Skärvor av 1900-tal Arkeologiska essäer
Mats Burström
Nordic Academic Press
nordic academic press
Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.
Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com
© Nordic Academic Press och Mats Burström 2015 Omslag: Cia Björk, PCG Malmö Omslagsbild: Originalfoto från Östergötlands museum, adaption Cecilia Björk Sättning: Anders Gutehall Tryck: Livonia Print, Riga 2015 ISBN 978-91-88168-00-9
Innehåll
Introduktion 7 När fragmenten blir större än helheten
9
Underjordens eviga lockelse
17
Vi behöver tingen för att minnas
27
Moderna ruiner lockar och förvirrar
35
Arkeologisk tidsvilla i Kalifornien
43
Skördefest med besk eftersmak
51
Rester av rymdålderns början
59
Norska kämpar och glömda kvinnor
67
Estlands jord fylld av gömda minnen
75
Ryssland söker ännu sina stupade
83
Kubakrisens epicentrum
91
Bergtagna – om kriget kom
99
Var blev ni av? Om ödehusens lockelse
109
Bibliografi 113
Introduktion Av alla de århundraden som passerat är 1900-talet det i särklass grundligast dokumenterade. Det är också ett sekel som de flesta av oss har egna minnen av. Och sådant som vi inte själva har upplevt har vi hört andra berätta om. Eller så har vi läst om det eller sett det på TV. Den stora mängden källor är en tillgång för forskningen, men gör det också svårare att få en överblick. Överflödet av källmaterial kan te sig kaotiskt och det har därför mejslats fram berättarlinjer som bringar en viss ordning. Utöver krig och fred handlar de om övergripande teman som ekonomi, politik och teknik. Berättelserna visar på sammanhang som ger mening åt enskilda händelser och skeenden och de fyller på så sätt en viktig funktion, men de riskerar också att skymma sikten för andra aspekter av det förflutna. Genom att vända en arkeologisk blick mot 1900-talet kan vi upptäcka sådant som vi annars inte ser. Nya saker uppenbarar sig och fäster vår uppmärksamhet på andra aspekter än de som brukar dominera historieskrivningen. De materiella lämningarna utgör konkreta vittnesbörd om hur de historiska sammanhangen fysiskt gestaltade sig för dåtidens människor och hur de påverkades av dessa. De kvarlämnade tingen har – liksom människors minnen – förändrats över tid. Mycket har brutits ner och försvunnit och av det som en gång utgjorde en helhet återstår nu endast skärvor. Men det är skärvor som berör. Poeten Gunnar Ekelöf skriver i prosaboken Utflykter (1947) om sina tankar kring de skärvor som han finner på en ödetomt. Så här beskriver Ekelöf sitt botemedel när han finner det som står prydligt uppradat på minnets hyllor alltför välordnat och tråkigt: Då går jag ut på sophögen och ger mig överraskningarna i våld. Där ligger en skärva av en oförmedlad tanke, av ett oförmedlat minne, som jag kanske kan foga ihop med en annan skärva. Vem vet, kanske jag till slut kan komma så långt att jag kan limma ihop en hel kaffekopp av det förflutna? Det enda jag vet är att den kommer att se ut på ett helt annat sätt än jag tänkte mig den från början, kanske på ett helt annat sätt än den var. Så skapar livet nytt av lump.
