9789127822771

LISA FELDMAN BARRET T

Lisa Feldman Barrett presenterar här sin banbrytande teori om känslornas ursprung.

S Å S K A PA S

Hennes forskning omkullkastar den utbredda uppfattningen att känslor uppstår i specifikt avgränsade delar av hjärnan och även att de uttrycks på ett likartat sätt över hela världen. Istället har hon visat att

hjärnan och vår tidigare inlärning. Hon menar att vi har mycket större inflytande över vårt eget känsloliv än vad vi tidigare har trott.

Så skapas känslor bidrar till ett paradigmskifte som Foto: Mark Karlsberg/Studio Eleven

L i s a F e l dm a n B a r r e t t är professor i psykologi vid Northeastern University och knuten till Harvard Medical School och Massachusetts General Hospital. Hon är en välmeriterad forskare och har mottagit National Institutes of Healths pionjärpris för sin omvälvande forskning om känslor och hjärnan. Utöver Så skapas känslor har hon skrivit flera akademiska kursböcker i psykologi liksom vetenskapliga artiklar i bland annat Science och Nature Neuroscience. Hon anlitas som expert i media och har även presenterat sin forskning för FBI.

kan revolutionera psykologin, vården och hur vi ser på mänskligt fungerande. Kunskapen kan få praktiska konsekvenser för medicinen, rättssystemet, föräldraskap, meditation – och till och med för säkerhetsbevakning på flygplatser. Boken är ett måste för alla som vill ta del av en ny vetenskap om känslor och hjärnan.

LISA FELDMAN BARRETT

genom en kombination av de nätverk som aktiveras i

S Å S K A PA S K Ä N S LO R

känslorna skapas i stunden, utifrån sammanhanget och

K Ä N S LO R HJÄRNANS HEMLIGA LIV

Lisa Feldman Barrett beskriver skarpsynt hur dina känslor inte bara är något du är född med, utan också hur din hjärna pusslar ihop känslorna och hur du kan bidra till denna process.

Joseph E. LeDoux, författare till Anxious och The emotional brain

En högst intelligent och originell bok om känslornas vetenskap av den största tänkaren inom detta ämne sedan Darwin.

Daniel Gilbert, författare till Snubbla på lyckan

ISBN 978-91-27-82277-1

9 789127 822771

BarrettKänslorOmslags.indd Alla sidor

2018-09-13 12:35

BarrettInlagaKlar.indd 2

2018-09-13 09:08

Innehåll

Förord till den svenska utgåvan .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9

Inledning: Det två tusen år gamla antagandet .. . . . . . . . . . . . . . . . 13 1. Sökandet efter känslornas »fingeravtryck» .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 2. Känslor är konstruerade .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 3. Myten om universella känslor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 4. Känslornas ursprung .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 5. Begrepp, mål och ord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 6. Hur hjärnan skapar känslor .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143 7. Känslor som social verklighet .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 8. En ny syn på människans natur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 9. Att hantera sina känslor .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 10. Känslor och sjukdomar .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 238 11. Känslor och juridik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 260 12. Är en morrande hund arg ? .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 13. Från hjärna till sinne: Den nya forskningsfronten .. . . . . . . . . . . 326

Författarens tack .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 341 Bilaga A: Grundläggande om hjärnan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351 Bilaga B: Tillägg till kapitel 2 .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 357 Bilaga C: Tillägg till kapitel 3 .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 Bilaga D: Evidens för begreppskaskaden .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361

Noter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 371 Referenser .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 416 Bildkällor .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 459 Register . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 460

BarrettInlagaKlar.indd 7

2018-09-13 09:08

BarrettInlagaKlar.indd 8

2018-09-13 09:08

F öror d till den s v ensk a utg åva n An d r e a s O l s s on docent i psykologi vid Karolinska Institutet

V i ta l a r o m de m nästan jämt: Känslor, som i boken används sy­ nonymt med »emotioner» (eng. emotions). Om våra egna, om andras.

Vi försöker beskriva dem, förstå dem och förmedla vad vi upplever.

Men, vad är det egentligen vi upplever och försöker uttrycka ? Finns det över huvud taget något där att beskriva ? Detta är bara några av de grundläggande frågor som vi möter i Lisa Feldman Barretts bok.

Feldman Barrett är professor i psykologi vid Northeastern Univer­ sity på den amerikanska östkusten och en av de mest inflytelserika nu levande forskarna inom sitt fält. Hennes radikala teori om kon­ struerade känslor lämnar ingen oberörd.

Ungefär samtidigt som Feldman Barrett började utveckla sina idéer om känslor som forskare på universitetet i Boston i slutet av 1990talet, befann jag mig som utbytesstudent på universitetet i Berkeley, Kalifornien. Jag hade ännu inte påbörjat min forskarutbildning, men hade fått en plats på ett terminslångt doktorandseminarium lett av Paul Ekman, en av vår tids mest inflytelserika forskare inom emo­ tionspsykologin. Det var en omvälvande intellektuell erfarenhet.

Intensiva diskussioner om emotionernas sanna natur varvades med Ekmans anekdoter från nära ett halvt sekels emotionsforskning.

Ekman berättade om övertygelsen som fick honom att börja un­ dersöka emotioner, nämligen att dessa var relativa den kultur där de lärts in. Hans långa forskningsbana kom ironiskt nog att leda honom till precis den motsatta slutsatsen: att det finns ett begränsat antal universella grundemotioner som alla har specifika funktioner, är ge­ netiskt förprogrammerade och uttrycks genom åtskiljbara samman­ dragningar i ansiktsmusklerna. Forskare inom psykologi, biologi och antropologi tycktes samstämmiga och jag blev övertygad. Svaren på de inledande frågorna ovan var: Ja, emotioner finns och de kan beskrivas och förstås som universella fenomen, även om de specifika situationer i vilka de uttrycks varierar något mellan olika kulturer.

Ekmans syn fångar på pricken vad Lisa Feldman Barrett kallar »den klassiska synen på känslor». Enligt Feldman Barrett kan denna

BarrettInlagaKlar.indd 9

2018-09-13 09:08

10 |

förord

syn på känslor spåras tillbaka till Platons dagar, men sin nuvarande form har den fått av Ekman och hans kolleger. En av anledningarna till dess dominans, menar Feldman Barrett, är att den rimmar så väl med vår intuitiva upplevelse av vad känslor är – enheter med speci­ fika etiketter: »Rädsla», »glädje», »sorg» etc. Men, hävdar författaren, synen är bedräglig, ja rent av felaktig. Hon menar att den vilar på forskning med metodologiska problem eller falska antaganden. Vad värre är, synsättet är dessutom roten till ett systematiskt feltänkande inom flera områden med stor inverkan på människors liv, alltifrån Hollywoods nöjesbransch till det amerikanska rättsväsendet.

I bjärt kontrast med den traditionella synen formulerar Feldman Barrett teorin om konstruerade känslor som menar att känslor är kon­ struktioner såväl socialt och psykologiskt som biologiskt, eftersom ingen representation av en känsla i hjärnan är den andra lik. Inga avgränsade känslor har påvisats varken i ansiktsmimiken eller i våra hjärnor menar Feldman Barrett. Följaktligen kan två personer eller till och med samma person vid två olika tillfällen som uttrycker en specifik känsla ha olika aktivitetsmönster i sina hjärnor. Denna prin­ cip för hur olika kombinationer av hjärnaktivitet kan producera sam­ ma utfall kallar Feldman Barrett »degenerering» (eng. degeneracy), en viktig hörnsten i hennes teori om konstruerade känslor. Den senaste hjärnavbildningstekniken ger henne stöd. Inte heller med dagens förbättrade metoder att mäta hjärnans aktivitet så utkristalliserar sig några aktivitetsmönster som tydligt skiljer de olika känslorna åt. Men det vore samtidigt naivt om man trodde att våra vetenskapliga me­ toder karvade upp verkligheten längs sina inneboende konturer. Vår oförmåga att se mönster i hjärnaktivitet kan ha många orsaker.

Det finns dock en gemensam nämnare i Feldman Barretts synsätt och den klassiska synen: Känslor fyller funktioner. Enligt teorin om konstruerade känslor skapar hjärnan oavbrutet upplevelser organise­ rade i form av begrepp, eng. concepts, eller föreställningar för att väg­ leda handlingar och ge förnimmelser en innebörd. Av känslobegrepp konstruerar hjärnan känsloinstanser vilket är det vi i vardagstal kallar känslor eller emotioner. Denna syn är tätt sammanflätad med det grundläggande antagandet att människors liksom andra djurs över­ levnad är beroende av att de kontinuerligt försöker förutse framtiden.

Vi gör detta genom att konstruera förutsägelser om framtiden och sedan uppdaterar och justerar dessa genom att registrera hur faktiska

BarrettInlagaKlar.indd 10

2018-09-13 09:08

f ö r o r d |

11

händelser avviker från det förväntade, en avvikelse som på fackspråk kallas »felsignal».

På så vis är människans psykologi, ja till och med hela hennes biologi, inställd på att förutse framtiden. Enligt Feldman Barrett är känslor just detta: vägledande prediktioner. De får oss att ligga ste­ get före, åtminstone så länge våra kroppsliga – inklusive hjärnans – system fungerar som de ska. Denna inskärpning av emotionernas prediktiva roll är ett viktigt bidrag i Feldman Barretts teori. Genom att förmedla insikten om att även emotionella reaktionsmönster som vi tror är givna går att ändra genom inlärning (vilken är beroende av felsignaler) inspirerar Feldman Barretts perspektiv till nya vägar för praktiskt förändringsarbete.

Medan den klassiska synen beskriver känslornas funktioner över evolutionär tid så nöjer sig Feldman Barrett med en beskrivning av dess roll här och nu. Hon menar att evolutionens påverkan är be­ gränsad till att mejsla fram den mer generella funktionen som lig­ ger till grund för känslor, det vill säga deras prediktiva egenskap. En fråga som förblir obesvarad är varför utmaningar och möjligheter i vår omgivning, som varit någorlunda konstanta över årmiljoner, inte har främjat en evolutionär selektion av specifika beteenden, sådana vi förknippar med känslor: ilska, rädsla och glädje ? Mycket forskning på andra djur än människor tyder ju på att grundläggande överlevnads­ funktioner uttryckta som känslor är medfödda.

I ljuset av Feldman Barretts teori om konstruerade känslor är det klart att den klassiska synen på känslor behöver uppdateras. När den senare växte fram fyllde den ett gapande kunskapshål med noggrann experimentell forskning. Slutsatsen att känslor var universella pas­ sade dessutom väl med riktningen av de politiska vindar som blåste i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet och dess betoning på allas lika värde. På ett liknande sätt inlemmar Feldman Barretts bok ny hjärnforskning och synen på prediktioner av verkligheten – som en grundläggande egenskap hos individen – med vår bild av känslor.

Hennes teori fångar också en samtida konstruktivistisk trend som skyr allt tal om essens oavsett om det handlar om hjärnaktivitet eller identitet. Vi skapar oss själva menar Feldman Barrett.

Vad är då Feldman Barretts svar på de inledande frågorna ? Hon uppmanar oss att ställa en ny typ av frågor: Hur skapar vi våra käns­ lor ? Svaren hon ger oss är inte helt lättsmälta, men ytterst tänkvärda.

BarrettInlagaKlar.indd 11

2018-09-13 09:08

BarrettInlagaKlar.indd 12

2018-09-13 09:08

Inledning: D e t t vå t u s e n å r g a m l a a n ta g a n d e t

De n 1 4 d e c e m b e r 2012 inträffade den dödligaste skolskjutningen i USA:s historia på Sandy Hook Elementary School i Newtown, Con­ necticut. Tjugosex personer, varav tjugo barn, massakrerades av en ensam skytt. Flera veckor efter detta fruktansvärda såg jag när Dannel Malloy, Connecticuts guvernör, höll sitt årliga tal »State of the State», om statens tillstånd, på teve. Han talade med stark och lidelsefull röst i tre minuter och tackade personer för deras förtjänster. Sedan tog han upp tragedin i Newtown: Vi har alla vandrat en väldigt lång och väldigt mörk väg tillsammans.

Det som har drabbat Newtown är något vi inte trodde var möjligt i någon av Connecticuts vackra samhällen och städer. Och ändå, mitt under en av de värsta dagarna i vår historia, såg vi samtidigt det bästa med vår stat.

Flera lärare och en terapeut som offrade sina liv för att skydda elever.1

När guvernören sa de där två sista orden »skydda elever» fastnade orden lite i halsen. Knappt märkbart. Om man inte lyssnade så noga, kan man ha missat det. Men den där pyttelilla vacklan gjorde mig förkrossad. Jag fick genast som en hård knut i magen. Mina ögon tå­ rades. Tevekameran gled över publiken där andra människor också hade börjat snyfta. Och guvernör Malloy, han slutade tala och stirrade i golvet.

Känslor som guvernör Malloys och mina verkar vara något som är inbyggt hos oss, som omedvetet utlöses och delas med våra medmän­ niskor. När de väcks verkar de framkallas på ungefär samma sätt hos var och en av oss. Min sorg var som guvernör Malloys sorg var som de församlades sorg.

Mänskligheten har förstått sorg och andra känslor på det här sät­ tet i över två tusen år. Men om det är något som vi har lärt oss från århundraden av vetenskapliga upptäckter, så är det att saker och ting inte alltid är vad de verkar vara.

Känslornas vedertagna historia lyder ungefär så här: Alla har vi känslor som är inbyggda i oss från födseln. De är distinkta, igen­

BarrettInlagaKlar.indd 13

2018-09-13 09:08

14 |

inledning

kännliga fenomen inom oss. När någonting händer i världen, vare sig det är ett pistolskott eller en flirtig blick, kommer känslorna fort och automatiskt som om någon hade slagit på en strömbrytare. Vi sänder ut känslor i ansiktet genom leenden, rynkor i pannan, bistra uppsyner eller andra typiska uttryck som vem som helst snabbt och lätt kan känna igen. Våra röster avslöjar våra känslor genom skratt, skrik och gråt. Vår kroppshållning förråder våra känslor med varje gest och hopsjunkna hållning.

Modern forskning har en förklaring som passar in på det här som kallas den klassiska synen på känslor. Enligt detta betraktelsesätt så ut­ löste tvekandet i guvernör Malloys röst en kedjereaktion som startade i min hjärna. En särskild uppsättning nervceller, låt oss kalla det »led­ samhetskretsen», vidtog åtgärder och fick mitt ansikte och min kropp att svara på ett särskilt, bestämt sätt. Jag rynkade pannan, mina axlar sjönk ihop och jag grät. Den här förmodade kretsen utlöste även fy­ siska förändringar inom mig, ökade mina hjärtslag och min andning, aktiverade mina svettkörtlar och drog ihop mina blodkärl.* Denna samling rörelser inom och utom mig brukar beskrivas som känslans »fingeravtryck» som uteslutande identifierar ledsamhet, precis som dina egna fingeravtryck endast identifierar dig.

Den klassiska synen på känslor gör gällande att vi har många sådana känslokretsar i hjärnan, och var och en av dem sägs orsaka en särskild uppsättning förändringar, det vill säga fingeravtryck. Kanske triggar en irriterande kollega dina »ilskenervceller» så att blodtrycket stiger; du rynkar pannan, skäller och blir varm av ilska. Eller så aktiverar en skrämmande nyhet dina »rädslonervceller» så att hjärtat rusar; du fryser till och känner ett ögonblick av fruktan. Eftersom man upple­ ver ilska, glädje, förvåning och andra känslor som tydliga och iden­ tifierbara tillstånd, verkar det rimligt att anta att varje känsla har ett bestämt grundläggande mönster i hjärnan och kroppen.

Våra känslor är, enligt den klassiska synen, evolutionära artefakter som för länge sedan gagnade vår överlevnad men som nu är fasta beståndsdelar i vår biologiska natur. Som sådana är de universella: människor i alla åldrar, i alla kulturer, i alla delar av världen upplever ledsamhet mer eller mindre som du själv gör – och mer eller mindre * När jag använder ordet »kropp» i den här boken exkluderar jag hjärnan, som i meningen: »Hjärnan säger åt kroppen att röra på sig.» När jag refererar till hela kroppen, inklusive hjärnan, skriver jag »den anatomiska kroppen».

BarrettInlagaKlar.indd 14

2018-09-13 09:08

d e t t v å t u s e n å r g a m l a a n t a g a n d e t |

15

som människosläktets förfäder som strövade omkring på den afri­ kanska savannen för miljoner år sedan. Jag säger »mer eller mindre» eftersom ingen tror att ansikten, kroppar och hjärnaktiviteter ser ex­ akt likadana ut var gång någon är ledsen. Din puls och andning och ditt blodflöde ändrar sig inte alltid i samma grad. Din panna kanske rynkar sig lite mindre av en tillfällighet eller av vana. 2 Känslor tros alltså vara någon slags djurisk reflex, som ofta mot­ säger vår rationalitet. Den primitiva delen av din hjärna vill att du berättar för din chef att hen är en idiot, men din reflekterande sida vet att du får sparken om du gör det så du behärskar dig. Den här sortens inre strider mellan känsla och förstånd är en av den västerländska civilisationens storslagna påståenden. Den definierar oss som män­ niskor. Utan rationalitet är vi bara emotionella vilddjur.

Den här synen på känslor har hängt med oss i olika former i år­ tusenden. Platon trodde på en version av den. Liksom Hippokrates, Aristoteles, Buddha, René Descartes, Sigmund Freud och Charles Darwin. Idag beskriver ledande tänkare som Steven Pinker, Paul Ek­ man och Dalai Lama också känslor som att de är rotade i den klas­ siska synen. Den klassiska synen återfinns i bokstavligt talat varenda kursbok i psykologi och i de flesta tidskrifts- och tidningsartiklar som handlar om känslor. Förskolor i USA hänger upp planscher som visar leenden, bistra och ledsna miner som påstås vara universella ansiktsuttryck som man kan känna igen känslor på. Facebook har till och med skapat en uppsättning emojier som har inspirerats av Darwins verk. 3 Den klassiska synen är även förankrad i vår kultur. Teveprogram som Lie to me och Daredevil är baserade på antagandet att våra innersta känslor avslöjas av vår puls eller våra ansiktsrörelser. Sesame Street lär barn att känslor är olika saker inom en som söker uttryck i ansiktet och kroppen, liksom Pixar-filmen Insidan ut. Företag som Affectiva och Realeyes erbjuder firmor hjälp att spåra sina kunders känslor ge­ nom »emotionsanalys». Vid uttagningar till NBA-ligan bedömer laget Milwaukee Bucks spelares »psykologiska egenskaper och personlig­ hetsproblem» och uppskattar »lagkemi» utifrån ansiktsuttryck. Och i flera decennier baserade FBI en del av sin avancerade träning på denna klassiska syn.4 Och än mer anmärkningsvärt är att den klassiska synen är in­ byggd i våra sociala instanser. Det amerikanska rättssystemet tar för

BarrettInlagaKlar.indd 15

2018-09-13 09:08

16 |

inledning

givet att känslor är en del av en nedärvd djurisk natur som gör att vi utför dumma och till och med våldsamma handlingar om vi inte kontrollerar dem med rationella tankar. Inom medicinen studerar forskare hälsoeffekterna av ilska och antar att det finns ett enda för­ ändringsmönster i kroppen som kallas ilska. Människor som lider av olika former av psykisk ohälsa, inklusive barn och vuxna som har dia­gnostiserats med autismspektrumstörning, får lära sig känna igen ansiktsuttryck för särskilda känslor som hjälp för att kunna kommu­ nicera och relatera till andra.

