www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15730-1
En engelsmans sökande genom tid och rymd efter en anständig kopp te … Få bokserier har roat så många läsare världen över och under så lång tid som Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. För att fira att det är 30 år sedan den första boken i serien publicerades och för att introducera en ny generation läsare för några av de roligaste böcker som någonsin skrivits, kommer nu Och en grej till … där vi får följa den olycklige jordbon Arthur Dents fortsatta äventyr i galaxen. Douglas Adams hade alltid för avsikt att skriva en sjätte del av Liftarens guide till galaxen, men hans förtidiga död 2001 innebar att han aldrig fick chansen. Istället har den erkänt humoristiske och kritikerrosade författaren Eoin Colfer, skaparen av den populäre (och missförstådde) anti-hjälten Artemis Fowl, ombetts att åter släppa Arthur Dent och Ford Prefect lösa i tid och rum. Universum är stort och nästan allt kan, och vanligtvis kommer att, hända den som inte ser upp. Så packa din handduk och njut av färden!
Colfer Och en grej till … dom.indd 1
10-03-01 16.14.01
Förord Om du äger ett ex av Liftarens guide till Galaxen är sannolikt just titeln på denna speciella Sub-Etha-bok en av dom sista saker du skulle skriva in på dess v-bord eftersom du förmodligen, då du har ett ex, redan vet allt om den mest häpnadsväckande bok som någonsin kommit ut på dom fantastiska förlagskorporationerna på Ursa Minor. Men nu råkar det vara så att självöverskattning har kommit på andra plats i varenda opinionsundersökning rörande Orsaker till intergalaktiska konflikter dom senaste årtusendena. Första platsen har undantagslöst gått till Territorie hungriga skithögar med stora vapen, och på tredje plats brukar det bli dött lopp mellan Att hysa begärelse till en annan kännande varelses signi fikanta andra varelse och Feltolkning av enkla gester. Det som för den ene betyder ”Wow! Den här pastan är fantastisk!” betyder för en annan ”Din morsa fnaskar runt med sjömän”. Om vi till exempel antar att du har åtta timmar att vänta i Port Brasta utan så mycket kvar på ditt kreditimplantat att det räcker till en gurgelbrännare och om du, när du inser att du nästan inte vet någonting om den här boken som du håller i handen och som ska vara så bra, av ren hjärnmosande långtråkighet skulle skriva in orden ”liftarens guide till Galaxen” i sökrutan på Liftarens guide till Galaxen, vilka träffar skulle du då få på ditt respektlösa knappande? Först dyker en animerad ikon upp i en pixelblixt och talar om att du fått tre träffar, vilket är förvirrande eftersom fem faktiskt är uppradade nedanför, numrerade på vanligt sätt. Faktainformation: Detta är under förutsättning att din uppfattning om numerisk ordning är från liten till stor och inte från derivativ till inspire rad, så som är fallet med folfangiska sniglar vilka bedömer ett tals värde utifrån dess forms konstnärliga integritet. Folfangiska snabbköpskvitton är sköna band, men den folfangiska ekonomin brakar ihop minst en gång i veckan. Var och en av dessa fem träffar utgörs av en ganska lång artikel, och till den hör många timmars ljud- och bildfiler liksom en del dramatis-
Colfer Och en grej till … dom.indd 7
10-03-01 16.14.02
ka rekonstruktioner där välkända skådespelare förekommer. Det här är inte berättelsen om dom artiklarna. Men ifall du skrollar förbi den femte artikeln och struntar i erbjudandena om att skriva om inteckningslånet på dina njurar och förlänga din pormwrangler så kommer du till en rad där det står med pyttesmå bokstäver: ”Om du gillade den här skulle du kanske också vilja läsa …” Låt ikonen stryka sig mot länken så skickas du till ett appendix som är en textversion där det garanterat inte finns något ljud och inte så mycket som en enda videobild tagen av en blivande regissör som gjort hela rasket i sitt rum och betalat kompisarna i dramaklubben med mackor. Det här är berättelsen som finns i detta appendix.
Colfer Och en grej till … dom.indd 8
10-03-01 16.14.02
Inledning Såvitt vi vet … beslöt det kejserliga galaktiska rådet en dag över en hink juvelbesatta krabbor att det behövdes en intergalaktisk motorväg i den gudsförgätna änden av Galaxens västra spiralarm. Detta beslut trumfades igenom kanalerna skenbart för att förebygga trafikstockningar i en avlägsen framtid, fast i själva verket var det för att för att ge jobb åt några ministrars kusiner som ständigt drällde omkring i regeringsbyggnaden. Tyvärr låg Jorden i vägen för denna planerade motorväg, så dom hänsynslösa vogonerna skickades ut i en konstruktionsflotta för att avlägsna den störande planeten i ett lätt angrepp med termonukleära vapen. Två överlevande lyckades få lift med ett vogonskepp: Arthur Dent – en ung engelsman anställd på en lokalradiostation – vars planer för denna förmiddag inte omfattade att få sin hemplanet sprängd till stoft under morgontofflorna. Om den mänskliga rasen fått säga sitt i en folkomröstning hade det varit högst sannolikt att Arthur Dent bedömts som minst lämpad att föra mänsklighetens hopp ut i rymden. I universitetets årsbok omnämndes Arthur som den som ”med största sannolikhet skulle hamna i en håla i dom skotska högländerna utan något annat sällskap än sina tomtar på loftet”. Lyckligtvis var Arthurs betelgeusiske vän Ford Prefect, en kille som reste omkring och gjorde research för den illustra interstellära resehandboken Liftarens guide till Galaxen, en större optimist. Ford såg guldkanter där Arthur såg bara moln, men om man slog ihop dom fick man en förståndig rymdresenär, förutsatt att deras resor inte förde dom till planeten Junipella där molnen faktiskt hade guldkanter. Arthur skulle med säkerhet ha styrt skeppet rakt in i närmaste dystermoln och Ford skulle så gott som säkert ha försökt stjäla guldet, vilket skulle ha resulterat i en katastrofal förbränning av gasen i molnet. Explosionen skulle ha varit skön att skåda, men som slut på en hjältesaga skulle den ha saknat någonting, som till exempel en sammanhängande hjälte. Den enda andra jordvarelse som överlevde var Tricia McMillan, eller
Colfer Och en grej till … dom.indd 9
10-03-01 16.14.02
Trillian för att använda hennes coola rymdnamn, en ursinnigt ambitiös astrofysiker men också blivande reporter som alltid trott att livet gick ut på något mer än livet på Jorden. Trots denna övertygelse hade Trillian blivit förbluffad när hon svepts upp bland stjärnorna av Galaxens president, blådåren Zaphod Beeblebrox med dom två huvudena. Vad kan man säga om president Beeblebrox som han inte redan har tryckt på T-shirts och delat ut gratis i Galaxen tillsammans med vartenda köp från uBid? Zaphod Säger Ja till Zaphod var förmodligen den mest berömda tröjtexten, fast inte ens hans team av psykiatrer förstod vad den egentligen betydde. Näst mest känd var förmodligen: Beeblebrox. Var bara glad att han är där ute. Det är en universell maxim att om någon gör sig besväret att trycka något på en T-shirt är det nästan definitivt inte hundra procent osanning, det vill säga att det mer än sannolikt ganska definitivt inte är helt och hållet falskt. När Zaphod Beeblebrox anlände till en planet svarade folk följaktligen och undantagslöst ja på alla frågor han ställde, och när han åkte var dom glada att han var där ute. Dessa inte alltigenom traditionella hjältar drogs på ett osannolikt sätt till varandra och gav sig ut på en rad äventyr, vilka huvudsakligen bestod av att flänga runt i tid och rum, sitta i en massa soffor, snacka med snarstuckna datorer och i största allmänhet misslyckas med att hitta såväl mening som tillfredsställelse i något hörn av universum. Till slut återvände Arthur Dent till det hål i rymden där Jorden funnits och upptäckte att hålet hela tiden varit fyllt med en planet i jordstorlek som såg ut och betedde sig anmärkningsvärt likt Jorden. I själva verket var det en jord, bara inte Arthurs. Inte den här Arthurs i alla fall. Eftersom den Arthur vi ägnar vårt intresse hörde hemma på en planet i en pluralzon hade han skuffats längs dimensionsaxeln till en jord som aldrig utplånats av vogoner. Detta gjorde faktiskt vår Arthur väldigt glad, och hans vanligtvis pessimistiska sinnesstämning förbättrades ytterligare när han träffade sin själsfrände Fenchurch. Lyckligtvis avbröts denna idylliska period inte av att dom stötte ihop med några alternativa Arthurar som kunde drälla omkring, eventuellt i Los Angeles där dom jobbade åt BBC. Arthur och hans älskade reste tillsammans från stjärna till stjärna tills Fenchurch försvann mitt i ett samtal under en tur i hyperrymden. Arthur letade i hela universum efter henne och tog sig fram genom att
Colfer Och en grej till … dom.indd 10
10-03-01 16.14.02
få förstaklassbiljetter i utbyte mot insatser i spermabanken. Så småningom strandade han på planeten Lamuella och skapade sig en tillvaro där som smörgåsmakare åt en primitiv stam som ansåg att smörgåsar var häftiga grejer. Hans frid stördes av ankomsten av ett paket som levererades till honom med kurir från Ford Prefect. Det innehöll Liftarens guide till Galaxen modell II i form av en smilfinkig svart pandimensionell fågel. Trillian, som nu var en framgångsrik reporter, stod även hon för en ankomst (orsakad av en tidigare ”komst”, varianten ”ned”) och överlämnade resultatet i form av Slumpan Dent, den dotter hon fött efter insemination med den donation som betalat för plats 2D på nattskeppet till Alfa Centauri. Arthur iklädde sig motvilligt rollen som förälder, men visste absolut inte ett skvatt vad han skulle ta sig till med den aggressiva tonåringen. Slumpan stal Liftaren modell II och satte kurs på Jorden, där hon trodde att hon äntligen skulle kunna känna sig hemma. Arthur och Ford följde efter och upptäckte att Trillian redan var där. Först då avslöjas syftet med modell II. Vogonerna, som inte var nöjda med att Jorden vägrade förbli utplånad, hade konstruerat fågeln för att lura tillbaka rymlingarna till planeten innan dom förstörde den i alla dimensioner och på så vis fullföljde sin ursprungliga order. Arthur och Ford begav sig i halvt halsbrytande fart till Club Beta i London och stannade bara till för att köpa gåsleverpastej och blå mocka skor längs vägen. Tack vare den gamla dimensionsaxeln/pluralzons mojängen hittade dom både Trillian och Tricia McMillan i samma rumtid där den upprörda Slumpan skrek åt dom båda. Förvirrad? Det blev Arthur, men det varade inte länge. Så fort han känt igen dom gröna dödsstrålar som pulserade genom den lägre atmo sfären föreföll dagens alla andra förtretligheter förlora sin förtretlighet – det var knappast troligt att förvirring skulle skära honom i en miljon svedda bitar. Vogonen prostetnik Jeltz hade skött sig bra. Han hade inte bara lurat Arthur, Ford och Trillian tillbaka till Jorden utan hade också lyckats narra en grebulonkapten att förstöra Jorden åt honom och på så sätt besparat besättningen många hundra vogtimmars pappersexercis med ammunitionskontoret. Arthur och hans vänner sitter maktlösa på Club Beta i London och
Colfer Och en grej till … dom.indd 11
10-03-01 16.14.02
kan bara se på medan det slutgiltiga kriget på Jorden utkämpas, oförmögna att delta om inte ofrivilliga ryckningar och upplösning av benmassa räknas som deltagande. Den här gången är förstörelsevapnen dödsstrålar, inte vogontorpeder, men för den delen så är det ena planet utplånande vapnet tämligen likt det andra när man blir föremål för det …
Colfer Och en grej till … dom.indd 12
10-03-01 16.14.02
1 Enligt en av Maximegalonuniversitetets biträdande vaktmästare, som ofta står och hänger utanför föreläsningssalarna, är universum sexton biljoner år gammalt. Åt denna förmenta sanning hånskrattar ett gäng betelgeusiska beatpoeter vilka påstår sig ha armbågsförstärkningar av mollskinn som är äldre än så (knack, knack, knack). Sjutton biljoner, säger dom, minst, enligt deras ex av Pang-Bom-Jättekrasch-Rullarna. En människotonåring kom en gång fram till fjorton biljoner grundat på en komplicerad uträkning där tätheten hos sten från månen och avståndet mellan två tonårstjejer på en händelsehorisont ingick. En av dom mindre gudarna i Asgård mumlade faktiskt någonting om att han någonstans läst om en rätt så stor kosmisk händelse för arton biljoner år sedan, men ingen bryr sig särskilt mycket om uttalanden från ovan numera, inte sedan gudarnas-födelse-debaclet eller Torgate som det har kommit att kallas. Hur många biljoner år det nu må vara så är det i alla fall biljoner, och gamlingen på stranden såg ut som han kunde pricka av åtminstone en av dom miljoner miljonerna på fingrarna. Hans hud var som gulvitt pergament, och sedd i profil liknade han ett versalt S. Mannen mindes att han en gång haft en katt, om minnen kunde tros vara något mer än neuronkonfigurationer över triljonvis med synapser. Minnen gick inte att ta på med fingrarna, kunde inte kännas så som bränningen när den letade sig över hans knotiga tår. Men vad var å andra sidan fysiska förnimmelser om inte ytterligare elektriska meddelanden från hjärnan? Varför tro på dom heller? Fanns det någonting tillförlitligt i universum som man kunde krama och hålla sig fast vid som en stadig hawaliusisk vind mitt i en fjärilsstorm? Förbannade fjärilar, tänkte mannen. När dom väl hade lurat ut det där med vingfladdrandet på en annan kontinent hade miljoner odygdiga exemplar av släktet Lepidoptera gaddat ihop sig och blivit elaka. Inte kunde det väl vara sant? tänkte han. Fjärilsstormar? Men så rann ännu fler neuroner över ännu fler synapser och viskade
Colfer Och en grej till … dom.indd 13
10-03-01 16.14.02
om osannolikhetsteorier. Om en sak var förutbestämd att aldrig hända skulle den där saken resolut vägra att inte hända så snart som möjligt. Fjärilsstormar. Det var bara en tidsfråga. Med en kraftansträngning slutade den gamle mannen koncentrera sig på detta fenomen innan någon annan katastrof föll honom in och började sitt mödosamma hasande mot sin uppkomst. Fanns det någonting man kunde lita på? Någonting att hämta tröst i? Dom nedgående solarna tände glitterskärvor på vågorna och fick molnen att lysa, dom strimmade palmbladen med silver och glimmade i hans tekanna som stod på verandabordet. Ah, tänkte den gamle. Ja. Te. I ett ovisst och eventuellt illusoriskt uni versum fanns det i alla fall alltid te. Han skrev två naturliga tal i sanden med sin käpp som var gjord av ett kasserat robotben och såg på medan vågorna utplånade dom. Ena ögonblicket fanns 42 och nästa inte. Kanske siffrorna aldrig funnits där och kanske dom inte ens betydde någonting. Av någon anledning fick detta den gamle mannen att skrocka när han stretade uppför slänten och traskade till sin veranda. Han satte sig med mycket knakande från ben och rotting i en korgstol som var helt i stil med omgivningen och ropade på sin android för att få några kex. Androiden kom med smörgåskex. Bra val. Några sekunder senare stördes det koncentrerade kexdoppandet av att en plåtfågel plötsligt dök upp och hovrade i luften så att en stor bit av kexet trillade i koppen. ”Men för fan”, muttrade mannen. ”Vet du hur länge jag har jobbat på den där tekniken? Doppande och smörgåsar. Vad har man mer kvar att leva för?” Fågeln var oberörd. ”En kolugn kråka”, sa den gamle mannen med låg röst. Han tyckte det lät trevligt. Sedan blundade han med sitt dåliga öga, som inte fungerat riktigt sedan han föll ner ur ett träd när han var en tanklös pojke, och betraktade fågeln. Fågeln hovrade. Plåtfjädrarna skimrade röda i solstrålarna medan vingarna rörde upp små virvlar. ”Batteri”, sa den med en röst som påminde den gamle mannen om
Colfer Och en grej till … dom.indd 14
10-03-01 16.14.02
en skådespelare som han en gång sett spela Othello på Globe Theatre i London. Häpnadsväckande vad det går att få in i ett enda ord. ”Sa du ’batteri’?” frågade mannen bara för att bekräfta att han hört rätt. Det kunde möjligtvis ha varit ”snatteri” eller till och med ”skafferi”. Hans hörsel var inte vad den en gång varit, i synnerhet gällde det inledande konsonanter. ”Batteri”, sa fågeln igen, och plötsligt sprack verkligheten och föll i skärvor som en sönderslagen spegel. Stranden försvann. Vågorna stelnade, krackelerade och fördunstade. Det sista som utplånades var kexen. ”Fan också”, mumlade den gamle mannen när dom sista smulorna upplöstes på hans fingertoppar, sedan lutade han sig tillbaka på en kudde i det rum av himmel som plötsligt omgav honom. Någon skulle snart komma, det var han säker på. Ur hans minnes dunkla grottor kom namnen Ford och Prefect utflygande som grå fladdermöss för att ansluta sig till den förestående katastrofen. Närhelst universum föll i bitar var aldrig Ford Prefect långt borta. Han och den där fördömda boken. Vad var det den hette? Visst ja, Fix aren stajlade taxen. Eller någonting som lät väldigt likt. Den gamle mannen visste precis vad Ford Prefect skulle säga. Se det från den ljusa sidan, gamle kompis. Du ligger åtminstone inte framför en bulldozer. Vi blir åtminstone inte utkastade genom en vogonsk luftsluss. Ett rum av himmel är inte alltför taskigt, faktiskt. Det kunde vara värre, mycket värre. ”Det kommer att bli mycket värre”, sa den gamle mannen med dyster övertygelse. Enligt hans erfarenhet brukade saker och ting bli värre, och vid dom fåtaliga tillfällen då saker och ting faktiskt tycktes bli bättre var det bara ett dramatiskt preludium till en katastrofartad försämring. Åh, det här rummet som bestod av himmel verkade nog så harmlöst, men vilka hemskheter lurade bakom dess dallrande väggar? Inga som inte var fasansfulla, det var den gamle mannen övertygad om. Han petade med fingret på en av väggarna. Det sjönk in i ytan som gav efter och han kom att tänka på tapiokapudding, vilket nästan fick honom att le tills han mindes att han avskytt tapiokapudding ända sedan en översittare i den privata lågstadieskola där han gått hade fyllt hans skor med geggan.
Colfer Och en grej till … dom.indd 15
10-03-01 16.14.03
”Jävla Smyth, din fega skit”, viskade han. Hans fingertopp lämnade tillfälligt ett hål efter sig i molnen, och genom det uppfångade den gamle mannen en glimt av ett mycket högt fönster och utanför fönstret – kunde det vara en dödsstråle? Den gamle mannen var faktiskt rädd att det var det. All denna tid, tänkte han. All denna tid och ingenting har hänt. Ford Prefect levde i en dröm, under förutsättning att drömmen omfattade en av Han Wavels ultralyxiga, med fem jättestjärnor försedda, naturligt eroderade, utsvävningsinriktade semesterorter där man fyllde sin vakna tid med exotiska cocktails i en mängd som orsakade beståen de skador och umgänge med exotiska honor av olika arter. Och det bästa: hela detta paket av njutning och eventuellt livsförkortande aktiviteter betalades med hans Kredit-O-Käk-kort som – tack vare lite kreativt datortrixande under hans sista besök på Liftarens gui des kontor – inte hade någon kreditgräns. Om en yngre Ford Prefect fått ett tomt papper och blivit uppmanad att kortfattat skriva ner sina innerligaste önskningar för sin egen framtid hade kanske det enda ord han ändrat i ovanstående varit adverbet ”eventuellt”. Sannolikt. Han Wavels semesterparadis var så snuskigt lyxiga att, påstås det, en manlig varelse från Brequinda skulle sälja sin egen mor för en natt i Hotell Sandslottets vibrosvit. Det är inte lika chockerande som det låter eftersom föräldrar är accepterad valuta på Brequinda. För en med fuktkräm välsmord sjuttioåring i besittning av en bra uppsättning gaddar kan man få ett familjefordon i mellanklassen. Ford skulle kanske inte ha sålt någon av sina föräldrar för att finansiera sin vistelse på Sandslottet, men han var begåvad med en tvehövdad kusin som man oftast hade mer besvär än nytta av. Varenda kväll tog Ford vertikalbäraren till sin takvåning, kraxade åt dörren för att bli insläppt och gav sig sedan tid att se sig själv i dom blodsprängda ögonen innan han slocknade med ansiktet ner i tvättstället. Det här är sista natten, svor han varenda kväll. Visst kommer väl min kropp att slå bakut och falla ihop? Hur skulle hans dödsruna i Liftarens Guide låta? undrade Ford. Den skulle bli kort, det var då säkert. Ett par tre ord. Kanske samma ord som han använt för att beskriva Jorden då för många år sedan.
Colfer Och en grej till … dom.indd 16
10-03-01 16.14.03
I stort sett menlös. Jorden. Hade det inte hänt någonting ganska sorgligt där som han borde tänka på? Varför kunde han minnas en del saker medan andra var ungefär lika klara som en dimmig morgon på en av dom ständigt dimhöljda Suddiga Slätterna i Nefologien? Det brukade vara på det här gråtmilda stadiet som den tredje gurgelbrännaren pressade den sista gnuttan medvetande ur Fords aspackade hjärna så att han fnissade två gånger, gol som en galen tupp och utförde ett nästan perfekt fall framåt mot närmaste skålliknande detalj i badrumsinredningen. Men ändå, varje morgon när Ford lyfte huvudet ur tvättstället (om han hade haft tur) kände han sig på något mirakulöst sätt vederkvickt. Ingen baksmälla, ingen skunkluktande andedräkt, inte ens något brustet blodkärl i någondera senhinnan som vittnade om föregående kvälls excesser. ”Du är en froody snubbe, Ford Prefect”, sa han sig varenda gång. ”Ja minsann, det är du.” Det ligger en fisk begraven här, hävdade hans undermedvetna som sällan gjorde sig påmint. Fisk? Ajöss och tack för … Var det inte någonting med delfiner? Dom är visserligen inte fiskar, men dom förekom på samma … förekomstställe. Tänk, din idiot! Tänk! Du borde ha varit död hundra gånger om. Du har kolkat i dig tillräckligt många cocktails för att inte bara du utan åtskil liga alternativa versioner av dig borde vara som inlagd gurka. Hur kan det komma sig att du fortfarande är vid liv? ”Vid liv och froody”, brukade Ford säga och blinkade åt sig själv i spegeln medan han förundrade sig över hur blankt hans röda hår blivit och hur hans kindben framträdde. Och det såg ut som om han börjat få en haka. En riktig, utmejslad haka. ”Det här stället är bra för mig”, sa han till sin spegelbild. ”Alla dessa fotoigelinpackningar och alla grovtarmsbehandlingarna med bestrålad lämmel får verkligen mitt system att funka finfint. Jag tror jag stannar ett tag till, det är jag skyldig Ford Prefect.” Och så gjorde han det.
Colfer Och en grej till … dom.indd 17
10-03-01 16.14.03
Den sista dagen belastade Ford sitt kreditkort med en undervattensmassage. Massören var en pompombläckfisk från Damogran med elva armar och tusen sugkoppar som bankade Ford på ryggen och djuprenade hans porer med ett tapotemang av en serie pisksnärtsrörelser. Pompombläckfiskar var i allmänhet kolossalt överkvalificerade för jobb på ett spa, men lockades bort från sitt evinnerliga doktorerande med höga löner, planktonrika dammar och chansen att få massera en talangscout inom musikbranschen för att eventuellt landa ett skivkontrakt. ”Har du jobbat som talangscout, kompis?” frågade bläckfisken som emellertid inte lät hoppfull. ”Nix”, svarade Ford medan bubblor strömmade ut ur hans plexiglashjälm och ansiktet lyste orange i det behagliga ljuset från fosforescerande stenar. ”Fast en gång ägde jag ett par blå mockaskor, vilket väl bör vara värt nånting. Jag har fortfarande en – den andra är snarare malvafärgad eftersom den är en kopia.” Bläckfisken nafsade efter passerande plankton samtidigt som han pratade, vilket gjorde samtalet en aning osammanhängande. ”Jag vet inte om …” ”Om vad då?” ”Jag hade inte talat till punkt.” ”Du tystnade ju faktiskt.” ”Det glimmade till. Trodde att det var min lunch.” ”Äter du glimtar?” ”Nej, inte riktiga glimtar.” ”Bra, för glimtar är små glumtar, och dom är giftiga.” ”Jag vet. Jag sa bara att …” ”Fler glimtar?” ”Precis. Säkert att du inte är talangscout eller agent?” ”Fullkomligt.” ”Äh, för höge zark”, svor bläckfisken, en smula oproffsigt. ”I två år har jag jobbat här. Talangscouter och agenter står som spön i backen på det här stället, lovade dom. Inte en enda en. Inte en jävla enda en. Jag har studerat avancerad kazoo, förstår du.” Ford kunde inte motstå en sådan krok. ”Avancerad kazoo? Hur avancerade kan kazoostudier vara?” Bläckfisken blev sårad. ”Ganska avancerade när man kan spela tusen
Colfer Och en grej till … dom.indd 18
10-03-01 16.14.03
stycken på samma gång. Jag var med i en kvartett. Kan du föreställa dig det?” Ford försökte. Han blundade och njöt av sugkopparnas slupp-plopp mot ryggen och föreställde sig fyra tusen kazooer som spelade i fulländad undervattensharmoni. Efter en stund lindade bläckfisken ett halvt dussin tentakler om Ford och vände honom försiktigt på mage. Ford öppnade ena ögat för att läsa på bläckfiskens namnskylt. Jag är Barzoo, stod det på den. Gör vad du vill med mig. Och med mindre bokstäver där under: Jag är allergisk mot gummi. ”Jaha du, Barzoo. Vad spelade ni för sorts musik?” Massören satte tentaklerna i arbete innan han svarade och framkallade ett antal strömmar. ”Gamla låtar, för det mesta. Covers. Hört talas om Hotblack Desiato nån gång?” Jag har hört namnet, insåg Ford, men han kunde inte minnas sammanhanget. Saker och ting blev lite dimmigare för var dag som gick. ”Hotblack Desiato. Var han inte död ett tag?” Barzoo lade huvudet på sned och funderade. Bläckfiskens näbb gapade men han märkte inte dom små strimmorna av plankton som blixtrade förbi. ”Äsch, minns du inte så strunta bara i det. Jag har en del problem med minnet själv sen jag kom hit. Småsaker som hur länge jag varit här, vad som är meningen med mitt liv, vilken sko som ska sitta på vilken fot. Såna prylar.” Bläckfisken svarade inte, och dess tentakler vilade tunga som gamla rep på Fords bål. Ford hoppades att Barzoo inte plötsligt hade dött, men om bläckfisken hade gått vidare till energistadiet skulle då sugkopparna tappa sugkraften eller gå in i någon sorts dödsugläge? Ford hade ingen lust att ägna resten av semestern åt att få tentakler bortopererade från bålen. Då blinkade Barzoo. ”Hallå, polarn”, suckade Ford så att bubblor steg i en spiral från hjälmen. ”Välkommen tillbaka. Ett tag trodde jag …” ”Batteri”, sa bläckfisken och klapprade på T:na. Jag har inte lagt märke till det tidigare, tänkte Ford, men den där bläck
Colfer Och en grej till … dom.indd 19
10-03-01 16.14.03
fisken liknar en fågel. Så upplöstes undervattensmassagegrottan och Ford Prefect fann sig förflyttad till ett rum som bestod av blå himmel. I hörnet mitt emot satt en välbekant gestalt. ”Åh”, sa Ford när minnet vaknade. Faktainformation: Att minnas är vanligtvis en process i två steg som inbegriper dialog mellan dom medvetna och dom undermedvetna delarna av hjärnan. Det undermedvetna öppnar skeenden genom att slänga fram det relevanta minnet, en handling som utlöser en flod av självberömman de endorfiner. ”Bra gjort, kompis”, säger medvetandet. ”Det där minnet är jätteviktigt just nu, och jag kunde inte komma ihåg var jag hade lagt det.” ”Du och jag, polarn”, säger det undermedvetna som gläder sig åt att för en gångs skull få lite kred för sitt bidrag. ”Vi jobbar ihop.” Då tittar det medvetna på minnet i sin inkorg och skickar ett meddelan de ner till ringmuskeln och säger åt den att bereda sig på det värsta. ”Varför påminde du mig om det här?” gormar det åt det undermedvet na. ”Det är hemskt. Fruktansvärt. Jag ville inte minnas det här. Vad zark tror du att jag skyfflade iväg det längst bak i hjärnan för?” ”Det här är sista gången jag hjälper dig”, muttrar det undermedvetna och drar sig tillbaka till dom mörkare skrymslena av sig självt där otrevli ga tankar förvaras. ”Jag behöver dig inte”, mumlar det. ”Jag kan göra mig en ny personlighet av det där som du har kasserat.” Och på detta sätt sås schizofrenins frön tillsammans med kärnor från barndomens översitteri och försummande, dess dåliga självkänsla och fördomar. Lyckligtvis har inte betelgeuser mycket till undermedvetet, så det gör allt så inget. ”Åh”, sa Ford igen, varpå det följde ett hastigt: ”Skit.” Han klev försiktigt över golvet av himmel och observerade med en stöt av förvåning att hans ena ben fladdrade lätt ett ögonblick. Jag är inte verklig, insåg han, vilket räckte för att sticka en nål i hans ständigt glada humör, men han hämtade sig snabbt, vilket den andra person som befann sig i rummet tydligen ännu inte lyckats göra. ”Se det från den positiva sidan, gamle kompis”, ropade han till jordvarelsen. ”Du ligger åtminstone inte framför en bulldozer. Vi blir åtminstone inte utkastade genom en vogonsk luftsluss, minns du det? Ett rum av himmel är inte alltför taskigt, faktiskt. Det kunde vara värre, mycket värre.”
Colfer Och en grej till … dom.indd 20
10-03-01 16.14.03
Och det kommer det snart att bli om jag har rätt i fråga om vad som försiggår här, tänkte Ford, men det sa han inte högt. Arthur såg ut som om han hade fått tillräckligt mycket dåliga nyheter för en dag. Den interplanetära nyhetsreportern Trillian Astra tillbringade några oroliga ögonblick på reportrarnas toalett innan hon gick in i salen för att vara med om den eventuellt största intervjun i sitt liv. Under loppet av en firad karriär hade Trillian tillbringat ett år under täckmantel inom protetiken då hon jobbat som vogonkontorist åt Megamantisgruppen. När gruvtjuvar hade kört in i ett mandranitschakt på Orion Beta hade hon förlorat ena foten genom förfrysning, och senare hade hon blivit attackerad av en holistisk tandregleringsexpert när hon var fräck nog att ifrågasätta mässande som en effektiv metod för tandreglering. Trillians namn var känt i Galaxen. På höjden av sin karriär var hon fruktad av skumma politiker, filmmoguler och gravida ensamstående kändisar från Alfa Centauri till Vitvodle VI, men den här dagen kände hon fruktans spöke bakom sin egen rygg. Galaxens president, Slumpan Dent. Hennes dotter. Direktsändning från Maximegalons universitet till femhundra biljoner tittare. Hon var nervös. Nej, mer än nervös. Hon var livrädd. Trillian hade inte sett sin dotter sedan … Herregud, tänkte hon när det slog henne. Jag minns inte exakt när jag senast såg Slumpan. Trillian försökte lugna sig med en ritual. ”Du ser bra ut för att vara så gammal”, sa hon till spegeln. ”Tycker du verkligen det, raaring?” sa spegeln som tydligen blev ytterst förolämpad av det som paraderade framför dess sensorer. ”Om det här är bra har du sannerligen inte höga krav.” Trillian blev förbannad. ”Hur understår du dig? Om du hade sett vad jag har sett, om du hade gått igenom det jag har gått igenom tror jag att du skulle hålla med om att jag förbanne mig ser rätt bra ut.” Spegeln suckade så att dom åtta gelhögtalare som satt i dess ram vibrerade. ”Inte mer historia, raaring. Jag väger inte in det förflutna, jag kommenterar bara nuet. Och just nu, det måste jag säga, ser du ut som Jopp-Hej-Di i sin tredje cykel. Och tro mig, gullet, när den gamla horan nått sin tredje cykel var hon mest vätska och gas. Om jag var du
Colfer Och en grej till … dom.indd 21
10-03-01 16.14.03
skulle jag köpa mig en bra handduk och en badrock och bara …” Trillian sträckte ut handen och drämde knytnäven mot muteknappen. När hade dom börjat ge speglar karaktärsdrag? Hon mindes när bara toppandroider och en och annan mycket speciell dörr hade Sirius Cybernetics-koncernens Äkta Mänskliga Personlighetskarakteristika. Må så vara att Trillian inte ville höra vad spegeln hade att säga, men hon kunde medge för sig själv att den hade rätt. Hon såg gammal ut. Urgammal, faktiskt. Det beror på att jag för den lede zark är urgammal. Hundrafem jordår. Det som finns kvar av mig. Under årens lopp hade Tricia McMillan bit för bit skavts bort av hennes jobb som Sub-Etha-reporter, och snart skulle bara Trillian finnas kvar. Detta var inte bara ett bildligt konstaterande. Trillian Astra hade alltid varit beredd att offra allt för jobbet – vänner, familj, olika kroppsdelar. Hon förlorade foten på Orion Beta under gruvoroligheterna. Sjuttio procent av hennes överhud brändes bort av plasmastänk i främsta ledet vid gammagrottorna på Carfrax. Vänster hand och underarm blev misshandlad av en ökenrobots slitbana under Dordelliskrigen och högra ögat fick hon utstucket av en flagga på en liten vass pinne i trängseln bland tonårsfansen under en häftig isshow på Gagrakacka. Det som fanns kvar av Tricia McMillan var originalhjärnan (fast med påfylld vätska), ett försmått öga, en kind och en skinka, ett antal mindre ben och två och en halv liter mänskligt blod. Dom övriga tre litrarna var tekniskt sett inte alls blod utan tårar skördade i en kupa med vass käftade silverdjävlar, små däggdjur som levde i Hastromilsystemet. Dom exploateras ständigt därför att precis allting hos dom går att använda, från dom gångjärnsförsedda tungorna till själva tankevågorna som kan låsas till en antenn för att förstärka bildmottagningen om man bor nere i en grop. Samma filosofer som hävdar att babelfisken är ett bevis på att Gud inte finns nämner denna varelse, som har oturen att ha initialerna VS, som ett bevis på att satan gör det, ett argument som till och med en potatis med en elström ledd genom sig skulle kunna se underminerar deras första påstående. Men vad bryr dom sig om det? Tokdoktorer älskar kontroverser. Ironiskt nog var Trillian på Hastromil för att skydda V.S. när hon
Colfer Och en grej till … dom.indd 22
10-03-01 16.14.03
blev överkörd av en silverdjävulsflotte som ännu mer ironiskt nog var konstruerad av silverdjävulshudar, en ironi som hon sedan förvärrade genom att få en silverdjävulstransfusion medan hon bar en T-shirt med texten ”Skydda Silverdjävlarna”. Det rapporterades sedan av Trillian själv att all denna ironiöverbelastning hade orsakat elva dödsfall bland empater som deltog i massmötet. Tolv om man räknar in i statistiken den empat som redan tidigare var deprimerad. Trillian klappade på syntethuden på sin kind. Den var slät men lite för spänd. Killen i kassan hade lovat att ansiktet skulle töja sig med tiden. Men så hade det inte blivit. Dåliga dagar tyckte Trillian att hennes ansikte såg ut som ett kranium intryckt i en ballong. En nätverksdirektör hade en gång i tiden beskrivit henne som en slank, ganska mörk humanoid med långt vågigt hår och en lustig liten trubbnäsa och löjligt bruna ögon. Fast det stämde inte nu längre. I dag var det en sådan där dålig dag. Slumpan. Efter alla dessa år. Varje gång hon såg in i sin dotters ögon var det som att titta i dammar av sina egna skuldkänslor. Trillian slog handflatan i spegeln. ”Aj! Hallå där!” sa spegeln som satte sig över ljudborttagningen. Trillian ignorerade den. Hon var tvungen att ta sig samman. En gång hade hon varit Galaxens mest respekterade reporter, och det var en bedrift. Hon skulle tvinga ner sin ånger i lådan i magen och göra sitt jobb. Trillian petade på en slinga i sitt fuskhår, sköt tillbaka axlarna och gick in i salen för att intervjua den dotter som blivit till i en fertilitetssatellit i ett låggravitationsfält nära Barnards stjärna. Trillian rös. Som om inte illamåendet på morgnarna hade varit illa nog utan den låga gravitationen som hon till råga på allt måste stå ut med. Slumpan hade all rätt att känna sig felplacerad. Hennes far var ett provrör, hennes hemplanet, i den mån hon hade någon, hade blivit förstörd i åtskilliga dimensioner och hennes mamma hade kastat en enda blick på henne och bestämt sig för att med kraft gå in för en karriär som skulle hålla henne borta hemifrån under långa perioder. Inte undra på att Slumpan var lite kylig.
Colfer Och en grej till … dom.indd 23
10-03-01 16.14.03
President Slumpan Dent satt med det ena benet över det andra i ett svävande ägg på podiet och rabblade tyst. ”Kindtanden sitter bakom hörntanden som sitter bakom laterala framtanden som sitter bakom framtanden. Ta-a-a-and inta din plats.” Ridån hade ännu inte dragits ifrån, men hon hörde publikens sorl genom det tjocka tyget. Ridån var av sammet, inte ett hologram, en utgift som universitetet på Slumpans begäran motvilligt iklätt sig. Medan presidenten inte på något sätt var emot framåtskridande ansåg hon att det fortfarande fanns utrymme för traditioner i Galaxen. Hon log milt när hennes mor leddes in på estraden. På avstånd kunde det vara folk förlåtet om dom trodde att deras roller var omvända och att Trillian var presidentens dotter, men på nära håll var sanningen uppenbar. Trillians ansikte blänkte av kirurgisk glans. Reportern vinglade till när hon fick syn på sin dotter, men hon hämtade sig snabbt. ”Du ser ut att må bra, fru president”, sa hon med sitt typiska reporteruttal som låg någonstans mellan sektor zz9 och Asgård. ”Du också, mamma”, svarade Slumpan. Trillian tog plats i en andra äggstol och kastade en blick på sina anteckningar. ”President Slumpan Flitig Flygare Dent. Kör du fortfarande med alltför många namn?” Slumpan log på det lugna sätt som den som har varit vredesutbrottsfri i decennier gör. ”Och du, Trillian Astra. Kör du fortfarande med fel namn?” Trillian log spänt. Den här intervjun skulle inte bli någon enkel match. ”Varför nu, Slumpan? Vi har inte träffats mer än ett dussin gånger dom senast tjugo åren. Varför nu, när min karriär är i utförsbacken? Jag går från skönhetstävlingar på Nya Betel till mitt livs största intervju.” Slumpan log igen och hennes frisksportaransikte rynkades lätt. Hennes hår med dom grå slingorna var styvt av sol och saltvatten. ”Jag vet att det var ett tag sen sist, mamma. Alltför länge.” Hon smekte en liten pälsboll som hon hade runt halsen och den jamade lätt. Trillian såg små tänder och kände sig nedslagen. ”Jag har hört talas om den där. Ditt ständiga sällskap. Det är nån sorts liten ökenmus, eller hur? Söt.”
Colfer Och en grej till … dom.indd 24
10-03-01 16.14.03
”Mer än en söt ökenmus, mamma. Fertle är min följeslagare. En flaybooz. Fullvuxen. En brunn av kunskap som överförs på telepatisk väg.” Och så släppte hon bomben. Som satte punkt för karriären. ”Vi gifte oss i går.” Trillians hud kändes ännu spändare än för en minut sedan. ”Ni gifte er?” ”Det är en själslig förening, naturligtvis. Fast Fertle gillar att jag killar honom på magen.” Flippa inte ur, sa Trillian sig. Du är ett proffs. ”Låg mig kolla om jag har fattat rätt. Du kommunicerar på telepatisk väg med … Fertle?” ”Visst. Kommunikation är det som håller familjer samman. Visste du inte det?” Här upphörde Trillian att vara reporter och började vara mor. ”Spara på vedergällningsgliringarna, unga dam. Det är ditt liv vi talar om. Du är Slumpan Dent, Galaxens president. Du enade stammarna på Jorden. Du övervakade den första officiella kontaktceremonin.” Trillian hade ställt sig upp. ”Du gick i spetsen för den ekonomiska satsningen i rymden. Du förhandlade för att utomjordingar skulle få lika rättigheter.” ”Och nu vill jag ha någonting för egen del.” I tankarna ströp Trillian en tänkt Fertle, femton centimeter framför den riktiga. ”Fast inte en ökenmus. Inte en zarkans ökenmus. Hur ska en ökenmus kunna ge mig barnbarn?” ”Vi vill inte ha några barn”, sa Slumpan glatt. ”Vi vill resa.” ”Vad pratar du om? Det är ju en gnagare.” ”Han”, sa Slumpan skarpt, ”är en flaybooz, som du mycket väl vet. Och jag trodde att du av alla människor skulle förstå vår relation. Den formidabla Trillian Astra. Allas förkämpe, utom sin dotters.” Trillian trodde sig skymta en strimma ljus i mörkret. ”Vänta. Vad menar du? Handlar det här om mig? Tänker du förstöra ditt liv för att hämnas på mig? Det var ett jäkla snedvridet hämndhopkok, Slumpan.” Slumpan killade sin make tills han gnäggade svagt. ”Var inte löjlig, mamma. Jag ville att du skulle vara här för att presentera din svärson för Galaxen. Det blir kronan på din journalistkarriär, och det kommer att förena oss som familj.”
Colfer Och en grej till … dom.indd 25
10-03-01 16.14.03
Då såg Trillian allt klart. Slumpans genialiska coup de grâce. Om hon offentliggjorde denna förening i full 3D-spektrovision skulle hon bli till ett åtlöje. Om hon inte gjorde det skulle hennes dotter för alltid vara förlorad för henne och antagligen mjölka situationen på tillräckligt mycket sympati för att hålla sig kvar på sin post i ytterligare en ämbetsperiod. Flayboozarna skulle åtminstone rösta på henne, och dom var hur många som helst. Det ryckte spasmodiskt i Trillians kropp. Gifta! ”Glöm det, Slumpan. Du utnyttjar inte mig för att använda din relation som propaganda. Så snart jag går härifrån ska jag leta reda på din far och så får han ta itu med dig.” Slumpan skakade av skratt så att hon skrämde sin man. ”Arthur! Har du någon aning om hur långt han skulle gå för att undvika en konfrontation?” Hon gjorde ett uppehåll och lade huvudet på sned. ”Fertle säger, och jag håller med honom, att du måste tillkännage det här, mamma. Galaxen väntar sig en stor nyhet.” ”Absolut inte. Jag vägrar att låta mig manipuleras.” ”Du föredrar att kontrolleras av nätverken, som den robot du är. Jag hör ända hit hur du surrar. Jag känner lukten av dina kretsar. Finns det någon del av dig som är äkta? Kan du förmedla kontakt med min mänskliga mor? Eller kanske du vet var hennes ryggrad är begravd?” Trillian var nästan lättad över att den hövliga fasaden var bortsvedd. ”Fan ta dig, Slumpan.” Presidenten nickade. ”Ja, Fertle. Sån här är hon. Är du förvånad nu över att jag är svår att tolka? Över alla försvarsmurar jag har byggt upp runt min hjärna?” Trillian nästan skrek. ”Du pratar med en jävla leksak!” Fertle tycktes reagera på detta. Faktainformation: Fast flayboozar inte har några öron är dom extremt känsliga för vibrationer och kan faktiskt explodera under vissa omständig heter. Tor, asaguden och ibland rockguden, innehade rekordet för spontan flayboozexplosion första gången han framförde sin nya låt ”Låt oss bli ski traka” från en vagn i bana runt Squornshellus Delta. Rekordet hade dittills innehafts av det intergalaktiska rockbandet Katastrofområde, som släppte en högtalarbomb i en vulkankrater där flayboozar roade sig med en statiskelektricitet-festival.
Colfer Och en grej till … dom.indd 26
10-03-01 16.14.03
Fertles päls reste sig och han öppnade en liten mun som nu såg ut att vara en näbb. ”Batteri”, sa Fertle med en röst som bestod av kablar och klor. ”Va?” sa Trillian. ”Hörde jag just en flaybooz tala? Det vore minsann en nyhet.” ”Batteri”, sa Fertle igen, med rätt angeläget tonfall. Sammetsridån gick sakta upp, men på andra sidan fanns ingen publik, bara en sal bestående av himmel och i den satt två humanoida gestalter. Slumpan och Trillian ställde sig upp och stirrade, och för en gångs skull syntes släktdragen tydligt trots operationer och implantat. ”Vad är det som händer?” frågade presidenten med en röst som plötsligt blivit gällare. ”Mamma, vad är det som händer? Var är mina journalister?” ”Grips inte av panik”, sa Trillian och försökte hindra rösten från att skälva. ”Det är nånting på gång.” ”Är nånting på gång?” gastade Slumpan gällt. ”Jaså? Efter alla dina år på fältet är det det enda du kan säga – att nånting är på gång. Ett kidnappningsförsök, det är vad det är. Vi har blivit förflyttade nånstans.” Trillian kisade mot dom humanoida gestalterna som föreföll mer och mer bekanta, som om fjäll av glömska föll från hennes ögon. ”Kidnappade. Nej, det tror jag inte. Inte av dom där två. Dom är menlösa … i stort sett.” Slumpan intog den presidentmaktsställning som hon gillade bäst med fötterna stadigt i golvet och armarna i kors. ”Ni båda män. Vad har ni gjort? Jag kräver att få veta var vi är.” ”Jag tror att frågan borde vara när vi är, sen eventuellt vem som har placerat oss här följd av finns det nån serveringsvagn?” Slumpan såg bister ut. ”Minsann, finns det en serveringsvagn. Var så nonchalant du vill, unge man. Jag vet att innerst inne är du lika rädd som vi.” Den unge mannen log. ”Jag är från Betelgeuse, Slumpan. Vi har inget inuti.” Slumpan tappade lusten att svara när igenkännandet av den andre mannen träffade henne som om hon fått en Skämt-O-Plasma-paj i ansiktet. ”Far? Pappa? Farsan?”
Colfer Och en grej till … dom.indd 27
10-03-01 16.14.03
”Välj själv”, sa han från Betelgeuse. ”Det gör konversationen enklare.” Trillian satte iväg genom rummet av himmel, snabbare än på många år. ”Nu ska vi höra vad din far säger om det här äktenskapet.” Slumpan verkade plötsligt mycket yngre. ”Pappa!” tjöt hon. ”Pappa! Min korkade morsa hatar min man!” Fadersgestalten böjde på huvudet och önskade sig te.
Colfer Och en grej till … dom.indd 28
10-03-01 16.14.03
Stormen hade nu definitivt bedarrat, och det åskmuller som fortfarande hördes låg bortom berg i fjärran som om någon sa ”Och en grej till …” tjugo minuter efter att han medgett att han förlorat ordstriden Douglas Adams
We’ve travelled through space and time, my friends, to rock this house again Tenacious D
Colfer Och en grej till … dom.indd 6
10-03-01 16.14.02
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15730-1