__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Tidigare utgivning på annat förlag: Den svarta löparen (2009) Den som törstar (2010) Liv i överflöd (2011) De blå damerna (2012)

Utgivet på Piratförlaget: Minns mig som en ängel (2014) Flickan framför muren (2015) Smultron, bröllop och döden (2016)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0538-4 © Kristina Appelqvist 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Sofia Scheutz Omslagsbilder: Alex Bendea/Shutterstock, Pexels och Sofia Scheutz Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018


Fredagen den 7 oktober

”Är han död ?” Helena Waller satte sig upp i sängen, tryckte telefonen hårdare mot örat. ”Vi vet inte. Vi vet inte ens om det är en han, bara att någon ligger högst upp på klocktornet och kan trilla ner vilket ögonblick som helst.” Helena tände den lilla lampan på sängbordet, försökte minnas klockslaget som lyst från telefonen sekunden innan hon svarade. ”När kan du vara här?” sa rösten i hennes öra. ”Krisledningsgruppen behöver samlas.” ”Jag ska skynda mig … Förhoppningsvis inom en kvart.” Helena harklade sig. ”Var ses vi?” ”Kanslihuset, mötesrummet på andra våningen.” Hon drog till sig armbandsuret. 05.10. Sedan gick hon ut i badrummet, blaskade av ansiktet med iskallt vatten och försökte vakna på riktigt. Sju minuter senare klev hon ut på Kungsgatan. Hon stannade till, lyfte blicken och betraktade gryningen ovanför gatlyktornas sken. Den kalla luften kändes uppfriskande. Hon hörde porten slå igen och skyndade mot universitetet. En människa högst upp på kampanilen, klocktornet mitt på campus. Hur hade någon hamnat där? Tankarna for genom huvudet medan hon närmade sig järnvägsspåren. Hon var ensam på gatan, hittills hade hon inte mött en enda bil. 13


Det var Benny Sjöö som ringt, hennes kollega i ledningen. Helena hade börjat sitt uppdrag som vicerektor för internationalisering sju veckor tidigare och kände sig fortfarande som en osäker nybörjare. Snart var hon framme vid campusområdet. Det började ljusna. Siluetterna av grävmaskinerna syntes tydligt, det skulle inte dröja länge förrän byggarbetarna var på plats för att inleda dagens arbete. Renoveringen av G-huset skulle pågå hela hösten. Hon kastade en blick på kampanilen. Längst upp på den plana ytan skymtade hon något som såg ut som ett bylte. Men där fanns något annat också som Benny inte berättat om när han ringde. Det satt en banderoll på kampanilen, ett vitt skynke som täckte överdelen av tornet. Budskapet var skrivet med höga, svarta bokstäver i tusch: STOPPA USA:S NYE DIKTATOR! VÄRLDEN MÅSTE VAKNA! Var det frågan om en politisk handling? Mannen på tornet ville uppenbarligen förmedla något till sin omvärld, i värsta fall ta sitt liv för att väcka uppmärksamhet för det han trodde på. Då var det nog en tidsfråga innan någon tipsade en journalist om vad som pågick på universitetet. Helena fortsatte till kanslihuset, drog sitt nyckelkort och gick uppför trapporna. Hon försökte dra sig till minnes den genomgång av krisgruppen och dess arbete som hon fått i början av terminen. När hon utsågs till vicerektor hade hon automatiskt placerats i gruppen tillsammans med de andra i ledningen. Sedan dess hade hon knappt ägnat den en tanke, nu förväntades hon veta exakt vad hon skulle göra. Helena öppnade dörren till mötesrummet, hoppades att hon inte skulle vara sist. Endast två personer såg ut att vara på plats. Benny Sjöö och rektor Emma Lundgren stod vid fönstret och tittade mot kampanilen. ”Var är de andra?” sa Helena. 14


