9789170017780

kapitel 1

ag håller hårt om pluntan trots att värmen från teet för länge sedan läckt ut i den iskalla luften. Mina muskler är hårt spända mot kylan. Om en flock vildhundar dök upp nu skulle jag inte ha en chans att hinna klättra upp i ett träd innan de anfaller. Jag borde resa mig, röra på mig och mjuka upp mina leder. Men i stället sitter jag lika orörlig som stenen under mig, medan gryningen börjar lysa upp skogen.

Solen kan jag inte kämpa emot. Jag kan bara maktlös se på medan den släpar in mig i en dag som jag fasat för i månader.

Mitt på dagen kommer alla att ha samlats vid mitt nya hus i Segrarbyn. Då har reportrarna, kamerateamen och min gamla eskort Effie Trinket anlänt från huvudstaden till Distrikt 12. Jag undrar om hon fortfarande har på sig den där fåniga rosa peruken eller om hon ståtar med någon annan onaturlig färg särskilt för segerturnén. Det finns andra som kommer att vänta där också: Betjäningen som ska passa upp på mig under den långa tågresan. Assistenterna som ska preparera mig och försköna mig inför mina offentliga framträdanden.

Min stylist och vän Cinna, vars fantastiska kreationer gjorde att publiken började lägga märke till mig i Hungerspelen.

Om jag fick bestämma själv skulle jag helst vilja glömma spelen helt och hållet. Aldrig tala om dem och låtsas att hela tävlingen bara var en mardröm. Men segerturnén gör det omöjligt. Turnéns strategiska placering halvvägs mellan de årliga spelen är regeringens sätt att hålla fasorna i färskt minne. Vi i distrikten ska inte bara påminnas om vilket järngrepp vi sitter i, vi tvingas dessutom att fira det under segerturnéerna. Och i år är jag en av showens stjärnor. Jag måste resa från distrikt till distrikt och stå framför de jublande folkmassorna

J

7

Fatta eld_inlaga.indd 7

09-09-08 10.23.42

som i hemlighet avskyr mig, jag måste se ner i ansiktena på dem vars barn jag har dödat …

Solen envisas med att fortsätta stiga så jag tvingar mig upp på fötter. Alla leder klagar och mitt vänstra ben har varit domnat så länge att jag måste gå av och an i flera minuter för att återfå känseln i det.

Jag har varit i skogen i tre timmar men eftersom jag inte gjort några egentliga försök att jaga kommer jag att återvända tomhänt. Det spelar inte längre någon roll för min mor och min lillasyster Prim.

De har råd att köpa kött från slaktaren i centrum även om vi allihop föredrar färskt vilt. Men min bäste vän Gale Hawthorne och hans familj är beroende av vad jag kan förse dem med. Jag kan inte svika dem. Jag påbörjar den en och en halv timme långa vandringen för att kolla våra fasta snaror. Förr, när vi gick i skolan, hade vi tid att kolla snarorna, jaga och samla växter på eftermiddagarna och ändå hinna tillbaka för byteshandel i centrum. Men nu när Gale har börjat jobba i gruvan – och jag ändå är sysslolös hela dagarna – har jag tagit över jobbet.

Vid det här laget har Gale stämplat in på jobbet, tagit den åksjuke­ gungande hissen ner i jordens innandöme och står redan och hackar i stenkolsskiktet. Jag vet hur det är därnere. Varje läsår gjorde hela klassen studiebesök i gruvan. När jag var liten var det bara obehagligt med de klaustrofobiska tunnlarna, den unkna luften och det kvävande mörkret som omgav oss. Men efter att min far och flera andra gruvarbetare dödats i en explosion kunde jag knappt tvinga mig själv in i hissen. Jag fick fruktansvärd ångest inför det årliga besöket. Två gånger blev jag så sjuk att min mor höll mig hemma eftersom hon trodde att jag fått influensa.

Jag tänker på Gale. Det är bara i skogen han lever upp, ute i den friska luften med solsken och rent, porlande vatten. Jag förstår inte hur han står ut. Eller … jo, det gör jag. Han står ut eftersom det är enda sättet att skaffa mat till hans mor och två yngre syskon. Och jag har hinkvis av pengar, bra mycket mer än som behövs för att livnära båda våra familjer, men han vägrar ta emot ett enda öre. Det var svårt 8

Fatta eld_inlaga.indd 8

09-09-08 10.23.42

nog att få honom att gå med på att jag jagar åt dem, fastän han säkerligen skulle ha försett mor och Prim med mat om jag blivit dödad i spelen. Jag säger att han gör mig en tjänst, att jag blir galen av att bara sitta still hela dagarna. Ändå överlämnar jag aldrig jaktbytet medan han är hemma, vilket inte är svårt att undvika – han arbetar tolv timmar om dagen.

Enda gången jag verkligen kan umgås Gale nu för tiden är om söndagarna när vi ses uppe i skogen för att jaga tillsammans. Det är fortfarande veckans bästa dag, men det är inte som förr, när vi kunde prata med varandra om allt. Till och med det har spelen förstört. Jag hoppas hela tiden att allt så småningom ska bli som vanligt mellan oss, men innerst inne vet jag att det är omöjligt. Det går inte att vrida klockan tillbaka.

Fällorna ger bra utdelning: åtta kaniner, två ekorrar och en bäver som simmat in i en ståltrådsanordning Gale själv designat. Han är fenomenal när det gäller snaror. Dem riggar han med småträd som han böjt ner så att de rycker bytet utom räckhåll för rovdjuren. Han kan balansera stockar med hyperkänsliga utlösningsmekanismer i form av kvistar och fläta rymningssäkra korgar att fånga fisk i. Medan jag går från snara till snara och varsamt gillrar var och en på nytt tänker jag att jag aldrig kommer att kunna kopiera hans förmåga att balansera en fälla. Jag har inte heller hans känsla för var bytet korsar stigen.

Det kräver mer än erfarenhet, det måste vara en gåva man föds med, på samma sätt som jag kan lägga ner ett djur med första pilen, även när det är nästan nermörkt.

När jag väl är framme vid stängslet som omgärdar Distrikt 12 står solen högt på himlen. Som alltid lyssnar jag ett ögonblick, men det hörs inget surr av elektricitet från gallret. Så är det nästan alltid, trots att strömmen egentligen ska vara påslagen dygnet runt. Jag ålar mig genom hålet under stängslet och kommer upp vid Ängen, bara ett stenkast hemifrån. Från mitt gamla hem. Vi får ha kvar huset eftersom det officiellt sett är bostad åt mor och min lillasyster. Om jag skulle dö här och nu blir de tvungna att flytta tillbaka hit. Men till 9

Fatta eld_inlaga.indd 9

09-09-08 10.23.42

dess är de nöjda och belåtna med att bo i det nya huset i Segrarbyn och det är bara jag som använder den lilla stugan där jag växte upp.

För mig är det här mitt riktiga hem.

Nu går jag dit för att byta kläder. Fars gamla skinnjacka byts mot en fin yllekappa som alltid känns för trång över axlarna. Mina slitna jägarkängor byter jag mot ett par dyra maskintillverkade skor som mor tycker är mer passande för en person i min ställning. Jag har redan stuvat undan pil och båge i ett ihåligt träd i skogen. Trots att tiden rinner iväg tillåter jag mig själv att sitta ner en stund i köket. Det känns övergivet utan eld i spisen och duk på bordet. Jag sörjer mitt gamla liv här. Vi hade knappt så vi klarade oss, men jag visste var jag hörde hemma och hade min bestämda plats i det tätt sammanvävda tyg som var vårt liv. Jag önskar att jag kunde få det tillbaka, för så här i efterskott inser jag hur tryggt det var, jämfört med hur det är nu, när jag är rik och berömd och myndigheterna i huvudstaden hatar mig så.

Ett ylande läte vid bakdörren kräver min uppmärksamhet. Jag öppnar den och hittar Smörblomma, Prims skabbiga gamla hankatt.

Han tycker nästan lika illa om det nya huset som jag och sticker alltid sin väg när min syster är i skolan. Vi har aldrig varit särskilt förtjusta i varandra, men nu har vi fått ett nytt band mellan oss. Jag släpper in honom, matar honom med en bit bäverfett och kliar honom till och med mellan öronen ett tag. «Du är anskrämlig, det vet du va?» frågar jag. Smörblomma puffar på min hand för fler smekningar men vi måste ge oss av. «Kom här.» Jag hystar upp honom med en hand, tar min jaktväska i den andra och bär ut båda ut på gatan. Katten sliter sig loss och försvinner bakom en buske.

Skorna klämmer mina tår medan jag går med krasande steg längs den kolstybbstäckta gatan. Jag genar längs gränder och över bakgårdar och är framme vid Gales hus på nolltid. Hans mor Hazelle ser mig genom fönstret där hon står lutad över diskbänken. Hon torkar händerna på förklädet och försvinner för att möta mig vid dörren.

Jag tycker om Hazelle. Respekterar henne. Den explosion som dö10

Fatta eld_inlaga.indd 10

09-09-08 10.23.42

dade min far tog även hennes mans liv och lämnade henne ensam med tre pojkar. Bara några dagar efter olyckan födde hon sitt fjärde barn. Mindre än en vecka efter nedkomsten var hon ute på gatorna, på jakt efter arbete. Gruvan var inget alternativ eftersom hon hade ett spädbarn att ta hand om, men hon lyckades få bykjobb hos en del av stadens köpmän. Gale, som med sina fjorton år var äldsta barnet, blev familjens huvudförsörjare. Han var uppskriven för tesseras som berättigade dem till en mager ranson säd och olja i utbyte mot att hans namn nedtecknades på några extra lotter vid slåtterceremonin. Dessutom var han redan på den tiden skicklig med sina snaror. Men det räckte inte långt för en familj på fem personer, så Hazelle fick gno vid tvättbrädan tills fingrarna blödde. Om vintrarna var hennes händer så röda och spruckna att de blödde vid minsta beröring. Så skulle det fortfarande ha varit om det inte var för salvan min mor kokar ihop åt henne. Men Hazelle och Gale är fast beslutna att tolvårige Rory, tioårige Vick och fyraåriga Posy aldrig någonsin ska behöva skriva upp sig för tesseras.

Hazelle ler när hon ser mitt jaktbyte. Hon tar bävern i svansen och känner på dess vikt. «Han blir fin i en gryta.» Till skillnad från Gale har hon inga problem med vår jaktöverenskommelse.

«Bra skinn också», svarar jag. Jag blir lugnare av att vara hemma hos Hazelle och diskutera jaktlyckan så som vi alltid har gjort. Hon häller upp örtte åt mig och jag slår tacksamt mina frusna händer om muggen. «Vet du, när jag kommer tillbaka från turnén funderar jag på att ta med mig Rory ut någon gång efter skolan. Kanske lära honom skjuta.»

Hazelle nickar. «Det vore bra. Gale har tänkt göra det, men han har bara sina söndagar och jag tror han helst vill ägna dem åt dig.»

Hur fånigt det än är så kan jag inte hejda rodnaden som blossar på mina kinder. Det finns knappt någon som känner mig så väl som Hazelle. Hon vet precis vilka band som finns mellan mig och Gale.

Jag är övertygad om att många utgick ifrån att vi skulle gifta oss så småningom, även om jag själv aldrig tänkte på det. Men det var före 11

Fatta eld_inlaga.indd 11

09-09-08 10.23.42

hungerspelen, innan min medspelare Peeta Mellark tillkännagav att han var vansinnigt förälskad i mig. Romansen mellan oss blev nyckeln till vår överlevnad inne på arenan. Det var bara det att för Peeta handlade det inte alls om taktik och för egen del vet jag inte vad det var. Men numera vet jag att det inte var något annat än smärtsamt för Gale. Det gör ont i bröstet på mig vid tanken på att Peeta och jag måste visa oss som älskande igen under segerturnén.

Jag stjälper i mig teet fastän det är för hett och skjuter ut stolen från bordet. «Jag måste gå. Måste göra mig presentabel för kamerorna.»

Hazelle kramar om mig. «Njut av maten.»

«Absolut», säger jag.

Min nästa anhalt är Hällen, där jag förr alltid brukade idka byteshandel. För många år sedan var Hällen ett stort kolmagasin. När det övergavs började det användas för illegal handel och till slut övergick det till att bli distriktets svarta marknad. Och jag lär väl höra hemma bland de andra halvkriminella elementen som idkar byteshandel där.

Genom att jaga i skogen runt Distrikt 12 bryter jag mot åtminstone ett dussin lagar och riskerar dödsstraff.

Trots att ingen någonsin säger något om det, så står jag i skuld till folk på Hällen. Gale har berättat att Flottiga Sae, den gamla gumman med soppköket, startade en insamling för att sponsra mig och Peeta under spelen. Det var inte meningen att det skulle spridas utanför Hällen, men en massa andra hörde talas om det och lämnade bidrag. Jag vet inte exakt hur mycket det handlade om, men alla gåvor inne på arenan är omåttligt dyra. Såvitt jag vet kan det ha varit deras bidrag som gjorde att jag överlevde.

Det känns fortfarande underligt att dra upp ytterdörren med en tom jaktsäck, utan något att byta med, och i stället känna penningpungen tynga mot höften. Jag försöker handla från så många stånd som möjligt och sprider ut mina inköp av kaffe, bullar, ägg, garn och olja. Till sist köper jag tre flaskor brännvin av Ripper, en enarmad kvinna som råkat ut för en gruvolycka men hittat ett smart sätt att överleva på.

12

Fatta eld_inlaga.indd 12

09-09-08 10.23.42

Spriten är inte till min familj. Den är till Haymitch, som var handledare åt Peeta och mig i spelen. Han är vresig, våldsam och full nästan jämt. Men han gjorde sitt jobb – mer än sitt jobb – genom att se till att spelen för första gången fick två segrare. Så vem Haymitch än är, står jag i skuld till honom också. För alltid. Jag köper spriten eftersom hans tog slut för några veckor sedan. Då drabbades han av abstinensbesvär, skakade och skrek åt skräckinjagande saker bara han kunde se.

Han skrämde livet ur Prim och ärligt talat var det inte så kul för mig heller att se honom i det tillståndet. Efter det har jag liksom bunkrat dricka om det skulle bli så att han får ont om det på nytt. Överste fredsväktaren Cray rynkar pannan när han ser mig med flaskorna. Han är en äldre man med några få silverfärgade hårslingor kammade i sidled över ett högrött ansikte. «Det där är för starka grejor för dig, flicka lilla.» Han borde veta. Bortsett från Haymitch har jag aldrig träffat någon som dricker så mycket som Cray. «Äsch, mor använder det till mediciner», säger jag likgiltigt.

«Ja, det kan nog ta kål på det mesta», säger han och daskar ett mynt i bordet för att få en egen flaska.

När jag kommer fram till Flottiga Saes stånd hoppar jag upp och sätter mig på disken och beställer lite soppa som ser ut att vara en blandning av kalebass och bönor. En fredsväktare som heter Darius kommer fram och beställer en skål medan jag äter. Han är en av mina favoriter bland brottsbekämparna, en av de där som egentligen aldrig utnyttjar sin ställning och oftast går att skämta med. Han är antagligen runt tjugo men verkar inte mycket äldre än jag. Med sitt leende och det röda håret som spretar åt alla håll ger han ett pojkaktigt intryck.

«Borde inte du sitta på ett tåg?» frågar han mig.

«De hämtar mig vid middagstid», svarar jag.

«Borde du inte se lite bättre ut», viskar han högt. Trots mitt dåliga humör kan jag inte låta bli att le åt att han retas med mig. «Kanske en rosett i håret eller så?» Han snärtar till min fläta och jag slår bort hans hand.

13

Fatta eld_inlaga.indd 13

09-09-08 10.23.42

«Oroa dig inte. När de är färdiga med mig kommer du inte att kunna känna igen mig», säger jag.

«Bra», säger han. «Och visa lite distriktsstolthet för en gångs skull, miss Everdeen!» Med låtsat ogillande ruskar han huvudet mot Flottiga Sae och går tillbaka till sina vänner.

«Jag vill ha tillbaks den där skålen», ropar Flottiga Sae efter honom, men hon skrattar och verkar inte särskilt angelägen. «Ska Gale vinka av dig?» frågar hon mig.

«Nej, han fanns inte med på listan», säger jag. «Men jag träffade honom i söndags.»

«Han borde ha hamnat på listan. Han är ju din kusin och allt», säger hon syrligt.

Det där är ännu en lögn hopkokad av regimen. När jag och Peeta var bland de sista åtta överlevande i hungerspelen skickades reportrar ut för att göra personliga reportage om oss. Alla hänvisade reportrarna till Gale när de frågade efter vänner till mig. Men att ha Gale som bästa vän rimmade illa med min romans inne på arenan. Han var för stilig, för manlig och inte det minsta villig att le och spela trevlig inför kamerorna. Men vi är väldigt lika, typiska Sömmenbor. Mörkt hår, olivfärgad hud, grå ögon. Något snille utsåg honom till min kusin. Jag visste inget om det förrän vi kom hem. På perrongen vid tåget sa mor: «Dina kusiner längtar så efter att få träffa dig!» När jag vände mig om stod Gale och Hazelle och alla barnen där och väntade på mig.

Vad kunde jag göra annat än att spela med?

Flottiga Sae vet att vi inte är släkt, men till och med en del som har känt oss i åratal verkar ha glömt att vi inte är det.

«Jag önskar att allt vore överstökat», viskar jag.

«Jag förstår», säger Flottiga Sae. «Men du måste igenom det för att det ska vara över. Bli inte sen nu.»

Det börjar snöa lätt medan jag går mot Segrarbyn. Det är en dryg halvkilometer från torget i centrum, men det känns som en helt annan värld. Byn är ett eget litet samhälle, byggt runt en vacker allmänning med prunkande blombuskar. Den har tolv hus, varav nio alltid 14

Fatta eld_inlaga.indd 14

09-09-08 10.23.42

har stått tomma. Alla husen är stora nog att rymma tio sådana stugor som den jag växte upp i. De tre som används tillhör Haymitch, Peeta och mig.

De hus som bebos av min familj och Peeta ser varma och inbjudande ut. Det är tänt i fönstren, det ryker ur skorstenarna och ytterdörrarna är prydda med färgglada sädeskärvar inför den kommande skördefestivalen. Haymitchs hus däremot ger intryck av att vara övergivet och vanskött, trots att det är en förvaltare som sköter om det.

Innan jag skjuter upp ytterdörren stålsätter jag mig mot den motbjudande upplevelse som väntar.

Jag rynkar näsan på en gång. Det luktar avskyvärt. Haymitch vägrar låta någon annan städa och gör ett dåligt jobb själv. Under åren har odörer av sprit och spyor, kokt kål och bränt kött, otvättade kläder och musspillning blandats till en stank som får mina ögon att tåras. Jag vadar genom en röra av gamla förpackningar, krossat glas och ben mot det ställe jag vet att jag kommer hitta Haymitch. Han sitter vid köksbordet med armarna utbredda över bordsskivan, ansiktet i en pöl av sprit och snarkar så hela huset skakar.

Jag petar honom på axeln. «Upp med dig!» säger jag högt, för jag har lärt mig att det inte finns något skonsamt sätt att väcka honom.

Snarkandet upphör, som om han undrar vad som står på, men snart snarkar han vidare. Jag knuffar honom hårdare. «Upp med dig, Haymitch. Det är turnédag i dag!» Jag tvingar upp fönstret och tar några djupa andetag av den friska luften. Med fötterna rotar jag igenom soporna på golvet och hittar en kaffepanna av plåt som jag fyller vid diskhon. Elden i spisen har inte slocknat helt och jag lyckas lirka liv i de få glödande kolbitarna. Jag häller lite malt kaffe i pannan, så pass mycket att det ska bli en stark och bra brygd, och sätter pannan på spisen.

Haymitch är fortfarande död för omvärlden. Eftersom inget annat har fungerat fyller jag en balja med iskallt vatten, häller det över hans huvud och studsar utom räckhåll. Ett gutturalt djuriskt läte stiger upp ur hans strupe. Han flyger upp och sparkar sin stol tre meter 15

Fatta eld_inlaga.indd 15

09-09-08 10.23.42

bort samtidigt som han svingar en kniv. Jag glömde att han alltid sover med kniv i handen. Jag borde ha bänt den ur hans grepp men jag har haft mycket att tänka på. Han spottar ur sig svordomar och hugger i luften några gånger innan han tar sitt förnuft till fånga. Efter att ha torkat ansiktet på skjortärmen vänder han sig mot fönsterbrädan där jag sitter uppflugen för att kunna göra en snabb sorti.

«Vad håller du på med?» sluddrar han.

«Du sa åt mig att väcka dig en timme innan kamerorna kommer», säger jag.

«Va?» säger han.

«Din egen idé», envisas jag.

Nu börjar han minnas. «Varför är jag alldeles blöt?»

«Jag lyckades inte skaka liv i dig», säger jag. «Du vet att om du vill bli gullad med ska du be Peeta.»

«Be mig om vad då?» Blotta ljudet av hans röst får det att knyta sig i magen på mig av otrevliga känslor som skuld, ledsnad och rädsla. Och längtan. Jag kan lika gärna erkänna att det finns lite av den varan också. Men den har för mycket konkurrens för att någonsin kunna ta överhanden.

Jag ser på Peeta som går fram till bordet där solljuset från fönstret lyser upp den gnistrande nysnön i hans blonda hår. Han ser stark och frisk ut, så olik den sjuke, svältande pojke jag kände inne på arenan.

Det märks knappt längre att han haltar. Han lägger en limpa nybakat bröd på bordet och håller ut handen mot Haymitch.

«Jag skulle ha bett dig väcka mig utan att ge mig lunginflammation», svarar Haymitch och överlämnar sin kniv. Han drar av sin smutsiga skjorta, blottar en lika solkig undertröja och torkar sig med den del av skjortan som inte blivit blöt.

Peeta ler och sköljer Haymitchs kniv i sprit från en flaska på golvet. Han torkar rent bladet på nederdelen av sin skjorta och skivar brödet. Peeta håller oss alla med nybakat bröd. Jag jagar. Han bakar.

Haymitch dricker. Vi har våra egna små sätt att hålla oss sysselsatta och undvika att tänka på tiden som deltagare i hungerspelen. Det 16

Fatta eld_inlaga.indd 16

09-09-08 10.23.43

är inte förrän Peeta gett Haymitch skalken som han ens ser på mig.

«Vill du ha en bit?»

«Nej, jag åt på Hällen», säger jag. «Men tack ändå.» Rösten låter inte som min egen, tonfallet är alldeles för formellt. Så låter jag varje gång jag talar med Peeta efter att kamerorna slutade filma vår lyckliga hemkomst och vi återvände till våra riktiga liv.

«För all del», svarar han stelt.

Haymitch kastar ifrån sig skjortan någonstans i röran. «Brrr. Ni två måste allt värma upp ordentligt före utsändningen.»

Han har naturligtvis rätt. Publiken förväntar sig att få se samma par turturduvor som vann hungerspelen, inte två människor som knappt kan se varandra i ögonen. Men jag svarar bara «Ta ett bad Haymitch» och svingar mig ut genom fönstret. Jag landar på marken och går tvärs över allmänningen mot mitt hus.

Ett snötäcke har hunnit lägga sig på marken och jag lämnar fotspår efter mig. Vid ytterdörren stannar jag till för att befria mina skor från snöslasket innan jag går in. Mor har arbetat dag och natt för att göra allting perfekt för kamerorna, så det är en dålig tidpunkt att lämna spår på hennes blanka golv. Jag hinner knappt kliva innanför dörren, förrän hon kommer och tar tag i min arm som för att stoppa mig.

«Oroa dig inte, jag tar av dem här», säger jag och lämnar mina skor på dörrmattan.

Min mor skrattar konstigt och andfått och tar den fullpackade jaktväskan från min axel. «Det är bara snö. Har du haft en trevlig promenad?»

«Promenad?» Hon vet att jag har varit i skogen halva natten. Sedan får jag syn på mannen som står i köksdörren bakom henne. Det räcker med en blick på den skräddarsydda kostymen och det kirurgiskt perfekta ansiktet för att jag ska förstå att han är från huvudstaden. Något är på tok. «Det var mer som att åka skridskor. Det börjar verkligen bli halt därute.»

«Du har fått besök», säger mor. Hennes ansikte är för blekt och jag kan höra nervositeten hon försöker dölja.

17

Fatta eld_inlaga.indd 17

09-09-08 10.23.43

«Jag trodde inte att de skulle komma förrän vid middagstid.» Jag låtsas inte märka hur ängslig hon är. «Har Cinna kommit tidigare för att hjälpa mig i ordning?»

«Nej, Katniss, det är …», börjar mor.

«Den här vägen, om ni vill vara så vänlig, miss Everdeen», säger mannen i köket. Han pekar längs korridoren. Det känns konstigt att dirigeras runt i sitt eget hem, men jag begriper bättre än att påpeka det.

När jag går ler jag lugnande över axeln åt mor. «Jag ska väl få fler instruktioner om turnén.» De har skickat mig allt möjligt om resvägen och om hur vi ska uppföra oss i de olika distrikten. Men medan jag går mot dörren till arbetsrummet, en dörr jag aldrig tidigare sett stängd, rusar en massa tankar genom mitt huvud. Vem är där? Vad vill de? Varför är mor så blek?

«Stig bara på», säger mannen från huvudstaden, som har följt efter mig längs korridoren.

Jag vrider om den polerade mässingsknoppen och kliver in. Min näsa registrerar motsägelsefulla dofter av rosor och blod. En liten vithårig man som verkar vagt bekant läser en bok. Han håller upp ett finger som för att säga «Ett ögonblick, bara». Sedan vänder han sig om och mitt hjärta stannar till.

Jag ser rakt in i president Snows reptilögon.

18

Fatta eld_inlaga.indd 18

09-09-08 10.23.43

kapitel 2

min värld ska president Snow beskådas framför marmorpelare behängda med jättelika flaggor. Åsynen av honom skär sig mot de vardagliga tingen i rummet – det är som att lyfta locket av en gryta och få syn på en giftorm med huggtänder i stället för stuvning.

Vad kan han ha här att göra? Mina tankar rusar tillbaka till de andra segerturnéernas inledningsdagar. Jag minns att jag sett de vinnande spelarna med handledare och stylister. Ibland har några högt uppsatta statstjänstemän visat sig. Men jag har aldrig sett president Snow. Han deltar bara i höjdpunkterna i huvudstaden. Punkt slut.

Om han har rest ända hit från huvudstaden kan det bara betyda en sak: jag har allvarliga problem. Och om jag har det, har min familj det också. Jag ryser vid tanken på hur kort avståndet är mellan min mor och syster och den här mannen som avskyr mig och alltid kommer att avsky mig. Det var jag som överlistade honom och hans sadistiska hungerspel och som gjorde så att regimen tappade ansiktet. Det är mitt fel att hans välde kommit i gungning.

Det enda jag gjorde var att försöka hålla mig och Peeta vid liv. Att jag dessutom gjorde mig skyldig till en upprorshandling var en ren slump. Men om regimen har bestämt att endast en spelare ska överleva och man är djärv nog att utmana den regeln så är det kanske i sig ett uppror. Jag kunde bara försvara mitt handlande genom att låtsas vara så passionerat förälskad i Peeta att jag förlorade förståndet. Därför tilläts vi båda överleva och kunde bli korade till segrare. Vi fick åka hem och fira och sedan vinka adjö till kamerorna och bli lämnade ifred. Tills nu.

Jag vet inte om det beror på att huset är så nytt, att jag blir chockad

I

19

Fatta eld_inlaga.indd 19

09-09-08 10.23.43

över att träffa honom eller att vi båda vet att han skulle kunna få mig dödad på fläcken, men det är jag som känner mig som en inkräktare – som om det vore hans hem och jag var en oinbjuden gäst. Så jag varken hälsar honom välkommen eller bjuder honom att slå sig ner. Jag säger ingenting. Faktum är att jag uppför mig som om han verkligen vore en orm, och dessutom giftig. Medan jag överväger hur jag ska kunna fly därifrån står jag orörlig och släpper honom inte med blicken.

«Jag tror att vi kan göra det hela mycket enklare genom att enas om att inte ljuga för varandra», säger han. «Vad säger du om det?»

Eftersom jag tror att min tunga har frusit fast och jag inte ska få fram ett enda ljud, förvånar jag mig själv genom att med stadig röst svara: «Ja, det skulle nog spara tid.»

President Snow ler och för första gången lägger jag märke till hans läppar. Jag väntar mig att han ska ha ormläppar, det vill säga inga alls.

Men läpparna är överdrivet fylliga och huden för hårt spänd. Jag kan inte låta bli att fundera på om han gjort om munnen för att se mer attraktiv ut. Om så är fallet var det slöseri med tid och pengar för han är inte ett dugg tilltalande. «Mina rådgivare var oroliga för att du skulle vara besvärlig men du har inga sådana planer alls, eller hur?» frågar han.

«Nej», svarar jag.

«Det var vad jag sa åt dem. Jag sa att en flicka som är beredd att gå så långt för att behålla livhanken, knappast skulle kasta bort det vid första bästa tillfälle», säger han. «Och sedan har hon ju sin släkt att tänka på. Sin mor, lillasyster och alla dessa … kusiner.» Sättet han dröjer på ordet «kusiner» avslöjar att han vet att jag och Gale inte delar stamtavla.

Så där ja, nu ligger alla kort på bordet. Det är kanske lika bra. Jag är dålig på att hantera tvetydiga hot. Jag vill hellre veta vad det är som gäller.

«Vi kan väl slå oss ner.» President Snow tar plats bakom det stora skrivbordet av blankpolerat trä där Prim gör sina läxor och mor planerar ekonomin. Han har lika lite rätt att sitta där som någon an20

Fatta eld_inlaga.indd 20

09-09-08 10.23.43

nanstans i vårt hem – fast när det kommer till kritan är det förstås han som råder över allt. Jag sätter mig framför skrivbordet i en av de snidade trästolarna med rakt ryggstöd. Den är gjord för någon som är längre än jag, så det är bara mina tår som når ner till golvet.

«Jag har ett problem, miss Everdeen», säger President Snow. «Det problemet uppstod i samma ögonblick som ni tog fram de där giftiga bären inne på arenan.»

Det var i det ögonblicket jag räknade ut att spelledarna hellre skulle låta både Peeta och mig leva än att vi begick självmord och spelen skulle ta slut utan någon segrare.

«Om överste spelledaren Seneca Crane hade haft något vett skulle han ha sprängt dig i småbitar där och då. Men olyckligtvis var han en smula sentimental av sig. Alltså sitter vi här nu. Kan du gissa var han befinner sig?» frågar han.

Jag nickar, eftersom jag förstår av sättet han säger det på att Seneca Crane har blivit avrättad. Lukten av rosor och blod känns starkare nu när det bara är ett skrivbord mellan oss. President Snow har en ros i kavajslaget, och det kan vara därifrån blomdoften kommer, men den måste vara förstärkt på genetisk väg för ingen riktig ros stinker på det viset. Och blodlukten … ja, jag vet inte.

«Efter det hade vi inget annat val än att låta dig spela färdigt ditt lilla skådespel. Och du var ganska lyckad som den vansinnigt förälskade skolflickan. Folk i huvudstaden lät sig övertygas. Oturligt nog var det inte alla i distrikten som gick på det», säger han.

Jag måste ha sett lite förbryllad ut eftersom han forsätter: «Det här känner du naturligtvis inte till. Du har inte tillgång till någon information om hur stämningen är i andra distrikt. Men i flera distrikt tolkades ditt lilla bärtrick inte som ett uttryck för kärlek, utan som trots. Och om en flicka från Distrikt 12, av alla ställen, kan trotsa regimen och slippa undan oskadd, vad hindrar då dem från att göra detsamma?» säger han. «Vad skulle kunna förhindra till exempel ett folkuppror?»

Det tar en stund innan det sista sjunker in. När jag väl förstår vad 21

Fatta eld_inlaga.indd 21

09-09-08 10.23.43

han har sagt, begriper jag också allvaret. «Har folk gjort uppror?» frågar jag, både skräckslagen och på något vis upprymd.

«Inte ännu. Men det lär komma om inget görs. Och det har hänt förr att revolter har lett till revolution.» President Snow gnuggar sig på en punkt ovanför vänster ögonbryn, precis det ställe där jag själv brukar få huvudvärk. «Har du någon som helst aning om vad det skulle innebära? Hur många människor som skulle dö? Vilka förhållanden de överlevande skulle behöva tampas med? Vad folk än har för synpunkter på regimen nu, tro mig: om regeringen släppte greppet om distrikten för aldrig så kort tid skulle hela systemet kollapsa.»

Jag häpnar över att han är så rakt på sak, rentav uppriktig. Som om han verkligen vill att invånarna i Panem ska ha det bra, fastän inget kunde vara längre från sanningen. Jag begriper inte hur jag vågar, men jag säger. «Systemet måste vara väldigt bräckligt om en handfull bär kan rasera det.»

Han sitter tyst en lång stund och betraktar mig. «Det är bräckligt, men inte på det sätt som du tror», svarar han så småningom.

Det knackar på dörren och mannen från huvudstaden sticker in huvudet. «Hennes mor undrar om ni vill ha te.»

«Det vill jag. Jag tar gärna te», säger presidenten. Dörren slås upp och där står mor med en bricka. På brickan står porslinsservisen hon tog med sig till Sömmen när hon gifte sig. «Ställ den här, tack.» Han lägger boken vid skrivbordshörnet och klappar på bordsskivans mitt.

Mor ställer brickan på skrivbordet. På den står en tekanna och koppar, grädde och socker och ett kakfat. Kakorna är vackert dekorerade med blommor i dämpade färger. Bara Peeta kan ha gjort en sådan glasyr.

«Vilken välkommen syn. Vet ni, det är lustigt hur ofta folk glömmer att presidenter också måste äta», säger president Snow älskvärt.

Det verkar få i alla fall min mor att slappna av en smula.

«Vill ni ha någonting annat? Jag kan laga till en stadigare måltid om ni är hungrig», erbjuder hon.

«Nej, det här är perfekt. Tack så mycket», säger han med ett ton22

Fatta eld_inlaga.indd 22

09-09-08 10.23.43

fall som talar om att hon bör avlägsna sig. Mor nickar, ger mig en blick och går. President Snow häller upp te åt oss båda, samt grädde och socker i sin kopp och tar god tid på sig att röra om. Det känns som om han har talat färdigt och väntar på att jag ska svara.

«Jag menade inte att starta några uppror», säger jag.

«Jag tror dig. Och det spelar ingen roll. Din stylist visade sig vara profetisk när han valde din garderob. Katniss Everdeen, flickan det slog gnistor om, du har visat dig vara den glöd som obevakad kan växa till en löpeld som förintar Panem», säger han.

«Varför dödar du mig inte nu, helt enkelt?» far det ur mig.

«Offentligt?» frågar han. «Det skulle bara ge elden mer bränsle.»

«Arrangera en olycka, då», säger jag.

«Vem skulle gå på det?» frågar han. «Inte du, om du såg på.»

«Säg bara vad du vill att jag ska göra, så lyder jag», säger jag.

«Om det ändå vore så enkelt.» Han tar upp en av de blomsterprydda kakorna och granskar den. «Underbar. Har din mor gjort de här?»

«Peeta.» Och för första gången klarar jag inte att möta hans blick.

Jag sträcker mig efter mitt te men sätter ner det igen när jag hör koppen skramla mot fatet. I stället tar jag hastigt en kaka.

«Peeta. Hur mår ditt livs kärlek?» frågar han.

«Bra», säger jag.

«Hur snart insåg han exakt hur likgiltig du är?» frågar han och doppar kakan i teet.

«Jag är inte likgiltig», säger jag.

«Men kanske inte så betagen i den unge mannen som du låtit Panem tro», säger han.

«Vem säger det?» frågar jag.

«Jag», säger presidenten. «Och jag skulle inte vara här om jag var den ende som hade mina tvivel. Hur står det till med den stilige kusinen?»

«Jag vet inte … Jag vill inte … » Min strupe snörs åt, så illa tycker jag om att tala med president Snow om två av de människor som betyder mest för mig.

23

Fatta eld_inlaga.indd 23

09-09-08 10.23.43

«Berätta nu, miss Everdeen. Honom kan jag lätt döda, om inte vi kommer fram till en lyckad lösning», säger han. «Du gör honom en björntjänst genom att försvinna ut i skogen med honom varje söndag.»

Om han vet om det, vad mer vet han då? Och hur vet han det?

Många skulle kunna berätta för honom att Gale och jag tillbringar våra söndagar med jakt. Vi dyker ju upp i slutet av varje söndag med fulla jaktsäckar och det har vi gjort i åratal. Den intressanta frågan är vad det är presidenten tror pågår i skogarna utanför Distrikt 12. De kan väl inte ha spårat oss ute i skogen? Det verkar uteslutet att vi skulle ha varit förföljda, åtminstone av människor. Kameror? Tanken har aldrig slagit mig förrän nu. Skogen har alltid varit vår trygghet, utom räckhåll för regimen. Där har vi känt oss fria att säga vad vi tycker och vara oss själva. Åtminstone före spelen. Om de har bevakat oss sedan dess, vad har de då sett? Två människor som jagar och samtalar som landsförrädare, ja.

Men inte ett förälskat par, som president Snow verkar antyda. Det kan ingen anklaga oss för. Om inte … Om inte …

Det hände bara en gång. Det var snabbt och oväntat, men det hände.

Det gick flera veckor efter det att Peeta och jag kom hem innan jag fick träffa Gale ensam. Först vidtog det obligatoriska firandet: En bankett för segrarna med bara de högst uppsatta som gäster. En ledig dag för hela distriktet med gratis mat och underhållare från huvudstaden. Paketdagen, den första av tolv, då matpaket delades ut till alla i hela distriktet. Den dagen var den bästa. Alla hungriga ungar från Sömmen sprang omkring och viftade med äpplemosburkar, köttkonserver och till och med godis. I hemmen fanns sådant som var för tungt att bära; säckar med säd och oljedunkar. En gång i månaden i ett års tid kommer alla att få ett nytt paket. Det var en av de få gångerna det faktiskt kändes bra att ha segrat.

Det var så många ceremonier och föreställningar, så många reportrar som följde minsta rörelse jag gjorde under alla tillställningarna och dokumenterade alla mina tacktal och alla kyssar Peeta och jag utväxlade inför publik, att jag inte hade något som helst privatliv. Efter ett 24

Fatta eld_inlaga.indd 24

09-09-08 10.23.43

par veckor lugnade allt äntligen ner sig. Kamerateamen och reportrarna packade ihop och åkte hem. Relationen mellan Peeta och mig blev så sval som den fortfarande är. Min familj slog sig ner i huset i Segrarbyn.

Vardagen i Distrikt 12 återgick till det normala – arbetarna till gruvan och barnen till skolan. Jag väntade tills jag trodde att kusten var fullkomligt klar och sedan steg jag upp flera timmar före gryningen en söndag och gick ut i skogen utan att berätta det för någon.

Det var fortfarande så varmt väder att jag inte behövde någon jacka.

Jag packade med mig en väska fylld med extra god mat, kall kyckling, ost, bageribröd och apelsiner. Nere vid mitt gamla hus tog jag på mig jägarkängorna. Som vanligt var staketet inte strömförande och det var enkelt att smita ut i skogen och hämta min båge och mina pilar.

Jag gick till Gales och mitt ställe, där vi hade ätit frukost tillsammans på morgonen den slåtterdag då jag skickades iväg till spelen.

Jag väntade i minst två timmar. Jag började tro att han gett upp hoppet om mig under de veckor som gått. Eller att han inte längre brydde sig om mig. Kanske till och med hatade mig. Och tanken på att förlora min bäste vän för alltid, den ende jag någonsin anförtrott mina hemligheter åt, var så smärtsam att jag inte stod ut. Inte ovanpå allt annat som hänt. Jag kände mina ögon tåras och min hals snöras åt som den gör när jag blir upprörd.

Sedan lyfte jag blicken och där stod han, tre meter bort, och bara såg på mig. Utan att ens tänka studsade jag upp och slog armarna om honom med ett konstigt läte, en halvkvävd blandning av skratt och gråt. Han höll mig så hårt att jag inte kunde se hans ansikte, men det gick en lång stund innan han släppte mig och det var bara för att jag hade fått en så otroligt högljudd hicka och var tvungen att dricka något.

Den dagen gjorde vi samma saker vi alltid gjort. Åt frukost. Jagade och fiskade och samlade växter. Pratade om folk i distriktet.

Men inte om oss själva, inte om hans nya liv i gruvan eller min tid på arenan. Bara om andra saker. När vi kom fram till det hål i staketet som ligger närmast Hällen, tror jag att jag verkligen trodde att allt 25

Fatta eld_inlaga.indd 25

09-09-08 10.23.43

skulle bli som förut, att vi skulle kunna fortsätta som vi alltid gjort.

Jag hade gett Gale allt vilt att handla med eftersom vi ändå hade så mycket mat. Jag sa åt honom att jag tänkte strunta i Hällen fastän jag sett fram emot att gå dit. Mor och Prim visste nämligen inte ens att jag gått ut för att jaga och undrade säkert var jag var. Medan jag föreslog att jag skulle fortsätta att vittja hans snaror tog han plötsligt mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig.

Jag var helt oförberedd. Efter alla timmar jag tillbringat ihop med Gale och sett honom prata och skratta och se bister ut, skulle man kunna tro att jag visste allt som fanns att veta om hans läppar. Men jag hade inte föreställt mig hur varma de skulle kännas mot mina egna. Eller att hans händer, som kunde rigga de mest invecklade snaror, skulle kunna snärja mig lika lätt. Jag tror att jag gav ifrån mig något slags läte långt bak i strupen och jag har ett svagt minne av att jag vilade mina hårt knutna händer mot hans bröst. Sedan släppte han mig och sade: «Jag var tvungen att göra det. En gång åtminstone.» Och så var han borta.

Trots att solen var på väg ner och min familj skulle bli orolig satte jag mig vid ett träd intill stängslet. Jag försökte bestämma mig för vad jag tyckte om kyssen, om jag hade gillat den eller tagit illa vid mig, men allt jag egentligen kunde minnas var trycket från Gales läppar och doften av apelsin som fortfarande satt kvar på hans hud. Det var meningslöst att jämföra den med de många kyssar jag utväxlat med Peeta, för jag hade fortfarande inte listat ut om någon av dem räknades. Till slut gick jag hem.

Den veckan tog jag hand om fällorna och lämnade köttet hos Hazelle. Men jag träffade inte Gale förrän på söndagen. Jag hade funderat ut ett helt tal om att jag inte ville ha någon pojkvän och att jag aldrig tänkt gifta mig men det slutade med att jag aldrig behövde hålla talet. Gale betedde sig som om kyssen aldrig hade hänt. Kanske väntade han på att jag skulle säga något. Eller kyssa honom tillbaka.

I stället låtsades jag också som om inget hade hänt. Men något hade faktiskt hänt – Gale hade rivit en osynlig barriär mellan oss. Med den hade alla mina förhoppningar om att kunna återgå till vår gamla 26

Fatta eld_inlaga.indd 26

09-09-08 10.23.43

okomplicerade vänskap krossats. Hur jag än försökte kunde jag aldrig mer se på hans läppar på riktigt samma sätt.

Allt detta far genom mitt huvud under det ögonblick då president Snows blick borrar sig in i mig direkt efter hans hot att döda Gale. Så dumt av mig att tro att regimen helt enkelt skulle strunta i mig när jag väl återvänt hem! Visserligen kände jag inte till att det skulle kunna bli uppror. Men jag visste att de som hade makten var arga på mig.

I det läget borde jag ha varit extremt försiktig, men i stället har jag ignorerat Peeta och låtit hela distriktet begripa att jag mycket hellre vill vara med Gale. Och ur presidentens synvinkel har jag på det sättet utmanat regimen. Genom min oförsiktighet har jag utsatt både Gale och hans familj och Peeta och min egen familj för fara.

«Snälla, gör inte Gale illa», viskar jag. «Han är bara min vän. Det finns inget annat mellan oss. Dessutom tror alla att vi är kusiner nu.»

«Jag är bara intresserad av hur det påverkar dynamiken mellan dig och Peeta och därigenom stämningen i distrikten», säger han.

«Det kommer vara som vanligt under turnén. Jag kommer vara kär i honom, precis som förut», säger jag.

«Precis som du är nu», rättar presidenten.

«Precis som jag är nu», bekräftar jag.

«Det är bara det att du kommer behöva göra det ännu bättre om revolterna ska kunna avstyras», säger han. «Den här turnén är din enda chans att styra in utvecklingen på ett annat spår.»

«Jag vet. Jag ska. Jag ska övertyga alla i distrikten om att jag inte trotsade regimen, utan bara var galen av kärlek», säger jag.

President Snow reser sig och torkar sina svullna läppar med en servett. «Sikta högre för att inte misslyckas.»

«Vad menar ni? Hur kan jag sikta högre?» säger jag. «Övertyga mig», svarar han. Han släpper servetten och tar upp sin bok på nytt. Jag ser inte på honom när han går runt bordet, så när han viskar i mitt öra hoppar jag till. «Jag känner förresten till kyssen.» Sedan stängs dörren med ett klickande efter honom.

27

Fatta eld_inlaga.indd 27

09-09-08 10.23.43

kapitel 3

lodlukten … den fanns i hans andedräkt.

«Hur gör han det där?» tänker jag. «Dricker han blod?» Jag föreställer mig att han smuttar blod från en tekopp, doppar en kaka i koppen och tar upp den, röd och droppande.

Utanför fönstret väcks bilen till liv med ett mjukt och dämpat spinnande och försvinner sedan i fjärran. Den glider i väg lika obemärkt som den kom.

Rummet roterar i långsamma, lutande cirklar och jag undrar om jag är på väg att svimma. Jag böjer mig framåt och griper tag i skrivbordet med ena handen. I den andra håller jag fortfarande Peetas vackra kaka. Jag tror att det var en tigerlilja på den men nu har jag bara smulor i näven. Jag visste inte ens att jag hade krossat den, men jag behövde väl något att hålla mig fast vid när min tillvaro tippade på ända.

President Snow på besök. Distrikt på gränsen till uppror. Ett direkt dödshot mot Gale och alla jag älskar. Och vilka andra kommer få sota för det jag gjort, om jag inte lyckas styra in utvecklingen på ett annat spår under den här turnén? Jag måste kväva missnöjet och ge presidenten lugn och ro. Hur då? Genom att bevisa för landet att det inte råder någon som helst tvekan om att jag verkligen älskar Peeta Mellark.

Det klarar jag inte, tänker jag. Så bra är inte jag. Det är Peeta som är den duktige, den sympatiske. Han kan få folk att tro på vad som helst. Jag är den som tar ett steg tillbaka, håller klaffen och låter honom sköta så mycket som möjligt av snacket. Men det är inte Peeta som måste bevisa sin tillgivenhet. Det är jag.

B

28

Fatta eld_inlaga.indd 28

09-09-08 10.23.43

Jag hör mors lätta, snabba steg i hallen. Hon får inte veta något, tänker jag. Inte om något av det här. Jag sträcker händerna över brickan och borstar hastigt bort kaksmulorna. Sedan smuttar jag darrigt på teet. «Är allt som det ska, Katniss?» frågar hon.

«Visst. Man får aldrig se det på teve, men presidenten besöker alltid segrarna före turnén för att önska dem lycka till», svarar jag glatt.

Mor ansikte fylls av lättnad. «Å, jag trodde att det hade hänt något obehagligt.»

«Nej då, inte alls», säger jag. «Men det kommer att bli obehagligt när mina assistenter upptäcker att jag har låtit mina ögonbryn växa tillbaka.» Mor skrattar. Jag tänker att våra roller inte har förändrats alls sedan jag började ta hand om familjen när jag var elva år gammal.

Det kommer alltid att vara jag som beskyddar henne.

«Vad sägs om att jag gör i ordning ett bad åt dig?» frågar hon.

«Toppen», säger jag och jag ser hur belåten hon blir över mitt svar.

Sedan jag kom hem har jag jobbat hårt på att lappa ihop mors och min relation. I stället för att vifta bort varje erbjudande om hjälp, som jag i åratal gjort i ren ilska, har jag bett henne göra saker åt mig. Jag har låtit henne ta hand om alla pengar jag vunnit, jag har besvarat hennes kramar i stället för att tolerera dem. Tiden på arenan fick mig att inse att jag var tvungen att sluta bestraffa henne för något hon inte kunde hjälpa. Det var inte hennes fel att hon drabbades av en förlamande depression när far dog. Ibland råkar folk ut för saker de inte är rustade att klara av. Som jag, just nu.

Men en fantastisk sak gjorde mor när jag kom tillbaka hem till distriktet. Efter att våra familjer och vänner hade tagit emot Peeta och mig vid tågstationen tilläts reportrarna ställa några frågor. Någon frågade min mor vad hon tyckte om min nya pojkvän. Hon svarade att Peeta visserligen var en idealisk ung man, men att jag inte var tillräckligt gammal för att ha en pojkvän över huvud taget. Sedan såg hon menande på Peeta. Folk skrattade gott och journalisterna fällde kommentarer i stil med «Någon kommer att råka illa ut». Peeta släppte 29

Fatta eld_inlaga.indd 29

09-09-08 10.23.43

min hand och tog ett hastigt kliv åt sidan. Det höll inte särskilt länge, eftersom vi hade press på oss att fortsätta skådespeleriet, men vi fick en ursäkt att vara lite mer reserverade än vi varit i huvudstaden. Och kanske kan det bidra till att förklara varför Peeta och jag setts så sällan tillsammans sedan kamerorna försvann.

Jag går uppför trappan till badrummet där ett ångande badkar väntar. Mor har lagt i en liten påse med torkade blommor som fyller luften med väldoft. Ingen av oss är van vid lyxen att vrida på en kran och ha tillgång till obegränsade mängder hett vatten. Vi hade bara kallvatten hemma i Sömmen och ett bad krävde att man kokade resten på vedspisen. Jag klär av mig och sänker mig ner i det silkeslena vattnet – mor har hällt i något slags olja, också. I badet försöker jag få grepp om situationen.

Den första frågan är vem jag ska tala med, om jag nu ska berätta för någon. Absolut inte med mor eller Prim, de skulle bara bli sjuka av oro. Inte med Gale, inte ens om jag kunde få fram ett meddelande till honom. Vad skulle det tjäna till att berätta för honom nu? Om han var ensam skulle jag kanske försöka övertala honom att fly. Han kan självfallet hålla sig vid liv i skogen. Men han är inte ensam och han överger aldrig sin familj. Eller mig. När jag kommer tillbaka måste jag på något sätt förklara för honom varför vi måste upphöra med våra söndagar, men det kan jag inte tänka på nu. Nu måste jag koncentrera mig på hur jag ska spela mina kort. Dessutom är Gale redan så arg på regimen att jag ibland tror att han kommer att sätta igång ett uppror på egen hand. Det sista han behöver är en ursäkt. Nej, jag kan inte berätta det för någon som blir kvar i Distrikt 12.

Men det finns ytterligare tre människor jag skulle kunna anförtro mig åt. Den första är min stylist Cinna. Men jag misstänker att Cinna redan är i farozonen och jag vill inte ge honom fler problem genom att göra honom mer delaktig i mina. Sedan har vi Peeta, min partner i hela bedrägeriet, men hur ska jag inleda det samtalet? «Hör du Peeta, kommer du ihåg att jag sa att jag liksom låtsades vara kär i dig? Jo, förstår du, det skulle verkligen underlätta om du glömde det nu och 30

Fatta eld_inlaga.indd 30

09-09-08 10.23.43

låtsas vara extra kär i mig, annars kanske presidenten dödar Gale.»

Det klarar jag inte. Dessutom kommer Peeta att agera lysande, vare sig han vet om vad som står på spel eller inte. Då återstår Haymitch.

Fulla, griniga, grälsjuka Haymitch som jag just hällt en balja isvatten över. När han var min handledare i spelen var det hans uppgift att hålla mig vid liv. Jag hoppas bara att han fortfarande är redo för jobbet.

Jag glider djupare ner i vattnet och låter det utestänga ljuden omkring mig. Jag önskar att badkaret skulle växa, så att jag kunde simma iväg som jag brukade göra under heta sommarsöndagar i skogen med far. De dagarna var riktiga höjdpunkter i livet. Vi brukade gå hem­ ifrån tidigt på morgonen och vandra längre in i skogen än vanligt till en liten sjö han upptäckt när han var ute och jagade. Jag minns inte ens att jag lärde mig simma för jag var så liten när han visade mig.

Jag minns bara att jag plaskade omkring, dök och slog volter. Under mina tår hade jag sjöns leriga botten och runt omkring mig doften av blommor och grönska. Jag flöt på rygg som nu i badkaret och tittade på den blå himlen. När öronen var under vattnet hörde jag knappast prasslandet i träden. Far fångade sjöfågel som häckade i vattenbrynet, medan jag vittjade deras bon på ägg. Tillsammans grävde vi där det var grunt efter rötter av katniss, växten vars namn han gett mig. På kvällarna när vi kom hem låtsades mor inte känna igen mig eftersom jag var så ren. Sedan lagade hon till en fantastisk måltid på stekt anka och ugnsbakade katnissrötter med sås.

Jag tog aldrig med Gale till sjön. Det kunde jag ha gjort. Det tar tid att ta sig dit, men sjöfåglarna är så lätta byten att man lätt tjänar in den förlorade jakttiden. Men det är en plats jag egentligen aldrig velat dela med mig av till någon, en plats som tillhörde enbart far och mig. Efter spelen, när jag inte har haft så mycket att göra, har jag varit dit ett par gånger. Det kändes fortfarande fint att simma, men mest var besöken bara deprimerande. Sjön är i stort sett densamma som för fem år sedan, medan jag har blivit en helt annan människa.

Fastän jag har öronen under vattnet kan jag höra uppståndelsen.

31

Fatta eld_inlaga.indd 31

09-09-08 10.23.43

Bilar tutar, folk hälsar högljutt och slår igen dörrar. Det kan bara betyda att mitt följe har anlänt. Jag hinner precis torka mig och dra på mig en badrock innan mina assistenter dundrar in i badrummet. Nu är det slut på blygsel. De här tre människorna och jag har inga hemligheter när det gäller min kropp.

«Katniss, dina ögonbryn!» skriker Venia genast och trots ovädersmolnen omkring mig har jag svårt att hålla mig för skratt. Det havsblå håret spretar i vassa taggar över hela hennes huvud och de gyllene tatueringar som tidigare höll till ovanför hennes ögonbryn har ringlat sig ner under ögonen. Hela hennes uppenbarelse ser ut att understryka att jag verkligen har försatt henne i ett tillstånd av chock.

Octavia går fram och stryker henne lugnande över ryggen. Hennes kurviga kropp ser knubbigare ut än vanligt bredvid Venias tunna knotiga. «Så ja, så ja. Dem kan du fixa på nolltid. Men vad ska jag göra med de här naglarna?» Hon tar tag i min hand, spänner ut den och klämmer fast den mellan sin egna ärtgröna. Nej, riktigt ärtgrön är hon inte, snarare ljust blågrön. Färgbytet beror säkert på någon ny modenyck i huvudstaden. «Allvarligt talat, Katniss! Du hade kunnat lämna kvar lite åt mig att jobba med!» gnäller hon.

Hon har rätt. Jag har bitit ner mina naglar till korta stumpar under de senaste månaderna. Jag har funderat på att göra mig av med ovanan men kunde inte komma på någon bra anledning. «Förlåt», muttrar jag. Jag hade liksom inte tänkt på att det skulle ha någon betydelse för mina assistenter.

Flavius lyfter några slingor av mitt våta, trassliga hår. Han ruskar ogillande på huvudet, vilket får hans rödgula korkskruvslockar att studsa omkring. «Har någon rört detta sedan vi sågs senast?» frågar han strängt. «Du har väl inte glömt att vi uttryckligen bad dig att lämna håret i fred?»

«Nej, nej!» svarar jag, glad över att kunna visa att jag inte struntat i dem helt och hållet. «Ingen har klippt det. Det hade jag faktiskt inte glömt.» Fast det hade jag ju. Det har liksom inte blivit aktuellt att 32

Fatta eld_inlaga.indd 32

09-09-08 10.23.43

klippa håret. Sedan jag kom hem har jag bara samlat det i flätan som alltid hänger på ryggen.

Det verkar blidka dem. De kysser mig allihop och placerar mig i en stol i mitt sovrum. Sin vana trogen börjar de sedan tala oavbrutet utan att bry sig om huruvida jag lyssnar. Medan Venia återskapar mina ögonbryn, Octavia förser mig med lösnaglar och Flavius masserar in gegga i mitt hår får jag höra allt om huvudstaden. Vilken succé spelen var, hur tråkigt allt har varit efteråt och hur folk verkligen längtar efter att jag och Peeta ska besöka staden igen vid segerturnéns slut. Och sedan är det inte långt kvar innan huvudstaden börjar varva upp inför kvartssekelkuvningen. «Är det inte spännande?»

«Tycker du inte att du är lyckligt lottad?»

«Du får vara handledare i en kvartssekelkuvning redan första året som segrare!»

De pratar i mun på varandra i en upphetsad kör.

«Ja visst», säger jag neutralt. Det är det bästa jag kan åstadkomma.

Ett vanligt år är det en mardröm att vara handledare åt spelarna. Jag kan inte längre gå förbi skolan utan att undra vilken unge jag kommer att behöva träna upp. Men för att göra saker och ting ännu värre är årets hungerspel det sjuttiofemte och det innebär att det också kommer att vara en kvartssekelkuvning. Sådana inträffar vart tjugofemte år och går av stapeln med ett extra stort firande av jubiléet av distriktens nederlag. För att göra det hela än mer underhållande utsätts dessutom spelarna för något extra elände. Jag har förstås aldrig varit med om en kvartssekelkuvning. Men från skolan minns jag att regimen befallde att dubbelt så många deltagare skulle skaffas fram till den andra kvartssekelkuvningen. Lärarna berättade inga detaljer, vilket var förvånande, eftersom det var det året Haymitch Abernathy från Distrikt 12 korades till segrare.

«Haymitch får nog lov att bereda sig på en hel del uppmärksamhet!» utbrister Octavia med gäll röst.

Haymitch har aldrig talat med mig om sina egna erfarenheter från 33

Fatta eld_inlaga.indd 33

09-09-08 10.23.43

arenan och jag skulle aldrig fråga honom. Om jag någonsin sett repriser från hans omgång måste jag ha varit för ung för att minnas något. Men i år kommer regimen inte låta honom glömma. På sätt och vis är det bra att både Peeta och jag kan vara handledare under kuvningen, eftersom det mesta talar för att Haymitch inte kommer att vara i form.

Efter att de uttömt ämnet kvartssekelkuvningen börjar mina assistenter berätta en massa smörja om sina obegripligt fåniga liv. Vem som sagt vad om någon jag aldrig hört talas om och vilken sorts skor de precis köpt och en lång historia från Octavia om vilket misstag det var att låta alla bära fjädrar på hennes födelsedagsfest.

Snart svider mina ögonbryn, mitt hår är blankt och silkeslent och mina naglar är färdiga att bli målade. Tydligen har de blivit instruerade att enbart göra i ordning mina händer och mitt ansikte, antagligen därför att jag kommer att bli klädd i heltäckande kläder i det kalla vädret. När de börjar färglägga mitt ansikte och mina naglar vill Flavius så gärna använda ett blodrött läppstift av sitt eget märke, men han måste ge med sig och väljer ett rosa. Jag förstår av färg­skalan Cinna har anvisat att vi satsar på flickaktigt, inte sexigt. Bra. Jag kommer aldrig att vara övertygande om jag försöker vara provokativ. Det gjorde Haymitch fullständigt klart för mig när han förberedde mig för intervjun inför hungerspelen.

Mor kommer in och säger försynt att Cinna har bett henne visa assistenterna hur hon satte upp mitt hår på slåtterdagen. De blir alldeles till sig av entusiasm och följer uppmärksamt hennes minsta rörelse när hon demonstrerar den komplicerade flätningen. Jag studerar deras allvarsamma ansikten i spegeln och ser deras iver när det blir deras tur att prova. Faktum är att alla tre är så trevliga och respektfulla mot mor att jag känner mig elak på grund av min överlägsna attityd mot dem. Vem vet vem jag hade varit eller vad jag ville prata om ifall jag vuxit upp i huvudstaden? Kanske skulle även jag ha grämt mig över att gästerna hade befjädrade dräkter på mitt födelsedagskalas?

34

Fatta eld_inlaga.indd 34

09-09-08 10.23.43

När mitt hår är klart träffar jag Cinna i vardagsrummet på nedervåningen. Blotta åsynen av honom får mig att känna mig mer hoppfull. Han ser likadan ut som vanligt, enkla kläder, kortklippt brunt hår och bara en knappt antydd linje av guld omkring ögonen. Vi kramas och jag kan knappt hålla mig från att haspla ur mig allt om presidentbesöket. Men nej, jag har bestämt mig för att berätta för Haymitch först. Han är den som vet bäst vem jag ska belasta med den bördan. Men det är så lätt att prata med Cinna. På sistone har vi talat med varandra ofta i den telefon som ingick i huset. Det är lite av ett skämt, för nästan ingen annan vet om att vi har en. Peeta vet men honom ringer jag förstås inte. Haymitch slet sitt jack ur väggen för många år sedan. Min vän Madge, borgmästarens dotter, har en, men om vi vill talas vid gör vi det ansikte mot ansikte. Först användes den knappt, men sedan började Cinna ringa för att jobba med min talang.

Varje segrare förväntas ha en talang. Det är den man ägnar sig åt, eftersom man inte behöver arbeta vare sig i skolan eller i sitt distrikts industrier. Talangen kan vara nästan vad som helst, bara det går att intervjua en om det. Peeta har visat sig faktiskt ha en talang. Måleri. Han har glaserat tårtor och kakor i åratal i familjens bageri. Men nu när han är rik har han råd att kladda med riktig färg på linneduk. Jag har inga talanger, för tjuvjakt gills inte.

Jo, jag kan sjunga, men det skulle jag aldrig i livet göra inför huvudstaden. Mor försökte intressera mig för olika alternativ från en lista som Effie Trinket skickade till henne. Matlagning, blomster­ arrangemang, flöjtspel. Inget bet på mig, medan Prim fick kläm på alla tre. Till slut blandade sig Cinna i leken och erbjöd sig att hjälpa mig utveckla min passion för att designa kläder. Och det krävdes verkligen utveckling för talangen var obefintlig. Men jag tackade ja eftersom det innebar att jag fick prata med Cinna och han lovade att göra allt jobbet.

Nu håller han på att arrangera klädesplagg, tyger och skissböcker med sina klädskisser i mitt vardagsrum. Jag tar upp en skissbok och 35

Fatta eld_inlaga.indd 35

09-09-08 10.23.43

studerar en klänning jag ska ha skapat. «Vet du, jag tycker jag verkar väldigt lovande», säger jag.

«Klä dig, värdelösa varelse», säger han och kastar till mig ett klädbylte. Jag är kanske inte särskilt intresserad av att designa kläder, men jag älskar verkligen dem Cinna gör åt mig. Som de här: böljande svarta byxor gjorda av ett tjockt, varmt tyg, en bekväm vit skjorta, en tjock tröja i grönt, blått och grått ylle, mjukt som en kattunges päls, och snörda läderkängor som inte klämmer i tårna.

«Har jag designat min utstyrsel själv?» frågar jag.

«Nej, men du vill inget hellre än att en vacker dag få designa din egen outfit och vara som jag, din modeikon», säger Cinna. Han räcker mig en bunt med små kort. «Du får läsa de här före sändningen medan de filmar kläderna. Försök låta som om du bryr dig.»

Precis då anländer Effie Trinket i en pumpagul peruk för att påminna alla om att «Vi har faktiskt en tid att hålla!» Hon kysser mig på bägge kinderna samtidigt som hon vinkar åt kamerateamet och talar om för mig var jag ska stå. Det var helt Effies förtjänst att vi kom i tid någonstans i huvudstaden, så jag försöker vara henne till lags. Jag börjar skutta omkring som en marionett, håller upp utstyrslar och säger meningslösa saker i stil med «Är den inte underbar?» Sedan spelar ljudteamet in mig när jag muntert kvittrande läser högt från korten och därefter slänger de ut mig ur rummet så att de får vara i fred och filma mina/Cinnas kreationer.

Dagen till ära har Prim fått gå hem tidigare från skolan. Nu står hon i köket och blir intervjuad av ett annat reporterteam. Hon är så fin i en himmelsblå flickklänning som framhäver hennes ögon. Hennes blonda hår är uppsatt med ett matchande band och hon står lätt framåtlutad på tå i de blänkande vita kängorna, som om hon just skulle till att lyfta, som …

Pang! Det känns faktiskt som om någon ger mig ett hårt slag i bröstet, fast så är det förstås inte. Men smärtan är så verklig att jag tar ett steg bakåt. Jag blundar hårt och då är det inte Prim utan Rue jag ser, den tolvåriga flickan från Distrikt 11 som var min allierade 36

Fatta eld_inlaga.indd 36

09-09-08 10.23.43

inne på arenan. Hon kunde flyga likt en fågel från träd till träd, högt upp bland de tunnaste grenarna. Rue, som jag inte räddade, som jag lät dö. Jag föreställer mig henne liggande på marken, med spjutet fortfarande fastnaglat i magen.

Vem mer kommer jag inte att kunna rädda undan regimens hämnd? Vem mer kommer att dö om jag inte lyckas göra president Snow nöjd?

Jag märker att Cinna försöker ta på mig en kappa och höjer armarna. Jag omsluts av päls, inifrån och ut. Pälsen är inte av något djur jag känner till. «Hermelin», berättar han när jag stryker över den vita ärmen. Läderhandskar, en klarröd halsduk och något pälsklätt utanpå mina öron. «Det kommer att bli inne med öronmuffar igen, tack vare dig.»

Jag hatar öronmuffar, tänker jag. De gör det svårt att höra och eftersom jag fick hörseln på ena örat bortsprängd inne på arenan ogillar jag dem ännu mer. Efter segern reparerade regimen mitt öra, men jag kommer fortfarande på mig själv med att inte riktigt lita på det.

Mor kommer skyndande med något sin kupade hand. «För att ge dig tur», säger hon.

Det är broschen som Madge gav mig innan jag åkte iväg till hungerspelen. En härmskrika som flyger inuti en gyllene cirkel. Jag försökte ge den till Rue men hon ville inte ta emot den. Hon sa att broschen var anledningen till att hon bestämt sig för att lita på mig.

Cinna fäster den på halsduksknuten.

Effie Trinket är i närheten och nu klappar hon i händerna. «Lyssna, allihop! Vi ska precis börja filma utomhus, där segrarna hälsar på varandra i början av sin otroliga resa. Okej, Katniss, le stort, du tycker allt är jättespännande, eller hur?» Jag överdriver inte när jag säger att hon föser ut mig genom dörren.

Först ser jag nästan inget alls för det har börjat snöa ordentligt.

Sedan urskiljer jag Peeta när han kommer ut genom sin ytterdörr. I huvudet hör jag president Snows order: «Övertyga mig.» Och jag vet att jag måste.

37

Fatta eld_inlaga.indd 37

09-09-08 10.23.44

Mitt ansikte klyvs i ett enormt leende och jag börjar gå mot Peeta.

Sedan, som om jag inte står ut en sekund längre, börjar jag springa.

Han fångar mig och snurrar runt mig och sedan halkar han – han har fortfarande inte full kontroll över sitt konstgjorda ben – och vi faller omkull i snön. Jag hamnar ovanpå honom och vi kysser varandra för första gången på flera månader. Kyssen är full av päls och snöflingor och läppstift men under allt det uppfattar jag den stabilitet som är så typisk för Peeta. Och då vet jag att jag inte är ensam. Hur illa jag än har sårat honom kommer han inte att avslöja mig inför kamerorna, inte förkasta mig med en halvhjärtad kyss. Han tar fortfarande hand om mig, precis som han gjorde på arenan. Den tanken ger mig nästan tårar i ögonen, men i stället drar jag upp honom på fötter, sticker in handsken i hans armkrok och drar glatt iväg med honom.

Resten av dagen svischar förbi i väldig fart. Vi transporteras till stationen och tar farväl av alla. Tåget rullar ut och det gamla gänget – Peeta och jag, Effie och Haymitch, Cinna och Peetas stylist Portia – äter en obeskrivligt delikat måltid som jag inte minns. Och sedan sitter jag insvept i pyjamas och en stor morgonrock i min vräkiga kupé och väntar på att de andra ska somna. Jag vet att Haymitch kommer att vara vaken i timmar. Han gillar inte att sova när det är mörkt ute.

När tåget verkar tyst och lugnt tar jag på mig tofflorna och tassar bort till hans dörr. Jag är tvungen att knacka flera gånger innan han svarar. Han blänger mot mig som om han vore säker på att jag kommer med dåliga nyheter.

«Vad vill du?» frågar han. Det är nära att jag svimmar av spritångorna i hans andedräkt.

«Jag behöver prata med dig», viskar jag.

«Nu?» säger han. Jag nickar. «Bäst för dig att det är viktigt.» Han väntar men jag känner mig säker på att varje ord vi yttrar i ett av regimens tåg spelas in. «Nå?» ryter han.

Tåget börjar bromsa in och för en sekund tror jag att president Snow övervakar mig och ogillar att jag anförtror mig åt Haymitch.

38

Fatta eld_inlaga.indd 38

09-09-08 10.23.44

Därför har han bestämt sig för att skrida till verket och döda mig nu.

Men vi stannar bara till för att fylla på bränsle.

«Det är så instängt på tåget», säger jag.

Det är en harmlös replik, men jag ser på Haymitchs blick att han förstår. «Jag vet vad du behöver.» Han tränger sig förbi mig och raglar längs korridoren till en dörr. När han brottat upp den träffas vi av en kraftig vindstöt full av snö. Han snubblar ut på marken.

En kvinna ur betjäningen rusar fram för att hjälpa till, men Haymitch viftar godmodigt bort henne när han vinglar iväg. «Vill bara ha lite frisk luft. En minut, bara.»

«Förlåt oss, men han är full», säger jag ursäktande. «Jag tar hand om honom.» Jag hoppar ner och snubblar efter honom längs spåret.

Mina tofflor blir genomblöta av snö när han leder mig bortanför slutet på tåget så att vi inte kan bli avlyssnade. Sedan vänder han sig mot mig.

«Vad?» Jag berättar allt för honom. Om presidentens besök, om Gale, om hur vi alla kommer att dö om jag misslyckas.

Hans ansikte nyktrar till och åldras i baklyktornas röda sken. «Då får du inte misslyckas.»

«Om du bara kan hjälpa mig att klara av den här resan …», börjar jag.

«Nej, Katniss, det handlar inte bara om den här resan», säger han.

«Vad menar du?» säger jag. «Även om du fixar resan, kommer de tillbaka om ett par månader för att ta oss alla med till spelen. Du och Peeta kommer att vara handledare varje år från och med nu. Och varje år kommer de att återuppväcka romansen och basunera ut detaljer ur era privatliv och du kan aldrig någonsin göra något annat än att leva lycklig i alla dina dagar med den pojken.»

Den fulla innebörden av det han säger träffar hårt. Jag kommer aldrig att kunna få ett liv med Gale, även om jag vill. Jag kommer 39

Fatta eld_inlaga.indd 39

09-09-08 10.23.44

aldrig att tillåtas att leva ensam. Jag är tvungen att vara kär i Peeta för alltid. Huvudstaden kommer att kräva det. Några år till får jag kanske bo kvar med mor och Prim, för jag är fortfarande bara sexton.

Och sedan … och sedan …

«Förstår du vad jag menar?» frågar han uppfordrande.

Jag nickar. Han menar att det bara finns en enda framtid om jag vill hålla dem jag älskar vid liv och själv överleva. Jag måste gifta mig med Peeta.

40

Fatta eld_inlaga.indd 40

09-09-08 10.23.44