Jane Austen
ÖVE RTAL N I NG
Översättning av Jane Lundblad
Modernista stockholm
1 S i r Wa l t e r E l l i o t till Kellynch Hall i Somersetshire var en man, som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern; där fann han sysselsättning under overksamma timmar och tröst under betryckta; där väcktes hans sinne till beundran och vördnad under begrundan av den fåtaliga återstoden av tidiga sköldebrev; där genomgick alla ovälkomna känslor som kunde uppstå ur de husliga förhållandena en naturlig förvandling till medlidande och förakt medan han bläddrade igenom de nästan ändlösa adelsutnämningarna under det senaste århundradet; och om alla andra sidor var maktlösa kunde han där med ett intresse som aldrig svek läsa sin egen historia. Den sida vid vilken älsklingsboken alltid föll upp var följande: ELLIOT TILL K ELLY NCH H A LL Walter Elliot, född 1 mars, 1760, gift 15 juli 1784 med Elizabeth, dotter till James Stevenson Esq. till South Park i grevskapet Gloucester, död 1800. Barn i detta gifte: Elizabeth, född 1 juni, 1785, Anne, född 9 augusti, 1787. En son, död vid födelsen, 5 november, 1789. Mary, 20 november, 1791.
Precis så hade avsnittet ursprungligen tett sig när det kom från boktryckaren, men sir Walter hade förbättrat det genom att till sin egen och familjens upplysning efter Marys födelsedatum tilllägga följande ord: »Gift 16 december 1819 med Charles, son och arvtagare till Charles Musgrove, Esq. till Uppercross i grevskapet Somerset« och genom att med yttersta noggrannhet anteckna den dag och månad då han hade förlorat sin hustru. Sedan följde i de vanliga ordalagen historien om den gamla 5
och aktningsvärda familjens tillväxt: om hur den först hade varit bofast i Cheshire, hur den var omnämnd i Dugdale,* hade innehaft posten som konungens befallningshavande, representerat tre på varandra följande parlament, hur den visat sin lojalitet och en valkrets i hur den under Karl II:s första regeringsår hade förlänats barontitel; där stod också uppräknade alla de damer vid namn Mary oeh Elizabeth som de hade gift sig med; tillsammans fyllde allt detta två goda kvartosidor, avslutade med vapnet och valspråket, »huvudsäte, Kellynch Hall i grevskapet Somerset« och sedan återigen sir Walters handstil i denna final: »Arvinge: William Walter Elliot Esq., sonsonson till den andre sir Walter.« Fåfängan var begynnelsen och änden på sir Walter Elliots karaktär: personlig fåfänga och bördsfåfänga. I sin ungdom hade han sett påfallande bra ut och var nu vid femtiofyra år fortfarande en mycket ståtlig karl. Få kvinnor tänkte mer på sitt yttre än han gjorde, och ingen kammartjänare till en nyutnämnd lord kunde vara mer förtjust över den ställning han intog i samhället. Enligt hans åsikt kunde skönhetens välsignelse endast överträffas av en barontitel, och den sir Walter Elliot som förenade dessa gåvor utgjorde det ständiga föremålet för hans varmaste respekt och hängivenhet. Hans vackra utseende och hans rang kunde i ett avseende med rätta göra anspråk på hans förkärlek eftersom det måste ha varit dem han hade att tacka för en hustru vars karaktär var mycket överlägsen allt hans egen kunde göra anspråk på. Lady Elliot hade varit en utomordentlig kvinna, förnuftig och älskvärd, vars omdöme och uppförande, om man nu skulle förlåta den ungdomliga förälskelse som gjort henne till lady Elliot, aldrig senare hade fordrat något överseende. Hon hade i sjutton års tid accepterat, mildrat eller dolt hans brister och främjat hans verkligt aktningsvärda egenskaper; och fast hon inte för egen del * Sir William Dugdale, författare till Antiquities of Warwichshire, 1605–1686.
6
precis var världens lyckligaste människa, hade hon i sina plikter, sina vänner och sina barn funnit nog för att vara fäst vid livet och ingalunda finna det likgiltigt att uppmanas lämna dem. Tre flickor, av vilka de båda äldsta var sexton och fjorton år, var ett allvarligt arv för en mor att lämna efter sig, eller kanske snarare ett allvarligt åliggande att överlämna till en egenkär och oförståndig faders myndighet och ledning. Hon hade emellertid en mycket nära vän, en förståndig och förtjänstfull kvinna, som av stark ömhet förmåtts att bosätta sig i hennes närhet i byn Kellynch; och det var huvudsakligen till hennes vänlighet och råd som lady Elliot satte sin lit för att döttrarna skulle få den bästa hjälp och upprätthålla de goda grundsatser och den bildning, som hon hade varit angelägen att skänka dem. Denna vän och sir Walter gifte sig inte med varandra, vad deras bekantskapskrets än må ha väntat sig i det avseendet. Tretton år hade gått sedan lady Elliots död och de var fortfarande nära grannar och förtroliga vänner, men den ene förblev änkeman, den andra änka. Att lady Russell, med sin stadgade ålder och karaktär och sin synnerligen goda försörjning, inte hade en tanke på ett andra äktenskap behöver inte ursäktas inför allmänheten, som har lättare för att bli oskäligt missnöjd när en kvinna gifter om sig än när hon inte gör det; men att sir Walter förblev ogift förtjänar att förklaras. Här må alltså avslöjas att sir Walter som god far (och efter att i hemlighet ha lidit ett par missräkningar efter mycket oförnuftiga frierier) satte en stolthet i att förbli ogift för sin kära dotters skull. För den ena av döttrarna, den äldsta, skulle han verkligen ha kunnat offra vad som helst, vilket han inte blivit särskilt frestad att göra. Elizabeth hade vid sexton års ålder fått ärva allt som var möjligt av moderns rättigheter och ställning, och eftersom hon såg mycket bra ut och var mycket lik honom, hade hennes inflytande alltid varit stort och de hade samsats på det mest lyckliga vis. Hans två andra barn var mycket mindre uppskattade. Mary hade förvärvat en något konstlad betydelse 7