”De har inte kommit än. Inte polisen eller brandkåren heller”, sa Emma. ”Är inte det konstigt?” Helena ställde sig bredvid Emma. ”Brandkåren brukar vara snabb.” Helena försökte urskilja den som låg på tornet. Det som från marken sett ut som ett bylte var en människa som låg ner, det gick lättare att se från andra våningen. Just nu befann sig personen farligt nära kanten. Benny Sjöö pekade på gräsmattan. ”Vi vet inte vem det är och varför tygstycket hänger där, men det står folk där nere, ser du? De har tjoat och gormat, men inte fått något svar.” Han stoppade ett tugggummi i munnen. ”En forskare fick syn på den här figuren när han skulle lämna labbet i G-huset, han var på tredje våningen och kunde se att det låg någon längst upp på klocktornet. Det var fortfarande mörkt då, men tornet har ju fasadbelysning som lyser upp även ovansidan. Han kontaktade Emma som ringde mig. Först när vi kom hit tillkallade vi polis och brandkår. I ärlighetens namn trodde vi att forskaren redan gjort det. Läget var lite förvirrat i början.” ”Vad ska vi göra?” sa Helena. ”Vänta på att den som ligger där ska hoppa eller trilla ner? Tror ni att han tänker ta livet av sig?” Emma Lundgren förde handen genom håret. De fick invänta brandmännen och hoppas att de hann hissa upp en korg i tid. Klungan på marken formade händerna som trattar och tjoade igen, deras rop hördes ända in. Ingen svarade. Helena undrade vilka de var, kanske några som den där forskaren tagit med sig från G-huset. Det fanns både studenter och anställda som tyckte om att arbeta på nätterna och gärna höll till i labben till långt fram på morgontimmarna. I fjärran ljöd äntligen ljudet av en siren. 15


”Nu kommer de”, utbrast Emma. ”Vilken tur.” ”Var är de andra i krisgruppen, de borde ha varit här för länge sedan”, muttrade Benny Sjöö och stoppade händerna i byxfickorna. ”Vi kan ju inte börja jobba förrän alla är på plats.” ”Och vad ska gruppen göra?” Helena sneglade på Benny. ”Jag är lite osäker på vad som förväntas av mig.” ”Det finns tusen saker att ta itu med”, svarade Benny kort. ”Skicka ut information till pressen om vad som hänt, samla personalen … Sådana saker.” ”Men händelsen pågår ju fortfarande, vet vi vad vi ska informera om?” invände Helena. Emma Lundgren tycktes inte lyssna till deras samtal, hon stirrade intensivt på kampanilen. ”Titta”, sa hon och slog handen för munnen. Helena andades in när hon såg en arm lyftas. Sedan höjde sig ett huvud och en överkropp ur det som tidigare mest sett ut som ett klädbylte, Helena kunde uppfatta en man som långsamt satte sig upp. Det gick inte att urskilja hans ansiktsuttryck, men den mörka kalufsen fladdrade i vinden. Det blåste kanske mer där uppe. Den lilla skaran på marken fick ny energi. ”Håll dig stilla, brandkåren är på väg”, skrek en lång man med yvigt skägg. ”Lägg dig ner, rör dig inte”, ropade en kvinna med spädare röst. Mannen reagerade inte. Han satt fortfarande upp, rörde armarna i luften som om han vinkade. ”Vi ser dig, vi ser dig. Hjälp är på väg”, vrålade den skäggige. ”Ta det lugnt.” Ljudet från sirenerna blev allt starkare. ”De borde vara här när som helst”, sa Benny. 16


”Måtte han hålla sig stilla tills de fått upp sin korg”, sa Emma. ”Det måste röra sig om minuter.” ”Nu kör brandbilen in på campus.” Helena pekade mot den stora bilen som rullade in på gräsplanen. Det blinkande skenet från lamporna på taket spred ett kallt, blått ljus som fick henne att för ett ögonblick tänka på ungdomens sena nätter på nattklubbar och diskotek. I samma ögonblick reste sig mannen upp. Han vinglade till, återfick balansen och stod sedan raklång med armarna längs kroppen. ”Nej”, ropade Emma. ”Gör det inte.” Brandbilen stannade intill klocktornet, sirenen tystnade. Skaran där nere stirrade uppåt. Helena kände hur det sög till i magen. Hon höll andan, knäppte händerna hårt. Brandmännen hoppade ur bilen, men det var för sent. Mannen vinglade fram och tillbaka, svajade till och tog ett halvt steg framåt. Sedan föll han handlöst mot marken.

