I serien Spejarens lärling har utkommit: Gorlans ruiner Det övergivna landet Krigarkungens sal Slaget om Skandia Den hemsökta skogen Macindaws fästning Fången i Arrida Clonmels kungar Sårad i ödemarken
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 2
11-03-24 14.57.51
John Flanagan
Översättning Ingmar Wennerberg
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 3
11-03-24 14.57.51
Araluen, Picta och Celtica år 643 enligt allmän tideräkning
PICTA
(skoternas rike)
Norgate
en
Caraway
su
nd e
rfl od
HIBERNIA
ip
Kung Duncans slott
Sl
ARALUEN
Gorlan
Redmont den usflo Tarb
Salmo
s ham Hack d he
nflode
n
Uthals slätt
Västra skogen
Sa
Trestegspasset
latå
aths p
a
isk
Kly fta n Vä str a st up en
ar Morg
CA CELTI
a
ern
ark
m nk
Ensliga slätten
lt Ke
Seacliff
n skoge Törn
bergen Nattregne en
Södra stup
vön hal
6
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 6
11-03-24 14.57.51
Kapitel ett
E
n råkall vind drog in från den lilla hamnen. Den förde med sig doften av salt och en förvarning om analkande regn. Den ensamme ryttaren ryckte på axlarna. Trots att det var sensommar så kändes det som om det hade regnat oavbrutet den senaste veckan. Kanske var det helt enkelt så att det alltid regnade i det här landet, oavsett årstiden. ”Regn, regn och ännu mer regn”, mumlade han till sin lilla häst. ”Sommar som vinter. Förutom när det snöar, förstås. Om det inte hade gjort det så skulle man väl inte ens märka att det var vinter.” Djuret ruskade på sin lurviga man och darrade lite med öronen på hästars sätt. Ryttaren log mot den. De hade känt varandra länge och förstod varandra väl. ”Du är en fåordig häst, Tug”, sa Will. Han insåg förstås att det förmodligen gällde de flesta hästar. För en tid sedan hade han reflekterat lite över den märkliga vanan han hade – att prata med sin häst. När han sedan hade nämnt det för Halt en sen kväll vid lägerelden hade han förstått att det var något de flesta spejare gjorde. ”Det är klart att vi pratar med dem”, hade den väderbitne 7
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 7
11-03-24 14.57.51
spejaren sagt. ”Våra hästar är ju betydligt vettigare än de flesta människor.” Han fick någonting allvarligt i tonfallet. ”Dessutom litar vi på dem. Vi har förtroende för hästarna och de har förtroende för oss. Genom att prata med dem stärker vi våra speciella band.” Will andades in luften. Nu kunde han känna andra, svagare dofter som blandades med lukten av salt och regn. Det luktade tjära. Nyslaget rep. Torkat sjögräs. Men konstigt nog så var det en lukt som saknades – en lukt han väntade sig att få känna i varenda hamnstad längs Hibernias östkust. Det var lukten av fisk. Här luktade det varken fisk eller torkande nät. ”Vad sysslar de med här om de inte fiskar?” mumlade han. Från hästen kom inget svar förutom hovarnas låga klapprande mot de ojämna kullerstenarna. Ljudet ekade mot byggnaderna längs den smala gatan. Will anade svaret på sin fråga: Port Cael var ett smugglarnäste. Det var trots allt därför han hade kommit hit. Gränderna nere vid kajen var smala och vindlande – inte som de breda, välplanerade gatorna i resten av staden. Det fanns bara enstaka lyktor utanför några hus här och var. De flesta av byggnaderna hade två våningar, med lastdörrar på övervåningen och små lyftanordningar för att lyfta upp balar och tunnor från kärror nedanför. Will gissade att det här var lagerbyggnader där smugglarna förvarade godset de fraktade till och från hamnen. Nu var han väldigt nära kajen och i öppningen där gatan slutade kunde han ana silhuetterna av flera små fartyg som låg förtöjda. De guppade lite oroligt på återstoden av de kraftiga vågorna som lyckades tränga sig in genom hamninloppet. 8
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 8
11-03-24 14.57.51
”Här någonstans borde det vara”, sa han. Och precis i det ögonblicket fick han syn på platsen han letade efter. Det var en envåningsbyggnad i slutet av gatan. Ett lågt halmtak sluttade ned och slutade strax ovanför huvudhöjd. Väggarna kanske en gång hade varit vitkalkade, men nu var de smutsgrå och spräckliga. Ett flackande gult sken letade sig ut genom de små fönstren i väggen mot gatan och över den låga dörren hängde en skylt och knarrade i vinden. På den fanns en ful bild som föreställde någon sorts sjöfågel. ”Det skulle kunna vara en häger”, mumlade han. Han såg sig nyfiket omkring. De andra byggnaderna i närheten såg mörka och anonyma ut. De hade slagit igen verksamheten för dagen, men på en krog som Hägern hade dagen precis börjat. Han satt av utanför krogen och klappade förstrött Tug på halsen. Den lilla hästen studerade den smutsiga krogen och vände ett stort öga mot sin herre. Är du helt säker på att du vill gå in där? Trots att Tug var en fåordig häst så kunde han ibland uttrycka sig med förbluffande klarhet. Will log lugnande. ”Jag klarar mig. Jag är en stor kille nu, vet du!” Tug fnös missnöjt. Han hade sett den lilla stallgården bredvid värdshuset och visste att han skulle få stå där. Han kände sig alltid illa till mods när han inte kunde vara i närheten av sin herre och skydda honom från faror. Will ledde in hästen på stallgården genom en fallfärdig grind. En annan häst och en trött gammal mula stod bundna där inne. Will brydde sig inte om att binda Tug. Han visste att hans häst skulle stå och vänta tills han kom tillbaka. ”Vänta på mig där borta, Tug”, sa han och nickade mot väggen längst bort. ”Där står du i lä.” Tug såg på honom igen, 9
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 9
11-03-24 14.57.51
skakade på huvudet och lunkade fram till platsen som Will hade visat. Ropa om du behöver mig. Jag kommer direkt. Under ett kort ögonblick undrade Will om han var lite väl fantasifull som tillskrev sin häst den tanken. Sedan insåg han att han inte var det. För sin inre syn kunde han se hur Tug kom instörtande genom krogens smala dörr och trängde gästerna åt sidan för att komma till undsättning. Han log åt tanken och stängde grinden bakom sig. Han fick lyfta den lite så att den inte skrapade mot de skrovliga kullerstenarna. Sedan gick han till krogens ingång. Will var inte direkt lång, men även han var tvungen att böja sig lite för att komma in utan att slå huvudet i dörrkarmen. När han öppnade dörren sköljde en våg av intryck över honom. Värme. Svettlukt. Rök. Utspillt, avslaget öl. Vinddraget från den öppna dörren gjorde att lågorna flackade i lyktorna och torvelden i eldstaden längst in i rummet blossade upp med nytt liv. Will tvekade och såg sig omkring. Röken och eldens ostadiga sken gjorde det svårare att se här inne än ute på den mörka gatan. ”Stäng dörren, din idiot!” röt en grov mansröst. Will klev in och lät dörren glida igen. Ljuset från elden och lyktorna blev omedelbart stadigare. En tjock rök låg över rummet. Den kom från brasan och flera dussin pipor och hade samlats i ett stort moln under det låga halmtaket. Will undrade om dimmorna någonsin fick chansen att skingras eller om de helt enkelt stannade kvar från en dag till nästa och bara blev tätare för varje kväll som gick. De flesta av krogens gäster tycktes strunta i nykomlingen, men ett par ovänliga ansikten hade vänts mot honom. 10
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 10
11-03-24 14.57.51
De såg en smal, kortvuxen figur klädd i en dovt grågrön mantel. Gestaltens ansikte var dolt bakom en stor huva. Under deras blickar drog han tillbaka huvan och de förvånades över det ungdomliga ansikte de fick se. Den unge mannen var knappt mer än en pojke. Ögonblicket efter fick de syn på den tunga, långa kniven han hade i bältet och den lite mindre kniven som satt ovanför den. Och den kraftiga långbågen han höll i vänster hand. Ovanför ena axeln stack flera fjäderprydda skaft upp och det var uppenbart att han hade mer än ett dussin pilar i sitt koger. Främlingen såg kanske ut som en pojke, men han var beväpnad som en man. Det var ingenting självmedvetet eller osäkert över hans sätt att bära dem, utan det syntes att han visste hur de användes. Ynglingen såg sig omkring i rummet och nickade kort mot männen som hade vänt sig om för att studera honom. Han svepte över dem med blicken och de förstod att han inte hade kommit för att bråka med dem. De här männen hade stor vana vid att bedöma nykomlingar. Spänningen som hade uppstått lättade och gästerna återgick till sina drycker. Will inspekterade hastigt rummet och kunde inte se någon direkt fara, så han gick fram till bardisken, som bestod av tre tunga, grovhuggna plankor ovanpå två jätte lika fat. Krögaren var en senig man vars spetsiga näsa, höga hårfäste och runda, utstående öron fick Will att tänka på en råtta. Mannen såg på Will medan han tankspritt torkade av en sejdel med en smutsig trasa. Will höjde ett ögonbryn. Trasan förde nog över mer smuts till sejdeln än den tog bort. ”Något att dricka?” frågade krögaren. Han ställde ned sej11
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 11
11-03-24 14.57.52
deln på bardisken och beredde sig på att fylla den med det främlingen beställde. ”Ja, men helst inte ur den där”, sa Will med jämnt tonfall och pekade på sejdeln med tummen. Mannen med råttansiktet knuffade sejdeln åt sidan och tog fram en ny från ett ställ ovanför disken. ”Som du vill. Öl eller ouisgeah?” Den unge spejaren visste att ouisgeah var en mycket stark maltdryck som folket i Hibernia destillerade och drack. På en sådan här krog var den nog lämpligare att ta bort rost med än att dricka. Will fick syn på en bucklig panna vid elden nära bardiskens ena ände. ”Jag vill ha kaffe”, sa han. ”Jag kan erbjuda öl eller ouisgeah. Valet är ditt.” Mannen med råttansiktet började bli otålig. Will nickade mot kaffepannan, men krögaren skakade på huvudet. ”Den där är tom”, sa han. ”Och jag tänker inte brygga nytt bara för dig.” ”Men han där borta dricker kaffe”, sa Will och nickade med huvudet. Krögaren kastade naturligtvis en blick åt det hållet för att se vem Will pratade om. I samma ögonblick som hans blick lämnade Will kände han hur någon fattade hans skjortkrage i ett järngrepp och drog åt så att han nästan stryptes. Samtid igt rycktes mannen framåt över bardisken och var nära att tappa balansen. Främlingens ögon var väldigt nära nu. Och det var inte längre något pojkaktigt över honom. Ögonen var så mörkbruna att de nästan såg svarta ut i den svaga belysningen och krögaren visste att han var illa ute. Väldigt illa ute. Han hörde det låga väsandet av stål mot läder och när han sneglade 12
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 12
11-03-24 14.57.52
ned förbi näven som höll honom i ett så hårt grepp kunde han se ett blänkande knivblad. Främlingen lade sin långa kniv på bardisken mellan dem. Mannen rosslade och såg sig omkring efter någon som kunde hjälpa honom. Men det stod ingen annan vid bardisken och inte en enda av gästerna vid borden hade märkt vad som pågick. ”Schka … öragavve”, fick han fram. Greppet om hans krage lättade lite. ”Vad sa du?” frågade främlingen lågt. ”Jag … ska göra … kaffe”, upprepade han och kippade efter andan. Främlingen log. Det var ett vänligt leende, men det nådde aldrig hans mörka ögon. ”Det är ju strålande! Jag väntar.” Will släppte greppet om mannens krage och lät honom glida tillbaka över disken och återfå balansen. Han kände på den långa knivens skaft. ”Se till att du inte ändrar dig, bara.” Vid eldstaden hängde en stor kittel på en bom som kunde användas för att svänga den fram och tillbaka. Krögaren svängde in kitteln ovanför elden och sysselsatte sig med kaffepannan. Han mätte upp pulver i den och hällde sedan på vattnet, som hade börjat koka. En mustig kaffedoft fyllde luften och trängde för ett ögonblick undan de mindre trevliga odörerna som Will hade lagt märke till när han kommit. Krögaren ställde ned pannan framför Will och tog fram en mugg. Han torkade den hastigt med trasan han aldrig tycktes släppa. Will rynkade pannan, torkade försiktigt av den med manteln och hällde upp lite kaffe. ”Gärna lite socker om du har det”, sa han. ”Annars går det lika bra med honung.” 13
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 13
11-03-24 14.57.52
”Jag har socker.” Krögaren vände sig om och tog fram en skål och en mässingssked. När han vände sig tillbaka mot främlingen ryckte han till. Ett tungt guldmynt låg och glimmade på disken mellan dem. Det var mer än han brukade tjäna på en hel kväll och han vågade inte ta emot det. Den långa kniven låg trots allt kvar bredvid främlingens hand. ”Det räcker med två kopparmynt för kaffet”, sa han försiktigt. Will nickade och tog fram två kopparmynt ur sin myntbörs. ”Det är inte mer än rätt”, sa han och lade mynten på disken. ”Du gör gott kaffe.” Krögaren nickade och svalde. Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Han skrapade ihop de två kopparmynten, men var vaksam på minsta tecken på missnöje från den gåtfulle främlingen. I ett kort ögonblick skämdes han lite över att en så ung person hade övermannat honom så. Men en snabb blick på de mörka ögonen och ynglingens vapen fick honom att slå undan tanken. Han var krögare. Enda gången han behövde använda vapen var när han slog klubban i huvudet på någon gäst som var så påverkad av alkohol att han knappt kunde stå upp. Och det var vanligtvis bakifrån. Han lade mynten i fickan och såg tvekande på det stora guldmyntet som fortfarande låg och glittrade i det svaga ljuset. Han hostade. Främlingen höjde ett ögonbryn. ”Är det något du undrar?” Krögaren satte händerna bakom ryggen så att inga missförstånd skulle uppstå och främlingen tog tillbaka myntet. Han nickade mot det. ”Guldet … jag undrade bara … är det … ville du ha något för det?” 14
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 14
11-03-24 14.57.52
Främlingen log. Leendet nådde inte ögonen den här gången heller. ”Ja, faktiskt. Jag vill ha information.” Spänningen som krögaren kände i maggropen lättade plötsligt. Det här var någonting han förstod. Det hände ofta att folk betalade för information i Port Cael. Och i regel brukade de inte göra informatörerna illa. ”Jaså, det är det du vill ha”, sa han och vågade sig på ett leende. ”Då har du nog kommit rätt och hittat rätt person. Vad var det unge herrn ville veta?” ”Jag vill veta om ’Svarten’ O’Malley har varit här i kväll”, svarade ynglingen. Och med ens kände krögaren hur den där spända känslan i maggropen kom tillbaka – lika plötsligt som den hade försvunnit.
15
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 15
11-03-24 14.57.52
Kapitel två
O
”
’Malley, säger du?” sa krögaren. ”Och vad vill du honom?” De mörka ögonen riktades mot honom igen och tycktes borra sig djupt in i hans själ. Budskapet i dem var tydligt. Främlingens hand rörde sig över disken, men stannade bredvid myntet. ”Jag undrar vems det här guldmyntet är”, muttrade ynglingen. ”Var det kanske du som lade det här?” Innan krögaren hann svara fortsatte han. ”Nej, inte vad jag minns. Jag har för mig att det var jag som lade det där, i utbyte mot information. Var det inte så?” Krögaren harklade sig nervöst. Den unge mannen talade lugnt och sansat, men lät inte mindre hotfull för det. ”Jo”, svarade han. ”Det stämmer.” Främlingen nickade och såg ut att fundera lite. ”Rätta mig om jag har fel, men det brukar vara den som betalar spelemannen som får välja låten. Eller ställa frågorna, i det här fallet. Håller du med om det?” För någon sekund undrade Will om han överdrev och var lite för hotfull. Men han trängde undan den tanken. Kröga16
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 16
11-03-24 14.57.52
rens liv kretsade med största sannolikhet runt skvaller och bedrägerier och det var viktigt att få övertaget. Och enda sättet att få den här mannen att böja sig för en auktoritet var att skrämma honom. Om inte Will fick överhanden var det troligt att krögaren skulle komma med lögner. ”Visst, herrn. Det håller jag med om.” Alltid en början, tänkte Will. ”Herrn” lät respektfullt utan att vara för inställsamt. Han log på nytt. ”Så om du inte har eget guld att bjuda emot så tycker jag att vi gör på det här sättet: jag frågar, du svarar.” Han drog undan handen från guldmyntet, som låg och glimmade svagt på den skrovliga bardisken. ”Det gällde alltså ’Svarten’ O’Malley. Är han här i kväll?” Råttansiktet svepte med blicken över skänkrummet, men han visste redan svaret. Han harklade sig på nytt. Det var något med den unge mannens närvaro som fick hans strupe att snabbt torka igen. ”Nej, herrn. Inte än. Han brukar komma lite senare.” ”Jaha, då får jag väl vänta”, sa Will. Han såg sig omkring och hans blick föll på ett litet bord vid sidan av de andra gästerna. Det stod i ett hörn och var svårt att upptäcka. Därifrån kunde man tydligt se alla som kom in i krogen. ”Jag väntar vid bordet där borta. När O’Malley kommer så säger du ingenting om mig. Och du ska inte titta på mig heller. Däremot drar du dig själv tre gånger i örsnibben för att signalera till mig att han har kommit. Förstår du?” ”Ja, herrn. Jag förstår.” ”Fint.” Will tog upp myntet och den långa kniven och under ett ögonblick trodde krögaren att den unge mannen skulle behålla myntet. Men i stället höll han upp det och skar 17
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 17
11-03-24 14.57.52
noggrant igenom det så att två halvcirklar bildades. Två tankar formades i krögarens huvud. Dels måste guldet vara väldigt rent om myntet var så lätt att skära itu. Dessutom måste kniven vara skrämmande vass. Will sköt ena halvan av guldmyntet över disken. ”Här får du ena halvan i förskott. Den andra får du när du har gjort det jag bad dig om.” Krögaren tvekade i några sekunder. Sedan svalde han nervöst och tog det halva guldmyntet. ”Vill herrn ha någonting att äta medan han väntar?” frågade han. Will lade tillbaka andra halvan av guldmyntet i sin börs och gned tummen mot fingrarna. De kändes lite klibbiga sedan han rört vid bardisken. Han kastade en snabb blick på den smutsiga trasan som låg över krögarens axel och skakade på huvudet. ”Nej, det tror jag inte.” * Will satt och smuttade på sitt kaffe medan han väntade på att mannen han sökte skulle komma in på krogen. När Will först hade kommit till Port Cael hade han hittat ett rum på ett värdshus ganska långt från hamnen, i ett av stadens mer välskötta områden. Värdshusvärden hade varit en tystlåten man som inte skvallrat lika öppet som många av sina yrkeskolleger. Skvaller hörde till värdshusvärdarnas vardag, tänkte Will. Men den mannen hade inte varit som andra värdar. Trots att det var ett av de finare kvarteren så visste Will att han var i en stad som var beroende av smuggling och olaglig handel. I sådana samhällen brukade 18
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 18
11-03-24 14.57.52
människor vara tystlåtna i främlingars sällskap. Om inte främlingen erbjöd guld, förstås, som Will hade gjort. Han hade sagt till värdshusvärden att han sökte en vän. En storvuxen man med långt, grått hår som gick klädd i vit kåpa och hade ungefär tjugo följeslagare med sig. Två av dem bar mörklila mantlar och bredbrättade hattar i samma färg – och kanske armborst. Han hade sett sanningen i värdshusvärdens ögon när han beskrivit Tennyson och de två återstående genovesiska lönnmördarna. Tennyson hade definitivt varit här. Hans hjärta slog lite fortare när han insåg att han kanske fortfarande var kvar. Men det värdshusvärden sa sedan grusade hans förhoppningar. ”De var här”, sa han. ”Men de har rest vidare nu.” Mannen hade uppenbarligen bestämt sig för att det inte var så farligt att berätta detta för Will nu när Tennyson ändå hade lämnat Port Cael. Will hade pressat ihop läpparna och låtit guldmyntet slå små kullerbyttor över högerhandens knogar – ett knep han hade ägnat flera timmar åt att lära sig för att få tiden att gå runt otaliga lägereldar. Metallen återspeglade ljuset och glimmade lockande när myntet rörde sig i först den ena riktningen och sedan den andra. Värdshusvärden kunde inte slita blicken från det. ”Vart reste de?” Värdshusvärden såg på honom. Sedan nickade han mot hamnen. ”Över havet. Vart de var på väg har jag ingen aning om.” ”Vet du vem som skulle kunna ha någon aning om det?” ”Om jag vore du så skulle jag fråga ’Svarten’ O’Malley”, sa värdshusvärden. ”Det är mycket möjligt att han vet. När 19
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 19
11-03-24 14.57.52
folk vill härifrån snabbt så brukar det vara han som hjälper dem.” ”Konstigt namn. Hur fick han det?” ”Han var inblandad i en sjöstrid för några år sedan. Hans fartyg äntrades av …” Mannen tvekade lite innan han fortsatte. ”Av pirater. Under striden träffades O’Malley i huvudet av en brinnande fackla. Den brinnande tjäran fastnade i huden och brände honom svårt. Han har haft ett svart brännmärke på vänster ansiktshalva sedan dess.” Will nickade tankfullt. Om några pirater hade varit inblandade i den striden så hörde de förmodligen till O’Malleys besättning. Men det spelade mindre roll just nu. ”Och hur hittar jag denne O’Malley?” frågade han. ”Om kvällarna är han oftast på krogen Hägern nere i hamnen.” Värdshusvärden hade tagit myntet. ”Det är ett rätt farligt ställe”, sa han när Will vände sig om för att gå. ”Jag råder dig att inte gå dit ensam – du är trots allt främling här. Jag har några stora killar som arbetar för mig då och då och du kan ju höra om de är beredda att följa med dig mot en smärre avgift.” Den unge mannen kastade en blick på honom, funderade på erbjudandet och skakade sedan på huvudet medan ett leende långsamt tog form. ”Jag tror nog att jag kan ta hand om mig själv”, sa han.
20
Flanagan Spejarens la rling 9.indd 20
11-03-24 14.57.52