genom att bli mrs Charles Musgrove, men Anne, som hade en själens finess och en karaktärens mildhet, vilken med nödvändighet skulle ha gjort henne högt skattad av människor med verkligt god uppfattning, betydde ingenting för vare sig fadern eller systern; hennes ord hade ingen vikt, hon fick alltid vara färdig att offra sin bekvämlighet – hon var bara Anne. Men för lady Russell var hon en mycket kär och högt skattad guddotter, hennes favorit och vän. Lady Russell höll av dem alla, men det var bara i Anne som hon kunde tycka sig se modern leva upp. Några år tidigare hade Anne Elliot varit en mycket söt flicka, men hennes blomning hade tidigt förgått; och eftersom fadern även när den stod på sin höjdpunkt inte hade funnit mycket att beundra hos henne (så totalt olika hans egna var hennes veka drag och milda mörka ögon), kunde det nu när hon var blek och avmagrad inte finnas något hos henne som väckte hans uppskattning. Han hade aldrig hyst några stora förhoppningar, nu hade han inga, om att någonsin få läsa hennes namn på någon annan sida i sin älsklingsbok. Alla förhoppningar om ett ståndsmässigt giftermål måste ställas på Elizabeth, för Mary hade bara gift in sig i en gammal egendomsägarfamilj som var aktningsvärd och hade stor förmögenhet, och hade därför skänkt all äran men ingen fått: Elizabeth skulle endera dagen komma att göra ett lämpligt parti. Det inträffar ibland att en kvinna ser bättre ut vid tjugonio år än hon gjort tio år förut, och i allmänhet kan man säga att om inte sjukdom eller oro kommit emellan, är det en levnadsålder då knappast någon charm har hunnit gå förlorad. Så var det med Elizabeth, som fortfarande var samma vackra miss Elliot som hon hade börjat vara tretton år förut, och sir Walter kan därför förlåtas för att han glömde bort hennes ålder eller åtminstone bara till hälften räknas som dåre för att han tyckte att han själv och Elizabeth var lika blomstrande som någonsin bland alla andra människors ödelagda skönhet. Han kunde ju tydligt se hur gamla familjen och bekantskapskretsen för övrigt höll på att bli. Anne 8
var tärd, Mary förgrovad, alla ansikten i trakten åldrades och rynkornas snabba utbredning över lady Russells tinningar hade länge bedrövat honom. Elizabeth kunde inte riktigt tävla med fadern vad personlig belåtenhet beträffar. I tretton år hade hon varit härskarinna på Kellynch Hall, skött värdinneskap och hushåll med en självbehärskning och bestämdhet som inte kunde komma någon att tro att hon var yngre än hon var. I tretton år hade hon gjort les honneurs, stiftat lagar för familjelivet, stigit först upp i den fyrspända vagnen och gått omedelbart efter lady Russell ut ur alla förmak och matsalar i trakten. Under tretton vintrar med snö och tö hade hon öppnat alla bättre baler, som den torftiga trakten kunde kosta på sig, och tretton vårar hade blommat medan hon rest in till London med fadern för att några veckor på året roa sig i stora världen. Hon bar på minnet av allt detta, hon bar på medvetandet om att vara tjugonio år, vilket ingav henne en viss saknad och en viss oro för framtiden; hon var fullt övertygad om att hon fortfarande såg precis lika bra ut som någonsin, men hon kände att hon nalkades de farliga åren och skulle ha varit glad, om hon säkert vetat med sig att hon inom de närmaste tolv eller tjugofyra månaderna skulle begäras till äkta av en adelsman av blodet. Då skulle hon åter kunna bläddra i böckernas bok med lika stor förnöjelse som i sin tidiga ungdom, men nu tyckte hon inte om att göra det. Att alltid ställas inför sitt eget födelsedatum och sedan inte se något annat giftermål omnämnt än sin yngre systers gjorde boken till en plåga; och mer än en gång hade det hänt att när fadern lämnat den liggande öppen på bordet bredvid henne, hade hon med bortvänd blick slutit den och skjutit den undan. Hon hade dessutom lidit en missräkning, som den där boken och särskilt hennes egen familjs historia alltid måste framkalla i minnet. Det var arvingen till familjetiteln, just denne William Walter Elliot, esq., vars rättigheter så ädelmodigt blivit stödda av hennes far, som hade vållat henne missräkning. Medan hon ännu var mycket ung hade hon så snart hon 9
fått reda på att han för den händelse hon inte fick någon bror i framtiden skulle ärva barontiteln, haft för avsikt att gifta sig med honom, och det hade alltid varit faderns mening att hon skulle göra det. Under hans pojkår hade de inte känt honom, men kort efter lady Elliots död hade sir Walter sökt knyta bekantskap med honom, och fast hans närmanden inte mottagits med någon värme, hade han framhärdat och haft överseende med ungdomens blygsamt tillbakadragna sätt. Och under en av deras vårutfärder till London, då Elizabeth stod i sin första blomning, hade mr Elliot blivit tvungen att presentera sig. Han var vid den tiden en mycket ung man, som nyss börjat studera juridik; Elizabeth tyckte att han var ytterst behaglig och alla planer till hans förmån stärktes ytterligare. Han blev inbjuden till Kellynch Hall; under hela återstoden av året talade man om honom och väntade honom, men han kom aldrig. Våren därpå träffade de honom åter i staden, fann honom lika angenäm, och åter blev han uppmuntrad, inbjuden och väntad, och åter kom han inte; och nästa nyhet var att han hade gift sig. I stället för att pröva sin lycka i den riktning som utstakats för arvingen till huset Elliot, hade han förvärvat oberoende genom att förena sig med en rik kvinna av lägre börd. Sir Walter hade tagit illa upp. I egenskap av familjens överhuvud tyckte han att han borde ha blivit rådfrågad, särskilt efter det att han så offentligen hade tagit sig an den unge mannen: »För de måste ju ha blivit sedda tillsammans«, anmärkte han, »en gång på Tattersall och två gånger i vestibulen i underhuset.