Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN ----
© Zinat Pirzadeh Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsbild: Getty Images/Marcy Maloy/Harri’s Photography Tryckt hos ScandBook AB, Falun
Prolog
sveptes i en vit handduk och lyftes bort från den vilt skrikande modern. Kvinnan fortsatte skrika tills hon blå i ansiktet föll livlös till golvet. Bara den lille pojken som stod bredvid verkade kunna besinna sig. Gossen hade med vidöppna ögon sett hur hans lillasyster dött. Men hans barnhjärta ville inte acceptera det. De samlade kvinnorna lyckades snart återföra modern till medvetande med hjälp av kallt vatten. När hon slog upp ögonen såg hon sjuksköterskan försvinna ut med den döda dottern, hennes enda flickebarn. Hon hann även se hur sonen sprang efter dem, innan hon med en djup suck åter försvann in i medvetslösheten. Grannkvinnorna täckte hennes huvud, först med sjalen och sen med den enklare iranska variant av burkan som kallas chador och som visar ansiktet. Därefter fortsatte de viskande sitt skvaller om den medvetslösa och om vad hennes ständigt frånvarande make skulle göra när han fick höra vad som hade hänt. Inte helt utan tillfredsställelse enades de snart om att han förmodligen skulle slå
[
]
henne halvt fördärvad. Flickan var ju hans ögonsten, en av få saker som han verkligen brydde sig om förutom sin brottning. Det lilla sjukhuset i Zadrabad luktade starkt av alkohol och av någon anledning även mynta. Väggarna var vitmålade, och allt invändigt var mycket gammalt, mögligt, murket eller rostigt. Allt rostade nämligen där, havsluftens våta sälta skonade inget. Den vackra staden som levde sitt stilla liv bredvid havet bjöd förutom på denna ständiga fuktighet även på rikligt med frukt och grönsaker. Trakten frodades tack vare havets närhet, och folket förökade sig. Visst dog också människor då och då, och lillflickan var en av dem som somnade in i den lilla stadens famn. Storebror hade följt sin systers livlösa kropp med bestämda steg. Sjuksköterskan stötte omilt bort honom och sa att detta var ingen plats för levande, att han skulle hålla sig borta. Pojken lät sig inte avskräckas trots att hon stängde dörren mitt framför honom. Ingen skulle ta hans lillasyster ifrån honom, varken död eller levande. Han väntade till dess att sjuksystern kom ut igen, sen smög han in och gömde sig. I rummet låg många andra döda kroppar, och en främmande lukt stack i hans näsa och fick händerna att darra. Det dröjde inte länge innan han fann sin syster. Det var inte så svårt, hennes kropp var den minsta av alla de som låg under vita lakan. Dessutom såg han en bit av den smärtsamt välbekanta handduken, märkt med en liten blå svan. Där låg hon i dödens famn.
[
]
Aram lyfte mödosamt upp systerns kropp och lade den på det kalla stengolvet framför sig. Han knäböjde och bad Gud att ge henne livet tillbaka. Medan han gråtande och skrikande skakade den orörliga kroppen svor han att ägna sitt liv åt att hjälpa andra människor om hon bara kom tillbaka. ”Vakna Shirin, vakna, jag vet att du inte är död, jag vet att du bara låtsas sova, snälla Shirin vakna, vakna!” Han fick syn på en mugg och hämtade lite vatten ur kranen, som han försökte få lillasystern att dricka. ”Varför dricker du inte, snälla Gud, snälla Gud lyssna på mig. Far kommer att bli jättearg på mor och straffa oss alla. Snälla Gud!” Plötsligt tappade han muggen som skramlande rullade under en brits. Han hade sett systerns vänstra hand göra en liten, knappt märkbar rörelse. I samma stund kom sjuksköterskan inrusande. ”Vad gör du pojk, sa jag inte att du inte ska vara här, många av de döda bär på livsfarliga sjukdomar! Din syster hade röda hund, du kan också bli smittad.” ”Aldrig”, skrek pojken, ”min syster är inte död, det kan du vara själv!” ”Lugna dig, alla dör vi nån gång, men Gud tar änglarna med sig.” ”Hon är ingen ängel, hon är jättejobbig, jag tror inte Gud vill ta med henne alls. Och hon lever faktiskt.” Med dessa ord böjde sig Aram fram, lyfte systern som en docka
[
]
och började springa ifrån sjuksköterskan och läkaren som nu också hade kommit in. Han sprang det snabbaste han kunde. Men han var liten och sprang vilse på sjukhuset där förföljarna var bekanta med varenda vrå. Snart var han fångad i ett hörn. Han skrek efter sin mor så högt han kunde. När läkaren lyfte kroppen ur hans famn hördes ett litet ljud, ungefär som en kattunges kvidande, från flickan. Läkaren och sjuksköterskan hejdade sig. Stolt sa Aram: ”Jag sa ju att hon lever, jag sa till Gud att ge henne tillbaka till oss. Jag sa att hon inte är en ängel, jag sa att hon är jättedum!” Utan att svara pressade läkaren sitt öra mot hennes bröst och lyssnade noga. ”Herregud”, utbrast han förvånad, ”pojken har rätt, flickan lever! Men hon är mycket svag.” Modern, som hade förts till väntrummet, tog med skräckslagna ögon emot sina barn. Hon var själv mer död än levande av all sinnesrörelse. Berättelsen om brodern som hade räddat sin syster tog staden med storm. Snart ville alla att den åttaårige Aram skulle komma till deras sjuka barn för att be för dem. Pojkens liv blev aldrig detsamma, men flickan var bara två år gammal och kom inte ihåg sin egen död. Modern å sin sida tycktes tro att dottern hade dött för gott och blivit ersatt av ett annat väsen när människosjälen lämnade kroppen. Hon rös när hon tänkte på vad hon hört viskas om dessa oheliga varelser i sin barndom. Hon
[
]
kunde aldrig helt göra sig fri från misstanken att en illvillig ghouleh eller djinni, dessa övernaturliga väsen, kunde ha tagit hennes dotters plats. Efter den dagen var hon rädd för sin egen dotter, som för henne oåterkalleligen hade gått förlorad på sjukhuset. Den nya flickvarelsen var inte hennes barn, så mycket visste hon, även om hon inte kunde säga vem det istället var. Det enda hon med säkerhet kom fram till var att detta var en mycket udda liten person, vars liv inte skulle bli lätt. Moderns rädsla gjorde att mor och dotter hädanefter skulle stå på var sin sida om en osynlig gräns, där ett krig, som ingen längre tycktes komma ihåg upphovet till, rasade.
[
]
Teheran, ungefär arton år senare
, jag känner mig som en fånge. Likt en osalig ande vandrar jag genom rummen som ligger ovanligt tysta i skymningsljuset. Jag måste förbereda mig inför konsekvenserna av mitt beslut. Jag vågar inte tända några ljus, utan gömmer mig i skuggorna för att samla mina tankar. I gryningen kommer min make hem på permission från kriget, och jag måste vara härifrån innan dess. När jag blundar kan jag tydligt se hans förvirrade ansiktsuttryck, när han inser att jag och lillan inte är här. Först förvåning, sen ilskan, den välbekanta, den som jag lärt mig att parera steg för steg tills det inte går längre och utbrottet får sitt vanliga, besinningslösa förlopp. Kommer han ögonblickligen, nästan instinktivt, förstå vad jag gjort, eller finns det en oro och tvekan i hans blick när han söker igenom rummen? När går det upp för honom att vi aldrig kommer tillbaka? När inser han att jag för första gången har valt att själv styra mitt liv och bryta med allt jag känner? Med alla människor och alla platser. Jag känner sältan av mina tårar på läpparna och vet att jag aldrig förut har varit så rädd. Kanske gråter jag också för hans skull, trots allt lidande han tillfogat oss.
