9789197684224

JESPER SVENBRO

FÖRSOKRATIKERN SAPFO OCH ANDRA STUDIER I ANTIKT TÄNKANDE

logos

.

nr 8 . p a t h o s

glänta produktion

jesper svenbro Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande logos · pathos nr 8 © gl ä n ta produk tion, göteborg 2007. w w w.gl a n ta.org all a r ät tigheter förbeh ålles. kopiering uta n förl agets medgiva nde ä r förbjuden. gäller äv en för undervisningsbruk.

Redaktörer för serien Logos · Pathos m a ria joh a nsen, m ats rosengr en & ol a sigurdson Grafisk form jens a ndersson Sättning rich a rd lindm a rk Tryck munk r ekl a m ab, munk edal 2007 Med bidrag från wilhelm & martina lundgrens vetenskapsfond isbn: 978-91-976842-2-4

Företal 7 Inledning 13 1. Försokratikern Sapfo 34 2. Att föreställa sig det aldrig sedda 49 3. Att seende se 66 4. Thysía och måltidsgemenskap 88 5. Måltiden och demokratin i det antika Grekland 100 6. Ett teologiskt korrekt självmord 108 7. Ett teologiskt korrekt självmord (föreläsningsversion) 127 8. Sylosons mantel 138 9. Mellan aietós och AIAI 151 10. Hyacint och krokus 171 11. Placera mig på en sockel och jag ska bli en bronsstaty 179 12. Orbilius staty 197 13. Kérambos-myten 206 14. ”Din luta, vad är vitsen?” 224 15. Satyrerna och lyran 241 16. Verkstadens gudomligheter 247 17. Bihang. Tre seminarier om Martin P:n Nilsson 263 Tidigare publicering 310 Noter 314 Personregister 374

företal

i början av 2006 fick jag en förfrågan från bokförlaget Glänta om att sammanställa en volym bestående av vetenskapliga texter.

En första version var inriktad på seendet i den försokratiska filo­ sofin och kunde omgående kompletteras med en översättning av en relativt ny artikel. Denna handlade om hur grekerna föreställ­ de sig att gudarnas portion vid offret ”nådde sin adressat” – i det ­osynligas sfär.

Men manuskriptet växte och nya teman tycktes naturligt ­länka sig till det ursprungliga. Mellan det första kapitlet, som slutligen fått ge titel åt hela boken och som är det senast tillkomna,1 och det sista, som är den näst yngsta texten, grupperar sig fjorton kapitel av varierande längd och karaktär.2 I en första fas står försokra­ tikernas tänkande i centrum (kapitel 1–3), i en andra fas skiftar fokus till grekernas föreställningar kring måltidsgemenskap och ­offrande (kapitel 4–5) för att – via slaktmetaforiken i Sofokles Ajas, om man så vill – gå in i en tredje fas, vars huvudtema utgörs av en serie mytanalyser (kapitel 6–15).

Att behandla grekisk tanke i den ordningen, att alltså gå från lógos till myˆthos, kan te sig bakvänt; förfarandet är nämligen inte tänkt som ett slags kronologiskt nedstigande från ett rationellt 400tal f Kr till en homerisk eller förhomerisk ”mytskapande” forntid.

Motiveringen är en annan. Jag menar helt enkelt att mytskapandet med stor vitalitet fortsätter också efter försokratikernas framträ­ dande. Det fortsätter in i efterklassisk tid, och ett av de kapitel, som jag skrivit tillsammans med min gode vän och kollega John Scheid, gör gällande att utarbetandet av nya myter fortgår ända in i den ro­ 7