« Hans ogillande kom till uttryck, men rönte tydligen mycket liten uppmärksamhet. Mr Elliot hade inte gjort något försök att ursäkta sig och visat sig lika lite angelägen om att längre uppmärksammas av familjen som sir Walter ansåg honom ovärdig till det. Allt umgänge dem emellan hade upphört. Ännu efter flera år kände Elizabeth vrede vid tanken på den mycket förargliga historien med mr Elliot; hon hade tyckt om mannen för hans egen skull och ännu mera därför att han var 10
faderns arvinge, och med sin starka familjestolthet kunde hon endast i honom se ett lämpligt parti för sir Walter Elliots äldsta dotter. Det fanns alltifrån A till Z ingen adelsman som hennes känslor så gärna skulle ha betraktat som jämlike. Och ändå hade han uppfört sig så illa, att fast hon vid denna tid (sommaren 1814) bar sorgband efter hans hustru, kunde hon inte tillåta sig att anse honom värd att åter komma i åtanke. Kanske kunde man ha kommit över skamfläcken med hans första äktenskap, om han inte gjort vad värre var; men han hade, som de genom det sedvanliga tillmötesgåendet av vänliga vänner fått veta, talat mycket vanvördigt om dem alla, mycket nedsättande och föraktfullt om sitt eget kött och blod, och om den adelstitel, som i en framtid skulle bli hans egen. Det kunde inte förlåtas. Detta var vad Elizabeth Elliot kände och förnam; detta var de bekymmer hon hade att lindra, den oro hon hade att skingra, så enahanda och elegant, så välbeställd och så tom var hennes yttre tillvaro; detta var de känslor, som förlänade intresse åt en lång och händelselös vistelse i landsortens umgängeskrets, som skulle fylla ut den tomhet, vilken inte upptogs av någon nyttig verksamhet, några husliga talanger eller sysselsättningar. Men till dessa tankar och bekymmer började nu sälla sig ännu ett. Hennes far började råka i penningförlägenhet. Hon visste att när han nu grep till adelskalendern, var det för att fördriva handelsmännens stora räkningar och hans advokats, mr Shepherd, ovälkomna vinkar ur sina tankar. Kellynchs ägor var bra, men svarade inte mot sir Walters uppfattning om den livsföring som tillkom deras ägare. Så länge lady Elliot var i livet, hade det tillämpats en metodisk måtta och sparsamhet, som hade hållit honom nätt och jämnt inom årsinkomstens gränser; men med henne hade all sådan rättrådighet dött, och från den tiden hade han ständigt levt över sina tillgångar. Det hade inte varit honom möjligt att göra av med mindre pengar; han hade bara gjort vad sir Walter Elliot kände som en bjudande nödvändighet att göra; men trots sin oförvitlighet hade han inte bara råkat 11
skuldsätta sig illa utan fick därtill höra talas om det så ofta att det blev omöjligt att längre försöka ens delvis dölja det för dottern. Han hade under förra våren i London givit henne några vinkar om saken; han hade till och med gått så långt som till att säga: »Kan vi inskränka oss? Kan du tänka dig att det finns något som vi kan inskränka på?« och det måste till Elizabeths rättvisa sägas att hon i första hettan av sin kvinnliga oro hade börjat allvarligt fundera på vad som skulle kunna göras och slutligen föreslagit två former av sparsamhet, dels att skära bort några onödiga slag av välgörenhet och dels att avstå från att nyinreda salongen; till dessa utvägar lade hon efteråt det lyckliga infallet att de inte skulle ta med sig någon present hem till Anne, som de brukat göra förr om åren. Men hur utmärkta dessa åtgärder i och för sig kunde vara, räckte de inte till för det onda i hela dess vidd, vars omfång sir Walter kort efteråt fann sig tvungen att bekänna för henne. Elizabeth hade ingenting mera verksamt att föreslå. Hon kände sig missbrukad och missgynnad precis som fadern; och ingen av dem var i stånd att finna på något sätt att minska sina utgifter utan att kompromettera sin värdighet eller avstå från sin komfort på ett sätt som skulle vara outhärdligt. Det var bara en liten del av egendomen som sir Walter kunde egenmäktigt bestämma över; men även om vartenda tunnland gått att avyttra, skulle det inte ha gjort någon skillnad. Han hade nedlåtit sig till att lämna inteckningar så långt det stod i hans makt, men han skulle aldrig ha nedlåtit sig till att sälja. Nej; han skulle aldrig vilja till den grad vanära namnet. Egendomen Kellynch skulle övergå till nästa ägare hel och obeskuren, sådan han fått den. Deras två förtrogna vänner, mr Shepherd som bodde i den närbelägna köpstaden, och lady Russell, tillkallades som rådgivare; och både far och dotter tycktes vänta sig att den ene eller andra av dem skulle frampressa något som utplånade deras förlägenhet eller minskade deras utgifter utan att medföra någon förlust av deras möjligheter att tillfredsställa smakens eller stolthetens krav.
