1
Räden
Katt lyfter på nosen för att vädra i den lätta vind som knappt fyller seglen och öppnar sin skära lilla mun för att prata. "Miou miou", säger han, och jag vet vad han tänker: vi är nästan framme. Han är på ett ganska konstigt humör, otålig och nervös, som när en svår vind är på väg. Det kanske bara är för att vi har varit ute en hel dag och inte fångat något, för det är inte likt oss. Jag kommer att få en utskällning för det av kaptenerna när jag är hemma igen: "Vad har du gjort med den där katten då, stoppat hans nos full med sand?" Ytterligare en ursäkt att hålla mig borta från de stora skeppen och kvar på den här jollen som knappt rymmer nät och korgar, och så oss till på köpet. Vi löper fram längs kusten så snabbt som den lilla vinden bär oss. Här omkring finns det bara kullar och klippor och smala, ste-
9
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 9
2010-06-30 14.16
niga stränder. Inga av de stora bruna mossar eller hopfallna städer som man ser längre österut. Snart kommer vi till udden, och så fort vi kikar runt den kommer vi att se den steniga lilla hamnen. Och vår by som klättrar uppför backen, bort från den. Katt kanske känner lukten av fisk? Fiskrens som ringlar från kajkanten ned i vattnet, fiskfjäll som smyckar stenarna som pärlor. Skrapa, stycka och packa, det är fiskarens dagliga arbete. Och Katt är en favorit med sin fina grå teckning och sjögräsögon. Vem som helst av dem, man eller kvinna, skulle gärna ge honom en godsak och hoppas kunna stjäla honom. Han utnyttjar det så mycket han kan, han fyller magen så ofta det går, men det spelar ingen roll vad de gör och hur mycket fisk de ger honom. Han tackar dem och äter prydligt, och sen kommer han raka vägen tillbaka till mig. Jag släpper ut seglet lite till och försöker fånga den skarpa, salta vinden. Men vi lunkar bara fram i vattnet och skumpar över små vågor, glitterlysande i solen. Katt jamar igen. "Vad är det?" frågar jag, men det vill han inte säga. Han bara sätter framtassarna i fören och står där och piskar med svansen, som om han inte kan komma hem fort nog. Hemma väntar farmor. Hon har reumatism och kan inte ta sig ned till hamnen numera, men hon ser oss från fönstret. "Jag tittar bara på seglen", säger hon alltid. Tittar på båtarna som lägger ut och räknar dem när de kommer in. Varje dag räknar hon dem alltid. "För man kan aldrig lita på havet." Och det ska väl hon veta, eftersom farfar dog så som han gjorde. Farmor var själv fiskare när hon var yngre, och hon jobbade
10
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 10
2010-06-30 14.16
för kapten Greyhand på Annie May. Men hon vill inte att jag ska göra det. "Det sliter ned en och sliter ut en", säger hon. "Titta på mig – femtiofyra år och helt handikappad av reumatism. Är det verkligen vad du vill, flicka? Ett hårt, blåsigt liv och inte mycket mer än stela leder i slutet av det?" Men vad finns det annars? Livet i en gammal by med kullerstensgator, rensa och skrapa och tjäna två pence i veckan? Eller bli tvungen att gifta mig med en bonde och gå och plöja åkrarna? Nä, nej tack! Inte för mig. Dessutom har ju Katt valt ut mig, inte sant? Det måste ju betyda någonting. Den lilla vinden blåser oss förbi stationsudden, en fuktig, grön landklump som havet är på väg att nöta sönder. Förr i världen, före Kraschen, stod det ett stort hus där med jättestora torn som det hela dagarna rykte ur. Det brukade skapa ljus och värme åt alla husen i hela landet. Men det kanske bara är en av farmors gamla historier. Numera är den gamla kraftstationen inte mer än möglig betong, och för varje vinter trillar en liten bit till i havet. Katt vänder på huvudet och tittar på mig. "Miou miou, prrr miou", säger han. Men jag förstår fortfarande inte vad han försöker säga. Han kommer ned från sin utkiksplats och tar ett elegant skutt fram. "Mii-iou!" säger han och ser mig rakt i ögonen. Och sen sträcker han på sig och sätter tänderna i min hand på rorkulten. "Aj!" skriker jag. "Vad gjorde du så där för?" Men det enda jag begriper är att han är upprörd av någon anledning. Det kan vara vad som helst: oväder, valar, att jag missar ett bra stim fisk, att han tycker att vi håller för dålig fart.
11
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 11
2010-06-30 14.16
"Berätta vad det är frågan om!" säger jag. Men han är för uppjagad, han bara tassar i cirklar och morrar. Vid det här laget borde jag kunna förstå vad Katt säger. Det är hela poängen, för en havskatt ska hjälpa till med seglingen och fisket, kunna säga vad som mullrar i havet och vädra sig till en bra fångst under vågorna. Men jag har fortfarande inte fattat. Lun Hindle säger att det är ytterligare ett skäl till att jag inte borde få behålla honom. Han gick runt till nästan alla i byn och pratade om att de borde ta ifrån mig Katt. Men tack och lov försvarade farmor oss, och ingen av de där kaptenerna törs säga emot henne. "Han valde själv Lilly. Och ni vet att man inte kan ändra det om katten väljer." Så sa hon, och hon linkade ända ned till Old Moon där alla satt och drack och rökte och diskuterade det. Jag fick förstås inte komma in, jag som var "bara en liten flicka". Men jag kikade in genom fönstret och såg att alla kaptenerna nickade instämmande, som de vise männen vid jul. Men Lun fortsatte att muttra och gnälla. Han gick till och med och frågade pastorn om det – antagligen hoppades han att jag skulle drivas ut ur byn, som om jag var en häxa eller något. Andy klippte gräset i kanterna av kyrkogården och han berättade det för mig. Lun kommer ditspringande. "Pastor Reynolds! Lilly Melkun har gått och snott en havskatt – hon lockade till sig den från mamman med fisk!" Som om jag skulle ha gjort något sådant! "Och jag har väntat i två år nu, mitt namn står på listan och allt!" Och har du någonsin undrat varför du har fått vänta så länge, Lun? Det är nog ingen katt som vill ha dig, förstår du. I alla fall sa Andy att pastorn bara sa att om något så var det Guds vilja, och sen gick han förargad därifrån. Jag vet inte vad Lun
12
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 12
2010-06-30 14.16
hade väntat sig. Om pastorn hade en kyrka längre inåt land tror jag nog att han skulle säga att havskatter är djävulens redskap. Men det kan han ju inte göra i en fiskeby, eller hur? Inte när alla är beroende av dem för sin egen säkerhet. Det är när vi kommer fram till uddens spets som jag ser det. Ett änglahuvud som guppar förbi på vattnet. Det är snidat i trä, inte särskilt bra, och håret är målat i en konstig röd färg som man aldrig har sett på en verklig person. Att jag vet att det är ett änglahuvud beror bara på att det brukar sitta i fören på Andys jolle, som han har döpt till Angel. Men Andy skulle aldrig ta loss det från sin båt! Han har själv snidat det där huvudet, han satt på farstutrappen och täljde. Till och med när gubbarna som sitter nere i hamnen skrattade och sa att det såg mer ut som en gris än en ängel fortsatte han på det. Vid det här laget morrar Katt och vrålar och hoppar runt som om han var tokig. Jag kan nätt och jämnt hindra honom från att klättra upp på huvudet på mig. Och medan jag försöker hålla honom borta och med vidöppen mun stirrar på huvudet som flyter söderut på väg mot Spanien, så hör jag ett ljud som låter ungefär som "fooff". Uppe på udden. Och den gamla kraftstationen brinner. Det är förstås inte kraftstationen som brinner egentligen. Det är vårdkasen. En stor hög med ved och tändved som hålls torr och uppstaplad på en upphöjd plattform. För en brasa på stationsudden kan de se i Wytham, och då tänder de sin vårdkase. Och sen tänds eldarna längs hela kusten tills de syns från garnisonen i Chichester. Men det finns bara ett skäl att tända vårdkasen, och det är pirater. Nu förstår jag varför Katt har varit så upprörd, och jag blir kallsvettig om händerna. Och när vi vänder runt uddens spets ser jag
13
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 13
2010-06-30 14.16
de sönderslagna båtarna i hamnen och röken som stiger upp från byn. För mycket rök, rök liksom av hus som brinner. Jag tittar från röken till spillrorna av båtarna som flyter i vattnet och sen till vårdkasen som flammar på udden, och jag kan knappt tro det. Jag var bara borta i en dag! Hur kan det här ha hänt på bara en dag? Mer flis och splitter av trä driver förbi, och sen en fiskkorg, och sen en hal torva av något som flyter i vattnet. Jag håller andan tills vågorna rör sig igen och avslöjar att det bara är kläder, inte en kropp. Men det kunde det ha varit. Och antagligen finns det döda kroppar i byn nu om piraterna slog till utan förvarning. Å, bara det inte är farmor, eller Andy, eller Hetty eller ... Jag hoppas att det inte är någon alls, inte ens Lun. Jag lägger om rodret och beger mig hemåt så fort jag kan, så fort den här dumma lilla vinden bär. För att komma in i hamnen måste jag skjuta båten genom ett myller av träspillror. På kajen står en stor samling fiskare – de bara står där, de sorterar inte fisk och lagar inte nät. De har på sig sådana bruna ylletröjor och trasiga byxor som alla fiskare har under sina oljeställ. Som om de har rusat rakt upp ur sängen och ned till kajen. Och allihop stirrar de ut över vattnet, som om de aldrig hade sett det förr. Jag stirrar också, för det finns inte en enda båt som fortfarande är hel. Hela flottan ligger halvvägs uppe på land eller har slagsida, alla master är avbrutna. Det ser ut som om en jätte har stuckit ned handen i byn och krossat alla båtarna till flisor. "Lilly! Lilly!" Där är Andy som vinkar och ropar mitt namn, och hans lock-
14
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 14
2010-06-30 14.16
iga svarta hår sticker upp som en svamp över de andra huvudena. Först blir jag så glad att se honom levande och välbehållen, men sen knyter det sig i magen. För varför vinkar och ropar han åt mig? När vi kommer in mot vågbrytaren hörs ingenting utom krasandet och knarrandet från träspillrorna på vågorna. Jag kan inte komma närmare, inte genom allt träet, så jag reser mig och slänger ut en tamp. Och ett halvdussin fiskare halar in mig, till och med kapten Ainsty som inte har gjort ett handtag på tjugo år. Jag kliver ur båten och går uppför stentrappan till kajen, och Katt traskar efter. Alla bara tittar på mig med tärda, härjade ansikten. Några få skakar på huvudet. "Pirater?" frågar jag. Och några av dem nickar åt mig. "En fruktansvärd, fruktansvärd dag", säger kapten Ainsty, och för en gångs skull låter han inte uppblåst och dryg. "De kom hit i morse, utan minsta varning, kom ur morgondimman", säger John Greenstick. Alla nickar och jämrar sig. Kapten Ainsty lägger en tung hand på min axel. "Lilly, det här har varit en fruktansvärd dag. Nu måste du vara modig." Modig? Panikslaget ser jag mig omkring bland de väderbitna fiskarna, men de vänder snabbt bort blickarna. Bara Andy möter min blick, och jag vet att han kommer att säga det till mig. "Vad är det?" viskar jag, och tårarna börjar droppa ur hans kolsvarta ögon. "Å Lilly", säger han. "Det är din farmor." Och han behöver inte säga mer, för nu knuffar och tränger jag mig ut ur folksamlingen.
15
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 15
2010-06-30 14.16
"Släpp fram mig!" tjuter jag, och sen springer jag med dunsande steg över de släta grå kullerstenarna och rusar uppför trapporna två steg i taget. Förbi snickarverkstadens svarta och brända fasad, runt trasiga möbler, över en sönderriven madrass och den luddiga stoppningen som väller ut på gatstenarna. Bakom mig ropar Andy mitt namn, men ingenting kan få mig att sakta in. Sen är jag hemma. Det svider i bröstet och jag flåsar. Och ytterdörren står öppen och i mitten har den ett hål stort som en yxa. Och när jag springer in ligger farmor där på bordet: med armarna i kors, slutna ögon, blå läppar. Hetty har satt sig på en stol bredvid henne och hennes ansikte är svullet av gråt. Hon reser sig snabbt när jag dundrar in, och på en stund säger hon ingenting, står med öppen mun. Sen jämrar hon sig. "Å Lilly! De hade hört talas om Katt! Ett halvdussin av dem stack iväg från de andra och kom raka vägen upp hit! Du skulle ha sett farmor – hon var som en rasande demon! Men det var en av dem som var ung och elak. Han vägrade att tro på att Katt var ute till havs. Han bara envisades och envisades, sa att hon ljög och slog henne med svärdet ... Och hon ramlade och reste sig inte igen ... Å Lilly, jag försökte rädda henne, men blodet bara rann ..." Hon gråter, och jag gråter, och Andy kommer in och han gråter. Och Katt kilar in, och han jamar och jamar. Och jag lägger armarna om farmors stackars kalla kropp, klamrar mig fast vid henne som jag har gjort så många gånger förr. Men hon kramar mig inte, smeker inte mitt hår eller säger att allt ordnar sig. Men ändå håller jag om henne. Jag håller om henne hårt i det mörka lilla rummet, för hur ska jag någonsin kunna släppa henne?
16
Piraternas fange inl 24 juni_t.indd 16
2010-06-30 14.16