17


”Orkar du med att ha gäster ikväll?” Mikael stod i dörröppningen och såg på Helena som lagt sig för att vila då hon äntligen kommit hem efter jobbet. ”Det orkar jag absolut. Jag behöver prata av mig efter den här kaotiska dagen och vill träffa Eva och Sverker.” Hon log. ”Fast bara om du lagar maten förstås, annars orkar jag nog inte.” ”Det gör jag så gärna. Men du kanske kan duka och skära sallad om en stund?” Hon nickade och han återvände till köket. Mikael hade nyss kommit med tåget från Stockholm och skulle stanna över helgen, det kändes skönt. Det var över två veckor sedan hon frågat Eva om hon ville ta med sig Sverker och komma över på middag just ikväll. Att den lilla bjudningen skulle råka sammanfalla med en av de värsta arbetsdagarna på länge hade hon förstås inte vetat om då. Men Eva var hennes bästa väninna, hon riktigt längtade efter att få berätta om dagens händelser. Det slamrade i köket, Helena kände doften av starka kryddor och log för sig själv. Mikael var en duktig kock, det hade hon fått uppleva redan under den långa tid då de umgåtts som vänner och ofta lagat mat tillsammans. Sedan de fördjupat sin relation och blivit ett par hade han tillbringat allt fler veckoslut i Skövde, ibland åkte Helena till 18


honom i Stockholm. Det var ovant men angenämt att leva i en relation. Hon knäppte händerna bakom nacken, blundade och tänkte på dagen. Scenerna från i morse for runt innanför de slutna ögonen utan att hon kunde värja sig. Om och om igen såg hon hur mannen på kampanilen som i slowmotion for genom luften med armarna utsträckta framför sig. Tystnaden hade varit påtaglig, både i mötesrummet och ute på campus. Som om de alla varit inbäddade i bomullsvadd medan mannen störtade mot döden. Ögonblicket då hans huvud träffade marken ville hon radera ur minnesbanken, men det verkade omöjligt. Sekunderna därefter hade alla där ute rusat fram tillsammans med brandmännen. Mannen hade landat i gräset. Brutit nacken omedelbart enligt ambulanspersonalen som dykt upp strax efteråt. ”Vem var han egentligen, han som dog?” Hon öppnade ögonen. Mikael stod i dörröppningen. ”En student. Morgan Svensson, tjugotre år. Han pluggade statsvetenskap.” ”Så fruktansvärt.” Mikael satte sig på sängen. ”Bara tjugotre … Är de anhöriga underrättade?” ”Ja. Hans föräldrar bor i Borås. Och så hade han en syster och en flickvän.” ”En flickvän?” Mikael tog hennes hand. ”Vad hände, tog han livet av sig?” ”Vi vet inte, men det såg så ut. Han ville genomföra en aktion som skulle väcka uppmärksamhet, tror vi.” Hon satte sig upp. ”Det underliga är hur han tog sig dit, han kan ju inte ha flugit. Det finns inga trappor i tornet.” 19


”Någon hjälpte honom. Han tillhörde antagligen en politisk grupp som stöttade hans tilltag”, sa Mikael. ”Kanske det. Det är ett litet mysterium. Poliserna var också konfunderade, de ställde väldigt många frågor till oss och till forskaren som först fick syn på honom.” Hon tystnade, mötte hans blick. ”Jag vill helst inte tänka mer på det … Är det inte dags att börja med salladen?” Det var redan mörkt när Emma Lundgren körde över Billingen efter en lång dag på jobbet. Vägen var smal och granskogen tät, hon höll uppsikt efter älg och rådjur i vägkanten samtidigt som tankarna malde i huvudet. Hon hade varit tillbaka som rektor för Västgöta universitet i knappt två månader och längtat så efter att börja arbeta igen, men återkomsten hade blivit svårare än hon kunnat föreställa sig. Tvillingarna hade fyllt två år under hösten, de skulle vara hemma med sin pappa fram till jul. Sedan var det dags att börja i förskolan. Filip hade sett fram emot pappaledigheten, fast hittills verkade han inte trivas och hon förstod inte varför. Ofta var han på dåligt humör när hon kom hem och klagade över att pojkarna varit livliga och krävt hans uppmärksamhet hela dagen. Kanske hade han hoppats hinna med egna projekt under ledigheten, i så fall var han mer än lovligt naiv. Att ta hand om två små pojkar med snabba ben var ett heltidsjobb. Hon suckade. Pojkarna var det viktigaste som hänt i hennes liv. Men de senaste åren hade slitit på relationen till Filip, det gick inte att komma ifrån. De skulle behöva semester på tu man hand snart och umgås utan småbarn. Den här arbetsdagen hade varit den värsta efter mammaledig20


heten. Hon hade varit vaken sedan halv fem i morse då hon fått telefonsamtalet från Joel Sahlin, forskaren som upptäckt studenten på kampanilen. Hon hade fått stryka alla inbokade möten för att kunna ägna dagen åt polisen, chockade anhöriga, studenter och anställda, liksom åt krisgruppen som till sist kommit igång med sitt arbete. Gruppen behövde onekligen trimmas. Nu var nästan alla nya och ingen mer än hon hade någon större erfarenhet av krisarbete. Tack och lov hade de mäktat med dagens händelse hjälpligt, trots att starten varit seg. Men nästa gång kunde det hända något ännu värre, då måste de vara bättre förberedda. Emma bländade av för en mötande bil, tänkte på den unge studenten som mist livet inför deras ögon. Kunde de ha hindrat honom? Om inte allt varit så förvirrat den första halvtimmen kunde de ha ringt brandkåren tidigare. Joel Sahlin hade mumlat något om Räddningstjänsten och hon hade uppfattat att han redan slagit larm. I själva verket bad han henne ringa, men det förstod hon först när hon kom till jobbet och fick tag i honom. Kanske spelade det ingen roll. Om Morgan Svensson bestämt sig för att hoppa hade det funnits gott om tid, oavsett om de skulle ha kallat på hjälp tidigare. Än så länge visste hon inte så mycket om honom. Han hade läst i flera år vid universitetet och höll på med sin kandidatuppsats i statsvetenskap. Föräldrarna beskrev honom som ambitiös och målmedveten. De vägrade tro att han tagit livet av sig, han mådde bra och var lycklig tillsammans med sin flickvän. Förra veckan bokade de en resa till New York, de skulle ha åkt i november. De medgav dock att han haft ett politiskt engagemang, men de kunde inte förklara hans banderoll och vilka avsikter han haft med 21


den. I likhet med många andra avskydde han Donald Trump och såg honom som det största hotet mot både världsfreden och USA:s demokrati. Men att Morgan skulle ha varit beredd att dö för att synliggöra sina åsikter trodde de inte på, det var helt olikt honom att ställa till med en sådan aktion. Hur man skulle tolka det som hänt visste de inte, men de var övertygade om att det rörde sig om en olyckshändelse. Fast Emma var säker på att polisen skulle vända ut och in på hans liv. Antagligen skulle de hitta något som varken föräldrarna eller flickvännen kände till. Dagens dramatik hade i alla fall fått henne att glömma allt annat som var besvärligt på jobbet, men nu hann den vanliga förstämningen i fatt henne. Allt gick så trögt, det var som om hon jobbade i ett osynligt motstånd utan att riktigt förstå vad som var fel. Utan tvekan hade det legat något i det som Martin Robertsson väste i hennes öra under den högtidliga ceremonin tidigare i höstas. Det fanns ett outtalat misstroende mot henne, det kände hon starkt. Ingen sa något konkret, men hon hade svårt att få kollegerna med sig. Hennes förslag möttes för det mesta med tystnad och hon fick sällan motfrågor. Till en början hade hon trott att det handlade om tillfälligheter, men ju längre tiden gick desto mer övertygad blev hon om att motståndet var planerat och medvetet. Hon anade att det förekom både hemliga samtal och möten bakom hennes rygg. Hon önskade att hon kunde fråga någon av sina närmaste medarbetare till råds, men eftersom hon inte begrep vad det handlade om visste hon inte heller vilka hon kunde lita på. Istället blev hon alltmer osäker medan klumpen i magen växte. Hon svängde in framför den stora prästgården i Berg som hon köpt när hon flyttade till Västergötland och som senare blivit hennes 22