2 M r S h e p h e r d , en belevad och försiktig jurist som, vilka åsikter han än hyste om sir Walter, föredrog att få oangenäma ärenden framförda genom någon annan, avstod under ursäkter från att ge minsta anvisning och anhöll bara att få lämna en underförstådd hänvisning till lady Russells goda omdöme. Av hennes kända sunda förnuft väntade han sig att sedan få anvisning på just sådana bestämda åtgärder, som han slutligen ämnade se vidtagna. Lady Russell var ivrigt och nitiskt intresserad av ämnet och ägnade det mycken allvarlig eftertanke. Hon var en kvinna vars begåvning snarare var av det gedigna än det snabbtänkta slaget och hade i detta fall stora svårigheter att fatta något beslut på grund av att två av hennes huvudprinciper uppreste sig mot varandra. Hon var själv omutligt rättskaffens och hade en ömtålig hederskänsla, men hon var så ivrig att skona sir Walters känslor, så angelägen om familjens anseende, så aristokratisk i sin uppfattning om vad som med rätta tillkom dem, som någon människa med förnuft och ärlighet kunde vara. Hon var en välvillig, barmhärtig och god kvinna, hon var i stånd till djup tillgivenhet, ytterst korrekt i sitt uppförande, sträng i sin uppfattning om det passande, och med ett sätt som ansågs vara höjden av god uppfostran. Hon var bildad och på det hela taget förnuftig och konsekvent; men när det gällde bördsfrågor hade hon sina fördomar; hon värderade rang och ställning på ett sätt som gjorde henne en smula blind för felen hos dem som ägde dessa ting. Eftersom hon själv bara var änka efter en adelsman, ägnade hon all vederbörlig aktning åt baronvärdigheten; och oberoende av sir Walters anspråk i egenskap av en gammal bekant, en uppmärksam granne, en före13
kommande hyresvärd, make till hennes mycket goda vän, och far till Anne och hennes systrar, var han enligt hennes uppskattning i sin egenskap av sir Walter berättigad till avsevärt medlidande och hänsynstagande under sina svårigheter. De måste inskränka sig, därom rådde intet tvivel. Men hon var mycket angelägen om att det skulle ske med minsta möjliga obehag för honom och Elizabeth. Hon gjorde upp sparsamhetsplaner, hon satte upp exakta kalkyler och hon gjorde vad ingen annan hade tänkt på att göra: hon rådgjorde med Anne, som andra människor aldrig tycktes anse ha något intresse av frågan. Hon rådgjorde med henne och rönte i viss mån inflytande av henne vid uppgörandet av den plan på inskränkningar som slutligen lades fram för sir Walter. Alla Annes förbättringar av den hade skett i hederlighetens intresse i motsats mot den yttre betydenhetens. Hon röstade för kraftigare åtgärder, mer genomgripande reformer, snabbare frigörelse från skuldbördan, en mycket mer betonad likgiltighet för allt utom rättvisa och billighet. »Om vi kan övertala din far till allt det här«, sade lady Russell medan hon läste igenom hennes papper, »så kan mycket bli gjort. Om han vill tillämpa de här bestämmelserna, kommer han att vara skuldfri om sju år, och jag hoppas att vi skall kunna övertyga honom och Elizabeth om att Kellynch Hall i sig själv äger en aktningsvärdhet, som inte kan skadas av de här inskränkningarna, och att sir Walter Elliots verkliga värdighet i förnuftigt folks ögon ingalunda kommer att minskas genom att han uppför sig som en principmänniska. Och vad är det i själva verket han kommer att göra, om inte vad många av våra främsta familjer har gjort eller borde göra? Det kommer inte att vara något egendomligt med hans fall, och det är egendomligheten som ofta utgör den värsta delen av vårt lidande, liksom alltid av vårt uppförande. Jag har stora förhoppningar om att vi skall kunna beveka honom. Vi måste vara allvarliga och bestämda, för det är ju ändå så att den som har ådragit sig skulder måste betala dem, och fast man måste ta stora hänsyn till de känslor en adelsman och ett familjeöver14
huvud som din far kan hysa, så måste man ta ännu större hänsyn till hans rykte som hederlig karl.« Det var denna princip som Anne ville att fadern skulle följa och hans vänner förorda. Hon betraktade det som en oundgänglig plikt att befria sig från fordringsägarnas krav med all den snabbhet som de mest långtgående inskränkningar kunde säkerställa, och kunde inte se någon värdighet i att låta det gå av för mindre. Hon ville bestämt ha det så och kände det som sin plikt. Hon satte lady Russells inflytande högt, och vad beträffar den stränga självförnekelse som hennes eget samvete föreskrev, trodde hon att det inte skulle bli mycket svårare att övertala dem till en fullständig förändring än till en halv. Hennes kännedom om fadern och Elizabeth gjorde henne böjd för att tro att det knappt skulle kännas mindre smärtsamt för dem att göra sig av med ett par vagnshästar än med båda, och så vidare fram genom hela listan av lady Russells alltför milda inskränkningar. Hur Annes mer stränga krav kunde ha blivit upptagna har inte mycket att betyda. Lady Russells rönte alls ingen framgång, de var outhärdliga, de kunde inte tålas. »Vad nu? Skall all den lilla bekvämlighet man har i livet tas bort! Resor, Londonbesök, tjänare, hästar, mat – indragningar och inskränkningar överallt! Att inte längre få leva ens under de villkor som tillkommer en stillsam lantjunkare! Nej, förr skulle han lämna Kellynch Hall genast än stanna kvar där under så vanhedrande villkor.« »Lämna Kellynch Hall!« Den som strax tog fasta på vinken var mr Shepherd, som hade intresse av att sir Walters inskränkningar verkligen blev av, och som var fullständigt övertygad om att ingenting skulle kunna göras utan ombyte av bostad. »Eftersom tanken uppkommit just på det håll där beslutet borde fastställas«, sade han, »så drog han sig inte för att bekänna att hans åsikt helt stämde överens med denna part. Han kunde inte tycka att sir Walter i någon väsentlig grad kunde ändra sitt levnadssätt i ett hus som hade att upprätthålla en sådan allmän prägel av gästfrihet och gammaldags värdighet. På en annan ort skulle sir 15
