll från slutet av 1960-talet. Det var inte © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

3 Upplösningen av ”historien”

längre lätt att som ung historiker stå oberörd av de nya strömningarna, som öppnade för alla möjliga andra lösningar än att hålla fast vid en nationell politisk historia. Men vilka dessa nya lösningar skulle vara var i allmänhet långt ifrån klart. Vissa reformatorer pekade ut områden av speciellt intresse, till exempel A.G. Frank som förordade studier av underutvecklingen och dess orsaker, eller Bielefeld-skolan som (vid denna tid) riktade uppmärksamheten i första hand mot den organiserade kapitalismen. Men valet stod öppet. Hur det utformades ska jag återkomma till i kapitel 6.

Nya organisationsformer Vid mitten av 1960-talet kom det fulla genomslaget av den s.k. studentexplosionen. Den var inget svenskt fenomen, utan alla utvecklade ekonomier genomgick en likartad process. I Sverige steg plötsligt antalet studenter som började på historiska utbildningar med 200 eller t.o.m. 300 procent, men för att få rätt proportioner ska man komma ihåg att på vissa samhällsvetenskapliga utbildningar fem- till tiofaldigades antalet nya studenter. Historia hörde på det sättet till de lyckligt lottade ämnen där man hade en rimlig chans att förse alla studerande med kvalificerad utbildning, även om många lärare kände sig arbeta på gränsen av sin förmåga. Organisatoriskt innebar detta för historieundervisningens vidkommande att den blev långt mer skolmässig än den varit tidigare. Lektorer med föreläsande och examination som huvudsyssla tillsattes snabbt för att klara att ge undervisning på alla studiemoment, som nya läroplaner föreskrev. Att många lektorer var vikarier till en början var självklart, men förbluf50

3 Upplösningen av ”historien”

fande många lektorat kunde tillsättas med personer som fyllde kompetenskraven. Detta innebar att många gymnasier blev utan planerade lektorer, vilket också är en följd att notera. Men för universitetens forskarutbildning var den viktigaste följden att det inte längre var en djärv satsning att försöka bli licentiat (den ”gamla” licentiatexamen) eller doktor i historia. Det fanns en karriärväg inom universiteten, vilket knappast var fallet tidigare, då hela den fasta lärarstaben ofta utgjordes av en eller två professorer. Var dessa under femtio år gamla skulle det dröja mer än femton år innan en tjänst blev ledig. Från mitten av 1960-talet var det snarare svårt att rekrytera kompetenta människor till alla fasta tjänster, och framtiden såg ljus ut, så länge antalet lärartjänster bestämdes helt av studenttillströmningen. Den automatiken togs bort under 1970-talet. Som jag redan har antytt innebar tillväxten av student antalet också att efterfrågan på forskarutbildade växte. Snabbt ökade deltagarantalet på de högre seminarierna, oftast då kallade licentiandseminarier, men den tillväxten varierade ganska kraftigt mellan olika universitet beroende på professorernas vilja att ta ansvar för ett ökande antal forskarstuderande. För professorerna innebar den nya situationen ett krav på flerfaldigad arbetsinsats inom handledning, och den medförde en motsvarande minskning av tid för andra uppdrag och forskning. Alla professorer ville inte i första hand ha många studenter, och skillnaderna kunde bli enorma inom ett ämne som historia och andra humanistiska discipliner. Att utvecklingen skulle radikalt förändras, så som skedde vid sekelskiftet 2000, anade då ingen. Genom politiska beslut har därefter forskarutbildningen i historia vid de gamla universiteten minskat till en omfattning som bara marginellt överstiger den som gällde © F ö rfattaren oc h S tudentlitteratur

Rolf Torstendahl är professor emeritus i historia vid Uppsala universitet. Han har huvudsakligen forskat om 1800- och 1900-talens historiografi i Sverige och Europa och om byråkratier och professionella grupper (speciellt ingenjörer) i ett europeiskt sammanhang och med sociologiska infallsvinklar.

Den historiografiska revolutionen 1960–1990 I denna bok analyseras den radikala förändringen av historiska framställningar mellan 1960 och 1990. Den förändringen innebar en revolution som framför allt gällde skrifter med mål att presen tera ny kunskap om någon del av det förflutna. Författaren diskuterar villkoren för att ny kunskap ska kunna produ ceras och med dem som bakgrund framträder en bild av de nya perspektiv som historiker började anlägga. Socialhistoria, mikro historia, genushistoria och globalhistoria blev de dominanta nya perspektiven, och bokens författare diskuterar grunden för deras framväxt och visar att den är att söka i begreppet vetenskaplig fruktbarhet. Den historiografiska revolutionen 1960–1990 är i första hand av sedd för historiestuderande på en avancerad nivå och alla som tar historisk kunskap på allvar.

Art.nr 39621

studentlitteratur.se