och Filips gemensamma hem. Den låg i en vacker trädgård några mil utanför stan, varje dag körde hon den smala vägen över Billingen för att ta sig till jobbet. Hon hade väntat sig att huset skulle bada i ljus och hemtrevnad, men inte en enda lampa var tänd. De mörka fönstren fick huset att likna ett spöklikt pensionat i en skräckfilm hon sett nyligen. Möjligen var det den hastigt växande oron som fick henne att associera till otäcka filmer. Varför var ingen hemma? Hon stängde av motorn och fick upp telefonen ur handväskan. Inga missade samtal eller olästa meddelanden. Emma öppnade bildörren, såg sig omkring. En utelampa lyste upp gårdsplanen, resten av trädgården vilade i mörker. Det hade börjat blåsa, några löv for iväg över gruset. Kanske var det dags för höstens första storm. Filips bil syntes inte till. Han måste ha åkt någonstans utan att berätta det för henne. Hjärtat slog hårt när hon låste upp ytterdörren och klev in i den nersläckta hallen. Tänk om det hänt pojkarna något. En kraftig vind sög tag i huset, det knakade i väggarna. Hon ställde sig i trappan, såg mot den dunkla övervåningen. ”Hallå, är det någon hemma?” ropade hon. Sverker lade ner besticken. ”Någon måste ha hjälpt honom upp i tornet, allt annat är otänkbart. Jag tycker inte att det låter som självmord.” ”Men han hoppade ner”, sa Helena. ”Jag såg det med egna ögon.” ”Hoppade han verkligen? Han kanske tappade balansen och ramlade.” ”Så du tror att det var en olycka?” sa Eva och lyfte sitt vinglas. ”Vad gjorde han där uppe, tittade på stjärnorna? Om han ville att folk skulle se honom och uppfatta hans politiska budskap borde han ha 23


klättrat upp på dagen, det var nog mest en slump att någon upptäckte honom där mitt i natten.” Helena hade utförligt beskrivit händelserna på jobbet och ville höra vännernas synpunkter. Olycka eller politiskt självmord var de alternativ som diskuterats i krisgruppen. ”Polisen borde väl ha någon teori om hur han kom upp?” sa Mikael och reste sig för att hämta en ny vinflaska. ”Det var kanske fler som deltog i hans protest genom att hjälpa honom? Han blev väl upphissad … Kanske i en brandbil?” ”Det skulle man ha märkt”, sa Eva. ”En brandbil både syns och hörs och det bor folk i närheten.” ”Jo”, svarade Helena tankfull. ”Men det står byggkranar och maskiner på campus både dag och natt, de renoverar G-huset. Han kanske blev upphissad i en byggkran? Ibland håller byggarbetarna på sent. Det är inte säkert att man skulle ha lagt märke till ljudet, folk är vana vid att det bullrar.” ”Jag tror att du just löst gåtan”, sa Mikael och fyllde på i glasen. ”Det låter som den mest rimliga förklaringen. Hans medhjälpare måste ha flyttat på kranen sedan studenten klivit av på toppen, det fanns väl ingen maskin intill tornet?” Helena skakade på huvudet. ”Nej, alla maskiner stod en bra bit därifrån.” Hon reste sig. ”Jag hämtar desserten.” Mikael hade lagat en trerättersmiddag med franska förtecken. Efter den inledande löksoppan hade han serverat Coeur de filet Provençal och nu var det dags för Tarte Tatin, fransk äppelkaka. Hon hade hjälpt honom med den, faktiskt gjort det mesta medan han höll på med köttet. Äpplena lyste guldbruna och hon hoppades att den skulle vara god. ”Den ser gudomlig ut”, sa Eva när Helena satte ner kakan på 24


bordet. ”Det blir inte lätt för oss att matcha den här middagen utan att hyra in en kock.” ”Kan du inte berätta lite mer om ditt nya uppdrag på universitetet”, sa Sverker när han tagit för sig av desserten. ”Jag har inte riktigt förstått vad det går ut på.” Helena förklarade att Emma Lundgren utsett henne till vicerektor för internationalisering med ansvar för internationella frågor. Uppdraget var på tre år, sedan skulle hon återvända till sin forskning på den litteraturvetenskapliga institutionen. ”Vicerektor?” sa Eva. ”Betyder det att du ersätter Emma som rektor när hon är ledig?” ”Jag förstår att det låter så.” Helena skrattade till. ”Akademiska titlar är ett litet mysterium. Den som ersätter Emma när hon är borta kallas prorektor, det är Benny Sjöö som är det. Det finns bara en prorektor, däremot kan det finnas flera vicerektorer och vi är lägre ner i hierarkin. Vicerektorerna tillhör ledningen, men kan inte ersätta rektor. Hänger ni med?” ”Jag tror det”, sa Sverker. ”Då måste rangordningen vara rektor, prorektor och vicerektor, i den ordningen. Vilka kommer sedan?” ”Dekanerna som alla leder varsin fakultet. Dekankollegiet är en mäktig sammanslutning som har stort inflytande. Om de är eniga i en fråga och vill driva den är det inte lätt att köra över dem, de brukar få som de vill.” ”Det låter som om det är besvärligt att styra ett universitet”, sa Eva. ”Rektors ord är inte lag, med andra ord?” Helena suckade. ”Absolut inte. Att leda ett universitet är som att dirigera en orkester med enbart solister, har någon klok person sagt. Alla vill köra sitt race och ingen är särskilt intresserad av att samarbeta. Jag tror inte att jag har förstått det tidigare.” 25


”Du kommer att lära dig massor under de här åren.” Mikael lyfte upp formen med äppelkaka. ”Nu äter vi upp det som är kvar. Sedan kan jag underhålla med lite musik till kaffet om ni vill?” ”Gärna”, sa Helena. ”Kan du inte spela din senaste komposition, den som ska vara med i den nya filmen med Ola Rapace?” ”Visst, jag är själv riktigt nöjd med det stycket.” Mikael brukade sätta sig vid Helenas piano så fort han kom innanför dörren, hon älskade att höra honom spela. Levande musik var ett populärt inslag när de hade gäster. Sverker lyfte sitt vinglas. ”Skål för Mikael och Helena, ett fantastiskt värdpar. Snart måste ni komma hem till oss.” Emma gick igenom den stora prästgården och tände lamporna i rum efter rum. Varken Filip, pojkarna eller Elin fanns någonstans. Elin var Filips dotter från ett tidigare äktenskap, Emma hade lärt känna henne som sexåring. Numera var hon tonåring och fortfarande en självklar del av familjen, även om hon mer och mer börjat leva sitt eget liv. Emma satte sig i trappan, tog fram mobilen och slog Filips nummer. Hon kom direkt till röstbrevlådan. Blicken fastnade på en stor tavla i starka färger som de fått i bröllopspresent medan hon försökte komma ihåg vad Filip sagt i gryningen då hon klätt sig i racerfart och hastat iväg till jobbet. Hon kunde inte påminna sig att han sagt något alls, han hade knappt varit vaken då hon förklarade varför hon gav sig av så tidigt. Han hade mumlat något otydligt och sovit vidare. Det var olikt Filip att inte lämna något meddelande, de brukade vara noga med att berätta om sina planer för varandra. Hon tog upp telefonen igen, letade fram numret till Filips mamma. Hon svarade tack och lov direkt. 26


”Det är Emma. Vet du möjligen vart Filip och pojkarna tagit vägen?” ”Ja, de är här hos oss. Elin är också här.” ”Men Filip har inte sagt något … Och hans telefon är avstängd. Jag blev riktigt orolig.” ”Det kan jag förstå, jag trodde att han hört av sig.” Hennes svärmor tvekade. ”Filip mår inte alls bra … Det är kanske bäst att du kommer hit.” Hon körde alldeles för fort, det var lätt att glömma älgar och rådjur när oron höll på att fräta sönder henne. Vad var det för fel på Filip? Hon hade tagit för givet att hans dåliga humör hängde samman med pappaledigheten, att pojkarna sög musten ur honom. Så hade det varit för henne när hon var mammaledig, hon hade stupat i säng om kvällarna alldeles slutkörd. Hade det hänt något som han inte berättat om? Hon tog ett hårdare tag om ratten, spände käkmuskeln. Kvällen skulle inte alls bli som hon tänkt sig. Hon hade sett fram emot att få vräka ur sig allt som hänt på jobbet idag, till och med hoppats att Filip skulle ha middagen klar. Och när pojkarna somnat skulle de ha tänt några stearinljus och satt sig i biblioteket och druckit te. Kanske tagit ett glas sherry eller en whisky också. Filip mår inte bra, hade svärmor sagt. Det kunde i och för sig betyda vad som helst, att han hade maginfluensa eller feber. Men då skulle hon väl ha sagt det. Det hördes på rösten att det var något annat. Så svängde hon in framför villan i Våmb. Ytterdörren stod olåst, hon skyndade sig in utan att knacka. ”Vad är det som har hänt?” 27