Walter själv kunna utöva sitt omdöme och man skulle högakta honom för hans sätt att ordna sina levnadsförhållanden på det sätt han kunde välja.« Sir Walter ville lämna Kellynch Hall, och efter mycket få ytterligare dagar av tvivel och obeslutsamhet bestämdes den stora frågan om vart han skulle ta vägen och man började dra upp den första konturen till denna viktiga förändring. Det hade funnits tre alternativ, London, Bath eller ett annat lantställe. Alla Annes önskningar hade gällt det sistnämnda. Ett litet hus i den gamla trakten, där de fortfarande kunde umgås med lady Russell, fortfarande vara nära Mary och fortfarande ha nöjet att ibland se gräsmattorna och träddungarna på Kellynch, var vad hon strävade efter. Men hon rönte sitt vanliga öde att få något som var själva motsatsen mot det som hon kände sig dragen till. Hon tyckte illa om Bath och ansåg att hon inte mådde bra där, och i Bath skulle hon nu få sitt hem. Sir Walter hade till att börja med föredragit London, men mr Shepherd hade en känsla av att han inte var att lita på i London och hade varit skicklig nog att kunna avråda honom från det och få honom att föredra Bath. Det var en mycket säkrare plats för en herre i hans svåra läge; där skulle han kunna inta en framstående ställning till jämförelsevis låg kostnad. Naturligtvis hade man tillfullo framhållit två väsentliga fördelar som Bath hade framför London: det låg på bekvämare avstånd från Kellynch, bara åttio kilometer, och lady Russell brukade tillbringa en del av vintern där. Och till mycket stor tillfredsställelse för lady Russell, vars första tanke när förändringen först planlades hade gällt Bath, förmåddes sir Walter och Elizabeth att tro att de inte skulle gå miste om vare sig sin ställning eller några nöjen om de slog sig ner där. Lady Russell kände sig tvungen att motsätta sig sin kära Annes önskningar, som hon ju kände till. Det skulle vara för mycket begärt att sir Walter skulle slå sig ner i ett litet hus i sin egen hemtrakt. Anne själv skulle ha funnit förödmjukelsen större än 16
hon kunde förutse, och för sir Walters känslor skulle den ha varit förfärlig. Och vad beträffade Annes motvilja mot Bath, så betraktade hon den som en fördom och en missuppfattning, som kom sig för det första av att hon hade gått i skola där i tre år efter moderns död och för det andra av att hon inte hade varit vidare väl upplagd den enda vinter som hon sedan tillbringat där i lady Russells eget sällskap. Lady Russell tyckte kort sagt om Bath och var böjd att tro att staden måste passa dem alla, och vad beträffade hennes unga väninnas hälsa, skulle alla faror kunna undvikas genom att hon tillbringade alla de varma månaderna hemma hos henne i Kellynch Lodge, och faktiskt var det en förändring som måste vara nyttig för både hälsa och humör. Anne hade varit för lite hemifrån, hade umgåtts för lite med människor. Hennes humör var inte muntert. Det skulle förbättras genom att hon fick en större umgängeskrets. Hon ville att hon skulle få fler bekantskaper. Sir Walters ovillighet att välja något annat hus i trakten förstärktes säkert mycket av en del av planen, som var mycket väsentlig och som lyckligt hade vuxit fram ur dess begynnelse. Han skulle inte bara lämna sitt hem utan också se det i andras händer, en påfrestning som har visat sig vara för mycket för starkare sinnen än sir Walters. Kellynch Hall skulle hyras ut. Men detta var en djup hemlighet, som ingen skulle få andas om utanför deras egen krets. Sir Walter skulle inte ha kunnat stå ut med den nedsättande upplevelsen att folk skulle få reda på hans plan att hyra ut sitt ställe. Mr Shepherd hade en gång nämnt ordet »annonsera«, men vågade aldrig mera ta upp ämnet. Sir Walter avvisade föraktfullt tanken att det på något sätt skulle bjudas ut och förbjöd andra att ge minsta vink om att han hyste denna avsikt; och det var bara under förutsättningen att han skulle få motta en spontan anhållan från någon högst enastående kandidat, bara enligt hans egna villkor och som en stor ynnest, som han alls skulle hyra ut det. 17
