9789175457062

DARKTOWN thomas mullen Översättning

claes göran green

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Thomas Mullen 2016 Published by arrangement with Writers House,­ New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Originalets titel: Darktown Svensk utgåva © Historiska Media 2018 Översättning: Claes Göran Green Sättning: Typ & Design Omslag: Craig Fraser/Åsa Björck Omslagsbild: Atlanta Journal-Constitution Tryck: ScandBook, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-706-2

Till Jenny

Jag måste berätta att det inte var lätt för mig att lyfta min högra hand och säga: ”Jag, Willard Strickland, en neger, svär att göra min plikt som svart polisman.”

Polisman Willard Strickland (pensionerad), i ett tal 1977 där han erinrar sig hur han 1948 blev en av stadens första åtta afroamerikanska poliser.

1 klockan närmade sig midnatt när en av lyktstolparna på Auburn Avenue hade oturen att bli den första som blev påkörd av en bil. Glassplitter från den vita Buickens strålkastare låg utstrött på trottoaren under stolpen som nu lutade åt ena hållet.

Gräshopporna fortsatte spela i den tryckande sommarluften. Fönster öppnades runtom i staden, många väcktes av kollisionen. Den ende som var ute och gick i kvarteret var bara tio meter från platsen. Det var en gammal man på väg hem från sitt arbete som städare vid ett sockerbruk. Han hade ryggat tillbaka när bilen körde upp på trottoaren men nu stannade han och tittade eftersom det fanns risk för att stolpen skulle rasa mot marken. Det gjorde den inte. Åtminstone inte ännu.

Bilen backade, sakta, framhjulen rullade ner över trottoarkanten. Detta fick stolpen att luta långt åt andra hållet och sedan tillbaka, likt pendeln på en jättelik metronom.

Fotgängaren kunde höra en kvinnas röst. Hon ropade något i stil med ”vad i hela friden tror du att håller på med, kör mig bara hem”. Han skakade på huvudet och lunkade hemåt innan någonting värre kanske inträffade.

Huruvida lyktstolparna verkligen var nya är en fråga om tidsperspektiv. De hade funnits på plats ett par månader nu, men med tanke på hur många år det hade tagit ledarna för stadens svarta befolkning att övertyga borgmästaren och hur många, 5

många år de svarta hade tvingats gå på sin hårdast trafikerade och finaste gata i mörker kändes det fortfarande som om dessa himmelska lyktstolpar var nya.

Om detta var föraren i Buicken ovetande.

Han hade försökt vända mitt på den då tomma gatan men missbedömt vändradien eller gatans bredd. Han hade heller kanske inte lagt märke till att två polismän stod två kvarter bort.

Fem minuter tidigare hade polisman Lucius Boggs börjat ställa närgångna frågor till sin kollega Tommy Smith som haltade. ”Du skadade dig väl inte när du spelade baseboll? Erkänn!” ”Jag halkade illa”, svarade Smith. ”Men du berättade för McInnis att du rundade tredje basen.”

Vid en uppställning hade Smith betonat för deras chef, McInnis, att hans knä var okej, att det bara hade ömmat lite när han spelade en match med sina kompisar. Du vet hur de där grusplanerna är, att det är lätt att halka. McInnis hade lyssnat med ansiktet nollställt, som om han hade hört nog med struntprat men bestämt sig för att inte gräva efter sanningen i det här. ”Jag ramlade ut från ett fönster”, erkände nu Smith för Boggs.

De stod på Hilliard Street, tre kvarter från en YMCA-lokal som tillhörde de svarta och vars källare de använde som ”polisstation”. Solen hade redan gått ner, men den hade lämnat kvar så mycket värme att det mer än väl skulle räcka tills den behagade att gå upp igen. Båda polismännen hade svettats igenom sina undertröjor och deras uniformer var också fuktiga. ”Ditt eget?” ”Vad tror du?”

Boggs lade armarna i kors och kunde inte låta bli att le. ”Och vem var damen som du ville imponera på med ditt akrobatik­ nummer?” ”Jag höll faktiskt just på att roa henne med mina konster.

6

När hennes man kom infarande i lägenheten.” ”Är du galen?” ”Hon berättade för mig att han hade lämnat henne och flyttat till Detroit. Hon pratade om att hon behövde en advokat som kunde hjälpa henne med skilsmässopapperen.”

Poliserna i Atlanta hade fått order om att hålla sig till strikta moralregler – inget drickande, inte ens hemma, inga fruntimmersaffärer – men det hade inte Tommy Smith tagit till sig fullt ut. De plikttrogna svarta polismännen undvek alkohol eftersom de alltför väl visste att ett vittne kunde anmäla dem och få dem suspenderade, men tanken på att plötsligt börja leva ett dygdigt liv var för Smith inte alls lockande. ”Du kommer bli dödad.” ”Jag jagar inte gifta kvinnor.” ”Förutom hon och flickan som gjorde den där grejen med kanderade pekannötter, och . . .” ”Det var något helt annat och vi hade känt varandra länge.”

De började gå igen. ”Vad var det då som hände?” ”Vad tror du? Jag drog på mig byxorna och hoppade ut genom fönstret.” ”På vilken våning bodde hon?” ”Tredje.” ”Oj.” ”Det var ett sådant där ställe där det inte fanns någon brandtrappa. Jag vill påstå att jag går ganska bra, med tanke på vad som skedde.” ”Vad ställde hennes man till med?” ”Jag stannade inte kvar för att tjuvlyssna.” ”Är du inte lite orolig, åtminstone?” ”Jag upplevde att hon var den där typen av brud som visste hur hon skulle ta hand om sig själv och var snabbtänkt.”

7

Boggs var son till en pastor och även om han hade valt att inte gå i sin fars fotspår var tanken på att likt sin kollega smyga runt som en hankatt honom helt främmande. Hans egen erfarenhet av kvinnor var bara oskyldiga dejter med välartade, väluppfostrade unga damer ur den färgade intelligentian och han repade sig för tillfället från en bruten förlovning med en flicka som till slut berättade för honom att hon inte var rustad för oron det innebar att veta att ens fästman kunde bli skjuten eller misshandlad vilken natt som helst.

En polisbil närmade sig. Framlyktorna var av någon konstig anledning släckta. På Hilliard Street fanns varken gatljus eller trottoarer. De slutade prata och stod där och undrade om de skulle ta ett par steg bakåt eller om det skulle se fegt ut.

Sedan ökade bilen farten och båda backade ett steg, in på en ogräsbevuxen gräsplätt som utgjorde någons tomt. Polisbilen styrde rakt mot dem, svängde sedan lite åt sidan och stannade med tjutande bromsar.

De kunde urskilja två vita polismän vars ansikten var obekanta för dem. Tydligen snutar från ett annat distrikt som bara råkade köra igenom kvarteret. ”Oooh–oooh–oooh!” skrek de vita snutarna. ”Aaah–aaah–aaah!”

Läten från apor och orangutanger och kanske bröt även en gorilla in. ”Woo–woo–woo–boogga–boogga!” ”Se upp, svartingar!”

Sedan körde polisbilen sin väg. De vita snutarna skrattade hysteriskt.

De fick inte visa att de var rädda. De uppträdde som om det hela handlade om ett oskyldigt busstreck, även när en bil närmade sig i hög fart när de gick över gatan, även när den nästan snuddade vid dem. Mer än en gång hade Boggs stått på vägen 8

för att stoppa en polisbil eftersom han behövde hjälp med att gripa en person och bilen hade då i hög fart kört rakt mot honom så att han var tvungen att hoppa åt sidan. Skrattsalvor följde. Garanterat skulle de hävda att det var en olycka om de en dag körde över en färgad polisman.

Varken Boggs eller Smith kände för att prata när de kom fram till Auburn Avenue. Det var tyst, förutom att gräshopporna spelade nästan mekaniskt och syrsorna svarade sjungande på varandras lockrop. Markisen vid entrén till Bailey’s Royal Theatre var uppfälld, ljuset i juvelerarbutikerna och skrädderierna var släckt, någon hade lämnat en lampa tänd på tredje våningen hos Atlantas livförsäkringsbolag, men förutom det och gatlyktorna var allt mörkt. Sedan hörde de smällen.

De vände sig om och hoppades nästan att polisbilen hade kört på en brandpost eller in i en tegelvägg. I stället såg de en vit Buick vid trottoarkanten två kvarter bort och en lyktstolpe som nästan dansade eller åtminstone svajade som en drucken. De såg att ljuset blinkade till precis som i deras hem när det var åskväder.

Bilen backade. På grund av avståndet såg de inte vad det stod på nummerskylten. Sedan började bilen köra mot dem.

De hade varit poliser i knappt tre månader nu och patrullerat området runt Auburn Avenue (kvarteren där båda hade bott hela sitt liv, förutom under krigsåren) och West Side på andra sidan centrum. Atlantas åtta svarta polismän hade ännu inte fått förtroendet att disponera polisbil, men de hade uniformer: svarta mössor med Atlantas gyllene stadsvapen, mörkblå skjortor där deras polisbrickor var fastnålade, svarta byxor och svart slips (Smith var en av två i gruppen som hade valt fluga som han tyckte såg prydligare ut). Deras breda bälten tyngdes ner av utrustning, däribland skjutvapen, vilket förfärade vita människor i Atlanta med omnejd.

9

Boggs steg ut på gatan och höll upp en hand. Vita snutar kanske gärna körde över sina svarta kollegor, men vanliga männi­ skor uppträdde på ett helt annat sätt. Hoppades han. Bilen körde ovanligt sakta, det verkade som om den skämdes. Hans polisbricka blänkte i skenet från strålkastarna.

Bilen stannade. ”Han slår inte av motorn”, sa Smith efter ett par sekunder.

Boggs gick fram till förarens dörr. Smith följde hans exempel och gick fram till dörren på passagerarsidan. Från sulorna på Smiths skor kom nästan inte ett ljud eftersom betongen hade sopats mycket noggrant av någon samma morgon, inte en kvist eller en fimp i sikte.

Det bländande skenet från gatljuset hade gjort att de först nu hade fri sikt in i bilen. Det enda de hade kunnat urskilja var en förare med hatt och en passagerare utan.

Boggs öppnade munnen och skulle just fråga om förarens körkort och registreringsbevis på bilen när han såg att föraren var vit.

Det hade han inte väntat sig. Vad han hade väntat sig var att föraren skulle vara berusad och det stämde. Boggs sveptes in i spritångor när den korpulente vite mannen stirrade på honom med en blandning av ilska och förakt. ”Kan jag få be om ert körkort och registreringsbeviset på bilen.”

Vita såg man inte ofta i Sweet Auburn, de svartas mest välmående kvarter i Atlanta – kanske i hela världen, brukade de skrytsamma säga. Djärva vita som letade efter spelhålor och horor i de mörkare delarna av staden brukade ofta glida fram längs järnvägsspåren vid Decatur Street, knappt en kilometer söderut. Eller så hittade de ett av de andra mer syndiga kvarteren där de svarta poliserna patrullerade. Den här mannen hade antingen kört vilse eller annars var han så full och enfaldig att 10

han trodde att alla delar av staden med svart befolkning erbjöd det han var ute efter, när faktum var att det här kvarteret dominerades av kyrkor, fastighetsmäklare, banker, försäkringsbolag, begravningsbyråer, frisersalonger och restauranger, som så här sent på kvällen hade stängt för länge sedan. Ett par nattklubbar bevärdigade gatorna med sin närvaro, men det var respektabla ställen där respektabla svarta träffades och dörrarna öppnades för vita endast på lördagar då svarta inte var välkomna.

Förarens gråa filthatt satt högt upp på huvudet, det verkade som om han hade torkat svett ur pannan. Något han borde fortsätta med eftersom pannan fortfarande var skinande blank. Han hade ljusgrått hår, blå slips med lossad knut, skrynklig linnekavaj.

Boggs tänkte att han var svettigare än en bilförare borde vara. Det verkade som om han hade sysslat med något mycket krävande.

På bilens andra sida synade Smith mannens passagerare.

Hon bar en sådan där solklänning som alltid gjorde honom så uppåt när våren kom och nu, mitt på sommaren, var han inte den som klagade på värmen som lät kvinnorna i Atlanta gå omkring halvnakna. Hon var så kort att hon kunde lägga benen i kors i framsätet. Klänningen var uppdragen över knäna.

En liten medaljong som verkade ha fastnat i svettpärlorna på hennes hals skimrade i ljuset.

Hon tog ögonkontakt med Smith under bråkdelen av en sekund, det räckte för honom att notera vissa fakta. Hon var ljushyad och ung, på sin höjd drygt tjugo år. På ena läppens högra sida syntes en nyans av rött som bröt av mot hennes läppstift.

Rött och något svullet. Även om Smith inte kunde se föraren gissade han sig till mannens rastillhörighet när han hörde hur Boggs röst förändrades när kollegan bad om att få se körkoret. Tonen var inte full av vördnad, men artigare än vanligt. ”Nej, det får du inte”, svarade föraren.

11

Boggs var medveten om att mannen hade sin högra hand på sätets högra sida och att den därför inte syntes. Boggs bestämde sig för att inte kommentera detta ännu. Han hoppades att Smith såg den. Mannens vänstra hand vilade ledigt på ratten, motorn var fortfarande i gång. ”Ni körde på en lyktstolpe.” ”Jag kan ha snuddat vid den.” Han tittade inte ens på Boggs. ”Den lutar och måste repareras, och . . .” ”Du tar upp min tid, grabben.”

Syrsornas sång ökade i styrka och först då nedlät sig den vite mannen att titta på Boggs. Bara för att se hur den dryge svartingen reagerade på det han sagt.

Boggs försökte dölja att han reagerade över huvud taget. Han visste att han var mycket bra på att nollställa ansiktet. Detta hade kommenterats av hans föräldrar, skollärare och flickvänner. Vad tänker du på just nu? Var är du? Vad vill du ha för dina tankar? Han hade alltid avskytt de där frågorna. Jag är här. Jag tänker tankar. Vilka tankar som helst. Nej, du kan inte köpa dem.

I vanliga fall förväntades man att inte möta vita människors blick. Men Boggs var polis. Detta var bara tredje gången han och Smith hade med en vit gärningsman att göra. Svarta polismän patrullerade bara i de svartas delar av staden och dit kom sällan vita på besök. ”Jag måste få se ert körkort och registreringsbeviset.” ”Du måste inte se nånting, grabben.”

Boggs kände att hjärtat slog allt hastigare och han bad sig själv att behålla lugnet. ”Jag ber er att slå av motorn”, sa han och insåg att han borde ha börjat med att säga det. ”Du har inte befogenhet att gripa mig och det vet du.”

På andra sidan bilen tyckte Smith att det var rätt tillfälle att med hjälp av sin ficklampa kolla baksätet. Han såg inget sär12