Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet. Han har tidigare varit verksam vid bland annat University of California i Berkeley. Tillsammans med Niclas Sennerteg har han tidigare skrivit Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga. foto: daniel ekblad
Niclas Sennerteg är författare och journalist och har skrivit flera uppmärksammade historiska böcker, senast Hakkorset och halvmånen – nazister i Mellanöstern.
ISBN 978-91-27-15296-0
Tobias Berglund & Niclas Sennerteg
FINSKA INBÖRDESKRIGET
foto: Elisabeth ohlson wallin
I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan ”röda” och ”vita”. Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget. Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig - ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla. Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkivstudier skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.
Tobias Berglund & Niclas Sennerteg
FINSKA INBÖRDESKRIGET
omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Varkauden museon kuva-arkisto, A. Ahlström Oy:n kokoelma/ Ivar Ekström
9 789127 152960
NOK_BERGLUND_SENNERTEG_FINSKA_INBORDESKRIGET.indd Alla sidor
2017-08-30 09:31
rp_Finska inbรถrdeskriget.indd 2
2017-08-30 19:37
INNEHÅLL
Förord 9 Godsmagasinet i Tammerfors 17 Landet varom striden stod 25 Nu var det 1914 40 Så blev det 1917 61 Novemberstrejken 82 På randen till krig 91 Vita skyddskårer och röda garden 110 Revolution 136 Den röda terrorn 146 ”Straffet för detta är döden” – den vita terrorn 159 Sverige och finska inbördeskriget 170 Aktivismen och födelsen av en svensk frivilligrörelse 191 Finland fritt – Åland svenskt? 216
rp_Finska inbördeskriget.indd 7
2017-08-30 19:37
Medlingsförsöket 242 Tysk intervention 258 Från Torneå till Tammerfors 285 Vändpunkten vid Tammerfors 323 Svenskarna och den vita terrorn 361 Krigets sista skede – Hangö till Viborg 381 Läger och flyktingar 414 En låga i världsbranden 439 Kamrater och utstötta 452 Efterord 459 Appendix 468 Noter 493 Käll- och litteraturförteckning 520 Bildkällor 533 Personregister 535
rp_Finska inbördeskriget.indd 8
2017-08-30 19:37
FÖRORD
D
et är ett ofta bortglömt krig, förutom i den stat som det skapade. I kriget och dess efterspel dog 38 000 människor, av vilka 28 000 var ”röda”. 5 200 röda och 3 400 ”vita” stupade i själva striderna. Cirka 7 400 röda och 1 500 vita mördades. 2 200 utlänningar stupade eller avrättades. Av dessa var 99 svenskar. I fånglägren som upprättades efter kriget dog mer än 13 500 röda av svält, sjukdomar eller genom avrättning. Kriget invalidiserade 4 000. Mer än 80 000 människor fängslades, 10 000-tals förklarades statslösa och omkring 10 000 flydde landet. Närmare 25 000 barn, varav nära 90 procent var barn till röda, förlorade någondera föräldern eller blev helt föräldralösa. Till detta kom de 10 000-tals vuxna som mist en nära anhörig.1 Finska inbördeskriget 1918, det näst blodigaste i Nordens historia, utkämpades mot en europeisk fond av blodigt vanvett och politisk omstörtning – dels till tonerna av första världskrigets avlägsna kanonmuller, den konflikt som utgjorde den politiska och moraliska kollaps som skulle komma att tillintetgöra Europas överhöghet – dels i såväl bokstavlig som bildlig anslutning till den ryska revolution som utgjorde den halvsekelgamla, marxistiska samhällsteorins praktiska utlopp. Det är bara hundra år sedan – endast tre generationer. Trots detta känns den fysiska värld i vilken detta krig utkämpades märkligt 9
rp_Finska inbördeskriget.indd 9
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
avlägsen. Det är en värld av brukspatroner i käpp och benlindor, av myndiga prostar i fotsida kappor och av hukande torpare och statare med mössorna i hand. Det är också en närmast ofattbar fattigdom, där svälten tills alldeles nyligen knackat på dörren. Brödkravaller utspelade sig i Skandinaviens städer. Det är en värld av delvis motstridiga paradigm. Å ena sidan en av brinnande nationalism, i vilken varje folkgemenskaps sammansmältning med en självständig geopolitisk enhet – en nationalstat – sågs som det högsta goda. Å andra sidan en där socialismens budskap om det fattiga och förtryckta folkflertalets emancipation och gemensamma framtid över gamla gränser vunnit gehör. Mellan dessa två kraftfält stod den europeiska borgerligheten. Trots dess nyvunna styrka och dominans hade den att förhålla sig till den gamla världens fysiska och socioekonomiska strukturer och arbetarbefolkningens krav på ekonomiskt och politiskt medbestämmande. Samtidigt skakades den av ett uppror inifrån – från dess kvinnor. De krävde deltagande i det offentliga liv som deras män sedan länge dominerade, inte bara för sig själva utan för alla kvinnor. Det var en svindlande tanke. Syftet med denna bok är att förklara finska inbördeskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser. Detta innebär till en del att redogöra för de socioekonomiska och politiska spänningar som rådde i Finland vid tiden för krigsutbrottet 1918. Dessa konflikter hade dock, vilket också kommer att bli föremål för analys, sina rötter långt tillbaka i tiden. Därtill kommer krigets förlopp att åskådliggöras genom enskilda aktörers handlingar och upplevelser. Detta gäller människor på alla nivåer – från ledande politiker och militärer till milismän och fattig civilbefolkning. Det har funnits en tendens i viss militärhistorisk litteratur, i synnerhet sådan som handlar om första världskriget, att reducera denna vanvettiga masslakt till krassa förlustsiffror, vapentekniska diskussioner samt till frontlinjer och förbandssymboler på slagfältskartor. Skälen kan ha varit en ovilja eller oförmåga, hos såväl författare som läsare, att ta till sig den blodiga verklighet som låg bakom de fakta som presenterades. 10
rp_Finska inbördeskriget.indd 10
2017-08-30 19:37
Förord
Det är vår absoluta ambition att undvika en sådan distans från krigets vidriga verklighet; vi ska försöka bibringa läsaren insikt i det oerhörda mänskliga lidande ett krig innebär. Samtidigt kommer vi att beskriva finska inbördeskrigets rent militära genomförande, vilket av nödvändighet kommer att kräva tekniska redogörelser för militär strategi och taktik. Anledningen till detta är enkel; finska inbördeskrigets utgång skapade en ny politisk verklighet som stakade ut riktningen för Finlands fortsatta utveckling. De militära överväganden som formade denna nya verklighet får därmed betydelse bortom det rent tekniska. Söner av ett folk, som blött På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar
Så lyder första strofen i Johan Ludvig Runebergs dikt ”Björneborgarnas marsch” från 1860.2 Trots dess storvulenhet ger den en antydning om Sveriges och Finlands långa gemensamma historia och komplexa relation – en historia under vilken krig och umbäranden varit legio. Märkligt nog är ett av de länder i vilka finska inbördeskriget är bortglömt eller förträngt just Sverige. Det är desto mer anmärkningsvärt då Finland var en del av det svenska riket i mer än 600 år. Finland var helt enkelt östra Sverige. Men det är kanske just därför – att traumat av att ha förlorat en tredjedel av rikets areal var så stort att minnet av detta östra Sverige aktivt förträngdes i svensk samhällsdebatt. Trots det kvarstod gamla och långtgående släkt- och lojalitetsband mellan människor i det nya Sverige och i dess tidigare östra riksdelar. Detta gällde exempelvis historikern Olof Palme, en av initiativtagarna till den svenska, vita, frivilligstyrkan, och många av de svenska officerare och soldater som tjänstgjorde i denna styrka. Många andra sökte sig till frivilligstyrkan med samma föreställning om ödesgemenskap som Runeberg ger uttryck för i strofen ovan. Andra anmälde sig säkerligen, liksom genom hela krigshistorien, av ren äventyrslystnad. Mot bakgrund av detta är ett ytterligare syfte med boken att beskriva rikssvenskars och rikssvenska institutioners roll i både upprinnelsen 11