Tre timmar senare satt Emma och Filip mitt emot varandra i prästgårdens bibliotek. Emma försökte komma på något att säga. Filip hade inte sagt många ord i bilen trots att hon gång på gång försökt få igång ett samtal. Pojkarna och Elin var kvar hos svärmor som erbjudit sig att vara barnvakt hela helgen för att Emma och Filip skulle få några lugna dagar tillsammans. Emma tvivlade på att det skulle lösa något. ”Har din mamma rätt när hon påstår att du är deprimerad?” sa hon. ”Jag vet inte, kanske … Ingenting känns meningsfullt. Jag har tappat all ork och känner mig nedstämd och likgiltig. Mamma tycker att jag borde sjukskrivas.” ”Jaså.” Emma knep ihop läpparna, hon var trött på svärmors åsikter. ”Varför åkte du till henne med barnen?” ”För att jag inte klarade av att ta hand om dem. De stojade runt här, tjoade och skrek och jag kunde inte få tyst på dem. Istället blev jag arg och röt åt dem flera gånger.” Rösten bröts, men han fortsatte. ”Jag fick panik. Jag blev rädd för mig själv och visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag satte barnen i bilen och körde till mamma.” Hon tog sig för pannan. ”Filip, lyssna på dig själv. En vuxen man, trebarnspappa och kriminalkommissarie … som åker hem till mamma när det krisar.” Hon höjde rösten. ”Varför ringde du inte mig?” ”För att det inte är någon idé.” Blicken var tom. ”Du sitter alltid i möte när jag försöker få tag i dig.” Han reste sig. ”Jag tycker inte att det här samtalet leder någon vart. Jag lägger mig och försöker sova istället.” Emma lät honom försvinna utan att svara. Så hällde hon äntligen upp ett glas sherry, något hon längtat efter ända sedan hon åkte hem från jobbet. 28


Det verkar som om vi befunnit oss i en kris länge fast jag förstått det först idag, tänkte hon och drack en stor klunk. Hon gick fram till cd-spelaren och satte i första bästa skiva. Det råkade bli Chopins andra pianosonat, ett vemodigt stycke som omedelbart fick henne att känna sig ännu mer sorgsen. De mjuka tonerna klingade ut i rummet. Emma tog med sig glaset och satte sig i soffan. Var hon lycklig? Känslorna som växte inombords påminde om de som präglat hennes liv den första tiden i prästgården då hon ofta känt sig nedstämd och olycklig. Fast då hade hon varit ensam på riktigt i det stora huset. Att känna sig övergiven trots att hon hade både Filip och tre barn var mycket värre. Hon blundade och försökte minnas vilka förhoppningar hon haft när hon flyttade till Skaraborg för att bli rektor för Västgöta universitet. Hon kom ihåg att hon varit osäker och nervös i början, men också glad över att ha påbörjat en ny fas i livet. Hon hade gett sig ut på okänd mark, beredd på att oväntade saker kunde hända. Att hon träffat Filip var förstås det bästa, även om det dröjt innan de blivit ett par eftersom hon gång på gång lyckades hamna i hans mordutredningar. Filip var kriminalkommissarie och redan efter några månader hade deras vägar korsats då hennes sekreterare blivit brutalt mördad. Emma rös, trots att det var länge sedan. I tanken återvände hon till nutiden. Dagens händelse då den unge studenten fallit eller medvetet hoppat från kampanilen skulle säkerligen uppta en del av hennes arbetstid framöver. Polisen skulle ställa fler frågor till henne och andra, troligen flest till dem som känt Morgan Svensson. Hon visste ingenting om honom, men kände sig ledsen då hon tänkte på de anhöriga som mist en familjemedlem. Föräldrarna och 29


flickvännen hade dykt upp under dagen och hon hade haft ett kort samtal med dem på sitt tjänsterum. Det hade inte varit lätt att hålla rösten stadig när hon sett deras förtvivlan, men hon hade lyckats förbli professionell trots att det kostat på. Nu släppte hon efter och lät tårarna rinna. Helgen skulle ge henne lite andrum, men redan på måndag väntade ett nytt möte med dekankollegiet. Hon snöt sig och funderade på en lämplig strategi för att hantera de besvärliga dekanerna, men det kändes ganska hopplöst. Hon hade redan prövat allt. Musiken tystnade. Hon tömde sherryglaset och ställde det ifrån sig. Filip var den hon kunde dela sin oro med. Men han hade uppenbarligen egna problem att grubbla över. Hon suckade, bet ihop. Sina bekymmer fick hon bära ensam, så var det bara. Hon släckte lampan som lyst upp biblioteket, gick ut till hallen och kontrollerade att ytterdörren var låst och fortsatte sedan uppför trappan.

30

Profile for Smakprov Media AB

9789164205384  

9789164205384  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded