Fallet Collini
ferdinand von schirach
Fallet Collini Översättning av Lena Hammargren
albert bonniers fĂśrlag
Av Ferdinand von Schirach har tidigare utgivits: Brott (2011) Skuld (2011)
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013011-4 Tyska originalets titel: Der Fall Collini Översättning: Lena Hammargren Hemingwaycitatet på sidan 5 är översatt av Thorsten Jonsson. Copyright © Piper Verlag GmbH, München 2011 CPI books GmbH, Tyskland 2013
Alla mรฅste vi vara formade till att gรถra vad vi gรถr. ernest hemingway
1
Senare skulle alla minnas det, hotellpersonalen, de två äldre kvinnorna i hissen, paret i korridoren på fjärde våningen. De sa att mannen hade varit oerhört lång, och alla pratade om lukten: svett. Collini åkte upp till fjärde våningen. Han letade upp rätt rumsnummer, rum 400, ”Brandenburgsviten”. Han knackade på. ”Ja?” Mannen i dörren var åttiofem år gammal, men såg mycket yngre ut än Collini tänkt sig. Svetten rann längs Collinis nacke. ”Goddag, Collini från Corriere della Sera.” Han talade otydligt och undrade om mannen skulle kräva att han legitimerade sig. ”Ja, trevligt, varsågod och kom in. Det är bäst att vi gör intervjun här.” Mannen sträckte fram handen. Collini gjorde en undvikande gest, han ville inte ta i honom. Inte än. ”Jag svettas”, sa Collini. Sedan retade han sig på att han sagt så, det lät konstigt. Så skulle ingen säga, tänkte han. ”Ja, det är verkligen kvavt ute i dag, det måste vara regn i luften”, sa den gamle mannen vänligt, trots att det inte var sant: det var svalt i sviten, luftkonditioneringen 7
hördes knappt. De gick in i rummet, beige matta, mörkt trä, stora fönster, allt dyrt och solitt. Genom fönstret såg man Brandenburger Tor, stadsporten såg märkligt nära ut. Tjugo minuter senare var mannen död. Fyra skott hade trängt in genom bakhuvudet, en kula hade borrat sig in i hjärnan och sedan ut igen och slitit med sig halva ansiktet. Blodet sögs in i den beigefärgade mattan, den mörka fläcken växte sig långsamt större. Collini lade pistolen på bordet. Han ställde sig bredvid mannen på golvet, stirrade på åldersfläckarna på hans händer. Med foten vände han honom på rygg. Plötsligt stampade han med klacken mitt i den dödes ansikte, han såg på honom, sedan stampade han igen. Han kunde inte sluta, han stampade och stampade, blod och hjärnsubstans sprutade på byxbenen, på mattan, på sängen. Rättsläkaren lyckades senare inte rekonstruera hur många gånger han hade stampat, kindben, haka, näsben och skallen hade krossats. Collini slutade först när hans klack lossnade. Han satte sig på sängen, svetten rann i ansiktet. Det tog tid innan pulsen gick ner. Han väntade tills andningen blivit regelbunden igen. Då reste han sig, gjorde korstecknet, lämnade rummet och tog hissen ner till bottenvåningen. Han haltade lite eftersom klacken var av, spiken som stack ut skrapade mot marmorgolvet. I lobbyn sa han åt den unga kvinnan bakom disken att ringa polisen. Hon började ställa frågor, gestikulera. Collini sa bara: ”Rum 400, han är död.” Bredvid honom på den digitala tavlan i lobbyn stod det: ”23 maj 2001, kl. 20, Spree-salen: Tyska maskinindustriförbundet.” Han satte sig på en av de blå sofforna. Kyparen frå8
gade om han ville ha något, Collini svarade inte. Han stirrade ner i golvet. Det gick att följa skoavtrycken på marmorn genom bottenvåningen, in i hissen och fram till sviten. Collini väntade på att han skulle gripas. Hela sitt liv hade han väntat, och han hade alltid förblivit tyst.
2
”Jourhavande försvarare, advokat Caspar Leinen.” Displayen på telefonen visade ett nummer från domstolen. ”Domstolen Tiergarten, Köhler, jag är utredningsdomare. Det sitter en anhållen man här utan försvarare. Åklagaren har lämnat in en häktningsframställan rörande mord. Hur snart kan ni vara på domstolen?” ”Om cirka tjugofem minuter.” ”Bra, den anhållne är där om fyrtio minuter. Anmäl er i rum 212.” Caspar Leinen lade på. Liksom många andra unga advokater hade han skrivit upp sig på Försvarsadvokaternas förenings jourlista. På helgen fick advokaterna en mobiltelefon och var tvungna att vara tillgängliga. Polis, åklagare och domare hade numret. Om någon anhölls och man behövde en advokat kunde myndigheterna ringa dit. Det var ett sätt för yngre advokater att få sina första klienter. Leinen hade varit advokat i fyrtiotvå dagar. Efter sin andra statsexamen hade han rest runt i världen under ett år, han hade åkt genom Afrika och Europa, oftast hade han bott hos före detta skolkamrater från internatet. Sedan några dagar tillbaka hängde skylten i porten: ”Advokat Caspar Leinen”. Han fann den lite 11
väl pompös, men tyckte ändå om den. Kontoret bestod av två rum och låg i gårdshuset inne på en sidogata från Kurfürstendamm. Visserligen fanns det ingen hiss och klienterna var tvungna att gå uppför en smal trappa, men Leinen var sin egen och behövde inte stå till svars inför någon annan. Det var söndag förmiddag och han hade städat kontoret i flera timmar. Överallt stod det öppna flyttkartonger, besöksstolarna kom från en loppmarknad, dokumentskåpet av metall var alldeles tomt. Skrivbordet hade han fått av sin far. Efter samtalet med domaren försökte Leinen leta fram sin kavaj. Han hittade den under en trave med böcker. Den nya ämbetsdräkten lyfte han ner från fönstervredet, stoppade den i portföljen och skyndade iväg. Tjugo minuter senare stod han i utredningsdomarens rum. ”Försvarsadvokat Leinen, ni hade ringt.” Han var andfådd. ”Ah, från jourhavande va? Bra, bra. Köhler.” Domaren reste sig och sträckte fram handen. Han var i femtioårsåldern, gråspräcklig kavaj, läsglasögon. Han såg vänlig ut, kanske lite tankspridd. Men skenet bedrog. ”Mordfallet Collini. Vill ni tala med er klient? Vi är tvungna att vänta på åklagaren i vilket fall som helst. Avdelningsledaren, chefsåklagare Reimers, kommer personligen, trots att det är helg … Nå ja, antagligen ett rapportfall. Så, vill ni tala med honom?” ”Gärna”, sa Leinen. Ett kort ögonblick funderade han på vad det var som kunde vara så viktigt med det här målet att Reimers själv kom, men han glömde dessa tankar när polisassistenten öppnade en dörr. Bakom den ledde en smal stentrappa brant neråt. Det var via den 12
trappan fångarna fördes ut ur häktet. I halvmörkret på översta trappavsatsen stod en mycket lång man, han lutade sig mot den vitkalkade väggen och huvudet skymde nästan helt den enda ljuskällan. Han hade händerna i handfängsel bakom ryggen. Polisen släppte in Leinen och låste dörren efter dem. Leinen var ensam med mannen. ”Goddag, mitt namn är Leinen, jag är försvarsadvokat.” Det var trångt där inne, mannen stod för nära. ”Fabrizio Collini.” Mannen tittade bara hastigt på Leinen. ”Jag behöver ingen advokat.” ”Jo, det behöver ni. Enligt lagen måste ni i ett sådant här mål låta er försvaras av en advokat.” ”Jag vill inte ha något försvar”, sa Collini. Även hans ansikte var stort. Bred haka, munnen bara ett streck, välvd panna. ”Det var jag som dödade mannen.” ”Har ni redan lämnat er utsaga till polisen?” ”Nej”, sa Collini. ”Då borde ni tiga. Vi talas vid när jag har satt mig in i målet.” ”Jag vill inte prata.” Hans röst var mörk och främmande. ”Är ni italienare?” ”Ja. Men jag har bott i Tyskland i trettiofem år.” ”Ska jag underrätta er familj?” Collini tittade inte på honom. ”Jag har ingen familj.” ”Vänner?” ”Finns inga.” ”Då kan vi börja.” Leinen knackade på dörren och polisen öppnade. Ute i förhandlingsrummet satt chefsåklagare Reimers redan vid bordet, Leinen presenterade sig kort. Domaren drog 13
fram en akt ur högen framför sig. Collini satte sig på en träbänk bakom ett lågt galler, bredvid honom stod polisassistenten. ”Ta av den tilltalade handklovarna”, sa Köhler. Polisen låste upp dem, Collini gned sig om handlederna. Leinen hade aldrig sett så stora händer tidigare. ”God dag. Jag heter Köhler och det är jag som är undersökningsdomare här i dag.” Han pekade på åklagaren. ”Det där är chefsåklagare Reimers, er försvarare har ni ju redan träffat.” Han harklade sig, tonen blev saklig, rösten entonig. ”Fabrizio Collini, ni är här i dag eftersom åklagaren har lämnat in en häktningsframställan rörande mord. Det är nu jag avgör om ett häktningsbeslut ska fattas. Förstår ni tillräckligt med tyska?” Collini nickade. ”Var vänlig och uppge ert fullständiga namn.” ”Fabrizio Maria Collini.” ”När och var är ni född?” ”26 mars 1934 i Campomorone utanför Genua.” ”Nationalitet?” ”Italienare.” ”Var är ni skriven?” ”I Böblingen, Taubenstrasse 19.” ”Vad är ert yrke?” ”Jag är verktygstillverkare. Jag har arbetat trettiofyra år på Daimler, nu senast som hantverksmästare. För fyra månader sedan gick jag i pension.” ”Tack.” Domaren sköt över häktningsbeslutet till Leinen, två sidor på rött papper. Det hade inte undertecknats än. Uppgifterna var hämtade från mordkommissionens rapport. Domaren läste högt. Fabrizio Collini hade träffat Jean-Baptiste Meyer i svit nr 400 på hotell Adlon 14
och dödat honom med fyra skott i bakhuvudet. Han hade hittills inte yttrat sig, men bands till brottet genom fingeravtryck på skjutvapnet, blodfläckar på kläder och skor, spår av krutrester på hans händer och utsagor från vittnen. ”Herr Collini, har ni förstått vad ni är anklagad för?” ”Ja.” ”Enligt lag har ni rätt att kommentera anklagelsen. Väljer ni att tiga kan det inte hållas emot er. Ni kan begära bevisupptagning, till exempel kalla vittnen. Ni har också rätt att när som helst tala med en advokat.” ”Jag vill inte säga något.” Leinen kunde inte slita blicken från Collinis händer. Köhler vände sig till protokollföraren. ”Skriv: Den tilltalade vill inte yttra sig.” Till Leinen sa han: ”Vill ni förklara något för den tilltalade?” ”Nej.” Leinen visste att det inte skulle vara någon mening att säga något nu. Domare Köhler vred stolen mot Collini. ”Herr Collini, jag begär er häktad på de grunder som jag nyss läste upp. Ni har rätt att lämna in en begäran om omprövning avseende mitt beslut eller ansöka om häktningsförhandling.” Medan han talade skrev han under häktningsbeslutet. Sedan tittade han hastigt upp på Reimers och Leinen. ”Har ni något övrigt att anföra?” frågade han. Reimers skakade på huvudet och packade ihop sina papper. ”Ja. Jag ansöker om att få ta del av förundersökningsprotokollet”, sa Leinen. ”Det är noterat. Något mer?” ”Jag ansöker om muntlig häktningsförhandling.” ”Också noterat.” 15
”Och jag ansöker om att bli förordnad som försvarare för den tilltalade.” ”Redan? Okej. Har åklagaren några invändningar?” frågade Köhler. ”Nej”, sa Reimers. ”Då är följande beslutat: Advokat Leinen utses till offentlig försvarare för den tilltalade Fabrizio Collini. Var det allt?” Leinen nickade. Protokollföraren drog fram ett papper ur skrivaren och gav det till Köhler. Köhler ögnade igenom texten och räckte det vidare till Leinen. ”Var vänlig och be er klient skriva under protokollet.” Leinen reste sig, läste protokollet och lade det på skrivunderlägget i trä som satt fastskruvat i gallret framför den tilltalades plats. Kulspetspennan var fastknuten vid underlägget med ett tunt snöre. Collini råkade slita av det, stammade fram en ursäkt och skrev under. Leinen gav tillbaka papperet till domaren. ”Så, det var allt för i dag. Var vänlig och för tillbaka herr Collini igen. Adjö, mina herrar”, sa domaren. Polismannen satte på Collini handklovarna igen och ledde ut honom ur domarrummet. Leinen och Reimers reste sig. ”Hörni, Leinen”, sa Köhler. ”Stanna kvar ett ögonblick.” Leinen vände sig om i dörren. Reimers lämnade rummet. ”Jag ville inte fråga er inför er klient, men hur länge har ni varit advokat?” ”En månad ungefär.” ”Är det första gången ni deltar vid en delgivning av ett häktningsbeslut?” ”Ja.” 16
”Då har jag överseende med det. Men var snäll och gör mig en tjänst och se er omkring här i rummet. Ser ni några åhörare?” ”Nej.” ”Det stämmer. Det finns inga åhörare här, det har aldrig funnits några och det kommer aldrig att finnas. Delgivningar av häktningsbeslut och häktningsförhandlingar är nämligen inte offentliga. Det vet ni väl ändå?” ”… Jo …” ”Och vad tusan har ni då på er en ämbetsdräkt i mitt förhandlingsrum för?” För en sekund verkade det som om domaren njöt av Leinens osäkerhet. ”Jaja, gjort är gjort, men tänk på det nästa gång. Lycka till med försvaret.” Han drog fram nästa akt ur högen. ”Adjö”, mumlade Leinen; domaren svarade inte. Utanför dörren stod Reimers och väntade. ”Ni kan hämta förundersökningen på mitt kansli på tisdag, herr Leinen.” ”Tack.” ”Var inte ni notarie hos oss?” ”Jo, för två år sedan. Jag har rätt nyligen fått min advokattitel.” ”Jag minns det”, sa Reimers. ”Och nu redan det första mordfallet, gratulerar. Det ser väl rätt hopplöst ut för försvaret … Men någonstans måste man ju börja.” Reimers tog adjö och försvann in i en sidobyggnad. Leinen gick långsamt genom korridoren mot utgången. Han var glad att äntligen få vara ensam. Han betraktade gipsrelieferna som satt som utsmyckning ovanför dörren: en vit pelikan hackade upp sitt eget bröst för att ge blod som näring till sina ungar. Han satte sig på en 17
bänk, läste igenom häktningsbeslutet en gång till, tände en cigarett och sträckte på benen. Han hade alltid velat bli försvarsadvokat. Under notarietjänstgöringen hade han arbetat på en av de stora affärsbyråerna. Veckan efter examen hade han blivit kallad till fyra anställningsintervjuer, han gick inte på någon av dem. Leinen tyckte inte om de där åttahundraadvokater-byråerna. De unga som jobbade där såg ut som bankmän, de hade utmärkta examensbetyg, köpte bilar som de inte hade råd med, och den som i slutet av veckan kunde fakturera klienterna flest timmar vann. Delägarna på sådana byråer hade redan sitt andra äktenskap bakom sig, på helgerna gick de klädda i gula kashmirtröjor och rutiga byxor. Deras värld bestod av siffror, styrelseposter, ett konsultkontrakt med regeringen och en oändlig rad konferensrum, flygplatslounger och hotellobbyar. För dem var den största katastrofen om ett mål gick till domstol, domare sågs som riskfaktorer. Men det var precis det som Caspar Leinen ville: han ville sätta på sig en ämbetsdräkt och försvara sina klienter. Och nu var han där.