Och ändå … trots den klassiska synens renommerade intellektuella härkomst, och trots dess enorma inflytande på kultur och samhälle finns det rikligt med vetenskaplig evidens för att den här föreställ­ ningen omöjligt kan stämma. Inte ens efter ett sekel av ansträng­ ningar har vetenskaplig forskning kunnat visa på ett konsekvent, fysiskt fingeravtryck för en enda känsla. När forskare fäster elektro­ der på en persons ansikte och mäter hur ansiktsmusklerna faktiskt rör sig under ett känsloexperiment finner de ingen enhetlighet utan en enorm variationsrikedom. Samma variation, samma frånvaro av fingeravtryck, märker de när de studerar kroppen och hjärnan. Man kan uppleva ilska både med och utan en blodtryckshöjning. Man kan uppleva rädsla både med och utan amygdala, den delen av hjärnan som historiskt sett ses som rädslans hemvist.

Hundratals experiment skänker helt klart en del evidens åt den klassiska synen. Men hundratals fler ifrågasätter den evidensen. Den enda rimliga vetenskapliga slutsatsen är, enligt mig, att känslor inte är det vi vanligtvis tror att de är.

Vad är de då, egentligen ? När forskare lägger undan den klassis­ ka synen och bara iakttar data, kommer en helt annan förklaring av känslorna i dagen. I korthet ser man att känslor inte är inbyggda utan formade av mer grundläggande delar. De är inte universella utan kan variera från kultur till kultur. De utlöses inte, de skapas. De upp­ står som en kombination av kroppens fysiska egenskaper, den flexibla hjärnan som kopplar upp sig i den miljö den utvecklas i, samt den kultur och uppfostran som tillhandahåller den miljön. Känslor finns, men inte i samma objektiva mening som att molekyler eller nervcel­ ler finns på riktigt. De är riktiga på samma sätt som att pengar är riktiga, det vill säga knappast en illusion utan en produkt av mänsklig överenskommelse. 5

BarrettInlagaKlar.indd 16

2018-09-13 09:08

d e t t v å t u s e n å r g a m l a a n t a g a n d e t |

17

Den här uppfattningen, som jag kallar teorin om konstruerade känslor erbjuder en väldigt annorlunda tolkning av det som hände under guvernör Malloys tal. När Malloys röst fastnade i halsen aktiverade det inte någon hjärnkrets för ledsamhet inom mig som orsakade att en bestämd uppsättning av kroppsliga förändringar utlöstes. Utan jag kände ledsamhet i det ögonblicket för att jag, genom att ha vuxit upp i en viss kultur, för länge sedan lärt mig att »ledsamhet» är någonting som kan uppstå när vissa kroppsliga känslor sammanfaller med en hemsk förlust. Genom att använda smått och gott från tidigare erfa­ renheter, som min kunskap om dödsskjutningar och min tidigare be­ drövelse över dem, förutsåg min hjärna snabbt vad min kropp skulle göra för att hantera en sådan tragedi. Förutsägelserna, prediktionerna, orsakade mitt bultande hjärta, mitt rodnande ansikte och knutarna i min mage. Förutsägelserna kommenderade mig att gråta, en hand­ ling som skulle lugna mitt nervsystem. Och de gav förnimmelserna betydelsen ledsamhet.

På samma sätt konstruerade min hjärna min erfarenhet av känslor.

Mina bestämda rörelser och förnimmelser var inte något fingerav­ tryck för ledsamhet. Med andra prediktioner skulle min hud ha blivit kall istället för att ha rodnat och jag skulle inte ha känt det som en knut i magen, fast min hjärna skulle fortfarande kunna omvandla de medföljande förnimmelserna till ledsamhet. Och inte bara det, mitt ursprungliga dunkande hjärta, mitt rodnande ansikte, min knutna mage och mina tårar skulle kunna få en annan innebörd och be­ tyda en annan känsla, såsom ilska eller rädsla, istället för ledsamhet.

Eller i en väldigt annorlunda situation, som ett bröllopsfirande, skulle samma förnimmelser kunna betyda glädje eller tacksamhet.

Om den här förklaringen så här långt inte helt går ihop eller till och med låter kontraintuitiv, så håller jag helt med, tro mig. När jag blev mig själv igen och torkade tårarna efter guvernör Malloys tal, blev jag påmind om att oavsett vad jag som forskare vet om känslor så upplever jag dem på samma sätt som den klassiska synen tänker sig dem. Min ledsamhet kändes som en omedelbart igenkänningsbar våg av kroppsliga förändringar och känslor som överväldigade mig som en reaktion på en tragedi eller förlust. Om jag inte vore forskare som använder experiment för att avslöja att känslor faktiskt skapas och inte triggas, så skulle jag också lita på min omedelbara upplevelse.

Den klassiska synen på känslor förblir lockande just för att den,

BarrettInlagaKlar.indd 17

2018-09-13 09:08

18 |

inledning

trots motbevisen, är intuitiv. Den ger även betryggande svar på djupa, fundamentala frågor som: Varifrån kommer vi, evolutionärt sett ? Är vi ansvariga för våra handlingar när vi blir känslosamma ? Avspeglar våra upplevelser världen utanför oss korrekt ?

Teorin om konstruerade känslor svarar annorlunda på sådana frå­ gor. Det är en annan teori om mänsklighetens natur som hjälper oss att se oss själva och andra i ett nytt och vetenskapligt mer berättigat ljus. Teorin om konstruerade känslor kanske inte passar in på hur vi vanligtvis upplever känslor och kanske till och med bryter mot vår djupaste tro på hur vårt sinne fungerar, var människan kommer från, samt varför vi agerar och känner som vi gör. Men den förutser och förklarar på ett sammanhållande sätt vetenskaplig evidens på känslor, inklusive åtskillig evidens som den klassiska synen har svårt att få rätsida på.

Varför ska man bry sig om vilken emotionsteori som är korrekt ?

Jo, därför att tron på den klassiska synen påverkar ditt liv på sätt som du kanske inte anar. Tänk på när du sist gick igenom säkerhetskon­ trollen på en flygplats, där tystlåtna tjänstemän vid säkerhetskontrol­ len röntgade dina skor och bedömde om du var en trolig terrorist. För inte så länge sedan fanns det ett träningsprogram som kallades SPOT (Screening Passengers by Observation Techniques) som lärde sådana tjänste­ män att upptäcka bedrägeri och uppskatta risker utifrån ansikts- och kroppsrörelser, enligt teorin om att sådana rörelser avslöjar ens in­ nersta känslor. Det fungerade inte och programmet kostade skattebe­ talarna 900 miljoner dollar. Vi behöver förstå känslor vetenskapligt, så att säkerhetstjänstemän inte ska kunna uppehålla oss utifrån en inkorrekt syn på känslor eller förbise dem som faktiskt utgör ett hot.6 Föreställ dig nu att du är hos doktorn och klagar på tryck över bröstet och andnöd, vilket skulle kunna vara symptom på en hjärt­ infarkt. Om du är kvinna blir du mer sannolikt diagnosisterad med oro och blir hemskickad, men om du är man är det troligare att du blir diagnostiserad med hjärtsjukdom och får livräddande preven­ tiv behandling. Till följd av detta dör kvinnor över sextiofem år oftare av hjärtinfarkter än vad män gör. Läkarnas, sjuksköterskor­ nas och de kvinnliga patienternas egna perceptioner är formade av klassiska föreställningar om att de kan påvisa känslor som oro, och att kvinnor naturligt är mer emotionella än män … vilket får fatala konsekvenser.7

