9789187419157

MINNET Fram och tillbaka

P O NTUS WAS LI N G VO L ANTE

Till Helena, Hjalmar och Astrid

J

ag står framför de gigantiska granitmonoliterna som reser sig tvåtusen meter rakt upp ur Patagoniens slättland i nationalparken Torres del Paine. Himlen är klar, luften krispig och utsikten hänförande i den chilenska sensommarens sol. När jag öppnar ögonen slutar min fantasiresa och jag befinner mig återigen vid mitt skrivbord. Jag hade försvunnit iväg i tanken en stund och mindes en vandring som jag gjorde för några år sedan i Chile. Minnet av resan fick mig att börja tänka på nya resor och jag började i min hjärna planera den där resan till Himalaya som jag alltid har drömt om. I stället för att distraheras av fantasier borde jag ha ägnat mig åt mitt arbete, men oftare än någon kan ana är jag på ett helt annat ställe än min arbetsplats.

Studier har visat att vi ungefär sextio gånger per dag sysselsätter oss med dagdrömmeri om vad vi ska göra eller har gjort.

Det innebär att vi en gång i kvarten flyr från nuet, visserligen ofta i vardagliga tankar om planeringen av vad som snart kommer att hända – men också i större frågor där besluten kan vara livsavgörande.

Minnen figurerar ständigt i vårt medvetande. Lika intresserade som vi är av det förgångna, lika förväntansfulla är vi för de minnen vi ska få. Jag sparar på alldeles för många broschyrer från semestrar, gamla julkort och foton. Mitt vindsförråd

7

liknar ett museum, med den stora skillnaden att där finns inga besökare. Men det är inte bara mina egna minnen som intresserar mig. Precis som de allra flesta föräldrar gör jag allt för att skapa goda minnen för mina barn vid jul, på resor, kalas och i vardagen. Jag läser dessutom romaner, historieskildringar och biografier för att konsumera och njuta av andras minnen.

Och jag är knappast ensam.

Vi är ofta mer upptagna av förväntningar inför kommande minnen eller minnen som vi redan har än av att uppleva vad som händer i nuet. Det beror på att hjärnan till sitt väsen är framtidsfokuserad, initiativrik och ohejdat kreativ. Människor är i ett ständigt behov av att vara kreativa både för att föreställa sig framtiden, men också för att komma på lösningar på problem, hitta på nya produkter och skapa konst. Hela vår tillvaro, allt vi gör och tänker baseras på att minnets mekanismer fungerar mjukt och följsamt och låter hjärnan måla upp bilder och berättelser om vad som ska hända. Allting vi varseblir och tänker är beroende av vad vi tidigare har upplevt och lagt på minnet.

När våra kära minnen spelar med oss är hjärnan en oslagbar spåkula, men även vänner kan ha sina avigsidor. Förutsägelserna blir vinklade och förväntningarna på framtiden uppskruvade, gamla oförrätter tyranniserar våra tankar i åratal och dåliga vanor fäster stenhårt i minnet. Precis så fungerar minnena, de tar oss både in i framtiden och tillbaka i historien. De kastar oss fram och tillbaka från nuet.

Min bok handlar om vårt begär efter nya minnen, hur hjärnan förvandlar och tillrättalägger dem och hur våra minnen påverkar de val vi gör i livet. Dessutom får du en del tips om hur du kan utnyttja de kreativa krafterna i din hjärna på olika sätt.

8

Men hur mycket minns man av en bok då? Tyvärr, och detta känns hårt att erkänna för sig själv som författare, oftast inte särskilt mycket. Min ödmjuka förhoppning är ändå att du ska få några bestående minnen av det jag ska berätta i denna bok. För genom att förstå vårt minne kan vi också bättre förstå oss själva.

Och sen råkar jag kunna några tricks också för vad som får saker att fastna i minnet: Du har härmed blivit varnad!

9

Livslogg

Hela livet har han blickat bort, mot framtiden, mot horisonten…

Aldrig han tänkte på var han var. Vad han gjorde.

– Yoda, Rymdimperiet slår tillbaka

N

ågra veckor efter den stora tsunamin i Japan 2011 reste Becci Manson från New York till Japan för att hjälpa till som volontär. Till vardags arbetade hon med att retuschera bilder för stora modemagasin, men kände att hon ville göra något som var av betydelse för andra. Situationen var extrem i Japan efter tsunamin och mer än femtontusen människor hade dött och hundratusentals hus var raserade. När Becci hjälpte till med att rensa upp i rasmassorna upptäckte hon snart att det bland allt bråte fanns tusentals utspridda fotografier som var svårt vattenskadade och smutsiga. Hon började ta hand om alla fotografier hon kunde hitta och med hjälp från andra volontärer samlade hon ihop flera ton bilder, alltifrån hundraåriga foton till sådana som fortfarande låg i kuvertet från framkallningen.

Eftersom hon är specialist på att retuschera fotografier ville hon använda sina kunskaper för att rädda fotona från att bli förstörda. Hon skickade ut en vädjan till professionella retuschörer runt om i världen och fick många svar från kollegor som hjälpte till helt utan ersättning. Efter tusentals timmar av arbete kunde man rädda över hundratusen foton. När invånarna fick tillbaka sina återställda bilder var det som om de fått tillbaka en bit av sina liv så som de var före katastrofen. Tacksamheten mot Becci och hennes kollegor var enorm.

livslogg

11

Det finns få saker som är oss så kära som våra minnen och vi vill för allt i världen inte bli av med dem. Vad skulle du ta med dig om huset började brinna? Precis som många andra väljer du säkert fotoalbumen eller hårddiskarna med bilder. De är oersättliga och att förlora dem skulle vara som att förlora en stor del av sig själv och sin egen livshistoria. För mig hugger det till i hjärtat varje gång jag tänker på de bilder som raderades när min mobiltelefon gick sönder och ett års bilder för alltid försvann med ögonblicken då min dotter lärde sig cykla och första gången sonen framträdde på skolscenen. Fråga någon vilken sjukdom de mest fruktar och svaret blir väldigt ofta Alzheimers sjukdom, en sjukdom där hjärnan långsamt bryts ned, minnena försvinner och livshistorien suddas ut. Våra minnen är som kyrkornas heliga reliker, vördade och oersättliga kvarlevor från en annan tid som vi aldrig kan komma tillbaka till på något annat sätt än genom tidsresor i tanken. Eftersom våra minnen är så sköra och flyktiga gör vi allt vi kan för att bevara dem. Och där den egna minnesförmågan brister kompenserar vi genom att använda yttre hjälpmedel som souvenirer och foton.

För forskaren Gordon Bell vid Microsoft var det inte minnenas värde som gjorde att han 1998 började lagra alla upptänkliga handlingar och dokument digitalt. Anledningen var att han bestämde sig för att leva ett papperslöst liv. Han började scanna in alla möjliga papper som passerade: brev, biljetter, manualer, årsrapporter, patentansökningar, artiklar, sjukjournaler, mejl och fotografier. Mängden dokument och bilder blev snabbt så stor att han fick anställa en assistent för att hinna med all administration som följde. Några år senare tog han ett avgörande steg när han började registrera varenda händelse och all kommunikation i sitt liv elektroniskt, inte bara papper utan också ljud och bild. Han ville använda möjligheten att

12

minnet, fram och tillbaka

digitalisera minnen för att kunna lagra allt han upplevde i datafiler på sin hårddisk. Därför spelade han in alla sina vardagskonversationer på arbetet och hemma, telefonsamtal, radio- och teveprogram och arkiverade vartenda ord och varenda bild han stötte på. Efter något år drev han sitt projekt ännu ett steg längre när han började använda en kamera i ett halsband som kontinuerligt spelade in ljud och bilder på platser och människor han mötte. Redan för några år sedan hade han samlat på sig kopior på över 220 000 websidor, 50 000 foton, 150 000 mejl och över 2 000 filmer.

Den här företeelsen kallas för lifelogging och Bell är inte den förste som sysselsatt sig med det, men han är den som genomfört det mest målmedvetet. På ett enklare plan är vi alla livsloggare när vi använder sociala medier och registrerar vad vi gör och var vi är, vilka vi träffar och vad vi tänker. Till skillnad från våra hjärnors minnen förblir elektroniska minnen helt oförvanskade och har en detaljrikedom som är ojämförlig.

Snart kommer alla ha möjlighet att registrera varenda detalj i livet och få allt fler tekniska prylar som kan spela in bilder, ljud och elektronisk kommunikation. Det gör att vi lätt kommer att få full tillgång till alla livets upplevelser och få möjlighet att återuppleva allt vi sett, hört och gjort. Bara några knapptryck bort kan vi få återse den första skoldagen, uppleva när vi först träffade vår partner eller följa gamla semesterresor i realtid. Bell har spelat in hela förloppet när han fick en hjärtinfarkt, alltifrån de första bröstsmärtorna tills han forslas på en bår på sjukhuset och får sin behandling. Men vill vi egentligen spara på allt som hjärnan glömmer?

För några år sedan berättade en kvinna i Kalifornien om hur hon kunde livslogga helt utan elektroniska hjälpmedel. Det var den drygt 40-åriga AJ som berättade att hon vid tolv års ålder

livslogg

13

upptäckte något märkligt när hon läste läxor med sin mamma.

Utan att anstränga sig kom hon ihåg exakt vad som hade hänt samma dag ett år tidigare. Det visade sig att hennes goda minne inte bara gällde just den dagen utan nästan allt som hänt henne i stort sett vilken dag som helst. Från fjorton års ålder blev hennes minne ännu bättre och ingenting undslapp henne. Hon började komma ihåg så gott som varenda detalj i livet och det skedde utan någon möda alls.

AJ har själv det superminne som Gordon Bell använder en rad tekniska hjälpmedel för att uppnå och minnet har naturligtvis påverkat hennes liv. Trots sitt lysande minne var hon inte något läshuvud i skolan och hade inte bra betyg. Hon hade lika svårt som alla andra att komma ihåg historiska datum, dikter, främmande språk och naturvetenskapliga fakta. AJ:s förmåga att komma ihåg och minnas detaljer gäller bara självbiografiska händelser som hon tycker desto bättre om att tänka på. Hon ägnar mycket tid åt att återkalla dagar som gått och låter det förgångna spelas upp i huvudet. Hon har sparat ett tusental videoband med teve- och radioinspelningar och dagböcker som innehåller fakta som hon hittat på internet och som hon kan relatera till tidigare minnesbilder. Att bevara sitt förflutna liv har blivit en viktig del i hennes liv, men hon kommer inte bara ihåg goda val och händelser, de dåliga har fäst sig precis lika bra och tankarna på hennes felaktiga livsval och negativa upplevelser har blivit en börda.

När Bell i efterhand gick igenom sina elektroniska livserfarenheter upptäckte han förutom de magiska ögonblicken också livets alla banaliteter. Han upptäckte hur tråkigt, förutsägbart och vardagligt det mesta i våra liv faktiskt är, antingen det handlar om pendlingen till arbetet, hushållsbestyren eller alla andra mänskliga aktiviteter som snabbt försvinner in i glömskan. De ögonblicken utgör minst nittionio procent av vår tid. Den

14

minnet, fram och tillbaka

mänskliga hjärnan har kapacitet att lagra mängder av minnen som hos AJ, men hos de flesta glöms det mesta bort och det är tydligare i dagens samhälle då vi mer än någonsin tidigare oupphörligen sköljs över av information.

Minnena som fastnar är få, men desto kärare. De som handlar om namnen på Sveriges vattendrag eller aminosyrornas kemiska strukturformler hör inte till dem som ligger närmast hjärtat, utan det gör de minnen som bär på vår livserfarenhet och berättar vår livshistoria. Det är minnena som bygger upp vår identitet och berättar för andra och oss själva vilka vi är och vilka vi vill eller anser oss vara. Livsberättelsen handlar om hur vi är förbundna med det förflutna och den bildar de rötter som växer sig långt ned i barndomen och den plats där vi växte upp.

