Page 1

I gryningen kom ljuset. Och med ljuset smärtan. Ljuset föll in i huset. Smärtan pulserade i hennes kropp. Det intorkade blodet på hennes händer och i hennes ansikte syntes tydligare i ljuset, som gled över hennes svullna ögon, fick henne att rycka till och blunda. Hon försökte sätta sig upp, flytta sig närmare fönstret, dra för gardinerna för att utestänga ljuset, men hon kunde inte lyfta på benen. Inte ens krypa på alla fyra över de bonade golvtiljorna. Hon kunde ingenting göra. Ingenting för att skydda sig. Ingenting för att rädda sig. Ingenting mer än att ligga så tyst och stilla hon kunde. Och hoppas att han var tillfredsställd. Och att han inte var kvar. Hon höll armarna om kroppen. Och lyssnade. Det var tyst i huset. Kanske skulle hon kunna sova några minuter. Och när hon vaknade skulle hon känna sig bättre. Starkare. Modigare. Och hon skulle kunna resa sig och tassa fram till dörren. Och öppna den. Och smyga ut. Och lyssna. Hela tiden lyssna Efter ljudet av hans fotsteg i hallen nedanför. Efter ljudet av hans knytnäve. Efter ljudet av hans röst. Och om hon väntade tyst och stilla och inte hörde någonting, skulle hon lägga handen på ledstången och börja gå nerför trappan. Och kanske skulle han inte vara där längre. Han skulle ha bestämt sig för att det fick vara nog nu. Att han hade fått allt som gick att få. Och han skulle lämna henne och hennes dotter ifred. Men medan hon låg på golvet hörde hon honom. Inte hans knutna näve, inte hans fotsteg. Bara hans röst. Han skrek. Hon lyfte på huvudet och höll det upprätt. Hon försökte vrida sig mot dörren, men halsen var så stel och öm att hon inte kunde röra den. Hon lade ner huvudet igen. En tår sipprade ut ur vrårna i de svullna ögonen. Det sved när den rann in i såren hon hade i ansiktet. Hon kunde höra vad han sa. 5


”Jag har timglaset, Lydia. Och du vet vad det betyder. Jag har all tid i världen. Tiden betyder ingenting längre, ingenting för dig och allt för mig.” Men det spelade ingen roll vad han sa. Det enda som spelade någon roll var hans sätt att säga det. Och vad han tänkte göra. Och det visste hon genom skälvningarna som steg upp genom huset. Hon visste vad han tänkte göra. Han skulle komma tillbaka till henne. Och den här gången fanns det ingen utväg.


1 Första gången Adam såg huset var det från floden. Han hade kommit in efter ett par dagars fiske utanför Fastnet. Vädret var på väg att slå om. Vind med stormstyrka var att vänta. De hade satt kurs mot den säkra förtöjningsplatsen uppåt floden. Han höll på att ordna med näten och snygga till på däck. Men när han fick syn på huset fick det honom att sluta med det han gjorde. Och luta sig bakåt mot styrhytten, skjuta upp kepsen och stirra på skiffertaket och de höga fönstren som gled förbi, knappt skönjbara mellan träden. ”Fint, va?” Pat Jordan, skepparen, log brett mot honom. ”Snyggt hus, eller hur?” Och det enda han kunde göra var att nicka och le tillbaka. Och senare, när de hade rengjort lastrummet för fisk och lämnat båten förtöjd vid piren och satt på puben med en öl och en tallrik med ost- och skinksmörgåsar på disken framför sig, frågade han Pat, frågade om huset. ”Det heter Trawbawn. Där gamlafrun Beauchamp bor.” ”Beauchamp.” Adam smakade på namnet. ”Det låter konstigt. Inte vad man väntar sig här i trakten. Är hon nyinflyttad? Liksom jag?” Pat skrattade och smuttade på sitt öl. ”Det kan man kanske säga. En sorts gökungar, både hon och hennes värdelöse man. De fick stället när Daniel Chamberlain dog. Jodå”, sa han och drog ett djupt bloss på cigarretten, ”det finns mycket att säga om det.” ”Jaså? Berätta, berätta allt.” Men Pat bara log och skakade på huvudet och beställde en ny 7


omgång. Medan regnet började piska mot fönsterrutorna och vinden röt som en ilsken tjur. Senare, när ovädret hade dragit förbi och himlen hade klarnat upp och solen hade kommit fram och kastat sitt glittrande sken över det nytvättade landskapet, körde han på vägen längs floden. Det fanns fler grindar än han tidigare hade lagt märke till. De två första han provade ledde in till kringbyggda gårdar, moderna hus som byggts intill fallfärdiga stugor. Traktorer stod bredvid gödselhögar och hundar skällde så hysteriskt att han drog sig för att gå ut ur bilen. Nästa grind fanns framför en liten slip med ett par stakbåtar vid en flytande förtöjningsboj och ett virrvarr av nät och hummertinor. Och en knapp kilometer längre fram, just där vägen krökte och sedan rätades ut igen, fanns det höga grindar i järnsmide, infattade i en stenmur täckt av slingrande murgröna. De var stängda och låsta med en kedja som lindats runt dem. Han saktade ner och körde in till vägkanten. Han klev ur bilen och ställde sig med ansiktet mot järnstängerna. En lång, grusad uppfart låg framför honom med träd på båda sidor, släta, grå stammar och grenar som bildade ett tak. Han böjde sig ner för att titta närmare på kedjan och hänglåset. Hänglåset var öppet och kedjan var lös, så det var lätt att sträcka in handen, lyfta upp den rostiga klinkan och öppna grindhalvorna. Han tog ett steg bakåt för att få en bättre överblick av muren. Sedan upptäckte han vid ena sidan en dörr som hängde och dinglade i gångjärnen. Den var halvöppen och all murgrönan hade rafsats bort från den. Han såg sig omkring. Ingen, ingenting, bara det låga brummandet från en traktor någonstans på andra sidan kullen och den plötsliga tystnaden, när ljudet från den sista förbipasserande bilen dog bort. Ingenting mer än en frisk bris som fick murgrönans styva blad att rassla. Han gick långsamt längs uppfarten. Skorna rörde upp små dammoln i gruset. Det var så tyst här. Bara det dämpade suset av askarnas blad. Och det plötsliga, höga skriket från en fiskmås när den gled fram ovanför honom. Han följde den breda, krökta uppfarten och där, framför honom, låg huset. Det var varken särskilt 8


stort eller ståtligt. Inte vördnadsbjudande. Inte den sortens hus som fick en att flämtande haja till eller häpna över prakten. Det var bara mycket vackert. Tre våningar med ett välvt burspråk från tak till källare. Fönster med fulländade proportioner. Ett skiffertak i blått och grått. Höga skorstenar. En ytterdörr med elegant, solfjäderformad glasruta. Och när han stod där på gräsmattan som omgav huset på tre sidor kunde han se genom fönstren att rummen också hade perfekta proportioner. Ytterdörren var öppen. En fällstol stod utanför på den breda stentrappan. En bok låg med pärmen uppåt på sitsen av tyg. Bredvid stod ett glas, tömt till hälften. Han lyfte upp det och luktade på innehållet. Gin, tänkte han. Han höll upp glaset mot ljuset. Det fanns en mörkröd fläck vid kanten. Han snurrade på det. Isbitar klirrade. Han doppade ner fingret och slickade noga av det. Visst var det gin. Han satte munnen mot avtrycket från den röda underläppen och drack. Den kalla vätskan dansade på hans tunga och rev i halsen. Han böjde sig ner och satte tillbaka glaset där han hade hittat det, rätade sedan på sig och gick långsamt därifrån. Colm hade berättat för honom om huset. Han hade berättat om floden, bukten, öarna, havet, klipporna, fåglarna och fisken. Han hade legat på sin brits och talat och talat. Hela nätterna, medan belysningen på trappavsatsen utanför brände hål i deras ögonlock. Och fängelsets alla ljud fick dem att vara på spänn hela tiden. ”Åk dit när du kommer ut härifrån. Det är fint där. Och det finns olika sätt att försörja sig på. Fiske, jordbruk och det behövs alltid byggnadsarbetare. Det finns gott om jobb på barerna, det finns mycket där, mycket för en grabb som du. Som är snabb i huvudet och har en tjänstvillig kropp. Det stämmer väl, Adam, det stämmer väl?” Han reste sig upp för att ta hans hand och hålla den mot sitt ansikte. Hålla den, smeka den, stryka längs den spänstiga unga huden och sedan vända upp den mjuka handflatan och trycka läpparna mot den. Nu gick Adam över gräsmattan och höll ögonen på huset medan han avlägsnade sig från det. På avstånd såg fönstren svarta och tom9


ma ut. Inget tecken på liv innanför. När han kom fram till träden svängde han av. Han följde stigen som vindlade genom dungen, ner till flodstranden. Det var lågvatten. Kletig, svart gyttja, genomkorsad av rännilar med mörkt vatten, sträckte sig ner mot flodens långsamma flöde. Han lutade sig mot den låga muren. Den kändes varm. Ovanför hans huvud kom en mås i sned glidflykt, flaxade med de vita vingarna och fortsatte i samma glidflykt. Han började gå längs flodstranden och lät handen löpa lätt längs murens krön. Lukten av salt gyttja steg och fyllde hans näsborrar. Man hade planterat lin här, ett exotiskt inslag bland nyponbuskar och björnbärssnår, ormbunkar och hoptrasslade skott från vildrosor. Och lite längre fram fanns det en glänta mellan träden. Gravstenar, några kullfallna och skingrade. Andra som fortfarande stod upp. Dekorerade plattor, huggna i kalksten. Han stannade till, lutade sig fram och försökte urskilja namnen. Thomas, Rebecca, William, Judith, Margaret, Jane, David och Daniel. Enkla, rejäla förnamn och alla med samma efternamn. Chamberlain. Utom på den senaste av alla stenarna. Alexander Beauchamp. Född 1933, död 1995. Älskad make och far. Vila i frid. Han böjde sig fram över den släta, grå stenen och följde de utsirade bokstäverna med pekfingret. Stenen kändes varm. Han klev upp på den, vände sig om och lade sig med ryggen tätt tryckt mot den, kände dess hårdhet mot skulderbladen, revbenen, höftbenen. Hård och orubblig som golvet i fängelsecellen. Men när han spärrade upp ögonen här och tittade uppåt var himlen blå som en babys blå ögon och det luktade hav och jord, stank inte som från den bräddfulla pottan i hörnet. Han tog ett djupt andetag, drog in luften, kände hur den sköt upp lungorna i bröstet. Han var hungrig. Han kände sig tom i magen. När han lyfte på huvudet för att titta ut över floden gjorde rörelsen honom illamående. Han hade inte riktigt anpassat sig än. Till oregelbundna måltider. Att han under sju år hade ätit klockan 8.30, 12.30 och 17.30 hade påverkat hans kropp och skapat förväntningar hos den. Behov som måste tillgodoses. Men det var inte så längre. Nu när han kunde äta så snart han hade lust, hade han ofta inte alls 10


lust. Utom nu. Så fort som möjligt. Han satte ner fötterna på marken och reste sig upp. Det var kyligare än förut, solen började gå ner bakom träden på flodstranden mittemot. Han gick sin väg från den lilla gravplatsen och följde stigen igen. Växtligheten var tätare här. Rhododendronbuskar höjde sig över hans huvud och pressade sig mot honom. Han kände igen de stora, glänsande bladen, så blanka att det nästan såg ut som om man skulle kunna äta dem. På marken under hans fötter fanns det en tjock matta av fjolårets löv. Fötterna hasade genom dem och han undrade ett ögonblick vad som kunde dölja sig under dem. En sekund kändes det som om han skulle kräkas. Han kände hur tårna vek sig uppåt från skornas tjocka gummisulor. Kunde inte stå ut med tanken att det kanske fanns en mus eller en råtta som gömde sig någonstans, iakttog honom, väntade på att han skulle halka och falla omkull. Sedan kom han ihåg vad Colm hade sagt till honom en gång, en söndagseftermiddag, när de var inlåsta tillsammans och han hade vaknat ur en mardröm, samma mardröm, den som alltid återkom. Råttorna som sprang över hans kropp, svansarna som snärtade till honom över munnen. Skräcken för att de kanske skulle smitta honom med någonting. Skammen att någon skulle få reda på det. Att en råtta hade suttit på hans bröst och sträckt ut sin tunna lilla tass och rört vid hans haka, rört vid hans kind, krupit upp för att kyssa honom på munnen. Han vaknade med ett skrik och svetten strömmande nerför ansiktet, ryggen och bröstet, kände värmen från pisset som rann nerför benen. Och lukten, den sötaktiga, kväljande lukten. Men Colm fanns där bredvid honom. Höll om honom, lugnade honom, talade till honom på ett språk han inte förstod. Mo chroí, mo chroí, a ghrá, a ghrá, om och om igen tills hans hjärta slog långsammare och snyftningarna upphörde. Och Colm klädde av honom och tvättade honom, svepte in honom i en torr filt, lugnade honom och sa till honom: ”Bry dig inte om råttorna. Är de inte ännu mer angelägna om att hålla sig borta från dig än du från dem? Jovisst, det vet du väl? Är du inte en stor och duktig pojke som mycket väl kan ta 11


vara på sig själv? Visst är du det, Adam? Visst är du?” Men ändå, trots att han kunde höra Colms ord och Colms röst, gick han ändå fortare och fortare, och när han nästan hade börjat småspringa såg han att han hade kommit fram till den muromgärdade trädgården. Trägrinden var stängd, men det fanns en repögla att dra i och en klinka att lyfta upp. Här var det tryggt. Den ena prydliga raden efter den andra med grönsaker och intill muren ett växthus, uppvärmt av eftermiddagssolen, fyllt av ovanliga blommor, stora, hängande, trumpetformade i gult och orange, krukor med tomater som ännu inte mognat och gurkor och paprikor och en vinranka också, där druvor, små och runda och gröna, hängde ner ovanför hans huvud, ännu inte färdiga att stoppa i munnen. Men också buskar som var stöttade av käppar och bar ljuvliga, röda hallon, vars saft droppade ner från hans fingrar när han drog av den konformade frukten och lämnade kvar den vita, spetsiga mittdelen som de satt fast vid. Han grävde i halmen efter jordgubbarna, sötare än hallonen, kände de små fördjupningarna på ytan när han krossade dem med tungan mot gommen. Sedan vred han på en kran som fanns bredvid komposttunnorna och sköljde ansiktet med kallt vatten, satte munnen under den, märkte att det droppade ner på T-shirten, medan han slöt ögonen och kände hur den klibbiga, sliskiga sötman spolades bort av det häftiga flödet. Eftersom han blundade såg han inte handen som sträcktes ut för att stänga av kranen. Hörde inte de snabba stegen på tegelgången bakom sig. Hörde och såg ingenting, förrän rösten långsamt, lugnt, utan minsta spår av rädsla sa: ”Jag vet inte vem du är eller vad du vill, men nu ska jag tala om för dig att det är slut på det roliga. Hur vågar du gå in i min trädgård på det här sättet? Hur vågar du ta av min frukt? Ut härifrån. Ut härifrån nu.”


2 Lydia hade sett översta delen av hans huvud, håret var ljust, nästan gyllene i eftermiddagssolen. Men inte gyllene nu när vattnet från kranen sköljde över hans ansikte och droppade ner på hans kläder. I den muromgärdade trädgårdens plötsliga skugga verkade håret snarare glanslöst och råttfärgat än blont. Men när han tittade upp på henne med ansiktet förvridet av förvåning och oro och hastigt flyttade sig bort från henne till ett soligt ställe, såg hon håret glänsa igen. Fint, rent, gult. Graces hår. Och ett leende som stämde med det. Ett leende som hejdade henne och dämpade det ilskna ordflödet. Och där stod de, den gamla kvinnan och den unge mannen öga mot öga. Tystnad, ända tills fågelsång plötsligt hördes högt och ljudligt i bådas öron. Hon hade varit uppe på andra våningen när hon fick syn på honom. Hade lämnat stol och drink och bok när telefonen ringde och med en plötslig känsla av att det var något viktigt och brådskande, skyndat in i hallen för att svara. Men det var ingenting av betydelse. En förfrågan från traktens hotell när trädgårdarna skulle vara öppna för allmänheten. De hade amerikanska gäster, ett par som hade hört talas om Beauchamps bestånd av ömtåliga perenner. De hade sett fotografierna i en tidskrift ombord på planet. ”I morgon”, sa hon. ”I morgon bitti. Säg till dem att komma klockan elva. Jag bjuder på kaffe och nybakade scones efter rundturen.” Men när hon stod i hallen med luren i handen och lyssnade på rösten i andra änden, kände hon sig plötsligt så smärtsamt ensam 13


och isolerad att hon efter samtalet hastigt gick uppför trappan och in i sovrummet på framsidan av huset. Hon satte sig ett ögonblick på en stol vid fönstret och betraktade sig själv i den höga spegeln med guldram på väggen mittemot. Bara för att försäkra sig om att hon fortfarande var samma kvinna som hon alltid hade varit. Liten, smidig, stark. Med ett hår som en gång hade varit svart och nu hade grå strimmor men fortfarande var tjockt, lockigt och yvigt över pannan. Och fortfarande hennes eget ansikte, de välbekanta kindbenen under den avslöjande huden. Och hon hade samma fylliga läppar som i sin ungdom. Hon reste sig upp och tog läppstiftet som låg på toalettbordet, målade munnen, fyllde i luckorna i färgen genom att pressa ihop läpparna, medan hon lät blicken glida från spegelbilden ut över trädtopparna, floden bakom dem, himlen ovanför dem. Och såg något röra sig där nere, en obekant rörelse. Och när hon tog några steg fram till fönstret för att få en bättre överblick upptäckte hon huvudet, blont och glänsande, på väg förbi träden och buskarna en bit bort från huset. Och tanken for genom hennes hjärna, den glädjande tanken att det blonda huvudet som guppade fram genom trädgården tillhörde Grace. Hennes vackra Grace. Hennes dotter Grace. Hon tryckte händerna mot rutan och lutade pannan mot den. Fönstret blev immigt av hennes andedräkt. Hon tog ett steg tillbaka och torkade av det. Men nu hade hon förlorat huvudet ur sikte. Vem det än var där nere så hade vederbörande kommit utom synhåll för henne, försvunnit bakom de högsta träden, bokarna som stod i en tät klunga mellan huset och vattenbrynet. Hon gick mot dörren. Trappavsatsen var ljus, upplyst av eftermiddagssolen. Dörrarna till de andra sovrummen stod som vanligt öppna. Hon gick förbi dem med lätta, snabba steg, trots att det kändes som om hon kanske skulle behöva luta sig mot väggen för att hämta andan. Så intensiv var smärtan som sköljde genom henne när hon kastade blickar till höger och vänster. På rummen, med bäddade sängar, sopade golv och dammade hyllor. Redo att ta emot dem de väntade på. 14


Det var fortfarande varmt ute. Hon böjde sig ner för att ta glaset med drinken. Isen hade smält. Hon förde glaset mot munnen och drack. Och stod kvar där ett ögonblick med glaset i handen och tittade ut över gräsmattan mot träden som fanns mellan huset och floden. Såg Grace klättra upp i chilegranen medan benen skrapades av de fjälliga grenarna. Och Alex som höll upp armarna för att ta emot henne när hon hoppade. Hans händer som gled upp längs hennes lår. Alex, med håret blekt av sommarsolen och med sitt breda leende och de klara blå ögonen kisande mot ljuset. Hon slöt ögonen vid minnet. Öppnade dem sedan och tänkte Alex är död, Grace är borta. Bara jag är kvar här alldeles ensam. Hon bredde ut händerna, knotiga med åldersfläckar, rynkiga, röda. Vände på dem, såg den tjocka, blå ådern som gick nedåt på var handled. Och de djupa linjerna i handflatorna. Vände på händerna igen och knöt dem. Hon gick bort från huset längs gången som ledde till det lilla skjulet vid gaveln på baksidan. Hon gick in, hämtade en spade och svingade den medan hon gick tillbaka till gräsmattan, fortsatte tvärs över den och sedan in bland träden. Och nu medan hon gick kunde hon se den unge mannen som hade gjort intrång i hennes trädgård. Han gjorde inget försök att gömma sig. Han rörde sig avspänt och säkert framför henne. Hon höll sig undan och iakttog honom. Hon såg honom på den lilla begravningsplatsen, såg honom lägga sig ner på hennes mans grav. Väntade för att se vad han skulle göra härnäst. Iakttog honom när han gick vidare, tyckte att hans sätt att röra sig tydde på brådska och oro, att han verkade spänd och illa till mods med axlarna uppdragna och händerna knutna. Hon höll sig undan och iakttog honom medan han sköt upp porten till köksträdgården. Såg honom tränga sig fram mellan käpparna i hallonlandet med händerna och ansiktet röda av saften och krypa på alla fyra för att hitta jordgubbar. Hon insåg att han påminde henne om… vem då, vad då? Han hade samma sorts hår som Grace, men det var något annat hos honom också. En sorts bekymmerslös munterhet när han strövade omkring i trädgården. Vem påminde det henne om? Hon kunde inte kombinera 15


det med något namn eller ansikte. Men det fanns där. Någonstans i hennes minne. Hon slog med spaden i marken, men han hörde henne inte. Hon såg honom sträcka sig mot kranen och vrida på den, och hon väntade. Men bara ett par minuter tills han hade druckit sig otörstig, och sedan började hon gå längs tegelgången så fort hon kunde, rätade på axlarna, fyllde lungorna med luft och kände hur hon svällde av en sorts rättmätig ilska, så när hon var tillräckligt nära för att röra vid honom var hon redo. Att skrika med hög röst: ”Vem är du? Vad vill du, hur i all världen kan du tro att du får gå in i min trädgård och ta av min frukt. Svara mig, svara, hör du det, innan jag sparkar ut dig härifrån. Svara mig.” Hon såg den plötsliga paniken i hans ansikte. Sedan leendet, munnens långsamma rörelse som hejdade hennes ord. Stängde av dem. Gjorde henne lika stum som han. De satt i det stora köket i källarplanet. Hon hällde upp te ur en blommig porslinskanna. Hon satte fram kex, till hälften överdragna med mörk choklad. Han tog ett och sedan ett till när hon trugade. En liten strimmig katt låg och dåsade i hennes knä. Han ville också dåsa till. Lägga ner huvudet på bordet och somna. Han hade utnyttjat sitt leende. Det hade hans farmor alltid sagt till honom att göra. Glöm aldrig att le. Det är din bästa tillgång. Och hon hade haft rätt. Rätt i så mycket. Han hade smålett mot den gamla damen med det yviga, svarta, gråsprängda håret och spaden i handen som ett slags vapen, och hon hade smålett tillbaka, lutat spaden mot muren och vänt bort blicken. Och han hade sträckt fram handen. Och sagt: ”Förlåt om jag gjorde er upprörd. Det var inte min mening. Det var inte min mening att göra intrång här. Men det här stället”, fortsatte han med en svepande gest, ”det är ju så vackert.” Sedan log han igen och sa: ”Jag heter Adam, Adam Smyth.” Hon log tillbaka mot honom och tog honom i hand. Greppet var fast, handflatan sval och när hon talade var rösten klar och stark. 16


”Och jag heter Lydia Beauchamp. Säg Lydia.” Det var svalt härinne i halvdunklet. Men inte kallt. Han ändrade ställning och stolsbenen skrapade mot tegelgolvet. Han log ursäktande. Hon nickade men sa ingenting. En klocka slog någonstans i huset. Det var ett vackert, melodiskt ljud. Han smuttade på teet och åt ett kex till. Hon såg forskande på honom. Han hade mycket egendomliga ögon. Det vänstra var kyligt blågrönt, som vatten under is, och det högra var ljusbrunt som bärnsten med mörka fläckar. Han återgäldade hennes blick. Hon räckte fram fatet med chokladkex. Hennes händer var rynkiga med åldersfläckar, men hon rörde dem fortfarande elegant och graciöst. Hon hade en ring med en mörkröd sten på vänstra handens lillfinger. På fingret bredvid hade hon en bred vigselring av guld. När hon rörde handen gled ringen upp ända till knogen och gled sedan ner igen. Runt handleden hade hon ett slätt guldarmband och runt den skinntorra halsen en tung kedja i samma sorts guld som ringen. ”Hur hittade du hit? Var det av en slump?” ”Precis. Av en slump. Jag såg huset från floden och ville titta närmare på det. Ursäkta att jag gjorde intrång. Men jag kunde inte låta bli.” Han log mot henne medan han tog en tugga av kexet. ”Du har visst lätt att falla för frestelser?” ”Ja”, sa han och nickade. ”Mycket lätt. Råkade alltid illa ut när jag gick i skolan. Hittade alltid på rackartyg, blev alltid hemskickad med en anmärkning. Drev alltid min mor till vansinne.” ”Flickor?” ”Flickor, nöjen, fester, hästar, hundar, bilar, allt man kan tänka sig.” ”Och nu, hur är det nu? Hur gammal är du nu?” ”Tjugoåtta. Lite kvar till trettioårskrisen.” ”Trettioårskris? Trettio är väl ingenting, då är man ju knappt vuxen. Vänta tills du blir så gammal som jag.” ”Och vilken ålder kan det vara?” Hon log så att tänderna syntes. De var fortfarande vita, fortfarande jämna, med ett litet mellanrum mellan de båda framtänderna. 17


”Det är min hemlighet! Har ingen talat om för dig att det är ofint att fråga om en dams ålder?” ”Det är precis det jag menar”, sa han och tog ett kex till. ”Jag gör hela tiden sånt som jag har blivit tillsagd att inte göra. Kan absolut inte låta bli.” Klockan i hallen började slå. Sex slag. Hon reste sig. Han reste sig samtidigt till hälften upp. ”Nej, nej, stanna kvar där du är, det är inte ofta jag har en så ung och vacker man som gäst, även om du är en inkräktare och en tjuv.” Hon log mot honom igen. ”Vi kan väl ta en drink. Jag tar alltid en drink klockan sex. Och det blir lite omväxling att inte dricka ensam.” Hon stack in handen i ett skåp och tog fram en flaska. ”Tycker du om gin?” Drinken rev fortfarande i halsen på honom och återigen kände han det klibbiga läppstiftsmärket på glaset. ”Nej, det förstås”, sa hon, ”gin är väl inte din favoritdryck direkt. Unga män som du tycker bäst om de fina ölsorterna. Som ni halsar, är det inte så man säger?” ”Inte jag. Jag tycker bättre om vin. Men gin är också rätt så gott.” Lögnen slank ur honom så lätt. Den hamnade mellan dem på köksbordet, när han lät blicken vandra över till kartongen med tomglas vid dörren och stället med fulla flaskor i hörnet. ”Vin, jaha, ja. Det är en bra last att ägna sig åt. Min man, min döde man drack vin. Ett tag trodde han att vi skulle kunna odla druvor här. Göra vårt eget vin. Men så är det ju vädret, alldeles för oberäkneligt.” Hon gjorde en liten paus. Skvätte gin i glasen. ”När dog din man?” Hon såg på honom. Hon höjde glaset och drack. Hon satte tillbaka glaset på bordet. ”Det vet du”, sa hon. ”Du såg ju hans grav?” ”Hans grav? Den som är där…” ”Den som är där. Den senaste. Den med hans namn på. Alexander Beauchamp. Den du såg nere vid floden.” Hon log inte längre. ”Javisst, ja”, började han stammande, ”ja… javisst, visst, din man.” 18


Han kunde känna stenen mot ryggen, den hårda ytan mot revbenen och höfterna, mot nacken. ”En ren slump, var det så?” Hon höjde glaset igen och tömde det. Hon reste sig och gick fram till kylen, öppnade den, tog ut islådan och en flaska tonic. Hon vände ryggen mot honom medan hon hällde upp mer åt sig. ”Tror du på slumpen, Adam? På tillfälligheter, sammanträffanden, på ödets nyck? Eller säg att dessa till synes slumpartade händelser är förutbestämda. Att det finns någon någonstans som kastar tärning eller lösgör den gyllene tråden, höjer saxen och klipper av den så här” – hon gjorde en gest med högra handen – ”så här bara. Och det är så allting börjar, alternativt slutar. Beroende på hur man ser på det.” Hon vände sig mot honom och sträckte fram handen efter hans glas. Han höjde det, tömde det och gav henne det. Hon vände sig om igen och han hörde isen klirra, ginet skvätta och tonicen fräsa. Hon gick fram till honom, stack ut pekfingret och körde in det under hans haka. Han kände hur benigt det var, kände hur den skarpa spetsen på hennes nagel borrade sig in i hans hud när hon tvingade honom att titta upp på henne. Han ville vrida undan huvudet men kunde inte av någon anledning. Han försökte titta bort men kunde inte undkomma. ”Jaha, Adam”, sa hon och höjde glaset med sin fria hand. ”Vad blir det? Slumpen eller ödet? Vilket väljer du?” Han log igen, men den här gången tycktes det inte ha samma effekt. Hon släppte honom inte. Han höjde armen och grep tag i hennes handled, snabbt innan hon hann reagera. Han kunde känna hur spröd hon var, nästan bara skinn och ben. Han höll försiktigt i henne och flyttade hennes hand från ansiktet. ”Jag skulle säga ödet. Om jag var tvungen att välja, vill säga.” Han tog glaset, tömde det, ställde tillbaka det på bordet och reste sig upp. Han gjorde en snabb hälsning med pekfingret strax ovanför ögonbrynet innan han vände och gick sin väg längs korridoren, uppför trappan, vidare genom hallen och ut i eftermiddagssolen.


3 Det var tyst på avdelningen högst upp på sjukhuset. Så tyst att Johnny Bradshaw, som satt bredvid sin mors säng, tyckte att det verkade som om han och hon var de enda människorna i hela byggnaden. Det fanns andra. Men alla var döende liksom hans mor. Det jäktades och slamrades inte som på en vanlig sjukhusavdelning. Inget rasslande från medicinvagnar, inga skrällar och annat buller från matbrickor, inga besökare som kom med prunkande blommor eller chokladaskar. Det fanns inga krya-på-dig-kort uppsatta på skåpen. Det fanns bara en sorts tyst atmosfär som tydde på resignation och accepterande. Så tyckte Johnny att det var i alla fall. Han visste inte vad hans mor tänkte eller kände. Hon låg i djup koma. Så hade det varit under de senaste två dagarna. Ännu en stroke hade fört henne långt utom räckhåll för honom. Nu låg hon orörlig, blek och tyst. Andningen var oregelbunden. Ibland verkade den ha upphört helt och hållet. Men när han lutade sig fram för att granska hennes mun och näsa, brukade hon andas igen, dra in luft djupt och plötsligt som om hon talade om för honom att hon var kvar där i rummet tillsammans med honom. Emellanåt dök en sjuksköterska upp. Hon lade fingrarna mot hans mors handled och kontrollerade pulsen med ögonen på klockan. Sedan brukade hon småle och nicka och lämna honom ensam. Det hade han ingenting emot. Han tyckte om att vara hos sin mor. Hon hade alltid varit tystlåten. Inte mycket för sprudlande konversation eller snabba, kvicka repliker. Hon behöll sina tankar för sig 20


själv och talade bara när hon hade något viktigt att säga. När hans far levde hade hon låtit honom föra talan för det mesta. Och när han hade dött för tre år sedan, hade hon blivit ännu mer tystlåten. Ibland kunde hon ringa Johnny och när han lyfte luren och sa hallå, fick han inte något svar. Han brukade berätta för henne hur dagen hade varit, hur han hade det med sina sjätteklassare, vilka filmer han hade varit och sett tillsammans med sin flickvän. Han brukade prata på tills han hörde henne sucka. Och sedan lade hon på luren. Vilket var orsaken till att han blev så förvånad när hon ringde honom och sa att hon ville tala med honom. Det var ett par veckor efter det att hon blivit sjuk. Fått en stroke som förlamat henne i vänster sida, gjort henne sned i ansiktet och talet sluddrigt. Hon bodde kvar hemma och klarade sig nätt och jämnt med hjälp av några snälla grannar, men när han gjorde i ordning te åt henne och satt hos henne i vardagsrummet, kunde han se att hon snart inte skulle kunna klara sig på egen hand. ”Johnny”, sa hon och tystnade. ”Ja?” Han väntade. ”Du vet ju att du är adopterad.” ”Ja, det berättade du och pappa när jag var liten.” ”Visst gjorde vi det?” Hon tittade upp på honom och smålog så gott hon kunde med sitt stackars förvridna ansikte. Han kom inte ihåg när eller hur de hade berättat det. Han bara visste det. Han hade alltid vetat det. Det hade inte bekymrat honom. Han hade skrutit om det i skolan. Han gillade att det fick honom att verka annorlunda. Och ibland var det bra. När han tittade på sin mor och far och insåg att de var äldre än de andra ungarnas föräldrar. Att de inte brydde sig om pengar eller ägodelar eller paketresor till Spanien. Att de var nöjda med att ha sitt dammiga gamla antikvariat på en bakgata i Chichester. Han kunde avfärda dem med en liten gest. Nu när han tänkte på det fick han dåligt samvete. ”Det finns något som jag vill att du ska ha. Uppe på vinden och jag kan inte gå uppför trappan för att hämta det. Jag vill att du ska 21


göra det åt mig. Precis till vänster om luckan står en liten väska. En sådan som man förr hade till toalettsaker. Vill du vara snäll och ta ner den till mig?” Hon lutade sig utmattad tillbaka mot kuddarna och kopp och fat klirrade i hennes knä. Väskan var där hon hade sagt att den skulle vara. Han hade lagt märke till den förut, när han senast var däruppe. När han äntligen skulle flytta till en egen lägenhet och hade packat ihop alla sina gamla grejor. Skolböcker och teckningar som han hade gjort i konstskolan och en gång tyckt var så pass bra att han kunde ha dem på väggen i sitt rum. Samlingen av modellplan och slagskepp och de små silverbägarna han hade vunnit i simning. Han tyckte att väskan verkade malplacerad, inte den sorten som vare sig hans far eller mor skulle ha haft. Nu lade han den i hennes knä och satte sig ner igen. Hon knäppte upp det blanka, förgyllda låset med den hand hon fortfarande kunde använda. ”Här”, sa hon med en gest mot honom. ”Ta den. Se efter vad som finns inuti.” Han lutade sig fram och drog till sig väskan. Han stack ner handen. Kände mjukt ylle mot fingrarna. Han tittade ner. Det var en babykofta. Vit, med en dekorativ bård av blå segelbåtar. Han såg upp på sin mor. Tårar rann nerför kinderna på henne. ”Du hade den på dig när vi fick dig. Det finns en liten mössa och sockor som passar till. Allt är handstickat. Din mor gjorde det till dig.” ”Min mor? Du är min mor.” Rösten bröts när han sa det. ”Nej, älskling. Egentligen inte. Jag kommer inte att finnas länge till. Det vet jag. Du kommer att behöva någon. Du borde leta upp henne.” Han såg ner på de små kläderna. ”Nej”, sa han. ”Hon adopterade bort mig. Du och pappa tog hand om mig. Du är min mor. Du kommer alltid att vara min mor. Ingen främmande kvinna som inte känner mig.” ”Johnny, lyssna på mig.” Hon lutade sig fram. ”Jag förstår att du känner så här nu, men när jag är borta tänker du kanske på ett annat 22


sätt. Hon var mycket ung när hon födde dig. Bara ett barn, faktiskt. Hon var från Irland. Då var det helt annorlunda där. Hon måste ha älskat dig eftersom hon stickade de här kläderna. Ta dem och behåll dem. Och om du ändrar dig, så kom ihåg att du har min välsignelse.” Hon sjönk tillbaka mot kuddarna och slöt ögonen. Han sträckte sig fram och tog ifrån henne koppen. ”Det ordnar sig, mamma, absolut. Det ordnar sig”, sa han och kysste henne på kinden. Men det gjorde det inte. En vecka senare drabbades hon av stroke igen, först en gång och så en gång till. Han åkte med henne i ambulansen till sjukhuset. Och satt och betraktade henne medan hon gled allt längre bort. Och varje kväll när han kom hem öppnade han den lilla väskan med den hjärtformade spegeln i locket och tittade på den lilla vita koftan, prydd med de blå segelbåtarna. Och sedan den blå mössan och de blå sockorna som passade till. Han började fundera. När han såg på sitt tjocka, svarta lockiga hår i spegeln och de mörkbruna ögonen, på sin smala, smidiga kropp. På händerna med de breda fingrarna och de knotiga tummarna. På mellanrummet mellan framtänderna. Och när hans mor dog, när han hörde det sista andetaget från djupet av hennes bröstkorg, när han kände de sista spåren av värme lämna hennes kropp, kom han ihåg vad hon hade sagt. ”Du kommer att behöva någon. Du borde leta upp henne.”

Profile for Smakprov Media AB

9789175250397  

9789175250397  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded