Issuu on Google+

Anonym · SÄPO-chef

“Very few know how close it was that Great Britain erupted in racial clashes after the London Bus bombings 2005. It could very well have been the trigger to throw parts of Western Europe into all out chaos.“ Senior Police Official · New Scotland Yard

”Erfarenheten visar att större terrorattacker kommer oväntat, i såväl tid som rum och tillvägagångssätt. Sverige är, liksom de flesta länder i Europa, inte rustat för att möta ett större terrordåd, än mindre flera samtidigt. Varken beslutsfattare, polis, sjukvård eller övriga myndigheter är tränade att hantera ett mardrömsscenario, som målas upp i Operation Scimitar. Men vad klarar vi egentligen av??” Johan Kihl · Generallöjtnant Fd Chef Högkvarteret och Sveriges första chef specialförbanden (CSF)

ISBN: 978-91-7463-286-6

www.bod.se

Adrian Andersson

Oper ation Sci mitar

”Scenariot i Operation Scimitar skulle vara vår absolut värsta mardröm.”

Adrian Andersson

Västvärldens agerande i Mellanöstern har under flera generationer skapat grogrund för misstänksamhet, bitterhet och i många fall hat gentemot väst. Pressade av revolterna under den arabiska våren iscensätter några muslimska ledare en operation som ska ta bort fokus från de egna länderna. Västvärldens ska splittras och först ut är Västeuropa och EU. De ska få erfara vad Irak och Afghanistans befolkning fått utstå: bomber, prickskyttar, lönnmord, övergrepp. Kort sagt: terror. I största hemlighet rekryteras och tränas över tusen män till samma höga förmåga som världens främsta militära elitförband. Deras mål: att störta västvärlden i kaos och på sikt bana väg för en ny stormakt. Operation Scimitar är en skräckvision i romanform över de möjliga konsekvenserna av organiserad terrorism och den sårbarhet vi själva byggt in i våra högteknologiska samhällen. Det är också en tankeställare till västvärldens medborgare om vad vårt agerande i Mellanöstern kan skapa. Det som kallas The war on terror motverkar alltför ofta sina egna syften eftersom varje ”terrorist” som dödas skapar flera nya.

OperatioN


Prolog Nio år tidigare Doha, huvudstad i Qatar, hösten 2003 ”Vi riskerar att förlora allt. Våra ledare står inför fruktansvärda hot. På sikt kommer det som skett göra att vi inte kommer att finns kvar som självständiga stater om vi fortsätter att låta oss splittras av väst. Våra regimer riskerar att störtas, medborgarna förslavas av västerländska tankar.” Den kortvuxne mannen med de alldeles för stora hornbågade glasögonen och den illasittande gråa kostymen utstrålade knappast auktoritet. Utanför det här rummet var han okänd för de flesta och få, om ens någon, hade brytt sig om honom. Men i det här rummet visste alla att han var en av den egyptiske presidenten Muhammed Hosni Said Mubaraks förtrogna. Därför lyssnade alla till en man de annars inte skulle ha brytt sig om. Egyptiern lät blicken svepa över rummet och iakttog tyst de tio männen. De satt i bekväma fåtöljer längs med tre av rummets väggar. Mellan fåtöljerna stod små bord med förfriskningar och golvet täcktes av tjocka, vackra, handvävda mattor. Luftkonditioneringen surrade knappt hörbart och skapade en behaglig atmosfär, men den kunde inte göra någonting åt det mentala klimatet, som präglades av skepticism, misstro och i något fall av illa maskerad misstänksamhet. De elva männen kom från världens elva största muslimska länder. De och deras ledare pratade ofta och gärna om muslimsk enighet, men det var just prat. I handling var det oftare fråga om att motarbeta och ibland med våld bekämpa andra muslimska riktningar än den egna. Mannen från Egypten tog till orda igen: ”Vi hade olika uppfattningar om Saddam Hussein, det är ingen hemlighet. Vi reagerade också olika på den amerikanska invasionen av Irak 17


för ett halvår sedan. Men alla blev vi chockade när vi såg hur snabbt och enkelt USA besegrade de irakiska styrkorna, som vi trodde var bland de starkaste i området. Ingen tvivlar längre på att USA:s krigsmakt är ett dödligt hot mot alla länder i vår del av världen. Ingen kan i dag stå emot USA militärt. Men ett lika stort hot – kanske ett större – är att utvecklingen i Irak väcker naiva förhoppningar om demokrati bland andra folk.” Mannen stod tyst en lång stund för att låta detta sjunka in. Sedan fortsatte han: ”Vi måste ha kraft och mod att lägga våra meningsmotsättningar åt sidan och undanröja detta dödliga hot.” De flesta av åhörarna nickade försiktigt medan egyptiern satte sig ner. Den saudiska delegationens ledare reste sig upp. Till skillnad från den förre talaren var detta en mycket respektingivande man, både på grund av sin utstrålning och sin position. Försvarsminister Hassan bin Ahmed Al Kharj visade redan med sin klädsel att han tillhörde eliten. Bara de styrande fick bära den bruna klädseln med broderad guldkant. Han var bror till kungen och landets näst högsta ledare. Han stod absolut tyst, lät blicken mycket långsamt svepa från vänster till höger och tog ögonkontakt med var och en av de tio männen innan han tog till orda. ”Allah, den allsmäktige prövar oss i denna stund”, började han. ”Vi muslimer har blivit vilsna genom åren, förledda av den enorma rikedomen som oljan gett oss. Men vi har också blivit berusade av makten. Jag erkänner detta, inför er och inför Allah.” De tio männen satt som förstenade. Detta var det mest häpnadsväckande någon av dem varit med om. Att en representant för det saudiska kungahuset bad om ursäkt för någonting! Det hade aldrig hänt. Det skulle komma mer: ”Kungahuset Saudi inser att vi har gett oss i kast med djävulen och att vi nu står inför valet att antingen totalt underkasta oss de otrogna, eller göra någonting åt saken. Det saudiska kungahuset medger att vi har en betydande skuld till att de otrogna kunnat bygga en stark ­maktposition i 18


Mellanöstern. Vi ber därför om ursäkt och ber Er att lyssna på de tankar som växt fram hos oss under de senaste två åren.” Prinsen tystnade och under en lång stund iakttog han de häpna åhörarna. Han hade egentligen inte velat be om ursäkt för att man upplåtit sitt land till USA. Men han och kungen hade efter långa diskussioner kommit fram till att detta var det pris de måste betala för att få de andra att lyssna. Hans uppdrag var att sälja in en plan, en långsiktig plan, som skulle säkerställa att USA och alla andra västländer som kränkt och sugit ut deras länder skulle straffas. Världens nya stormakt skulle ligga i ­Mellanöstern. Han såg sig om bland männen som alla tillhörde sina respektive länders styrande elit. Var och en av mötesdeltagarna skulle rapportera till sitt lands ledare när de återvände. Den plan prinsen nu skulle presentera var på alla sätt nydanande. Den krävde dock att alla länder som var representerade i detta rum gick med på den. Han slöt ögonen, tog ett djupt andetag och började sedan tala igen: ”Saudiarabien har bett om detta mycket speciella möte för vi har en plan som vi vill presentera för er. Jag ämnar inte göra detta själv utan har bett en ärbar man att göra det åt mig. Han väntar utanför. Det är en man som flera av er känner och som haft ett hemligt uppdrag för oss under två år. Vi har gett honom kodnamnet Mahdi men hans verkliga namn är Muhammad Ahman al-Rasheed. Mahdis uppdrag har varit att ta fram en plan med målet att ta tillbaka initiativet från väst och återskapa de muslimska folkens storhet. Jag ber er öppna era sinnen för det han har att säga.” Med det reste han sig upp och gick bort till den stora, rikt utsmyckade trädörren. Han öppnade och nickade åt någon utanför, innan han gick tillbaka till sin plats och satte sig ner. Det första man lade märke till hos mannen som kom in genom dörren var den genomträngande men samtidigt varmt vänliga blicken. Han var 19


i 60-årsåldern, klädd i en skräddarsydd kostym av västerländskt snitt, han var ungefär 185 cm lång, normalt byggd, hade kortklippt mörkt hår med insprängt grått i tinningarna. Han var slätrakad. Några av männen i rummet kände omedelbart igen honom, trots att de tidigare bara sett honom i halvlångt hår, med välansat centimeterlångt svart skägg och i traditionell religiös klädsel. Han stannade mitt i rummet, bugade lätt och tog till orda. ”Mina högt vördade herrar, jag är här för att redovisa mitt uppdrag. Innan jag börjar vill jag be er att enbart göra eventuella anteckningar i de block som ligger på borden. Inga av dessa anteckningar får tas med härifrån utan ni måste memorera mitt budskap. Som ni kommer att förstå är det av yttersta vikt att enbart era respektive ledare och vi i detta rum får del av det som avhandlas här.” Mahdi nickade mot den saudiske försvarsministern som med en gest bad honom att fortsätta. ”Den plan jag snart ska redovisa är komplicerad, kräver stort tålamod och stor skicklighet av dem som ska utföra den. Men den är genomförbar förutsatt att tre villkor uppfylls. Jag vill understryka detta. Alla tre villkor måste uppfyllas, annars misslyckas vi. För det första krävs absolut sekretess. Jag återkommer till detta. För det andra måste jag ha hundra procents personlig tillgång till era respektive länders högsta ledare. Detta för att kunna avrapportera samt be om stöd vid de tillfällen som denna plan kräver era ledares personliga engagemang. För det tredje måste ni och era ledare visa tillit. Tillit till varandra och tillit till dem som får uppgiften att genomföra planen.” De tog honom närmare två timmar att förklara den plan som han tillsammans med en grupp särskilt handplockade män tillbringat två år med att utarbeta. Männen i rummet hade suttit stilla och lyssnat. Några av dem hade gjort anteckningar, men de flesta hade suttit blickstilla. Häpna, nästan som paralyserade. 20


Detta var något som de aldrig kunnat föreställa sig. Planen var ­häpnadsväckande, storslagen och genial. Men var den verkligen möjlig att genomföra? De flesta var mycket tveksamma. Mahdi kände deras tveksamhet och var inte det minsta förvånad. Han vände sig mot den saudiske prinsen och bugade sig djupt. Prinsen tackade Mahdi, som bugade sig igen, först mot prinsen, sedan mot de övriga. Därefter lämnade han rummet. Prinsen vände sig mot männen i rummen. Han stod med uttryckslös min i några sekunder, sedan log har brett och lät leendet gå över i ett hjärtligt skratt. Den tryckta stämningen i rummen lättade något. ”Mina högt vördade muslimska bröder. När jag hörde detta första gången kände jag precis som ni gör nu. Det kändes underbart att inse att vi faktiskt kan återerövra vår värdighet, men också att planen är för stor och för komplicerad för att kunna genomföras. Men när vi vänt och vridit på denna plan har vi inte kunnat finna några egentliga hinder till varför vi inte skulle ta planen vidare till nästa steg. Det absolut fundamentala i planen är att inget av våra länder kommer att kunna ställas till svars om planen avslöjas i förtid. Det finns också flera steg där vi kan avbryta om vi inte längre är motiverade att fortsätta. Men låt oss nu ta en paus och fortsätta diskutera om en halvtimme. Mat och förfriskningar finns utanför, i nästa rum.” Männen reste sig upp och gick ut med dröjande steg ut för att besöka toaletter, äta lite men framförallt för att smälta all information som de fått. Det var fortfarande nästan för stort för att ta in. Direkt utanför dörren ställde sig den libyske representanten nära den iranske och de förde ett viskande samtal mellan varandra innan det var dags att gå in igen. När de åter samlats och dörrarna stängts började iraniern direkt med att be Mahdi komma tillbaka in för att svara på frågor. Mahdi kom in i rummet och den iranske representanten inledde efter en nick från den saudiske prinsen. 21


”Mahdi, om vi nu ska kalla dig för det? Jag gratulerar dig till en mycket väl genomförd presentation. Jag förstår också likt övriga här i rummet varför man valt just det kodnamnet för dig. Om denna plan skulle effektueras skulle du onekligen vara islams Mahdi! Just detta begrepp är för oss shia lika viktigt som för sunni, även om vi har olika syn på vem denne islams frälsare kommer att vara. Att du skulle vara den Tolfte Imamen Muhammad al-Mahdi, den som ska ena hela den muslimska världen inför striden mot de otrogna är roande men förhoppningsvis inget som någon här tror på? Det kanske inte heller skulle passa våra ledare som måhända skulle tro att du är ute efter deras makt?” Han fortsatte därmed direkt innan den saudiske prinsen hann försvara det valda namnet: ”Hur jag än vrider och vänder på det du sagt har jag i nuläget inget att ta upp när det gäller detaljerna. Jag har istället två övergripande frågor eller snarare påståenden. I din plan beskrev du hur slutmålet skulle se ut. Du beskrev också tidslinjalen för att kunna uppnå detta. Vad du inte beskrev är att under dessa två år som förberedelserna kommer att ta så kommer mycket att hända i vår omvärld och i våra respektive länder. Min första fråga är: Hur ska vi agera om våra länders agendor kommer att hamna i konflikt med denna plan? Min andra fråga är: Hur ska varje lands suveränitet garanteras när slutmålet är nått? Mahdi reste sig upp från den stol som burits in åt honom. Han ­behövde inte längre saudierns tillstånd att svara utan började direkt. ”För det första måste varje land agera som det är bäst för det egna landet. Planen bygger, som jag förklarat, på att våra länder som är representerade här, agerar precis som vanligt oavsett vad som kommer att ske i vår omvärld. Era ledare måste dock hela tiden ha planen i bakhuvudet för att försöka styra över saker som kan påverka de olika faserna i planen. Ett sådant exempel är Irans önskan att framställa kärnkraft. Här kan övriga 22


muslimska grannar officiellt beklaga sig och kräva att USA förser dem med sofistikerade vapen för att skydda sig själva. Samtidigt ska de göra allt för att hindra att USA ingriper mot Iran med militära medel.” Han tittade mot iraniern som nickade förstående. Mahdi fortsatte: ”Vad gäller din nästa fråga om varje lands suveränitet så är den enkel. Varje muslimskt land ska behålla sin suveränitet och styra precis som de själv vill internt. Endast utrikes och säkerhetspolitiska frågor av stor vikt ska behandlas av den union som vi ämnar skapa.” Den indonesiske ledaren harklade sig och begärde ordet: ”Mahdi, varför behöver det ta så lång tid att genomföra planen? Borde vi inte kunna agera snabbare om nu planen är så väl genomtänkt?” Mahdi var förberedd på den frågan, eftersom den kan verka självklar; ”Mina herrar. Varför har de muslimska länderna förlorat vid varje tillfälle då de mött västerländska eller israeliska soldater? Svaret är enkelt: Därför att deras soldater är bättre utbildade än våra muslimska soldater och de har mer avancerade vapen. Det är så enkelt även om vetskapen svider i våra själar. Om vi ska kunna vinna måste våra krigare vara lika välutbildade som fiendens. Dessutom måste våra krigare vara väl förtrogna med fiendens sätt att tänka, fiendens kultur, språk och geografi. Våra krigare måste leva under falsk identitet i fiendens länder innan de kan slå till. Därför tar planen många år att genomföra.” Här avbröts han av flera av männen som protesterade mot att det skulle ta så lång tid att utbilda självmordsbombare och soldater med handeldvapen. Varför kunde inte respektive land bidra med ett antal färdigtränade soldater direkt? Eller, avbröt en annan, varför inte satsa mer på al-Qaida istället för att skapa något nytt? Mahdi såg på dem och suckade inombords innan han fortsatte: ”Mina herrar, om ni skickar soldater från era reguljära förband så kommer väst att kunna identifiera dem och därmed finna bevis för att hämnas på era länder. Om vi istället använder flyktingar, som egentligen är utan nationstillhörighet, kan inget land ställas till svars. Särskilt 23


i­ ntressant är det att plocka krigare som flytt från länder där USA startat krigen.” Männen nickade åt det logiska i detta och han fortsatte: ”Att träna en blivande professionell soldat från grunden tar minst ett år. För att samträna dessa soldater till enheter krävs ytterligare ett år. De ska vara lika duktiga som västerländska specialenheter för att kunna tillfoga maximal skada med minimala resurser. En självmordsbombare kan nyttjas en gång, medan en professionell krigare kan nyttjas igen och igen. Om vi inte får den tiden som behövs för förberedelser och träning är denna plan inte genomförbar. Mina herrar, avseende frågan om Al-Qaida och Usama bin Ladin så är den mycket enkel. Låt väst fokusera på detta nätverk och hjälp till och med väst att tro att ni också jagar dem. Om all fokus ligger på dem kommer vi att kunna genomföra vår plan under radarn på väst. Vi kan till och med nyttja Al-Qaidas erfarenheter till vår fördel. Låt Usama gömma sig hos er så länge som möjligt”, sa Mahdi och nickade mot pakistaniern som först tänkte protestera men som valde att sitta tyst. Denne Mahdi var otäckt välinformerad. Alla representanter fortsatte ställa frågor under ytterligare två timmar och för varje fråga fanns ett genomtänkt och fullt acceptabelt svar. Till slut reste sig den saudiske prinsen upp och såg på mannen som han känt i närmare ett decennium: ”Jag tror att vi börjar bli klara så här långt. Jag vill bara att du nu förtydligar en fråga och visar oss här i rummet det sista avgörande förhållande som måste klaras ut för att denna vision ska bli en realitet.” Mahdi nickade långsamt innan han tog till orda. Detta var verkligen sanningens ögonblick: ”Jag ber att få ta in två besökare.” Han gick fram till dörren och två män kom in. Alla kände igen dem. Det var häpnadsväckande. En av sunnimuslimernas främsta religiösa ledare, och en av shiamuslimernas främsta, sida vid sida Mahdi tog till orda, nu med ett tydligt, nästan befallande tonfall: 24


”Mina högt vördade muslimska bröder. Tiden då vi var splittrade i shia och sunni måste få ett slut och det är vår förhoppning att vi med denna plan skall kunna ta ett första av många små steg för att tillsammans ena alla muslimer. Vi måste lämna gårdagens strider för att kunna vinna dagens och framtidens. Tiden är inne att enas i ett muslimskt folk, där Guds ord är lag. Dessa två stora ledare, en shia och en sunni, är nu här tillsammans för att vissa er att detta inte bara är möjligt utan också Allahs verkliga mening.” Detta blev för mycket för två av männen i rummen. Representanten för Iran och representanten för Libyen reste sig samtidigt och hastigt och började upprört prata i munnen på varandra. Efter visst tumult gav prinsen ordet till libyern: ”Mina herrar. Det ni nu säger är fascinerande men det som ni presenterat är en omöjlighet och rent ut sagt ett slöseri med vår tid. Vi kan inte se annat än att detta är ett sätt för er övriga att stärka era länder medan Libyen och Iran skulle få bära ansvaret för detta oavsett hur det skulle gå. USA och väst har alltid skyllt på våra länder och kommer att göra så också om denna plan sattes i verket. Vi kommer absolut inte att vara med på detta och kommer att protestera öppet om vi märker att ni fortsätter med detta vansinne.” Den iranske representanten reste sig nu och sade ungefär samma sak, även om han var mer diplomatisk i sitt ordval. Han tillade att det viktigaste nu var att se till att USA:s ockupation av Irak blir ett misslyckande. Här borde alla länder fokusera sina resurser eftersom en lyckad ockupation av Irak inte var till gagn för något muslimskt land. Istället för den fantasiplan som målats upp borde man nu satsa på verkligheten. Han avslutade med att ilsket stirra på den shiamuslimske religiösa ledaren, som om han ville varna honom från att fortsätta att tala med den sunnimuslimske motsvarigheten. Därmed gick luften ur mötet och det avslutades efter ett kort anförande, där prinsen beklagade att man inte kunnat enas. Han påminde om de villkor som från början satts upp inför mötet, den absoluta 25


s­ ekretessen och att var och en skulle rapportera till sin ledare, inte till någon annan. Alla utom fem av männen reste därefter hem. De fem återsamlades hos emiren av Qatar, Hamad bin Mustafa, som styrt sitt lilla land sedan mitten av nittiotalet. De sex nu närvarande kallade in Mahdi samt de två religiösa ledarna. Därmed satt företrädarna för Kuwait, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar, ­Egypten och Indonesien tillsammans. De samtalade i flera timmar innan de var överens. Innan de skiljdes åt bad ledaren för Qatar, som varit värd för mötet, att få välja ett lämpligt namn på det som man nu kommit överens om. Han ställde sig upp, nickade mot de övriga och föreslog ”Operation Scimitar” som ett lämpligt namn. De övriga skrockade och nickade instämmande. Det arabiska, böjda svärdet var en perfekt symbol. Mahdi flög till Riyadh tillsammans med den saudiske prinsen. I planet gjorde de upp detaljerna för hur pengar skulle disponeras och hur Mahdi skulle avrapportera. De visste båda två att just ekonomiska transaktioner är av största intresse för de västerländska underrättelsetjänsterna i deras jakt på terrorister. Det krävdes stor förslagenhet och list för att hantera penga­ strömmarna utan risk för avslöjanden. Sedan tog Mahdi upp en känslig fråga med sin uppdragsgivare: ”Ers nåd, iraniern har rätt i att vi inte får låta USA lyckas i Irak. Mina källor i landet menar att USA har för lite trupp i landet för att kunna dominera totalt. Vi borde ta tillfället i akt och göra det som iranierna självklart kommer att göra. Nämligen att ge stöd till de sunnimuslimska motståndsorganisationerna. Även om det vore kontraproduktivt i vår strävan att ena sunni och shia så vore en lyckad demokratisering av Irak i nuläget en smärre katastrof även för Saudiarabien.” Den saudiske prinsen svarade: ”Vi har redan börjat agera i detta. Vi har även pratat under hand 26


med al-Assad i Syrien för att de ska involvera sig från sitt håll. Det är Saudiarabiens absoluta åsikt att USA skulle slå ut galningen Saddam men inte att ockupera och genomföra en demokratisering. Vårt förslag är att du använder Irak för att rekrytera lämpliga kandidater och kanske till och med för att genomföra en del av träningen mot de amerikanska trupperna. Bättre träningsplats torde vara svår att finna, eller hur?” Mahdi såg prinsen stadigt i ögonen när han svarade: ”Ers nåd, jag har synpunkter och frågor. Jag är rädd att det kommer att bli mycket värre i Irak än vi någonsin kan föreställa oss. Min oro är att shia- och sunnifalangerna kommer att skada varandra så illa att hoppet om att ena oss som muslimer kommer att vara svårt, kanske omöjligt. När det gäller förberedelserna i Irak så har jag redan flera rekryterare inne i landet precis som jag har i Afghanistan, men de bidar sin tid tills vinden vänder och folket börjar avsky amerikanerna. Det är min bedömning att det inte kommer att ta så lång tid. Min fråga gäller det som vi kom överens om med de övriga länderna. Alltså frågan om vår plan att köpa USA:s mest sofistikerade krigsmateriel och exempelvis låta våra piloter tränas av dem. Kommer våra muslimska officerare, piloter och även manskapet att slåss på vår sida när det väl gäller? Min andra fråga är om Iran inte måste informeras om att våra länders upprustning inte har något att göra med Iran utan med den här operationen?” Saudiern såg länge på mannen, som han kommit att lita på som om han varit av hans eget blod, innan han svarade med låg röst att dessa frågor krävde en hel del tankeverksamhet innan han kunde ge ett svar. Tillsvidare skulle Mahdi fokusera sig på att göra allt klart för den händelse Operation Scimitar skulle få klartecken. Med det satt de båda tysta, upptagna av sina egna tankar. Muhammad som nu kallades Mahdi hade önskat att mötet i Doha hade varit mer fruktbart, men han hade förutsatt att några av länderna inte skulle nappa på idén. Han hade dock sått ett frö om ett enande av islam. Det skulle nu krävas många möten för att få med de verkligt betydelsefulla religiösa 27


ledarna. Det skulle behövas tålamod, förhandlande och övertalande men det var den enda rätta vägen! Mahdi var helt säker på sin sak. För Mahdi var ändå klartecknet att inleda den första fasen av Scimitar den grundläggande faktorn. Utan sanktionering av de stora muslimska länderna kunde han aldrig genomföra planen. De övriga länderna skulle ansluta sig när allt föll på plats, åtminstone var det hans övertygelse. Han såg ut över öknen under honom och insåg att han måste genomföra en hajj till i Mecka för att blidka Gud och rena sig själv. För det var endast genom Guds vägledning som han skulle kunna lyckas. Han skrockade tyst för sig själv när han tänkte tillbaka på iranierns reaktion över valet av kodnamnet Mahdi. Den saudiske försvarsministern såg upp på honom och Mahdi berättade kort om iranierns roande kommentar. Saudiern såg länge på honom innan han svarade på ett sätt som gav Muhammad rysningar: ”Min vän, vi kanske valde namnet eftersom vi tror att du kanske är just den tolfte imamen! Sade inte profeten Muhammed, frid över honom, att Mahdin skulle bära hans namn? Nå, du bär profetens namn och din plan leder onekligen tankarna mot en förändring i världen som om den genomfördes skulle ha likheter med Mahdins återkomst.” Saudiern såg på Muhammad och log sedan slugt innan han lutade sig tillbaka i de bekväma stolarna på lyxjetplanet och slöt ögonen. Muhammad satt stilla och funderade på om saudiern drev med honom eller om det fanns en känsla hos kungafamiljen att han förväntades genomföra en världsförändring? Att han inte var en mahdi visste han själv. Den gången då mördarna kom till hans hem hade han inte haft modet att stoppa dem. Han hade fryst inombords och det kunde väl inte en islams tolfte imam göra? Nej, det behövdes en hajj och ett renande av själen innan han tog sig an nästa skede. Till dess behövde han agera tålmodigt. Oändligt tålmodigt!

28


Kapitel 1 Varför Mahdi blev Mahdi Beirut, Libanon, december 1946 – Mannen som skulle bli känd som Mahdi föddes som Muhammad Ahman al Rasheed i en förmögen libanesisk familj i västra Beirut i december 1946. När TIME Magazine lät hans ansikte pryda omslaget knappt sjuttio år senare var rubriken ”Mass Murderer”, men Muhammad hade aldrig dödat någon. En ambitiös tysk journalist som ville skriva en biografi över Mahdi hann intervjua sextiofyra personer som träffat Mahdi innan journalisten själv omkom i en oförklarlig trafikolycka. Av de efterlämnade anteckningarna framgick att inte en enda av de intervjuade sett Mahdi obalanserat arg, ingen hade någonsin hört honom hota en annan människa, eller ens hört honom höja rösten. Det var tvärtom så, att när han ville inskärpa allvar, så sänkte han rösten och gav den en dovare ton. Det fick människor att lyssna och budskapet förstärktes av kroppsspråket – som utstrålade lugn, trygg värdighet och orubblighet – och de mörka ögonen som syntes gå över i blixtrande svart. Den första händelse som skulle forma hans person och livsambition inträffade när han precis fyllt fem år. Hans mamma Leyla hade handlat hos charkuteristen på Hamra Street, klev ut på gatan och signalerade till chauffören att hon ville bli upphämtad. I det första gathörnet österut stod två beväpnade män ur en shiamuslimsk milisgrupp. I det andra gathörnet västerut stod tre beväpnade män ur en sunnimuslimsk grupp. Av någon anledning som aldrig kunde klarläggas började de skjuta på varandra precis när Leyla klev ut ur butiken. Hon var död innan kroppen landade på trottoaren. Mammans död slog Muhammads liv i spillror. När han långt senare såg tillbaka på sitt liv var han övertygad om att han inte skulle ha överlevt utan pappans stoiska lugn och reservationslösa kärlek och stöd. 29


Pappa Omar Ahmad al Rasheed var förkrossad men avstod från den traditionella libanesiska vägen. Istället för blodshämnd bestämde han sig för att viga sitt liv åt att försöka stoppa det vansinne som dödat hans fru, alltså konflikten mellan islams största grenar sunni och shia vars rötter fanns i islams tidiga historia: frågan om vem som skulle efterträda Profeten Muhammed efter dennes död hade inneburit så mycket lidande mellan de rättrogna. Han insåg att det skulle kräva enormt mycket energi och många års tålmodigt arbete. En av hans viktigaste livsuppgifter blev att göra sitt yttersta för att sonen skulle ta över den missionen och få bästa möjliga förutsättningar att lyckas. En grupp ledande muslimer valde Muhammeds svärfar Abu Bakr till Profetens efterträdare, Khalifa. En annan grupp menade att muslimerna på jorden måste ledas av en manlig släkting till Profeten. Muhammeds ende son Ibrahim hade dött i unga år. Rätt person att ta över menade de i det läget var Profetens kusin och svärson, Ali ibn Abi Talib, gift med Profetens dotter Fatima. Konflikten ledde omedelbart till krig mellan de två grupperna och har sedan dess lett till återkommande interna, blodiga strider inom islam. Omar Ahmad al Rasheed hade hela sitt vuxna liv sett sig som i första hand muslim, i andra hand som shiamuslim. Han hade all respekt för engagemanget i frågan om Profetens rättmätige efterträdare, men menade att Allah och Allahs ord, förmedlade av Profeten och nedtecknade i Koranen, måste vara överordnat allt annat. Konflikten mellan sunni och shia gynnade bara islams fiender, och underblåstes ständigt av dessa. Efter hustruns död skulle hans äldste son utbildas och en av de viktigaste insikter han ville ge sin son var just denna: att Allahs vilja är ett starkt islam och att det kräver enighet. ”Vi måste lägga historiska oförrätter bakom oss för att kunna besegra dagens”, var ett återkommande konstaterande i samtalen med sonen under de kommande åren. Omar Ahmad al Rasheed var advokat, utbildad vid Yale Law School i New Haven, Connecticut, i USA. Han ökade familjens redan ­ansenliga 30


förmögenhet som rådgivare åt Beiruts blomstrande bank- och finansindustri. Han hade ett brinnande intresse för historia och såg det libanesiska folket som självklara arvtagare till fenicierna, den lilla folkgrupp som byggde välstånd och högkultur i området redan för fem tusen år sedan. Han brukade leende berätta om den starka symboliken i att en av feniciernas uppfinningar var att använda köl på båtar och att de därmed blev först i världen med att kunna kryssa sig fram i motvind. ”Det är fortfarande så för oss libaneser. Det blåser nästan alltid ­motvind, men vi använder motvinden för att ta oss framåt.” Omar Ahmad al Rasheed reste ständigt i sitt arbete, mest i Mellanöstern men också i Europa, Asien och Nordamerika. Efter hustruns död drog han ner på resandet för att få så mycket tid som möjligt med sonen. Så ofta som det gick tog han med sig Muhammad på de resor som trots allt måste göras. Att se och förstå andra länder och kulturer blev en viktig del i pojkens fostran och utbildning redan från barnsben. Omar Ahmad al Rasheed var djupt troende muslim, men räknade sig till de moderata. Att respektera alla människor var en hederssak. Drygt en femtedel av Libanons befolkning är kristna maroniter och att försvara också deras rättigheter var en självklarhet. Samma sak gällde den mycket lilla men livskraftiga judiska församlingen i Beirut: ”Vi är alla ättlingar till Ibrahim, eller Abraham, som kristna och judar säger.” Muhammad delade pappans intresse för historia och den starka tron på islam. Pappan och även pojkens lärare i skolan upptäckte tidigt att han var en stor begåvning. Han formligen sög i sig kunskap och redan före tonåren hade han läst mer än de flesta vuxna gör under en livstid. Han läste det mesta – även skönlitteratur och andra religioners heliga skrifter. Hans studier av Koranen och judarnas och de kristnas religiösa skrifter stärkte honom i tron på islam som den enda vägen. Hans första riktigt stora religiösa och intellektuella upplevelse var när han som femtonåring fick följa med fadern till hamnstaden Tyr i 31


södra Libanon, en gång en av feniciernas viktigaste städer. Där fick han träffa pappans nära vän, allierade och läromästare, Musa al Sadr, son till Ayatollah Sadr al Din Sadr. Imam Musa föddes i den heliga staden Qom i Iran, men släkten hade sina rötter i Tyr. Imam Musa var en mycket bildad person. Han tog som ung akademisk examen i både islamsk rättsvetenskap och statsvetenskap vid universitetet i Teheran, innan han återvände till Qom för fortsatta studier i teologi och islamsk filosofi. 1960 flyttade han hem till Libanon och Tyr och blev snabbt de libanesiska shiamuslimernas obestridde ledare. De två männen och femtonåringen satt och diskuterade hela dagen, hela kvällen och hela natten, omedvetna om att tiden gick. Imam Musa och Omar Ahmad al Rasheed behandlade Muhammad som en jämlike när han visade att han inte bara var osedvanligt beläst för sin ålder, utan också var i besittning av ett skarpsinne och en förmåga att argumentera för sin sak som de sällan mött utanför det högsta muslimska ledarskapet. Muhammad reagerade först starkt mot den vrede och det förakt Imam Musa riktade mot den palestinska befrielserörelsen PLO och dess attacker mot Israel. Palestinierna är våra bröder, argumenterade han. ­Deras kamp mot Israel är vår kamp. Imam Musas motargument imponerade på Muhammad och kom att bli av stor betydelse för den väg han senare valde i livet. ”Ja, palestinierna är våra bröder”, sa Imam Musa, ”och Israel är vår fiende. Men PLO:s attacker skadar Israel mindre än en handfull ilskna myggor. Det enda de åstadkommer är att de ger israelerna ständiga förevändningar att slå tillbaka mot Libanon, där de dödar libaneser. PLO drar bara olycka över oss. PLO dödar inte israeler, de dödar libaneser.” Muhammad sammanfattade: ”Slutsatsen är alltså: Man ska inte föra krig, man ska vinna krig. Det är dårskap att anfalla en fiende när man inte kan skada honom svårt. Man ska istället vänta, bygga upp sin styrka, och sedan anfalla med full kraft och total hänsynslöshet när man vet att man kan krossa sin fiende.” 32


Anonym · SÄPO-chef

“Very few know how close it was that Great Britain erupted in racial clashes after the London Bus bombings 2005. It could very well have been the trigger to throw parts of Western Europe into all out chaos.“ Senior Police Official · New Scotland Yard

”Erfarenheten visar att större terrorattacker kommer oväntat, i såväl tid som rum och tillvägagångssätt. Sverige är, liksom de flesta länder i Europa, inte rustat för att möta ett större terrordåd, än mindre flera samtidigt. Varken beslutsfattare, polis, sjukvård eller övriga myndigheter är tränade att hantera ett mardrömsscenario, som målas upp i Operation Scimitar. Men vad klarar vi egentligen av??” Johan Kihl · Generallöjtnant Fd Chef Högkvarteret och Sveriges första chef specialförbanden (CSF)

ISBN: 978-91-7463-286-6

www.bod.se

Adrian Andersson

Oper ation Sci mitar

”Scenariot i Operation Scimitar skulle vara vår absolut värsta mardröm.”

Adrian Andersson

Västvärldens agerande i Mellanöstern har under flera generationer skapat grogrund för misstänksamhet, bitterhet och i många fall hat gentemot väst. Pressade av revolterna under den arabiska våren iscensätter några muslimska ledare en operation som ska ta bort fokus från de egna länderna. Västvärldens ska splittras och först ut är Västeuropa och EU. De ska få erfara vad Irak och Afghanistans befolkning fått utstå: bomber, prickskyttar, lönnmord, övergrepp. Kort sagt: terror. I största hemlighet rekryteras och tränas över tusen män till samma höga förmåga som världens främsta militära elitförband. Deras mål: att störta västvärlden i kaos och på sikt bana väg för en ny stormakt. Operation Scimitar är en skräckvision i romanform över de möjliga konsekvenserna av organiserad terrorism och den sårbarhet vi själva byggt in i våra högteknologiska samhällen. Det är också en tankeställare till västvärldens medborgare om vad vårt agerande i Mellanöstern kan skapa. Det som kallas The war on terror motverkar alltför ofta sina egna syften eftersom varje ”terrorist” som dödas skapar flera nya.

OperatioN


9789174632866