7
sk ärvor av 1900-tal
I det fragmentariska gömmer sig det oväntade. Skärvorna väcker vår nyfikenhet; genom sin ofullständighet lämnar de ett kreativt utrymme där vi själva kan skapa mening. Ur det gamla föds något nytt vars värde inte bestäms av dess överensstämmelse med någonting tidigare. ”Så skapar livet nytt av lump”, som Ekelöf uttrycker det. Det är inte den historiska rekonstruktionen som står i centrum för poetens intresse, utan hur det förflutna ger oss material att bygga nytt. Denna bok för samman ett antal tidigare publicerade texter som här i bearbetad form och med ett utökat bildmaterial bildar en ny helhet. De olika avsnitten kan, om man så vill, ses just som skärvor, som fragmentariska utdrag ur en omfattande och mångfacetterad 1900-talshistoria. Skärvorna speglar aspekter av arkeologi och av det förra seklet som jag haft särskild anledning att reflektera över. De knyter även an till platser jag besökt; att befinna sig på samma ställe där något speciellt en gång utspelade sig är en sällsam upplevelse. Trots att den geografiska platsen är densamma ter den sig nu som regel helt annorlunda. Skillnaden mellan då och nu påminner oss om historiens föränderlighet och hur snabbt de mänskliga villkoren kan skifta. Men vore det inte för skärvorna under våra fötter kunde det förflutna ha gått oss helt förbi. Under perioden 2010–2015 har jag haft förmånen att ingå i forskningsprogrammet ”Tid, minne, representation. Ett mångdisciplinärt forskningsprogram om historiemedvetandets förvandling” lett av Hans Ruin och finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Flera av texterna som ingår i denna bok har tillkommit under denna tid och har inspirerats av våra gemensamma diskussioner. Det är också inom programmets ram som denna sammanfogning av skärvor från det ny ligen förflutna har skett. Jag riktar ett kollektivt tack till forskarkollegor och till programmets finansiär. Flera personer och institutioner har generöst låtit mig använda deras bildmaterial. Ett stort tack för detta till Elin Andreassen, Lena Arén, Peter Brosnan, Johanna Dahlin, Bernhard Gelderblom, Jan Högberg, Leif Högberg, Katja Jahn, Håkan Karlsson och Enn Nõu samt Bristol Post, Sörmlands museum, Upplandsmuseet och Östergötlands museum. Avslutningsvis ett tack till redaktör Annika Olsson vid Nordic Academic Press för ett utmärkt samarbete och till Björn Andersson för ett tålmodigt bildsökande. Mats Burström Stockholm 2015 8
När fragmenten blir större än helheten För arkeologer är fragment sakernas normala tillstånd. Tidens tand har satt sitt avtryck och vad som återstår är brottstycken av en ursprunglig helhet, en helhet som nu gått förlorad men som fragmenten låter oss se delar av. Men fragment från det förflutna är inte bara av intresse för arkeologer, de är också en viktig inspirationskälla för konstnärer och författare. Fragmenten har en aura och en estetisk kvalitet som sträcker sig bortom deras vetenskapliga värde. Det moderna intresset för fragmentet som sådant kan spåras tillbaka till renässansen och är nära förknippat med framgrävandet av antika skulpturer och andra objekt. Den amerikanske forskaren Leonard Barkan har i sin uttömmande studie Unearthing the Past. Archaeology and Aesthetics in the Making of Renaissance Culture (1999) visat hur sökandet i jorden efter antika skulpturer var vanligt förekommande i Rom under det sena 1400-talet och under 1500-talet. Det mest iögonfallande med de många skulpturer som hittades var att de nästan alltid var inkompletta. Enligt Barkan var det just ofullständigheten som fascinerade betraktarna; den gav dem frihet att se skulpturerna som estetiskt tilltalande objekt öppna för tolkning snarare än som kompletta enheter med förutbestämd innebörd. en av den antika världens mest berömda skulpturer, Laokoongruppen, påträffades vid utgrävningar i Rom i januari 1506. Konstverket avbildar den trojanska prästen Laokoon och hans två söner snärjda av två jättelika ormar och är ovanligt välbevarat; de enda större delar som saknas är ett par armar. Av en ögonvittnesskildring som beskriver upptäckten framgår att mästerskulptören Michelangelo var närvarande när skulpturgruppen grävdes fram. Det är svårt att bedöma vilken betydelse det hade för Michelangelos konstnärskap att han på nära håll fick bevittna framgrävandet av ett av den antika världens mest framstående konstverk. Han uppges ha blivit 9
sk ärvor av 1900-tal
Laokoon och hans söner. Foto: Marie-Lan Nguyen. Wikimedia Commons.
djupt rörd, men det var långt ifrån hans första kontakt med antika skulpturer. I 20-årsåldern hade han själv mejslat en skulptur som var så lik en antik skulptur att den falskeligen såldes som sådan. Det är dock intressant att notera att Michelangelo efterlämnat förbluffande många egna skulpturer i vad som framstår som ofärdigt skick. Det har spekulerats om orsaken till det och det har bland annat föreslagits att han helt enkelt accepterat för många uppdrag för att hinna slutföra dem. Men den till synes oavslutade formen förefaller snarare vara en central del av Michelangelos estetik. Man får intryck av att han inte ville göra sina egna skulpturer mer fullständiga än de antika fragment som inspirerade honom. Denna estetik kom att få ett enormt inflytande på senare skulptörer som Auguste Rodin och Constantin Brancusi. Flera av den senares verk kan svårligen skiljas från antika fragment. 10
när fr agmenten blir större än helheten
Constantin Brancusis skulptur Fragment av en torso (1910) kan lätt förväxlas med ett antikt fragment. © Constantin Braucusi/BUS 2015.
11
sk ärvor av 1900-tal
I collaget skapas en ny helhet av fragment. Pablo Picasso, Gitarr, notblad och vinglas (1912). © Succession Picasso/BUS 2015.
bildkonsten innehåller många inslag där det fragmentariska utgör en central del i själva meningsskapandet. Ett uppenbart sådant exempel är collaget som i sin moderna form introducerades av Pablo Picasso och Georges Braque i början av 1900-talet. I denna genre förs fragment – biljetter, etiketter, tygbitar och mycket annat – som häm12
när fr agmenten blir större än helheten
tats från olika håll samman till en ny helhet. I denna nya helhet får fragmenten också ny innebörd. Dessa betydelseförskjutningar ger oss anledning att reflektera över hur vi brukar betrakta collagets olika delar i deras ursprungliga sammanhang. Kanske kommer vi i fortsättningen att se på dem med andra ögon. Fascinationen för fragment återfinns även inom litteraturen. Där kommer den till uttryck både genom tolkningen av antika textfragment och genom skapandet av nya fragment. Det finns givetvis en viktig skillnad mellan historiska textfragment och skapade sådana. Det råder dock knappast något tvivel om att de senare texterna i hög grad inspirerats av de förra. Ibland förenas de båda texttyperna såsom hos den grekiska filosofen Herakleitos, verksam omkring 500 f Kr. Hans skrifter finns endast bevarade i fragmentarisk form och deras ursprungliga helhet och inbördes ordning är okänd. Vad som däremot är tydligt är att hans sätt att skriva kännetecknas av korta, kryptiska formuleringar; inte för inte kallas Herakleitos ”den dunkle”. Men istället för att avskräcka läsare lockar hans gåtfulla texter ständigt nya uttolkare. Genom sin poetiska mångtydighet framstår texternas fragmentariska form lika mycket som en tolkningsmässig tillgång som ett källkritiskt problem. litteraturforskaren och poeten Anders Olsson har i boken Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment (2006) närmare undersökt de fragmentariska formernas historia i litteraturen. Han visar hur den fragmentariska formen gestaltar sig i modern poesi genom ett uppbrutet språk, söndertrasade strofer, ostrukturerade ordmassor och ihärdiga upprepningar av enstaka ord. Dessutom används citat ur andra texter, ofta förvrängda, och associationer till andra konstarter. Sammantaget innebär detta att dikten överlåter mycket av meningsskapandet åt läsaren, något som kritiker inte sällan misstar för obegriplighet och meningslöshet. Olsson menar att det finns ett samband mellan fragmentarisk form och modernitet. När världen uppfattas som alltför mångtydig för att kunna skildras i fullständiga och avrundade former blir fragmentet inte längre en rest av något som slagits i spillror, utan en uttalad form. Det fragmentariska blir en formmässig påminnelse om verklighetens komplexitet. Den polske journalisten och poeten Ryszard Kapuściński har i sin diktning berört hur fysiska fragment får oss att reflektera inte 13
sk ärvor av 1900-tal
bara över det förflutna utan också över nuet och framtiden. I dikten ”Lapidarium” ställer han frågor om fragmentens relation till en tänkt helhet: Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk – och det kan vara ett brottstycke av en bål eller en hand, eller en bit av en gesims eller kolonn, med ett ord, saker som är beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med. Kanske blir de kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta, att ordna, strävar allting mot ett stort collage, mot en lös samling av fragment, en sorts lapidarium. (Översättning: Anders Bodegård)
Anne Carson, kanadensisk författare och tidigare professor i antik grekisk litteratur, har ett sätt att skriva poesi som påminner om ett lapidarium. Med tanke på karaktären hos de texter som utgjort hennes forskningsfält är det inte överraskande att hon intresserar sig för fragment; hon talar själv om fragmentens magi. I Carsons egen diktning smälts fragment från olika tider samman, för att sedan brytas isär för att återigen sättas samman, men den här gången på ett nytt sätt. I hennes poesi blir fragmenten – liksom delarna i ett bildcollage – laddade med nya innebörder. Enligt Carson består fragmentens magi i att de gör oss medvetna om något bortom vårt vetandes synfält; ett diktfragments abrupta slut pekar mot en tanke som aldrig fullt ut låter sig fångas. Oavsett vari den ursprungliga tanken bestod så kan den inte vara så fascinerade som den antydan till tanke som finns i själva ofullständigheten, menar Carson. arkeologer är vana att arbeta med fragment, för mer avlägsna tidsperioder är de rent av den enda kunskapskälla som står till buds. Men fysiska fragment kan vara viktiga även för att kasta nytt ljus över den närliggande historien. Så har den brittiske arkeologen Gabriel Moshenska visat hur en studie av fragment av luftvärnsgranater kan leda till en annan berättelse om slaget om Storbritannien. 14
när fr agmenten blir större än helheten
Under andra världskriget spreds oräkneliga mängder skärvor över brittiska städer från luftvärnsgranater som exploderat på hög höjd i försök att skjuta ner tyska flygplan. I intervjuer som genomförts för att dokumentera människors minnen av denna dramatiska tidsperiod berättar många hur de som skolbarn samlade och bytte skärvor från luftvärnsgranaterna med sina kamrater. Fragmenten hade olika estetiska kvaliteter som avgjorde deras värde i byteshandeln; storleken var en viktig faktor liksom hur vanlig eller ovanlig en viss typ av skärva var. Mer överraskande, med tanke på dess undflyende natur, var vilket skyhögt värde granatfragment som ännu var varma efter explosionen hade. Slaget om Storbritannien har en ikonisk status i brittisk historia och dess historia har berättats många gånger. Genom att rikta intresset mot något så till synes udda och perifert som granatskärvor lyckas Moshenska berätta en annorlunda version. Det är en historia som lyfter fram hur livet gestaltade sig för en kategori människor – barnen – som sällan ges något utrymme i den stora berättelsen. Moshenska menar att barnens samlande av granatskärvor var ett sätt för dem att känna sig aktivt delaktiga i den krigstida tillvaro som präglade de vuxnas vardag.
Barn samlar granatfragment efter en nattlig bombraid i Bristol i juni 1940. Foto: Jim Facey, Bristol Post.
15
sk ärvor av 1900-tal
Kanske var samlandet också ett sätt för barnen att avdramatisera och på ett symboliskt plan tämja ett av de materiella uttrycken för allt det våld och de fasor som kriget förde med sig. Moshenskas studie visar hur berättelser om fragment kan ge oss en glimt av en annan verklighet än den som vanligen dominerar historieberättandet. Fascinationen för fragment – oavsett om det rör sig om skulpturbitar, textstumpar eller granatskärvor – hänger samman med att de så tydligt representerar något ofullständigt. Fragmenten vittnar om en förlorad helhet, en förlust som stimulerar fantasin och som lämnar utrymme för egna tolkningar. Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än den förlorade helheten. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle deras betydelse paradoxalt nog förminskas.
16