[
]
Första kapitlet
Iran som flykting över Kaspiska havet. När han närmade sig den lilla kuststaden kunde han redan på långt håll känna en lätt skiftning i den osynliga luft som han andades, och de skarpa lukterna av hav och gödsel gav långsamt vika för en annan, mer sammansatt lukt av mänsklig verksamhet. Han anade redan den aromatiska doften av glödande kol från hundratals härdar och tyckte sig till och med förnimma en löftesrik fläkt från den mångfald av blommor, frukter och örter som svartsjukt skyddades från utomstående ögon av de många trädgårdarnas höga murar. När han nådde fram till Zadrabad hade natten redan hunnit svepa in staden i en fuktig dimma. Mannen, som många år senare skulle bli far till min far, var då drygt trettio år gammal. Det berättas att året var , vilket blir i de kristnas kalender, och att han hade lämnat Ukraina som flykting. Ingen nu levande person vet vad han flydde från. Kanske är just det flyktingens slutliga öde: Ingen orkar bry sig om vad som
[
]
har orsakat flykten, bara det faktum att man är flykting, inte härifrån, stannar kvar i människornas minnen. De två slitna kappsäckar han bar i sina händer var fulla av ädla stenar, guld och silver. Det var åtminstone vad andra sa, många år senare. Själv fäste han sig mycket lite vid människors ord. Han utgick ifrån deras gärningar. Till växten var han knappast en stor man. Den nötta mörka rocken hängde i veck över de seniga skuldrorna, och byxorna korvade sig över kängorna. Det solbrända och magra ansiktet var ganska alldagligt vid första ögonkastet, men längst inne i de himmelsblå ögonen fanns en järnfast beslutsamhet. Men det första som man egentligen lade märke till var att en så liten karl kunde ha en så väl tilltagen näsa. Nu gick farfar runt hela stadens utkant för att bli säker. Var denna stad rätt stad? Trots sin inre styrka kände han oro, han var ensam på sin flykt och ensam i sina beslut. Det bästa han ägde fanns djupt inne i hans huvud och i hans hjärta: kunskap, kärlek och sorg. Han visste att han måste bestämma sig snart. Staden sov fortfarande. En sömnig hund gav till ett yrvaket skall innan den hittade rätt ton, och snart stämde fler hundar in. Med bestämda steg gick den lille mannen in i staden, till synes oberörd av hundarna som hoppande och skällande följde hans dammiga kängor. Farfar hade alltid varit morgonpigg och visste värdet av den tidiga dagen. Av hans händers hårda och läderartade hud att döma var han inte främmande för hårt arbete. Han hade lärt sig örternas
[
]
hemligheter och konsten att odla dem av sin far, och han sökte odlingsmark. Bördig och fet svart mylla som han skulle få att blomstra. Var kunde då vara bättre att leta än just här i Mazandran, den mytomspunna nordiranska provinsen vid Kaspiska havets stränder? Här var odlingsklimatet så gynnsamt att det sades att om man lät sina tofflor stå ute över natten så skulle det växa blommor i dem på morgonen. Innan staden hann vakna till liv utforskade han det som kunde bli hans nya hem. Hundarna lämnade inte hans sida, men han tycktes knappt märka dem. Efter att ha passerat allt ifrån stadens förmögna bostadsområden till dess fattigare kvarter, sett torgen och moskéerna, tornen och basarerna, kom han till stadsdelen där hantverkare och diverse småtillverkare hade sina verkstäder och lager. Trots att detta var en mycket gammal del av staden kändes det närmast som dess utkant med sina förfallna byggnader och obrukade mark. Ogräset frodades över resterna efter uråldriga byggnadsverk som dolde sig under grönskan. Mitt i detta område närmade sig Elias snart en mycket stor muromgärdad fastighet som uppenbarligen var obebodd, trots att han genom grindarna kunde skymta flera byggnader. Min farfar hade kommit till Iran för att skapa sig en framtid, och för honom innebar detta även grundandet av en släkt. Men innan han kunde börja sökandet efter en lämplig hustru måste han köpa sig ett hus. Den gamla ödefastigheten med de höga murarna passade honom perfekt. Det första han behövde göra var att ta reda på vem som ägde marken. I jakten på ägaren fick han
[
]
