Inledning
Jag h a r e t t logistiskt problem.
Även om jag för det mesta är i fantastisk fysisk form har jag tio tumörer i levern och bara några få månader kvar att leva. Jag är far till tre små barn och gift med min drömkvinna. Visst vore det lätt att bara tycka synd om mig själv, men det hjälper varken dem eller mig. Så hur ska jag tillbringa den begränsade tid jag har kvar? Självklart ska jag umgås med min familj och ta hand om den. Så länge jag kan tänker jag ta vara på vartenda ögonblick och göra allt för att bidra till att underlätta deras väg till ett liv utan mig. Mindre självklart är hur jag ska kunna lära mina barn allt det som jag skulle ha lärt dem under de kommande tjugo åren. Just nu är de alldeles för små för sådana samtal. Alla föräldrar vill lära sina barn hur man skiljer på rätt och fel, vad vi tycker är viktigt i livet och hur man möter de utmaningar man ställs inför. Vi vill också att de ska veta något om hur våra liv har sett ut, ofta som ett led i att lära dem hur de
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 9
08-10-13 08.40.58
x
Inledning
ska leva. Min önskan att göra det fick mig att hålla en ”sista föreläsning” på Carnegie Mellon University. Dessa föreläsningar videobandas rutinmässigt. Jag visste vad jag gjorde den dagen. Under sken av att hålla en akademisk föreläsning försökte jag stoppa in mig själv i en flaska som en dag skulle sköljas upp på stranden och hittas av mina barn. Om jag vore konstnär skulle jag ha målat tavlor åt dem. Om jag vore musiker skulle jag ha komponerat musik. Men jag är föreläsare. Så jag föreläste. Jag föreläste om livets glädjeämnen, om hur mycket jag uppskattade livet trots att jag har så kort tid kvar för egen del. Jag pratade om ärlighet, integritet, tacksamhet och andra saker som betyder mycket för mig. Och jag ansträngde mig verkligen för att inte vara långtråkig. Den här boken är ett sätt för mig att fortsätta det jag påbörjade på scen. Eftersom tiden är dyrbar och jag framför allt vill ägna den åt mina barn, bad jag Jeffrey Zaslow om hjälp. Varje dag cyklar jag omkring i trakten där jag bor för att få den motion som är så väsentlig för min hälsa. Under femtiotre långa cykelturer pratade jag med Jeffrey i mobiltelefonens headset. Sedan tillbringade han oräkneliga timmar med att hjälpa mig att omvandla mina historier – vi kan väl kalla dem femtiotre ”föreläsningar” – till den här boken. En sak visste vi från början: Detta kan aldrig ersätta en livs levande förälder. Men logistik handlar inte om perfekta lösningar – det handlar om att göra det bästa man kan med begränsade resurser. Såväl föreläsningen som boken är mina försök att göra just detta.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 10
08-10-13 08.40.59
I DEN SISTA FÖRELÄSNINGEN
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 1
08-10-13 08.40.59
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 2
08-10-13 08.40.59
1 Även ett skadat lejon vill ryta
Må ng a
p rof e s sor e r h å l l e r föreläsningar med titeln ”Den sista föreläsningen”. Du kanske har varit på en sådan. Det har blivit en vanlig företeelse på amerikanska universitet. Professorer blir ombedda att reflektera över sin avgång och fundera på vad som betyder mest för dem. Och när de talar kan publiken inte låta bli att begrunda samma fråga: Vilken visdom skulle vi bibringa världen om vi visste att det var vår sista chans? Vad skulle vi vilja lämna efter oss om vi var tvungna att försvinna imorgon? ”Den sista föreläsningen” har funnits som en serie på Carnegie Mellon i många år. Men när organisatörerna väl bad mig hålla en sådan hade de döpt om den till ”Färdvägar” och bjudit in utvalda professorer att ”reflektera över sina personliga och professionella färdvägar”. Det kändes inte som en särskilt spännande beskrivning, men jag tackade ja. Jag blev inbokad i september. Vid det laget hade jag redan fått diagnosen pankreascancer
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 3