rp_Finska inbördeskriget.indd 11
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
till och genomförandet av finska inbördeskriget, vilket innebär att vi kommer att redogöra för politiska, ekonomiska och militära relationer mellan länderna. Härvid kommer vi att lägga särskilt fokus på den svenska frivilligbrigaden – dess skapande, rekrytering och agerande under kriget. En del av den glömska som rått i Sverige kommer därmed förhoppningsvis att avhjälpas. Men kunskapsluckan gäller inte bara glömskan kring själva konflikten och händelserna i Norden kring 1917–1918. Flera av de unga rikssvenska officerare och underofficerare som tjänstgjorde som frivilliga på den vita sidan kom senare att inneha centrala positioner i Sveriges krigsmakt och förvaltning. Henry Peyron, Gösta Törngren, Axel Rappe och Archibald Douglas, vilka tjänstgjorde i Gustaf Mannerheims stab under inbördeskriget, blev senare tongivande generaler under andra världskriget och kalla kriget. De kom därmed att ha ett stort inflytande på Sveriges dåtida krigsplanering och säkerhetspolitiska handlingsutrymme. Carl Petersén och Robert Paulson, likaså frivilliga och placerade i Mannerheims stab, kom senare att leda några av Sveriges viktigaste underrättelseorganisationer. Petersén var under andra världskriget chef för Sveriges militära underrättelsetjänst och Paulson ledde Socialstyrelsens utlänningskontroll. I synnerhet Peterséns och Paulsons täta, och i många avseenden informella samarbete och informationsutbyte, kom senare att starkt kritiseras i samband med den så kallade Paulsonaffären 1945. Detta nätverk etablerades alltså i Finland under inbördeskriget. En tredje aspekt är därför att undersöka hur dessa kontakter och vänskapsband knöts, och hur de erfarenheter dessa män fick under kriget påverkade de val och det handlande som senare fick reell påverkan på svenskt samhällsliv. Slutligen vill vi något motivera valet av begrepp för att benämna kriget. Detta kan i en rikssvensk kontext tyckas vara självklart – en icke-fråga. Ett krig mellan medborgare från samma stat eller personer av samma nationalitet är väl definitionsmässigt ett inbördeskrig? Men just i detta fall är frågan komplex. Var det, i faktisk mening, medborgare 12
rp_Finska inbördeskriget.indd 12
2017-08-30 19:37
Förord
i samma stat eller personer av samma nationalitet som med våld bekämpade varandra i detta fall? Vad gäller nationstillhörigheten hade den varit föremål för hetsig debatt och intensiva, om än bildliga, stridigheter under mer än ett halvt sekel innan krigsutbrottet. Skiljelinjen hade i huvudsak stått mellan finsknationella fennomaner och svenskspråkiga svekomaner, men kampen hade även gällt positionering mot ryskspråkigt inflytande. Språkstriden hade resulterat i att olika grupper benämndes på olika sätt – svenskspråkiga började kallas finlandssvenskar eller finländare och finskspråkiga finnar. Förutom språkfrågan fanns dessutom en underliggande klassproblematik inbyggd i nationalitetsidentifikationen. Kunde alltså den självägande, västorienterade österbottniske bonden sägas tillhöra samma nation som den högadlige, finlandssvenske generalen som i decennier tjänat ryske tsaren i exempelvis Centralasien och Polen, och kunde denne i sin tur sägas vara av samma nationalitet som den östfinske torparen?3 Till frågan om det faktiskt var personer av samma nationalitet som bekämpade varandra kommer frågan om det var samma stat de slogs i. Den stat som den finländska lantdagen förklarade oavhängig den 6 december 1917 var ju inte samma stat som Lenin och den ryska bolsjevikledningen, i anden, erkände som självständig en knapp månad senare. Den förstnämnda var en linjär fortsättning på 600 år av svensk, statsrättslig utveckling (med senkomna kejsarryska influenser) som sammansmält med ett drygt halvsekel av finsk, nationell väckelse. Den sistnämnda var en självständig socialistisk rådsrepublik av rysksovjetisk modell, i vilken proletariatets diktatur skulle råda till dess att ett kommunistiskt samhälle hade skapats. Är det då berättigat att tala om krig medborgare emellan? Detta är måhända hårklyverier, men det visar också att benämningsproblemet inte enbart är chimärt; att valet av benämning inte bara syftar till att signalera vilken tolkning man företräder eller vilken samhällsgrupp man tillhör.
13
rp_Finska inbördeskriget.indd 13
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
Benämningen frihetskriget (vapaussota) användes, och används, av personer knutna eller sympatiskt inställda till jägarrörelsen, Gustaf Mannerheim och den vita rörelsen i stort. Termen härrör från uppfattningen att kriget 1918 syftade till att befria Finland från ett potentiellt kommunistiskt förtryck och rysk-sovjetisk överhöghet. Detta gör också att kriget, enligt denna ”vita” skola, inte slutade i maj 1918, utan fortsatte till och med freden i Dorpat 1920. Därmed skulle ”frihetskampen” också ha inkluderat den finska interventionen i det ryska inbördeskriget 1919–1920.4 Under decennierna efter kriget 1918 kom frihetskriget att bli den officiellt accepterade termen. Detta berodde i sin tur på att den vita sidans ledande personer efter kriget kom att ingå i det självständiga Finlands politiska, militära och ekonomiska eliter. Den röda sidan kallade ofta kriget revolutionen (vallankumous). Detta är i någon mån ett korrekt sätt att betrakta konfliktens utbrott.5 De rödas mål var ju faktiskt att krossa den, i deras ögon, borgerliga/ kapitalistiska stat som förklarat sig självständig i slutet av 1917. Det var med denna målsättning för ögonen som den röda ledningen den 27 januari 1918 lät utfärda en arresteringsorder för regeringens medlemmar och inrätta ett folkkommissariat av rysk-sovjetisk modell – och därmed startade kriget. Problemet med revolutionsperspektivet är att det endast speglar den ena sidans tolkning av orsakerna till och målsättningen med konflikten. En benämning som anknyter till revolutionen är klasskriget (luokkasota). Den utgår också från en röd tolkning av konflikten, men blev mer vanlig som benämning i samband med att kriget i efterhand skulle analyseras och diskuteras. Klassperspektivet har onekligen en relevans i och med att kriget, i alla fall inledningsvis, till stor del utkämpades mellan obesuttna jordbrukare och arbetare på den röda sidan och bönder och högreståndspersoner på den andra.6 Denna benämning begränsar dock perspektivet i så måtto att den, med mindre än att man bekänner sig till en renodlad marxistisk samhällsanalys, skymmer sikten för såväl det storpolitiska spelet som eventuella andra bevekelsegrunder för de stridande än rena klassintressen. Vilka var exempelvis Lenins och 14
rp_Finska inbördeskriget.indd 14
2017-08-30 19:37
Förord
