9789100124984

Vandringen 2000

ringlar framåt, en hackande remsa av civila fordon, jeepar, militärambulanser, stridsvagnar och väldiga schaktmaskiner på dragbilarnas släp. Hennes taxichaufför är tystlåten och bister. Hans hand vilar på Mercedesens växelspak och hans kraftiga nacke är orörlig. En lång stund har han varken sett på henne eller Ofer.

Så snart Ofer tog plats i taxin gav han ifrån sig ett ilsket frustande och fyrade av en blick som meddelade: Inte världens smartaste idé, mamma, att beställa just den här chauffören till den här körningen. Först då insåg hon vad hon gjort. Vid sjutiden samma morgon hade hon ringt Sami och bett honom komma och hämta henne för en långresa upp till Gilboaregionen. Nu minns hon att hon av någon anledning inte upplyste honom närmare om syftet med körningen som hon brukade.

Sami hade frågat hur dags hon behövde honom och hon tvekade och sade sedan: »Kom vid tre.« Han hade svarat: »Ora, då är det som värst på vägarna så vi kanske borde åka tidigare.« Det var hans enda antydan om dagens vansinne men inte ens då fattade hon utan sade bara att hon omöjligt kunde resa före tre. Hon ville tillbringa tiden fram till dess med Ofer och även om Ofer gick med på det märkte hon att det kostade på. Sju, åtta timmar var allt som återstod av den veckolånga utfärd hon planerat för dem båda, och nu inser hon att hon inte ens sagt till Sami i telefon att Ofer skulle följa med. Hade hon sagt det skulle han kanske ha bett att för en gångs skull få slippa köra i konvojen

61

dag eller kunnat skicka någon av de judiska förarna som jobbade för honom – »min judiska sektor«, som han kallade dem.

Men hon var i upplösningstillstånd när hon ringde och hade helt enkelt inte insett att till en sådan resa en dag som den här – obehaget stiger sakta i bröstet – borde man helst inte anlita en arabisk chaufför. Även om han är en arab härifrån, en av våra, pikar Ilan i tankarna när hon försöker rättfärdiga sitt beteende. Även om det är Sami, som nästan är en i familjen och har kört alla – de som jobbar åt hennes före detta man, Ilan, och hela familjen – i drygt tjugo år. De är hans huvudsakliga födkrok, hans fasta månadsinkomst, och i gengäld är han skyldig att stå till tjänst dygnet runt närhelst de behöver honom. De har varit hemma hos honom i Abu Gosh vid familjehögtider, de känner hans fru Inaam och har hjälpt till med kontakter och pengar när hans båda äldsta söner ville emigrera till Argentina. Bakom sig har de hundratals timmar tillsammans i bilen och hon kan inte minnas att han någonsin varit så tyst. Med honom brukar varje körning vara en ståuppföreställning. Han är slagfärdig och skärpt, en politisk filur som fäktar åt alla håll med finter och tveeggade svärd, och för övrigt kan hon inte tänka sig att ringa någon annan chaufför. Att hon själv skulle köra är uteslutet ett år framåt, hon har varit med om tre trafikolyckor och prickats för sex förseelser mot trafikförordningen under de gångna tolv månaderna, ett väl digert facit också med hennes mått mätt, och den avskyvärda domaren som drog in körkortet väste att han gjorde henne en tjänst och att hon egentligen hade honom att tacka för att hon levde. Allt hade varit så enkelt om hon själv hade skjutsat Ofer. Åtminstone skulle hon ha fått halvannan timme till ensam med honom och kanske hon till och med skulle ha kunnat fresta honom att ta en rast på vägen – det finns några fina restauranger i Wadi Ara. En timme mer eller mindre, det kvittar väl? Varför så bråttom? Vad är det egentligen som väntar dig däruppe?

62

En resa ensam med honom blir inte av i brådrasket och ingen solotur heller för hennes del, det får hon snällt finna sig i. Hon måste släppa taget och sluta sörja den självständighet hon berövats. Hon får vara glad att hon åtminstone har Sami, som har fortsatt skjutsa henne också efter separationen från Ilan. Hon orkade inte tänka på detaljer av det slaget när det väl blev av, men Ilan satte ner foten. Sami stod nämnd i bodelningen, och själv hade han sagt att han var lika uppdelad mellan dem som möblerna, mattorna och matsilvret. »Vi araber«, hade han sagt med ett skratt som visade en munfull stora tänder, »vi är vana vid att ni delar upp oss, ända sedan delningsplanen.« Minnet av skämtet får henne att vrida sig av skam över det som hänt i dag, då hon i den allmänna villervallan fullständigt lyckades utplåna den delen av honom, hans arabiska identitet.

Alltsedan hon såg Ofer på morgonen med telefonen i hand och en skyldig uppsyn hade någon kommit och varsamt men bestämt berövat henne rätten att sköta sina egna angelägenheter.

Hon hade blivit bortviftad, tilldelad en observatörsstatus, som ett gapande vittne. Hennes tankar var på sin höjd rena känsloblixtar. Hon drev runt i rummen där hemma med avhuggna, stympade rörelser. Senare gick de till gallerian för att handla kläder, godis och cd-skivor – ett nytt Johnny Cash-album hade kommit – och hela förmiddagen gick hon bredvid honom i en dimma och fnittrade som en flicka åt allt han sade. Hon slukade honom med vidöppna ögon, hamstrade ohämmat för de ändlösa hungerår som skulle komma – självklart skulle de komma.

Så snart han berättade att han skulle resa blev hon övertygad om det. Tre gånger den förmiddagen ursäktade hon sig och uppsökte kundtoaletten, hon hade diarré. Ofer skrattade. »Vad är det med dig? Vad har du ätit?« Hon stirrade på honom och log svagt, graverade ljudet av hans skratt i minnet, hans sätt att lägga huvudet en aning på sned när han skrattade.

Den unga expediten i klädbutiken rodnade när hon såg honom prova en skjorta, och Ora tänkte stolt: Min vän är lik en 63

ung hjort. Flickan i skivaffären gick en årskurs under honom i skolan, och när hon hörde vart han skulle resa om tre timmar kom hon fram och kramade om honom, höll honom tätt intill sin långa yppiga kropp och bad enträget att han skulle höra av sig så snart han kom tillbaka. När Ora såg hur blind hennes son var för sådana känsloyttringar gick det upp för henne att hans hjärta fortfarande var bundet till Talia. Det hade gått ett år sedan hon lämnade honom och fortfarande såg han ingen annan. Hon tänkte sorgset att han var en lojal människa, som hon, och långt mer monogam än hon, och vem visste hur många år det skulle ta innan han kom över Talia – om han ens hade några år kvar, tänkte hon. Hon utplånade snabbt den tanken, skrubbade rasande bort den ur hjärnan med båda händer, men ändå slank en bild igenom: Talia på besök för att beklaga sorgen, kanske i hopp om en retroaktiv förlåtelse från Ora, och hon kände ilskan strama i ansiktet. Hur kunde du göra honom så illa? tänkte hon och måste ha mumlat något som hördes, för Ofer lutade sig fram och frågade lågt: »Vad är det, mamma?« För ett ögonblick såg hon inte hans ansikte framför ögonen – han hade inget ansikte, hennes ögon stirrade in i en tom, oblandad skräck. »Inget. Jag tänkte på Talia. Har du pratat med henne nyligen?« Ofer vinkade avvärjande och sade: »Glöm det, det är över.« Hon höll reda på tiden. På sin klocka, på hans, på de stora klockorna i gallerian, på tv-skärmarna i elektronikbutikerna.

Tiden betedde sig underligt, ibland flög den, andra gånger sniglade den eller stannade helt. Det verkade inte ens krävas någon större möda för att vrida den tillbaka, inte alltför långt, bara en halvtimme eller en timme åt gången vore utmärkt. De stora tingen – tiden, ödet, Gud – kunde ibland nötas ner av småprutande. De åkte in till city för att luncha på en restaurang i shuken och beställde in mängder av rätter fast ingen av dem hade någon matlust. Han försökte muntra upp henne 64

med historier från kontrollstationen utanför Tapuach där han tjänstgjort i sju månader, och det var första gången hon förstod att han brukat söka av de tusentals palestinier som passerade kontrollen med en enkel metalldetektor, likadan som den i entrén till gallerian. »Var det allt du hade?« viskade hon. Han skrattade. »Vad trodde du att jag hade?« Hon sade: »Jag trodde ingenting.« Han frågade: »Men undrade du inte hur det går till där?« Rösten hade en biton av barnslig besvikelse. »Men du berättade aldrig om det«, sade hon. Han visade upp en profil som meddelade: Du vet mycket väl varför. Men innan hon hann säga något sträckte han fram handen – sin breda, solbrända, skrovliga hand – och slöt den om hennes, och den enkla, sällsynta beröringen nästan chockade henne och hon tystnade. Ofer tycktes i sista stund vilja fylla i vad han utelämnat och berättade hastigt om betongvärnet där han bott i fyra månader, med utsikt över Jenins nordliga utkanter, och där han varje morgon klockan fem öppnade grinden i stängslet runt värnet och kontrollerade att inte palestinierna försåtminerat den under natten. »Gick du ut sådär utan vidare, alldeles ensam?« frågade hon. »Oftast var det någon i värnet som täckte mig – om någon var vaken, vill säga.« Hon ville ställa fler frågor men var torr i halsen och Ofer ryckte på axlarna och sade med palestinsk gammelmansröst: »Kullo min Allah« – allt är från Gud. Hon viskade: »Det visste jag inte.« Och han skrattade utan bitterhet, som om han insåg att hon inte kunde förväntas veta det, och berättade för henne om kasban i Schem som enligt honom var den intressantaste och äldsta av alla kasbor. »Där finns hus från romartiden och hus byggda som broar över gränder och under hela stan löper en akvedukt från öst till väst med kanaler och tunnlar åt alla håll, där bor de som har rymt, för de vet att vi aldrig vågar oss ner där efter dem.« Han lät entusiastisk, som om han berättade om ett nytt tv-spel, och hon kämpade hela tiden mot ingivelsen att sätta händerna om hans huvud och se honom i ögonen så att hon fick se hans själ som undflytt henne i åratal – hjärtligt 65

visserligen, med ett leende och en blinkning, som om de roade sig med att leka tafatt – men hon hade inte kurage nog att göra det. Inte heller kunde hon slå an en ton som inte var alltigenom förebrående eller anklagande och helt enkelt säga: »Du, Ofer, varför är vi inte vänner som förr? Vad gör det att jag är din mamma?« Klockan tre skulle Sami komma och köra henne och Ofer till mötesplatsen. Längre än till klockan tre tänkte hon inte. Hon orkade inte föreställa sig vad som skulle ske efter det, vilket var ytterligare ett bevis på hennes ofta upprepade påstående att hon saknade fantasi. Men det var inte heller sant längre. Också det hade förändrats. På sistone hade hon dränkts av fantasibilder – drabbats av fantasiförgiftning. Sami skulle göra resan lättare, särskilt på tillbakavägen, som nog skulle bli betydligt svårare än vägen dit. De hade en familjär rutin, hon och Sami.

Hon trivdes med att höra honom berätta om familjen, om de invecklade relationerna mellan olika klaner i Abu Gosh, om intrigerna i kommunfullmäktige, och om kvinnan han älskat som femtonåring och kanske aldrig slutat älska ens sedan han blivit bortgift med sin kusin Inaam. Minst en gång i veckan, av en ren händelse, påstod han, brukade de råka på varandra i byn.

Hon var lärare och undervisade hans döttrar i några år, sedan blev hon skolinspektör. Hon måste ha varit en stark och egensinnig kvinna att döma av hans historier, och han drog alltid ut på samtalet så att Ora ställde frågor om henne. Då brukade han rapportera hennes nyheter med en sorts vördnad: ett barn till, första barnbarnet, en utmärkelse från utbildningsministeriet, makens död i en arbetsplatsolycka. Med rörande detaljrikedom citerade han deras tillfälliga samtal i snabbköpet, bageriet, eller de sällsynta gånger då han körde henne i sin taxi. Ora antog att hon var den enda människa som han tillät sig att tala med om den här kvinnan, kanske för att han litade på att hon aldrig skulle ställa den enda fråga vars svar var uppenbart.

Sami var en härdad man, snabbtänkt och med en livsvisdom 66

förstärkt av ett affärssinne som bland annat frambringat hans lilla fordonspark av taxibilar. I tolvårsåldern hade han en get som varje år fick två killingar. Och en årsgammal killing i god kondition kan säljas för tusen shekel, nämnde han en gång för Ora. »När killingen betingade tusen shekel brukade jag sälja den och lägga undan pengarna. Jag sparade och sparade tills jag hade åtta tusen shekel. Vid sjutton tog jag körkort och köpte en Fiat 127, en gammal modell men den funkade. Jag köpte den av min lärare, och jag var den enda killen i byn som kom i bil till skolan. På eftermiddagarna tog jag privata körningar, budärenden, ta med det, åk dit, hämta det, och så sakteliga . . . « Föregående år, mitt i de stora omvälvningarna i Oras liv, hade en vän ordnat ett projektjobb på deltid åt henne för ett nytt museum under uppförande i Nevada, där det av någon anledning fanns intresse för den materiella kulturen i Israel.

Ora gillade det ovanliga arbetet som hamnat i hennes knä för att låta henne slippa ifrån sig själv en smula, och hon föredrog att inte fördjupa sig alltför mycket i museets bakomliggande motiv eller i vad som hade föranlett dess grundare att investera en förmögenhet i byggandet av en modell av Israel i Nevadaöknen av alla ställen. Hon ingick i teamet som ansvarade för femtiotalet och visste att det fanns några »insamlare« till i en del andra team. Hon träffade aldrig någon av dem. Var annan eller tredje vecka gav hon sig av med Sami på trivsamma inköpsresor runtom i landet, och styrd av en vag intuition underlät hon att diskutera museet och dess ändamål med honom. Sami frågade aldrig, och hon undrade vad han trodde och hur han beskrev resorna för Inaam. De åkte härs och tvärs i landet under flera dagar. De köpte en uppsättning rostfria bunkar från en kibbutz i Jordandalen, en urgammal mjölkmaskin från en moshav i norr, ett blankt, nästan oanvänt kylskåp i en förort till Jerusalem, och naturligtvis de triviala, bortglömda ting som hon nästan kände en fysisk glädje över att återupptäcka: en bit Tasbintvål, en tub Velveta handkräm, ett paket dambindor, knottriga sedelräknare 67

av gummi som chaufförerna på Egged-bussarna en gång haft på tummen, en samling vilda blommor pressade mellan sidorna i ett anteckningshäfte och mängder av läroböcker och populära böcker – en av hennes uppgifter bestod i att rekonstruera ett typiskt bibliotek i ett kibbutzhushåll på femtiotalet. Gång på gång iakttog hon hur Sami Jubrans varma, jordnära charm omslöt alla han mötte. Äldre kibbutznikar var övertygade om att han var en tidigare kibbutzmedlem (vilket var sant, som han skämtsamt sade till henne: »Hälften av Kiryat Anavims mark tillhör min familj«). I en lokal backgammonklubb i Jerusalem dök några män på honom i övertygelsen att han vuxit upp med dem i Nachlaot, och påstod sig rentav minnas att han klättrat upp i pinjeträden för att se Hapoels fotbollsmatcher på gamla stadion. Och en levnadsglad änka i Tel Aviv med solbrun hy och klirrande armband slog fast att han utan tvivel var från Keremkvarteren: visserligen var han lite väl tjock för att vara jemenit, men det var uppenbart att han »hade rötter«, intygade hon när hon dagen därpå ringde upp Ora helt apropå. »Och mycket charmant«, lade hon till, »en sån som absolut var med och kämpade i Etzel. Och förresten, tror ni han kan vara tillgänglig för ett flyttjobb?« Ora såg hur människor för Samis skull gick med på att skiljas från älskade ägodelar eftersom de kände att dessa ting, som deras barn föraktade och utan tvekan skulle göra sig av med så snart de gamla gått bort, i en viss mening skulle stanna inom familjen om de överlämnades till honom. Och på varje resa, också en tiominuterstripp, kom de alltid in på politik och småpratade ivrigt om den senaste utvecklingen. Och även om Ora för många år sedan, efter katastrofen med Avram, helt hade avskurit sig från »situationen« – jag har betalat mitt pris, försäkrade hon med ett tunt, avvisande leende – drogs hon gång på gång in i dessa samtal med Sami. Det var inte hans argument eller resonemang som föranledde henne att svara, dem hade hon hört många gånger förut från honom och andra, och hon tvivlade på att någon hade ett enda oanvänt påstående kvar i 68

den eviga debatten. »Vem sjutton skulle kunna komma på ett nytt, avgörande argument som ingen har hört än?« suckade hon när någon annan försökte ta upp det med henne. Annat var det när hon och Sami diskuterade situationen, när de grälade, med lätta pikar och försiktiga leenden – och konstigt nog svängde hon ofta mycket mer åt höger än hon avsett när hon pratade med honom, mer än hennes verkliga åsikter tillät, medan hon i sällskap med Ilan och pojkarna alltid stod på tokvänsterns sida enligt deras förmenande, och själv kunde hon inte avgöra exakt vad hon var och var hon stod, »och hur som helst«, brukade hon säga med charmerande oberördhet, »först när allt är över, hela historien, kommer vi äntligen att veta vem som hade rätt och vem som hade fel, är det inte så?« Men ändå, när Sami tog till sin arabeskartade hebreiska för att slå hål på de mångordiga, indignerade, giriga anspråken från både judar och araber, när han trädde upp ledarna för båda folken på ett spjutvasst arabiskt ordstäv som ofta framkallade motsvarande uttryck på hennes pappas jiddisch ur djupet av hennes minne, erfor hon stundtals ett subtilt latenstillstånd, som om hon under samtalet med honom plötsligt kom på att slutet, slutet på hela den väldiga historien, måste bli gott, och gott skulle det bli, om så bara därför att klunsen med det runda ansiktet som satt bredvid henne lyckades bevara en gnista av mild ironi innanför sitt hårdhudade yttre, och mest av allt därför att han fortfarande lyckades vara sig själv i allt detta. Det fanns också tillfällen då det slog henne att han lärde henne vad hon skulle behöva veta en dag om – eller när – situationen i Israel blev den omvända, Gud förbjude, och hon var i hans belägenhet och han i hennes.

Det var trots allt möjligt. Det lurade alltid bakom dörren. Och kanske tänkte också han på det, insåg hon – kanske hon lärde honom något genom att fortsätta vara sig själv mitt i alltihop.

Av alla dessa skäl var det viktigt att hon iakttog honom så mycket hon kunde och lärde sig hur han lyckats undgå att bli bitter under alla dessa år. Såvitt hon kunde avgöra undertryckte 69

han inte ens något tyst men mordiskt hat innerst inne, som Ilan jämt påstod. Hon förvånades över att se – och önskade lära sig av honom – hur han lyckades undgå att tillskriva de dagliga förödmjukelserna, stora som små, någon personlig brist hos sig själv, vilket hon utan tvekan skulle ha gått in för om hon, Gud förbjude, varit i hans ställe – och sanningen att säga hade hon faktiskt gjort det i ganska hög grad under det här vidriga året.

Hur det nu kom sig förblev han mitt i kaoset och oredan en fri person, något hon själv bara lyckades vara i sällsynta fall.

Nu växer den och sväller och hotar att spricka: hennes dumhet, hennes oförmåga att uppfylla de fundamentala och komplicerade kraven på hur en vänlig människa ska vara på den här platsen, i den här tiden. Inte bara vänlig eller som det anstår en dam – vissa ord hör hon fortfarande bara med sin mammas röst – eftersom man av naturen inte förmår annat, utan medvetet och okuvligt vänlig, en vänlig människa som dyker huvudstupa i det lokala syrabadet. Sami var en genuint vänlig man, även om det var svårt att avgöra utifrån hans kroppsstorlek och tyngd och kraftiga drag. Till och med Ilan måste medge det, fast motvilligt och alltid med en viss misstänksamhet: »Vänlig kanhända, men vänta bara tills han får chansen. Då får du se mer av vänlighet à la Allah.« Men trots alla år hon känt honom och trots allting hon kunnat se – och såg honom gjorde hon ju ständigt – lyckades hon inte bli kvitt den barnsliga nyfikenheten på ett medfött funktionshinder som hon anade hos honom, i hans situation, i hans kluvna eller dubbla liv här. Hon var helt säker på att han aldrig hade misslyckats. I vänlighet hade han aldrig misslyckats.

En gång körde han henne och ungarna till flygplatsen för att möta Ilan som kom hem från en resa. Poliserna i kontrollen vid infarten plockade in honom en halvtimme medan Ora och pojkarna väntade i taxin. De var små då, Adam sex och Ofer runt tre, och det var första gången de förstod att deras Sami var arab. När han kom tillbaka, blek och svettig, vägrade han 70

berätta vad som hade hänt. Det enda han sade var: »De tjatade om att jag var en skitig arab, och jag sade att hur mycket skit ni än ger mig så gör det inte mig skitig.« Hon glömde aldrig det yttrandet och på sistone hade hon upprepat det för sig själv allt mer bestämt, som en medicin att stärka hjärtat med när alla gav henne skit, som ett par lismande chefer – av den oljiga sorten med Avrams ord – på kliniken där hon arbetade tills helt nyligen, och några vänner som mer eller mindre hade vänt henne ryggen efter separationen och hållit fast vid Ilan (men det skulle jag med, tänker hon, om jag bara kunde skulle jag välja Ilan och inte bli kvar med mig), och hon kunde utöka listan med domarjäveln som tog ifrån henne rörelsefriheten, och faktiskt också lägga till sina barn bland dem som gav henne skit, särskilt Adam, inte Ofer, nästan inte alls, hon visste inte säkert, visste ingenting säkert längre, och Ilan också givetvis, mästerskitaren, som en gång för runt trettio år sedan svurit att hans uppgift i livet var att skydda hennes munvinklar så att de alltid skulle dras uppåt. Ha. Hon rör vid kanten av överläppen utan att tänka på det, den som hänger en aning, den tomma – till och med munnen hade till sist tagit parti för dem som gav henne skit. Genom alla resor med Sami, alla oväntade små utmaningar, misstänksamma blickar som folk ibland gav honom, flyktiga kommentarer som var förfärande råa även från de mest varmhjärtade och upplysta personer de träffade på, genom alla prov med identiska frågor som det dagliga livet gav dem tillsammans, hade det vuxit fram en tyst förtrolighet mellan dem, som den man känner med sin partner i en invecklad dans eller ett riskabelt akrobatnummer: du vet att han inte gör dig besviken, du vet att han är stadig på handen, och han vet att du aldrig ska be honom om något som du är absolut förbjuden att be om.

Och i dag hade hon misslyckats och fick honom att misslyckas, och när hon väl insåg det var det för sent, när han skyndade sig att öppna taxidörren åt henne, som han alltid gjorde, och plöts71

ligt såg Ofer komma nerför trappan från huset i full uniform och bärande på automatkarbinen, den Ofer han hade känt sedan han föddes. Han hade kört henne och Ilan hem från sjukhuset med Ofer eftersom Ilan var rädd för att köra den dagen, han var för darrig, tyckte han, och på väg från sjukhuset berättade Sami att för hans del började livet på riktigt först när Yousra föddes, hans äldsta dotter. Vid den tiden hade han bara henne, sedan kom det två pojkar och två flickor till – »Jag har fem demografiska problem«, brukade han glatt upplysa den som frågade – och Ora märkte under färden att han körde så försiktigt, rattade förbi gropar och gupp i mjuka svängar för att inte störa Ofer som sov i hennes famn. När pojkarna gick i skolan inne i stan under åren som följde fick Sami sköta samåkningen som hon ordnade för fem barn från Tzur Hadassa och Ein Kerem. Och när Ilan var utomlands ställde Sami upp som chaufför och under några år ingick han i familjens dagliga rutiner. När Adam blev äldre men ännu inte hade tagit körkort brukade Sami skjutsa hem honom från utekvällar i stan på fredagarna, sedan hängde Ofer på och pojkarna brukade ringa från någon pub och Sami kom åkande från Abu Gosh, när som helst på dygnet, han förnekade att han sovit, till och med klockan tre på morgonen, och han väntade på Adam och Ofer och deras kompisar utanför puben tills de äntligen kom ihåg att gå ut, och han lyssnade antagligen på deras samtal, deras historier om tjänstgöringen – vem vet vad han fick höra alla de där gångerna? tänker hon plötsligt förskräckt, och vad de sade när de skojade och drog alkoholdrivna skämt om vad de upplevt vid kontrollstationerna – och så körde han hem pojkarna till olika bostadsområden. Nu skulle han skjutsa Ofer till en operation i Jenin eller Schem, tänkte hon, och den lilla detaljen hade hon glömt nämna när hon ringde honom, men Sami var snabb. Hennes mod sjönk när hon såg hans ansikte mörkna i en dödlig förening av vrede och förkrosselse. Han tog in allt i ett enda ögonkast: han såg Ofer komma nerför trappan med uniformen och automatkarbinen, och insåg att 72

Ora begärde att han skulle lämna sitt blygsamma bidrag till den israeliska krigsinsatsen.

En askgrå ström hade sakta brett ut sig över hans mörkhyade ansikte, sotet från en inre eld som hastigt flög upp och falnade.

Han stod orörlig och såg ut som om någon hade örfilat honom, som om hon själv hade gått fram till honom med ett brett leende, varmt och glädjestrålande, och klippt till honom så hårt hon förmådde. För ett ögonblick var de fångna alla tre, dömda i blixtbelysning: Ofer uppe i trappan med den hängande karbinen och ett extra magasin fastklämt med gummiband.

Hon med den fåniga lila mockahandväskan som var alldeles för prålig, rentav grotesk på en sådan här resa. Och Sami som inte rörde sig ur fläcken men ändå blev mindre och mindre när luften sakta gick ur honom. Och då insåg hon hur gammal han hade blivit. Första gången hon träffade honom hade han sett nästan pojkaktig ut. Tjugoett år hade runnit undan, han var tre fyra år yngre än hon men såg äldre ut. Folk åldras snabbt här – de också, tänkte hon av någon underlig anledning. De med.

Hon gjorde ont värre genom att ta plats i baksätet, inte på passagerarsidan där han höll upp dörren åt henne – hon satt ju alltid bredvid Sami, något annat var otänkbart – och Ofer kom ner och satte sig bredvid henne där bak, och Sami stod utanför taxin med armarna utmed sidorna och huvudet lätt på sned.

Han stod vid den öppna dörren likt en man som försökte minnas något eller muttrade en bortglömd mening för sig själv som dykt upp i tankarna från en avlägsen ort, en bön kanske eller ett gammalt talesätt, eller ett avsked till något som aldrig kan återvinnas. Eller kanske precis så som en man som vill vara för sig själv en stund och andas in den härliga vårluften, sprängfylld av ginstens och akacians solgula blommor. Och först efter den korta pausen steg han in och satte sig i taxin, rak och stel, och inväntade vidare anvisningar.

73

»Det blir en långkörning i dag, Sami, nämnde jag det i telefon?« sade Ora. Sami varken skakade på huvudet eller nickade, såg inte heller på henne i backspegeln. Han bara sänkte den kraftiga, tålmodiga nacken en aning. »Vi måste skjutsa Ofer till den där offensiven, du har väl hört det på radion, till mötesplatsen, uppe vid Gilboa. Kör nu så förklarar vi på vägen.« Hon talade snabbt och tonlöst. »Offensiven«, hade hon sagt, som om hon talade om en charmoffensiv, och faktum var att hon sånär hade sagt »den idiotiska offensiven« eller rentav »regeringens offensiv«. Men hon hade behärskat sig med stort besvär, kanske för att hon begrep att hon skulle väcka Ofers rättmätiga ilska: Hur kunde hon bilda subversiva allianser en dag som den här? För övrigt kanske det var sant, som Ofer försökte övertyga henne om vid lunchen på restaurangen, att de måste slå ner på dem en gång för alla, även om det uppenbarligen inte skulle sätta dem ur spel för gott eller avhålla dem från att vilja skada oss – tvärtom, hade han understrukit, men det kanske åtminstone gjorde oss lite mer avskräckande. Nu bet hon sig i tungan, drog upp vänster knä mot kroppen och höll om det, plågad av sin ohövlighet mot Sami. För att stilla tumultet inom sig försökte hon kallprata med Ofer, eller med Sami, möttes gång på gång av deras tystnad men beslutade att inte ge upp, och till sin stora förvåning kom hon att berätta en gammal historia för Sami om sin pappa som blivit nästan helt blind vid fyrtioåtta års ålder – »tänk dig!« – efter att först ha förlorat synen på höger öga på grund av grön starr, »och det får väl jag med en vacker dag«, sade hon, och så småningom fick han grå starr i vänster öga, varefter synfältet blev stort som ett knappnålshuvud, »och om genetiken gör sitt jobb blir det väl ungefär likadant för mig«.

Hon skrattade överdrivet och meddelade glatt luften i taxin att hennes pappa i flera år varit rädd för att genomgå en starroperation i det öga som hade ledsyn. Sami teg och Ofer såg ut genom rutan och blåste upp kinderna och skakade på huvudet, som om han vägrade tro att hon kunde sänka sig så lågt för att ställa sig 74

in hos Sami, att hon var villig att erbjuda en sådan intim historia som offergärd för att sona sitt klavertramp. Hon insåg allt det där men kunde ändå inte hejda sig. Historien fick en egen kraft, för trots allt var det Ofer, han ensam, som med tålamod och envishet och ändlöst lirkande lyckades övertyga hennes far om att genomgå ingreppet, och tack vare Ofer hade han fått några fina år till före sin död. Medan hon talade insåg hon att Ofer var den som höll hennes barndoms anekdoter och hågkomster i minnet, historier om skolan och vännerna, föräldrarna och grannarna i hennes barndomskvarter i Haifa. Ofer hade levt sig in i de små episoderna med en förtjusning man inte väntade sig hos en pojke i hans ålder, han visste alltid när det var läge att ta upp dem, och i hemlighet kände hon att han bevarade hennes barndom och ungdom åt henne, att det måste vara därför hon anförtrott dem åt honom under åren som gått. Nästan utan att märka det hade hon så sakteliga slutat hoppas på Ilan och Adam som lyssnare. Hon suckade och kände genast att sucken var annorlunda, av en ny typ, utskuren med iskall egg ur ett annat ställe i henne. Hon blev rädd och för ett kort ögonblick var hon barn igen och slogs med Ada som prompt ville släppa hennes hand och hoppa från klippan; där hade hon inte varit med henne på åratal – varför kom Ada plötsligt tillbaka för att hålla henne i handen och sedan bara släppa taget? Hon pratade på i Samis och Ofers tystnad och blev ännu mer beklämd av att de båda männen trots allt som nu stod mellan dem ändå bildat enad front mot henne. Där fanns en allians, insåg Ora till sist, en allians på hennes bekostnad, och den visade sig vara djupare och effektivare än något som skilde dem åt.

En snytning avbröt henne så våldsamt att hon tystnade. Ofer var förkyld. Eller så var det allergi. De senaste vårarna hade hans allergier varat nästan hela maj ut. Han snöt sig i en pappersnäsduk han drog upp ur den lilla utsirade asken av olivträ som Sami hade monterat åt passagerarna i baksätet. Han drog upp näsduk efter näsduk, snöt sig ljudligt och knölade ner de använda i en 75

överfull askkopp. Hans Glilonkarbin stod mellan dem. Pipan hade varit riktad mot hennes bröstkorg en god stund och nu stod hon inte ut med det längre och tecknade åt honom att flytta den. Men när han lyfte vapnet och satte det mellan sina ben med en vass, irriterad åtbörd, skrapade kornet emot takväven och rev upp en tråd. Ofer sade genast: »Förlåt mig, Sami, jag gjorde en reva.« Sami kastade en snabb blick på den upprivna tråden och sade hest: »Det är lugnt.« Och Ora sade: »Nej, nej, vi betalar lagningen, inte tal om annat.« Sami tog ett djupt andetag och sade: »Glöm det, det är inte hela världen.« Ora viskade till Ofer att åtminstone fälla in kolven. Ofer väste halvt viskande att det inte var reglementsenligt, han fällde bara in den i stridsvagnen, och Ora böjde sig fram och frågade Sami om han hade en sax att klippa av tråden med men det hade han inte, och hon höll i tråden som dansade och snurrade framför ögonen på henne och för ett ögonblick liknade en utspilld tarm, och hon sade att den kanske gick att fästa, »har du nål och tråd kan jag sy fast den direkt«. Sami sade att hans fru skulle göra det och tillade tonlöst och med tydlig adress till dem båda två: »Se upp med bössan bara så den inte river upp klädseln. Jag har precis satt in ny för en vecka sen.« Ora sade med ett stukat leende: »Okej, Sami, ingen mer åverkan.« Och hon såg honom sänka ögonlocken över en blick hon inte kände igen.

Under en rutinkörning förra veckan hade Ora konfronterats med den nya klädseln: leopardmönstrad syntetpäls. Sami hade noga iakttagit hennes min och sedan anmärkt: »Sånt här uppskattar inte du, Ora. Det är väl inte vad du menar med vackert?« Hon svarade att som regel var hon inte förtjust i pälsklädsel, inte ens fuskpäls, och han skrattade. »Nej, det är nog arabisk smak för din del, är det inte så?« Ora stelnade till inför den ovanliga bitterheten i hans röst och sade att såvitt hon kunde minnas hade inte heller han valt den sortens klädsel förut. Han genmälde att han faktiskt tyckte det var snyggt och att smaken var som den var. Ora svarade inte. Hon antog att han haft en 76

kämpig dag, kanske hade en passagerare varit otrevlig mot honom, kanske hade de gett honom skit vid en kontrollplats igen. Båda två tog sig på något sätt ur den dystra stämning som för en stund drev genom taxin, men obehaget gnagde i henne hela dagen och först på kvällen, när hon såg på tv, gick det upp för henne att hans nya smak i fråga om bilklädsel kanske hade något att göra med den grupp bosättare som hade planerat att spränga en bilbomb utanför en skola i östra Jerusalem. De hade blivit gripna några dagar tidigare och en av dem beskrev i tv hur de utrustat bilen, inuti och utanpå, för att motsvara »den arabiska smaken«.

Nu tätnade tystnaden i bilen ännu mer och Ora kände sig än en gång föranledd att fylla den med prat. Hon talade om sin pappa och saknaden efter honom, om sin mamma som inte längre kunde skilja på höger och vänster, och om Ilan och Adam som var borta och roade sig i Sydamerika. Sami rörde inte en min men hans ögon pilade runt och synade konvojen som han krypkört i under en dryg timme. En gång, under en av deras första turer tillsammans, hade han berättat att han sedan barnsben hade för vana att räkna varje lastbil han såg på vägarna i Israel, civil eller militär. När hon gav honom en frågande blick förklarade han att de brukade komma i lastbilar för att flytta honom och hans släktingar och alla 1948 års araber över gränsen. »Det är väl vad era transferister lovar?« hade han frågat med ett skratt. »Och löften är till för att hållas. Och lita på mig, våra idioter ställer upp som lastbilschaufförer om de får en hacka för besväret.« Ofer torkar sig hela tiden om näsan och snyter sig med trumpetande ljud som hon aldrig hört förut, de skorrar främmande mot hans naturliga mjukhet. Han knycklar ihop näsdukarna och klämmer ner dem i askkoppen och tar genast fram nya, de använda pappersnäsdukarna trillar ner på golvet, han plockar inte upp dem, och hon slutar böja sig ner stup i ett och stoppa 77

dem i handväskan. En Stormjeep passerar dem under ihärdigt tutande och svänger tvärt in framför dem. Bakom dem hänger en Hummer nästan över dem och Sami stryker handen över den stora kala fläcken på hjässan mest hela tiden. Han pressar sin breda rygg mot den ortopediska sittdynan och rycker till varje gång Ofers långa ben stöter emot ryggstödet. Hans aningen brända manliga doft, alltid blandad med ett dyrt rakvatten hon gillar, har under de senaste minuterna förbytts i en sötaktig svettlukt som förvärras, den tränger igenom och fyller hela kupén, slår ut luftkonditioneringen, och Ora får kväljningar men vågar inte öppna fönstret, i stället lutar hon sig tillbaka och andas genom munnen. Stora svettpärlor bildas på Samis kala huvud och rinner nerför ansiktet över de plufsiga kinderna.

Hon vill erbjuda honom en näsduk men hon är rädd och tänker på hur han hastigt doppar fingrarna i rosenvattnet de ställer fram på bordet efter måltiderna på hans favoritrestaurang i Majd el-Kurum.

Hans ögon pilar mellan jeepen framför honom och den som fyller upp backspegeln. Han lyfter handen och drar ut skjortkragen från halsen med två fingrar. Han är den enda araben i hela konvojen, tänker hon, och även hon börjar känna svetten krypa över skinnet: han är helt enkelt rädd, han dör av skräck, hur kunde jag göra så här mot honom? En stor droppe hänger vid hans hakspets och vägrar falla. En stinn, tårformad droppe. Att den inte faller. Varför torkar han inte bort den? Låter han den hänga där med flit? Oras ansikte är rött och hett och hon andas tungt, Ofer öppnar ett fönster och muttrar: »Det är varmt.« Sami säger: »AC:n är dålig.« Hon lutar sig bakåt och lyfter av glasögonen. Vågor av gula blommor vaggar framför henne. Åkersenap är det nog, som hennes defekta ögon smular sönder och krossar till klart lysande fläckar. Hon blundar och känner genast konvojens puls bryta fram och stiga liksom ur hennes kropp i ett spänt hotfullt morrande. Hon öppnar ögonen: det mörka bankandet slutar genast 78

och ljusvågorna återkommer. Hon sluter ögonen igen och morrandet tilltar, med tunga trumslag inuti, ett envist, avtrubbat avgrundsljud, ett tonkluster av motorer och kolvar, och under det hjärtslagen, de bultande ådrorna, en sakta fräsande fruktan.

Hon vänder sig om och ser på ormen av fordon och scenen är nästan uppsluppen, karnevalsartad, en stor färggrann parad full av liv: föräldrar och bröder och flickvänner, till och med far- och morföräldrar, ledsagar sina nära och kära till offensiven, säsongens stora händelse. I varje bil sitter en ung pojke, primörerna, en vårfestival som slutar med människooffer. Och du då? frågar hon sig skarpt. Se på dig, så lugnt och prydligt du ledsagar din son hit, din snudd på ende son, din innerligt älskade pojke, med Ismael som privatchaufför.

När de kommer till mötesplatsen kör Sami in på första lediga p-plats, drar åt handbromsen, lägger armarna i kors över bröstet och meddelar att han ska vänta där på Ora. Och han ber henne att skynda på, vilket han aldrig gjort förut. Ofer stiger ur taxin och Sami sitter orörlig. Han väser något men hon kan inte avgöra vad. Hon hoppas att han sade hej till Ofer, men vem vet vad han muttrade. Hon marscherar efter Ofer och blinkar mot de bländande reflexerna: gevärspipor, solglasögon, backspeglar. Hon vet inte vart han för henne och är rädd att han ska uppslukas bland de hundratals unga männen så att hon aldrig mer får se honom. Vilket betyder – skyndar hon sig att lägga till i det dystra protokoll hon har fört hela dagen – att hon inte får se honom igen förrän han kommer hem. Solen gassar och horden blir en gröt av fladdrande färgfläckar. Hon fokuserar på Ofers långa kakiklädda rygg. Hans gång är rakryggad och aningen arrogant. Hon ser hur han rätar på axlarna och gör sig bred. När han var tolv år brukade han förställa rösten när han svarade i telefon, minns hon, och få fram ett ansträngt »Hallå« som skulle låta djupt, och i nästa stund glömde han sig och återgick till sitt pipiga tonläge. Luften omkring henne surrar av rop 79

och visslingar och megafonröster och skratt. »Svara, älskling, det är jag, Svara, älskling, det är jag« mässar en ringsignal från en mobil i närheten som tycks följa henne vart hon går. Mitt i vimlet uppfångar Ora snabbt ett spädbarns avlägsna joller någonstans på det stora mötesområdet och mammans milda röst som svarar. Hon stannar till och letar men kan inte hitta dem, och hon tänker sig att mamman byter blöja på barnet, kanske ovanpå en motorhuv, böjer sig fram och kittlar honom på magen, och hon blir stående lätt framåtlutad med mockaväskan tryckt mot kroppen och suger i sig av de båda framsipprande ljuden tills de försvinner.

Alltsammans är ett stort oåterkalleligt misstag. När avskedets stund närmar sig tycks det henne som om familjerna och soldaterna fylls av en tom glädjeyra, som om allesammans har inandats en drog avsedd att döva deras fattningsförmåga. Sorlet i luften låter som en skolutflykt eller en stor släktsammankomst.

Män i hennes ålder som frikallats från tjänst i reserven möter sina vapenbröder, de unga soldaternas fäder, och utväxlar skratt och ryggdunkningar. »Vi har gjort vårt«, är två bastanta herrar eniga om, »nu är det deras tur.« Tv-team flockas runt familjer som tar avsked av sina kära. Ora är törstig, torr i halsen. Halvspringande följer hon efter Ofer. Varje gång hennes blick faller på en soldats ansikte viker hon ofrivilligt undan i rädsla för att hon ska minnas honom: Ofer har en gång berättat att när de blev fotograferade innan de gav sig av på en militär operation var killarna noga med att hålla ett visst avstånd till varandras huvuden, för att ge utrymme åt den röda ring som senare skulle markera dem i tidningen. Tjutande högtalare dirigerar soldaterna till bataljonernas uppställningsplatser – sammandragning kallas det, och hon tänker med sin mammas röst: barbarer, språkförstörare – och plötsligt tvärstannar Ofer och hon går nästan på honom. Han vänder sig mot henne och hon känner att nu går proppen ur. »Vad är det med dig?« viskar han rakt i ansiktet på henne. »Tänk om de hittar en arab här och tror 80

han kommit för att begå självmord. Och tänkte du inte på hur det känns för honom att behöva köra mig hit? Fattar du ens vad det här betyder för honom?« Hon orkar inte säga emot eller förklara. Han har rätt, men hon var faktiskt inte kapabel att tänka över huvud taget. Hur är det möjligt att han inte förstår henne? Hon tänkte inte, så är det. En vit dimma hade fyllt hennes huvud från det ögonblick då han talade om att han inte skulle följa med henne till Galileen utan i stället ge sig av till någon kasba eller muqataa. Det var vid sextiden på morgonen. Hon hade vaknat av att hon hörde honom viska i telefonen i rummet intill och skyndat in dit. När hon såg hans skyldiga uppsyn hade hon stelnat till och frågat: »Har de ringt?« »De säger att jag måste komma.« »När då?« »Omgående.« Hon frågade om det inte kunde vänta lite, så att de åtminstone hann vara ute ett par, tre dagar, eftersom hon genast insåg att en hel vecka med honom var en dröm nu. Hon tillfogade med ett ömkligt leende: »Bestämde vi inte att vi skulle ha lite familjemys du och jag?« Han skrattade och sade: »Mamma, det är ingen lek, det är krig.« Och på grund av hans arrogans – hans och hans pappas och hans brors, deras nedlåtande dans runt hennes känsligaste punkter – fräste hon till svar att hon fortfarande inte var övertygad om att den manliga hjärnan kunde skilja på krig och lekar.

För ett ögonblick tillät hon sig att känna en viss belåtenhet över den debattförmåga hon visat prov på redan före frukostkaffet, men Ofer skakade det av sig och återvände till sitt rum för att packa, och just därför att han inte slängde ur sig ett kvickt svar som han brukade blev hon misstänksam.

Hon följde efter honom och frågade: »Men ringde de för att meddela dig?« För hon kom ihåg att hon inte hört telefonen ringa.

81

Ofer tog ut militärskjortor och några par grå strumpor ur garderoben och stoppade dem i ryggsäcken. Han muttrade bakom dörren: »Vad spelar det för roll vem som ringde? Det är en operation på gång och man blixtinkallar, och halva landet inställer sig.« Ora gav inte upp – skulle jag avstå från att bli stucken med en sådan perfekt tagg? frågade hon sig senare – hon lutade sig matt mot dörrposten, korsade armarna och krävde att han skulle tala om exakt hur det var med det där telefonsamtalet. Hon gav sig inte förrän han medgav att han hade hört av sig till dem på morgonen, redan före sex hade han ringt bataljonen och bett att få vara med, trots att han denna dag prick klockan nio skulle ha inställt sig på mönstringskontoret för att beviljas avsked och därefter köra upp till Galileen tillsammans med henne. När han slog ner blicken och mumlade vidare fick hon till sin fasa höra att armén inte ens övervägt att erbjuda honom förlängd tjänstgöring. För deras vidkommande var han en civilist på väg att slutgiltigt hemförlovas. Det var han, medgav Ofer trotsigt och röd om pannan, som inte ville kasta in handduken. »Så fan heller. Efter att ha slavat i tre år så att jag skulle vara redo för just en sån operation?« Tre år i kontroll- och patrulltjänst, utsatt för stenkastning från snorungar i palestinska byar och bosättningar, för att inte tala om att han inte varit i närheten av en stridsvagn på ett halvår, och nu äntligen, typiskt hans otur, kom den här rensningsoperationen med tre samordnade pansarförband – han fick tårar i ögonen och för ett ögonblick kunde man ha trott att han ackorderade med henne om att få komma hem sent från en purimfest med klasskompisarna – hur skulle han kunna sitta hemma eller fotvandra i Galileen när alla hans polare skulle vara där? Kort sagt, hon fick klart för sig att han på eget initiativ hade förmått dem att enrollera honom som frivillig i ytterligare tjugoåtta dagar. »Jaha«, sade hon när han slutat prata, och det var ett ihåligt, dämpat Jaha. Och jag släpade ut min döda kropp i köket, tänkte hon.

82

Ett uttryck från Ilan, hennes ex, mannen som hade delat hennes liv och under de goda åren berikat godheten. Livets rikedom, brukade den gamla Ilan säga och rodna av tacksamhet med en reserverad, generad entusiasm som drev fram Ora mot honom på en våg av kärlek. Det hade alltid verkat som om han innerst inne häpnade över att alls ha fått del av livets rikedom. Hon minns när barnen var små och de bodde i Tzur Hadassa, i huset de köpte av Avram, att de brukade hänga tvätt utomhus på kvällarna, tillsammans, en sista hushållssyssla efter en lång, krävande dag. Tillsammans bar de ut den stora baljan i trädgården som vette mot de mörka fälten och dalen och den arabiska byn Hussan. Det stora fikonträdet och grevillean prasslade lågt i sina gåtfulla, rika liv, och klädstrecken fylldes med dussintals små plagg som hieroglyfer i miniatyr: små strumpor och linnen och tygskor och hängselbyxor och färgglada OshKosh-overaller.

Fanns det någon från Hussan som hade gått ut i kvällningen och iakttog dem nu? Riktade ett gevär mot dem? Det undrade Ora ibland och kände en kall ilning längs ryggraden. Eller omfattades människor som hängde tvätt – särskilt den sortens tvätt – av en generell, human immunitet?

Tankarna flackar när hon minns hur Ofer visade henne och Ilan sin nya stridsoverall. Vid det laget hade de hunnit sälja huset i Tzur Hadassa och flyttat norrut till Ein Kerem, närmare stan.

Ofer kom ut ur sitt rum inbyltad i den stora flamskyddsoverallen, närmade sig med små hopp och skutt vaggande från sida till sida, flaxade med armarna och ropade ett gulligt: »Mamma!

Pappa! Teletubbies!« Två decennier tidigare, i trädgården i skymningen, när de hängde upp pojkarnas kläder, hade Ilan stigit fram under de tätthängda klädstrecken och omfamnat henne och de hade vaggat tillsammans, intrasslade i fuktig tvätt, skrattat tyst, suckat kärleksfullt, och Ilan hade viskat i hennes öra: »Är det inte det, Orinkah? Är det inte livets rikedom?« Hon hade kramat honom så hårt hon kunde, en salt lycka pulserade i halsen, och för ett flyktigt ögonblick hade hon känt att 83

hon fångat upp den när den rusade genom henne, de fruktbara årens hemlighet, deras tidvattenrörelse, och deras välsignelse i hennes kropp och hans, och i deras två små barn och i huset de byggt åt sig, och i deras kärlek som nu äntligen, efter år av vilsenhet och tvekan och efter slaget som Avrams tragedi innebar, tycktes stå på egna ben.

Ofer hade packat klart i sitt rum och hon stod orörlig, gråtsvullen i köket och tänkte att Ilan hade vunnit igen utan ansträngning: hon skulle inte ge sig ut på fotvandring med Ofer, hon skulle inte ens få en vecka med honom. Ofer måste ha anat vad hon gick igenom, som han alltid gjorde även om han ibland förnekade det, och han kom fram och ställde sig bakom henne och sade: »Mamma, kom igen, det är okej . . . « Han sade det ömsint, i en ton som bara han förstod sig på att använda. Men hon stålsatte sig och vände sig inte om mot honom. De hade planerat Galileenresan i en hel månad. Det var hennes present till honom för att han var klar med militärtjänstgöringen och naturligtvis också en present till henne för att hon slapp hans militärtjänst. Tillsammans hade de gått ut och köpt två små tält som veks ihop till små fyrkanter och avancerade ryggsäckar och sovsäckar och vandringskängor, men bara till henne: Ofer ville inte skiljas från sitt sjabbiga par. På sin lediga tid hade hon köpt värmande underställ och mössor och midjeväskor och plåster för skavsår och fältflaskor och vattenfasta tändstickor och ett stormkök och torkad frukt och kex och matkonserver.

Rätt ofta lyfte Ofer upp de svällande ryggsäckarna i hennes sovrum, vägde dem förvånat i handen och kommenterade: »De artar sig bra, växer verkligen fint.« Han skämtade om att hon måste hitta en galileisk sherpa som kunde bära all utrustning hon skulle ha med. Hon skrattade hjärtligt som svar på hans goda humör och hans ljusa uppsyn. Under de senaste veckorna hade hon känt hur smaker och dofter sakta återvände från exilen efterhand som hans utryckningsdag närmade sig. Till och med ljuden blev skarpare, som när man fått öronen sköljda. Små 84

överraskningar väntade henne, vilda korsningar av sinnesintryck: hon kunde öppna en vattenräkning och få intrycket att hon rivit upp ett paket färsk persilja. Ibland sade hon högt till sig själv, för att kunna tro på det: »En vecka för oss själva, bara vi två, i Galileen.« Och för det mesta tillkännagav hon för ingen alls: »Ofer är klar med militärtjänsten. Ofer kommer hem. Han kommer hem hel och hållen.« Under den gångna veckan lät hon orden ljuda gång på gång mot väggarna i huset och blev allt djärvare. »Mardrömmen är över«, sade hon. »Inga fler nätter med sömnpiller«, viskade hon trotsigt och visste att hon utmanade ödet. Men Ofer hade haft permission inför avslutad tjänst i två veckor vid det laget och det förelåg inget omedelbart hot. Den allmänna, närmast eviga konflikten som hon avskärmat sig från för flera år sedan fortsatte i sina mörka ringar, ett terrordåd här, ett riktat mord där, hinder som själen hoppade över med uttryckslös min och utan att någonsin se tillbaka. Och kanske vågade hon hoppas därför att Ofer själv tycktes börja tro på att saken var klar, att det var över nu. Några dagar tidigare, när han slutat sova arton timmar i sträck varje dygn, hade hon märkt en förändring hos honom, den lätta civilistanstrykningen som spädde ut militärjargongen och minspelet som ljusnade för var dag, till och med hans sätt att förflytta sig i huset sedan han väl tillåtit sig att fatta att han tydligen hade undkommit tre års eländig militärtjänst oskadd. »Min pojke kommer tillbaka«, meddelade hon försiktigt kylen och diskmaskinen, datormusen och blombuketten hon satte i en vas. Hon hade erfarenhet av Adam som varit borta från det militära i tre år, så hon visste mycket väl att de egentligen inte kommer tillbaka. Inte som de var förut. Och att pojken som han varit gått förlorad för henne för alltid i samma stund som han blev förstatligad – förlorad också för sig själv. Men vem hade sagt att det som hände Adam skulle hända Ofer? De var så olika, och det viktiga nu var att Ofer skulle slippa ifrån pansartrupperna – slippa ifrån sitt pansar, tänkte hon mer poetiskt. Det 85

var de söta droppar hon hade hällt i sig i går kväll när hon tog fjärrkontrollen ur hans hand, täckte honom med en tunn filt och satt och såg på honom medan han sov. Hans fylliga, breda mun var aningen öppen i ett smått ironiskt leende, som om han visste att hon iakttog honom. Hans runda panna gav honom också i sömnen en aningen sträng uppsyn och det öppna ansiktet med den solbrända stubbrakade hjässan såg mer än någonsin ut att vara starkt och redo för livet. En man, tänkte hon förvånat. En riktig man. Allting hos honom såg ut att vara möjligt, öppet, driftigt. Själva framtiden lyste upp ansiktet inifrån och ut. Och nu kommer plötsligt den här operationen och den kunde jag verkligen klara mig utan, suckade Ora dagen därpå när hon stod i köket och bryggde en extra osund kopp kaffe. Om hon bara kunnat skulle hon ha gått och lagt sig igen och sovit tills alltihop var över. Hur många dagar skulle en insats av det här slaget hålla på? En vecka? Två? Ett liv? Men hon orkade inte ens gå och lägga sig igen, förmådde inte ta ett steg, och från den ena stunden till den andra blev allting avgjort, oundvikligt.

Hennes kropp visste det redan, och magen, och ryggraden, som sjönk ihop.

Halv åtta samma kväll lagar hon mat i köket klädd i jeans och t-tröja och som lyrisk touche en riktig, hårt arbetande, ihärdig husmoders blommiga förkläde: en kock. Skållheta grytor och kastruller dansar på spisen, ångan bolmar upp mot taket och tätnar till doftande moln, och Ora vet med ens att allt ordnar sig.

Som det anstår motståndaren hon möter kastar hon sig in i striden med sin vinnande kombination Arielas kinesiska kycklingstrimlor med grönsaker, Arielas svärmors persiska ris med russin och pinjenötter, en egen variant av sin mammas söta aubergine med vitlök och tomater, samt champinjon- och lökpajer. Om hon bara hade en ordentlig ugn i huset skulle hon kunna göra åtminstone en paj till, men Ofer skulle i vilket fall som helst slicka fingrarna. Hon förflyttar sig mellan ugnen och 86

spisen med oväntad munterhet och för första gången sedan Ilan gav sig av, sedan de låste huset i Ein Kerem och skingrades till skilda hyreshus, känner hon en ömhet och tillhörighet inför ett kök, inför hela idén med ett kök, till och med det här gamla muggiga köket som nu försiktigt närmar sig och stryker sig mot henne med serveringsskedarnas och slevarnas fuktiga nosar.

På bordet bakom henne står en trave täckta skålar med auberginesallad, vitkålssallad och en stor färggrann grönsakssallad som hon har smusslat ner äppel- och mangoskivor i som Ofer kanske märker eller kanske inte, om det ens blir av att han äter den här måltiden. En annan skål innehåller hennes version av tabbouleh som Ofer tycker är så gott att man dör – med andra ord, han tycker om det väldigt, väldigt mycket, rättar hon sig hastigt för att inte leda tankarna vilse.

Hon är framme vid det ögonblick då alla rätter är på gång, puttrande på spisen, gräddande i ugnen, bubblande i kastruller.

De har inget behov av henne längre. Men hon behöver ändå laga mat, för Ofer kommer ju säkert hem rätt som det är och vill ha något till livs. Hennes fingrar fladdrar rastlöst i luften. Var var jag? Hon får tag i en kniv och några grönsaker som överlevt hennes salladsanfall och börjar hacka och nynna forcerat På gnisslande länkar ryckte stridsvagnen fram / besättningen var täckt av jordens ljusa damm – hon hejdar sig. Hur i hela friden kom hon in på den gamla dängan? Kanske hon skulle laga en biff som han vill ha den, bräserad i rödvin, ifall han kommer hem i kväll?

Och de som ska komma med meddelandet, tänker hon, samlas de på ett tjänsterum någonstans nu, på arméns lokalkontor, för en övning eller repetitionskurs – men vad finns det att repetera?

När skulle de ha haft tid att glömma sitt jobb? När har vi haft en enda dag här utan ett meddelande till en familj? Märkligt att tänka sig att budbärarna blev inkallade i samma veva som soldaterna som deltar i operationen, allt är samordnat. Hon fnittrar i falsett och där är Ada igen med sina stora ögon, hon dyker upp på nytt, alltid där och iakttar hur Ora agerar, och Ora inser att 87

hon i flera minuter har stirrat på den halvgenomskinliga undre halvan av ytterdörren. Där finns ett problem som kräver en lösning men hon förstår inte vad det är och skyndar tillbaka till grytorna på spisen, rör om och kryddar rundhänt – han gillar kryddstark mat – och sätter ansiktet över ångan för att inandas grytans kraftiga andedräkt. Hon smakar inte av maten.

Hon har ingen matlust i kväll – skulle spy om hon stoppade en smula i munnen. Hon ser handen fäkta vilt över en gryta och strössla paprika över den. Vissa rörelser får alltid telefonen att ringa. Hon lade märke till det underliga sammanträffandet för längesedan: när hon till exempel kryddar maten eller torkar en gryta eller kastrull efter att ha diskat den ringer telefonen nästan jämt. Någonting i de här cirkelrörelserna tycks väcka liv i den och dessutom – det är intressant – när hon fyller på vatten till blommorna i den tunna glasvasen. Men bara i den vasen. Hon skrattar gott åt telefonens hemlighetsfulla nycker, tömmer grytan med ris och russin och pinjenötter i sophinken och diskar och torkar den omsorgsfullt, sakta, förföriskt. Men ingenting händer. Telefonen är död (det vill säga tyst). Ofer är antagligen hemskt upptagen. Det dröjer flera timmar innan någonting över huvud taget börjar och de kanske inte ger sig av förrän i morgon eller i övermorgon. När pansarplåten bröts av en raket, nynnar hon, han brändes av en låga het – hon avbryter sig.

Hon måste hitta på något att göra i morgon. Men i morgon är en sådan dag då hon inte har särskilt mycket för sig. I morgon skulle hon ha skuttat bland stenarna i Galileen med sin unge son men det kom ett streck i räkningen. Hon kanske skulle ringa till den nya kliniken i Rechavia och erbjuda sig att börja jobba omgående, till och med som volontär, till och med som sekreterare om det knep. De kunde kalla det en invänjningstid.

Men de har redan två gånger förklarat att de inte behöver henne förrän i mitten av maj, när den fast anställda sjukgymnasten väntas föda barn. En ny människa kommer till världen, tänker Ora och sväljer bitter saliv. Så dumt av henne att inte ha planerat 88

något förrän i maj. Hon hade varit så upptagen av att planera vandringen med Ofer att hon inte tänkt på något annat, men hon hade fått för sig att Galileen skulle innebära en vändpunkt.

Början på en verklig, fullständig återhämtning för henne och Ofer. Fått för sig, ja.

Hon kastar auberginen i sophinken, skrubbar stekpannan, torkar den hängivet och sneglar mot den trolösa telefonen. Och nu? Var var jag? Dörren. Nedre dörrhalvan. Fyra korta spröjsar över tjockt frostat glas. Hon tar tre A4 från skrivaren och tejpar över glaset. Då kommer hon inte att se deras militärkängor. Och nu då? Kylen är nästan tom. I skafferiet hittar hon lite potatis och lök. En snabb soppa kanske? I morgon bitti ska hon handla och fylla på förråden. Det slår henne att de skulle kunna komma mitt i allt möjligt. Som när hon plockar upp matvarorna och ställer in saker i kylen. Eller när hon sitter och ser på tv. Eller när hon sover eller är i badrummet eller hackar grönsaker till soppan.

För ett ögonblick slutar hon andas och slår hastigt på radion som när någon öppnar ett fönster. Hon hittar Kol Hamusika och lyssnar en stund på någonting från medeltiden. Men nej, hon behöver tal, en människoröst. På lokalradion pratar en ung reporter i telefon med en äldre kvinna med djup mizrachisk Jerusalemdialekt. Ora slutar misshandla grönsakerna, lutar sig mot den spruckna marmorbänken, torkar svetten ur pannan med handens ovansida och lyssnar på kvinnan som talar om sin äldste son som deltagit i striderna i Gaza den här veckan. »Sju soldater blev dödade«, säger hon. »Alla var hans vänner från bataljonen.« I går hade de låtit honom få vara hemma i några timmar och i morse var han redan tillbaka i armén. »Och när han var hemma, fick han något att suga på?« frågar reportern till Oras förvåning. »Att suga på?!« upprepar kvinnan, lika förvånad hon.

Reportern skrattar. »Nej, jag undrade om han fick något han var sugen på.« 89

»Javisst«, säger kvinnan med ett dämpat skratt. »Jag tyckte ni frågade . . . ja, jag lagade förstås mina paradrätter åt honom och riktigt skämde bort honom.« »Berätta hur ni skämde bort honom«, ber reportern.

Och mamman redogör för det med en generositet som värmer Ora. »Jag skämde bort honom precis som han förtjänar, med hans älsklingsrätter och ett skönt varmt bad och en riktigt mjuk badhandduk och schampot som han gillar, som jag köpt speciellt till honom.« Så blir rösten allvarlig. »Men jag vill säga det att jag har två söner till, tvillingar, och de har gått samma väg som min äldste har visat dem, och hör till samma bataljon, Tzabar, alla tre har jag i samma bataljon, och jag vill be armén om en sak i radion, får jag det?« »Visst får ni det.« Ora hör en smått nedlåtande ton i reporterns röst. »Vad har ni att säga till Försvarsmakten?« »Det är inte lätt.« Mamman suckar och Ora lider med henne. »Mina söner, de yngsta två, skrev på ett papper under grundutbildningen så att de skulle få tjänstgöra tillsammans, och det var gott och väl när de höll på med grundutbildningen, jag säger inte annat, men nu ska de ner till gränsen och alla vet att gränsen för Givatibrigaden är Gaza, och Gaza, det behöver jag ju inte säga vad det innebär, och jag skulle verkligen vilja be armén att tänka på saken lite grand och tänka lite på mig också, det är sorgligt att – « Tänk om de kommer mitt i potatisen? Ora stirrar på den stora knölen som ligger halvskalad i handen. Eller mitt i löken? Sakta går det upp för henne att varje rörelse hon gör kan vara den sista innan det knackar på dörren. Hon påminner sig återigen om att Ofer säkert är kvar vid Gilboa och än så länge finns ingen anledning att gripas av panik, men tankarna kommer smygande och slingrar sig runt händerna när de griper om skalaren och för ett ögonblick blir knackningen på dörren så ofrånkomlig, en sådan outhärdlig provokation av den katastrofrisk som finns inbyggd i människans livsvillkor, att hennes tankar blandar 90

ihop orsak och verkan och händernas enformiga, långsamma rörelser runt potatisen tycks vara det nödvändiga preludiet till knackningen.

Under detta evighetsögonblick står hon och Ofer långt borta, och allt som sker i den väldiga rymden mellan dem, som i ett förklarat ljus, allt är tätt sammanvävt, så att själva handlingen att stå vid köksbordet och fortsätta det idiotiska potatisskalandet – nu med vitnade knogar om kniven – och alla triviala rutin­ artade hushållssysslor, alla oskuldsfulla, till synes slumpmässiga fragment av verklighet runtomkring, blir ingenting mindre än avgörande steg i en gåtfull dans, en långsam och allvarlig dans, vars ovetande deltagare är Ofer och hans vänner som bereder sig för strid, och befälen som studerar kartan över kommande strider, och raderna av stridsvagnar hon sett i utkanten av mötesplatsen och de dussintals mindre fordon som rörde sig bland stridsvagnarna, och människorna i städerna och byarna där borta, de andra, som bakom fördragna gardiner skulle se soldater och stridsvagnar köra längs deras gator och gränder, och den blixtsnabba pojken som kunde fälla Ofer i morgon eller övermorgon, eller kanske redan i kväll, med en sten eller kula eller raket (pojkens rörelse är konstigt nog det enda som bryter mot och komplicerar det tungfotade i hela dansen), och budbärarna, som kanske just nu finslipar sina rutiner i arméhögkvarteret i Jerusalem, och Sami med, som måste vara hemma i sin by så här dags och berättar för Inaam hur han haft det i dag. Alla, alla ingår i den massiva allomfattande processen, och de som dog i det senaste terrordådet ingår också i den, omedvetna om sin roll: de är offren vars död ska bli hämnad av soldaterna som nu ger sig ut på en ny operation. Till och med potatisen hon håller i, plötsligt tung som en järnvikt och omöjlig att fortsätta skära upp, också den skulle kunna vara en länk, en liten men oersättlig länk i det större systemets mörka, kalkylerade, ceremoniella förlopp, som omfattar tusentals människor, soldater och civilister, fordon och vapen och fältkök och 91

stridsransoner och ammunitionsdepåer och lådor med utrustning och nattsikten och signalbloss och bårar och helikoptrar och marketenterier och datorer och antenner och telefoner och stora svarta förseglade plastsäckar. Och Ora känner plötsligt att allt detta liksom de synliga och dolda trådar som binder det samman rör sig runt henne, över henne, som ett väldigt fisknät som kastats skyhögt i en svepande rörelse och sakta breder ut sig och fyller natthimlen. Ora släpper hastigt potatisen och den rullar av köksbänken och ner på golvet mellan kylen och väggen, där den lyser med ett svagt sken när hon stöder sig mot bordet med båda händer och stirrar på den.

Vid niotiden på kvällen klättrar hon på väggarna. Till sin förvåning får hon se en skymt av sig själv och Ofer i tv, i en avskeds­ kram vid bataljonens uppställningsplats. Hon minns med fasa att det fanns kameror där, strax efter att han skällde ut henne för att hon tagit med Sami. Han hade slutat skälla när han såg hur hon rodnade och rakt genom vreden hade han slagit armarna om henne och tryckt henne till sitt breda bröst och sagt, kärleksfullt: »Mamma, du är en sån virrpanna. . . « Hon flyger upp, välter omkull en stol och praktiskt taget klistrar ansiktet mot rutan, mot Ofer – Som håller om henne med en smått auktoritär arrogans och vänder henne mot kameran – en överraskande rörelse som sånär fick henne på fall och hon höll fast i honom med ett nervöst skratt, och allt hade kommit med, till och med den idiotiska lila handväskan – för att visa kameramannen sin oroliga mor. När hon tänker efter ser hon ett verkligt svek i hans sätt att plötsligt svänga runt henne och blotta henne för kameran. Hennes hand hade flugit upp för att känna efter att håret inte var alltför oordnat och munnen hade förvridits till ett skenheligt underdånigt leende – Vem, jag? Men sveket hade legat och pyrt mellan dem sedan föregående kväll, då han hade valt att anmäla sig som frivillig till operationen och hållit henne ovetande. När han utan 92

närmare betänkande lät deras resa gå i stöpet. Ett ännu större svek, och ett outhärdligt främlingskap, fanns i hans förmåga att vara soldaten-som-går-ut-i-krig, så fältmässig, så oförskämd och munter och stridslysten, och därigenom påtvinga henne rollen att vara rynkig och grå, men ändå strålande av stolthet (en stackars riddares vägvisare: soldatmodern), och att vara en komplett dumskalle som blinkade i charmig okunskap åt männens hållning i mötet med döden. Där ler han mot kameran och hennes mun härmar omedvetet – i televisionen och hemma – hans strålande leende, och han har sina tre små magiska rynkor runt ögonen och hon stöter bort en tanke: När ska de sända den här bilden av honom igen? Hon ser det tydligt där på skärmen, den röda cirkelns gloria runt hans huvud. Så skjuter någon in en mikrofonbom mellan dem. »Vad kan en son säga till sin mor i en sån här stund?« frågar reportern som sprudlar av glättighet. »Håll ölen kall tills jag kommer tillbaka«, säger sonen med ett skratt och hjärtliga tjoanden hörs från alla håll. »Vänta!« Ofer hejdar jubelropen med höjt finger och drar obesvärat till sig uppmärksamheten från reportern, kameramannen och alla runtomkring – en sådan Ilan-rörelse, åtbörden hos den som vet att alla tystnar så snart han lyfter fingret på det sättet. »Jag har något annat att säga henne«, säger hennes son i tv och ler menande. Han sätter läpparna mot hennes öra och ser ändå in i kameran med ett blinkande öga, fullt av liv och rackartyg, och hon minns hans beröring, hans varma andning mot kinden, och ser hur kameran snabbt försöker invadera utrymmet mellan mun och öra, ser sitt ytterst koncentrerade ansiktsuttryck, sin patetiska vädjan som blottas när hon visar inför alla, inför Ilan – har de Kanal 2 på Galápagos? – vilken mjuk och naturlig förtrolighet som finns mellan henne och Ofer. Producenten klipper äntligen och nu skojar reportern med en annan soldat och hans flickvän, som kramar om honom och hans mor, båda kvinnorna med bar midja, och Ora känner två nyp. Hon sjunker tungt ner på kanten av fåtöljen, drar i halsskinnet och klämmer 93

med fingrarna. Skönt att de inte visade hur hon hade grimaserat och ryggat tillbaka när hon hörde vad han viskade. Minnet ger henne en örfil: Varför måste han tvunget säga så? När övade han in den repliken, varifrån fick han idén?

Hon reser sig hastigt. Hon får inte sitta. Inte bli sittande mål för ljusstrålen som redan söker henne, det stora fisknätet som sakta sjunker ner. Hon vrider huvudet mot dörren. Ingenting.

Genom fönstret ser hon ett stycke väg och trottoar. Hon avsöker det men där finns inga obekanta bilar, ingen bil med militära nummerplåtar, inga nervösa skall från grannarnas hundar och ingen ondsint änglaskara. Dessutom är det för tidigt. Inte för dem, svarar hon. De kan komma vid femtiden på morgonen, det är just då de kommer, när man är yrvaken, vimsig, försvarslös och inte orkar slänga dem nerför trappan innan de hinner få fram slutklämmen. Men just nu är det faktiskt alldeles för tidigt och ärligt talat tror hon inte att något har hänt där på de korta timmar som gått sedan de skildes. Hon gnuggar sig i nacken.

Spänn av, han är kvar hos sina kompisar i Gilboa, det är procedurer, pappersexercis, avrapportering, massor av invecklade förehavanden. Innan något kan ske måste de blanda allas lukter, utlösa den starka blixten i deras ögon och den dunkande pulsen i deras hals. Hon känner hur Ofer förnyar sig tillsammans med dem, med sina kompisar, med deras avmätta aggression, deras stridslystnad, deras tjocka krigarsav, deras väl dolda rädsla. Han tar emot och ger dessa viktiga ting med en snabb kram, halvt bröst tryckt mot halvt bröst, två klappar på ryggen, klatschar av identitet, biljetter som klipps. Förvirrad släpar hon sig in i hans rum där allting skulle stelna från och med i dag, och upptäcker att rummet har hunnit före och redan antagit den uttryckslösa minen hos en övergiven plats. Tingen tycks värnlösa: sandalerna med spretande remmar, stolen vid datorbordet, läroböckerna i historia som står vid sängen eftersom han tyckte om historia – tycker om, menar hon förstås, tycker om och ska fortsätta tycka om – och alla Paul Auster-böcker på hyllan och 94

Dungeons & Dragons-böckerna han tyckte om som barn, affischerna på fotbollsspelarna i Mackabi Haifa som han dyrkade i tolvårsåldern och fortfarande vägrade plocka ner när han var tjugoett, tjugoett, när han var tjugoett.

Kanske borde hon inte gå omkring i rummet, inte slita av de kvarhängande trådarna efter hans rörelser, inte tysta det svaga ekot av hans barndoms dunster som alltjämt kan stiga upp från en kudde ibland, en gul tennisboll med glesnad filt, en kommandosoldat i plast utrustad med oändliga mängder stridstillbehör i miniatyr som hon och Ilan brukade ge honom och Adam efter sina utrikesresor, köpta i leksaksaffärer som de slutade besöka när pojkarna hade vuxit upp och hoppades återkomma till om några år, för barnbarnens skull. Deras drömmar var små och anspråkslösa, ändå hade de snabbt blivit så komplicerade och praktiskt taget ouppnåeliga. Ilan gav sig av, i väg för att andas lite ungkarlsluft. Adam gav sig av med honom. Nu har Ofer gett sig av. Hon går i sidled ut ur rummet, noga med att inte vända ryggen åt hans ägodelar, och står där och tittar in med den förvisades längtan. En skrynklig Manchester United-skjorta, en uniformsstrumpa slängd i ett hörn, ett brev som tittar fram ur ett kuvert, en gammal tidning, ett fotbollsmagasin, en bild av honom och Talia vid ett vattenfall norröver, de små femkiloshantlarna på mattan, en uppslagen bok med ryggen upp – vilken var den sista meningen han läste? Vad skulle bli den sista bilden han såg? En smal gränd, ett stenblock som singlar genom luften, och en ung mans maskerade ansikte med ögon brinnande av raseri och hat. Därifrån hoppar hennes tankar snabbt till ett tjänsterum i arméhögkvarteret där en soldat går fram till ett arkivskåp fyllt av personalmappar – men det var så de gjorde på hennes tid, under förhistorisk tid, nu för tiden är det en dator: ett klick, skärmen blinkar, soldatens namn, uppgifter om vem som ska kontaktas i händelse av en tragedi. Har han redan upplyst dem om sprickan i sina föräldrars adresser?

95

Telefonen ger ifrån sig en häftig signal. Det är han. Överlycklig. »Såg du oss på tv?« Kompisar hade ringt och berättat. »Hör du«, viskar hon, »du har väl inte åkt än?« »Om jag ändå hade det! Med den här takten är vi nog kvar här i morgon kväll.« Hon hör knappast orden. Uppmärksamheten är helt inriktad på det främmande djupet i rösten, återklangen av hans nya svek, sveket från den ende man som alltid varit lojal mot henne. Alltsedan i går, kanske sedan han smakat njutningen i att svika, i att svika henne, tycktes det som om han ville uppleva den smaken gång på gång, som när en valp första gången smakat kött. »Häng kvar, mamma, en sekund.« Han skrattar och ropar till någon som står bredvid: »Varför sånt hallå om det där?

Vi ger oss in, skramlar med vapnen mot dem och ger oss ut.« Så återkommer han till henne snabbt och hektiskt, glad åt att kunna finta bort henne. »Du, mamma, kan du spela in Sopranos åt mig i morgon? Det ligger en tom kassett på tv:n, du vet hur videon funkar, va?« Medan de pratar rotar hon i lådan med band på jakt efter lappen där hon en gång skrev upp instruktionerna han dikterade. »Tryck på knappen längst till vänster, sedan på den med bilden av ett äpple . . . « »Men vad gör du där under tiden?« frågar hon och sörjer de dyrbara bortslösade timmar som han kunde ha tillbringat hemma, med henne. Å andra sidan, vad kunde hon med sin likbjudarmin ha att komma med här? Det dröjer inte förrän han vill hyra ett rum någonstans, tänker hon, eller flytta in hos Ilan som Adam gjorde. Och varför inte? Med Ilan är allt så roligt och mysigt, de tre ungdomarna kan festa hur mycket de vill utan att några besvärliga föräldrar lägger sig i. Under tiden berättar Ofer någonting och hon kan inte urskilja orden. Hon blundar. Hon ska hitta på en ursäkt att ringa upp Talia senare i kväll. Talia måste prata med honom innan han ger sig av.

Han försöker överrösta kaoset i bakgrunden. »Men håll käft, det är morsan!« Strödda vrål av glädje och uppskattning, de 96

tjuter som upphetsade schakaler och skickar varma hälsningar till hans fantastiska morsa. »Be henne skicka sina rugalech!« Ofer går till en lugnare plats. »Som djur allihop«, förklarar han, »laddare hela bunten.« Hon hör honom andas när han går. Hemma går han också omkring när han talar i telefon, likadant med Adam. Det har de lärt sig av Ilan – mina gener är mjuka som smör, tänker hon.

Ibland kunde pojkarna och Ilan ha tre samtidiga telefonsamtal på gång, var och en i sin mobil, traska runt i det stora vardagsrummet och korsa varandras väg i snabba diagonaler utan att någonsin krocka.

Plötsligt blir det tyst. Han kanske har hittat ett gömställe bakom en av stridsvagnarna. Tystnaden gör henne nervös och han verkar känna likadant, nu möter han henne ensam utan hela den israeliska Försvarsmakten som skydd. Han meddelar snabbt att hundratio procent av styrkorna har mött upp, »alla är taggade, heltända på att ge sig på dem« – han militariserar sig själv medan han pratar. »Adjutanten har aldrig varit med om en liknande mobilisering« – och i så fall kan de klara sig utan dig, tänker Ora men lyckas hålla tyst – »och problemet är att det inte finns skyddsvästar åt alla och en del killar har inte tilldelats några fordon, för hälften av stridsvagnssläpen har fastnat i trafiken i Afula.« Den som skyfflade in det gruset i hans mun är antagligen densamma som får henne att fråga om han har någon aning om när det är över. Ofer låter frågan hänga en stund tills dess fullständiga meningslöshet och idioti är förbrukad. Det var också ett av Ilans små knep mot henne. Ungar lär sig sådant och använder det utan att fatta vilket generationsöverskridande vapen de har aktiverat. Ofer tar åtminstone snabbt upp tråden igen, men hon undrar redan när också det tar slut och han sticker henne med en av Ilans långa nålar utan att återkomma och ta hand om skadorna. »Lägg ner, morsan.« Rösten är varm och läkande som hans omfamning. »Vi slutar inte förrän vi har eliminerat terrorismens infrastruktur« – här hör hon att han ler 97

medan han härmar premiärministerns arroganta intonation – »och besegrat de mordiska ligorna och huggit av ormens huvud och bränt nästena där – « Hon tränger snabbt in i mellanrummet när han spricker upp i ett skratt. »Hör på, Oferiko, jag ger mig nog i väg i några dagar i alla fall, norröver.« »Hallå, mottagningen är dålig. Vänta – vad sade du?« »Jag funderar på att resa norrut.« »Till Galileen, menar du?« »Ja.« »Ensam?« »Ensam, ja.« »Men varför åka ensam? Har du ingen som . . . « Han inser genast sin olyckliga formulering. »Du kan väl åka med en väninna eller nån.« Hon sväljer hans pricksäkra taktlöshet. »Jag har ingen som, och har ingen lust att åka med väninnor eller nånting, och ingen lust att vara hemma heller.« Rösten rynkas. »Vänta, mamma, jag fattar inte. Ska du verkligen ge dig ut ensam?« Med ens lossnar hennes tunghäfta. »Vem ska följa med, enligt din åsikt? Min reskamrat hoppade av i sista minuten, anmälde sig som frivillig i judiska brigaden – « Han avbryter henne otåligt. »Så du ger dig av till våra ställen, som vi hade tänkt ut?« Hon uthärdar tappert stölden av våra. »Jag vet inte, tanken slog mig alldeles nyss.« »Ja, du har åtminstone en resklar ryggsäck«, fnissar han. »Två.« »Men ärligt, jag begriper inte.« »Vad finns det att begripa? Jag kan inte vara kvar här nu.

Jag kvävs.« En stor motor startar någonstans bakom honom. Någon ropar något om att sätta fart. Hon hör hans tankar. Han behöver 98

ha henne där hemma nu, så är det, och han har rätt, och i det ögonblicket ger hon nästan med sig, men lika snabbt och pockande inser hon att hon inte har något val den här gången.

En klistrig tystnad. Ora kämpar för att vända honom ryggen och minnets karta med dess oräkneliga små skuldmarkeringar breds ut inom henne: Ofer som treåring inför ett komplicerat tandkirurgiskt ingrepp. När narkosläkaren placerade masken över hans näsa och mun blev hon tillsagd att lämna rummet.

Ofers skräckslagna blick vädjade, men hon vände ryggen till och gick. När han var fyra gick hon när han stod och skrek efter henne, fastklamrad vid förskolans stängsel med alla tio fingrarna, och skriken blev kvar hos henne under återstoden av dagen. Det fanns många fler små övergivanden av det slaget, då hon flytt, blundat, vänt bort ansiktet, och i dag är utan tvivel det svåraste av allesammans. Men varje ögonblick hon vistas hemma är farligt för henne, det vet hon, och farligt för honom med, och han förstår inte det och det är ingen mening med att hoppas att han ska förstå det. Han är för ung. Hans önskemål är enkla och oförställda: han har behov av att hon väntar på honom där hemma utan att ändra på någonting i hemmet eller hos sig själv, helst utan att röra sig alls på hela den här tiden – hon minns hur han i femårsåldern ryggade tillbaka och rasande fäktade med armarna åt henne när hon hade rakpermanentat håret – så att han ska kunna krama om henne och tina upp henne om han kommer hem på permission och kan använda sig av henne, imponera på henne med flisor av skräck som han strör omkring sig med spelad oberördhet och avslöja hemligheter som han inte borde röja. Ora hör hans andning. Hon andas med honom.

Båda två känner senorna sträckas i det outhärdliga – för att hon vänder honom ryggen. »Hur länge blir du borta, tror du?« frågar han i en ton som rymmer ilska och svaghet och smakar nederlag. »Ofer, prata inte så där. Du vet hur jag längtade efter den här resan med dig, du vet hur mycket jag såg fram mot den.« 99

»Mamma, det är inte mitt fel att de blixtinkallar folk.« Hon avstår heroiskt från att påminna honom om att han anmält sig som frivillig. »Jag förebrår dig inte, och det ska bli av att vi gör vår resa när du kommer tillbaka, det lovar jag. Jag ger inte upp hoppet. Men just nu måste jag komma härifrån, jag kan inte stanna här ensam.« »Visst, nej visst, jag sade inget annat, men« – han tvekar – »du tänker väl inte sova under bar himmel, ensam?« Hon skrattar. »Är du tokig? Nej, jag ska inte sova ensam ’under bar himmel’.« »Och du tar med dig telefonen?« »Vet inte, jag har inte tänkt på det.« »Men du, mamma, jag tänkte fråga . . . Vet pappa om att du – « »Pappa? Vad har det här med pappa att göra? Tror du att han upplyser mig om var han är?« Ofer slår till reträtt. »Okej, okej, mamma, jag sade ingenting.« En tunn suck lämnar ofrivilligt hans läppar, sucken från en liten pojke vars föräldrar plötsligt har blivit tokiga och bestämt sig för att skiljas. Ora hör den och känner hans stridsvilja avta och tänker förfärat: Vad är det jag gör? Hur kan jag skicka ut honom i strid när han är förvirrad och missmodig? Hon får en sur smak i halsen: Varifrån kommer uttryck som »skicka ut honom i strid«? Vad har de med henne att göra? Hon är inte en av dessa mödrar som skickar ut sina söner i strid, tillhör inte någon av de militära dynastierna som gemenskaperna Umm Juni eller Beit Alfa eller Negba, eller Beit Hashita eller Kfar Giladi. Ändå finner hon nu till sin häpnad att det är just vad hon är: hon eskorterade honom till bataljonens »sammandragning« och stod där och kramade honom med avmätt självbehärskning för att inte genera honom inför hans kompisar, och hon skakade på huvudet och slog ut med händerna som plikten bjöd, med ett stolt och hjälplöst leende mot de andra föräldrarna som 100

betedde sig likadant – var lärde vi oss den koreografin? Och hur underkastar jag mig alltsammans, underkastar mig dem, de där som skickar ut honom dit? Hon förgiftades av orden Ofer viskade till henne när tv-kameran fångade dem. Hans sista önskan. Hon hade spärrat upp munnen i fasansfull plåga, inte bara på grund av det han sagt utan också för att han sagt det med en sorts saklighet, fullständigt glasklart, som om han övat in varje ord i förväg, och så snart han sagt det kramade han henne igen, men nu för att gömma henne för kameran.

Hon hade redan generat honom en gång, vid ceremonin efter avslutad grundutbildning, då hon satt och grät på den öppna planen i Latrun medan paraden tågade förbi den långa muren med ingraverade namn på tusentals stupade soldater. Hon hade gråtit högljutt och föräldrarna och befälen och soldaterna såg på henne, och kårchefen böjde sig fram och viskade något till divisionschefen. Men den här gången var Ofer väl förberedd och kastade sig över henne som en brandfilt över lågor och nästan ströp henne med armen, samtidigt som han troligen såg sig besvärat om åt alla håll över hennes huvud. »Sluta, mamma, du ställer till en scen.« »Okej«, suckar han nu. »Vad handlar det om, mamma?« Han låter slagen och det märks och det svider, och hon säger: »Ingenting, det är ingenting.« »Ärligt talat tycker jag det är kusligt att höra dig säga det här.« »Kusligt? Vad är det som är kusligt? Att fotvandra i Galileen är kusligt, men att ge sig in i kasban i Schem tycker du är normalt?« »Men när jag kommer hem, är du där då?« »Det vet jag inte än.« »Vad menar du med att du inte vet?« Han fnyser. »Du tänker väl inte försvinna eller?« Och nu är det hans välbekanta, oroliga, nästan faderliga röst, riktad rakt mot hennes djupaste törst. »Var inte orolig, Oferke, jag ska inte göra nånting dumt. Jag 101

är bara inte här den närmaste tiden. Jag kan inte sitta för mig själv och vänta.« »Vänta på vad?« Det kan hon naturligtvis inte säga, men till slut förstår han och det uppstår en lång tystnad, och Ora bestämmer sig med obestridlig enkelhet: exakt tjugoåtta dagar. Så länge han är inkallad. »Men tänk om alltihop är över om ett par dar och jag kommer hem?« frågar han med nytänd irritation. »Eller säg att jag blir sårad eller nåt sånt – var får de tag i dig?« Hon svarar inte. Det får de inte, tänker hon, det är just det som är meningen. Och någonting annat fladdrar till inom henne: om de inte får tag i henne, om de inte kan få tag i henne, så blir han inte skadad. Hon förstår det inte själv. Hon försöker.

Hon vet att det är vettlöst, men vad är inte det? »Och om det blir en begravning?« frågar Ofer älskvärt i det han byter taktik och omedvetet imiterar Ilan, som använder döden och dess avledningar för att ge eftertryck åt sina yttranden. Hon har aldrig varit immun mot dessa kommentarer, allraminst nu, och hans skämt, om det kan kallas så, tycks chocka dem båda två, för hon hör honom svälja.

Den förflugna tanken från eftermiddagen återkommer till henne: Varför samarbetar jag med allt det här i stället för att vara lojal mot – Hans röst dyker upp igen. »Mamma, jag skämtar inte. Du kanske ska ta med dig en telefon, så det går att nå dig.« »Nej, nej.« Från ena stunden till den andra får hon ett större grepp om sin plan. »Absolut inte.« »Varför inte? Du kan ha den avstängd, bara använda den till att messa, läsa sms.« Faktum är att hon har blivit fena på sms, ett kunnande som hon nyligen tillägnat sig tack vare sin nye vän och eventuelle älskare, Originalet med stort O, eftersom det är hennes enda möjlighet att kommunicera med honom. Hon funderar en 102

stund och skakar på huvudet: »Nej, inte ens det.« Så får hon en plötslig ingivelse: »Ofer, har du någon aning om vad sms står för?« Han stirrar på henne genom telefonen. »Va? Vad sade du?« »Kan det vara skydda min själ?« Ofer suckar. »Jag har faktiskt ingen aning, mamma.« Hon återkommer snabbt från sina funderingar. »Jag tar inte med mig mobilen. Jag vill inte bli hittad.« »Inte ens av mig?« frågar han med en röst som plötsligt är tunn och avklädd. »Inte ens av dig. Inte av någon«, svarar Ora sorgset. Den vaga idén klarnar inom henne. Så länge han är där får hon inte hittas. Det är det viktiga. Det är lagen. Allt eller inget, som ett barns edgång, en galen vadslagning om själva livet. »Men tänk om jag faktiskt råkar ut för nånting?« ropar han i protest mot denna obegripliga, chockerande rubbning av ordningen. »Nej, nej, du råkar inte ut för nånting, lita på mig, jag vet det. Jag måste bara försvinna en tid, var snäll och förstå det.

Eller vet du vad? Jag väntar mig inte att du ska förstå. Låtsas bara att jag har rest utomlands« – som pappa gjorde, lyckas hon låta bli att säga. »Nu? Ska du resa utomlands nu? I ett sånt här läge? I krigstid?« Han nästan bönfaller och hon stönar, hennes kropp och själ är fastnaglade vid en enda punkt, hans mun som söker sig till hennes bröst.

Hon sliter bort blicken från den där munnen. Det är för hans eget bästa. Hon lämnar honom för hans eget bästa. Men han kommer inte att förstå. »Jag måste ge mig av.« Hon upprepar orden gång på gång som en ed, med rynkad panna. Hon avvisar honom, hon gör det för hans skull, hon förstår det inte heller helt och hållet men hon känner starkt att det är så – Och hur kommer det sig att jag är lojal mot dem, de som 103

skickar ut honom dit – äntligen frigör hon någonting ur dimman i hjärnan – mer än mot mitt moderskap? »Hör på, Ofer, hör på mig, skrik inte åt mig. Hör på!« Hon avbryter honom och något i hennes röst måste skrämma honom, föra in en obekant och kylig auktoritet. »Bråka inte med mig nu. Jag måste ge mig av en tid. Jag ska förklara, men inte nu.

Jag gör det här för din skull.« »För min skull? Hur kan det vara för min skull?« Hon är nära att säga När du blir äldre förstår du men egentligen vet hon att det är tvärtom: När du är yngre förstår du, när du är en liten pojke igen som ingår absurda avtal med skrämmande skuggor och mardrömmar, då förstår du kanske.

Och nu är det bestämt. Hon är tvungen att följa ingivelsen att bryta upp och lämna hemmet, genast, utan att vänta ens en minut. Hon får inte stanna här. Och ingivelsen tycks på något märkligt och förvirrande sätt vara hennes modersinstinkt som hon trodde hade mattats och som det funnits så många skäl att tvivla på den senaste tiden. »Lova mig att du är rädd om dig«, säger hon milt och försöker dölja den obändiga beslutsamhet som tränger fram bakom hennes ögon. »Och gör inga dumheter, hör du det? Var försiktig, Ofer, skada ingen där och bli inte skadad, och känn att jag gör det här för din skull.« »Gör vad för min skull?« Han är matt av hennes nyckfullhet.

Han har aldrig sett något liknande hos henne. När fick hon ett infall senast? Men så får han en smärre uppenbarelse: »Vad är det här, avlägger du nån sorts löfte?« Ora är glad att han har förstått, har kommit mycket nära.

Vem skulle kunna förstå henne om inte han? »Ja, man kan säga att det är ett löfte, just det. Och kom ihåg att vi ska träffas när mobiliseringen är över för din del.« Han suckar. »Som du vill.« Hon känner att han tar ett steg tillbaka från platsen där de nyss träffades – det inträffar fortfarande ett och annat sällsynt 104

ögonblick då hans inre öppnas och blottläggs för henne. Och hon tänker att det kan vara orsaken till att han föredrar kasbor och mukator framför en vecka i Galileen tillsamman med henne.

Hon antar att det som skrämmer honom inte är hennes löfte utan det faktum att hon – hon – plötsligt börjar flippa ut i allt möjligt magiskt tänkande.

Ofer samlar redan rösten och tar ännu ett litet steg bort från henne. »Okej, mamma«, sammanfattar han, och nu är han den vuxne som skakar på huvudet åt hennes flickaktiga nycker. »Om det är det du behöver just nu så, visst, gör det. Jag håller med dig. Okej, måste gå nu.« »Vi ses snart, Oferiko. Jag älskar dig.« »Gör ingenting dumt där uppe bara, mamma, lova mig det.« »Det vet du att jag inte gör.« »Nej, lova mig.« Han ler och värmen sipprar in i hans röst igen och får henne att smälta. »Jag lovar, oroa dig inte, jag tar hand om mig.« »Jag med.« »Lova!« »Jag lovar.« »Jag älskar dig.« »Toppen.« »Var rädd om dig där borta.« »Du med, och oroa dig inte, det kommer att gå bra. Hej då.« »Hej då, Ofer, min kära – « Hon står med telefonen i handen, svettig och utmattad, och tänker med fullkomlig klarhet: Det kanske var sista gången jag hörde hans röst. Hon fruktar att hon kan glömma bort det. Och en annan tanke: Vem vet hur många gånger till jag kommer att ta om det triviala utbytet av meningslösa fraser? Jag sade åt honom att vara rädd om sig och han sade oroa dig inte, det kommer att gå bra. Operationen kanske är över om ett par, tre 105

dagar och deras samtal fogas till hundratals andra och sjunker undan och glöms bort. Men aldrig förr har hon haft en sådan tydlig känsla. Dagen lång har iskalla skärvor grävt sig in i hennes underliv och gjort varje rörelse smärtsam. Nu suger hon upp återstoden av hans röst ur telefonen och minns hur de när han var en liten pojke byggde upp sina avskedskyssar till en lång och komplicerad ritual – men vänta, var det med honom eller med Adam? – en ritual som började med kramar och ljudliga, eldiga kyssar som blev lättare och varsammare tills de avslutades med en fjärilslätt kyss på hans kind, sedan på hennes, på hans panna och hennes, på hans läppar och hennes, hans nästipp och hennes, tills bara det lättaste eko av en beröring dröjde kvar, en fladdrande fläkt av det hudnära som var närmast overklig.

Telefonen ringer igen. En skrovlig, tvekande mansröst frågar om det är Ora. Andfådd sätter hon sig och lyssnar på hans tunga andning. »Det är jag«, säger han och hon svarar: »Jag vet att det är du.« Hans andetag låter som tunna visslingar och hon tycker sig höra hans hjärta slå. Han måste ha sett Ofer på tv, tänker hon, och det går en stöt genom henne: Nu vet han hur Ofer ser ut. »Ora, det är över nu, är det inte så?« »Vad är det som är över?« Hon är förvirrad och förskräckt av ordets skugga. »Hans militärtjänst«, viskar han. »När vi hördes av innan han ryckte in sade du att den skulle vara över i dag, var det inte så?« Hon inser att hon i den allmänna oredan under dagen har försummat att tänka på det här, tänka på honom. Hon har lyckats radera hans del i komplikationen, denne man som har ett ännu större behov av skydd i dag än vad hon har. »Hör på«, inleder hon – återigen lärarens sammanbitna hör på – och hans anspänning når henne som en elektrisk ström och hon måste koncentrera sig mycket noga på hur hon lägger 106

orden, hon får inte begå något misstag. »Ja, det var meningen att Ofer skulle ha haft det avklarat i dag« – hon talar sakta och försiktigt men kan höra paniken i hans själ, kan nästan se honom skydda huvudet med händerna som ett misshandlat barn – »men som du säkert känner till är det skärpt beredskap, du har väl hört nyheterna, och det blir en offensiv, så de tog Ofer. Han var faktiskt med i tv alldeles nyss.« I samma stund minns hon att han inte har någon tv och fattar äntligen vilken enorm chock hon ger honom, det han nu får veta är raka motsatsen till vad han väntade sig. »Avram, låt mig förklara alltsammans så ska du se att det inte är så illa, det är inte världens undergång.« Hon upprepar att Ofer kallats in till den militära offensiven och han lyssnar eller gör det inte, och när hon tystnar säger han livlöst: »Men det är inte bra.« Hon suckar. »Du har rätt, det är inte bra.« »Nej, jag menar allvar. Det är inte bra. Inget bra tillfälle.« Telefonen är fuktig i Oras hand och hela armen värker av ansträngningen att hålla i den, som om mannens hela vikt har förts över till luren. »Hur är det med dig?« viskar hon. »Vi har inte pratat på evigheter.« »Men du sade att han skulle slippa ifrån det i dag. Du sade det!« »Det stämmer, i dag skulle han rycka ut.« »Varför släpper de honom inte då?!« Nu skriker han åt henne. »Du har sagt att det var den här dagen! Du har sagt det!« Hettan tycks slå ut som en eldslåga ur telefonen. Hon håller luren en bit från ansiktet. Hon vill skrika med honom: Han skulle vara klar i dag!

De tystnar båda två. För ett ögonblick tycks han ha lugnat sig lite och hon viskar: »Men säg mig, hur har du det? Det är tre år sedan vi hördes av.« Han hör henne inte, upprepar bara för sig själv: »Det är inte bra. Att hålla kvar honom längre i sista minuten är det värsta.« 107

Ora, som har ransonerat alla sina löften och talismaner så att de skulle räcka i exakt tre år på sekunden och nu har slitit ut dem och sig själv, känner att det bakom Avrams ord finns en insikt som är ännu skarpare än hennes. »Hur länge ska han vara där?« frågar han.

Hon förklarar att det är omöjligt att veta. »Han var redan tjänstebefriad, och så ringde de plötsligt från armén« – hon utelämnar – »och bad honom komma.« »Men hur länge?« »De blixtinkallar. Det kan hålla på i några veckor.« »Veckor?« »Tjugoåtta dagar eller nånting sånt«, säger Ora snabbt, »men troligtvis är det över långt innan dess.« De är utmattade båda två. Hon säckar ihop på mattan nedanför fåtöljen, viker in de långa benen under sig och sänker huvudet så håret hänger över kinden i en omedveten kroppslig rekonstruktion av hennes hållning som ung. Så brukade hon sitta när de pratade i telefon vid sjutton, nitton, tjugotvå års ålder, när de ägnade långa timmar åt själsliga utgjutelser. På den tiden då han fortfarande hade en själ, kommenterar Ilan långt borta.

Ett svagt prasslande går genom linjen, störningar från tid och minne. Hennes finger följer det krökta mönstret i mattan.

Någon borde undersöka den saken någon gång, tänker hon syrligt: Varför minnen och längtan återuppväcks av att man drar fingret över en ullmatta. Hon kan fortfarande inte få av sig vigselringen och kanske aldrig kan få av den. Metallen sitter fast i huden och vägrar släppa. Och om den var lätt att ta av, skulle du göra det? Hennes läppar slokar. Var är han nu – Ecuador?

Peru? Han kanske vandrar med Adam bland sköldpaddorna på Galápagos, omedveten om att det praktiskt taget pågår ett krig här. Att hon var tvungen att ta sig an Ofer ensam i dag. »Ora«, säger Avram mödosamt som om han häver sig upp ur en brunn, »jag kan inte vara ensam nu.« 108

Hon är snabbt på benen. »Vill du att jag ska . . . Hallå, vad vill du?« »Jag vet inte.« Yrseln slår till och hon lutar sig mot väggen. »Finns det någon som kan komma dit och vara hos dig?« Långa sekunder passerar. »Nej. Inte nu.« »Har du ingen vän, nån kille från jobbet?« Eller någon kvinna, tänker hon. Hon som han hade förut, den unga tjejen, hur är det med henne? »Jag har inte jobbat på två månader.« »Vad hände?« »De renoverar restaurangen. Alla fick ledigt.« »Restaurangen? Jobbar du på restaurang? Vad hände med puben?« »Vilken pub?« »Där du jobbade . . . « »Jaså, den. Där har jag inte varit på två år. Fick sparken.« Jag har inte sagt något till honom heller, tänker hon. Om mina uppsägningar, från jobbet och från familjen. »Jag orkar inte med det här. Min ork räckte bara precis till i dag.« »Hör du«, säger hon stillsamt, avmätt, »jag hade planerat att resa norröver i morgon, så jag skulle kunna titta in till dig en stund . . . « Hans andning blir snabb igen, väsande, men han avvisar henne inte med en gång. Hon står vid fönstret med pannan mot rutan. Gatan ser ut som vanligt. Inga obekanta fordon.

Grannarnas hundar skäller inte. »Ora, jag förstod inte vad du sade.« »Strunt i det, det var en fånig idé.« Hon drar sig bort från fönstret. »Vill du komma?« »Ja?« säger hon förvirrat. »Var det inte det du sade?« 109

»Jo, det var det väl.« »Men när?« »När det passar dig. I morgon. Nu. Helst nu. Ärligt talat är jag lite rädd för att vara ensam här.« »Så du tänkte komma över?« »Bara en stund. Jag är ändå på väg – « »Men vänta dig ingenting. Det är en sophög.« Hon sväljer och hjärtat börjar rusa. »Jag är inte rädd.« »Jag bor i en sophög.« »Det stör mig inte.« »Eller vi kanske kunde gå ut och ta en promenad. Vad tycker du?« »Du får bestämma.« »Jag väntar på dig i porten så går vi en sväng, okej?« »På gatan?« »Det finns en pub en bit bort.« »Jag kommer och sedan kan vi bestämma oss.« »Har du min adress?« »Ja.« »Men jag har inget att bjuda på. Det är tomt här.« »Jag behöver ingenting.« »Jag har varit för mig själv i snart en månad.« »Har du?« »Och jag tror butiken är stängd.« »Jag behöver ingen mat.« Medan hon talar kilar hon runt i lägenheten, stakar sig fram från den ena väggen till den andra.

Hon måste ordna upp, packa klart, lämna meddelanden. Hon ska ge sig av. Hon ska fly. Och hon ska ta honom med sig. »Vi kan . . . det finns en kiosk här i krokarna – « »Avram, jag skulle inte få ner en smula. Jag vill bara träffa dig.« »Mig?« »Ja.« »Och sedan åker du hem igen?« 110

»Ja. Nej. Kanske far jag vidare till Galileen.« »Galileen?« »Strunt i det nu.« »Hur lång tid tar det?« »Att komma dit eller att komma därifrån?« Ingen reaktion. Kanske uppfattade han inte hennes lilla skämt. »Det tar mig ungefär en timme att bomma igen allt här och åka till Tel Aviv.« En taxi! kommer hon på och blir beklämd.

Jag behöver en taxi igen. Och hur hade jag egentligen tänkt ta mig till Galileen? Hon blundar hårt. En avlägsen huvudvärk signalerar, sonderar. Ilan hade rätt. Hos henne varar femårsplaner som längst i fem sekunder. »Det är en sophög här, det säger jag bara.« »Jag är på väg.« Hon lägger på innan han hinner ändra sig och fortsätter att flänga runt som en vanvettig. Hon skriver ett meddelande till Ofer, först sittande, men snart står hon, hopkurad. Hon förklarar än en gång för honom vad hon själv har svårt att förstå och ber honom förlåta henne, förnyar sitt löfte att de ska ge sig ut på vandring tillsammans när han är klar och ber honom vara snäll att inte ge sig ut och leta efter henne, hon kommer tillbaka om en månad, mamma lovar. Hon lägger meddelandet i ett igenklistrat kuvert på bordet och lämnar ett papper med instruktioner till hemhjälpen Bronya, skrivna på enkel hebreiska med stora bokstäver. Hon skriver att hon ger sig av på en oplanerad semester, ber henne att ta in posten och ta hand om Ofer om han kommer hem på permission – tvätt, strykning, matlagning – och lämnar en check åt henne med större ersättning än vanligt för en månad. Så skickar hon några hastiga mejl och ringer några samtal, mest till väninnor, för vilka hon förklarar läget utan att direkt ljuga men utan att säga hela sanningen – framförallt utan att nämna att Ofer i dag av egen fri vilja återvänt till armén – och avvärjer förbryllade frågor på 111

ett närmast oartigt sätt. Alla vet om den planerade resan med Ofer och har med spänning sett fram mot den tillsammans med henne. De inser att något har gått snett och att en annan tanke som inte är mindre spännande och djärv, en frestelse svår att motstå, har dykt upp i sista minuten. De tycker hon låter underlig, omtöcknad, som om hon har tagit någonting. Hon ursäktar sig ideligen för att hon är förtegen: »Det är fortfarande en hemlighet«, säger hon med ett leende och lämnar efter sig en rad bekymrade vänner som genast ringer varandra för att analysera situationen och försöka lista ut vad som händer med Ora. Ett antal fantasifulla gissningar förs fram plus en och annan hypotes om passionerad njutning, förmodligen utomlands, och möjligen någon enstaka anstrykning av avund inför denna nyfunna fria fågel som är deras vän.

Hon ringer Originalet – ringer hem till honom, trots tidpunkten och det uttryckliga förbudet. Hon frågar inte om han kan prata, ignorerar hans ilskna och bestörta morrningar, upplyser honom om att hon kommer att vara borta i en månad och att de får se vad som händer när hon kommer tillbaka. Så lägger hon på, förtjust över hans halvkvävda viskningar. Hon talar in ett meddelande på telefonsvararen: »Hej, det är Ora. Jag är bortrest till slutet av april troligtvis. Lämna inget meddelande för jag kan inte lyssna av det. Tack och hej.« Rösten låter spänd och alltför allvarlig, inte rösten hos den som ger sig av på en spännande och gåtfull semester, så hon spelar in ett nytt meddelande, den här gången med en skidåkares eller bungyjumphoppares glättiga tonfall, och hoppas att Ilan ska höra det när han äntligen får nys om läget i Israel och vill ta reda på hur Ofer har det, och att han kommer att bli sprickfärdig av svartsjuka och förundran över att hon tydligen lever loppan.

Men så inser hon att Ofer kanske också ringer hem och kan reta sig på den där tonen, så hon spelar in ett tredje meddelande i det mest monotona, formella tonläge hon kan uppbåda, även om hennes skyddslösa och alltid smått förunderliga röst förråder 112

henne. Hon blir arg på sig själv för att hon fäster sig vid sådana saker och i sin förvirring ringer hon Samis nummer.

Efter att ha lämnat Ofer vid mötesplatsen hade hon satt sig bredvid Sami i taxin och bett om ursäkt för det skamliga misstag hon gjort genom att ringa honom. Hon förklarade rakt upp och ner vilket tillstånd hon befunnit sig i den morgonen och för övrigt under hela dagen. Sami körde medan hon pratade på tills hon fått ur sig alltsammans. Han sade ingenting och vände inte ansiktet mot henne. Hon blev en smula förvånad över hans tystnad och sade: »Helst av allt skulle jag bara vilja skrika åt att du och jag över huvud taget har kommit till den här punkten.« Utan att röra en min öppnade Sami fönstret på hennes sida med knappen i förardörren och sade: »Varsågod, skrik.« Först blev hon generad, men så stack hon ut huvudet genom fönsteröppningen och skrek tills hon blev yr. Hon lutade sig mot huvudstödet och skrattade lättat. Hon såg på honom med ögon som tårades av vinden och en svidande hals. »Vill inte du skrika?« frågade hon. Och han sade: »Tro mig, det är säkrast att jag låter bli.« Under hela återresan satt han framåthukad, tigande och fokuserad på körningen. Hon beslutade att inte besvära honom mer och var så trött att hon nickade till och sov tills de kom hem. Hon har gått igenom deras samtal otaliga gånger sedan dess – om det kunde kallas ett samtal, han hade knappast yttrat ett ord – och kommit fram till att hon gjorde rätt, för fast han ingenting sade talade hon faktiskt på hans vägnar också och återgav lojalt hans sida av den lilla incidenten utan att låta sig själv slippa undan så lätt. När Sami till sist svängde in framför hennes hus hade hon utan att se på honom sagt att nu, efter den här dagen, var hon skyldig honom en tjänst utöver det övriga de hade att göra upp om. I sitt ängsliga hjärta tänkte hon: en insats i stil med de rättfärdiga icke-judarnas, de som räddade judar undan Förintelsen. Han lyssnade allvarstyngt, med lätt särade läppar som rörde sig, som om han memorerade 113

hennes ord, och när han körde därifrån gick hon sakta uppför trappan i känslan av att deras vänskap trots allting som hade hänt, trots hans underliga tystnad under hela återresan, i själva verket hade djupnat i dag sedan den härdats av en sannare eld: verklighetens eld.

114