merska kejsartiden (kapitel 11); i det påföljande kapitlet, också det skrivet tillsammans med Scheid, hävdas det att det rentav fortsätter in i modern tid. Det är denna ”det rationella tänkandets och mytens historiska samexistens” som får rättfärdiga förhållandet att boken börjar med försokratikerna och slutar med ett kapitel om teknik­ uppfattningen i en epok då rationaliteten borde ha triumferat men uppenbarligen inte gjort det: den avslutande texten, som behandlar ”krukmakarverkstadens gudomlig­heter”, försöker nämligen nyan­ sera den vedertagna föreställningen, att hantverkskunnandet är det rationella tänkandets första form i det antika Grekland.3 För att mera generellt presentera det forskningssammanhang där jag kommit att verka har jag låtit boken inledas av en text ägnad vad jag så sent som 1995 kallade ”nyare fransk antikforsk­ ning”. Den utgjorde ursprungligen underlaget till ett seminarium vid Dramatiska institutet i Stockholm. Omvänt följer som epilog en i tidskriften Glänta publicerad text om ”Martin P:n Nilsson och den genetiska determinismen” (2005). Den har ingen omedel­ bar relation till de föregående kapitlen – men däremot till min ”In­ ledning”, där dess insinuanta utgångspunkt ges en första formule­ ring4 – utan är ett fristående exempel på den självrannsakan som med nödvändighet är en del av ett antikstudium värt namnet. i nästan två decennier (1982–2001) ledde jag tillsammans med John Scheid ett forskningsseminarium vid École Pratique des ­Hautes Études i Paris. Ett tidigt exempel på vårt samarbete redovisades 1984 i en artikel om Kartagos mytiska grundläggning; artikeln cite­ ras ingående i kapitlet om Ajas-myten (kapitel 9). Därefter ägnade vi oss åt Plutarchos Quaestiones Romanae, åt vävandet som myt eller metafor i Grekland och Rom, åt den antika kalendern (den astronomiska snarare än festkalendern), åt mytteori och mytana­ lys, åt den antika polyteismen samt åt delandets och fördelandets problem i det grekiska offret. Flertalet av de kapitel som ingår i föreliggande bok har sin upprinnelse i dessa seminarier, och det är därför på sin plats att säga några ord om den specifika form som verksamheten haft. École Pratique des Hautes Études kan betecknas som en dokto­ randskola, där lärarna för sina studenter regelbundet lägger fram 8

sin pågående forskning. Målet är inte bara att presentera fram­ gångsrika och därmed ”exemplariska” forskningsresultat. Stor vikt läggs nämligen vid att läraren visar hur man bär sig åt när man i sin forskning råkat i svårigheter eller rentav hamnat i en återvändsgränd. Detta får till följd att seminarierna inte präglas av den perfektionism som jag förknippar med ”högre seminarier” vid andra lärdomssäten. Tvärtom är utgångsläget sådant att det inbju­ der till visst risktagande, samtidigt som det möjliggör konstruktiv kritik, dvs kritik som kommer på ett så tidigt stadium i arbetet, att den okonstlat kan integreras i ett framtida resultat. Medan en text som ”Kérambos-myten” (kapitel 13) utgör slutprodukten av ett sådant arbete – som hörde hemma i Scheids och mina semina­ rier om den antika kalendern (1993–94) och mytens poetik (1994– 96) – kan däremot de tre seminarier som presenteras i bokens av­ slutande ”Bihang” ge en inblick i ett pågående forskningsarbete: här finner man textunderlaget till tre successiva seminarier, som re­ presenterar olika faser i en undersökning där kritik och självkritik varit av avgörande betydelse. Ingen ”slutprodukt” redovisas.

Andra texter har tillkommit inom ramen för de kollektiva semi­ narier som under lång tid utgjort ett slags ”skyltfönster” för det forskningscentrum jag tillhör, Centre Louis Gernet i Paris. Dessa seminarier har kunnat behandla ”den inre människan” (Problèmes de l’intériorité, 1997–1999) eller grekernas tékhnai (Valeurs et fonctions des arts, 2003–2005): kapitel 6 om Ajas-gestalten har sin upprinnelse i den förra seminarieserien, som jag ledde till­ sammans med Catherine Peschanski; kapitel 16 om ”verkstadens gudom­ligheter” tillkom i samband med den senare, som jag ledde tillsammans med Jean-Louis Labarrière och Bernard Vitrac. på ett metodiskt plan kan flera kapitel sägas ha strukturalis­ tisk prägel. De representerar en nedtonad version av den struk­ turalism som var dominerande omkring 1970 och som genom Marcel Detiennes Les Jardins d’Adonis (1972) fick ett genombrott inom antikvetenskapen. Att Detienne 1979 med L’invention de la mytho­logie tycktes såga av den gren han satt på – med tanke på att boken innebär en vidräkning med Lévi-Strauss ­oskuldsfulla myt­ begrepp5 – bör emellertid inte tolkas så, att strukturalismen där­ 9