bolsjevikledningens egentliga avsikter med Finland efter en röd seger, och var de torpare som stred på den vita sidan verkligen bara vilseledda eller tvingade att delta i kriget? Ett fjärde sätt att benämna kriget är upproret (kapina/punakapina). Det har använts både som ett nedsättande epitet avseende den röda rörelsen och dess agerande, men även i röd historieskrivning som ett sätt att belysa ett rättmätigt uppror mot en orättfärdig samhällsordning.7 En mer neutral term är medborgarkriget (kansalaissota).8 Termen har sin motsvarighet i tyskans Bürgerkrieg, engelskans civil war och frans kans guerre civile.9 Dess ursprungliga betydelse hänför sig alltså till att borgare eller civila, alltså icke-militärer, hamnar i våldsam konflikt. I kriget 1918 deltog dock, förutom de miliser som bestod av civila, även värnpliktiga och värvade reguljära arméförband samt ryska, svenska och tyska styrkor. Men även om man bortser från detta problem med avseende på termens ursprungsbetydelse och endast anser ordet betyda krig mellan medborgare i samma stat, återkommer frågan om det över huvud taget går att betrakta de röda och vita stridande som varande sådana. De svenskar, tyskar och ryssar som deltog i kriget var det definitivt inte. En nyare benämning med vilken benämningsproblematiken synbarligen undviks är ”händelserna 1918”.10 Ett av problemen med detta uttryck är dess otydlighet. Kriget mellan röda och vita kan visserligen sägas ha varit över i maj 1918, men ett antal dramatiska händelser skedde i Finland även under resten av detta år. Den politiska kampen mellan monarkister och republikaner är ett exempel. Den så kallade efteraktivistiska rörelsens planer på ett maktövertagande och införande av ett auktoritärt styrelseskick är ett annat.11 Termen inbördeskriget (sisällisota) hade länge tydliga röda konnotationer.12 Under 2000- och 2010-talen kom denna benämning att bli i stort sett neutral (i den mån ett sådant ord över huvud taget kan användas i diskussioner om kriget 1918). Inbördeskriget är också den benämning vi valt att genomgående använda. Skälet till det är att den 15
rp_Finska inbördeskriget.indd 15
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
inte är behäftad med de problem som är knutna till de andra två möjliga benämningarna: medborgarkriget och händelserna 1918. Inbördeskrig hänför sig till ett krig inom en stats eller regions gränser, utan att för den delen de deltagande nödvändigtvis behöver bekänna sig till samma statsbildning. Inbördeskrigsbegreppet gör också att man undviker de ovan diskuterade problemen med medborgarkriget. Händelserna 1918 undviker helt ordet krig och kan därmed, synbarligen, ge ett än mer neutralt intryck. Problemet är att denna synbara neutralitet blir helt och hållet oprecis. Avses samtliga eller bara vissa händelser i Finland under hela detta år, eller avses endast det krig som utkämpades mellan januari och maj? Dessutom förringar denna benämning det faktum att ett högst verkligt, blodigt krig hade utkämpats. Benämningsproblematiken är alltså ytterligare ett skäl till att just finska inbördeskrigets historia med viss fördel skrivs av utomstående. Som rikssvensk har man varken varit delaktig i att gräva, eller tvingats bemanna, de bildliga skyttegravar som avseende inbördeskrigets tolkning till alldeles nyligen löpt genom hela det finska samhället.
16
rp_Finska inbördeskriget.indd 16
2017-08-30 19:37
GODSMAGASINET I TAMMERFORS Gud bevare svenskar från att behöva utkämpa flera sådana strider som dem de stridde på Tammerfors gator! Gud bevare dem än mer från att behöva uppleva det, som kom efteråt. Den svenske journalisten Ernst Klein om Svenska brigadens medverkan i avrättningarna av röda fångar efter erövringen av Tammerfors, april 191813
S
tridslarmet var den 35-årige svenske kaptenen Nils Wickström redan van vid. Fast det som sedan gång på gång nådde hans öron var något annat. Skottsalvor förvisso, men inte från fronten, utan från ett annat håll. Dessutom med en viss regelbundenhet som genast fick honom att misstänka vad det rörde sig om: ”Helt säkert arkebuseringar.” Det han strax skulle få se kom han senare att kalla för de ”obehagligaste kapitlen i historien om Tammerfors erövring”.14 Det finska inbördeskriget 1918 hade pågått i drygt två månader och hade redan utvecklats till en extremt blodig affär, där ingendera sidan gav den andra någon pardon. ”Röda” revolutionärer mot ”vita” regeringstrogna. Arbetare, torpare och lantbrukare mot borgare och besuttna. Finnar mot ryssar och deras finska hantlangare. Detta var några av alla de sätt som kriget kunde betraktas på. Ett krig som slitit sönder en nyfödd nation och där det oresonliga ömsesidiga hatet oftast fick fritt spelrum. Industristaden Tammerfors, som var de rödas starkaste fäste, var under de första aprildagarna på väg att falla efter att ha stormats av vita finska trupper och en rikssvensk frivilligstyrka på flera hundra man, den så kallade Svenska brigaden. Ännu pågick striderna i vissa delar av staden, där de röda fortfarande vägrade att ge upp. Wickström, kompanichef i Svenska brigaden, var en av dessa 17
rp_Finska inbördeskriget.indd 17
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
rikssvenska frivilliga som deltog i anfallet. Han var son till en gästgivare i Skurup och hade utbildat sig till gymnastikdirektör och reservofficer vid Gotlands regemente. När inbördeskriget bröt ut på andra sidan Östersjön var han en av alla de officerare som begärde avsked från svenska armén för att kunna anmäla sig som Finlandsfrivillig. Detta var emellertid inte första gången som han kände krutröken från vapen avfyrade i vredesmod, för han hade fungerat som observatör vid Balkankriget strax före första världskriget. Erövringen av Tammerfors 1918 var dock hans verkliga elddop som frontofficer. Skottsalvorna som ekade från den nyligen erövrade järnvägsstationen krävde närmare undersökning, ansåg han. ”På en över bangården ledande viadukt är en stor människomassa samlad”, noterade han. Det rörde sig om civila som hade strömmat till för att följa det dystra skådespelet. ”Det skulle vara för pinsamt av mig att i detalj berätta om den arkebusering eller rättare slakt, som här försiggick. Låt det vara nog sagt att man drog ut de livdömda, som i allmänhet var ryska soldater, genom en dörr på gaveln till ett magasin, där tusentals fångar hölls i förvar. Väl utkomna ’knäpptes’ de genast, varpå de kastades upp på den redan ansenliga likhögen. Några dog som män, de flesta dock som pultroner.”15 Godsmagasinet på järnvägsområdet fungerade som uppsamlingsplats för fångar, både finska rödgardister och ryska soldater som stridit på den röda sidan. En provisorisk fältkrigsrätt avkunnade på löpande band domar mot fångarna. Fältkrigsrätter upprättades efterhand även i Folkets hus och i restaurangen Laterna för att påskynda processen. Fångarnas öden avgjordes genom en snabb bedömning av hur delaktiga de hade varit i det som den vita sidan betraktade som ett uppror mot den lagliga regeringsmakten. Fångarna delades in i tre kategorier: ettorna arkebuserades direkt, tvåorna spärrades in i avvaktan på fortsatt utredning medan treorna frikändes ”villkorligt”. I den första kategorin hamnade framför allt personer som haft någon form av ledarpost på upprorssidan och ryska soldater som gått i de finska revolutionärernas tjänst. Majoriteten av rödgardisterna betraktades – kanske av rent logistiska skäl – som tvåor, medan ytterst få sorterades in i kategori tre. 18
rp_Finska inbördeskriget.indd 18
2017-08-30 19:37
Godsmagasinet i Tammerfors
De ryska soldater som frivilligt slagits på rödgardisternas sida i Tammerfors överlevde i allmänhet inte det första dygnets fångenskap. Av cirka 400 klarade sig inte ens 10. Men det var långt ifrån enbart ryssar som avrättades vid magasinet och på andra platser i Tammerfors under de följande dagarna och veckorna. Hundratals finska rödgardister fick också sätta livet till efter summariska förhör. Befälhavare över stationsområdet där avrättningarna pågick var under de första dygnen chefen för Svenska brigadens kulsprutekompani, fänrik Erik Reichenberg från Dalregementet. Författarna Timo Malmi och Ari Järvelä hävdar i sin bok om slaget om Tammerfors att den tyske överstelöjtnanten Erich Ausfeld, som ledde stormningen av staden, gav en uttrycklig order till ”en svensk löjtnant” att leda avrättningarna. Historikern Heikki Ylikangas slår å sin sida fast att Ausfeld befallde Reichenberg att bevaka fångarna på stationsområdet och att han därmed ”formellt […] bär ansvaret för det som hände i och vid magasinet”.16 Stationsområdet vimlade vid denna tidpunkt av finska soldater, men det var också samlingsplatsen för Svenska brigaden. Hur många av dess medlemmar som deltog i den blodiga uppgörelsen med fångarna är okänt. Oviljan bland de Finlandsfrivilliga som senare skrev memoarer att peka ut landsmän och kamrater som delaktiga är förståelig, men som historikern Aapo Roselius påpekar, ”finns [det] inget som tyder på att svenskarna skulle ha utgjort ett undantag när det gäller verkställandet av avrättningar”.17 Ett vittne som dock direkt pekade ut rikssvenska frivilliga som gärningsmän var journalisten Ernst Klein som med sin vassa penna bevakade kriget för Svenska Dagbladets räkning. Han skrev att Svenska brigaden ”deltog i arkebuseringen efter Tammerfors intagande. Finnarna, som i början […] grinade en smula åt deras hänsynsfullhet mot fångarna, fingo snart ingen anledning att känna sig överlägsna ens på den punkten.”18 Även en annan rikssvensk frivillig, poeten Walter Hülphers, bevittnade med avsmak avrättningarna vid stationen: 19
rp_Finska inbördeskriget.indd 19
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget Jag […] ser en magasinsvägg, mot vilken man fysiljerar människor. Huliganledare och rödryssar säger man! Synen är obeskrivligt vidrig. På marken ligger redan en blodig likhög. Man skjuter inte som hederliga soldater i salvor, utan plockar ner en och en, allteftersom det faller sig. En går omkring och smäller med sin browningpistol. Är dessa bödlar i grund och botten bättre än sina fiender? Vad vore de månne i stånd till, om de saknade ledning och disciplin? Jag börjar ana att vita såväl som röda är av alldeles samma sort.19
Författaren och resenären Birger Mörner, som krigsturistade i Finland, medgav senare att det han såg och hörde i Tammerfors gjorde honom skakad: Något som också länge förföljde mig var ljudet av ett kort taktfast ”Ta-tata-tá”. Jag väcktes därav om morgnarna i min bädd hos bagaren. Det var det ljud som uppstod var gång en av de ryska soldater, som övermannats med vapen i hand, arkebuserades nedanför mitt fönster.20
Sergeant Sten Branzell, en sårad svensk frivillig som återvände till Tammerfors några dagar efter erövringen, skrev i ett brev om den vämjelse han kände inför den vita hämnden: Vid mitt besök i Tammerfors har jag upprörts över hur min egen sida handlade. Terrorn var i full gång. Jag kunde inte undgå att höra den. Att höra dem. Ty hela dagarna knattrade kulsprutorna från järnvägsområdet, där fånglägret var förlagt. Där avrättade finska vita soldater ryssar och finska röda soldater. Ryssarna skötos bara för att de voro ryssar. Nog fick man vämjelse och avsmak inför den människoslakt som bedrevs. På mina alltför svaga försök till föreställningar [invändningar] svarades med att de röda dock hanterade sina fångar värre. De torterade innan de dödade.21
Carl-Gustaf Grönstrand, en landstormsfurir från Stockholm, var en annan rikssvensk frivillig som vistades på stationsområdet. Han befann 20
rp_Finska inbördeskriget.indd 20
2017-08-30 19:37
Godsmagasinet i Tammerfors
sig inne i stationshuset där han ingick i den vita ”mottagningskommittén” för röda fångar. I sina minnesanteckningar berättar han: Ett rum i stationshuset röjdes upp, och där skulle fångar förvaras. Jag fick stå utanför dörren i ett annat rum, tog emot fångarnas tillhörigheter, skrev deras namn eller utseende på lappar för att hålla reda på var och ens tillhörigheter. Plånböcker och portmonnäer med ganska mycket pengar osv. Ingenting kunde hindra mig från att taga om jag velat, men alltihop fick vara erövrat. Två kamrater visiterade och överlämnade till mig, vad de anträffade. En 20-årig flicka hade ett par bruna knäbyxor eller kalsonger. Jag kunde inte begripa, vad slags klädesplagg detta kunde vara. Kom att tänka på, att det möjligen kunde vara kvinnornas uniformsbyxor, och frågade en finne. Jo, han var nästan säker på att [det] var [det]. Detta antecknade jag. Kvinnan blev ingående förhörd, och jag tror att de ställde henne inför ståndrätt.22
Framtidsutsikterna för tillfångatagna kvinnliga rödgardister – som ofta identifierades just på att de bar byxor – var ännu mörkare än männens, eftersom deras fångvaktare betraktade stridande kvinnor som naturvidriga. Kvinnans förmodade öde beklagade Grönstrand inte i minnesanteckningarna.23 Under dagarna efter Tammerfors kapitulation den 6 april 1918 eskalerade avrättningarna av röda fångar på stationsområdet. Grönstrand igen: På f.m. kommo ungefär 200 fångar. I täten gingo 3 ryska underofficerare. I sina uniformer med utmärkelsetecken på bröstet skilde de sig påfallande från den övriga civilklädda lumphögen. Många kvinnor voro även med. De tre ryssarna frånskildes och ställdes under bevakning. De övriga fingo avmarschera över järnvägsbron. Några skott smäller nerifrån bron, och jag skyndar dit. Två kvinnor hade plockats ut, förts ner på banan och skjutits. ”Satana perkele”, hör jag en finne utbrista med övertygelse, som uteslöt varje tvivel på någon medömkan med dessa kvinnliga ”satans
21
rp_Finska inbördeskriget.indd 21
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget djävlar”, som översättningen lyder. Hur det hade gått till: Jo, nu voro de så lagom modiga, de satte händerna för ansiktet och vände sig bort och skreko. På den ena hade huvudskålen rämnat, så att hela hjärnan syntes med dess många vindlingar. De tre ovan nämnda ryssarna fördes ned till järnvägslinjen, där de utan ceremonier skötos. En yttrade något om förskoning och fick till svar: ”Ni hade inte här i Finland att göra.” En av dem stod som en sprattelgubbe med armarna i vädret, då skotten smällde. ”Jag ger mig fången”, menade han. Skodonen och byxorna togos sedan av dem. I synnerhet voro skodonen utmärkta och nästan nya. Jag hade tanke på att nå en av deras ordnar, men de voro på innersidan fastskruvade, och allt var blodigt, så att jag avstod.24
Lite senare anmälde sig Grönstrand utan att tveka till en exekutionspatrull bestående av rikssvenska soldater på stationsområdet: ”Det skulle bli arkebusering och 10 st[ycken] frivilliga skulle anmäla sig. Då jag visste, att nätt och jämnt kunde finnas 10 st[ycken] lediga, så anmälde jag mig genast som n:o 1. […] De, som icke frivilligt anmälde sig blevo kommenderade. Vi gingo där och väntade. Togo de dödsdömda i betraktande och sannerligen att mänskligheten skulle göra någon förlust av att dessa degenerationstyper försvunno. Uppställning, kommenderar fänrik Reichenberg, chef för kulsprutekompaniet.” Någon exekutionspatrull blev det dock inte för Grönstrand den gången, för Reichenberg kommenderade honom och några av hans kamrater att hjälpa ett par kulspruteserviser som skulle sättas in på annat håll i gatustriderna. ”De dödsdömda hava nog ingenting emot, om de få leva några timmar längre”, sa Grönstrand till kamraterna när de drog iväg kulsprutorna. Hans kamrater däremot ”voro glada att få slippa därifrån”, konstaterade han. Inbördeskriget hade snabbt utvecklats till en mordorgie som även i viss mån smittade av sig på främmande trupper som intervenerade i kriget, däribland de svenska, något som i ett par decennier förblev en varböld i den svenska debatten, men som i dag är i stort sett bortglömt eller undanträngt i det allmänna medvetandet. 22
rp_Finska inbördeskriget.indd 22
2017-08-30 19:37
Godsmagasinet i Tammerfors
De makabra scener som utspelades utanför godsmagasinet hindrade inte kapten Wickström från att gå fram och ta sig en närmare titt: Jag gör ett besök i nyssnämnda magasin, dit jag såsom officer får tillträde. Jag finner den synnerligen rymliga lokalen fullpackad med fångar. På ena kortväggen är en läktare, på vilken placerats ett par kulsprutor, färdiga att vid minsta anledning ingripa. I ett hörn vid den ovan nämnda utgången till arkebuseringsplatsen hålls de livdömda. De erbjuder en vidrig anblick. Tydligen har de arbetat sig upp till något slags vansinnig extas; de ligger på golvet omfamnande och kyssande varandra. Vid varje salva där utanför stelnar de till för att strax därefter återgå till det osmakliga kyssandet. De vill till och med greppa och kyssa de förbigåendes fötter. Försöken besvarades endast med en spark. Synen verkar ytterst obehaglig och jag stannar inte länge.25
En av de tillfångatagna rödgardisterna var Nestor Saarinen, som överlevde och senare skildrade förhållandena i godsmagasinet som hyste ”ofantligt många fångar”: ”Redan samma dag letade de vita efter befäl bland fångarna. De fördes ut och blev utan undantag avrättade. Vi stannade ett par tre nätter i plåtmagasinet. Där var så trångt att man knappt kunde lyfta armen, för att nu inte tala om att sova. Någon mat fick man över huvud taget inte under det första dygnet. Någon frågade om man inte skulle få någon mat alls”, mindes han senare. Från en av kulspruteskyttarna som vaktade fångarna kom dock bara det sarkastiska svaret: ”Fick ni inte någon i det röda gardet?” Hunger och en gastkramande ovisshet präglade väntan för de hopträngda fångarna: Det tog våldsamt på krafterna att stå upprätt i flera dygn utan att få lägga sig ner. […] Det var alltid en åt gången som togs till förhör. Även jag fördes till ett litet rum. Där frågades vilken front man hade varit på. Plånbok och klocka togs av dem som hade nya. Jag hade en dålig och fick behålla min egen. Efter förhöret knuffades jag in i ett annat litet rum, där män var mycket tätt sammanfösta.
23
rp_Finska inbördeskriget.indd 23
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget I plåtmagasinet hördes smatter från kulsprutan utanför. Jag smygtittade mellan två bräder. Utanför såg jag en likhög där det låg män huller om buller. Jag tänkte att kulsprutan snart sätter igång igen. Befälet för det röda gardet i Orivesi, Lehto, var fånge i plåtmagasinet. Det var där jag såg honom för sista gången.26
Efter erövringen av Tammerfors sammanstrålade flera av de högsta befälhavarna på den vita sidan vid stationsområdet för att inspektera staden och upprätta stabsplatser – framför allt den rikssvenske överstelöjtnanten Ernst Linder och hans finska kollegor, överstarna Martin Wetzer och Karl Wilkman. Linder var den ende av de tre som publicerade memoarer, men i dessa teg han om vad röda fångar utsattes för.27 Den rikssvenske armémajoren Erik Grafström, som var stabschef hos överste Wilkman, erinrade sig däremot i sina opublicerade memoarer hur överbefälhavaren på den vita sidan, general Gustaf Mannerheim, några dagar senare anlände till staden ombord på sitt stabståg: Vi höllo just på att ordna vårt stabståg framför godsmagasinet, då Mannerheims stabståg kom och tog den platsen. Nu hade de röda [sic] använt godsmagasinet som likbod, och där lågo en massa manliga och kvinnliga dödingar inslängda på varandra ända till ögonhöjd. Jag ansåg mig böra underrätta Mannerheim härom. Han svarade, att det gjorde ingenting och bjöd mig på middag samma dag i sitt stabstågs restaurationsvagn, och nämnde, att flera av den s.k. Vasaregeringen också voro inbjudna. Nu stod hans restaurationsvagn mitt för godsmagasinet. Gästerna samlades utanför vagnen. Mannerheim kallade på de civila herrarna, lät öppna magasinsdörren, bad dem titta in dit och så sade han: ”De där rödingarna stupade för några dagar sedan, och de komma väl i jorden så småningom och nu! Mina herrar! Middagen väntar.” Jag såg en tjuvpojkaktig glimt i generalens öga. För de krigsovana herrarna var aptiten litet klen, men vi andra åto och läto oss överbefälhavarens sprit och vin väl smaka.28
24
rp_Finska inbördeskriget.indd 24
2017-08-30 19:37
LANDET VAROM STRIDEN STOD I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Henrik Tikkanen i inledningen till sin självbiografiska romanserie adresstrilogin.
I
” begynnelsen var kärret”. Så inleder Väinö Linna sin romansvit om
torparfamiljen Koskela, och det ligger något i det. Det var ett land med tusen och åter tusen kärr, myrar och sjöar, omslutna av till synes oändliga, mörka barrskogar, som människor mötte när de för omkring 8 500 år sedan kom att bosätta sig i dessa otillgängliga trakter.29 Det var ett område som under cirka 600 år utgjorde Sveriges östra rikshalva, men det upphörde under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. År 1805 anslöt sig Sverige till den grupp länder (Ryssland, Storbritannien och Österrike) som var Frankrikes motståndare. Denna gruppering bröts emellertid upp efter att Frankrike grundligt hade besegrat Ryssland, varefter de ryska och franska regeringarna 1807 ingick en ny allians. Det fransk-ryska avtalet gick ut på att, tillsammans med Preussen, tvinga Storbritannien till en rimlig fred. Som en följd av detta skulle Ryssland tvinga Danmark och Sverige att inleda en handelsblockad mot Storbritannien. Den danska regeringen anslöt sig till blockaden, medan den svenske kungen, Gustav IV Adolf, vägrade. Anledningen var att Sverige hade mottagit stora subsidier från den brittiska regeringen.30 Den ryske tsaren Alexander I befallde att ett angrepp på Sverige skulle inledas och i februari 1808 gick en rysk trupp över riksgränsen vid Kymmene älv i nuvarande sydöstra Finland. Den ryska styrkan var betydligt större än de svenska förbanden i området och redan i mars 25
rp_Finska inbördeskriget.indd 25
2017-08-30 19:37
1808 hade ryssarna tagit kontroll över stora delar av södra Finland. De viktiga fästningarna Sveaborg och Svartholm hölls dock fortfarande av svenska styrkor och den svenska planen var att, efter islossningen, undsätta södra Finland via dessa fästningar.31 Den svenska reträtten ledde till misströstan och defaitism inom Sveaborgsgarnisonen. Efter viss tvekan valde dess kommendant, amiral Carl Olof Cronstedt, att kapitulera. Även om förlusten av Sveaborg i sig inte var avgörande, innebar den att underhållet av de svenska trupperna avsevärt försvårades. Detta ledde i sin tur till att den inledningsvis framgångsrika svenska motoffensiven, som sattes igång sommaren 1808, stannade upp. I denna offensiv deltog också gerillastyrkor från den finska lokalbefolkningen.32 Trots att den svenska flottan med hjälp av brittiska örlogsstyrkor slog och blockerade den ryska östersjöflottan, höll den ryska armén sina ställningar på finska fastlandet. Senhösten 1808 resulterade detta i att den svenska armén drog sig tillbaka över Bottenviken. Ett svenskt nederlag var härefter oundvikligt, vilket dock Gustav IV Adolf inte ville inse. Kungens sätt att leda kriget hade orsakat stort missnöje inom ledande militära kretsar, vilket inför det stundande nederlaget ledde till drastisk handling. Efter en statskupp tvingades Gustav IV Adolf i mars 1809 att abdikera. Hans farbror, hertig Karl, övertog tronen, men kom senare att i praktiken underställas den nye tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte.33 Ett viktigt skäl till valet av Bernadotte, som varit Napoleons marskalk och krigsminister, var förhoppningar om att han skulle leda en återerövring av Finland. Sommaren 1809 genomfördes en sista svensk offensiv mot de ryska trupper som hade trängt in i Norrland. Offensivens relativa framgång gav möjlighet till fredsförhandlingar, och den 17 september 1809 slöts ett fredsavtal i Fredrikshamn. Sverige tvingades avträda sex finska län, en del av Västerbotten samt Åland, och den nya riksgränsen drogs från Torne älv genom Bottenhavet ned till Åland.34 Tsar Alexander I hade redan sommaren 1808 tillkännagett att han avsåg att permanent införliva Finland i det ryska imperiet. Finlands 26
rp_Finska inbördeskriget.indd 26
2017-08-30 19:37
Landet varom striden stod
betydelse var givetvis mindre för Ryssland än för Sverige, och beslutet om annexionen hade fattats mot bakgrund av Napoleons framgångsrika spanska fälttåg och ryska motgångar i kriget mot Turkiet. De sistnämnda händelserna ökade betydelsen för Ryssland av att utöka sitt territorium i norr. Under hösten 1808 hade också Alexander träffat en delegation av finska separatister. Denna grupp anhöll om sammankallandet av en finsk lantdag. Tsaren hörsammade detta och i mars 1809 samlades de finska ständerna i Borgå för att svära tsaren trohet. De skulle inte sammankallas igen förrän år 1863.35 Under de fem åren mellan 1809 och 1814 genomgick de nordiska staternas gränsdragningar en närmast total omvandling. Sverige förlorade sina östra riksdelar – en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sina undersåtar – till Ryssland och tvingade därefter in Norge, som dittills behärskats av Danmark, i en union. Danmark behöll dock kontrollen över Norges ishavsterritorier. ”Den nordiska rockaden” var därmed genomförd.36 I Finland fortgick det väpnade motståndet mot ryska trupper långt efter att kriget 1808–1809 var avgjort. Skälen var både svensklojalism och antiryska stämningar bland allmogen. Inom de högre stånden mildrades dock motståndet relativt snabbt efter Borgå lantdag.37 I sin så kallade regentförsäkran i Borgå 1809 lovade tsar Alexander att bevara Finlands konstitution och förklarade att landet upphöjdes ”bland nationernas antal”. Detta har kommit att tolkas som att tsaren erkände Finland som självständig stat, men det är något som kan ifrågasättas. I praktiken kan dessa formuleringar betraktas som korta, artiga passager och faktum är att ständerna enbart anmodades att ge ”enkla råd” om skötseln av storfurstendömets styrelse, finanser och försvar. Helsingfors, en stad med omkring 4 000 invånare, blev år 1812 huvudstad istället för Åbo, som ansågs vara ett centrum för svensksympatier.38 Storfurstendömet Finland kom dock att inneha en särställning inom det ryska väldet. I samråd med sin viktigaste minister, Michail Speranskij, valde tsaren att låta Finland behålla sin lutherska statskyrka 27
rp_Finska inbördeskriget.indd 27
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
samt den svenska lagstiftningen och förvaltningskulturen. Även det Viborgska guvernementet, som varit under ryskt styre sedan 1721/1743, återfick det svenska Finlands förvaltningskick och lagstiftning. Under många decennier fortsatte även ett nära ekonomiskt och kulturellt utbyte med Sverige. Finland och Sverige tilläts handla tullfritt under en övergångsperiod om åtta år och först 1843–1844 hade tullnivåerna normaliserats och den svenska riksdalern ersatts av rubeln som nationell valuta. Undervisning vid gymnasier och universitet skedde uteslutande på svenska och i den så kallade finska språkförordningen från 1850 förbjöds till och med litterär utgivning på finska såvida denna inte gällde religiösa skrifter eller nyttobetonad facklitteratur.39 Förutom den politiska nyordningen förändrades också näringslivet, som dittills nästan helt dominerats av jordbruket. Under 1820- och 1830-talen växte två nya industrigrenar fram i centrala och östra Finland. Till att börja med uppstod en myrmalmsbaserad järnmalmstillverkning, vars produkter i huvudsak såldes till rustningsindustrierna i S:t Petersburg. Dessutom uppstod ett textilindustriellt komplex med centrum i Tammerfors. Tjäran, som traditionellt hade varit Finlands viktigaste exportprodukt, hade omkring 1860 blivit kommersiellt överspelad. Detta berodde på att oceangående fartyg nu började tillverkas av stål och därmed inte längre behövde tjäras. Textil-, stål- och jordbruksprodukter var hädanefter de största exportvarorna.40 Krimkriget 1853–1856 innebar att Finland för en tid återigen drogs in i de storpolitiska förvecklingarna. Freden 1856 innebar att Ryssland avträdde sina marinbaser i Svarta havet och på Åland. Vidare hade Ryssland, i och med västmakternas militära dominans, förlorat politisk prestige. Under krigets gång hade dessutom tsar Nikolaj I avlidit. Detta fick sammantaget betydande effekter för storfurstendömet Finlands politiska liv.41 Mot bakgrund av sin försvagade maktpolitiska ställning och ett regelrätt uppror i Polen 1863, lät den nye tsaren samma år sammankalla den finska lantdagen för första gången sedan 1809. En kommitté fick 28
rp_Finska inbördeskriget.indd 28
2017-08-30 19:37
Landet varom striden stod
i uppgift att se över lantdagsordningen och regeringsformen, men eftersom man inte kunde lösa frågan om en ny regeringsform fortsatte de gamla svenska grundlagarna att gälla under hela den ryska tiden. Däremot infördes en ny lantdagsordning år 1869. Lantdagen skulle hädanefter visserligen sammanträda oftare (minst var femte år), men den medeltida indelningen i fyra stånd kvarstod. I Sverige hade emellertid ståndsriksdagen avskaffats 1866 och därmed kom den demokratiska utvecklingen i Sverige och storfurstendömet att skilja sig åt under slutet av 1800-talet. Fram till 1906 hade endast 4,5 procent av befolkningen på den finska landsbygden rösträtt. Denna minoritet utgjordes av landsbygdens mest förmögna invånare. Medbestämmandet förbättrades dock genom 1863 och 1873 års kommunallagar, men majoriteten fortsatte att stå utan rösträtt och politiskt inflytande på lokal nivå.42 År 1906 genomfördes en finsk lantdagsreform som avskaffade det ålderdomliga ständersystemet och ett representativt system infördes baserat på allmänna val i vilka även kvinnor hade rösträtt. Denna reform, vilken måste ses som en eftergift från tsarens sida, sammanföll, liksom hade varit fallet med lantdagsreformerna på 1860-talet, med en kraftigt försvagad kejsarmakt. Revolutionen 1905 hade skakat den tsarryska autokratin och tvingat fram ett antal demokratiska reformer i riket.43 En andlig epidemi, byggd på irrationalism och mystik och djupt tragisk genom sina verkningar.44
Så, något drastiskt, uttrycker historikerna Lars-Arne Norborg och Lennart Sjöstedt sig om det nationalistiska paradigm som under 1800- och början av 1900-talet kom att prägla hela den europeiska kontinenten. Oavsett hur man ställer sig till deras påstående är det helt klart att nationalismen, vid sidan av socialismen, var det tankesystem som under denna tidsperiod i störst utsträckning formade den politiska utvecklingen, vilket även Norberg och Sjöstedt tillstår.45 Freden 1809 innebar en abrupt omvandling av sex svenska län till en halvautonom administrativ enhet i det ryska imperiet. Denna 29
rp_Finska inbördeskriget.indd 29
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
statsrättsliga förändring medförde – i alla fall inom delar av samhällseliten – en identitetsförvirring som skulle kunna sammanfattas i följande samtida dagbokscitat från den finländske språkstudenten Eric Gustaf Ehrström: ”Jag är Svensk till Nation ehuru nu Rysk undersåte från Nya Finland.”46 Den moderna nationalismens förstadier inträdde i Europa under 1800-talets första decennier.47 I denna tankevärld blev den nationella tillhörigheten helt central för en individs självförståelse. Därmed förvandlades också den eventuella paradox som låg inbyggd i Ehrströms ord till ett akut problem som blev helt nödvändigt att reda ut. För att lösa denna fråga om storfurstendömets invånares tillhörighet växte successivt olika skolor fram, vilka lade olika vikt vid de delidentiteter som Ehrström nämnt. Den finsknationella, så kallade fennomanska, rörelsen menade att skapandet eller återskapandet av en finsk nation i viktiga avseenden var kopplat till det finska språket. Finskan hade nu för första gången blivit ett majoritetsspråk, talat av 85 procent av befolkningen, vilket i sin tur ledde till ett förnyat intresse för detta språk och dess utveckling.48 Ett konkret uttryck för detta var den finsk-latinsk-tyska ordbok som kyrkomannen Gustaf Renvall gav ut år 1826. Ordboken baserades på samma västfinska dialekt som utgjort grunden för Agricolas bibel översättning i mitten av 1500-talet, vilken innehöll en mängd svenska låneord. Det var i reaktionen på Renvalls ordbok som tidiga tendenser till den finsknationella väckelsen kan spåras. Folkloristen Carl Axel Gottlund ansåg att Savolaxdialekten från östra Finland var mer genuin än den som standardiserats av Renvall. I tidig nationalromantisk anda började Gottlund insamla finsk folkpoesi och 1817 framförde han idén om att denna gamla diktning skulle kunna sammanställas i litterär form. Så skedde också i Elias Lönnrots mytologiska epos Kalevala som utkom första gången 1835. Kalevala, som baserades på de sägner Lönnrot nedtecknat under sina vandringar i det finländska inlandet, tolkades av vissa som att Finland haft en egen distinkt civilisation innan området införlivades i det svenska riket.49 30
rp_Finska inbördeskriget.indd 30
2017-08-30 19:37
Landet varom striden stod
År 1844 togs ytterligare viktiga steg i denna utveckling när akademikern och rektorn Johan Vilhelm Snellman (1806–1881) startade tidskriften Saima (svenskspråkig), som blev ett viktigt språkrör för den fennomans ka rörelsen. Snellman hade influerats av liberala strömningar i både Tyskland och Sverige, vars budskap var att nationalitetsfrågan var sammankopplad med folkflertalets emancipation; det naturliga tillståndet var en nationalstat som vilade på en kulturell och språklig gemenskap. Snellman menade att Finland behövde skapa en särskild finsk, nationell högkultur och en finskspråkig offentlighet, och att finskan därför borde bli undervisningsspråk på gymnasier och universitet.50 Snellman utnämndes efter Krimkriget till professor i filosofi och tjänstgjorde 1863–1868 som vice ordförande i senaten. Genom att tydligt uttrycka stöd för tsaren lyckades Snellman få dennes tillstånd att införa ett så kallat språkreskript som efter en 20-årig övergångsperiod skulle göra finskan till ett förvaltningsspråk med samma status som svenskan.51 I många länder bestod de nationalistiska rörelserna av liberaler som menade att vägen till folkgemenskapen gick via skapandet av ett jämlikt medborgarsamhälle. Så var dock inte fallet med den fennomanska rörelsen som knöt sina strävanden till en stark auktoritetstro och lojalitet gentemot tsaren. Skälet till detta var att en starkare borgerlighet och ett ökat politiskt medbestämmande riskerade att driva Finland närmare Sverige och därmed stärka svenskans ställning. Av samma skäl stödde den ryska kejsarmakten fennomanernas strävanden; man var skeptisk till finskans potential att fungera som förvaltningsspråk, men såg politiska risker med svenskans dominans.52 Finländska liberaler menade dock att svenskan och en svensk offentlighet upprätthöll västerländsk civilisation och skandinavisk gemenskap. Detta innebar dock inte att den liberala falangen var motståndare till nationella strävanden – det var språkfrågan som utgjorde skiljelinjen.53 Striden mellan liberaler och fennomaner kom att kokas ned till skilda uppfattningar om Finlands statsrättsliga ställning. Man var visserligen 31
rp_Finska inbördeskriget.indd 31
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
överens om att Finland vid början av 1860-talet utgjorde en egen statsbildning, men var oense om orsakerna till detta. Enligt liberalerna var Borgå lantdag 1809 endast att betrakta som ett stats- och unionsavtal; Ryssland och Finland var förenade enbart genom en personalunion. Av betydelse var istället den statsrättsliga kontinuitet som utgjordes av de gamla svenska lagarna. Denna ståndpunkt byggde på läkaren och tänkaren Israel Hwassers analys och förfäktades främst av journalisten August Schauman samt senatorn och professorn i statsvetenskap Leo Mechelin.54 Inom den fennomanska rörelsen menade man istället att Finlands nyvunna statsrättsliga ställning berodde på att den finska folksjälen sedan 1809 hade fått möjlighet att utvecklas fritt. Under 1870-talet framträdde professorn i historia Yrjö Koskinen (tidigare Georg Forsman) som fennomanernas ledare, och denne menade att den finska ”nationen” förtryckts och särbehandlats under den svenska tiden. Detta ledde till att fennomanska historiker inledde arbetet med att ta fram en ny finsk historieskrivning.55 Inom den fennomanska rörelsen rådde alltså en viss oro för vilka konsekvenser folklig emancipation skulle kunna leda till. Trots detta kom fennomanerna, något paradoxalt, själva att bidra till skapandet av ett medborgarsamhälle, för inom rörelsen uppstod ett omfattande föreningsliv på den finska landsbygden. Detta kunde gälla idrotts-, nykterhets- och ungdomsföreningar, som i många fall leddes av lokalt förankrade fennomanska aktivister. Dessutom innebar etableringen av en fennomanskt sinnad tidningspress, exempelvis representerad av Uusi Soumetar, att förutsättningen skapades för en nationell, finskspråkig offentlighet.56 Fennomanins frammarsch i Finlands samhällsliv ledde till en politisk motreaktion. Liberaler försökte i början av 1880-talet bilda ett tvåspråkigt, liberalt parti, men efter att detta misslyckats anslöt man sig till de så kallade svekomanerna, en falang av svenskorienterade akademiker, i ett svensksinnat parti. Detta kom att ha sitt starkaste stöd inom borgar- och adelsstånden.57 Den finsknationella rörelsen och språkstriden har blivit föremål för 32
rp_Finska inbördeskriget.indd 32
2017-08-30 19:37
Landet varom striden stod