08-10-13 08.40.59
4
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
(cancer i bukspottkörteln), men jag var optimistisk. Kanske jag skulle tillhöra dem som hade turen att överleva. Medan jag genomgick behandlingen fick jag flera mejl från föreläsningsarrangörerna. ”Vad tänker du prata om?” frågade de. ”Var vänlig skicka en sammanfattning.” I den akademiska världen finns formaliteter som inte går att bortse ifrån även om man är upptagen av annat, som att försöka hålla sig vid liv. I mitten av augusti fick jag veta att en affisch som skulle informera om föreläsningen måste tryckas, så jag blev tvungen att bestämma mig för ett ämne. Men just den veckan fick jag beskedet: Den senaste behandlingen hade inte fungerat. Jag hade bara några månader kvar att leva. Jag kunde förstås ställa in föreläsningen. Alla skulle förstå. Plötsligt var det så många andra saker som behövde göras. Jag blev tvungen att ta itu med min egen sorg och med bedrövelsen hos dem som älskade mig. Jag blev tvungen att ägna mycket energi åt att få ordning på alla familjeangelägenheter. Men allt detta till trots kunde jag inte släppa tanken på att hålla föreläsningen. Jag blev stimulerad av tanken på att hålla en sista föreläsning som verkligen skulle bli den sista. Vad skulle jag kunna prata om? Hur skulle det tas emot? Skulle jag överhuvudtaget ta mig igenom det? ”De förstår om jag backar ur”, sade jag till min fru, Jai, ”men jag vill faktiskt genomföra det.” Jai har alltid stöttat och uppmuntrat mig. När jag var entusiastisk så var hon också det. Men hon var tveksam till hela idén med en sista föreläsning. Vi hade just flyttat från
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 4
08-10-13 08.40.59
Även ett skadat lejon vill ryta
5
Pittsburgh till sydöstra Virginia så att Jai och barnen skulle ha nära till hennes familj efter min död. Jai tyckte att jag borde spendera min dyrbara tid tillsammans med barnen eller få ordning på vårt nya hus istället för att ägna timmarna åt att förbereda föreläsningen och sedan åka tillbaka till Pittsburgh för att hålla den.
Logan, Chloe, Jai, jag och Dylan.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 5
08-10-13 08.40.59
6
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
”Kalla mig egoist”, sade Jai, ”men jag vill ha hela dig. All tid du ägnar åt att arbeta med föreläsningen är förlorad tid, för det är tid som tas från barnen och från mig.” Jag förstod vad hon menade. Från det att jag blev sjuk hade jag lovat mig själv att ta hänsyn till Jai och respektera hennes önskemål. Jag såg det som min plikt att göra allt som stod i min makt för att lätta på de bördor som min sjukdom hade medfört för henne. Det var därför jag ägnade en stor del av min vakna tid åt att förbereda familjens framtid utan mig. Men jag kunde ändå inte bli kvitt lusten att hålla den här sista föreläsningen. Jag har hållit en del riktigt bra föreläsningar under min akademiska karriär. Men att bli betraktad som den bäste föreläsaren på en datavetenskaplig institution är ungefär som att vara känd som den längste av de sju små dvärgarna. Och just då hade jag en känsla av att jag hade mer att ge, att jag kanske skulle kunna förmedla något speciellt till människor om jag satsade allt. ”Visdom” är ett starkt ord, men det kanske handlade om det. Jai var fortfarande inte glad. Till slut tog vi upp saken med Michele Reiss, psykoterapeuten vi hade börjat gå hos några månader tidigare. Hon är specialiserad på att hjälpa familjer där en medlem har drabbats av en obotlig sjukdom. ”Jag känner Randy”, sade Jai till dr Reiss. ”Han är arbetsnarkoman. Jag vet precis hur det kommer att bli när han börjar jobba med föreläsningen. Han kommer att ägna all tid åt den.” Hon hävdade att föreläsningen helt i onödan skulle stjäla uppmärksamhet från de enorma frågor vi brottades med.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 6
08-10-13 08.40.59
Även ett skadat lejon vill ryta