snart reda på att fastigheten var hemsökt. Flera generationer som bott där hade tydligen dött i förtid på ett eller annat sätt, ofta under märkliga omständigheter. Men skrönor och myter skrämde inte en pragmatisk man som min farfar. Tvärtom, hans sinne för affärer sa honom att det bara var bra om folk höll sig undan, det borde ju göra att priset föll rejält. Till slut fick farfar reda på vem ägaren var, ingen mindre än stadens apotekare. Han sades ha många verksamheter vid sidan av, och vissa av dem ansågs inte alltid så hederliga. Trots alla rikedomar lyckades apotekaren ändå inte gifta bort sin enda dotter. Kanske berodde det delvis på hans dåliga rykte, men den främsta orsaken var nog att hon var alldeles ovanligt lång. Kort sagt, dottern ansågs inte fager och hade fötter stora som en karls. Man undrade lite till mans hur det skulle gå för den stackars flickan. Elaka tungor sa att skälet till dotterns onaturliga längd var att apotekaren och hans fru hade använt många starka preparat för att bli med barn. När dottern efter många år av barnlöshet äntligen föddes, blev resultatet därefter. Flickan, som döptes till Sara, vägde hela fem kilo när hon föddes. Efter det vågade kvinnorna i trakten inte äta så mycket under sina graviditeter, oroliga för att de också skulle få jättebarn. Min farfar bultade på porten till apotekarens gård. Den öppnades snart av Sara, som var nästan dubbelt så lång som farfar. Han tittade upp och mötte två gyllenfärgade ögon med långa fransar. Saras kastanjebruna hår räckte henne ända till knäna och över
[
]
det hade hon bara en liten vit sjal. Någonting med henne fick det att liksom sjunga till djupt i hans inre. Om han tidigare inte varit säker på att han gjorde rätt i att stanna, så blev han nu övertygad om att denna kvinna var nödvändig för hans blivande familj. Farfar tyckte att hon var den vackraste han sett, nästan lika skön som en blommande örtagård. Av allt att döma hade hon också en kropp som var lika livgivande och bördig som den fetaste mylla. Vad Sara tyckte om den lille mannen vet ingen, men hon kunde inte släppa hans klara blå blick. Bakom henne hoppade tjänstekvinnan upp och ner och skrek att hon måste täcka sig ordentligt. Tjänstekvinnan försökte nå hennes huvud men räckte inte upp. Sara ignorerade henne, och frågade sävligt vad farfar ville. Svaret kom på bruten persiska: ”Jag har kommit för att köpa ödegården. Är er far hemma?” Den unga kvinnan bleknade och försökte avråda mannen. Hans korta, smala kropp och den stora näsan nedanför den bestämda blicken väckte hennes sympati. Men farfar stod på sig, nu ville han bara köpa gården ännu mer. ”Vet ni att ni riskerar att dö om ni gör det till ert hem?” undrade Sara. Farfars ansikte sprack upp i ett stort leende. Han berättade att han och döden var gamla bekanta, så det skulle nog gå bra. Han hade förlorat oräkneliga vänner och släktingar där han kom ifrån. Då böjde sig Sara fram, så att tjänstekvinnan kunde täcka hennes huvud. Hon tecknade åt farfar att följa henne. De passerade genom en kort allé in mot gården och kom fram till ett vackert
[
]
hus. Entrén flankerades av vita kolonner med en veranda framför. Där satt en äldre man och rökte stillsamt vattenpipa. Det var naturligtvis den fruktade apotekaren. ”Far”, sa Sara enkelt, ”här är en herre som söker dig.” Apotekaren såg stolt upp på sin dotter, han var glad över att ha sin flicka hemmavid. Han brydde sig inte om att folk tisslade och tasslade om hennes ogiftbarhet. Sen såg han på den lille mannen vid hennes sida. Han höll nästan på att brista ut i skratt, för nykomlingen såg riktigt lustig ut bredvid den ståtliga dottern. Farfar som inte lät sig bekomma framförde raskt sitt ärende och fastighetsaffären avslutades innan de ens hunnit blinka. Den äldre mannen var glad över att bli av med fastigheten som hade orsakat honom bekymmer. Så gick det till när vår släktgård grundades. Farfar tog sitt nya hem i besittning och påbörjade omedelbart arbetet som låg framför honom. Huvudbyggnaden anlitade han folk till att renovera och bygga om. Först vågade arbetarna inte komma dit, skrämda som de var av spökhistorierna, men ryktet om att farfar betalade med äkta pärlor vann snart över gamla rädslor. Trädgården tog han själv hand om, luckrade upp och berikade marken som legat i träda så länge. Han planterade och vattnade till långt in på nätterna. Från sitt forna hemland hade han tagit med sig värdefulla frön och örter, och på två år förvandlades den förr så olycksaliga platsen till en riktig lustgård. Doften av syrener, jasmin, mynta och koriander svävade över trädgården, och pengar började strömma in genom hans försäljning av örter, frukt och grönsaker.