med var överspelad. Den strukturalistiska euforin från åren kring 1970 tillhörde förvisso det förflutna, och den ideologiska karak­ tär som strukturalismen fått, t ex i debatten mellan Jean-Paul Sar­ tre och Claude Lévi-Strauss, tycktes redan orimlig. Men ett visst tillvägagångssätt i studiet av antikens berättelser, riter, bilder och ordspråk hade fått fast fot, inte minst bland medlemmarna i det forskningscentrum som Jean-Pierre Vernant grundade i början av 1960-talet, det nyss nämnda Centre Louis Gernet. Om den ideolo­ giska debatten kring strukturalismen var överstånden, hade alltså några metodiska principer av strukturalistiskt slag konsoliderats: Inte genom att upprepas i tomma teoridiskussioner utan genom att ha visat sig användbara i den praktiska analysen. Och i synnerhet i analysen av vad jag kallar ”herrelösa” berättelser. Vad menar jag med detta?

De flesta grekiska myter saknar kontext i den bemärkelsen att vi inte känner till det konkreta sammanhang där de tagit form. Vi vet helt enkelt ingenting om personerna som berättade dem och om situa­tionen där de berättades. I de fall där vi omvänt är bättre underrättade om förutsättningarna för en viss myt, är tolknings­ läget givetvis ett annat. Ett sådant fall utgör Zalmoxis-myten, så som den nyligen presenterats av den unge rumänske historikern Dan Dana i en avhandling, där mytens osannolikt långa rad av transformationer, från Herodotos till modern tid, är föremål för en inträngande analys.6 Till ett komplett inventarium över mytens va­ rianter fogar nämligen Dan Dana en i det närmaste lika komplett kontextualisering av varianterna. Dan Dana behöver därmed inte begränsa sin analys till varianternas formella egenskaper, och hans arbete tycks ge vid handen, att en strukturalistisk approach blir intressant först när man inte hittar någon enkel angreppspunkt, så som är fallet vid studiet av en kontextberövad eller ”herrelös” be­ rättelse. För vad kan man göra med en berättelse som når oss utan minsta uppgift om sin tillblivelse? Göra en dygd av nödvändig­ heten och ­betrakta den som ”tidlös” eller ”allmängiltig”?

I kapitlet ”Din luta, vad är vitsen?” (kapitel 14) analyserar jag med en i huvudsak strukturalistisk metod det sätt varpå berättel­ sen om Hermes boskapsstöld transformeras till en ny men igen­ kännlig variant av samma berättelse. Den äldre versionen handlar 10

på ett plan om uppfinningen av gravstenen, som den senare ver­ sionen ersätter med uppfinningen av lyran. I den förra versionen är Hermes vuxen, i den yngre ett nyfött barn. I den första versio­ nen är det pratkvarnen Battos som förvandlas till sin egen tigande gravsten, medan den andra låter den stumma sköldpaddan avli­ vas för att efter döden bli en flerstämmigt klingande lyra. I den förra versionen håller gravstenen tillbaka den döde, medan lyran å sin sida är förutbestämd att bli det ”återkomstens instrument” som senare förknippas med Orfeus besök i underjorden. Denna se­ rie logiska omkastningar är ett fenomen som strukturalismen lärt oss att identifiera och hantera; och med tanke på att vi ingenting vet om de konkreta sammanhang där respektive versioner upp­ stod och nedtecknades, får vi försöka göra det bästa möjliga av situationen och bekanta oss med berättelserna och deras allmänna kultur­kontext – med strukturalismens hjälp.

Efter att länge ha arbetat med analysen av Hermes boskapsstöld i dess två olika versioner blev jag emellertid övertygad om att ­dessa båda ”herrelösa” varianter hör hemma i ett sammanhang av rivali­ serande Hermes-kulter. I den ena av dessa presenteras ­Hermes som en vuxen boskapsstjuv, medan man inom ramen för den andra pa­ rodierar den förra genom att ungefär påstå: nejdå, den Hermes som stal sin bror Apollons boskap var inte alls den där skägg­ prydde guden ni talar om utan tvärtom en lurig liten pojkvasker, som på sin första levnadsdag utförde stölden; och det som han uppfann var inte den dystra gravstenen, som ni tråkmånsar påstår, utan tvärtom den klingande lyran, den festliga samvarons musik­ instrument hos oss levande människor.