7
Det fanns en annan sak som gjorde Jai upprörd: För att kunna hålla föreläsningen som det var planerat skulle jag bli tvungen att flyga till Pittsburgh dagen före, och det var Jais fyrtioettårsdag. ”Det är min sista födelsedag som vi kommer att fira tillsammans”, sade hon till mig. ”Menar du verkligen att du tänker överge mig på min födelsedag?” Tanken på att överge Jai den dagen var definitivt smärtsam för mig. Och ändå kunde jag inte släppa tanken på föreläsningen. Jag hade börjat betrakta den som det sista ögonblicket i min karriär, som ett sätt att ta farväl av min ”jobbfamilj”. Jag hade också börjat fantisera om att hålla en sista föreläsning som skulle bli talarkonstens motsvarighet till en basebollspelares sista fullträff med slagträet innan han pensionerar sig. Jag har ju alltid älskat slutscenen i filmen Den bäste, då den åldrade, blödande basebollspelaren Roy Hobbs mirakulöst nog får till ett fantastiskt frivarv. Dr Reiss lyssnade på Jai och mig. I Jai såg hon en stark, kärleksfull kvinna som hade tänkt sig att ägna flera decennier åt att skapa ett fullödigt liv med en man, där de tillsammans fostrade barnen och såg dem växa upp. Nu var vi tvungna att pressa ihop vårt gemensamma liv till några månader. I mig såg dr Reiss en man som ännu inte var redo att helt dra sig tillbaka till hemmets sfär och som definitivt inte heller var redo att lägga sig ner och dö. ”Det kommer att bli sista gången många av de människor jag bryr mig om får se mig personligen”, sade jag ärligt. ”Här har jag en chans att verkligen fundera på vad som betyder mest för mig, att befästa folks minnesbild av mig och kanske åstadkomma något gott på vägen.”
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 7
08-10-13 08.40.59
8
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
Dr Reiss hade flera gånger sett Jai och mig sitta tillsammans i soffan på hennes mottagning med armarna om varandra medan vi grät båda två. Hon sade att hon kunde se den stora respekt vi hade för varandra, och hon blev ofta känslomässigt berörd av vår beslutsamhet att få vår sista tid tillsammans att bli bra. Men hon sade att det inte var hennes sak att avgöra om jag skulle hålla föreläsningen eller inte. ”Det måste vara ert beslut”, sade hon och uppmuntrade oss att verkligen lyssna på varandra så att vi kunde fatta ett beslut som var rätt för oss båda. Med tanke på Jais förbehållsamhet visste jag att jag var tvungen att granska mina motiv ärligt. Varför var den här föreläsningen så viktig för mig? Var det ett sätt att påminna mig själv och alla andra om att jag fortfarande var vid liv? Att bevisa att jag fortfarande hade styrkan att framträda? Var det lusten att få stå i rampljuset en sista gång? Svaret var ja på alla punkter. ”Ett sårat lejon vill veta om han fortfarande kan ryta”, sade jag till Jai. ”Det handlar om värdighet och självaktning, vilket inte är riktigt samma sak som fåfänga.” Det var även en annan process som hade satt igång. Jag hade börjat betrakta föreläsningen som ett redskap för att ta mig till en framtid som jag aldrig skulle få uppleva. Jag påminde Jai om barnens åldrar: fem, två och ett år. ”Du”, sade jag, ”eftersom Dylan är fem kommer han antagligen att ha ett och annat minne av mig. Men hur mycket kommer han egentligen att komma ihåg? Vad kommer du och jag ihåg från när vi var fem år? Kommer Dylan att komma ihåg hur jag lekte med honom eller vad vi skrattade åt? Vagt, i bästa fall. Och
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 8
08-10-13 08.41.00
Även ett skadat lejon vill ryta
9
hur är det med Logan och Chloe? De kommer kanske inte att komma ihåg mig alls. Inte en enda minnesbild. I synnerhet inte Chloe. Och en sak är jag säker på – när barnen blir äldre kommer de att gå igenom en fas när de har ett närmast desperat behov av att veta: Vem var min pappa? Hurdan var han? Föreläsningen skulle kunna hjälpa dem att hitta svaret.” Jag sade till Jai att jag tänkte ordna så att Carnegie Mellon spelade in föreläsningen. ”Jag ska se till att du får en dvd. När barnen blir äldre kan du visa den för dem. Det kommer att hjälpa dem att förstå vem jag var och vad som var viktigt för mig.” Jai lät mig prata till punkt och ställde sedan den givna frågan. ”Om du har saker som du vill säga till barnen eller råd som du vill ge dem, varför inte bara ställa upp en videokamera och spela in här i vardagsrummet?” Där kanske hon hade mig som i en liten ask. Eller kanske ändå inte. På samma sätt som för lejonet i djungeln var universitetsvärlden och lektionssalarna med studenter fortfarande min naturliga miljö. ”En sak har jag lärt mig”, sade jag till Jai, ”och det är att när föräldrar vill säga något till sina barn skadar det inte att få lite bekräftelse utifrån. Om jag kan få en publik att skratta och applådera vid rätt tillfälle kan det kanske ge tyngd åt det jag vill säga till barnen.” Jai log mot mig, den döende estradören, och gav slutligen med sig. Hon visste att jag längtade efter att hitta möjligheter att lämna något efter mig till barnen. Okej. Kanske föreläsningen kunde vara ett sätt. Och med klartecken från Jai stod jag inför en utmaning.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 9
08-10-13 08.41.00
10
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
Hur skulle jag kunna förvandla detta akademiska föredrag till någonting som skulle ge återklang i barnen om ett decennium eller mer? Jag visste att jag inte ville att föreläsningen skulle handla om cancer. Min medicinska historia var som den var och jag hade redan gått igenom den gång efter annan. Jag var inte intresserad av att utbreda mig över, låt oss säga, mina insikter i hur jag hanterade sjukdomen eller hur den gav mig nya perspektiv. Många människor kanske förväntade sig att jag skulle prata om döden. Men det måste handla om livet. * * * ”Vad gör just mig unik?” Det var den frågan jag ville ta upp. Genom att besvara den kanske jag skulle komma på vad jag ville säga. Jag satt tillsammans med Jai i väntrummet på Johns Hopkins Hospital och väntade på ännu ett läkarbesked, och jag testade mina tankar på henne. ”Cancern gör mig inte unik”, sade jag. Det gick inte att säga emot. Varje år får mer än 37 000 amerikaner diagnosen pankreascancer. Jag funderade mycket på hur jag definierade mig själv: som lärare, datavetare, make, far, son, vän, bror, mentor till studenterna. Alla dessa roller värdesatte jag. Men var det någon av rollerna som verkligen utmärkte mig? Även om jag alltid haft ett gott självförtroende visste jag att det krävdes mer än övermod när det gällde den här före-
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 10
08-10-13 08.41.00
Även ett skadat lejon vill ryta
11
läsningen. Jag frågade mig: Vad har jag att erbjuda som ingen annan har? Och när jag satt där i väntrummet slog det mig plötsligt exakt vad det var. Det var som en uppenbarelse: Vad jag än hade uppnått hade alla de saker jag älskade sitt ursprung i de drömmar och mål jag hade som barn … och i sättet jag hade lyckats förverkliga de flesta av dem. Jag insåg att det unika med mig låg i de konkreta drömmarna – från otroligt meningsfulla till riktigt besynnerliga sådana – under mitt fyrtiosexåriga liv. Jag visste att jag trots cancern ansåg mig vara lyckligt lottad eftersom jag hade uppfyllt drömmarna. Och att jag hade uppfyllt mina drömmar berodde till stor del på de saker jag hade fått lära mig av alla möjliga fantastiska människor jag mött i livet. Om jag lyckades berätta min historia med den glöd jag hade inom mig skulle min föreläsning kunna hjälpa andra att hitta ett sätt att förverkliga sina drömmar. Jag hade min laptop med mig i väntrummet, och inspirerad av denna uppenbarelse plitade jag snabbt ner ett mejl till arrangörerna. Jag berättade att jag äntligen hade en föreläsningstitel. ”Ursäkta dröjsmålet”, skrev jag. ”Vi kan kalla föreläsningen ’Konsten att förverkliga sina barndomsdrömmar’.”
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 11
08-10-13 08.41.00
2 Mitt liv i en laptop
Ex a k t
h u r k ata l o g i se r a r man sina barndomsdrömmar? Hur får man andra människor att hitta tillbaka till sina? Som vetenskapsman var detta inte några typiska frågor för mig att brottas med. I fyra dagar satt jag vid datorn i vårt nya hem i Virginia och lade in diabilder och fotografier för att skapa en PowerPointpresentation. Jag har alltid tänkt i bilder, så jag visste att det inte skulle finnas någon skriven text till föreläsningen – inget ordmanus. Men jag samlade 300 bilder av min familj, studenter och kollegor och dussintals udda illustrationer som hade något att säga om barndomsdrömmar. Jag skrev några ord på vissa bilder – små råd och talesätt. När jag väl stod på scen skulle de hjälpa mig att komma ihåg vad jag ville säga. Medan jag arbetade med föreläsningen brukade jag resa mig från stolen en gång var och varannan timme för att umgås med barnen. Jai såg hur jag ansträngde mig för att fortsätta vara engagerad i familjelivet, men hon tyckte fortfarande att jag ägnade alldeles för mycket tid åt föreläsningen, i synnerhet som vi var nyinflyttade i huset. Hon ville naturligtvis att
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 12
08-10-13 08.41.00
Mitt liv i en laptop
13
jag skulle ta itu med flyttlådorna som stod travade överallt i vårt hem. Först hade Jai inga planer på att närvara vid föreläsningen. Hon ansåg att hon behövde stanna i Virginia med barnen för att ta hand om allt som måste göras efter en flyttning. Jag sade hela tiden: ”Jag vill att du ska vara där.” Sanningen var att jag verkligen behövde henne där. Så till slut gick hon med på att ta morgonflyget till Pittsburgh på föreläsningsdagen. Jag var tvungen att åka till Pittsburgh en dag tidigare, så klockan halv två på eftermiddagen den 17 september, samma dag som Jai fyllde fyrtioett, kysste jag henne och barnen och åkte till flygplatsen. Dagen före hade vi firat hennes födelsedag med en liten fest hemma hos hennes bror. Men min avresa var ändå en otrevlig påminnelse för Jai om att hon nu skulle vara utan mig den här födelsedagen liksom alla födelsedagar i framtiden. Jag landade i Pittsburgh och möttes på flygplatsen av min vän Steve Seabolt, som hade tagit flyget från San Francisco. Vi hade blivit vänner många år tidigare, när jag var tjänstledig för att arbeta på Electronic Arts, videospelstillverkaren där Steve ingår i ledningen. Vi blev som bröder. Steve och jag kramade varandra, hyrde en bil och for iväg tillsammans medan vi skämtade på vårt sedvanliga galg humoristiska sätt. Steve sade att han just hade varit hos tandläkaren, och jag stoltserade med att jag inte behövde gå till tandläkaren mer. Vi stannade till vid en restaurang för att äta och jag ställde min laptop på bordet. Jag bläddrade snabbt igenom bilderna,
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 13
08-10-13 08.41.00
14
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
som nu hade skurits ner till 280. ”Det är fortfarande alldeles för många”, sade Steve. ”Alla kommer att ha dött innan du är klar med den presentationen.” Servitrisen, en gravid kvinna i trettioårsåldern med smutsblont hår, kom fram till bordet just när ett foto av mina barn syntes på skärmen. ”Gulliga ungar”, sade hon och frågade vad de hette. Jag talade om det: ”De heter Dylan, Logan och Chloe …” Servitrisen sade att hennes dotter också hette Chloe, och vi log åt sammanträffandet båda två. Steve och jag fortsatte att gå igenom PowerPoint-presentationen, och Steve hjälpte mig att hitta fokus. När servitrisen kom med maten gratulerade jag henne till graviditeten. ”Du måste vara överlycklig”, sade jag. ”Inte precis”, svarade hon. ”Det var en olyckshändelse.” Hon gick igen, och jag satt där förbluffad över hennes uppriktighet. Kommentaren hon slängt ur sig blev en påminnelse om hur slumpen spelar in både när det gäller livets början … och livets slut. Den här kvinnan skulle föda ett barn som blivit till av en olyckshändelse, och hon skulle säkert komma att älska barnet. För egen del skulle jag lämna tre barn som fick växa upp utan min kärlek bara för att jag råkat få cancer. En timme senare var jag ensam i mitt rum på hotellet och barnen fanns kvar i tankarna medan jag fortsatte att plocka bort och flytta om bilderna till föreläsningen. Den trådlösa internetuppkopplingen i rummet fungerade sporadiskt, vilket var irriterande eftersom jag fortfarande letade efter bilder på nätet. Dessutom började jag känna av effekterna av cellgiftsbehandlingen jag hade fått några dagar tidigare. Jag var
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 14
08-10-13 08.41.00
Mitt liv i en laptop
15
illamående och hade kramper och diarré. Jag arbetade fram till midnatt, somnade och vaknade sedan klockan fem på morgonen och hade panik. Jag greps av tvivel på om föreläsningen skulle fungera. Jag tänkte för mig själv: Så här går det när man försöker berätta hela sitt livs historia på en timme! Jag fortsatte att greja, tänka och organisera om. När klockan var elva kändes det som om berättarbågen var bättre – kanske det skulle fungera ändå. Jag duschade och klädde på mig. Vid tolvtiden kom Jai från flygplatsen och åt lunch med mig och Steve. Samtalet var allvarligt, och Steve lovade att hjälpa till att ta hand om Jai och barnen. Halv två döptes datalabbet på universitetet, där jag har tillbringat en stor del av mitt liv, hedersamt efter mig. Jag såg mitt eget namn avtäckas över ingången. Kvart över två befann jag mig i mitt arbetsrum och mådde dåligt igen – jag var helt utmattad, sjuk av cellgifterna, och jag undrade om jag skulle bli tvungen att sätta på mig vuxenblöjan som en säkerhetsåtgärd innan jag gick upp på scenen. Steve ville att jag skulle lägga mig i soffan i arbetsrummet en stund och det gjorde jag, men jag hade datorn på magen så att jag kunde fortsätta att pilla. Jag plockade bort ytterligare sextio bilder. Halv fyra hade en del människor redan börjat ställa sig i kö till föreläsningen. Klockan fyra reste jag mig från soffan och började samla ihop min rekvisita för att promenera till föreläsningssalen. Om mindre än en timme skulle jag stå på scen.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 15
08-10-13 08.41.00
3 Elefanten i rummet
Ja i va r r e da n i föreläsningssalen – oväntat nog var alla
de 400 platserna fyllda – och när jag gick upp på scenen för att göra mig hemmastadd och ställa allt i ordning, kunde hon se hur nervös jag var. Medan jag ägnade mig åt att plocka med min rekvisita lade Jai märke till att jag nästan inte tog ögonkontakt med någon. Hon trodde att jag inte kunde förmå mig att titta på publiken, eftersom hon visste att om jag fick syn på en vän eller en gammal student skulle jag kunna bli för känslomässigt överväldigad av en sådan ögonkontakt. Publiken sorlade medan jag förberedde mig. De som hade kommit bara för att se hur en man som var döende i pankreas cancer såg ut hade säkert en del frågor: Var det mitt riktiga hår? (Ja, jag fick behålla håret under cellgiftsbehandlingarna.) Skulle de kunna märka hur nära döden jag var medan jag pratade? (Mitt svar: Vänta och se!) Trots att det bara var några minuter kvar innan föreläsningen skulle börja fortsatte jag att pyssla på podiet, tog bort
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 16
08-10-13 08.41.00
Elefanten i rummet
17
några bilder, flyttade om några andra. Jag höll fortfarande på med det när jag fick klartecken. ”Vi kan börja”, var det någon som sade. * * * Jag var inte klädd i kostym. Jag hade ingen slips. Jag tänkte inte inta scenen på klassiskt professorsmanér i tweedkavaj med skinnskodda armbågar. Istället hade jag valt att föreläsa klädd i den mest passande av barndomens drömutstyrslar som jag kunde hitta i garderoben. Vid första anblicken såg jag mest ut som grabben som tar emot beställningar i luckan på en snabbmatsrestaurang. Men i själva verket var loggan på min kortärmade tröja ett hedersemblem eftersom den bärs av Walt Disneys idékläckare – de konstnärer, författare och ingenjörer som skapar nöjesparkernas fantasifulla attraktioner. 1995 var jag tjänstledig under ett halvår för att arbeta som idékläckare. Det var en höjdpunkt i mitt liv, en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Därför bar jag även den ovala namnskylten märkt ”Randy” som jag fick när jag jobbade på Disney. Jag hedrade den livs erfarenheten och även Walt Disney själv, som fällt de berömda orden: ”Om du kan drömma om det, kan du göra det.” Jag tackade åhörarna för att de hade kommit, drog några skämt och sade sedan: ”Om det skulle råka vara så att någon har hamnat här utan att känna till bakgrundshistorien tänker jag följa min fars råd. Han sade alltid att om det finns en elefant i rummet bör man presentera den. Tittar man på
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 17
08-10-13 08.41.00
18
de n si s ta för e l ä sn i ng e n
resultaten från mina datortomografiundersökningar kan man se runt tio tumörer i levern, och läkarna har sagt att jag har mellan tre och sex månader kvar av god hälsa. Det var för en månad sedan, så ni kan själva räkna ut resten.” Jag exponerade en jättelik datorbild av min lever på duken. Den hade rubriken ”Elefanten i rummet”, och jag hade förtydligat med röda pilar som pekade på var och en av tumörerna. Jag lät bilden ligga kvar så att publiken kunde följa pilarna och räkna tumörerna. ”Jaha”, sade jag. ”Så är det. Det kan vi inte ändra på. Vi måste bara bestämma hur vi ska reagera. Vi kan inte ändra på korten vi tilldelas, bara hur vi spelar ut dem.” I det ögonblicket kände jag mig verkligen frisk och stark, som Randy från förr, utan tvekan laddad av adrenalin och en fullsatt salong. Jag visste att jag dessutom såg ganska frisk ut och att vissa människor kunde ha problem med att få det att stämma med det faktum att jag snart skulle dö. Därför tog jag upp det. ”Jag är ledsen att göra er besvikna om jag inte verkar så deprimerad eller dyster som jag borde”, sade jag, och när folk hade slutat skratta tillade jag: ”Jag kan försäkra er att jag inte befinner mig i någon förnekelsefas. Tro inte att jag inte är medveten om vad som pågår. Min familj – mina tre barn och min fru och jag – har just brutit upp. Vi har köpt ett underbart hus i Virginia, och det har vi gjort därför att det är bättre för familjen att bo där i framtiden.” Jag visade en bild av det nya huset som vi just hade köpt. Ovanför fotot stod det: ”Jag förnekar inte fakta.”
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 18
08-10-13 08.41.00
Elefanten i rummet
19
Poängen: Jai och jag hade beslutat oss för att rycka upp familjens rötter, och jag hade bett henne lämna ett hem som hon älskade och vänner som brydde sig om henne. Vi hade tagit barnen från sina lekkamrater i Pittsburgh. Vi hade packat ihop våra liv och kastat oss ut i en tornado som vi själv hade skapat, istället för att bara stänga in oss i Pittsburgh och vänta på att jag skulle dö. Och vi hade tagit det här steget för att vi visste att när jag väl var borta skulle Jai och barnen behöva bo på ett ställe där släkten kunde hjälpa till och ge dem kärlek. Jag ville också tala om för publiken att en anledning till att jag såg fräsch ut och mådde ganska bra var att kroppen hade börjat återhämta sig efter den pärs av cellgifter och strålning som jag hade gått igenom. Jag fick nu en palliativ behandling med symptomlindrande cellgifter som var lättare att uthärda. ”Min hälsa är fenomenalt bra just nu”, sade jag. ”Jag menar, den största paradox ni någonsin kommer att uppleva är att jag är i verkligt god form. Jag är faktiskt i bättre form än de flesta av er.” Jag förflyttade mig till mitten av scenen. För några timmar sedan hade jag inte varit säker på att jag skulle orka göra det jag tänkte göra, men nu kände jag mig full av mod och styrka. Jag sjönk ner på golvet och började göra armhävningar. Publiken skrattade och applåderade överraskat, och det var nästan som om jag kunde höra en kollektiv suck av lättnad. Det här var inte bara någon som skulle dö. Det var ju jag. Nu kunde jag börja.
Pausch_Sista forelasningenNY.indd 19
08-10-13 08.41.00