9789186480301

LYDIA DAVIS

samarbete med fluga och andra noveller

noveller

samarbete

med fluga

Lydia Davis

Samarbete med fluga o c h a n d ra n ov e l l e r

Översättning från engelska: Malin Bylund Westfelt

Helsingborg/Stockholm

lydia davis, samarbete med fluga originalets titel: Varieties of disturbance copyright © 2007 by Lydia Davis translation copyright © 2012 by Sekwa förlag published by arrangement with Sane Töregård Agency AB. översättning: Malin Bylund Westfelt I ”Promenaden” är första Proustcitatet (sid 101–102) hämtat ur ”På spaning efter det svunna”, Vår vän Swann, (del 1, Combray, sid 157–158). Översättning av Sonja Vougt (Bonniers förlag 1930) Andra Proustcitatet (sid 104–105), i Lydia Davis originaltext översatt av henne själv, här hämtat ur På spaning efter den tid som flytt, Swanns värld (sid 133–134 i pocketutgåvan). Översättning av Gunnel Vallqvist (Bonniers förlag 1993) I ”På väg söderut, läser Värstvart hallå” (sid 89–93) är alla Beckett-citaten inklusive titeln ”Värstvart hallå” hämtade ur Slut än en gång/Samuel Beckett ; [urval och] översättning av C G Bjurström och Magnus Hedlund. Översättning av Magnus Hedlund (AWE/Geber 1990)

omslag: Magnus Petersson omslagsbild: © Carter Burwell författarporträtt: Theo Cote sättning: Erika Söderström/Kapish produktion typsnitt: Adobe Caslon Pro tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 isbn 978-91-86480-30-1 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm samarbetemedfluga@sekwa.se

www.sekwa.se

Till min bror SHD och till minne av RGD, HHD och CF med k채rlek

Innehåll En man ur hennes förflutna 9 Hund och jag 10 Upplyst 11 Tävling i god smak 12 Samarbete med fluga 14 Kafka lagar middag 15 Tropiskt oväder 29 Ha det bra 30 Idé till en kort dokumentärfilm 32 Förbjudna samtalsämnen 33 Två typer 35 Våra sinnen 36 Grammatikfrågor 37 Hand 41 Larven 42 Barnavård 45 Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass 46 Släppa väder 79 Television 81

Anna och mammas kanna 86 Lär känna din kropp 87 Tankspridd 88 På väg söderut, läser Värstvart hallå 89 Promenaden 94 Störningsvariationer 109 Ensam 112 Mrs D och hennes hembiträden 113 20 skulpturer på en timme 148 Nietszche 150 Vad man lär sig av babyn 151 Hennes mammas mamma 164 Hur det går till 166 Sömnlöshet 167 Att bränna familjemedlemmar 168 Att nå fulländning 174 Docenturen 175 Helen och Vi: En närstudie i hälsa och vitalitet 176 Dra ner på utgifterna 235 Mammas reaktion på mina resplaner 238 För sextio cent 239 Hur ska jag sörja dem? 240 En underlig impuls 244 Hur hon inte kunde köra 245 Plötsligt rädd 247

Bättre och bättre 248 Huvud, hjärta 249 Främlingarna 250 Den trafikerade vägen 252 Ordning 253 Flugan 254 Att resa med mamma 255 Uppslagsord 257 Min son 258 Exempel på oavslutad handling i förfluten tid på ett hotellrum 259 Dagbok från Cape Cod 260 Nästan slut: Vad heter det nu igen …? 280 En annan man 281

En man ur hennes förflutna Jag tror att min mor flörtar med en man ur sitt förflutna som inte är min far. Jag säger till mig själv: Mamma bör inte ha en opassande relation till den där ”Franz”! ”Franz” är europé. Jag säger att hon inte bör umgås med den där mannen på ett opassande sätt medan far är borta! Men det är jag som är förvirrad och tror att den gamla verkligheten råder än. Pappa kommer ju inte hem. Han blir kvar på Vernon Hall.

Och mamma, hon är nittiofyra år gammal. Kan en nittiofyraårig kvinna ens ha relationer som inte passar sig? Men det som gör mig förvirrad är detta: trots att hennes kropp är gammal är hennes förmåga att bedra fortfarande som ny.

9

Hund och jag Även en myra kan titta upp på dig och till och med hota dig med sina armar. Min hund vet givetvis inte att jag är människa, han betraktar mig som hund, fast jag inte hoppar upp mot staket. Jag är en stark hund.

Men jag går inte runt med halvöppen mun. Inte ens riktigt varma dagar låter jag tungan hänga ut ur munnen. Men jag skäller på honom: ”Nej! Nej!”

10

Upplyst Jag vet inte om jag kan vara vän med henne längre.

Jag har tänkt och tänkt på saken – hon anar inte hur mycket. Jag gjorde ett sista försök. Jag ringde henne efter ett år. Men jag tyckte inte om vändningen samtalet tog. Problemet är att hon inte är särskilt upplyst.

Eller, jag kanske borde säga att hon inte är tillräckligt upplyst för mig. Hon är nästan femtio, och såvitt jag kan bedöma är hon inte mer upplyst nu än när jag lärde känna henne för tjugo år sedan, när vi främst talade om män. Jag brydde mig inte om hur oupplyst hon var då, kanske för att jag inte var så upplyst själv. Jag tror att jag är mer upplyst nu, och definitivt mer upplyst än vad hon är, fast jag vet att det inte är särskilt upplyst att säga något sådant. Men jag vill säga det, så jag är beredd att åsidosätta min egen upplysning för att fortfarande kunna få säga sådana saker om en väninna.

11

Tävling i god smak Mannen och hustrun deltog i en tävling i god smak, där en jury bestående av likasinnade dömde. Det rörde sig om män och kvinnor med god smak, bland dem en textildesigner, en antikvariatsbokhandlare, en konditor och en bibliotekarie. Hustrun bedömdes ha bättre möbelsmak, särskilt vad gällde antikviteter.

Mannen bedömdes överlag ha bristande smak vad gällde armaturer, porslin och glas. Hustrun bedömdes ha medioker smak i fråga om gardinuppsättningar, medan både mannen och hustrun ansågs ha god smak i fråga om golvbeläggningar, sänglinne, badrumstextilier, vitvaror och hushållsmaskiner. Man ansåg att mannen hade god smak i fråga om mattor, men bara godtagbar vad gällde möbeltyger. Man ansåg att mannen hade mycket god smak i fråga om både mat och alkoholhaltiga drycker, medan hustruns smak vad gällde maten varierade. Mannen hade bättre klädsmak än hustrun, men osäker smak i fråga om parfym och eau-de-cologne. Både mannen och hustrun bedömdes ha knappt godtagbar smak i fråga om trädgårdsdesign, men däremot ansågs de ha god smak vad gällde urval och mängd vintergröna växter. Mannen 12

Tävling i god smak

bedömdes ha utsökt smak i fråga om rosor, men i fråga om lökväxter ansågs den dålig. Hustrun ansågs ha bättre smak i fråga om lökväxter och god smak överlag i fråga om skuggplanteringar, funkior undantagna.

Mannens smak ansågs god i fråga om trädgårdsmöbler, men endast godtagbar när det handlade om utomhuskrukor. Hustruns smak i fråga om trädgårdsskulpturer bedömdes genomgående vara bristfällig. Efter en kort överläggning tilldömde domarna mannen segern tack vare högre sammanlagda poäng.

13

Samarbete med fluga Jag skrev det d채r ordet p책 papperet, men han lade till apostrofen.

14

Kafka lagar middag Jag fylls av förtvivlan medan dagen närmar sig då min älskade Milena ska komma. Jag är inte i närheten av att lyckas bestämma vad jag ska bjuda henne på. Jag har knappt tänkt tanken fullt ut än, bara svärmat runt den likt en fluga som kretsar kring en lampa, och bränt mitt huvud på den.

Jag är så rädd att jag ska stå där och inte komma på något annat än potatissallad, och det är ingen överraskning för henne längre. Så får det inte bli!

Tanken på den här middagen har funnits med mig konstant, hela veckan, och tyngt mig på samma sätt som det ute i djuphaven inte finns något ställe som inte befinner sig under största tänkbara tryck. Ibland uppbådar jag all min energi och arbetar med menyn som om jag vore tvungen att hamra i en spik i en sten, som om jag vore både den som hamrar och spiken.

Men andra gånger sitter jag här på eftermiddagen och läser med en myrtenkvist i knapphålet och i boken finns så vackra passager att jag tror att jag själv blivit vacker.

Jag skulle lika gärna kunna sitta i sinnessjukhusets trädgård och stirra ut i tomma intet som en idiot.

15

samarbete med fluga

Och ändå vet jag att jag till sist kommer att bestämma mig för en meny, handla maten och laga till måltiden.

I detta är jag, antar jag, lik en fjäril: dess sicksackflykt är så oregelbunden, den fladdrar så mycket att det är smärtsamt att titta på, den flyger i något som är raka motsatsen till en rak linje, och ändå tillryggalägger den framgångsrikt kilometer efter kilometer för att nå sitt slutliga mål, så den måste vara mer effektiv eller åtminstone mer beslutsam än den verkar.

Att plåga mig själv är ju också patetiskt. Alexander plågade faktiskt inte den gordiska knuten när den vägrade låta sig knytas upp. Det känns som om jag håller på att bli levande begravd under alla dessa tankar, men samtidigt känner jag mig tvungen att ligga still eftersom jag kanske i själva verket är död.

I morse till exempel, strax innan jag vaknade, vilket också var strax efter att jag somnat, drömde jag en dröm som inte har lämnat mig än: Jag hade fångat en mullvad och bar iväg med den till humlegården där den dök ner i jorden som om jorden varit vatten och försvann. När jag funderar över denna middag skulle jag vilja försvinna ner i jorden precis som mullvaden.

Jag skulle vilja stoppa ner mig i en av linneskåpets lådor och öppna lådan då och då för att se efter om jag kvävts ännu. Det är mycket mer förvånande att man alls stiger upp varje morgon.

Jag vet att en rödbetssallad skulle vara bättre. Jag skulle kunna servera henne både rödbetor och potatis och 16

Kafka lagar middag

en skiva kött, om jag väljer att ha kött också. Fast en god köttbit kräver inga tillbehör, den smakar bäst serverad ensam, så tillbehören skulle kunna serveras före och blir då en förrätt, inte tillbehör. Oavsett vad jag serverar kommer hon kanske inte att uppskatta mina ansträngningar, eller kanske kommer hon att känna sig lite krasslig inledningsvis och inte alls få sin aptit retad vid åsynen av de där rödbetorna. I det första fallet skulle jag skämmas något fruktansvärt och i det andra skulle jag inte ha något råd att ge – hur skulle jag kunna ha det? – utan bara ställa en enkel fråga: Skulle hon vilja att jag dukade av all maten?

Inte för att den här middagen direkt skrämmer mig.

Jag har faktiskt lite fantasi och energi, så kanske kan jag ordna en middag som hon kommer att tycka om.

Det har förekommit andra hyfsade middagar sedan måltiden jag lagade till Felice som blev så misslyckad – fast det kanske kom mera gott än ont ut av det hela.

Det var i förra veckan som jag bjöd in Milena. Hon hade sällskap med en god vän. Vi stötte på varandra på gatan och det jag sa kom helt impulsivt. Mannen i hennes sällskap hade ett fint, vänligt, fetlagt ansikte – ett mycket korrekt ansikte, ett sådant som bara tyskar har.

När jag hade kommit med min inbjudan vandrade jag länge genom staden som om den vore en begravningsplats, sådan sinnesfrid kände jag.

Sedan började jag plåga mig själv, som en blomma i en blomlåda som piskas av vinden, men inte förlorar ett enda blomblad.

17

samarbete med fluga

Likt ett brev täckt av blyertsmarkeringar har jag mina fel. Jag är ju när allt kommer omkring inte alls stark och jag tror att till och med Herkules svimmade en gång. Hela dagarna när jag arbetar försöker jag att inte tänka på det som komma skall, men det kräver så mycket av mig att jag inte har några krafter kvar till mitt arbete. Jag lyckas så illa med mina telefonsamtal att växeltelefonisten efter ett tag vägrar att koppla mig.

Så det är lika bra att jag säger till mig själv: Sätt igång och putsa silverbesticken så att de glänser, och lägg sedan fram dem på skänken så är du av med det. För jag putsar det i mina tankar hela dagarna – det är det som plågar mig (och inte blir silvret putsat för det).

Jag älskar tysk potatissallad med god vinterpotatis och vinättika trots att den är så mäktig, nästan uppfordrande, att jag känner mig lätt illamående till och med innan jag smakat – det kanske är någon förtryckande, främmande kultur jag sväljer. Om jag bjuder Milena på det kanske jag avslöjar en motbjudande del av mig för henne som jag borde bespara henne framför allt, en del av mig som hon ännu inte mött. En fransk maträtt, däremot, skulle trots att den vore mer delikat uppvisa mig i mindre ärlig dager, och det vore kanske ett oförlåtligt bedrägeri.

Jag är fylld av goda avsikter, men ändå overksam, precis som jag var den där dagen förra sommaren när jag satt på min balkong och betraktade en skalbagge som låg på rygg och viftade med benen i luften utan att kunna vända sig rätt igen. Jag kände stor sympati 18

Kafka lagar middag

för den, men förmådde ändå inte lämna min stol för att hjälpa den. Den slutade röra sig och låg still så länge att jag trodde att den var död. Sedan gick en ödla över den, gled av och puttade den på rätt köl igen, och skalbaggen kilade uppför väggen som om ingenting hade hänt.

Jag köpte duken på gatan i går av en man med en kärra. Det var en liten, nästan oansenlig, bräcklig, skäggig, enögd man. Jag har lånat ljusstakarna av en granne, eller jag kanske borde säga att hon lånade ut dem till mig.

Jag ska bjuda henne på espresso efter middagen.

Medan jag håller på och planerar den här middagen känner jag mig lite som Napoleon måste ha känt sig när han lade upp strategierna för sitt stora ryska fälttåg, om han hade vetat precis hur det skulle sluta.

Jag längtar efter att vara med Milena, inte bara just nu utan hela tiden. Varför är jag människa, frågar jag mig – detta oerhört ovissa tillstånd. Varför kan jag inte vara det lyckliga klädskåpet i hennes rum?

Innan jag kände min kära Milena tyckte jag att livet självt var outhärdligt. Sedan kom hon in i mitt liv och visade mig att det inte var så. Förvisso bådade vårt första möte inte så gott, för hennes mor öppnade dörren.

Och vilken kraftig panna den kvinnan hade, där det stod skrivet: ”Jag är död och föraktar alla som inte är det.” Milena verkade glad över att jag kom, men mycket gladare när jag gick. Den dagen råkade jag titta på en 19

samarbete med fluga

karta över staden. För ett ögonblick tedde det sig obegripligt att någon skulle komma på tanken att bygga en hel stad när allt som behövdes var ett rum till henne.

Det kanske när allt kommer omkring vore enklast att laga exakt samma måltid till henne som jag gjorde till Felice, men med större omsorg, för att inget ska gå på tok, och utan sniglarna och svampen. Jag skulle till och med kunna laga en surstek, fast när jag lagade det till Felice åt jag ännu kött. På den tiden bekymrade mig inte tanken att också ett djur har rätt till ett anständigt liv och, kanske viktigare ändå, en anständig död. Nu kan jag inte ens äta sniglar. Min farfar var slaktare och jag har svurit på att den mängd kött han slaktade under sin livstid är den mängd kött jag inte tänker äta under min egen. Jag har inte smakat kött på mycket länge, fast jag äter mjölk och smör. Men för Milenas skull kan jag laga surstek igen.

Själv har jag aldrig stor aptit. Jag är smalare än jag borde vara, men jag har varit mager länge. För några år sedan rodde jag ofta på Moldau i en liten båt. Jag brukade ro uppströms och sedan ligga raklång på båtens botten och driva tillbaka med strömmen. En vän råkade en gång gå över en bro när jag flöt förbi under den. Han sa att det var som om domedagen var inne och min kista hade öppnats. Men han hade vid det laget blivit snudd på fet och kompakt och visste inte så mycket om smala människor mer än att de är smala. Den tyngd mina fötter bär är åtminstone min egen egendom.

20

Kafka lagar middag

Hon kanske inte ens vill komma längre, inte för att hon är nyckfull, utan för att hon är utmattad, vilket är förståeligt. Om hon inte kommer vore det fel att säga att jag skulle sakna henne, för hon är alltid närvarande i min fantasi. Men hon kommer ändå att befinna sig på en annan adress och jag kommer att sitta vid mitt köksbord med ansiktet i händerna.

Om hon kommer, kommer jag att le och le, det har jag ärvt från en gammal faster som också log oavbrutet, men för oss båda gäller att det beror mer på blygsel än på gott humör eller medkänsla. Jag kommer inte att kunna tala, jag kommer inte ens att vara lycklig, för efter matlagningen kommer jag inte att ha några krafter kvar. Och om jag med mitt ynkliga försök till förrätt vilande i en skål i mina händer tvekar att lämna köket och gå in i matsalen och om hon samtidigt känner av min blygsel och därför tvekar att lämna vardagsrummet och gå in i matsalen från andra hållet, då förblir det vackra rummet tomt under en lång tidsrymd.

Nåväl, en man strider vid Marathon, en annan i köket.

Men jag har ändå bestämt mig för nästan hela menyn nu och jag har börjat förbereda den genom att föreställa mig vår middag, varje detalj av den, från början till slut. Likt en vansinnig upprepar jag denna mening för mig själv med hackande tänder: ”Sedan kommer vi att springa in i skogen.”

21

samarbete med fluga

Det är vansinne, för det finns ingen skog här och det skulle inte bli tal om att springa ens om det fanns någon.

Jag hyser tron att hon kommer, men tillsammans med min tro finns rädslan som alltid är trons följeslagare, rädslan som är en del av all tro sedan tidernas begynnelse.

Felice och jag var inte förlovade vid tiden för den där olycksaliga middagen, fast vi hade varit förlovade tre år tidigare och skulle komma att förlova oss igen en vecka senare – säkerligen inte som en följd av middagen, om inte Felices medkänsla med mig väcktes ytterligare av mina fruktlösa försök att laga god kasha varnishkes, potatispannkakor och surstek. Till vår brytning, när den till sist kom, finns det troligen fler förklaringar än nödvändigt – det här är löjligt, men vissa experter vidhåller att till och med luften i den här staden kan uppmuntra till obeständighet.

Jag blev upprymd, som man alltid blir av något nytt. Jag var självklart också en smula rädd. Jag trodde att det vore bäst med en traditionell tysk eller tjeckisk måltid, om än kanske lite i tyngsta laget för juli månad. Jag förblev obeslutsam ett tag, till och med i mina drömmar. Vid ett tillfälle gav jag helt enkelt upp och övervägde att lämna staden. Sedan beslöt jag mig för att stanna, även om att dröna på balkongen kanske inte förtjänar att kallas för beslut. I sådana ögonblick verkar jag helt förlamad av obeslutsamhet, 22

Kafka lagar middag

medan tankarna flaxar ursinnigt i mitt huvud, precis som en trollslända som tycks hänga orörlig i luften medan vingarna slår ursinnigt i den ihållande blåsten.

Till sist hoppade jag upp, som en främling som sliter upp en annan främling ur sängen.

Det faktum att jag noga planerat måltiden var förmodligen oviktigt. Jag ville laga något hälsosamt eftersom hon behövde få tillbaka sina krafter. Jag minns att jag plockade svampen tidigt på morgonen, jag kröp bland träden, fullt synlig för två till åren komna systrar – som tycktes ogilla mig eller min korg.

Eller kanske berodde det på att jag hade finkostym i skogen. Men deras gillande hade inneburit i stort sett samma sak.

Medan tidpunkten nalkades var jag en kort stund rädd att hon inte skulle komma i stället för att vara rädd för att hon skulle komma, vilket jag borde varit.

Först hade hon sagt att hon kanske inte skulle komma.

Det var underligt av henne att göra så. Jag var som en springpojke som inte längre kunde springa ärenden, men ändå hoppades på någon form av arbete.

Precis som ett litet djur i skogen åstadkommer oproportionerligt mycket oväsen och skapar orimligt stor oreda bland löven och grenarna på marken när det har blivit skrämt och springer mot sin håla, det behöver inte ens vara skrämt utan bara leta nötter, så att man tror att en björn ska komma inrusande i gläntan fast det bara är en mus – sådan var min känsla, så liten men ändå så högljudd. Jag bad henne vara så 23

samarbete med fluga

vänlig att inte komma på middag, men sedan bad jag henne vara så vänlig att inte bry sig om vad jag sagt utan komma i alla fall. Våra ord kommer så ofta från någon obekant, främmande varelse. Jag tror inte på något tal. Även i det fagraste tal finns en mask.

En gång när vi åt tillsammans på en restaurang skämdes jag lika mycket över middagen som om jag hade lagat den själv. Redan den allra första rätten de bar in till vårt bord förstörde aptiten för resten av måltiden, till och med om den hade varit god: feta vita leberknödeln i en tunn buljong, vars yta var prickig av fettpärlor. Det var uppenbart att maträtten var mer tysk än tjeckisk. Men varför skulle något vara mer komplicerat mellan oss än om vi hade suttit i en park och betraktat en kolibri som flög upp från petuniorna för att slå sig ner i en björktopp?

Den kväll vår middag skulle äga rum intalade jag mig själv att om hon inte kom skulle jag njuta av den tomma våningen, för om det är livsnödvändigt att få vara ensam i ett rum, är att vara ensam i en våning nödvändigt för att man ska kunna bli lycklig. Jag hade lånat våningen för detta tillfälle. Men jag hade inte njutit av lyckan att få vara ensam i en tom våning. Eller kanske var det inte den tomma våningen som skulle ha gjort mig lycklig, utan att jag hade två våningar. Hon kom till sist, men hon kom sent. Hon berättade att hon hade blivit försenad för att hon varit 24

Kafka lagar middag

tvungen att vänta på att få tala med en man som i sin tur otåligt hade väntat på resultatet av en diskussion om premiären på en ny kabaré. Jag trodde henne inte.

När hon steg in genom dörren blev jag nästan besviken. Hon hade varit mycket gladare om hon hade fått äta middag med en annan man. Hon hade tänkt ta med sig en blomma till mig, men dök upp utan den. Ändå fylldes jag av en sådan glädje bara av att få vara med henne, på grund av hennes kärlek och hennes vänlighet som var lika påtaglig som en flugas surrande på en lindblomskvist.

Trots att vi kände oss illa till mods satte vi igång att äta vår middag. Medan jag sneglade på den färdiga maträtten klagade jag över mina tynande krafter, klagade över att jag blivit född, klagade över solskenet.

Vi åt något som olyckligtvis inte skulle försvinna från våra tallrikar med mindre än att vi svalde det. Jag var både rörd och skamsen, lycklig och sorgsen över att hon åt med synbar förtjusning – skamsen och sorgsen enbart för att jag inte hade något bättre att erbjuda henne, rörd och lycklig över att det verkade vara tillräckligt, åtminstone vid det här tillfället. Det var enbart det behag med vilket hon åt varje del av måltiden och finkänsligheten i hennes komplimanger som skänkte den något värde – den var outsägligt hemsk. I stället förtjänade hon verkligen stekt sjötunga eller fasanbröst, med sorbet och frukt från Spanien. Hade jag inte kunnat åstadkomma det på något vis?

Och när hennes komplimanger tagit slut, böjde sig 25

samarbete med fluga

språket efter hennes vilja och blev vackrare än man hade någon rätt att förvänta sig. Om en oinvigd främling hade hört Felice skulle han ha tänkt ”Vilken man!

Han måste ha förflyttat berg!” – när jag i själva verket nästan inte hade gjort någonting, förutom att blanda till kashan så som Ottla lärt mig. Jag hoppades att hon, när hon gått sin väg, skulle hitta en sval plats. En trädgård där hon kunde lägga sig i en vilstol och pusta ut. Men i mitt fall var hoppet ute redan från början.

Och så var det olyckan. Jag insåg att jag låg på knä först när jag såg hennes fötter mitt framför ögonen på mig. Det var sniglar överallt på mattan och det luktade vitlök.

Men när vi lagt måltiden bakom oss kanske vi sysslade med räkneproblem vid bordet, jag minns inte, korta tal och långa tal, medan jag tittade ut genom fönstret på huset mitt emot. Kanske borde vi ha musicerat tillsammans i stället, men jag är inte musikalisk.

Vårt samtal var trevande och tafatt. Jag gjorde långa obegripliga utsvävningar av ren nervositet. Till sist sa jag till henne att jag började tappa bort mig, men det gjorde ingenting, för om hon hade hängt med så långt var vi vilse båda två. Det blev så många missförstånd även när jag faktiskt höll mig till ämnet. Men hon borde inte varit rädd för att jag var arg på henne, tvärtom, hon borde ha varit rädd för motsatsen.

Hon trodde att jag hade en faster Klara. Det är sant att jag har en faster Klara, alla judar har en faster Klara.

26

Kafka lagar middag

Men min dog för länge sedan. Hon sa att hennes egen var mycket besynnerlig och benägen att komma med påståenden som att man ska frankera breven ordentligt och inte kasta ut föremål genom fönstret. Båda sakerna är givetvis korrekta, men behöver inte vara helt enkla för det. Vi talade om tyskar. Hon avskyr tyskar så väldigt, men jag sa att hon inte borde göra det därför att tyskar är underbara. Kanske var mitt misstag att jag skröt om att jag nyligen huggit ved i över en timme. Jag tyckte att hon borde vara tacksam mot mig – jag stod ju faktiskt emot frestelsen att säga något ovänligt.

Ett missförstånd till och hon var på väg. Vi försökte på olika sätt att säga vad vi menade, men vi var egentligen inte ett älskande par då, utan bara grammatiker. Till och med djuren tappar all försiktighet när de grälar: ekorrar rusar fram och tillbaka över en gräsmatta eller en väg och glömmer bort att det kan finnas rovdjur som ser dem. Jag sa att om hon tänkte gå skulle kyssen innan hon gick vara det enda jag tyckte om med det. Hon försäkrade mig att trots att vi skildes åt i vredesmod skulle det inte dröja länge förrän vi sågs igen, men för mig lät ”snart” i stället för ”aldrig” ändå bara som ”aldrig”. Sedan gick hon.

Den förlusten försatte mig mer i Robinson Kruses situation än vad till och med Robinson Kruse själv någonsin var – han hade åtminstone sin ö, sin Fredag, sina förråd, sina getter, fartyget som hämtade honom och sitt namn. Men själv föreställde jag mig att en läkare med karbolfingrar klämde fast mitt huvud mellan 27

samarbete med fluga

knäna och pressade in kött i munnen och vidare ner i halsen på mig tills jag kvävdes.

Kvällen var slut. En gudinna hade lämnat biografen och en liten bärare stod kvar vid järnvägsspåren – och det var vår middag? Jag är så smutsig – det är därför jag alltid skriker om renhet. Ingen sjunger så rent som de som befinner sig i det djupaste helvetet – man tror att man hör änglarna sjunga, men det är de andras sång. Men ändå beslöt jag att leva lite längre, åtminstone över natten.

För jag är ju inte elegant. Någon sa en gång till mig att jag simmar som en svan, men det var ingen komplimang.

28

LY DI A DAVI S

samarbete med fluga och andra noveller

”När jag träffade dig trodde jag inte att du skulle visa dig vara så … konstig.”

© T H EO C OT E

Samarbete med fluga är Lydia Davis fjärde novellsamling och den första som översatts till svenska. Ingen novell är den andra lik, men alla utmanar vår syn på omvärlden och oss själva med sin speciella humor och svärta. Ömsom fångar fyra rader en flugas bussfärd som fripassagerare till Boston, ömsom målas en bortskämd kvinnas hembiträdesbekymmer upp i minsta detalj. Det kameleontiska språket sätter med bränn­glaslik skärpa fokus på mänskliga svag­heter. Att läsa Lydia Davis är att le igenkännande – och upptäcka bjälken i det egna ögat.

Efteråt blir världen aldrig sig riktigt lik igen.

Lydia Davis, född 1947, är författare och översät­ tare från franska. Hon har kallats en ”amerikansk novell­virtuos” (Salon) och betraktas som en ny­ skapare som ”gör om modellen för den moderna novellen” (The New York Times Book Review).

Samarbete med fluga (Varieties of Disturbance) var med i sista urvalet till National Book Award 2007. Översättning från engelska: Malin Bylund Westfelt

”Ibland består Lydias noveller bara av en rad eller två. Ibland sträcker de sig över 25 sidor. Men de slutar alltid illa, allt mynnar ut i en gräns­ lös hopplöshet. Och ändå lyckas Davis texter vara så inspirerande, så märkligt och motsägelsefullt livsbejakande.” A nd re s L o k k o , S V D

ISBN 978-91-86480-30-1

www.sekwa.se