www.massolit.se Copyright © 2014 Kate Winter Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel The Happy Ever Afterlife of Rosie Potter (RIP) Omslag www.emma-rogers.com Omslagsillustrationer Shutterstock Sättning Kapish produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-7679-031-1
ETT Det är tidigt. Det måste vara väldigt tidigt. Jag vet det utan att ens öppna ögonen. Ärligt talat så vill jag inte öppna dem riktigt än. Jag har den där speciella känslan som man bara får vissa morgnar, känslan av att allting är bra och kommer att fortsätta vara bra så länge man inte rör en muskel, inte lyfter ögonlocken ens en liten aning, inte låtsas om att man är vaken alls. Trots att jag följer alla dessa regler, som jag har hittat på själv för att lura min hjärna att sväva tillbaka in i drömmarnas trygga land, blir jag intensivt medveten om att någonting är väldigt annorlunda med just den här ”speciella känslan”. Det är en enormt märklig känsla som inte liknar något jag har känt förut. Jag kan bara beskriva det som att det känns som om jag är hårt sammanpressad i mitt eget skinn. Som en korv. Som en korv på en alldeles för varm grill, nära att spricka så att det sammanpressade innehållet väller ut. Nej, men så trevligt, Rosie. Den delen av min hjärna som fortfarande är medveten och har koll på läget är inte imponerad, och helt säker på att 7
jag inte är en korv. Det här måste vara någon ny sorts bisarr baksmälla. Jag går igenom hela kroppen i huvudet, letar efter symtom och ser till att inte röra mig, av rädsla att allihop plötsligt och våldsamt ska göra sig påminda om jag gör det. Inget dunkande huvud än. Ingen sågspånssmak i munnen eller någon mage som vänder sig ut och in. Inga frusna fi grar eller tår, inga ömmande muskler. Intressant. Jag kanske upptäckte en ny mirakeldryck i går kväll, vars enda biverkning är den vaga korvkänslan. Den kan jag faktiskt leva med, jämfört med vissa av de plågsamma sambucaorsakade baksmällor som jag har upplevt. I går kväll. Det är en annan sak som är märklig. När jag försöker tänka tillbaka hamnar jag bara i ett svart hål. Av någon anledning lyckas jag inte frammana ens ett suddigt minne av händelserna som ledde fram till mitt nuvarande tillstånd. Antar att jag måste öppna ögonen. Jag gör det oerhört försiktigt och fokuserar blicken på det spruckna och spindelvävstäckta taket i mitt sovrum under några ögonblick innan jag lyfter huvudet och långsamt ser mig omkring. Jag har på mig min väldigt bekväma, väldigt fula, blå flanellpyjamas. Just därför måste jag dra slutsatsen att jag inte lämnade huset i går kväll. De fle ta kvällar när jag kommer hem tycker jag att det är alldeles för jobbigt att klä av mig innan jag går och lägger mig, därför är det praktiskt taget omöjligt att tänka sig att jag skulle ha kommit hem, klätt av mig och sedan noggrant tagit på mig den här hemska pyjamasen. Hur som helst sover jag vanligtvis naken. Vilket betyder, Watson, att det måste ha varit en mysig hemmakväll på soff n tillsammans med Jenny, min bästa vän och 8
rumskompis. Och det är goda nyheter, eftersom vi helt klart behövde en sådan. Det har varit lite spänt på sistone. Men varför kommer jag inte ihåg någonting? Och varför känner jag mig fortfarande som en köttprodukt? ”Jenny!” ropar jag så högt jag kan. Vår stuga är ganska liten så hon skulle förmodligen höra mig genom de dragiga gamla väggarna även om jag bara halvhjärtat muttrade hennes namn, men vi tycker om att ropa till varandra. Det är en sådan där rumskompisgrej. Som att gömma hemska Playgirl-pinuppor i fli gpaketet, eller låtsas att killen som kompisen gillar dyker upp precis när hon har klämt fin ar och ägnat tjugo minuter åt att smörja in håret med olivolja. Jag har fortfarande inte gett igen för det, nu när jag tänker efter. Hon verkar inte vara hemma. Eller så ignorerar hon mig för att få sova lite längre. Troligt att jag tänker låta henne göra det. Jag anstränger mina stämband till det yttersta och ropar till henne i vartenda tonläge och med vartenda smeknamn jag kan komma på. Till slut, utan att ha fått någon reaktion över huvud taget, inte ens ett litet pip, måste jag erkänna mig besegrad. Antingen har hon sjutton kuddar över öronen eller så har hon redan gått ut. Fast är det inte lite tidigt för det? Jag försöker med så lite ansträngning som möjligt vrida på huvudet för att titta på klockan på nattygsbordet. Det är då jag till slut upptäcker kaoset runt omkring mig. Mitt sovrum är helt sönderslaget. Inte för att jag är pedant eller så, men jag är inte heller någon stökig, lortig tonåring längre. Och det här rummet ser värre ut än jag någon9
sin lyckades med i tonåren. Om man ska utgå ifrån hur det ser ut, kan man tro att en väldigt liten, väldigt målinriktad orkan har slagit till mitt i mitt sovrum. Kläder, skor, smink och smycken ligger utspridda huller om buller. Ingenting ligger där det ska, och till och med från min inte så bra utkiksplats ser jag att en hel del av sakerna är trasiga. Bara en av tavlorna sitter kvar på väggen, och den hänger i en väldigt riskabel vinkel. Resten av dem ligger i bitar bland allt annat skräp. En skärva spegelglas som ser extra farlig ut sticker upp mitt i rummet, likt en modern konstinstallation. Jag måste varna Jenny innan hon kommer infarande, vilket hon oundvikligen kommer att göra när hon till slut kommer till sans. Vad i hela friden var det som hände här i går kväll? Jag överväger att kliva upp och undersöka saken närmare när jag hör hur någon rör sig ute i köket. Jaså, den lilla satmaran är hemma trots allt, om man ska tro ljuden. Allt det här är bara för underligt. Jag får en plötslig föraning om undergång. Hoppas att hon inte är arg på mig. Vi kanske bråkade om Jack igen i går kväll? Jag ska precis ropa på henne lite mer hövligt när det knackar försiktigt på min dörr. Japp. Vi måste ha bråkat. Jenny knackar aldrig. ”Kom in!” Jag försöker tvinga min röst att låta munter, men den låter spänd till och med i mina öron. Det kommer ingen reaktion från andra sidan av den tunga trädörren, förrän tio långa sekunder senare: ”Rosie?” Jennys röst hörs viskande in genom dörren som hon har öppnat på glänt. 10
”Det är jag”, säger jag lite högre. ”Välkommen in i min vackert välstädade budoar.” Men nu överröstar hon mig: ”ROSIE?” Onödigt högt för mina känsliga öron. ”JA!” vrålar jag mot dörren och börjar bli irriterad. Till slut öppnar hon dörren helt. Jag hör hennes flämtning när hon tar in kaoset runt omkring mig. ”Jag tror att jag har blivit rånad!” skojar jag tafatt, i ett försök att lätta upp den spända stämningen. Jennys blick förflyttar sig från mina sönderslagna saker till sängen där jag ligger utsträckt. Hennes redan stora bruna ögon blir ännu större och rundare, och hennes lilla rosenknoppsmun öppnas i ett uttryck av ren fasa. ”Jösses, jag vet att jag nog ser lite eländig ut, men över reagerar du inte lit…” Mitt försök att vara rolig avbryts av ett öronbedövande skrik från min rumskompis gapande mun. Hon snor runt och försvinner ur sikte. Av smällen som hörs när hon har försvunnit att döma, skulle jag säga att hon precis har skyndat sig ut genom ytterdörren i hög fart. Jag tror att det kan vara dags för mig att kliva upp nu. När jag till slut släpar mig upp ur sängen känner jag mig inte så konstig längre. Jag mår faktiskt väldigt bra. Stark, spänstig och frisk. Korvkänslan har försvunnit helt och hållet och jag känner ett fullkomligt onaturligt sug efter att sticka ut och springa. Tro mig, jag springer aldrig. Någonsin. Jag tar mig försiktigt fram genom röran i mitt eget lilla Ground Zero och går ut i köket. Flera tomma vinflaskor och 11
ett par välanvända glas står och dräller på diskbänken, vilket stödjer min teori om en tjejkväll hemma. Genom fönstret ser jag hur Jenny vankar av och an ute vid grinden som ett djur i bur, med mobiltelefonen tryckt mot örat samtidigt som hon gestikulerar vilt mot stugan. Jag undrar vad som har flugit i henne. Det är en eländig, grå, regnig morgon och hon kommer att bli dyngsur där ute. Hon ser ut att titta åt mitt håll så jag vinkar lite, men hon reagerar inte. Helt klart arg på mig. Om jag gör frukost åt henne kanske hon tinar upp lite. Jag öppnar kylskåpet och betraktar det som fin s där samtidigt som jag biter mig i underläppen. Inte mycket till inspiration där inte. En halv brunprickig banan, en dåligt inslagen bit cheddarost som har fått några imponerande mögelfläckar, en nästan tom mjölkkartong och en burk med kryddig sås som har stått där ända sedan vi flyttade in. Jag slänger igen kylskåpsdörren, hårdare än jag hade tänkt. Jag är inte ens hungrig, vilket i sig är lite ovanligt eftersom jag nästan alltid är hungrig. Min aptit är ganska legendarisk här omkring. Men så är jag också ”en hel massa kvinna”, som Jack tycker om att säga. Inte tjock, som han skyndade sig att förklara första gången han sa det och min överläpp kröktes i en varnande morrning. Absolut inte tjock. Härligt välproportionerlig faktiskt, eftersom jag är 177 centimeter i strumplästen och ståtar med ett imponerande par fötter i storlek 43 (vilket till min stora frustration gör det till en mardröm att köpa skor). Jag strosar tillbaka till mitt sovrum för att ta på mig lite 12
varma kläder och gå ut och titta till Jenny, som nu sitter uppflugen på grindposten som en märklig liten fågelskrämma. Det är först när jag kommer fram till dörren och tittar in i mitt rum från det här nya perspektivet som saker och ting börjar bli riktigt röriga. Förutom att rummet ser ut som ett bombnedslag, ligger det en konstig figur utsträckt på min säng. Min första (knäppa) tanke är: Men hallå, hur kunde jag missa att det var någon som sov hos mig? Min andra (mer lämpliga) tanke är: Åh, helvete, kolla in allt blod! Huden på den utsträckta kroppen har en blåaktig ton och bredvid huvudet sprider en mörk blodpöl ut sig. Från där jag står ser det ut som om det kommer från ett litet, djupt sår precis ovanför den stackars kvinnans tinning. Hur gick det här till? Vem i helvete är den till synes väldigt döda främlingen i min säng? Men sedan känns det som om jag har svalt en tung sten, för jag inser att det inte är någon främling. Kalufsen med rött hår ser oroväckande bekant ut. Jag känner igen den där slitna, blå flanellpyjamasen. Och det där är utan tvivel fötter i storlek 43. ”HELVETES JÄVLAR!” Jag vacklar baklänges och trevar efter köksbänken för att ha något att hålla mig i. Inte konstigt att Jenny fl ppade ur. Det här måste vara något slags halloweenskämt som har gått överstyr. När jag hittar den som är ansvarig för detta ska den få veta att den lever. Den här sortens rädsla skulle kunna orsaka en hjärtattack. 13
Jag inser plötsligt att min trevande hand inte har fått kontakt med någonting, trots att jag vilt fäktande har snubblat in mitt i köket. Där köksbordet borde stå. Där köksbordet fortfarande står. Där jag står, smack bang mitt i köksbordet, har på mig det som någon sorts haute couture-träkjol. Nu är det min tur att skrika.
14
TVÅ Jenny och jag flyttade in i Honeysuckle Cottage för ungefär ett och ett halvt år sedan, strax efter att hon hade flyttat hem från Dublin. Hon har varit min bästa vän ända sedan hon dök upp på skolgården och läxade upp Melissa McEvoy för att hon hade snott mitt paket med Frisps-chips. Redan då var hon den mest exotiska varelse som jag någonsin hade sett (fast det säger inte så mycket när man är född och uppvuxen i en liten irländsk by som Ballycarragh). Hon var ungefär hälften så stor som alla andra elever i vår klass. Vi trodde allihop att det måste ha skett ett misstag och förväntade oss att hon skulle flyttas ner några årskurser, dit hon hörde hemma. Men hon hävdade ihärdigt att hon var sju år och hörde hemma hos oss andra sju- och åttaåringar. När det blev uppenbart att ingen av de ansvariga tänkte bevisa att hon hade fel, blev vi tvungna att acceptera att det var så. Hon var den sötaste lilla varelse man kan tänka sig. Från första ögonblicket jag såg henne var jag avundsjukt förundrad över hennes utsökta drag och späda skönhet. Hon såg ut som en liten porslinsdocka. Det gör hon faktiskt fortfa15
rande. Stora, bruna ögon som tar plats i ett litet, hjärtformat ansikte, med rosenknoppsmun och en näpen uppnäsa. När hon var liten var hennes huvud fullt av vilda, svarta lockar, men när hon blev tonåring klippte hon av alltihop, till förmån för en kort, rufsig frisyr som i princip sköter sig själv och alltid ser förvånansvärt chic ut. Män blir alltid alldeles galna i Jenny. De ser henne som en skör, oskyldig liten blomma som de kan skydda och beundra, och känna sig manliga och starka tillsammans med. Oturligt nog för dem är den här uppfattningen en miljon mil från den verkliga Jenny. Hon är tuff och frän, med ett ordförråd som hos en hel besättning sjömän och med en riktig bråka-intemed-mig-attityd. Självklart är hon mjuk och kärleksfull, snäll och omtänksam också, men de fle ta män brukar inte stanna kvar så länge att de får uppleva det, efter att deras idealistiska fantasi har krossats av en tungvrickande harang från hennes söta lilla mun. Vi var verkligen ett udda par i skolan. Jag var redan ett huvud längre än killarna i min klass, för att inte tala om tjejerna. När jag var elva började jag visa tecken på att bli rätt välutrustad på kurvfronten också, medan stackars Jenny inte ens fi k en antydan till bröst förrän hon var nästan femton. Under största delen av vår tonårstid tjatade och gnällde och klagade vi inför varandra timmar i sträck om hur vi önskade att vi kunde se mer ut som den andra: Jenny ville ha mitt långa, tjocka, röda hår. Jag ville ha hennes stora bruna Bambiögon. Hon ville ha ett lika stort och brett leende som jag. Jag ville ha hennes söta lilla näsa. 16
Hon ville ha mina bröst och min fylliga rumpa. Jag ville vara feminin och späd som hon. Och sedan kom vi över det. Någonstans runt sexton års ålder insåg vi att vi båda två var rätt lyckligt lottade – ingen av oss såg ut som en puckelryggig knarkhora och vi gillade faktiskt att vara oss själva. Det var ungefär då som Jenny träffade och blev kär i Tom Devine. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig kände ett styng av avundsjuka när det gällde deras förhållande, men det var omöjligt att tycka illa om Tom. Han var generös med sin tid och fi k mig aldrig att känna mig som femte hjulet. Under åren som gick blev han faktiskt mer som en bonusmedlem i vårt mysiga lilla vänskapsförhållande än en inkräktande mansfigu . Han älskade Jenny till vansinne och när vi var ensamma tråkade han ofta ut mig med oavbrutet prat om hur gullig och söt och rolig hon var. Men han gav mig också goda råd om den rad korta förhållanden jag gick igenom och han var alltid förstående när Jenny och jag behövde vara ensamma. För att vara ärlig så var han den perfekta pojkvännen. Ingen kille som jag någonsin har träffat har kunnat mäta sig med honom, det är ett som är säkert. Jenny och Tom flyttade till Dublin året då vi alla fyllde tjugoett. Det var ett hårt slag för mig. Jag visste inte hur jag skulle klara mig i Ballycarragh utan dem. Jag gjorde upp många komplicerade planer på att flytta jag också, men genomförde aldrig någon av dem. Jag vet inte riktigt varför. Jag planerade hela tiden att jag skulle resa en massa, men jag har en förmåga att alltid göra av med de pengar som jag lyckas skrapa ihop. Och sommarjobbet som bartender på 17
McMorrow’s pub (som på något sätt lyckades förvandlas till det heltidsjobb som jag har än i dag) gjorde mig inte direkt rik. Jag hälsade på Jenny och Tom i Dublin en hel del, och de kom hem ganska ofta också, så i slutändan var det inte så traumatiskt som jag hade trott att det skulle bli. Jenny jobbade på ett rätt så exklusivt hotell mitt i stan och Tom hade eget företag som snickare. De var kolossalt lyckliga och redan efter några år pratade de om att ta ett lån, skaffa barn och allt sådant där. De förlovade sig, vilket inte förvånade någon. Det som däremot överraskade alla var att Jenny, nästan på dagen ett år efter det att Tom hade friat, gjorde slut och flyttade hem igen. Utan någon förklaring. Hon berättade aldrig för någon vad som egentligen hade hänt, inte ens för mig, och i vanliga fall berättade hon allt för mig, till och med om den extremt oroväckande erotiska drömmen hon en gång hade haft om Bertie Ahern. Hon hävdade obevekligt att det inte var något mystiskt med hennes beslut, att det bara var ett faktum som vi alla var tvungna att acceptera och sedan gå vidare, men jag kände henne för väl för att verkligen tro på det. Tom blev förkrossad, men jag fi k aldrig chansen att prata ordentligt med honom efter det som hade hänt. Jag träffade honom bara en gång den julen, som hastigast, då han var på McMorrow’s och tog en öl med sina bröder. Jag kände mig en aning illojal mot Jenny, men jag var ju tvungen att servera honom hans öl, eller hur? Det enda han sa till mig när jag diskret frågade vad som verkligen hade hänt mellan dem var: ”Jag älskade henne så mycket, Rosie. Men hon bara slutade älska mig.” 18
Jag tog upp det med Jenny när jag kom hem den kvällen. Jag berättade inte för henne vad Tom hade sagt, men jag frågade henne rakt ut varför hon hade slutat älska honom. Hennes svar var hjärtslitande. Med kraftlös röst sa hon: ”Jag kommer aldrig att sluta älska honom. Men jag förtjänar inte hans kärlek.” Hon vägrade att säga något mer efter det. Vid flera tillfällen (vanligtvis när vi hade fått i oss lite för mycket vin) försökte jag få henne att öppna sig och förklara varför hon kände på det här sättet, men det fin s ingen som är lika envis som Jenny när hon väl har bestämt sig för något, och hon sa aldrig ett endaste ord om det igen. Ibland såg jag ett uttryck i hennes ögon som fi k mig att tro att hon var förlorad i sin egen lilla värld. Varje gång jag såg den där fjärran sorgen ta henne i sitt grepp blev jag arg för att jag inte kunde hjälpa henne. Tom Devine flyttade inte hem. Han besöker sällan Ballycarragh numera eftersom han bor i Kalifornien med sin fru och dotter. Han gifte sig knappt nio månader efter att han och Jenny hade gjort slut, och det föddes ett barn misstänkt snabbt efter det. Ryktet gick i Ballycarragh att han hade haft den nya frun på sidan om och att Jenny hade lämnat honom när hon fi k reda på det. Eller att ”Jänkaren”, som hon så kärleksfullt kallades här omkring, bara var en tillfällig tröst som hade gått för långt och att han vilken dag som helst skulle dra sig ur det. Jenny har ingen kommentar om saken alls. Personligen hoppas jag att han hittade kärleken igen och är väldigt lycklig. Och jag hoppas ännu mer att det snart även ska hända min underbara bästa vän. 19
Ibland undrar jag om det som hände med Tom är orsaken till att hon uppför sig så konstigt när det gäller mitt förhållande med Jack. Min fantastiska pojkvän, Jack Harper, kan aldrig göra rätt i Jennys ögon. Hon lärde visserligen känna honom innan jag gjorde det. Men den arroganta, självhärliga idiot som hon beskriver är verkligen inte samma omtänksamma, snygga, sexiga man som jag träffade och blev kär i för ganska precis ett år sedan. Jag försöker verkligen vara förstående när det gäller hennes känslor, men ärligt talat så har det på sistone gått så långt att vi helt enkelt inte pratar om honom. Varje gång vi har gjort det har det slutat med bråk. Och när allt kommer omkring tänker jag inte låta en man, hur underbar han än är, komma emellan mig och min bästa vän. Med det sagt tänker jag inte heller låta min bästa vän komma emellan min kille och mig. Så det har inte varit någon helt lätt situation att hantera, kan man säga. Och nu verkar det som om saker och ting kommer att bli ännu mer komplicerade, med tanke på den lilla omständigheten att jag verkar vara död.
20
TRE Jag befriar mig från köksbordet likt en skållad katt och tittar misstänksamt på det från ett säkert avstånd. Det här kan väl inte hända på riktigt, eller? Det måste vara någon sorts galen, realistisk dröm. Men inte en chans att jag lägger mig i sängen igen tillsammans med mitt läskiga lik och försöker sova bort det. Min kropp pirrar av adrenalin och det känns som om hjärtat slår tusen gånger fortare än normalt. Och hur kan det vara så, om den där blödande, blå köttklumpen där inne är min verkliga kropp? Jag tittar försiktigt ner på stället där min kropp vanligtvis befin er sig. Ja, här står jag, mitt i köket iklädd min flanellpyjamas och med bara fötter. Jag nyper mig i armen, och även om det inte gör ont känner jag min hud mellan fi grarna. Det här är verkligen konstigt. Jag andas fortfarande, men vänta lite nu … Japp, precis som jag trodde kan jag sluta bara så där. Det är som om känslan av mina andetag och mina hjärtslag bara är minnen, vanemässiga repetitioner av det man gör på riktigt. Om jag koncentrerar mig försvinner känslan av 21
hjärtslag, och samma sak med andetagen. Men det känns bara så fel, så jag återtar snabbt det välkända dunk-dunk och in-ut-in-ut. Okej, Rosie, ta dig samman nu. Vad är det vi vet helt säkert? Min döda kropp verkar ligga utsträckt i sovrummet intill. Fakta. Min bästa vän har upptäckt det och håller just nu (helt förståeligt) på att fl ppa ur. Fakta. Jag är ett spöke. Fakta? Det där sista klarlägger alldeles för mycket för mig. Jag måste ut härifrån. Jag känner hur paniken växer inom mig på en våg av kallt, dött blod. Jag rusar fram till ytterdörren, bara för att upptäcka att jag inte får något grepp om dörrhandtaget. Min förbannade hand (eller spöket av min förbannade hand) glider bara rakt igenom det massiva metallhandtaget. Ett frustrerat, otåligt ljud, som en blandning av en ylande katt och en gnällande, överhettad motor, lämnar min strupe när jag gång på gång greppar i tomma luften. Varför klarar jag inte av det här? Jag kunde ha svurit på att jag öppnade kylskåpsdörren förut, eller gjorde jag inte det? Jag kanske bara inbillade mig. Eller ännu värre, förståndet kanske försvann tillsammans med min fysiska kropp. Vad var det jag gjorde annorlunda med kylskåpet? Fan också, jag tänkte inte ens på det den gången och då gick det. Och här står jag nu och försöker göra den enklaste sak i världen, och det är som att dunka huvudet i en tegelvägg. Den tanken får mig att stanna upp i mitt plågade tillstånd. Jag inser att det fin s ett alternativ. Jag har trots allt 22
sett sådana här saker på film massor med gånger. Det måste ju vara likadant i verkligheten. En fånig liten sak som en tegelvägg, eller en trädörr för den delen, kan inte stoppa mig. Jag tar ett djupt (fullkomligt onödigt) andetag och kliver målmedvetet igenom den tjocka skivan av massiv ek som vår ytterdörr består av. Jag kommer ut på andra sidan precis som det var tänkt och står och spottar i den fuktiga morgonluften. Det de absolut inte tar upp i filmerna är hur äckligt det är. Det känns som om man blir insugen, tuggad på några gånger och sedan utspottad med samma kraft som en champagnekork. Men det värsta av allt är smaken! Jag hade aldrig kunnat tro att en dörr kunde ha en smak, men nu vet jag bättre. Det känns som om jag precis har svalt en munfull sågspån. Rökigt, en aning unket, träigt sågspån, med en kvardröjande eftersmak av fernissa. Jag kommer inte att göra om det där inom den närmaste framtiden. Jag går grimaserande och spottande som en vresig kamel fram till Jenny, som fortfarande är upptagen av sitt telefonsamtal. Hennes röst är både skakig och uppretad. ”Ja, det stämmer. En död kropp … Ja, jag är helt säker på att den är … Ja, blå … Som jag sa, Ballycarragh.” Det har börjat rycka i en muskel i hennes käke. Ett tydligt tecken på att något verkligen börjar gå Jen på nerverna. Och efter en kort paus, då jag tydligt hör personen i andra änden med skeptisk röst säga: ”Så du tror att det ligger en död person i ditt sovrum, stämmer det?”, exploderar Jenny och skriker: ”JAG HAR PRECIS HITTAT MIN BÄSTA VÄNS DÖDA KROPP!” 23
Hon tar ett djupt andetag innan hon återgår till sin vanliga röstvolym. Nu är hennes tonfall lugnt och olycksbådande vänligt och får en att tänka på allvarlig kroppsskada och cupcakes på samma gång. ”Och jag vill att ni skickar hit polisen omedelbart, annars …” Det outtalade slutet på meningen hänger i luften under ett ögonblick och darrar av Tarantino-aktiga hot innan det hörs ett dämpat svar i andra änden och Jenny glatt kvittrar: ”Tack så mycket! Ha en trevlig dag!” Hon lägger på med all den kraft som går att uppbåda när man trycker på den röda knappen på en smartphone. Jag kan inte låta bli att skratta. Till och med i en krissituation är hon knivskarp. Hon stoppar ner telefonen i fi kan och kryper ihop i den gamla och alldeles för stora kappan som hon har på sig. Min, inser jag med ett styng i bröstet, och känner mig oerhört berörd av hur liten och sårbar hon ser ut med knäna uppdragna under den och ärmarna som hänger ner över hennes händer. Det är bara hennes rufsiga lilla huvud som sticker upp, med det bleka ansiktet och de rödgråtna ögonen. Jag kliver in framför henne, med ett förtvivlat hopp om att hon ska kunna se mig i min spökform så att vi kan återförenas i glädje och sedan kanske roa oss med att skapa kaos i byn under några dagar. Hon skulle kunna föra vidare mina meddelanden till alla mina nära och kära och jag skulle kunna bo kvar i Honeysuckle Cottage och ingen skulle behöva vara ledsen … Inte minsta lilla reaktion. Inte ens när jag viftar med handen bara några millimeter från hennes näsa. Så det är mitt öde att vandra på jorden i odödlighet och ensamhet. Helt plötsligt hopar sig tusen olika frågor i mitt huvud. 24
Varför i helvete är jag här? Var är det starka ljusskenet som det är meningen att jag ska gå mot, eller den vänliga, rosenkindade släktingen klädd i vitt som med ett glädjestrålande leende ska hälsa mig välkommen? Jag kan inte ens försöka svara på de där frågorna. Inte en dag som den här med all den chock och fasa som jag har fått gå igenom så här långt. I stället anstränger jag mig lite extra för att försöka kommunicera med Jen. Jag har alltid varit mer intresserad av de levandes liv än av djupa, filosofiska frågor om livet efter döden – det verkar som om inte ens döden kan vänja mig av med det. ”Jenny …”, stönar jag med desperat och ganska spöklik röst. ”JENNY!” skriker jag rakt i örat på henne. Ingen reaktion. Hon bara sitter där och stirrar på vägen, väntar utan tvivel på att polisen ska komma innan hon går tillbaka in i huset. Tja, då får jag vänta här med henne, antar jag. Inte en chans att jag går in dit ensam. Och jag har ingen annanstans att vara. Jag genomlider ett plötsligt, fånigt ögonblick av panik när jag inser att det var jag som skulle öppna puben nu på morgonen, snabbt följt av en lika fånig känsla av glädje när det slår mig att jag aldrig mer behöver jobba igen. Jag antar att Jack kommer att inse att jag inte kommer att dyka upp och öppnar i stället för mig. Sedan kommer han att försöka ringa mig och inte få något svar och sedan, så småningom, kommer han att bli orolig och kontakta någon. Åh, min stackars älskling, och sedan kommer han att få höra nyheten, och jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det kommer att vara för honom. 25
Jag hör en motor i fjärran. Det ser inte ut som om Jenny har märkt något än. Den låter allt högre. Jag är ganska säker på att den är inne på vår väg nu. Hon reagerar fortfarande inte. Precis innan den silverfärgade bilen kommer runt kröken rätar Jenny på sig och spetsar öronen. Det är Gardaí Síochána, den lokala irländska polisstyrkan, vilket betyder polisinspektör Seán O’Flaherty och hans minijag till son, Seán Óg O’Flaherty, lagens korta arm i Ballycarragh. ”Jamen, ser man på.” Jag kan inte låta bli att instinktivt försöka skoja med Jenny. ”Det fin s inget att oroa sig över nu när de här två har hand om fallet!” Självklart ler hon inte. Hon kliver ner från grindposten, allvarlig och skakad. Inte ens när de två männen kliver ur bilen och jag börjar nynna på ledmotivet till Magnum, gör hon en ansats att nynna med. Det här är något som Jenny och jag har gjort varje gång vi fått syn på polisinspektör O’Flaherty ända sedan vi var små. Han har haft en likadan mustasch som Tom Selleck så länge alla i Ballycarragh kan minnas. Ryktet säger att han föddes med den. Stackars Seán Óg har försökt odla en egen i flera år nu, men tyvärr är det enda han kan åstadkomma några glest sittande fjun som bara kan beskrivas som fågeldun. Så fort Seán Óg får syn på Jenny rodnar han i klarrött och tittar koncentrerat ner i gruset. Vi gick i skolan tillsammans alla tre, förstår du, och Seán Óg har alltid varit jättekär i henne. I vanliga fall brukar Jenny fli ta hejdlöst med honom, vilket gör att han bara blir rödare och rödare och helt oförmögen att få till en enda sammanhängande mening, till vår elaka belåtenhet. 26
I dag däremot, till min fortsatta besvikelse, hälsar hon de två männen med minsta möjliga antal ord och inget fli tande över huvud taget. ”Jag trodde att hon stannade kvar på puben i går kväll”, förklarar hon och går före dem in i huset. ”Men så i morse fi k jag syn på hennes kappa och …” Hon stannar en bit ifrån min sovrumsdörr och ser illamående ut när hon gestikulerar med handen. ”Hon är där inne.” Med de orden sjunker hon ner på en stol vid köksbordet och gömmer ansiktet i händerna, uppenbart helt slut efter att ha försökt behålla fattningen. Jag klarar inte av att gå in dit och se på när de undersöker och petar på min försvarslösa kropp. Det skulle kännas alldeles för ovärdigt. Så jag sätter mig på huk bredvid Jenny och försöker intensivt en sista gång att telepatiskt kommunicera med henne. Grejen är den att jag, vad jag vet, aldrig har läst några instruktioner om hur man psykiskt kontaktar de levande från andra sidan graven, så det som händer är att jag mentalt stampar med foten och skriker: Varför hör du mig inte, för helvete? Hon svarar inte, vilket inte förvånar mig alls. Och jag får inte tid att öva på min sofistikerade teknik eftersom herrarna O’Flaherty kommer ut ur mitt rum efter mindre än två minuter. ”Helt klart död, det är hon”, säger Seán senior och skakar allvarsamt på huvudet. ”Jag har inte sett något liknande i Ballycarragh på över trettio år.” Seán Ógs vanliga rodnad har helt lämnat hans ansikte och han ser till och med blekare och mer skakad ut än Jenny. 27
Han står bakom sin far, andas ytligt och håller så hårt i sin mössa att knogarna vitnar. Jenny fortsätter bara att stirra rakt fram, utan att lägga märke till någon av poliserna. Hennes blick verkar vara fästad vid en punkt långt borta, utanför fönstret och kanske till och med hela vägen bort till nästa grevskap. ”Men vad i helvete är det som har hänt med mig då?” undrar jag otåligt och ställer mig upp och blänger på Seán senior. För ett ögonblick verkar det faktiskt som om han svarar mig, men ögonblicket av hopp försvinner när jag inser att han tydligt och klart tilltalar Jenny. ”Vi måste vänta på killarna från stan innan vi rör någonting där inne. De kommer att undersöka miljön och därefter flytta kadavret från brottsplatsen. Det kommer att skickas till Dublin för att de ska kunna göra en krimulanteknisk undersökning, och sedan görs en odduktion.” Han tystnar, synligt nöjd över möjligheten att få missbruka dessa tekniska termer. Jag är uppenbarligen i goda händer. ”Det går inte att säga något säkert så här tidigt, men enligt mina första undersökningar verkar det som om miss Potter har något som ser ut som ett kulhål precis ovanför sitt vänstra öra. Och eftersom hennes omgivning är i en enda röra, kan man gissa sig till ett bråk eller ett rånförsök. Så vi kan inte utesluta att ett brott har begåtts när vi utreder vidare. Det kan till och med handla om ett mårrd här.” Vad? Vänta lite här nu. Kulhål? Brott? Mårrd? Betyder det att jag blev mördad, är det vad gamla polisinspektör O’Flaherty säger? Jäklar också. Jag känner mig plötsligt yr i huvudet. Det verkar som om Seán Óg upplever i stort sett 28
samma känsla när han hastigt rusar mot dörren med handen över munnen och fuktiga ögon. Tänk dig då att vara den som har blivit brutalt avrättad utan anledning! Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Vem i helvete skulle vilja skada mig? DÖDA mig? ”Jack Harper”, säger Jenny knappt hörbart. ”VAD?” Jag snor runt och mina ögon håller på att hoppa ut ur sina hålor. ”Åh, nej, nej, nej, Jenny, våga inte ens …” Jenny höjer sina rödgråtna ögon mot polisinspektör Seán O’Flaherty senior. Mitt hjärta sjunker som en sten när jag ser det kalla, hårda hatet i de där vackra bruna ögonen. ”Jack Harper gjorde det här”, säger hon högt och tydligt. Sedan en gång till bara för sakens skull. ”Förbannade Jack Harper.” Skit också. Skit, skit, skit.
29