9789100134150

glasver andan

ann cleeves

Glasverandan Översättning Jan Järnebrand

albert bonniers förlag

Tidigare utgivna titlar: Svart som natten 2007 Vita nätter 2008 Rött stoft 2009 Blå gryning 2010 Dolda djup 2011 Döda talar inte 2012

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013415-0 Copyright © Ann Cleeves 2012 Originalets titel: The Glass Room Tryck ScandBook AB, 2013

Till min syster Sue

k apitel 1 Vera Stanhope klev ur Hectors urgamla Land Rover och kände den ofrånkomliga påfrestningen i knäna. Hectors Land Rover.

Hennes far hade varit död i många år, men fortfarande tänkte hon på bilen som hans. Hon stannade upp ett ögonblick för att betrakta utsikten över dalen. En annan sak som hennes far hade gett henne: detta hus. Skit i allt det andra, tänkte hon, kanske borde hon förlåta honom på grund av det. Det var oktober och ljuset började avta. En lukt av vedeldning och is. De flesta av träden var redan kala och sångsvanarna hade kommit tillbaka till sjön.

Hon hade stannat till vid snabbköpet utanför Kimmerston på väg hem från arbetet och bärkassar var staplade på passagerarsätet. Hon såg sig skuldmedvetet omkring för att försäkra sig om att kusten var klar. Hennes miljöaktivistiska grannar föraktade användningen av plastkassar, och efter en dag på polisstationen pallade hon inte för en politiskt korrekt föreläsning om att rädda planeten. Men det fanns ingen på gården intill. Ett par höns gick och sprätte kring en ogräsplätt.

Inte ett ljud, och om Jack arbetade i ladan skulle man höra högljudd rockmusik. Eller ylande blues. Hon lyfte ut kassarna ur Land Rovern och satte sedan ner dem på trappan för att leta efter nycklarna.

Men dörren var redan öppen. Hon kände en rysning av spänning men också av upphetsning. Det var otänkbart att hon skulle ha åkt till jobbet utan att låsa den. Hon hade aldrig trott på det romantiska skitpratet om att folk på landet utan risk kunde lämna dörrarna öppna. Även samhällena på landsbygden drabbades av brott. Hon hade läst rapporterna och visste att det förekom lika mycket droger i de trevliga 7

medelklassgymnasierna i Northumberland som i stadsskolorna. Det var bara det att lärarna var bättre på att hålla tyst om det. Hon sköt upp dörren med armbågen och tänkte att ett inbrott verkligen var det sista hon behövde. Hon hade inte mycket som var stöldbegärligt. Varje rånare med självrespekt skulle rynka på näsan åt hennes secondhandkläder, hennes patetiska dator och den tio år gamla tv:n. Men hon avskydde tanken på att någon hade varit inne i huset. Och hon skulle bli tvungen att kalla dit brottsplatsundersökarna, och de skulle vända upp och ner på huset och lämna fingeravtryckspulver på varenda yta. Sedan skulle de åka tillbaka till stationen och berätta om vilket snusk hon levde i.

Trots sin ansenliga vikt rörde hon sig tyst. En färdighet som hon hade lärt sig som barn. Hon stannade i hallen och lyssnade. Ingen rörde sig i huset. Om inte inkräktaren var lika tyst som hon. Men det hördes något: kvistar som knastrade, gnistor. En eld hade tänts. Lukten av vedeldning kom från hennes bostad, inte från stugorna i dalen som hon först hade trott. Men det var inte en okontrollerad brand. Inga rökgaser trängde in i resten av huset. Inga dånande flammor hördes.

Ingen hetta kändes där hon stod.

Hon öppnade dörren till det lilla vardagsrummet och såg att Jack, hennes granne, satt i den bekvämaste stolen. Den stol där Hector alltid hade suttit. Han hade tänt den brasa som hon redan hade byggt och satt och stirrade in i lågorna.

Den spänning hon hade känt när hon kom in i huset släppte, och lättnaden och chocken gjorde Vera arg. Jävla hippies!

Hon hade gett dem en nyckel för nödsituationer, inte för att de skulle kunna komma och gå som de ville. De hade ingen respekt för personliga gränser. ”Vad tusan tror du att du håller på med?”

Jack tittade upp på henne och hon såg att det rann tårar nedför hans kinder. Hon svor tyst. Vad var det frågan om?

Någon äktenskaplig kris? Ett dödsfall i familjen? Det hade 8

varit ett misstag att lära känna de här människorna. Om man släppte in folk i sitt liv började de ställa krav. Hon avskydde när folk ställde krav.

Sedan mindes hon de gånger då Jack och Joanna hade skottat snön från uppfarten så att hon kunde ta sig ner från höjden och åka till jobbet. De kvällar då hon objuden hade gått in i deras hus för att stjäla några flaskor hemkört när hon var i förtvivlat behov av ett glas. Kvällar med god mat vid deras köksbord då alla tre hade skrattat åt något fånigt skämt.

Han nickade mot elden. ”Förlåt”, sa han. ”Det var jävligt kallt. Och jag ville absolut inte vänta hemma när jag väl hade bestämt mig för att prata med dig.” ”Vad är det, Jack? Vad har hänt?”

Han skakade på huvudet. ”Det är Joanna. Jag vet inte var hon är.”

Jack var Liverpoolbo, vek och sentimental. Han hade varit i handelsflottan en gång i tiden och rest över hela världen, och han hade historier nog för att underhålla en från eftermiddagsteet till en berusad tidig morgon. Senare greps han av drömmen om det goda livet, och när han blev fyrtio år gammal köpte han småbruket intill Veras hus. Han var en stadspojke, och hans enda erfarenhet av lantliv hade varit den årliga pilgrimsresan till Glastonburyfestivalen, men på något sätt hade han lyckats. Han arbetade från gryning till skymning och ännu längre. Ofta när Vera kom hem nära midnatt efter ett besvärligt fall kunde hon höra honom i ladan, och då brukade han sticka ut huvudet genom dörren och säga god natt. Och den korta kontakten gjorde att hon kunde tro att hennes kolleger hade fel. Hon hade visst vänner. Hon hade faktiskt ett liv vid sidan av jobbet. ”Vad menar du?” Vera försökte låta tålmodig på rösten, men det var något med en gråtande man som fick henne att vilja ge honom en örfil. ”Hon har varit borta i två dagar. Inte ett ord. Jag tror att 9

hon är sjuk. Hon vill inte prata om det.” ”Hur då sjuk?” En paus. ”Cancer?” När Vera var barn hade hennes mor dött av cancer. Hon var fortfarande lite vidskeplig inför att uttala ordet.

Han skakade på huvudet. Hans grånande hår var samlat i en hästsvans. ”Jag tror att det är nerverna. Depression. Hon stack i måndags när jag var på marknaden i Morpeth. Måste ha tagit en taxi. Hon sa att hon behövde lite svängrum.” ”Varnade hon dig för att hon tänkte ge sig i väg?”

Han skakade på huvudet igen. ”Nä, hon lämnade en lapp.”

Han tog upp en papperslapp ur jeansfickan, lade den på det lilla bordet vid sin sida och flyttade en kaffemugg med fem dagar gammalt grums för att Vera skulle se den.

Vera kände igen handstilen. Joanna kommunicerade ofta med lappar. Mörklila bläck och oklanderlig kursivstil, vackert textad. ”Septiktanken tömd.” ”Paket i ladan.” ”Har du lust att komma och äta middag i kväll?” Den här lydde: ”Åkt bort några dagar. Behöver lite svängrum. Soppa i kastrullen.

Oroa dig inte.” Inte undertecknat, inte ens ett J. Inget x. ”Några dagar”, sa Vera. ”Hon kommer tillbaka. Annars kommer hon att ringa.”

Han såg upp på henne med dyster min. ”Hon har inte tagit sin medicin.” ”Vad då för medicin?” Vera viste att Jack rökte hasch.

Deras hus luktade haschrök. Ibland, efter ett par öl för mycket, ru­llade han en jättelik joint när han var hemma hos henne, utan att tänka på att hon skulle kunna bli komprometterad.

En gång hade han till och med räckt den till henne. Hon hade varit frestad men hade tackat nej. Hon visste att hon hade tendenser till missbruk; det var bäst att hålla lasterna lagliga.

Hon hade förmodat att även Joanna rökte, men hon kunde inte erinra sig att hon hade sett det. Joannas specialitet var rödvin, som hon drack ur ett stort Bristol Blue-glas. ”Mitt enda arv”, hade hon sagt en gång och hållit upp glaset mot 10

ljuset. ”Det enda jag har kvar från mitt föräldrahem.” ”Tabletter”, sa Jack. ”Litium. För att hålla henne på rätt köl, liksom.” ”Och det är därför som du är så orolig?” ”Jag har varit orolig i veckor. Hon har uppträtt konstigt.

Inte pratat. Och nu har hon försvunnit.”

Det hade stått klart för Vera från det ögonblick då hon såg paret första gången att Jack avgudade Joanna. Han såg förstulet på henne och solade sig i hennes närvaro. Hon var grovlemmad och hade långt, rågblont hår som hon bar i en fläta på ryggen. Dramatiskt mörka ögonbryn. En bred mun och stora, bruna ögon. Alla hennes drag var stora och generösa, och hon hade matchande händer och fötter. Hon hade röda, båtformade läderskor, lappade snickarbyxor och handstickade tröjor i klara färger. Om Vera hade blivit ombedd att beskriva henne med ett ord skulle det ha varit ”glad”. Hon hade aldrig tänkt på Joanna som deprimerad. Kanske en smula åt det andra hållet: hon skrattade för mycket ibland och var alltid den sista som lämnade en fest, med kramar och kyssar åt alla håll. Inte riktigt på ett sexigt sätt, men översvallande. Vera tänkte att i ett tidigare liv kunde Joanna varit vid teatern, eller konstnär. Eller en fin dam. Hon talade som en aristokrat, det slags röst som man hörde på BBC på sextiotalet. Men livet före Jack nämndes aldrig.

Vera gick tillbaka till kassarna som stod kvar på trappan och tog upp ett par ölflaskor. Det låg en flasköppnare på soffbordet bredvid muggen. Där gick den kväll i huslighetens tecken som hon hade planerat: byta lakan i sängen och lägga in några handdukar i tvättmaskinen. ”Fortsätt”, sa hon. ”Berätta allt.” ”Jag förstod aldrig vad hon såg i mig.” Hans röst var svag och Liverpooldialekten ännu mer uttalad. ”Sluta upp med att fiska efter komplimanger!” röt Vera. ”Jag har inte tid med lekar.”

11

Chockad såg han upp på henne. Han hade väntat sig idel medkänsla och medhåll. ”Var träffade du henne?” Vera var inte säker på hur relevant det här var, men hon var i alla fall nyfiken och trodde att det skulle få honom att prata. ”Marseille”, sa han. ”Ett kafé vid hamnen. Jag hade jobbat därifrån och hade just avslutat mitt kontrakt med rederiet och hade pengar på fickan. Hon satt ensam och hade hunnit med en halv flaska vin. Hon drack för att bli full, inte därför att hon tyckte om ett glas vin till sin fiskrätt. Hon hörde mig tala med servitören, insåg att jag aldrig skulle kunna göra mig förstådd och översatte åt mig. Hon har alltid velat stila lite.

Vi började prata. Du vet.” ”Vad gjorde hon i Marseille?” ”Hon hade stuckit från sin man”, sa Jack. ”Från någon rik knöl.” Han ändrade rösten och talade med ett parodiskt förfinat tonfall. ”Han var chef för kontoret i Paris. Ett slags affärsman. Eller bankman. Eller nolla. Marseille var ungefär så långt från honom som hon kunde komma.” ”Varför åkte hon inte tillbaka till Storbritannien?” Vera tänkte att om man lämnade sin man skulle man vilja ha vänner omkring sig. Familjen till och med. ”Det fanns ingenting för henne här. Hon är det svarta fåret i familjen, liksom. De hotade med att de skulle få henne tvångsintagen om hon lämnade sin man. Du vet, inspärrad på ett dårhus.” Han gjorde en paus. ”Hon försökte ta livet av sig. Hon har ett ärr på handleden. Jag såg det den där första gången när vi satt i solen utanför kaféet i Marseille. Det är kvar. Hon kallar det sin krigsskada.” ”Jag har aldrig lagt märke till det.” ”Det är därför som hon alltid har en massa armringar. Det där var hur som helst för länge sedan. Jag fick ordning på henne. Tog henne till doktorn. Hon mår bra om hon tar sina tabletter. De sa att hon hade bipolär sjukdom. Jag vet inte, 12

jag skulle ha blivit galen om jag hade upplevt det som hon har gått igenom.” ”Men hon har slutat att ta sin medicin?” ”Ja. Hon säger att hon är bra nu och inte behöver den.” Han gjorde en paus igen och tittade upp och mötte Veras blick. ”Jag tror att det är en annan man.” Sedan tillade han: ”Jag tror att hon vill bli hög på att vara förälskad. Det är därför som hon har slutat att ta sitt litium.” ”Var skulle hon träffa en annan man?” Vera trodde att han lät fantasin skena i väg. ”Bortsett från Chris på puben och Arthur, veterinären, vilka träffar hon någonsin?” ”Hon har sina egna vänner”, sa Jack. ”Sina egna intressen.

Det var överenskommelsen från första början. Jag skulle inte styra hennes liv.” Han tvekade. ”Förra veckan talade hon i telefon och lade på när jag kom in i rummet. Hon ville inte säga vem det var.” ”Vart tror du då att hon har åkt?” Vera insåg att hon hade druckit upp ölen. Hon tänkte att hon skulle vilja bli av med Jack innan hon öppnade en ny flaska. Då skulle hon kunna njuta i fred. ”Jag vet inte”, sa han. ”Om jag visste det skulle jag åka dit och leta rätt på henne.” ”Fastän du inte vill styra hennes liv?” Vera såg på honom och försökte få honom att ge ett rationellt svar. ”Det är kanske bara som hon skriver på lappen, att hon behöver komma bort några dagar.” Hon tänkte att det skulle vara ganska lätt för henne att ta reda på vart Joanna hade stuckit. Det fanns bara ett taxibolag inom en radie av femton kilometer från bondgården, och det använde alla. Om hon pratade med Tommy Wooler skulle hon snart veta var Jo höll sig gömd. Om Jack inte hade varit så ängslig skulle han också ha tänkt på det. ”Hon har slutat att ta sina tabletter”, sa han igen och lutade sig framåt för att Vera skulle förstå allvaret i hans ord. ”Hon har varit upp och ner i flera dagar nu; ena minuten har hon 13

varit hög som ett hus, sjungit och skrattat, i nästa har hon varit ilsken och grälat. Hon är inte sig själv. Jag tänker inte släpa henne tillbaka mot hennes vilja. Tror du att jag skulle leva med henne om hon inte ville vara tillsammans med mig? Tror du att jag skulle tvinga henne att vara olycklig? Hör du, jag vet att du tycker att jag är en vekling, men jag skulle kunna dö för Joanna Tobin.” Han gjorde en paus för att hämta andan. ”Jag är orolig för henne, för vad hon skulle kunna göra mot sig själv.” ”Tror du att hon skulle kunna göra ett nytt självmordsförsök?” ”Ja”, sa han. ”Det är det jag tror. Om det inte funkar för henne. Om vad det nu är som hon drömmer om inte sker.”

Vera reste sig. Hon hade djupfrysta varor i kassarna som snart skulle tina. ”Vad vill du då att jag ska göra?”

Han såg på henne som om hon hade varit galen. ”Hitta henne, förstås. Förvissa dig om att hon inte är i fara.” ”Och sedan?” ”Det är allt.” Han reste sig också och de gick till ytterdörren.

Ute var det iskallt, och himlen var stjärnbeströdd. ”Förvissa dig bara om att hon inte är i fara.”

14

k apitel 2 Gud, tänkte Vera, om någon av de andra funderade på att göra det här – börja frilansa, leka privatdetektiv – skulle jag ge honom eller henne en sådan utskällning. Hon stod i skjulet och lade innehållet i sina bärkassar i frysen. Det var en frysbox som var för stor för henne eftersom hon bodde ensam. Exakt samma storlek, insåg hon för första gången, som den som Hector hade förvarat alla sina döda däggdjur och fåglar i, hjärtat i hans olagliga taxidermiverksamhet. Hon hade gjort sig av med den när han dog. Den stank. Varför hade hon då köpt en ny, exakt likadan? Någon psykiater skulle kunna läsa in en massa i det. Eller konstatera att hon var en lat jävel utan fantasi.

Och varför hade hon gått med på att göra som Jack bad henne och jaga runt i grevskapet på jakt efter Joanna? Därför att jag är mjuk som gyttja. Därför att jag gillar lyckliga slut och vill föra samman paret igen, som om jag var en stor, fet amorin i gummistövlar. Därför att det skulle vara väldigt opraktiskt att bo här utan dem i grannhuset.

I köket öppnade hon en ny ölflaska, lade upp en fläskpaj och en tomat på en tallrik som hon ställde på en bricka tillsammans med en fjärdedels limpa med knaprig skorpa och smör som låg kvar i paketet, och så bar hon in alltihop i vardagsrummet. Elden hade börjat falna och hon slängde på ytterligare ett par vedträn. Enligt det runda ur från 1930-talet som stod på spiselhyllan var klockan nio. Det var bäst att hon försökte med Tommy Wooler nu. Han brukade tillbringa de sista timmarna före stängningsdags på Percy Arms i Sallyford.

Han kände igen hennes mobilnummer. ”Var är du då? Redlöst berusad och i behov av skjuts hem?”

15

”Inte en droppe har nått mina läppar, Tommy. I alla fall inte så att du skulle märka det, och jag är i hemmets trygga famn.

Jag söker några upplysningar.” ”Var för slags upplysningar?” Försvarsställning nu. I yngre dar hade han varit något av en bråkstake. Inte elak, bara en smula vild och galen. Han hängde ihop med ett par av rötäggen han hade träffat på ungdomsfängelset i Castington.

Vera hade aldrig frågat honom om dem, men det var så hans tankar gick. ”Du hämtade Joanna Tobin för två dagar sedan.” Ett påstående, inte en fråga. ”Ja, det stämmer.” Det märktes ingen misstänksamhet i hans röst. Han var bara lättad över att hon inte frågade om hans gamla tvivelaktiga bekanta. Vera undrade vad de hade i kikaren och varför han var så nervös och lade på minnet att hon skulle kolla upp dem. Eller säga åt Holly att göra det. ”Vart var det du körde henne?” Som om hon egentligen visste det, även om det just hade fallit henne ur minnet.

Tommy brydde sig inte om saken längre. Han ville bara komma i väg till puben. ”Ut till kusten. Åt Howickhållet.” ”Vart exakt, Tommy?” Hon kände att det kurrade i magen.

Det var på något sätt som om pajen hånade henne. ”Jag vet inte exakt vart. Hon var tvungen att visa hur jag skulle köra. Mitt ute i obygden. Hon visste inte postnumret, så jag kunde inte hitta adressen på gps:en. Mardröm!” Han gjorde en paus. ”Hon kallade det Skrivarstugan. Konstigt namn.” En ny paus. ”Varför vill du ha tag i henne, förresten?”

Men Vera svarade inte. Hon hade lagt på luren och hennes mun var full av paj.

Nästa morgon stod Jack och lurade på gården för att kunna hejda henne när hon skulle åka till Kimmerston. Hon var tidigare än vanligt och hon hade trott att hon skulle kunna 16

smita förbi honom. Hur länge hade han varit där ute? Han låtsades arbeta med sin gamla traktor, men Vera visste mycket väl att han väntade där för att kolla henne. Hon gick fram till honom och ställde sig bredbent, med händerna på höfterna, och talade med den skarpa röst som hon använde ibland för att visa sitt team att hon menade allvar. ”Jag har lovat att jag ska leta efter henne. Men jag tänker göra det på mitt sätt och i min takt. Jag meddelar dig så fort jag har några nyheter.”

Han nickade men sa inget, och Jack – som var idel ord, blomstrande och flödande, vars liv var en rad historier – fick denna tystnad att bli mycket talande. Hon steg in i Land Rovern och körde i väg, medveten om att han tittade efter henne tills hon var utom synhåll.

På stationen googlade hon på Skrivarstugan och hittade den genast. Det verkade inte som om det var något olycksbådande med stället. Om man inte tyckte att poeter och romanförfattare var olycksbådande. Det här var en retreat för författare av alla sorter, och året runt ägde ett antal internatkurser för skribenter med olika stor erfarenhet rum där. Vad hade hon väntat sig? Ett skräckromantiskt torn där Joanna hölls fången av en galning som hade övertalat henne att bli kär i honom?

Bilderna på sajten visade en stor, vitmenad mangårdsbyggnad.

En del av den var mycket gammal, enligt reklamtexten, och befäst mot skottarna, som hade gjort räder över gränsen. En bild visade faktiskt en krenelerad yttermur av oputsad sten.

Och det fanns ett litet mörkt kapell där. Men inomhus var allt mycket smakfullt och inte skräckromantiskt alls. Stenplattor på köksgolvet, synliga takbjälkar, avlutade trädörrar. Låga soffor och fåtöljer och bara något enstaka blädderblock som visade att det inte var en privat bostad. Skrivarstugan drevs tydligen av ett bolag med samma namn som leddes av en viss Miranda Barton.

Det fanns bilder av lärarna, och till och med Vera kände 17

igen ett par namn: en lyriker som framträdde på tv ibland och talade om den brittiska kulturens förfall, och en dramatiker.

Avgifterna var orimliga, tyckte hon, och de låg långt utom räckhåll för Joanna. Om hon inte hade kvar några hemliga tillgångar från sitt äktenskap. Med stora röda bokstäver stod det att stipendier var tillgängliga för skribenter som visade talang, och det slog Vera att Joannas försvinnande inte var mer oroande än så: hon inbillade sig att hon var författare.

Kanske hade hon tilldelats ett av stipendierna men varit för generad för att tala om för Jack vad hon tänkte göra. Kanske ville hon vänta tills hon hade avslutat ett verk innan hon berättade det för honom.

En kurs hade börjat samma dag som Joanna gav sig i väg från Myers Farm. ”Short Cuts. Konsten att skriva samtida kriminalnoveller.” Short Cuts, tänkte Vera. Genvägar eller skärsår. Mycket fyndigt. Man märkte att de var bra på att handskas med ord. Hon hade just klickat på länken när hon hörde fotsteg utanför sitt rum: hennes närmaste man, Joe Ashworth, var punktlig till deras dagliga morgonmöte.

Hon stängde av datorn och kände sig skuldmedveten utan att egentligen förstå varför.

På eftermiddagen gick hon genom kontorslandskapet där Joe fyllde i sin övertidsblankett. ”Jag går nu”, sa hon. ”Jag tar igen lite av den tid som jag har till godo efter Listerfallet.” ”Ska du till gymmet?” Ett illmarigt småleende. Han visste att hon hade blivit tillsagd att gå ner i vikt. ”Håll käften!” Men det låg ingen fientlighet i det. Efter en vecka av strategimöten och utvärderingar såg hon fram mot att komma bort från polisstationen. Det var fortfarande klart och fint ute, och när hon körde österut förbi de nyplöjda åkrarna, där träden som kantade vägen framför henne kastade långa skuggor i den lågt stående solen, kände hon sig mer 18

optimistisk än hon hade gjort på evigheter. Sedan den förra stora utredningen.

Hon hade printat ut en karta från Skrivarstugans hemsida och var tvungen att stanna till då och då för att se hur hon skulle köra. Det här var inte arbete, inte egentligen, så hon satt i Hectors Land Rover igen. Utan gps. Hon uppfylldes av skolkarens underbara frihetskänsla. Hon körde över ett backkrön och hade utsikt över Alnmouth med dess prydliga målade hus och viken, och svängde norrut förbi masterna och kupolerna vid RAF-basen i Boulmer. Efter en rad missade avfarter och småvägar kunde hon sedan se huset. Det låg i en djup dal som sträckte sig till kusten, och det skyddades på landsidan av träd. Den gamla befästa bondgården med en nyare tillbyggnad som ledde bort från havet. Kapellet bildade en sida av gårdsplanen. Hon svängde in genom en grind och stannade för att få en överblick och bestämma sig för hur hon skulle gå till väga med Joanna. Nu när hon var här var hon inte säker på hur hon skulle hantera situationen. Tänk om gruppen befann mitt i någon intensiv diskussion om litteraturens och livets mening? Vera föreställde sig hur de var samlade i det rum som hon hade sett på internet, med kollegieblock på knäna och med pannorna i koncentrerade veck. Hon var säker på att alla skulle uppskatta det dramatiska i avbrottet när Vera steg in och krävde att få tala med Joanna. Alla utom Joanna, som skulle bli förtretad. Dags för en smula takt, min flicka.

Det måste finnas personal, tänkte Vera. En kontorschef, en kock, någon som bäddade och städade på toaletterna. Folk som hon kunde tala med så att hon fick en uppfattning om vad det var för ett ställe. Om kunderna betalade så mycket för en vecka i vildmarken skulle de förvänta sig att bli omhändertagna. Hon bestämde sig för att lämna bilen där den stod och gå sista biten till fots, ta reda på hur landet låg och vänta tills den gruppverksamhet eller workshop som eventuellt pågick var över så att hon kunde få tala med Joanna i enrum.

19

Ljuset avtog hastigt nu och temperaturen hade sjunkit. Där hon gick i östlig riktning på vägen ner i dalen var hon helt i skugga. På morgonen skulle huset vara fyllt av ljus, men nu gjorde stället ett dystert intryck. Träden i dungen hade fällt sina löv och vägen var täckt av dem. En gång höll hon på att halka omkull. Hon kom fram till grinden till Skrivarstugan.

Där satt en professionellt målad skylt och den logga med en skrivfjäder som hon kände igen från hemsidan, och innanför den fanns en stor trädgård. Efter huset övergick landsvägen i en körväg som inte var mycket mer än en gångstig. Den ledde brant ner till den lilla klapperstensstrand som hon hade sett från bilen. Det fanns inga andra byggnader inom synhåll. Om man ville ha ett ställe där man fick skriva utan att distraheras skulle det här passa precis. Men det slog Vera att det skulle vara långt att gå till puben.

När hon närmade sig huset kände hon sig nervös. Här var hon långt utanför sin trygghetszon. Hon kunde inte vifta med polislegitimationen och kräva respekt och uppmärksamhet.

Inget brott hade begåtts. Och hon hade aldrig trivts riktigt tillsammans med konstnärliga typer, folk som bollade med ord och idéer men inte hade något verkligt att säga. Hon trivdes bättre tillsammans med de bovar som hon drog inför rätta.

Nu kunde hon se stället mer i detalj: ett stort hus och sedan ett gammalt uthus, kanske ett stall, som hade blivit ombyggt till en lillstuga. Båda vette mot ett stensatt område som en gång i tiden måste ha varit en kringbyggd gård. Till höger låg det lilla kapellet som måste ha betjänat den storfamilj som hade bott här. I huset hade de tänt belysningen, men de hade inte dragit för gardinerna. Det här var hennes favorittid på dygnet. Hon hade alltid varit nyfiken och älskade att få glimtar av andra människors hemliv när hon gick gatan fram.

Och att vara kriminalare, vad var det annat än att snoka i andra människors liv, när allt kom omkring? Huset hade en stor ytterdörr på framsidan, men den undvek hon. Det såg 20

ut som om den låstes automatiskt inifrån, och hon ville inte ringa i mässingsklockan som hängde på utsidan. Inte förrän hon visste att Joanna var kvar där och hon hade någon idé om vad det var som pågick.

Hon gick runt det stora husets gavel, men undvek grusgången och höll sig på gräsremsan som gick ända in till väggen.

Hon rörde sig ljudlöst. När hon kom till det första fönstret stannade hon med ryggen mot huset. Det gick plötsligt upp för henne att hon måste se fullkomligt löjlig ut. Om det fanns någon längre upp på sluttningen som tittade ner – ett par fågelskådare, till exempel, med kikare – skulle de ta henne för en galen kvinna eller en oduglig inbrottstjuv. Hon stod fortfarande tätt intill huset så att hon inte kunde ses inifrån och kikade in. Köket. En ung man i vita kockkläder stod med ryggen mot henne och rörde i en gryta. Det stod en tekanna på bordet och två blå muggar. En äldre kvinna satt vid bordet och läste ett maskinskrivet manuskript. Hon var ganska tjusig, med färgat blont hår. Fingret som vände blad hade röda naglar. Var det Miranda Barton? Hur som helst syntes Joanna inte till, och Vera hukade sig så att hon blev lägre än fönsterbrädet och gick vidare.

Nästa rum var tomt. Det såg ut som ett bibliotek: väggarna var kantade av bokhyllor. Där fanns ett par små bord och rakryggade stolar med skinnsitsar. Nu hade Vera rundat ett nytt hörn och befann sig på en stensatt terrass som vette mot havet. På gräset nedanför henne fanns ett fågelbord och en uppsättning avancerade foderautomater fyllda med nötter och frön. Hon kunde se fyren på Farne Islands i norr och Coquet Island i söder. På sommaren måste det här vara en fantastisk plats att befinna sig på. Vera föreställde sig hur de efter en dags skrivande satt här och drack fint vin och delade varandras tankar. Poserade. Varför hade hon ett behov av att hånle? Därför att folk som talade om böcker eller tavlor eller filmer fick henne att känna sig okunnig och på osäker mark.

21

Hon hade stannat precis vid hörnet, för det mesta av väggen ut mot havet var av glas: två höga fönster, nästan från golv till tak, och mellan dem dubbla glasdörrar. Ett långt, ljust rum.

Det fanns med på hemsidan, med sofforna och fåtöljerna. Och det var folk där inne. Vera tyckte att det verkade som om de just hade brutit upp. De stod och småpratade. Te måste ha serverats, för de höll i koppar och fat och balanserade scones på pappersservetter. Nu var det nästan mörkt ute, och Vera trodde att det var liten risk att hon skulle bli sedd. Männi­ skorna i rummet var upptagna av sina egna angelägenheter.

Deras ansikten var livliga. Där syntes sex personer, men dörren som ledde längre in i huset var öppen, så det var möjligt att några redan hade gått. Joanna syntes i alla fall inte till.

Vera stod ett ögonblick och undrade hur Joanna skulle passa in i den här gruppen. Joanna med sina stora händer och fötter, sitt högljudda skratt och sina smutsiga naglar. Med sina hemgjorda kläder i klara färger. Om hon var här, hade hon redan tagit sin tillflykt till sitt eget rum, skrämd av de andras självförtroende?

Vera hade kommit fram till att det var dags att gå tillbaka till dörren på framsidan, ringa på klockan och be att få tala med Joanna. Hon hade förberett en historia. Det var en familjekris: en släktings sjukdom, som Joanna borde känna till.

Det var då Vera hörde ett ljud som chockade människorna på andra sida glaset och fick dem att avbryta sin självförälskade konversation. Ett skrik. Det verkade knappast mänskligt och hade varken ålder eller kön; det var högt och genomträngande och skräckinjagande.

22

k apitel 3 Vera kunde inte avgöra var ljudet kom ifrån. Inifrån huset?

Varför lät det i så fall så högt till och med här ute? Ljudet tycktes omge henne, nästan uppsluka henne. Kanske berodde det på tonhöjden, men det var som om hon kände det genom benstommen snarare än hörde det med öronen. Det gick inte att komma undan det. Hon tog ett steg tillbaka och tittade upp. Högst upp i huset fanns dubbla glasdörrar, likadana som de som vette ut mot terrassen här, och de ledde till en stenbalkong. Kvinnan från köket stod där, belyst bakifrån. Hon lutade sig fram och släppte ut skriket ur sina lungor, ut i den kalla luften. Vera kom att tänka på en berusad person som spydde. Plötsligt upphörde ljudet.

Det tycktes ta timmar för Vera att ta sig in i huset. När hon ansträngde sig för att göra sig hörd, för att bli insläppt, påmindes hon om en av sina återkommande mardrömmar: hon var barn och utelåst från ett hus där hennes mor var döende, och hon kunde aldrig hitta någon väg in så att hon kunde rädda henne. Nu bultade den vuxna Vera på glasdörrarna till det rum där gästerna hade druckit te för en liten stund sedan.

Ingen öppnade. De måste ha rusat i väg allihop för att leta efter upphovet till skriket. Hon gick tillbaka runt huset mot ingången på framsidan. Nu hade ljuset försvunnit och hon snubblade bort från gångstigen och förirrade sig i den täta buskvegetationen. Hon försökte slå tillbaka paniken när hon trängde sig fram mellan buskarna och insåg att hon måste gå åt fel håll eftersom hon fortfarande inte hittade någon stig.

Grenarna rispade henne i ansiktet och fastnade i kläderna.

Hon tvingade sig att stå stilla. Hon var inte ett barn längre och hon hade inte gått vilse.

23

I fjärran hörde hon det svaga ljudet av vågor mot klappersten. När hon vände sig bort från ljudet avtecknade sig mangårdsbyggnadens mäktiga silhuett tydligt mot himlen ovanför buskagen. Vera tog sig tillbaka till stigen igen och gick runt huset till framsidan. Det hördes ingenting inifrån huset.

Hon tittade på klockan och såg att hon hade gått omkring i trädgården i nästan tjugo minuter. Hon drog fingrarna genom håret och tog bort ett visset löv från jackan, och sedan ringde hon i mässingsklockan genom att dra i repet som var fäst i en tung kläpp. Ingen öppnade. Det lyste i lillstugan på andra sidan gården och hon funderade på att gå dit. Då öppnades entrédörren till huset och hon såg den unge kocken som hade arbetat i köket. Han var fortfarande klädd i vitt. ”Den här vägen”, sa han. Sedan tillade han förvirrat: ”Hur kunde ni komma hit så snabbt?”

Vera tyckte för ett ögonblick att hon kände sig som en mycket fet Alice i ett egendomligt Underland. Kocken skyndade bort från henne genom en smal korridor, och hon kunde bara följa efter. Han var smal och mycket mörk. När han öppnade dörren hade hon sett svart hår på hans handryggar och underarmar. En ulv i kockkläder. Hon skymtade gästerna genom en halvöppen dörr, men han gick så snabbt att hon inte hann urskilja några individer när hon skyndade på för att hålla jämna steg med honom. Om Joanna var där inne så kunde Vera inte upptäcka henne. Huset var mycket större invändigt än hon skulle ha gissat: ett gytter av korridorer och smårum. Han gick före henne uppför en kort trappa. Vid det här laget var Vera fullkomligt desorienterad. Hon måste bara ha sett utsidan av den nyare tillbyggnaden, och nu fanns det inga fönster som kunde hjälpa henne att avgöra åt vilket håll de gick. ”Jag var ändå i trakten.” Till slut kom hon tillräckligt nära honom för att kunna svara på frågan. Den snabba promenaden hade gjort henne lite andfådd.

24

”Jag ringde efter en ambulans också. Jag vet inte var den är.” ”Tja”, sa hon. ”Det kan ta lite tid för den att ta sig hit. Den kommer förmodligen från Alnwick.” ”Egentligen…” Den unge mannen gjorde en paus. ”Jag tror inte att det är någon större brådska. De kommer inte att kunna göra något, när allt kommer omkring.” Han stannade i slutet av en korridor och öppnade dörren.

Det var inte alls vad hon hade väntat sig. Hon hade trott att hon skulle stiga in i ett sovrum, ett storslaget sovrum med tanke på balkongen. Men det här var ännu ett Alice i Underlandet-ögonblick. Ännu en motsägelse. Det var som om en bit av naturen där ute hade flyttats inomhus. Allt var grönt och levande. Hon ställde sig på tröskeln och tittade in.

Rummet var en vinterträdgård en trappa upp. Det var högt och smalt och glasdörrar ledde till balkongen, men det var glas också i det sluttande taket. Från terrassen där nere hade hon inte sett det. Och glasväggar på båda sidorna. Det var klinkerplattor på golvet och där stod några målade korgstolar.

Krukor med enorma växter med blanka mörka blad bildade en tropisk minidjungel. Alla växterna var tjocka och köttiga och en hade en hög, rosa blomkolv. Det luktade kompost och fuktig vegetation. I dagsljus måste det vara en storslagen utsikt över havet. En stor spegel i grön ram hängde på den enda solida väggen. Glaset måste vara gammalt och ojämnt, för spegelbilden var en smula förvrängd, och när Vera tittade i den kände hon sig nästan sjösjuk. Det var mycket varmt i rummet. ”Vad är det då jag ska titta på?” Hon skakade på huvudet i ett försök att klara tankarna. ”Sa de inte det? De sa åt mig att repetera detaljerna.” Den unge mannen gick förbi växterna och trädgårdsmöblerna och öppnade glasdörren till balkongen. Kall luft svepte in, och i fjärran hördes tidvattnet sorla mot klappersten. Balkongen var bredare än glasdörrarna och båda ändarna låg 25

i halvmörker. Han vände sig otåligt mot Vera. ”Här ute!”

Hon följde efter honom genom dörren, och i det svaga ljuset från rummet såg hon en man hopkrupen i hörnet av stenräcket med knäna uppdragna nästan till hakan. Kroppsställningen verkade egendomlig, för hans kortklippta hår var grått; han var i övre medelåldern. Äldre män satte sig inte på golvet eftersom de tyckte att det var svårt att komma upp igen. Det knarrade i deras leder. Och ingen skulle sätta sig på ett stengolv i oktober. Ljuset inifrån rummet kom i en sådan vinkel att det kastade konstiga skuggor i hans ansikte. Han såg arg ut. Upprörd.

Han var klädd i ljus skjorta under en svart kavaj. I det här ljuset var det svårt att urskilja den exakta färgen på skjortan.

Det mesta av den var täckt av blod. Och det var blod på stengolvet och på väggen. När Vera tittade närmare såg hon att det var stänk på glasdörren. Det verkade som om han hade blivit knivskuren, men kniven syntes inte till. ”Vem är han?” ”Det sa jag när jag ringde nödnumret.” Den unge mannen började bli misstänksam. ”Vem är ni egentligen?” ”Tja, allt går inte fram.” Vera visade honom sin polislegitimation, glad över att hon kunde hitta den vid den första räden ner i väskan. Hon lutade den så att ljuset föll på fotot. ”Jag är kriminalkommissarie Stanhope. Vad heter ni?” ”Alex Barton.” ”Är det er mor som driver det här stället?” Hon hade trott att han bara var anställd och kunde inte dölja sin förvåning. ”Vi driver det tillsammans. Jag är delägare. Men ibland skulle man inte kunna tro det.” Tonen var förtrytsam, och det var tydligt att Alex ångrade kommentaren så fort han hade fällt den. Han insåg att det här inte var rätt tillfälle att ge luft åt sitt missnöje med familjesituationen. ”Vill ni inte veta vad som har hänt här? Borde ni inte tala med…” ”Naturligtvis, min vän. Till att börja med, berätta om off26

ret.” Vera hade aldrig gillat att bli tillsagd hur hon skulle sköta sitt arbete. Hon tog honom i armen och ledde honom tillbaka genom den egendomligt formade glasrummet och ut i korridoren. ”Men här ute, va? Vi vill inte röra till brottsplatsen mer än vi redan har gjort.”

På väg till rummet hade hon lagt märke till en liten sittgrupp där två korridorer korsade varandra. Där fanns en schäslong och ett lågt soffbord, täckt med exklusiva tidningar och litterära tidskrifter. Det fanns fortfarande inget fönster, och det enda ljuset kom fram en svag vägglampa täckt av en röd skärm. Vera tänkte att man skulle få anstränga sig för att läsa någonting här och att hela huset var som en kuliss snarare än en plats för praktisk verksamhet. Hon satte sig försiktigt på schäslongen och Alex följde hennes exempel. ”Var är alla andra?” frågade hon. Vid en händelse som den här fanns det alltid åskådare. ”Jag sa åt dem att vänta i sällskapsrummet.” ”Och de gör alltid som ni säger, eller hur?” Han svarade inte och hon fortsatte. ”Vad vet ni om karln på balkongen?” ”Kände ni inte igen honom?” Det var något överlägset över frågan. Vera hade fått samma reaktion när hon bad om pommes frites på en fin restaurang. ”Är han berömd?” ”Han heter Tony Ferdinand. Professor Tony Ferdinand.

Akademiker, recensent och konstguru. Ni måste ha sett honom på The Culture Show. Och han gjorde den där serien på BBC4 om den samtida romanen.” Mannen väntade inte på svar. Kanske hade han redan räknat ut att Vera inte var den vanliga BBC4-tittaren. ”Å, Gud, det här kommer att bli en mardröm. Vi kommer aldrig att få hit något av proffsen från London efter det här. Tänk er publiciteten! Vansinniga kursdeltagare skär halsen av föreläsarna! Det är svårt nog att slita de jävlar typerna från London som det är.” ”Han arbetade alltså åt er?” Men var inte särskilt omtyckt, 27

tänkte Vera, om Alex första tanke gällde affärerna och inte mannen. ”Han bevärdigade oss faktiskt med sin närvaro.” Han måste ha sett att Vera fortfarande behövde en förklaring. ”Han kom till Skrivarstugan en gång vartannat år ungefär för att tjänstgöra som lärare. Och klargjorde för alla att han gjorde min mor en enorm tjänst. De har känt varandra länge. Men hans stöd betydde mycket när vi började med skrivarkurserna.”

Han gjorde en paus när han tycktes inse att han lät hjärtlös. ”Ursäkta. Det är svårt att fatta att han är död.” ”Hur länge har ni känt honom?” Vera tyckte att det var lite komiskt. Denne unge man var knappt mer än ett barn för henne och kunde säkert inte ha varit verksam i det här företaget i mer än några år. ”Nästan så länge jag kan minnas. Sedan jag var barn. Tony arbetade tillsammans med min mor på Saint Ursula’s, och när hon debuterade som författare gjorde hans positiva recensioner mycket för hennes karriär.”

Vera var inte säker på hur något av det här fungerade. Saint Ursula’s? Det här var en värld som hon inte visste någonting om. ”Är hon också författare?” ”Naturligtvis. Miranda Barton!” Han gjorde en paus. ”Jag förmodar att hon inte är så välkänd numera. Men avslöja inte för henne att ni aldrig har hört talas om henne. Hon skulle bli mycket sårad.” ”Förlåt, min vän. Det blir inte mycket tid att läsa i min bransch. Inte romaner i alla fall.” Genom de tjocka väggarna hörde hon det dämpade ljudet av en polissiren på avstånd.

Det lokala kavalleriet var på gång, med pukor och trumpeter.

Varför behövde de sätta på sirenen? För att skrämma bort en traktor och några får från vägen? ”Vad gjorde mr Ferdinand här?” fortsatte Vera. ”Föreläste han på den här kursen, ’Short Cuts’?”

28

”I teorin.” Återigen tyckte hon att hon anade bitterhet i den unge mannens röst. Det verkade som om det fanns en massa komplikationer i det här fallet. Åtminstone hoppades hon det.

Hon ville ha något att sätta tänderna i, något som gav henne tillfälle att bevisa vilken lysande kriminalare hon var. ”Och i praktiken?” ”Han var här för att stärka sitt ego, för att övertyga sig själv om att han fortfarande var lika inflytelserik som han alltid hade varit. År 1990 kallade The Observer honom ’stjärnskapare’. Jag tror att han alltid är på jakt efter nya stjärnor, för att bevisa sin betydelse på det litterära firmamentet.” Än en gång var Vera osäker på vad detta betydde, och hon tyckte inte att det här var rätt tillfälle att ge ett nytt prov på sin okunnighet. ”Vem hittade kroppen?” frågade hon.

Alex lutade sig tillbaka mot schäslongens ryggstöd som om han plötsligt var alldeles uttröttad. ”Min mor. Det var meningen att Tony skulle leda en informell träff före middagen. Frågor och svar. Allt om hur man hittar en agent eller ett förlag, hur man lämnar in ett manuskript. Det var ofta veckans populäraste workshop, den praktiska sidan av att få ett manuskript tryckt. Det var vad många av kursdeltagarna kom hit för. Naturligtvis hoppades alla att Tony skulle se deras genialitet och rekommendera dem till en agent eller förläggare. Han var karismatisk, förstår ni. Ett berömmande ord från honom och de skulle tro att de var författare. Tony hade inte kommit till teet, så mor gick och letade efter honom.

Glasrummet var en av hans favoritplatser.” ”Det är alltså det ni kallar det? Glasrummet?” ”Ja.” Återigen såg han misstänksamt på Vera. ”Var det ovanligt? Att mr Ferdinand inte kom i tid till arbetet?” ”Ganska ovanligt. Tony var inte alldeles lätt att arbeta med, men han var ett proffs.”

29

”Er mor kom upp hit och fick syn på honom på balkongen?”

Vera var inte säker på att det stämde. Om man letade efter en person, skulle man inte bara sticka in huvudet i rummet för att se om han var där? Hur kunde hon veta att Ferdinand satt hopkrupen i en hög där i hörnet? ”Ja”, sa Alex. ”Sedan bröt helvetet lös.” Trots att han uttryckte chock över professorns död tyckte Vera att den unge mannen verkade känslolös. Han låtsades bara. Vilket inte kunde sägas om hans mor. Vera kunde fortfarande höra ljudet av Miranda Bartons skrik i öronen och känna hur det genljöd genom hela kroppen. Åsynen av mannen på balkongen – det stela och ilskna ansiktsuttrycket, blodet – måste förstås ha varit chockerande. Men hon trodde att det hade varit mer än chock i det ljudet. Det var mer personligt. Som när en mor begråter ett barn. Eller när en kvinna sörjer sin älskare. ”Det här rummet ligger rakt över sällskapsrummet”, fortsatte Alex, ”så alla som drack te kunde höra henne. Allihop sprang ut för att se vad som stod på. Det sista jag ville ha var ett slags cirkus, så jag sa åt dem att vänta på bottenvåningen.

Det behövs inte mycket för att min mor ska hetsa upp sig.

Om något var jag generad. Jag tänkte att hon bara ställde till en scen. När jag fick syn på Tony tog jag med mig mor ner och bad en annan lärare, Giles Rickard, gå med henne till vår stuga. Jag gick tillbaka till kontoret för att ringa till polisen.” ”Och ambulansen”, sa Vera.

För första gången log han ett snett litet leende. ”Jag vet, det var löjligt. Men jag hade aldrig sett någon död förut. Jag antar att jag behövde bekräftelse, någon sjukvårdskunnig som kunde tala om för mig att jag inte hade hittat på alltihop. Jag var inte säker på vad jag skulle göra.”

Dörrklockan på framsidan började ringa. ”Det måste vara den lokala polisen”, sa Vera. ”Det är bäst att ni går och släpper in dem. Säg att jag är här och kom upp med dem. De kan säkra brottsplatsen åt oss och jag kan börja min utredning.”

30

Alex reste sig och såg konstigt på henne. ”Vilken utredning?” ”Det är vad jag försörjer mig på. Jag griper brottslingar.”

Instängd i det här lilla utrymmet, med den röda vägglampan som kastade märkliga skuggor på de vita väggarna, kändes det åter som om hon hade klivit in i någons underliga dröm. Vad hon behövde nu var att hennes närmaste man, Joe Ashworth, skulle dyka upp full av ungdomlig energi och sunt förnuft. ”Men jag sa det ju i telefonen!« Nu tycktes mannen förlora tålamodet med henne helt och hållet. ”Vi vet vem som dödade Tony Ferdinand.” ”Er mor såg mördaren?” ”Nej! Jag gjorde det. Som jag just sa. Och som jag sa till era kolleger. När jag var på väg till Glasrummet, medan mor fortfarande skrek, stötte jag ihop med kvinnan här i korridoren. Hon hade en kniv i handen.” ”Mycket lägligt.” Fan också, tänkte Vera. Tillbaka till det trista rutinjobbet med de patetiska knarkarna och krogslagsmålen, just när hon hade trott att det kanske fanns något spännande här som kunde fånga hennes intresse. Sedan fick hon en annan tanke som var ännu mer oroande. ”Jag förmodar att er mördare har ett namn?” ”Det är en av kursdeltagarna. Vi har låst in henne på hennes rum. Hon heter Joanna Tobin.”

31