Denna rivalitet mellan två Hermes-kulter är visserligen en hypo­ tes utan egentligt underlag, men den kan ändå hjälpa oss att förstå hur de binära oppositioner som berättelserna präglas av har kom­ mit på plats. För det är ju inte på det viset, att berättare och dik­ tare i det gamla Grekland (eller indianska mytberättare i Amerika) skulle ha haft speciell fallenhet för ekvationer, algebra eller algo­ ritmer – av det slag som präglar Lévi-Strauss analyser i Mythologiques. Anledningen till att en rad termer i den ena versionen står i binärt motsatsförhållande till en rad termer i den andra måste vara att den nya versionen polemiskt säger emot den gamla och kastar 11

om dess begrepp, samtidigt som den gamla berättelsen måste vara igenkännlig tvärsigenom den nya. Det är inte så att myterna ”ut­ byter tankar med varandra” i våra arkiv.7 De bär i stället prägeln av de för oss okända individer som i ett givet men förlorat sam­ manhang förnyade deras innebörd.

Inledning Grekerna utan mirakel

1982 översatte jag tillsammans med Elisabeth Lemaire en arti­ kel av Jean-Pierre Vernant till svenska. I vår översättning fick den titeln ”Avbildandet av det osynliga och ’dubbelgångarens’ psy­ kologiska kategori: grekernas kolossós” och publicerades i konst­ tidskriften Kalejdoskop. Det var om jag inte tar miste den första text av Vernant som översattes till svenska.1 I Paris gick jag till det franska förlaget som hade copyright på texten – artikeln ingår i själva verket som ett kapitel i bo­ ken ­Mythe et pensée från 1965 – för att fråga om den svens­ ka tidskriften fick trycka den. Jodå, svarade man hos François ­Maspero, det har vi ingenting alls emot; och det kostar ingen­ ting heller! Däremot var man på förlaget intresserad av att få veta orsaken till att man från svensk sida visat så lite intresse för Vernants böcker. Det gällde inte bara Mythe et pensée från 1965 utan även ­Mythe et tragédie från 1972, som Vernant skrivit till­ sammans med ­Pierre Vidal-­Naquet och som 1986 skulle få en uppföljning i Mythe et tragédie deux av samma författare och på samma förlag (även om för­laget då inte längre hette François Maspero utan hade bytt namn till Éditions La Découverte). Det gällde också Mythe et société av Vernant från 1974. Det gällde säkert också en rad andra böcker: Marcel Detiennes Les Maîtres de vérité dans la ­Grèce archaïque, utgiven 1967; Pierre Vidal­Naquets Le ­Chasseur noir från 1981. Och kanske framför allt en veritabel klassiker i samma tradition: Louis Gernets posthumt utgivna Anthropologie de la Grèce antique, med ett viktigt för­ ord av Vernant från maj 1968.

13

De flesta av dessa böcker hade redan översatts till ”de stora kul­ turspråken”, påpekade man. Varav kom sig det totala ointresset från svenskt håll? När det gällde t ex Louis Althussers böcker, som också kommit ut på Maspero, hade de ju allesammans nästan om­ gående översatts till svenska.

Jag mumlade något om de svenska universitetsbibliotekens in­ köpspolitik: nere i Lund hade jag hört att Vernants böcker inte inköpts av UB eftersom det i Masperos katalog också fanns namn som Che Guevara och Althusser, vilket var tillräckligt skäl för att man inte skulle införskaffa dem. För UB:s dåvarande 1:e bibliote­ karie, ursprungligen klassisk arkeolog, skulle alltså detta ha varit skäl nog för att inte beställa böckerna ifråga, trots att de handlade om hans eget ämnesområde, det antika Grekland. Eller kanske var det just därför?

Jag hade alltså inget svar på frågan, även om jag kände på mig att jag rimligtvis borde vara i besittning av tillräckligt med infor­ mation för att någon gång kunna formulera ett svar. Och där befin­ ner jag mig väl fortfarande, trots att det gått drygt två decennier.

Jag har ingen färdig förklaring till det svenska ointresse för den franska forskningstradition som börjar med Louis Gernet och som har burits upp av Vernant, Vidal-Naquet, Detienne och i en senare fas också av Nicole Loraux – vars bok Les enfants d’Athéna kom 1981 – liksom av en växande skara andra forskare, både i Frank­ rike och i andra länder (man kan nämna USA och Italien). Nu ska det sägas att det sedan Elisabeth Lemaire och jag översatte artikeln för Kalejdoskop kommit ytterligare texter på svenska av Vernant.2 Men för att nu återvända till den svenska attityden till den fran­ ska forskningstraditionen bör jag nog först i all korthet redo­göra för min egen utveckling. Hur hamnade jag själv i den? Jag hade studerat latin och grekiska i Lund på sextiotalet och var, så där 1966 eller 1967, ganska tveksam till om jag skulle fortsätta eller inte. Jag var helt enkelt inte säker på om jag kunde motivera en så speciell eller marginell studieinriktning. Under sextiotalets första år hade jag rätt intensivt upplevt ­Herbert Tingstens och Olof La­ gercranz attack på latinet vid det gamla gymnasiet, och allt tydde på att de klassiska språkens framtid i Sverige var komprometterad.