[
]
Tiden var mogen för farfar att skaffa sig en hustru. Och han visste precis vem han ville ha. Trots att han var en liten karl som knappt mätte en och en halv meter över Kaspiska havet, skulle han gifta sig med stadens längsta flicka. Farfar gick och köpte en ny fin hatt, han skulle vara stilig när han gick för att fria. I staden hade det länge gått rykten om att otursgården på ett fantastiskt sätt hade förvandlats till en turgård. Allt som den lille mannen från Ukraina rörde vid verkade förvandlas till guld. Så när farfar bad om Saras hand fick han ja nästan lika snabbt som vid fastighetsaffären, för nu gillade hennes far min farfar. Men farfar ville höra Saras egen åsikt innan han betraktade saken som klar. Trots att apotekaren försäkrade honom om att döttrarna i Iran fogade sig efter sina fäders beslut räckte det inte för farfar. Han ville höra henne själv säga ja eller nej. Farfar och Sara fick därför sitta för sig själva i fem minuter, naturligtvis under övervakning av tjänstekvinnan. Farfars hjärta pickade hårt i bröstet vid tanken på att få träffa sina drömmars kvinna igen. Den bild Sara som ung flicka hade gjort sig av en blivande make stämde förmodligen föga överens med den lille man som stod så bredbent framför henne. Men som den sunda flicka hon var kom hon snart fram till att i stort sett alla män som hon träffade skulle vara kortare än hon, så han kunde väl duga lika bra som någon annan? Det gick inte att förneka att hon var en bortskämd ung kvinna, hon hade aldrig blivit agad, hon hade fått leka fritt som barn, hon var förmögen, och kanske skulle den här mannen som såg så beundrande på henne fortsätta att skämma bort
[
]
henne? Hon bestämde sig för att testa hans kärlek genom att uppställa tre krav. Det första var att hon aldrig skulle behöva bosätta sig i någon annan stad än i denna sin hemstad, det andra att han aldrig någonsin skulle bära hand på henne, och det tredje var att hon inte skulle tvingas flytta in i otursgården. Med detta sista krav sjönk farfars hjärta som en sten i en djup brunn. Det sved som eld inom honom, skulle huset som han ägnat två år av sitt liv åt att göra fint kanske aldrig komma att bebos av hans familj? Han ville ha Sara till vilket pris som helst, ändå tog han mod till sig och bad henne att se huset som det såg ut nu, innan han gick med på hennes sista krav. Så kom det sig att hela apotekarfamiljen med tjänstefolk och allt begav sig till den forna otursgården. När de kom fram trodde Sara knappt sina ögon. Det här var ju paradiset på jorden! Fler än hundra färggranna undulater kvittrade i en stor bur, trädgården var hänförande i sin majestätiska grönska och ramade trivsamt in huset som var smakfullt renoverat, liksom det friliggande huset för tjänstefolket. Det enda som saknades nu var en kvinnas närvaro och lekande barn. Sara kände sig med sina tjugoett år plötsligt väldigt ung bredvid den äldre mannen och fylld av livets kraft. Med en innerlig glädje i rösten vände hon sig beslutsamt mot honom och sa: ”Här vill jag bo.”
[
]