9789176450628

Anne Swärd Akta dig för kärleken

Anne Swärd

AKTA DIG FÖR KÄRLEKEN T r e rom a n e r

Modernista stockholm

InnehĂĽll FĂśrord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . vii Polarsommar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 5 Kvicksand. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 0 5 Till sista andetaget . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 4 5

I

Kristian (Svacka) D e t blir aldrig riktigt mörkt den här tiden på året. Som om havet suger till sig ljus på dagen och sprider ut det på natten.

Allting lyser. Chaufförens handleder vilar mot ratten, fingrarna i rytmisk rörelse som om han hör musik genom motorljudet. Han kommer med för hög fart in i kurvan, skär tätt intill vägkanten så att grenarna skrapar mot bildörrarna. Där är det. Jag ser det. Som en väldig trålare uppspolad mitt på strandängen. »Är det den stora kåken i svackan där?« undrar han och sluter fingrarna runt ratten. Hela vägen från stationen har han suttit tyst och vägrat se på mig i backspegeln, fast det syns att han vill. Svettringarna i armhålorna växer bara för att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag måste hålla armarna stilla intill kroppen. Svackan? Huset ligger ju på en höjd, åtminstone från havet räknat, jag pekar genom den smutsiga vindrutan. »Ja, i svackan«, säger han igen och rullar inställningsknappen mellan fingrarna tills han hittar musik på bilradion. Strandängen skummar av blåaktig grönska och på de torrare partierna kryper triften över marken. Ett svartbygge i vitmålad eternit, placerat mitt på fältet, vidöppet. Vi är strax framme och chauffören kan inte låta bli att dröja med blicken i backspegeln nu. Han har saktat farten, vänder och vrider på mitt ansikte i minnet.

Kaj måste ha suttit på trappan och väntat hela dagen, askkoppen vid hennes fötter är redan rågad. Hon är knappt klädd, bikini och träskor, ingenting mer. Hon möter min blick genom bilfönstret. »Juni månad har slagit rekord i kalla nätter«, säger chauffören och stänger av taxametern. Han vänder sig om mot mig som om han vill hålla kvar mig i bilen, tills han fått tag i det där minnet som ligger och retar som ett hårstrå innanför kragen. Svetten kryper 21

A n n e Swä r d

under skjortan fast kvällsluften är kall. Det är någonting med den här platsen som får alla porer att öppna sig. »I morse var det frost i hamnen när jag hade en tidig körning«, fortsätter han och krånglar med växelpengarna för att vinna tid. Och sedan: »Din pappa förresten…« Nu kommer det. Jag visste det. Jag kände det på mig. »Jack, eller hur?« undrar han. Jag låter blicken glida ut genom sidofönstret till vindskivorna på husgaveln där färgen flagar av slagregnen. »Han är skyldig mig«, säger chauffören och petar runt bland mynten, fast jag har sagt att det är jämnt.

Visst. Jack är skyldig alla något. Mig också. »Han stack från en grej, påminn honom om det. Ceder heter jag. Han minns mig«, påstår han. Men jag svarar inte, för Jack är bra på att glömma och den skulden måste vara överspelad för länge sedan, det är ju femton år sedan han bodde här. Snabbt tar jag emot växeln för att komma därifrån. »Och syrran din… herregud, bikini i den här kylan? Bäst du skyndar dig nu«, ler chauffören och kisar på Kaj genom fönstret, »glöm inte att hälsa Jack. Säg att jag vill bli kvitt honom snart«, upprepar han medan jag knuffar upp bildörren och kliver ur. Jag får krångla med låset till bakluckan och lyfta ut packningen själv, innan han vänder och försvinner längs vägen i ett växande moln av damm. »Jag har väntat«, säger Kaj, reser sig från trappan, väger krop­ pens tyngd fram och tillbaka i träskorna. Jag sätter ner väskorna i gruset men hon kommer inte emot mig. Hon står kvar på trappan med röda fläckar av kyla på armarna, märken efter sjöstens­plattorna i de nakna låren. Hennes ögon vrider sig inåt som snäckor. Där inne är det mörkt, man kan inte ens se sitt eget ansikte. Som ett program jag såg en gång om två vulkanforskare, de kunde inte få nog av fara, reste jorden runt för att dokumen­ tera utbrott efter utbrott tills de gick rakt in i ett askregn och inte hann vända om. »Jag har väntat«, säger hon och välter ut fatet med fimpar med foten utan att märka det när hon vänder ryggen till och går in.

22

POLARSOMMAR

I köket står frukosten fortfarande kvar som om mamma nyss åkt.

Hon måste ha haft resfeber innan hon gav sig av, för på hennes plats är allting orört. Tekoppen, frallorna, ett grumligt glas med en bottensats av vitt pulver. Hon har lämnat ett kuvert med mitt namn på diskbänken, nycklarna till hennes avregistrerade Toyota och några femhundringar. Snabbt stoppar jag dem i bakfickan innan Kaj ser. »Är du hungrig, Kaj?« frågar jag, rösten avslagen, utan klang. Det är fukten som dämpar ljuden här. Man känner inte igen sin egen röst, absoluta ljud som prasslet av papper, eller en brustablett när den löses upp i vatten. Kaj brukar säga att jag inbillar mig men hon lämnar huset alltför sällan för att märka skillnaden. Det längsta hon någonsin rör sig härifrån är när hon går ner till stranden. Och bara när hon dyker, släpper hon huset med blicken. »Har du ätit någonting?« undrar jag igen. »Jag vet inte. Jag tror inte det«, svarar hon med ryggen mot mig, »jag har ju väntat på dig. Jag trodde att du skulle komma på morgonen«, säger hon, snubblar lite på orden som om läpparna stelnat av kylan. »Ta hand om henne nu«, bad mamma för tredje gången i ­morse, samtidigt som hon startade Ritmon inne i garaget. Hon gav alldeles för mycket gas, rusade motorn så att det tjöt i mobilen. »Herregud, mamma… lätta på kopplingen, innan du gasar ihjäl dig«, mumlade jag men hon hörde mig inte, rösten dränktes i motorspinnet. »Bli inte för sen«, påminde hon, »du vet att Kaj väntar på dig.« Jag stod med ljuset släckt i städskrubben på neo­ natalavdelningen. Hade haft nattvak och skulle snart gå hem, skulle snart få sova. Jag behövde en extra paus bara, lite mörker, måste slappna av en stund. »Önska mig lycklig resa«, sa mamma och släppte äntligen efter på kopplingen tills hjulen spann mot betonggolvet. Jag kunde föreställa mig Kaj komma ut för att vinka farväl till henne, skrida ner för altantrappan i sin gula kimono med håret ännu trassligt av sömn. »Du får låna extrabilen. Men den är avregistrerad, så håll dig till småvägar«, påminde mam­ ma. Fickpengar och tjänstebil. Betald semester. Mamma och mig 23

A n n e Swä r d

emellan. »Allt kommer att gå bra«, lovade hon i nästa andetag, »låt inte Kaj få sin vilja igenom, bara.« Låt inte din syster vada ut i havet och aldrig mer komma tillbaka, lämna henne inte ensam med främlingar och tändstickor, släpp henne inte ur sikte, låt henne inte röra vinet… Jag lutade pannan mot den svala dörren.

Tröttheten sprängde innanför ögonlocken. Det hade varit en lång natt, sista timmen hade gått i ultrarapid. »Skönt för dig att slippa stan ett tag, Kristian, passa på att få lite sol här ute. Visst?« sa mamma och sedan bröts samtalet som om hon körde in i en lång underjordisk tunnel.

Kaj öppnar mammas vinskåp med en pennkniv och tar en flaska rött som vi ska dela på i hennes rum. Vin har samma effekt på Kaj som katastrofer. När en katastrof redan är ett faktum, när alla andra springer runt och rör upp damm, har hon en för­ måga att sitta oberörd på en stol och peta naglarna. »Vi borde inte«, säger jag, men Kaj står redan där med flaskan dinglande i handen. »Mät mig!« svarar hon bara och ställer sig med ryggen mot dörrkarmen i köket, flaskan pendlande i ett löst grepp över tröskeln. Det är en ritual vi har, fast hon snart är tjugotre och varken borde växa eller krympa. Hon står på tå som hon brukar men når ändå inte upp till det gamla tuschstrecket på karmen.

Som om hon sjunkit ihop medan jag varit borta? Jag tar en penna och sätter ett nytt streck ovanför hennes hjässa, jämför med det förra datumet. Det är två år sedan jag var här.

Kajs rum luktar precis som jag minns det, gammal choklad, gamla prylar och damm. Under sängen har hon sitt chokladförråd. Hon drar fram papplådan, letar fram en stor kexchoklad och ger mig.

Sedan lägger hon sig raklång på sängen och ser på mig genom den röda vätskan i glaset. »Har du saknat mig? Det var längesen du var hemma«, undrar hon. Jag skakar på huvudet. »Inte jag heller, det har varit lugnt och skönt utan dig«, ler hon. Jag rullar vinet varmt i munnen. Hon gör likadant. Och sedan är det bara att vänta och se vem som börjar skratta först.

24

POLARSOMMAR

Vi intar våra invanda positioner. Jag i hennes gröna fåtölj, Kaj sängrökande under brandvarnaren som hon befriat från batterier för att slippa gå ut på balkongen, hon har alltid haft svindel. Det blir aldrig riktigt mörkt den här tiden på året. Allting lyser, det blir svårt att sova. Kaj sträcker ut benen i sängen med vinglaset balanserande på magen och säger något om att vi också borde sticka i väg någonstans. Som alla andra. Ta semester. »Semester?

Det här är semester för mig. Att vara här med dig«, ljuger jag och ser klockradion vända alla siffror samtidigt. Snart landar mamma på amerikansk mark. Hettan kommer att slå emot henne från asfalten, en främmande lukt. Kanske ångrar hon redan att hon åkte? »Sticka i väg någonstans«, upprepar Kaj och tar min hand, »långt bort, Kristian…« säger hon och flätar in sina fingrar mellan mina, långsamt, pockande. Jag gillar inte när hon gör så där. Föreslår det omöjliga. Och litar på att jag alltid säger nej.

Händelserna liknar ramsor som förändras en aning för varje gång man uttalar dem. Det jag minns klarast från Paris, för­ utom händelsen i Notre-Dame-pissoaren, är lukten av de tunna pannkakorna de stekte på gatan och serverade med mörk sirap.

Jag smakade dem aldrig men jag kan fortfarande minnas lukten med en ilning av saknad i munnen.

Man ska alltid ta de bästa vinerna först. Det är jag som har lärt Kaj det. Hon går ner i köket och kommer tillbaka med en flaska ungerskt rött som smakar rostiga redskap som man glömt kvar ute hela vintern. Mamma har ingen koll på hur många flaskor hon förvarar i skåpet, för då hade hon ju inte behövt låsa, menar Kaj. Under hennes sänglampa sitter ett barndomsfoto av oss två i grannens kök, med var sin nynackad tupp dinglande i handen.

Vi håller upp dem mot kameran, stolta som om vi slaktat dem själva. Kaj skelar mot betraktaren, två gluggar i tandraden, jag är blekare än vatten. »Var vi verkligen så där fula?« undrar jag och lägger mig ner bredvid henne, betraktar bilden underifrån, jag minns min syster som det vackraste i det här solsystemet. »Kan 25

A n n e Swä r d

vi inte sova en stund«, mumlar hon. Hon är utmattad efter att ha tvingat sig själv att sitta stilla hela dagen. Och berusad av att dricka på tom mage, rösten släpar lite. »Vi sover tills regnet slutar, Kristian. Kom. Ligg hos mig.« Lukten finns överallt här, så fort jag kommer in i huset känner jag den. Krypmögel och salt. I heltäckningsmattorna, i tapeterna.

I lakanen och kuddarna om natten. Det jag tycker mest illa om, är samtidigt det som får mig att känna mig hemma. Lukten. Den ständigt närvarande blåsten. Jag gillar havet till och med mer än jag gillar människor, men ibland undrar jag om det kanske inte alls är kärlek utan bara rötter. Ett fysiskt minne som ligger i kroppen och för varje kilometer jag förflyttar mig med havet i backspegeln, växer känslan av att jag rör mig i fel riktning. Kan­ ske är det därför Kaj har blivit kvar här? För att hon inte klarar mer desorientering än den hon alltid har haft.

Jag ligger på tunna nålar och känner hennes oregelbundna and­ ning i nacken. Måste hela tiden öppna ögonen och kolla var jag är, måste kolla att inte allting sjunker. Det är som att sova på ett fartyg, mitt i natten kan Kaj borra hål i båtens botten och låta mörkret strömma in. Så fort jag försöker smyga upp, hugger hon tag i min handled i sömnen och håller mig kvar. Jag vaknar i gryningen av kylan i rummet. Ensam i sängen, intrasslad i det kallfuktiga lakanet. Kaj är borta. Det är min första långsamma tanke. Fönstret har blåst upp och dimman hänger lågt där ute, havet syns inte alls. Jag ropar på henne, en gång, två gånger ut i dimman men rösten kommer inte långt i den täta luften. För­ svunnen? Redan första natten – vad fan ska jag säga till mamma?

Snabbt drar jag polon över linnet men fukten sitter redan i tyget och den värmer inte alls. Jag lyssnar ner mot trädgården och i samma ögonblick som jag lutar mig ut och ropar hennes namn igen, lägger hon händerna över mina ögon och ber mig gissa vem hon är.

26

POLARSOMMAR

Någon kom till vårat hus. Någon kom med Kaj inlindad i en gul täckjacka. Det var mitt i vintern, jag var fyra år gammal och Kaj bara några månader. Kvinnan sa att det var pappas dotter och han varken nekade eller erkände enligt mamma. Tog bara emot det gula byltet i tamburen som ett paket han väntat på.

Man kan ana på Kaj hur hennes biologiska mamma måste ha sett ut, för Kaj har inga drag gemensamma med någon av oss andra.

Pappa har passerat spårlöst genom henne, precis som han gjort genom Jens och mig. Som om han varit rädd att förlora något av sig själv?

Namnet Kaj Angelika stod insytt i hennes tröja. Och eftersom vi hela tiden trodde att den som lämnat henne någon gång måste komma och hämta tillbaka henne, fortsatte vi att kalla henne Kaj. Ända tills det var för sent att ta ifrån henne det där namnet, det enda hon hade med sig när hon kom. Mamma hade alltid önskat sig en dotter. Men hon kunde ju inte veta att den enda dotter hon skulle få skulle komma utan förvarning invirad i en gul jacka med främmande namn, främmande ögon, främmande lukt, främmande allt.

När dimman försvunnit inåt land går Kaj ner till stranden och stannar där i flera timmar. Hon är mer i vattnet än på land, den vita bikinin lyser bland vågorna. Från övervåningen kan jag hålla ett öga på henne utan att behöva gå ut i solen. Hon simmar ut till flytbryggan som pappa byggde när vi var små och dyker därifrån.

Havet kan man inte skydda Kaj ifrån. Det går inte, jag tror inte ens att mamma försöker. Jag har alltid vetat att strömmarna inte kommer att ta henne, även om mamma ofta varnat för det. Kaj är för stark och för snabb. Strömmarna skulle inte kunna ta henne ens om hon själv ville det. Just när hon låter underströmmarna suga tag i henne, kommer hon att börja tänka på mig och inte kunna dras ut.

27

A n n e Swä r d

Först när det börjar bli kallt kommer hon hem igen. Rödbränd och sandig med de vassa skulderbladen som glänsande fiskfenor på ryggen, snorkel och cyklop fastvuxna i handen. »Följ med och ta ett kvällsdopp«, säger hon och pressar de blå läpparna mot tänderna för att de ska sluta darra. Det blåser in mot land och vågorna skummar höga mot sanden. »En annan gång«, svarar jag och tittar bort, medan hon kränger av sig de våta badkläderna och gnuggar sig torr med frottéhandduken. »Snälla Kristian!« ber hon. »Nej.« »Snällasnällasnälla Kristian…« »Det blir fler kvällar«, svarar jag. »Inte med så här bra vågor. Såg du mig? Jag surfade rakt igenom.« »Du vet att det är farligt«, försöker jag. »Ja-ja-ja«, svarar hon, släpper bikini och badlakan i en våt hög på golvet och går upp till sitt rum.

Kaj går runt i rummen som om hon gick i sömnen i det sena solljuset. Det är någonting fluglikt över henne, dröjande, sömn­ gångaraktigt. Som om hon letar efter något hon förlagt någon­ stans. Eller något som hon alltid har saknat men inte vet vad det är. Jag borde inte ha läst det där om flugorna för henne. Det var en kort notis som jag klippt ut och lagt i plånboken. Någon gång under augusti månad, stod det, skulle trettiotusen flugor levere­ ras från en skånsk insektssamlare till British Museum i London.

Vissa av exemplaren kom från så exotiska platser som pissoaren nedanför det stora rosettfönstret i Notre-Dame. Och från en böld på samlarens hustrus rygg.

Jag minns inte om jag såg några flugor på den där pissoaren. Det enda minne jag vill ha kvar från Paris är lukten av pannkakorna de stekte på gatan. Jag var bara på just den pissoaren en enda gång och jag har aldrig berättat för någon, inte ens för Kaj. Ingen utom dumma turister och bögar skulle någonsin sätta sin fot på det stället men jag var bara femton år då och visste ingenting om någonting. När jag stod framför rännan kom någon fram bakom mig och satte sin hand rakt i strålen. Rakt i strålen. Jag trodde jag skulle dö.

28

POLARSOMMAR

Kaj börjar söka igenom hela huset och hittar snart en handfull flugor, där det inte borde ligga några om hon städat som hon skulle. Städningen är hennes ansvar. Det enda mamma ger henne.

Inne på mammas praktik gör hon de flesta fynden, jag varnar henne, mamma kan se om man rubbat hennes kaos en halv millimeter och det är det värsta hon vet. Men Kaj vänder upp och ner på journaler, fertilitetstest och bakterieprover och utökar snabbt sin samling. Hon plockar flugorna en och en med pincett som om de vore exemplar av en utrotningshotad art. Hon har alltid samlat. Objekten skiftar hela tiden men tomrummet låter sig inte fyllas. När vi var små samlade hon på lyckliga ögonblick.

Ett tag, en okomplicerad tid, jag tror att det var strax efter att pappa flyttat, samlade hon på tändsticksaskar som vilken unge som helst. Men sedan började hon plötsligt med giftiga växter.

Hon hittade en bok i skolan och lärde sig namn och biverkningar utantill. Vätskeutslag, blödande slemhinnor, muskelförlamning, andningsstillestånd. Jag minns fortfarande namnen hon gick och mumlade för sig själv, hundrova, såpnejlika, kristtorn, tibast. De lät vackra för att vara så dödliga. Sedan tröttnade hon på det också och började samla på hårstrån, glasdjur, avklippta naglar, mjölkpaket, släta stenar. Hon har samlat på nästan allt, utom människors tankar om henne. Det skulle vara för enkelt, Kaj gillar inte det som är enkelt.

Kanske samlar hon för att kompensera för allt som försvinner runt omkring henne? Saker och ting går upp i tomma intet runt Kaj, så har det alltid varit. Oftast saker som man absolut inte vill bli av med och ju mer hon hjälper till att leta, desto längre tid tar det innan man hittar dem igen. Som om själva hennes närvaro får tingen att dra sig undan.

29

Kaj (Frostat glas) T å n g f l u g o r n a är mindre och svårare att fånga, de flyger mellan fingrarna nästan genomskinliga som havet. Och fortsätter att flyga inne i burkarna, långsamt som om de flög under vatten.

Djur. Man tycker om dem. Särskilt när man är barn, det är inget konstigt med det. Ibland gör man dem illa men det går över, det är bara något som händer och sedan ångrar man och glöm­ mer. Flugornas vingar är så tunna, som isen på vattenpölarna om morgonen. Man vill känna med fingrarna om det håller. En enda gång, när jag var tretton, flera år efter att Jack flyttat ifrån oss, skickade mamma mig till honom. Det var för fågelns skull, för att jag plockade fjädrarna av den medan den levde. Den låg i en skokartong under diskbänken, hade fastnat i nätet över hal­ lonen och skadat en vinge. Kristian hade matat den i flera dygn med sockervatten och mygg. Den var vacker, alldeles svart. Jag plockade av fjädrarna på vingarna först, ville se vad som fanns under. Den sprätte med benen men sa inget. Då blev mamma orolig. Inte för fågeln, för mig. O-ro-lig. Fick ett hysteriskt anfall och skickade mig till Jack. Och fågeln? Den vred hon huvudet av och grävde ner bakom garaget, vad skulle hon göra? Jack var inte beredd på att jag skulle komma. Han hade nästan glömt att jag fanns. Och så stod jag plötsligt där i trappen tillsammans med mamma och en väska som hon packat åt mig. »En vecka, sedan hämtar jag henne«, sa mamma. Lagom långt straff för att jag aldrig skulle göra om fågeltricket. »Hon är din också, Jack, har du glömt det?« påminde hon, när hon såg hans blick. Sedan gick hon. Utan att förklara för honom vad jag hade gjort, för Jack gillade djur och skulle bli galen om han hörde det där med fågeln. Varför kommer du nu när du aldrig har kommit förut? undrade han. Men jag var inte så dum så att jag svarade på det.

30

POLARSOMMAR

Jack verkade tro att det berodde på att mamma hade träffat någon karl och jag lät honom tro det. Han var inte alls glad åt att ha mig där. Han hade inte tid. Och vi kände ju knappt varandra. Och så kvinnorna. Men dom sa han inget om till mamma, det fattade jag sedan när hon hade åkt. Att Jack hade en massa kvinnor som han måste hinna med också. Flera stycken. På dagarna fick jag göra vad jag ville i lägenheten medan han satt och kollade på teve, rullade cigaretter, stekte fiskpinnar, diskade. Men så fort gatlyk­ torna tändes utanför måste jag gå in i rummet där han ställt upp tältsängen åt mig. Stänga dörren. Inte mera synas, höras, andas.

Jag lärde mig snabbt. De hade fula bilar. Jag vet inte varför… men fula bilar hade de allihop, kärringbilar, det kunde jag se genom fönstret. Jag hoppades att ingen av dem skulle vara min riktiga mamma. Och lukten. Man kände lukten av dem direkt. Som hon med Passaten, jag minns henne för hon var den första, sedan började jag blanda ihop dem. Redan andra kvällen kom hon, genom glipan i persiennen såg jag bilen parkerad halvvägs upp på trottoaren. Gul Passat med rostringar runt hjulen. Kärringbil.

Kärringparkering. Jag öppnade en springa i dörren lagom att kika igenom. Jack stod där i köket och hällde upp något åt dem i två frostade glas. Hennes röst från teverummet. Det enda som syntes av henne var ett par halvfeta ben i nylonstrumpor. »Du… Jag tar gärna is«, ropade hon. Is? Det fick hon nog klara sig utan. Jack hade väl ingen is. Is är ju för kärringar. Jag måste hålla mig på rummet med stängd dörr, för jag fanns ju inte och hur skulle jag då bara kunna komma in mitt bland glasen och musiken och säga: »Hej, jag är Kaj« och hälsa med handen som mamma lärt mig? Kvinnan reste sig från fåtöljen och jag fick en skymt av henne genom dörrspringan, innan hon slog sig ner i soffan med ryggen åt hallen. Hon ville ha Jack bredvid sig. Hade inte kommit hit bara för att sitta med benen i kors och snacka. Svarthårig var hon, klädd i samma färg som Passaten, nåt gult, trångt som stramade överallt. Jack kom in med glasen i handen men han satte sig inte bredvid henne, sjönk ner i fåtöljen i stället. Och hon skrattade lite nervöst från soffan, verkade inte gilla att han 31

A n n e Swä r d

tittade på henne så där. På avstånd. »Vad-tittar-du-på?« skrattade hon. Jack tände en cigarett, bjöd, fast han avskydde när kärringar rökte. Sedan gick han bort till stereobänken och satte på nåt som han väl trodde att såna som hon gillade. Nåt mjukt. En av mam­ mas gamla Barbra Streisand. Sånt som mamma aldrig lyssnade på längre. Han hade väl sparat den som ett minne. Fan, jag blev kissnödig plötsligt. Måste hålla mig, måste hålla mig undan. Jag la mig på sängen och öppnade chipspåsen som jag fått av Jack för att vara osynlig hela kvällen. Benen i kors, tryckte snabbt i mig några nävar, innan jag vände mig på mage och trevade med handen under sängen efter glasburken. Där. Jag hade smugglat med den i väskan hemifrån, plockade fram den, höll glaset mot ljuset. Djuret hade svällt färdigt och börjat sjunka ihop. Färgen börjat skifta från brunt till grålila, ögonen var uppspärrade och torra. Den andades. En hel vecka och den andades fortfarande.

Jag skakade på burken så att den hamnade upp och ner. Det ryckte lite i benen men den orkade inte vända sig själv. Om den inte har slutat andas i morgon, då gör jag det, tänkte jag. Då gör jag det, det har jag bestämt. En vecka kan ingen leva utan luft, det hade Jens sagt. Jag la tillbaka burken och slängde en T-shirt över, så att inte Jack skulle hitta den om han kom in och snokade. Jack brydde sig om djur, det visste jag ju, precis som Kristian. Småfåglar som flög mot fönster, till och med insekter.

Han blev galen om han såg att man gjorde något med dem. Nu måste jag snart. Måste sätta mig på huk på fönsterblecket och kissa som en vildunge rakt ut i mörkret. Jag brydde mig inte om ifall någon såg. Så fick grannarna mitt emot äntligen någonting att titta på. De verkade sitta med lamporna släckta i sina kök och glo på allt som rörde sig utanför. Bara cigarettglöden syntes. Jag tryckte i mig hand efter hand tills chipspåsen var tom. Zappade.

Sedan kom illamåendet över mig. Måste ligga alldeles stilla och pressa tillbaka det som ville upp ur halsen. Jack hade skruvat upp musiken och kärringen skrattade tillgjort i den pinsamma tystnaden mellan låtarna. Nu kände jag lukten av henne ända in till mig. Kärringlukten. Parfym, mentol, vitlök. Och sedan 32

POLARSOMMAR

började de hålla på inne på Jacks sovrum på andra sidan väggen.

Det lät inte skönt alls, sänggaveln slog mot väggen, men äntligen kunde jag i alla fall gå ut ur mitt rum utan att bli upptäckt. Jag smög ut på toaletten precis innan jag nästan kissade på mig. Så fort jag var klar måste jag skynda mig tillbaka igen, för Jack var säkert snabb. Jag drog ner rullgardinen och kröp ihop i sängen.

Tevebilden hoppade mellan en film där två tysta män vadade i ett träsk med gevären lyfta över huvudet och en blå studio där en kvinna läste nyheter på nåt konstigt språk. Jag saknade mamma, längtade hem, och Kristian… jag saknade honom också. Men saknade han mig? Visserligen hade Kristian svurit på att han inte visste att mamma skulle skicka mig till Jack. Då hade han aldrig skvallrat, påstod han. Nähä, men brydde han sig mer om en död fågel än om sin egen syster, då fick han nog skylla sig själv. För om Jack vande sig vid mig, kanske jag blev kvar här? Det skulle Kristian ha tänkt på. Det skulle han ha tänkt på i stället för att bara bry sig om den där fågeln. Han hade suttit och matat den i köket hela dagarna och nu var den död och det var faktiskt inte bara mitt fel. På andra sidan väggen hade Jack äntligen tystnat.

Jag låg med handen mellan benen och ansiktet vänt in i kudden.

I mörkret under sängen flämtade paddan efter syre i sin burk.

Locket hade börjat bukta. Det jäste. I morgon skulle jag göra det, det hade jag bestämt. Om den fortfarande levde i morgon, då gjorde jag det.

33

Ingrid (Svart land ) S va r t vatten, svart land. Flygplanets skugga rör sig över havet.

Jag lutar stolen bakåt, brer tröjan över benen, sätter på mig solglas­ ögonen mot ljuset. Kajs röst viskar genom luftkonditionerings­ suset. »Dykartuberna, mamma… glöm inte.« Nej, jag glömmer aldrig, det vet du, Kaj. Jag förstår bara inte vad du ska ha dem till? Du brukar ju alltid säga att du kan andas under vatten.

Jens sluter ögonen i flygstolen och sträcker ut sina långa ben. I profil blir han bara mer och mer lik sin pappa, just i den där vin­ keln som han och Jack inte själva kan se. Hans händer vilar lätt mot låren, pupillerna rycker bakom ögonlocken. »Tänk inte mer nu. Kaj klarar sig«, säger han när planet rullar ut på startbanan.

Jag fingrar på den vaxade papperspåsen i stolsfickan. »Atlanten är ett lagom avstånd mellan Kaj och dig, mamma«, mumlar han.

Jag drar ut påsen och viker upp den, startmotorerna slås på och planet börjar accelerera. Böjer mig framåt. Känner salt saliv rinna längs tungan. Hettan och kylan sköljer över kroppen i en och samma våg, och sedan, trots solglasögonen, ett nästan smärtsamt ljus när vi stiger genom molnen. »Ladies and gentlemen«, börjar piloten. Svetten kyls av i samma sekund som den bryter fram. Jag kräks i två korta kramper.

Jens låtsas inte märka någonting, eller sover han kanske redan?

Han har jobbat hela natten, mycket bråk och fylla som alltid på häktet i början av sommaren. När jag hämtade upp honom på väg till flygplatsen var han grå under ögonen och mer irriterad än vanligt. Svor över skitungarna som inte hade någon respekt.

Han verkar inte längre minnas hur han själv var i den åldern, hur många gånger de plockade in honom och jag fick hämta honom där när han varit ute och festat. Det började när Jack stack. Som 34

POLARSOMMAR

att öppna kapsylen på en hårt omskakad flaska och låta kolsyran spruta ut.

Jens händer. Nästan dubbelt så stora som mina. Ligger ut­ bredda på låren. Han biter fortfarande på naglarna som när han var liten, de muskulösa armarna slutar i de där stora händerna med små nedbitna nagelstumpar. Det svaga svirret av luft­kon­ ditioneringen, svalkan över ansiktet. Vi flyger över vatten och moln, illamåendet sjunker långsamt undan och jag ber om något att dricka. Får en gin och tonic, isbitarna klirrar lugnande runt kanten när jag håller glaset mot halsen. Han sover. Jag tycker om hans sätt att sova, tungt och koncentrerat, händerna avslappnade, stilla. Han liknar Jack. Det fanns en tid när han gjorde allt för att likna sin pappa. Nu liknar han Jack utan att anstränga sig men gillar inte att jag säger det längre.

Det var ovanligt kallt i morse, regn i luften och jag påminde Kaj om att Kristian inte skulle komma förrän till kvällen. För att hon inte skulle sitta kvar på trappan hela dagen och stirra neråt vägen efter sin bror. Vänta. Glömma att äta, röra sig, blinka. Glömma att klä på sig och bli sjuk. Hon satt där med sitt smala låtsasleende och jag vet inte vad hon tänkte. I backspegeln försvann hon som en gul svävande punkt, en blind fläck, men jag hörde hennes röst ända tills jag svängde ut på stora vägen. Hej då, mamma. Glöm inte. Glöm inte vad du lovat! Rösten orolig under ivern men jag var redan på väg. Det gick inte att ändra sig nu. Dykartuber. Jag hade lovat att köpa dykartuber till henne om de inte var för tunga att ta på planet.

I samma ögonblick som jag svängde ut på stora vägen, släppte jag henne med blicken och tänkte på Jack. Jag försökte låta bli men då var det redan för sent. Jag blev plötsligt rädd att själva tanken på honom skulle locka honom tillbaka. Men minnet rör­ de vid honom i förbifarten bara. Jag tänkte på att det snart var juli och att han skulle fylla femtio och att jag inte hade någon aning om han fortfarande vägrade att fira sina födelsedagar, som när 35

A n n e Swä r d

vi var yngre. Det mörkblonda håret måste i alla fall vara grått nu.

Tiden går ju även om man inte låtsas om det. »Om Kristian kommer hem kan du åka, mamma«, sa Kaj när jag berättade att jag skulle resa bort. Hon ville att jag skulle svara ja direkt, helst redan innan hon ställt frågan. Hon dröjde i dörren på väg ut i den kalla solen, väntade, snurrade cyklopen i handen. Kristian, hennes stora kärlek, hennes älsklingsbror. Det var evigheter sedan han var hemma och hennes bild av honom blev bara mer och mer rosa för varje dag som gick. »Vi får se«, svarade jag och Kaj tog det genast som ett ja. Sprang i väg som en liten flicka längs sandstigen mot havet.

I morse innan jag åkte gjorde hon sig fin i håret för att han skulle komma. Borstade det tills det låg en krans av hår på bad­ rumsgolvet, satte upp det i nacken som hon vet att han gillar.

Provade igenom alla sina linnen och T-tröjor två gånger, klev i och ur kjolar och sandaletter som inte sett dagens ljus på eviga tider. Sedan slutade det med bikinin och träskorna som vanligt och innan jag ens hunnit bära ut resväskorna i bilen, hade hon släppt ut håret igen. Fritt fall. Men hon hade i alla fall försökt.

För Kristians skull.

Jag har inget annat val än att lita på henne och hoppas att hon inte låter mig få ångra det. Det går så lätt över styr med Kaj, det är bara det. Och Kristian har aldrig kunnat säga nej när hon lägger huvudet på sned – det vet hon. Kanske är det just därför hon gillar honom så mycket? För att tillsammans med Kristian händer det alltid något. »Jag lovar, mamma«, sa hon som om hon läst mina tankar där på trappan, tände morgonens första cigarett.

Men ett löfte från Kaj… det är som ett löfte från löven att de inte ska falla från träden om hösten.

Den dagen Jens föddes var det oväder. Regn mot operations­ salens fönster och ventilationens sus lät som höga träd ovanför mig. Jack kom inte som han lovat, trots att det var ett planerat kejsarsnitt. En manlig narkossköterska höll mig i handen i stället och pratade hela tiden lågt bakom sitt munskydd för att distra­ 36

POLARSOMMAR

hera mig. Hans bruna ögon var allt jag såg, de liknade Jacks.

Kirurgen la det planerade snittet genom bukhinnorna och lyfte upp en liten hopkrupen varelse bakom det gröna skynket. Ena stunden fanns inte Jens, nästa ögonblick fanns han. Som när någon plötsligt dör, fast tvärtom. Han kom ut genom ett hål så litet att han inte skulle kunna få in sin hand genom det där ärret längre. Sköterskan släppte min hand och viskade: »En pojke, det blev en pojke…« Till och med hans röst lät som Jacks och jag sträckte ut armen och drog ner munskyddet för att se om det var han, men resten av ansiktet var främmande.

När Kaj kom till världen var ingen av oss där. Om hennes första månader vet vi ingenting. Hon verkade undernärd när hon kom till oss och såg ut som om hon var född för tidigt. Jag blev tvungen att åka upp till jobbet andra natten och ta påsar med sockersaltlösning ur förrådet till henne, för att hon inte skulle torka ut. Jag ville inte ha henne, lika lite som du, Jack. Men hon var ju bara ett barn. Någon måste se till att hon klarade sig. Och du var helt handfallen, paralyserad, ovillig, så det blev jag som fick ta hand om henne.

Jag kommer inte att kunna somna i natt. Så fort jag sluter ögonen finns du där, Jack. Väntar på mig. I minnet av oss är det alltid sommar. Jeansshorts och frottélinnen, en rastlös rörelse. Födelse­ märket på din hals, magentafärgat mot den nyrakade huden. Vi leker lyckliga döda. Pojkarna skrattar när du går på händer ner för trappan med fotsulorna svarta av smuts.

Våra barn är kannibalbarn, de tar sig in överallt, i dina och mina lekar, i solbelysta rum och drömmar. Lämnar oss aldrig ifred. Genom låsta dörrar går de som ingenting. Och Kajs bebis­ hår lockar sig i solen, som om hennes tankar skruvar sig ut genom den där tunna skallen. Ingen vet någonsin vad hon tänker. Om hon tänker. Kristian petar på henne med en pinne försiktigt i magen tills hon ramlar baklänges. Hon kan inte sitta stadigt än, kan bara skrika och äta som en häst. Men ingenting fastnar, inuti henne små ryska dockor, den ena inuti den andra, som sväljer 37