Gymnasiereformen bekräftade mitt intryck.

14

Så kom då Marshall McLuhans böcker, som för många humanis­ ter blev en vitamininjektion; så också för mig, eftersom ju t ex Ho­ meros spelar en strategisk roll i hans resonemang om media. Här befann sig plötsligt det arkaiska Grekland mitt i den samtida debat­ ten! Men riktigt säker på vad jag ville syssla med blev jag inte förrän något år senare. Då var det i stället marxismen som tycktes ge en stadig grund för min inriktning på den antika grekiska kulturen; jag kom snart att läsa George Thomsons böcker, ­Aeschylus and Athens, välkänd bland teaterfolk, och The First ­Philosophers, böcker som visserligen var präglade av kommunistisk ortodoxi men som ändå hjälpte mig vidare. Jag hade förmodligen inte fortsatt med grekis­ kan om det inte varit för marxismen och George Thomson.

Men när jag kom i kontakt med annan marxistisk forskning inom det antika gebitet, t ex östtysk, blev detta en stor besvikelse.

Här tycktes det viktigaste vara att finna belägg för att Marx och Engels hade haft rätt i sina utsagor om de antika samhällena. Jag hade kommit ur askan i elden. Det var ju inte heller detta jag ville.

Samtidigt kunde jag konstatera att mitt intresse för en marxistisk interpretation av antiken inte nämvärt delades av vare sig specia­ listerna på antiken, som vanligen hade en konservativ samhälls­ syn, eller av de vänsterintellektuella, för vilka antikstudiet var för­ knippat med borgarklassens kulturella hegemoni.

Hösten 1969 befann jag mig på stipendium i USA och fick då via en av mina lärare, Adam Parry, tipset att skaffa Jean-Pierre ­Vernants Mythe et pensée. Min franska var då inte mycket att ­hurra för, men jag insåg rätt snart att jag här hade att göra med en på sitt sätt marxistisk forskning, som fördelaktigt skilde sig från allt annat jag sett i samma genre. Nåja, om den var riktigt marxis­ tisk eller ej var väl en definitionsfråga. Men den marxistiska inspi­ rationen i boken var i alla fall tillräckligt stark för att kunna iden­ tifieras. Kanske var det just den relativa friheten i umgänget med marxismen som först tilltalade mig i den här boken; men viktigare var nog det faktum att den tycktes höra hemma i samma tradition som Claude Lévi-Strauss Anthropologie structurale (1958), som jag hade arbetat mig igenom något år dessförinnan.

När jag kom tillbaka från USA hade jag alltså Vernants bok med mig och tog rätt snart kontakt med honom. Han skickade mig den 15

då nyutkomna Mythe et tragédie och sen dröjde det inte länge för­ rän jag förlade mina studier till Frankrike. För att sammanfatta denna besvärande självbiografiska utvikning: det var signifikativt nog utanför Sveriges gränser som jag kom i kontakt med den då mycket ”nya” franska antikforskningen. Som om det svenska im­ munförsvaret – metaforen är Göran Printz-Påhlsons – inte skulle ha tillåtit mig att göra det i Sverige.

Hur ska jag då karakterisera den forskningstradition jag kom i kontakt med och som jag sedan dess blivit trogen? Jag befinner mig alltså inom den här traditionen och saknar följaktligen den distans till den som hade varit önskvärd. Jag har ingen journalis­ tisk relation till den. Med andra ord har jag under lång tid vant mig vid att arbeta med ett visst perspektiv som jag tar för givet och som mina kollegor och jag själv bara sällan explicit formule­ rar eller ifrågasätter, bl a helt enkelt därför att det visat sig fram­ gångsrikt. I takt med att detta perspektiv har ”visat sig framgångs­ rikt” och lockat till sig nya forskare, har situationen också blivit en annan än den som rådde omkring 1970 då Vernants forsknings­ centrum var en utåt mycket anspråkslös företeelse, präglad av en enorm inre dynamik.

Vem var då Jean-Pierre Vernant? Han föddes 1914 i Provins strax sydöst om Paris och är ursprungligen filosof till facket. Han undervisade länge i just filosofi på gymnasiestadiet, vilket delvis kan förklara hans förmåga att tala enkelt om svåra ting. Under trettiotalet gick Vernant med i kommunistpartiet och han var fi­ losofilärare nere i Toulouse när kriget bröt ut. Filosofilärare för­ blev han, men var samtidigt med i motståndsrörelsen, där han spe­ lade en ledande roll, inte minst vid befrielsen av Toulouse. Efter krigsslutet tillhörde Vernant redaktionen för den kommunistiska tidningen Action men betraktades inom partiet som en farligt ka­ rismatisk intellektuell, varför inget avancemang i partiapparaten blev möjligt. I den situationen valde Vernant, då lite över trettio år gammal, att bli forskare. Närmare bestämt inom religionsveten­ skapen, med den grekiska antiken som specialitet.

Under sin tid i Toulouse hade han stiftat bekantskap med Ignace Meyerson. Meyerson var en forskare av polskt-judiskt ursprung som hade hamnat i Paris efter den första ryska revolutionen 1905.

16

Svenbro Logos Pathos omslag

07-09-13

15.39

Sida 1

.

nr 8 . p a t h o s

glänta produktion isbn: 978-91976842-2-4

9

789197 684224

JESPER SVENBRO

logos

FÖRSOKRATIKERN SAPFO OCH ANDRA STUDIER I ANTIKT TÄNKANDE

Detta är en bok om den mytiska berättelsens poetik – till exempel om hur egennamnet Orfeus tycks ha genererat hela scenariot till den berömda berättelsen om nedstigandet till dödsriket och det förtvivlade försöket att vinna tillbaka Euridike. Orfanós betyder inte bara ”föräldralöst barn” utan också ”änkling”, órfne- betyder ”mörker, i synnerhet dödsrikets”, orfós är slutligen namnet på en fisk som lever extremt länge efter att ha styckats – liksom Orfeus avslitna huvud lever vidare och sjungande driver över havet ända till Lesbos stränder. Hela berättelsen skulle alltså rymmas i, och frambringas av, namnet Orfeus.

I en serie undersökningar har Jesper Svenbro låtit egennamnet vara utgångspunkten för sina studier – till exempel ”Kerambos” som visar sig förklara hur lyran uppfanns och ”Ajas” vars självmord finns inskrivet i hans eget namn.

Boken rymmer också betraktelser över perceptionens problem, över vad antik filosofi kan lära oss om detta, samt över offrets roll i det grekiska tänkandet och hur denna roll har missförståtts. Svenbros sätt att arbeta, som förenar filologisk kunskap med uppfinningsrik hermeneutik och teoretisk öppenhet är utmärkande för den världskända forskningsmiljö i Paris, Centre Louis Gernet, där Svenbro varit verksam som lärare och forskare under de senaste trettio åren. Boken är den första större samlade presentationen av Svenbros teoretiska verk på svenska.

l o g o s . nr 8 . p a t h o s glänta produktion

Jesper Svenbro, född 1944, är filolog vid Centre Louis Gernet i Paris, specialiserad på antikens diktning, myter och poetik med publikationer som Phrasikleia (1993), Myrstigar (1999) och, tillsammans med John Scheid, The Craft of Zeus: Myths of Weaving and Fabric (1996).

Svenbro är också poet med flera diktsamlingar på svenska, bland dem Vid budet att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian (1996), Installation med miniatyrflagga (1999), Pastorn min far (2001) och Himlen och andra upptäckter (2005). Sedan hösten 2006 är Svenbro ledamot i Svenska Akademien.

JESPER SVENBRO

FÖRSOKRATIKERN SAPFO OCH ANDRA STUDIER I ANTIKT TÄNKANDE

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathosseminariet fungerat som ett forum för samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi.

Skriftserien logos . pathos redigeras av Maria Johansen, Mats Rosengren och Ola Sigurdson. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta –Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik nr 6. Ola Sigurdson: Himmelska kroppar – Inkarnation, blick, kroppslighet nr 7. Mattias Martinson: Postkristen teologi – Experiment och tydningsförsök nr 8. Jesper Svenbro: Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande

logos

.

nr 8 . p a t h o s

glänta produktion