Hur snabbt infinner sig inte skälen för att gilla något som vi tycker om! Lady Russell hade ännu ett utmärkt skäl att vara utomordentligt glad över att sir Walter och hans familj skulle flytta från trakten. Elizabeth hade på senaste tiden knutit ett vänskapsband, som hon önskade upplösa. Det var med en dotter till mr Shepherd, som efter ett olyckligt äktenskap hade återvänt till sitt fädernehem med en ytterligare belastning av två barn. Det var en intelligent ung kvinna, som kunde konsten att behaga – åtminstone konsten att behaga på Kellynch Hall – och som hade gjort sig så omtyckt av miss Elliot att hon redan mer än en gång hade tillbringat någon tid där, trots allt vad lady Russell, som tyckte att vänskapen var mycket olämplig, kunde göra för att tillråda försiktighet och återhållsamhet. Det var faktiskt så att lady Russell knappt hade något inflytande över Elizabeth och det verkade som om hon höll av henne snarare därför att hon ville hålla av henne än därför att Elizabeth förtjänade det. Hon hade aldrig fått mer av henne än yttre uppmärksamhet, ingenting utöver artighetsbetygelser, och hade aldrig lyckats övervinna hennes ursprungliga inställning på någon punkt där hon velat driva igenom sin egen. Hon hade upprepade gånger gjort mycket allvarliga försök att få Anne med på London-färderna. Hon iakttog med förnuftig klarsynthet all orättvis och nedsättande behandling Anne fick genom de själviska åtgärder som uteslöt henne, och hade vid många mindre viktiga tillfällen försökt att vara Elizabeth till hjälp med sitt eget bättre omdöme och sin erfarenhet, men alltid förgäves. Elizabeth ville gå sina egna vägar, och aldrig hade hon gjort det i mer bestämd motsättning mot lady Russell än när hon utvalde denna mrs Clay, när hon avstod från samvaron med sin förträffliga syster för att skänka sin tillgivenhet och sitt förtroende åt en människa som inte borde ha varit något annat än ett föremål för stel hövlighet. I samhällsställning var mrs Clay enligt lady Russells uppskattning henne alls inte jämbördig och vad karaktären beträffade trodde hon att hon var ett mycket farligt sällskap. En flyttning 18
som skulle avlägsna familjen från mrs Clay och skaffa miss Elliot tillfälle att träffa ett val mellan lämpligare förtrogna var därför av allra största vikt.
3 » J a g tillåter mig att påpeka, sir Walter«, sade mr Shepherd en morgon på Kellynch Hall och lade undan tidningen, »att situationen just nu är mycket fördelaktig för er. Fredsslutet kommer att medföra att alla våra rika sjöofficerare går i land. Alla kommer de att söka efter hem. Tidpunkten kunde inte vara bättre vald om man vill träffa ett fritt val mellan hyresgäster, mycket vederhäftiga hyresgäster. Under kriget har det skapats många vackra förmögenheter. Om någon rik amiral skulle hitta vägen hit, sir Walter…« »Så skulle han ha tur, Shepherd«, svarade sir Walter, »det är det enda jag har att säga. Kellynch Hall skulle sannerligen vara ett kap för honom, rent av det bästa bytet av alla kap, hur många fartyg han än må ha kapat, eller hur, Shepherd?« Mr Shepherd skrattade så som han visste med sig att han måste skratta åt denna kvickhet och tillade: »Jag tillåter mig anmärka, sir Walter, att när det gäller affärer är marinofficerarna bra att ha att göra med. Jag har en smula erfarenhet av deras sätt att göra affärer, och jag kan utan vidare säga att de är mycket generösa av sig och som önskvärda hyresgäster kan de då tävla med vilken samhällsgrupp som helst. Därför skulle jag gärna vilja föreslå er, sir Walter, att för den händelse det skulle komma ut några rykten om er avsikt – vilket måste betraktas som tänkbart, eftersom vi ju vet hur svårt det är att hålla handlingar och planer inom en del av världen dolda för den övriga delens vaksamhet och nyfikenhet: en hög ställning är något man får böta för – jag, John Shepherd, skulle kunna hemlighålla hur många familjeangelägenheter jag ville, för ingen skulle anse det vara mödan värt att iaktta mig, men sir Walter 20
Elliot är utsatt för ögon som det kan bli mycket svårt att lura, och därför kan jag våga säga så pass mycket som att jag inte skulle bli så särdeles förvånad, om det trots all vår försiktighet skulle komma ut en del rykten om sanningen; och i händelse av detta, som jag nyss skulle säga, så anser jag att eftersom det givetvis på sådana rykten skulle följa förfrågningar, så skulle det vara särskilt värdefullt att fästa avseende vid dem som kom från våra rika marinbefäl. Jag tillåter mig att tillfoga att jag när som helst kommer hit med två timmars varsel för att bespara er besväret att svara.« Sir Walter bara nickade. Men strax efteråt reste han sig upp och medan han vandrade fram och tillbaka i rummet anmärkte han sarkastiskt: »Det är nog, skulle jag tro, få av dessa herrar vid flottan som inte skulle bli förvånade över att befinna sig i ett hus av det här slaget.« »De skulle säkert se sig omkring och prisa sin lycka«, sade mrs Clay, för mrs Clay var närvarande. Hennes far hade kört henne dit, eftersom ingenting var så nyttigt för mrs Clays hälsa som en åktur till Kellynch: »men jag håller helt och hållet med min far om att en sjöofficer skulle kunna vara en mycket angenäm hyresgäst. Jag har känt rätt många inom kåren, och utom att de är frikostiga är de så prydliga och aktsamma av sig! Om sir Walter ämnar låta de där dyrbara tavlorna hänga kvar, så kommer de att vara i gott förvar. Allt här i huset och runt omkring skulle få en utmärkt omvårdnad! Trädgården och boskéerna skulle hållas i nästan lika ordentligt skick som nu. Miss Elliot behöver inte vara orolig för att era egna förtjusande blomstersängar kommer att bli försummade.« »Vad allt det där beträffar«, genmälde sir Walter kyligt, »så får jag säga att även om jag nu skulle låta mig bevekas till att hyra ut mitt hus, så har jag inte alls beslutat vilka fördelar som skall följa med. Jag har ingen särskild lust att gynna min hyresgäst. Parken skulle naturligtvis stå öppen för honom, och det är nog 21