olika tolkningar. I sin stora landsbygdstrilogi beskriver Väinö Linna den finsknationellt engagerade prostinnan, vars finska ”hade drag av utantilläxa” och vars likaså finsknationella bröder ställde till knytnävsslagsmål bland studenter enbart för att de ansåg det vara typiskt finskt. När sedan ett möte med anledning av en hotande jordreform ordnades i prästgården steg dock kyrkoherdeparet ”ner i snön på gårdsplanen för att välkomna [den svenskspråkige] baronen, en ära som vederfors enbart honom […] av språkstriden förnams inte ett spår”. Linna frammanar alltså bilden av språkstriden som en närmast löjeväckande chimär jämfört med det mycket konkreta, gemensamma klassintresset hos besuttna från båda språkläger.58 De ekonomiska förutsättningarna på landsbygden genomgick stora förändringar under 1800-talets sista hälft. Marknadspriserna på trävirke ökade, vilket ledde till en övergång till penninghushåll istället för självhushåll. Detta ledde i sin tur till att den ekonomiska ojämlikheten mellan skogsägare och övriga ökade, då den senare gruppen gick miste om rätten att bruka skog. En annan faktor som ytterligare ökade samhällsklyftorna på landsbygden var effektiviseringen av jordbruket. De nya, moderna metoderna för boskapsskötsel och odling var mer kapitalkrävande, men genererade också större vinster. Den del av landsbygdsbefolkningen som ägde egen jord kunde därför höja sin levnadsstandard väsentligt.59 För de obesuttna förbättrades emellertid inte levnadsvillkoren. I den mån det över huvud taget går att tala om en hierarki bland de obesuttna, stod torparna överst. De arrenderade sitt torp och sin odlingsmark och kunde dessutom åläggas dagsverken för jordägarens räkning. Under torparna stod backstugusittarna som arrenderade sin stuga, men som inte hade tillgång till jord. Längst ned stod legohjonen, vilka levde på gårdar och arbetade för deras ägare.60 Vid sekelskiftet var 35 procent av lantbrukarhushållen jordägare, 17 procent arrendatorer och 48 procent helt jordlösa, vilket ger en uppfattning om fattigdomens utbredning utanför städerna.61 33
rp_Finska inbördeskriget.indd 33
2017-08-30 19:37
finska inbördeskriget
I början och mitten av 1800-talet hade Finland upplevt en kraftig befolkningstillväxt från 863 000 invånare år 1810 till 1 770 000 år 1870. En stor del av denna växande befolkning sökte sig från landsbygden till de växande industristäderna.62 I Österbotten, som traditionellt hade varit västorienterat och haft en stor sjöfartsnäring, kom istället befolkningsökningen att regleras med en omfattande emigration till framför allt Nordamerika. Den fattiga landsbygdsbefolkningen drabbades mycket hårt under hungersnöden 1867–1868. Denna svältkatastrof orsakades av en svår missväxt som förvärrades av svårigheter att transportera förnödenheter till behövande. I nödens spår uppstod också epidemier. Det har uppskattats att en tiondel av Finlands befolkning dukade under av svält och sjukdom under dessa år. Missväxt, som slog särskilt hårt mot de obesuttna, fortsatte dock att drabba Finland ända in på 1890-talet. Nöden på landsbygden tydliggjorde behovet av reformer för att underlätta de obesuttnas situation. Någon förbättring kom dock inte till stånd.63 År 1906 inrättade tsaren och lantdagen ett enkammarparlament till vilket ledamöterna skulle väljas genom allmänna val i vilka även kvinnor hade rösträtt och var valbara. I ett slag hade därmed det ryska storfurstendömet Finland fått en av Europas mest moderna folkrepresentationer och antalet röstberättigade ökade från 126 000 till 1,3 miljoner. I det första valet, som hölls 1907, fick socialdemokraterna närmare 40 procent av rösterna. Denna valseger byggde på landsbygdsproletariatets röster, men viktiga sociala reformer uteblev, eftersom sådana krävde tsarens godkännande. Detta ledde till ökade sociala spänningar. Tsarens benägenhet att blockera inhemska kompromisser resulterade dessutom i ett högt och aggressivt tonläge i den finska offentliga debatten. Klasshat, språkhets och rasism uttrycktes öppet.64 Redan under 1880-talet hade centralmakten i S:t Petersburg låtit inleda ett förryskningsarbete i hela imperiet. Denna så kallade russifiering hade såväl religiösa, sociala som kulturella komponenter och dess 34
rp_Finska inbördeskriget.indd 34
2017-08-30 19:37
Landet varom striden stod
övergripande syfte var att skapa likformighet inom det mångnationella Ryssland.65 Efter mordet på tsar Alexander III 1894 hade emellertid åtgärderna lagts på is, men de återupptogs efter en tid av hans efterträdare Nikolaj II. Under sommaren 1898 tillträdde general Nikolaj Bobrikov som ny generalguvernör för storfurstendömet och inledde ett omfattande förryskningsprogram. Det var ett åtgärdsprogram som redan hade formulerats av hans företrädare Fjodor L. Heiden och vilket Bobrikov bara utökade med några mindre tillägg. Detta program syftade till att konkretisera och stärka den ryska överhögheten genom att dels tydligt klargöra vilken lagstiftning som hade riksomfattande giltighet, dels kraftigt utöka generalguvernörens befogenheter och införa ryska som aktivt myndighetsspråk. Dessutom skulle den inhemska finska armén avskaffas, vilken inte kunde tvingas tjänstgöra utanför storfurstendömet. Förutom att dessa separata finska styrkor inte kunde användas i andra delar av det ryska imperiet betraktades de som ett potentiellt hot.66 I februari 1899 utfärdade Bobrikov följaktligen ett manifest, det så kallade februarimanifestet, som stadgade att rysk lag gällde i storfurstendömet Finland och att de inhemska lagar som fick rikspolitiska konsekvenser skulle hanteras av ryska myndigheter. Året därpå utfärdades ett språkmanifest som stadgade att ryskan fram till 1905 successivt skulle införas som tjänstespråk i centrala ämbetsverk, senat och länsstyrelser. År 1901 infördes en ny värnpliktslag, som innebar att den finska armén avskaffades och ersattes av en femårig rysk värnplikt i ryskledda förband vilka skulle kunna sättas in även utanför storfurs tendömet. Det var egentligen för att möjliggöra denna sistnämnda lag som februarimanifestet hade tillkommit.67 Februarimanifestet utlöste kraftiga protester och en petition med mer än en halv miljon underskrifter skickades till tsaren. Utgångspunkten för denna proteströrelse var uppfattningen att tsaren genom februarimanifestet hade brutit mot sin egen regentförsäkran. Denna innehöll traditionellt en vag viljeyttring om att hålla fast vid gällande 35
rp_Finska inbördeskriget.indd 35
2017-08-30 19:37
Tobias Berglund är forskare i modern politisk historia vid Uppsala universitet. Han har tidigare varit verksam vid bland annat University of California i Berkeley. Tillsammans med Niclas Sennerteg har han tidigare skrivit Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga. foto: daniel ekblad
Niclas Sennerteg är författare och journalist och har skrivit flera uppmärksammade historiska böcker, senast Hakkorset och halvmånen – nazister i Mellanöstern.
ISBN 978-91-27-15296-0
Tobias Berglund & Niclas Sennerteg
FINSKA INBÖRDESKRIGET
foto: Elisabeth ohlson wallin
I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan ”röda” och ”vita”. Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget. Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig - ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla. Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkivstudier skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.
Tobias Berglund & Niclas Sennerteg
FINSKA INBÖRDESKRIGET
omslag: niklas lindblad, mystical garden design omslagsfoto: Varkauden museon kuva-arkisto, A. Ahlström Oy:n kokoelma/ Ivar Ekström
9 789127 152960
NOK_BERGLUND_SENNERTEG_FINSKA_INBORDESKRIGET.indd Alla sidor
2017-08-30 09:31