Kalla den jaget, identiteten eller själen. Minnen är inte bara en intrikat väv av information som bildas av begrepp, bilder och kunskaper, de är också historien om ett liv där vi är huvudpersonerna. Tack vare dem upplever vi att jaget är kontinuerligt och beständigt genom livet, även om vi gör om historien allteftersom livet går och ständigt tolkar om livshändelser.

Vi är historieberättande varelser och i berättelsen om oss själva kommer både magiska och hemska upplevelser att vara viktiga stödord. De där nyckelorden i berättelsen kommer vi ofta tillbaka till eftersom de är laddade med mening för oss och det är därför vi har lagt dem på minnet. Skulle vi lägga varenda ögonblick på minnet försvinner de viktiga händelserna.

Ett bröllop blir inte mer värt än en måndagkväll i tvättstugan och de centrala berättelserna i livet skulle aldrig synas. Hjärnan sköter berättandet på samma sätt som när en skicklig författare bygger upp en historia; för att få en berättelse med driv tas ovidkommande detaljer bort och de viktiga händelserna lyfts fram.

Vi är långt ifrån superrealismens detaljrikedom – det skulle helt enkelt bli för tråkiga historier.

livslogg

15

Utan abstraktionerna och de stora mönstren skulle meningen med viktiga händelser helt försvinna och det är därför minnen smälter samman till de stora livshändelser som utgör kapitel i livsberättelsen. Vi delar gärna in livet i olika avgränsade skeenden, alltifrån skolgång, lumpen, studier, småbarnsår och så vidare. Livets olika stadier är uppbyggda av egna erfarenheter, familjemytologier, foton, berättelser och egna tolkningar i en enda röra. Tänk bara på hur vi efter hand kommer ihåg våra egna berättelser om händelser, mer än händelserna själva, när vi berättar för andra om våra upplevelser.

Det första jag vill att du ska komma ihåg – långt efter att du läst färdigt den här boken – är att det förflutna, dina minnen, är en konstruktion. Efterkonstruktionerna stämmer inte alltid med vad som faktiskt har hänt, även om de oftast brukar utgå från det. Minnena omvandlas hela tiden i en aldrig avslutad kreativ process för att passa in i den nuvarande livsberättelsen om vad vi tycker och tänker. Med en rekonstruerad och friserad verklighet löper vi också risk att fatta beslut på grunder som är lösare än vi tror. Samtidigt är det en fantastisk egenskap som låter oss förvandla våra negativa minnen. Att vara glömsk kan vara bra, och ibland helt livsavgörande.

Tillbaka till framtiden Den viktigaste anledningen till att vi har minnen är inte att vi ska tänka tillbaka på dem. Vi skapar dem av erfarenheter för att anpassa oss till framtiden. Hur vi ser på framtiden och hur vi målar upp möjliga bilder av vad som kommer att hända påverkas en hel del av våra erfarenheter. Det märker man bland annat när man läser äldre framtidsskildringar som ofrivilligt blir en egen humorgenre. Det kan bli som när forskare gav sin bild av framtiden i boken Sverige år 2000. Boken skrevs 1969 och innehåller framtidsvisioner av tjugofyra svenska

16

minnet, fram och tillbaka

forskare, ingenjörer och generaldirektörer. När bilden målas upp möter man en blandning av underhållande science fiction och svartsynta dystopier. I dåtidens framtid löper all biltrafik under jorden, trottoarerna har rullande transportband, trafiken är tyst och avgasfri och helikoptrar är i allmänt bruk för transporter. Man använder engångskläder gjorda av papper, maten är framställd ur råolja och robotslavar dukar, bäddar och städar i hemmet. Elektroniska mikromottagare kan opereras in i hjärnan för att programmera datorer med och foster ges intelligenssprutor som höjer IQ med femtio procent.

Någon ser det som en självklarhet att alla har livslön. Nobelpristagaren Arne Tiselius leker med den minst sagt absurda tanken att krympa människor till fem centimeters storlek för att råda bot på världssvälten. Samtidigt ser flera av experterna hur världen förgiftats med DDT och hur krig med interkontinentala atomstridsspetsar utspelar sig mellan de diktatoriska kontrollsamhällen som brett ut sig.

Experterna gjorde visserligen också en hel del riktiga prognoser om hur världen skulle se ut trettio år senare, men mycket var helt missvisande och sa mer om den egna tidens framstegsoptimism och tilltro till den nya tekniken.

Att det fungerar så här beror på – och detta är det andra jag vill att du som läsare ska minnas – att dina minnen används för att konstruera bilder av framtiden. Minnen av händelser inpräglas av en sjöhästformad del i hjärnan som kallas hippocampus och den används också för att skapa framtidsvisioner som vi kan handla efter. Man får minnen av många trevliga och mindre trevliga händelser, men minnen är så mycket mer än det vi minns av olika episoder i livet. Kraften hos känslor och inlärda vanor gör inte alltid mycket väsen av sig, men styr oss mer än vi vill erkänna.

livslogg

17

Minnets tyranni Kyrkofadern Augustinus var den som införde vårt moderna sätt att se på tiden. Han var biskop i det romerska rikets huvudstad i Afrika och är mest känd som författare till boken Bekännelser, västerlandets första självbiografi. Boken kom ut år 398 och handlar framför allt om Augustinus andliga utveckling, men efter den självbiografiska delen följer några kapitel med bibelutläggningar där han kommer in på frågan om vad tid är. För att förstå det vill han först ta reda på hur långt nuet är. Är det en timme, en minut, en sekund eller är det ännu kortare? Hans svar på frågan blir till slut att nuet inte kan ha någon utsträckning alls i tiden. Nuet är bara övergången mellan framtid och dåtid och så kort att det bara utgör gränslinjen som skiljer dem åt. Det är precis den punkt där framtiden blixtsnabbt blir till det förflutna. Augustinus nästa fråga är vad som finns före och efter nuet och där är svaret att varken framtiden eller det förgångna egentligen existerar, de finns bara som minnen vi återkallar eller som förväntningar av vad som ska ske längre fram. Förväntan på framtiden övergår i upplevelsen av nuet och nuet blir till minnen. För Augustinus (och oss andra) är livet bara minnen, förutom det ögonblick som passerar så snabbt att man knappt hinner fånga det. Nuet kan på ett filosofiskt plan definieras som gränsen mellan fram- och dåtid, men i hjärnan är det lite längre än så. Det är olika långt för olika människor, men sällan mer än några sekunder; det är den tid hjärnan kan hålla kvar en tanke utan att vi börjar upprepa den eller lagra den i långtidsminnet. Efter en kort stund klingar upplevelsen bort och det gamla har ersatts med nya intryck som fyller upp ett nytt nu. När jag träffar någon för första gången och hör namnet utan att aktivt lägga det på minnet, försvinner det retligt nog inom några sekunder och jag får fråga efter namnet igen efter en stund. Under en livstid

18

minnet, fram och tillbaka

upplever vi flera miljoner ögonblick som kallas nu och det är i dessa ögonblick vi faktiskt upplever världen. Här och nu.

Nästan alla vill vara mer närvarande i nuet och uppleva de underbara ögonblick av flow som kan uppstå när vi målar, spelar musik eller sportar. Det är tillstånd av total uppmärksamhet då vi går in i uppgiften och stänger ute alla andra tankar. Vad som händer är att den fullständiga koncentrationen motar bort minnets försök att tränga sig på och påverka upplevelsen. Samma närvaro i nuet ser man hos barn som är uppslukade av sina lekar, där den verkliga världen helt försvinner.

Det är också helt centralt inom flera former av meditation att fokusera på vad som händer här och nu utan att låta tankarna vandra iväg. Buddhismen lär ut hur man kan få en medveten närvaro i nuet och bli av med bindningen till begären som får oss att hela tiden leta efter något nytt som är lite bättre än det vi redan har. Mindfulness försöker på samma sätt lära oss att vara deltagande i ögonblicket och inte hela tiden blicka bort mot något annat. Där är syftet att bli av med oro för framtiden och att inte älta oförrätter och reta sig på saker som hänt och som man inte kan göra någonting åt. Att vara i nuet gör att man kan skaka av sig minnets negativa kraft över tanken och många upplever hur det minskar stress och negativa känslor och förstärker positiva stämningslägen.

Dessvärre är vår hjärna rastlös till sin natur. Det borde kunna räcka med att leva här och nu utan att tänka på underbara framtida upplevelser som kan bli av om vi åker på resor, skaffar ett nytt arbete, träffar en ny partner eller köper en ny bil. Och varför måste vi älta och gräma oss över det som redan hänt och som vi inte kan göra något åt? Anledningen till framtidstänkandet är vår ständiga förhoppning om att alla dessa upplevelser kommer att ge oss ett lyckligare liv än vi har nu – vem skulle inte må bra av att bo i ett varmt land vid Medelhavet och spela golf varje

livslogg

19

dag? Och det blir inte lättare av all underhållning och reklam som spelar på vårt missnöje med nuet.

Naturligtvis vill vi göra val som gör oss lyckliga, men frågan är också vad lycka är. Alla har upplevt det och har en intuitiv känsla för vad det är, men när vi ska förklara det kommer vi till korta. Lyckan är svår att greppa och det gör att vi har så svårt att ta beslut som leder till detta tillstånd. Är lycka och lyckorus samma sak? De flesta skulle nog svara nej, men vår hjärna har svårt att hålla isär begreppen. Den har lättare att längta till njutningens starka rus än till ett långvarigt tillstånd av lycka.

Orsaken är att hjärnan tilltalas mer av direkt välbehag än vad som kan ge lycka på sikt.

Framtiden är ingenting annat än en förväntan om kommande minnen. Den förväntan som Augustinus talar om riktar hela tiden vår uppmärksamhet bort från nuet och mot något som ska komma eller redan har hänt – och enligt studier gör vi det flera gånger i timmen, varje dag, året runt. Minnet tyranniserar upplevelsen av nuet och det är nästan omöjligt att undvika den här tyrannen utan lång tids träning. Men det finns också en funktion med rastlösheten. Den behövs för att vara kreativ och tänka nytt. Hos våra förfäder behövdes den för att kunna anpassa sig till nya situationer och miljöer, för att skaffa mat, bygga bostäder och för att överleva en kall och lång vinter. Den dystra motsatsen till hjärnans rastlösa initiativförmåga är den förlamande apatin som uppstår till följd av demenssjukdomar.

När vi ger oss av från nuet är det för att skapa berättelser om oss själva, både när vi är vakna och på natten när vi drömmer. Vi är besatta av berättelser redan från barndomen då historier om gott och ont, konflikter och vänskap, spontant uppstår i lekar. Senare i livet behåller vi intresset för att lyssna på andras historier, både för att de kan vara underhållande men också lärorika eftersom vi kan använda oss av andras erfarenheter i stället för att behöva göra

20

minnet, fram och tillbaka

om samma misstag själva. Innan skrivkonsten fanns var muntlig överföring av kunskap det enda sättet att förmedla kulturarvet och de historier som berättades innehöll den samlade kunskapen om hur vi ska handla, hur samhällen styrs och hur teknik används.

Fortfarande använder vi dagligen olika sorters berättelser som ger både mening åt tillvaron och kunskap om världen. De berättelser som handlar om oss själva och vår utveckling målas titt som tätt upp i tanken och skapas av hjärnans ohejdbara kreativitet med minnen.

Det finns också något djupt lustfyllt i att planera för framtida minnen. Tänk bara på semesterresan som aldrig är så bra som när du håller på att planera den. Begäret efter minnen som blir berättelser är outsläckligt.

Innan vi går vidare in på vad framtidsminnen är, vill jag att du ska komma ihåg följande: Du kan lära dig förstå hur din kreativa hjärna skapar och omskapar minnen, och sedan utnyttja den positiva kraften i det. Genom att förstå hur ditt minne fungerar kan du fatta bättre beslut och blir mer kreativ.

I förlängningen handlar det om att leva lite mer i nuet och lite mindre i dina minnen.

livslogg

21