få sjöofficerare eller män av något slag som haft så stort område till sitt förfogande. Men vilka inskränkningar jag skulle vidta för trädgårdens del är en annan sak. Jag är inte förtjust i tanken att mina boskéer alltid skulle vara tillgängliga, och jag skulle vilja råda miss Elliot att vara på sin vakt vad blomstersängarna beträffar. Jag är mycket lite sinnad att överdrivet gynna en hyresgäst här på Kellynch Hall, det kan jag försäkra er, han må sedan vara sjöman eller soldat.« Efter en kort tystnad vågade mr Shepherd sig på att säga: »I alla sådana här fall finns det vissa fastställda bruk, som gör att allt går lätt och ledigt mellan värd och hyresgäst. Sir Walters intresse ligger ju i tämligen säkra händer, lita på att jag kommer att se till att ingen hyresgäst får mer än vad som rätteligen tillkommer honom. Jag vågar antyda att sir Walter Elliot inte kan vaka med hälften så stor svartsjuka över sin rätt som vad John Shepherd kommer att göra å hans vägnar.« Nu tog Anne till orda: »Jag tycker att flottan, som har gjort så mycket för oss, är minst lika berättigad som alla andra grupper att få den bekvämlighet och de privilegier som ett hem kan skänka. Sjöfolk får ju arbeta hårt för sina fröjder i livet, det måste vi alla medge.« »Mycket sant, mycket sant. Vad miss Anne säger är mycket sant«, genmälte mr Shepherd, och »O ja, säkert«, kom det från dottern. Men strax därpå följde en anmärkning från sir Walter: »Kåren är ju visst till nytta, men jag skulle tycka det vore ledsamt att se någon av mina vänner tillhöra den.« »Nej verkligen!« kom svaret med en överraskad blick. »Ja, i två avseenden tycker jag illa om den. Jag har två starka skäl att ställa mig avvisande mot den. För det första är det ett sätt att hjälpa personer av ringa börd till otillbörlig berömmelse, och att upphöja män till hedersposter, som deras fäder och förfäder aldrig kunnat drömma om. Och för det andra stympar det yrket på ett fruktansvärt sätt sin mans ungdom och styrka. Sjömän åldras snabbare än några andra. Det har jag hela mitt liv lagt 22
märke till. I flottan löper man mer än i något annat yrke fara för att förolämpas genom upphöjelse av män till vilkas fäder ens egen far inte skulle ha värdigats tala, och att själv i förtid bli direkt avskräckande. I våras var jag en dag i London tillsammans med två män som var slående exempel på det som jag nu talar om: lord St Ives, vars far vi alla vet var lantpräst utan bröd för dagen. Jag skulle lämna plats för lord St Ives och en viss amiral Baldwin, en person med det mest bedrövliga utseende ni kan föreställa er. Han var mahognyfärgad i ansiktet, väderbiten och klumpig i allra högsta grad, idel fåror och rynkor, nio gråa hårstrån på ena sidan och bara lite puder på skulten. ›Vem i himlens namn är den där gamle gynnaren?‹ sade jag till en av mina vänner som stod bredvid (sir Basil Morley). ›Gammal gynnare!‹ skrek sir Basil, ›det är ju amiral Baldwin. Hur gammal tror ni han är?‹ ›Sextio‹, sade jag, ›eller kanske sextiotvå.‹ ›Fyrtio‹, svarade sir Basil, ›fyrtio och inte mer.‹ Föreställ er min förbluffelse. Jag kommer inte så snart att glömma amiral Baldwin. Aldrig har jag sett något fullt så eländigt exempel på vad ett liv till sjöss kan åstadkomma, men i viss mån vet jag att det är likadant med dem alla. Alla blir de skuffade hit och dit och utsatta för alla klimat och alla väder till dess att de inte längre kan visa sig för folk. Det är synd att de inte strax får ett slag i skallen, innan de uppnår amiral Baldwins ålder.« »Nej, men sir Walter«, utropade mrs Clay, »nu är ni verkligen sträng. Var en smula barmhärtig mot de stackars männen. Alla är inte skönheter från födelsen. Havet är då säkert inte någon skönhetskur och sjömän blir tidigt gamla, det har jag ofta lagt märke till, de förlorar snart sitt ungdomliga utseende. Men är det inte likadant med många andra yrken, kanske de flesta? Soldater i aktiv tjänst har det alls inte bättre, och till och med inom mera stillsamma yrken blir hjärnan, om inte kroppen, sliten och utarbetad på ett sätt som sällan lämnar människornas utseende åt blotta tidens naturliga verkningar. Juristen fyller mödosamt sitt dagliga värv, läkaren får vara uppe vid alla tider och resa i alla 23
väder, och till och med prästen…«, hon hejdade sig ett ögonblick för att tänka efter vad som skulle passa för prästen – »och till och med prästen måste ju, som ni vet, gå in i nersmittade rum och utsätta sin hälsa och sitt utseende för den giftiga atmosfären där. Faktiskt har jag länge varit övertygad om att alla yrken visserligen är på sitt sätt nödvändiga och aktningsvärda, men det är bara de som inte är tvungna att ha något yrke som kan föra ett ordentligt levnadssätt på landet, själva välja sina tider och sköta sina nöjen och leva på sin egen förmögenhet utan den ständiga pinan att försöka få mera. Det är, som sagt, bara de som riktigt kan glädja sig åt hälsans och det goda utseendets välsignelser. Jag vet ingen annan samhällsgrupp som inte förlorar något av sitt vackra utseende när de inte längre är helt unga.« Det verkade som om mr Shepherd i sina ivriga bemödanden att väcka sir Walters välvilja för tanken på en sjöofficer som hyresgäst hade begåvats med framsynthet, för den första förfrågan som anlände beträffande huset kom från en amiral Croft, som han kort efteråt träffade vid tingssammanträdet i Taunton, han hade också fått en vink om amiralen i ett brev från en bekant i London. Enligt den rapport som han skyndade att avlägga på Kellynch, var amiral Croft född i Somerset, hade förvärvat en mycket god förmögenhet, önskade slå sig ner i sin egen landsända och hade kommit till Taunton för att titta på några ställen i närheten som hade utannonserats men som inte hade passat honom; så hade han av en händelse – det förhöll sig ju, anmärkte mr Shepherd, precis så som han sagt på förhand, sir Walters angelägenheter kunde icke hemlighållas – fått höra om möjligheten att Kellynch Hall kunde bli uthyrt, och då han hade fått reda på hans, mr Shepherds, förbindelse med ägaren, hade han infunnit sig hos honom för att höra sig närmare för och hade under ett ganska långt samtal uttryckt en så stark böjelse för stället som en endast genom hörsägen underättad man gärna kunde känna; och under sin utförliga redogörelse för sin egen person lämnat mr Shepherd alla bevis på att han var en mycket pålitlig och lämplig hyresgäst. 24
»Och vem är amiral Croft?« kom sir Walters kalla, misstänksamma fråga. Mr Shepherd gick i god för att han kom av god familj och nämnde ett ställe, och efter den lilla tystnad som följde tillade Anne: »Han är konteramiral. Han var med i slaget vid Trafalgar och har sedan varit i Ostindien; jag tror att han har varit förlagd där i flera år.« »Då tar jag för givet«, anmärkte sir Walter, »att han är ungefär lika gulröd i ansiktet som manschetterna och kragen på mitt livré.« Mr Shepherd skyndade att förklara för honom att amiral Croft var en frisk, kry och ståtlig man, visserligen en smula väderbiten, men inte mycket, och en riktig gentleman vad beträffar tänkesätt och uppträdande. Han skulle knappast komma att göra minsta svårigheter beträffande villkoren, ville bara ha ett bekvämt hem och flytta in i det så snart som möjligt. Han visste att han måste betala om han skulle få vad han ville, han visste vilken hyra som kunde begäras för ett möblerat hus av sådan betydenhet, han skulle inte ha blivit förvånad om sir Walter hade begärt mera, han hade hört sig för om stället och skulle säkert bli glad att få jakträtten, men inte fästa större vikt vid det, att han sade att han ibland tog med sig bössa ut, men aldrig sköt något, att han var en riktig gentleman. Mr Shepherd blev vältalig när han kom in på ämnet och framhöll alla amiralens familjeförhållanden, som gjorde honom särskilt önskvärd som hyresgäst. Han var gift och hade inga barn, precis de omständigheter man kunde önska sig. Ett hus blev aldrig väl skött om det inte fanns någon kvinna i det, anmärkte mr Shepherd, han trodde nästan att möblemanget löpte lika stor fara att bli lidande, om det inte fanns någon fru i huset, som om det fanns många barn. En fru utan barn var den bästa möbelvårdare i världen. Han hade också träffat mrs Croft. Hon hade varit med amiralen i Taunton och hade varit närvarande nästan hela tiden när de diskuterade saken. 25
»Och hon föreföll att vara en mycket förnäm och klok dam, som lade sina ord väl«, fortsatte han; »hon ställde flera frågor om huset och villkoren och skatterna än vad amiralen själv gjorde och föreföll mera hemma i affärer; och dessutom, sir Walter, förstod jag att hon inte var utan förbindelser här i trakten, lika lite som mannen; det vill säga, hon är syster till en ståndsperson som en gång i världen bodde här, det berättade hon själv; syster till den herrn som för några år sedan bodde på Monkford. Minsann om jag minns vad han hette? Just nu kan jag inte påminna mig namnet. Penelope lilla, kan du minnas namnet på herrn som bodde på Monkford, mrs Crofts bror?« Men mrs Clay pratade så ivrigt med miss Elliot att hon inte hörde hans vädjan. »Jag har ingen aning om vem ni kan mena, Shepherd. Jag kan inte minnas att någon ståndsperson har bott på Monkford sedan gamle guvernören Trents dagar.« »Det var då minsann besynnerligt! Snart kommer jag väl att glömma bort mitt eget namn. Ett namn som jag känner så väl till, jag kände honom så bra till utseendet och såg honom hundratals gånger. En gång kom han och konsulterade mig, minns jag, det var en av hans grannar som hade gjort olovligt intrång, en bonddräng som tagit sig in i hans fruktträdgård; han hade rivit ner muren och stulit äpplen och blev tagen på bar gärning, och efteråt kom man tvärt emot min åsikt till en uppgörelse i godo. Det var verkligen mycket besynnerligt!« Det dröjde åter några ögonblick. »Ni menar nog mr Wentworth?« sade så Anne. Mr Shepherd var idel tacksamhet. »Wentworth var det ju han hette! Mr Wentworth var det ju det var frågan om. Han bodde ju, som sir Walter vet, i prästbostället i Monkford under ett par tre år för någon tid tillbaka. Han kom hit ungefär år 1805, skulle jag tro. Ni minns honom säkert.« »Wentworth! Jo visst! Mr Wentworth, som var pastor i Monkford. Ni villade bort mig genom att begagna uttrycket stånds26
L채s 채ven: