Som en sten i ett jordskred MARIA BARBAL
översatt från katalanskan av Maria Cederroth
Som en sten i ett jordskred–fram.indd 1
2016-01-26 21:48
Som en sten i ett jordskred MARIA BARBAL Översatt från katalanskan av Maria Cederroth
NILSSON FÖRLAG Malmö 2015
Fรถrsta delen
V i va r m å ng a hemma, visst märktes det. Och till slut blev det väl en för mycket. Jag var det femte av sex syskon. Mor sa att jag hade kommit därför att Gud ville det och att det som Han skänker måste man ta emot. Maria, som var äldst, skötte redan hushållet mer än vad mor gjorde, Josep skulle ärva gården och Joan gick på prästseminariet. Vi andra, de tre yngsta, var till mer besvär än nytta, det hade jag hört många gånger. Det var inga goda tider och av det lilla de fick ihop blev det just inget kvar med så många munnar att mätta och så lite jord. Därför bestämdes det att jag, som var förståndig och mild till humöret, skulle åka och hjälpa min mors syster som hade slutat hoppas på egna barn, men hade gott om arbete som måste göras. Hon hade gift sig med en man som var mycket äldre än hon och som ägde mark, minst ett halvdussin kor, höns, kaniner och grönsaksland. De hade det gott ställt, men behövde hjälp och sällskap eftersom de började känna sig gamla. Så vid tretton års ålder fick jag lämna min familj, huset, byn och bergen. Jag gick min väg med 9
ett knyte över axeln, mellan far och Maria. Det var inte många kilometer från Ermita till Pallarès, men det betydde ändå en hel dag till fots och att jag förlorade mitt hem. Det som gjorde mest ont i den stunden var att se hur vi lämnade den enda värld jag hittills känt till allt längre bakom oss. Under de timmar vi vandrade tysta på väg till mark naden i Montsent, där far och Maria skulle handla och lämna över mig till moster och hennes man, mindes jag bara det goda jag hade upplevt i byn. Jag var född där och hade inte lämnat den mer än för att släppa ut korna på bergsängarna eller smita i väg på festa major i den klunga hus som var vår grannby. Många munnar, ont om bröd. Jag minns de tre vintrar jag gick i skolan; bara f lickor med äldre systrar som redan kunde hjälpa till hemma fick gå dit. Ibland är det tur att vara liten! Lärarinnan visade oss hur man skrev en rund handstil där varje bokstav slutade i en uppåtsläng och r:et hade en ögla uppe till vänster som jag tyckte liknade en korkskruvs lock. Och i skolan behövde vi inte frysa alls, för donya Paquita lät sig inte besegras av föräldrarnas snålhet. Hon sa att hon måste ha en rejäl trave ved till skolsalen varje vecka eftersom bokstäverna inte fastnade i våra huvuden utan hjälp av lite värme. Om de ville att vi skulle lära oss något måste de ”visa lite god vilja”, som hon sa på kastilianska. För det lilla jag lärde mig – och 10
som jag så småningom glömde bort det mesta av – lärde jag mig på kastilianska. I början kunde jag inte fatta att vår lärarinna, var hon nu kom ifrån, talade så att det inte gick att begripa vad hon sa. Men till slut förstod vi henne och hon oss, fast jag undrade varför hon inte gärna ville låtsas om det, som om hon skämdes eller blev lite orolig. De där vintrarna i skolan minns jag så tydligt som om jag vore där nu. Magdalena och jag satt alltid tillsammans och när vi skulle läsa högt började jag fnissa så att hon kom av sig. Donya Paquita sköt upp glasögonen på näsan och såg på mig, sträng som en korpral, och jag fick ont i magen av att hålla mig för skratt. Medan Magdalena fortsatte läsa märkte jag att det kom lite kiss i underbyxorna. Jag tyckte om att gå i skolan. Det var något annat än det vanliga, man fick nästan en känsla av att det var bra att vara barn. Hemma var vi mest i vägen. Om man lekte i höladan fick man höra att ungarna vänder upp och ned på allting, om man gick fram till eldstaden och rörde om i grytan började de skrika i högan sky om alla möjliga slags olyckor, och tog man upp en sten eller trädgren att leka med trodde de genast att man tänkte slå någon. Bara om man hjälpte till med mjölkningen, skalade potatis eller bar ved gick man säker. Då var man nästan som en vuxen, men fick varken dricka vin eller äta stekt fläsk – för det var man alldeles för liten.
11
F r å n kök sfönst r et såg taket på Casa Saral ut som ett jättelikt kyrktorn och skifferplattorna glänste som små speglar. Det hade slutat regna, men medan mor förberedde ett grovt lakan med asklut till tvätten föll ännu några droppar från vårt tak och stänkte mot fönsterrutan. Jag studerade rännilarna som bildades på glaset och hörde mor berätta samma historia en gång till, fast nu med en annan början. Moster hade velat få en dotter som du, men Gud gav henne ingen. Och du, med ditt röda hår, liknar henne mer än vad Maria eller Nuri gör. Du ska veta att moster var den sötaste av oss fyra systrar, det var därför hon kunde göra ett gott parti. Och på ögonen liknade jag visst också moster: De är precis som din mormors, må hon vila i frid, och moster Encarnaciós ögon liknar också hennes. Men det var inte allt – mors händer lade veden på plats innan hon tände elden – de behövde en person som hjälpte dem och vad kunde passa bättre än att någon i vår familj fick glädje av alla dessa gudsgåvor … Jag fick inte fram ett ord fastän jag verkligen hade 12
velat tala, men när det blivit tyst kändes det så trångt i strupen, som om en snara drogs åt, och det hann börja göra riktigt ont innan en första snyftning steg upp ur bröstet och löste upp snaran. En flod av arga tårar väll de fram, för det sista jag ville göra just då var att gråta. Jag behövde inte säga något. Jag visste att om mor lugnt skötte sina inomhussysslor en morgon och tog sig tid att resonera med mig – utan att avbryta mig hela tiden med: gör det ena, hämta det andra, har du städat på övervåningen – betydde det att den stunden var högtidlig. Och hemma hos oss brukade man inte slösa med högtidligheter. Hon räckte mig en näsduk och började komma med en massa förklaringar som också slutade i tårar. Den vita bomullstrasan vättes först av mina, sedan av hennes tårar och förvandlades till en allt mörkare tygboll innan det till slut blev tyst. Jag såg ned i golvet och värmen från eldstaden gjorde mig alltmer dåsig. När jag väl märkte att hon talade på nytt hade hon nog hållit på en bra stund. Jag kände hur strupen snör des ihop igen medan jag lyssnade på henne, så innan det blev ännu värre sa jag med svag röst att jag skul le flytta till moster Encarnació och undrade när skulle de komma och hämta mig. De ska till marknaden på måndag, far och Maria följer med dig dit.
13
M i n mor va r en kvinna som bara kände till två sa ker: arbete och sparsamhet. Maria brukade berätta för oss att mor nästan hade dött när vår yngste bror Pere föddes. Det var en måndag, och på fredagen, innan ens en vecka hade gått, ville hon inte ligga kvar i sängen längre. Under mina tretton år kunde jag inte minnas att jag någonsin hade sett henne stilla annat än i mässan om söndagarna då hon satt i bänken framför mig. När vi steg upp på morgnarna hade mor redan arbe tat en lång stund eller följt med far och Josep ut på fälten. När vi hade gått och lagt oss passade hon på att göra i ordning matsäck till dagen därpå eller städa upp. Hon var alltid sist i säng och ibland försökte hon till och med hinna läsa rosenkransen. Jag är säker på att hon, trots sin fromhet, inte ens nådde halvvägs genom ett mysterium innan sömnen kom och tog henne där hon satt som en försvarslös sparv. Visst höll hon av oss alla, men hon visade det nästan aldrig. Hon hade inte tid eftersom så många andra, viktigare, saker krävde hennes uppmärksamhet. Mor 14
visste inte vad ledighet innebar och tyckte inte att hon hade rätt till någon. När hon till sist, som gammal, fick tid för sig själv rann den mellan hennes fingrar. Jag tror att mor hellre ville dö än vila sig medan hon levde. Och arbete fanns det gott om: djuren, jorden och att mätta minst sju eller åtta munnar. Alla hjälpte vi till, men den som verkligen slet för att vi skulle klara oss var mor. Det är kvinnan som är husets hjärta, brukade hon säga. Far var mer pratsam, men ibland kom han med hårda ord som kunde svida när man tänkte på dem efteråt i sin ensamhet. Han brukade också leka med oss eller ta upp oss i knät och berätta historier, framför allt på vintern när vi satt runt elden efter kvällsmaten som mest bestod av grönsaker och, om det fanns, en bit fläsk. Jag minns hur vi skrattade åt historien om den gamle mannen från Montenar som en kväll råkade få med sig ett par kalsonger som inte var hans. De låg och torkade på en bänk intill den öppna spisen, där mannen under sitt besök hade suttit och värmt sig. När han reste sig satt de fast bakpå hans kläder. Det var först när han hade kommit halvvägs hem i den iskalla natten som han lade märkte till kalsongerna som dinglade därbak, fastklistrade på jackan. Han stannade tvärt och kunde inte bestämma sig för om han skulle låta folk tro att han var en tjuv eller vända om och kanske bli liggande ihjälfrusen vid vägkanten som en fågelunge. 15
Men i en bondfamilj brukar inte männen dra det tyngsta lasset, så medan far trollband oss med sina historier satt mor i skenet från elden och lagade strum por som alltid gick sönder på samma ställe. Min stolta och självsäkra moster var lika sparsam och arbetsam som mor. Men hon var också herre i sitt eget hus och van vid att styra och ställa.
16
Nä r jag gick där, fort, bakom mulan som nästan satte av i sken eftersom den inte tyckte om att ha en främling i närheten, skulle jag gärna ha vänt om och sprungit hela vägen hem … I stället tog jag ett djupt andetag och svalde tårarna när ögonen började svämma över. Morbrors strama ryggtavla däruppe på mulan skrämde mig och jag ville inte släppa ifrån mig ens en suck. Jag upprepade för mig själv att de gjorde mig en tjänst och att jag, i min tur, gjorde min familj en tjänst. En brödkaka mindre varje dag … Morbror hade tagit mitt knyte och lagt det framför sig, över manken på mulan. Eftersom han verkade bekymrad och knappt hade tilltalat mig, tordes jag inte berätta att tygskorna skavde. Det var Marias nya skor som hon, för att rik tigt överraska mig, hade gett mig strax innan vi gick hemifrån, men de var ett nummer för stora. Skoskavet kändes som en smärtsam klåda i foten. Jag ville kom ma fram till Pallarès så fort som möjligt för att få slut på lidandet. Mulans svans svängde rytmiskt fram och tillbaka. Så fort en fluga slog sig ned lyfte hon svan 17
sen och lät den falla med en snärt, sedan började hon om igen. När jag gett upp allt hopp om att någonsin komma till Pallarès hörde jag morbror säga: Nu är vi framme. Det var enda gången den dagen som jag kände en stor glädje. Jag insåg att det var dumt av mig att gå och huka av rädsla som en ko på väg till marknaden. Så illa var det ju inte. Jag ville krama om moster, som inte hade följt med till Montsent. Det var hon som var mors syster, till hennes man hade jag inga band, han hörde inte till släkten. Jag vet inte varför jag hade föreställt mig att de bodde i utkanten av byn. Det visade sig vara fel, för morbror tog in på en gata som kantades av hus och ledde fram till ett torg. Jag kände hur jag rodnade när folk hälsade på morbror och granskade mig. Medan vi stannade utanför mitt nya hem och han steg av mulan närmade sig några grannkvinnor som hade stått och pratat med en skock skrikande ungar, för att titta och ställa frågor. Vilken söt flicka du har hittat på marknaden, Ra mon! Inte visste vi att du var så bra på att välja … ”Det är vår systerdotter från Ermita som ska bo här över vintern.” Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Allas blickar var fästa på mig medan jag stod alldeles stilla och kände hur benen knappt bar mig och svetten klib bade på låren. Jag var omtumlad efter att hela vägen 18
ha gått och ältat samma tankar. Då kom moster och räddade mig. Hon trängde sig fram bland människor na som ställt sig omkring mig och omfamnade mig hårt. Det kändes som om hela världen löstes upp i ett töcken. Mosters ömhet rev på ett ögonblick ned den mur av förståndiga argument som jag hade byggt upp mot sorgen. Hon höll mig runt midjan och lyfte mig nästan från marken när hon drog i väg med mig, bort från folksamlingen och upp för trappan. Moster sa inget förrän vi kom ut i köket. Vi hade gått genom en lång mörk korridor och först när jag satte mig ned på en bänk kom frågan: Varför gråter du?
19
H uset dä r most e r och morbror bodde var mycket stort. Nästan lika stort som mina föräldrars i Ermita. En gång i tiden måste det ha varit fullt av folk och liv eftersom det, förutom bottenvåningen, rymde ytterli gare två plan och dessutom en stor vind under taket. Stallbyggnaden och tröskgården upptog hela gatu planet som låg intill torget dit en jättelik port ledde. Mitt emot fanns en trappa som gick upp till första våningen. Den bestod av ett litet förmak varifrån trappan fort satte till översta våningen, till höger låg en vindlande gång. Den ledde i ena riktningen fram till en låst dörr och i den andra till ett stort rum. Det första man lade märke till där var eldstaden med sin sotiga murstock, en liten diskho och ett långt bord med en bänk på var sida. Från köket med eldstaden kunde man gå ned till matkällaren som låg i ett hörn av ladugården. Bakom den låsta dörren låg den fina matsalen där man bara åt vid större högtider. Bortom rummet som tjänade både som matplats och kök låg ett utrymme där höet lagrades. Där fanns 20
golvluckor så att man kunde släppa det torra gräset rakt ned i djurens krubbor. Om man inte kände till exakt var luckorna fanns väntade en obehaglig överraskning: plötsligt trampade man igenom golvet och ens fot häng de och dinglade intill huvudet på en ko. Bredvid höet stod en bur som liknade ett riktigt litet hus. Kaninernas hus. Där skuttade ett halvt dussin kaninungar och deras mamma omkring som de ville. Jag behövde bara böja lite på nacken så fick hela jag plats därinne när jag skulle ge dem foder. På översta våningen fanns fyra rum med en enorm järnsäng i varje, ett handfat med vattenkanna så att man kunde tvätta sig och i de två största rummen fanns, förutom ett fönster, ett litet skåp med hyllor inbyggt i själva väggen. Från den här våningen ledde en trappa upp till vinden. Det var en märklig plats. Trots att den låg längst upp i huset kändes det som att vara vid en flodstrand. Högt uppe satt ett litet fönster och om man lutade sig ut genom det kunde man höra vattnet brusa som om det rann alldeles i närheten, men i själva verket såg man ut över ett fruktansvärt stup. Från den första dagen var vinden den plats i huset jag tyckte bäst om. Där stod nätsåll, korgar och redskap undanställda och en kväll upptäckte jag en kista med klänningar från mosters ungdom eller kanske ännu äld re, från morbrors släkt. De var slitna och skrynkliga, men när jag blev skickad att hämta något på vinden 21
kunde jag sällan låta bli att lyfta på kistlocket, ta fram ett av plaggen som fick mig att drömma om en annan tid och prova det utanpå förklädet. Ibland kände jag mig frestad att tala med moster om klänningarna för att ta reda på om jag kunde få sy om en av dem till mig själv, men jag tordes aldrig. Det hade varit att sticka näsan i något som inte angick mig, och bara tanken fick mina kinder att hetta.
22