BarrettInlagaKlar.indd 18

2018-09-13 09:08

d e t t v å t u s e n å r g a m l a a n t a g a n d e t |

19

Tron på den klassiska synen kan till och med starta krig. Gulfkri­ get i Irak utlöstes, delvis, av att Saddam Husseins halvbror trodde sig kunna avläsa de amerikanska förhandlarnas känslor och meddelade Saddam att USA inte menade allvar med att de skulle attackera. Det efterföljande kriget krävde 175 000 irakiska liv och hundratals från koalitionsstyrkorna.8 Jag tror att vi befinner oss mitt i en revolution vad gäller förståelse för känslor, sinnet och hjärnan – en revolution som kanske tvingar oss till att radikalt ompröva sådana centrala principer i samhället som behandlingen av psykisk och fysisk ohälsa, vår förståelse för person­ liga relationer, hur vi uppfostrar barn och, slutligen, hur vi ser på oss själva. Andra vetenskapliga discipliner har sett liknande revolutioner, som alla lett till betydelsefulla skiften bort från sekler av sunt förnuft.

Fysiker rörde sig bort från Isaac Newtons intuitiva idéer om tiden och rummet till Albert Einsteins mer relativa idéer, och slutligen till kvantmekanik. I biologi delade vetenskapsmän in naturen i bestämda arter, var och en med en idealisk form, ända tills Charles Darwin introducerade begreppet naturligt urval.

Vetenskapliga revolutioner uppstår sällan från plötsliga upptäck­ ter, utan från att bättre frågor ställs. Hur skapas känslor om de inte bara är utlösta reaktioner ? Varför varierar känslor så, och varför har vi trott att de har särskiljande fingeravtryck ? Dessa frågor kan i och av sig själva vara väldigt intressanta att fundera över. Men att njuta av det okända är mer än bara ett vetenskapligt nöje; det är en del av andemeningen i det som gör oss mänskliga.

På kommande sidor välkomnar jag dig att dela det äventyret med mig. Kapitel 1–3 introducerar den nya emotionsvetenskapen: hur psy­ kologi, neurovetenskap och besläktade discipliner rör sig bort från jakten på känslors fingeravtryck och istället frågar sig hur känslor konstrueras. Kapitel 4–7 beskriver hur känslor egentligen skapas. Och kapitel 8–12 utforskar den praktiska, verkliga betydelsen av den här nya teorin om känslor för våra inställningar till hälsa, emotionell intelligens, barnuppfostran, personliga relationer, rättsordningar och till och med själva människans natur. Som avslutning visar kapitel 13 hur emotionsforskning belyser det urgamla mysteriet kring hur den mänskliga hjärnan skapar det mänskliga sinnet.

BarrettInlagaKlar.indd 19

2018-09-13 09:08

BarrettInlagaKlar.indd 20

2018-09-13 09:08

Sökandet efter k ä n s l o r n a s » fi n g e r a v t r y c k »

1

Un d e r 19 8 0 -t a l e t trodde jag att jag skulle bli klinisk psykolog.

Jag satsade på en utbildning till psykolog vid University of Waterloo och tänkte att jag skulle få lära mig psykoterapins yrkeshemligheter för att, småningom, få behandla patienter på en tjusig men smakfull mottagning. Jag skulle bli vetenskapskonsument, inte producent. Jag hade verkligen inte för avsikt att ansluta mig till en revolution för att störta grundidéer om det mänskliga sinnet som funnits ända sedan Platons dagar. Men livet bjuder ibland på överraskningar.

Det var under forskarutbildningen som jag kände att ett svagt tvi­ vel inför den klassiska synen på känslor började infinna sig. Vid den tiden undersökte jag orsaken till lågt självförtroende och hur det leder till ångest eller depression. Flertalet experiment visade att männi­ skor känner sig deprimerade när de inte lyckas leva upp till sina egna ideal, men när de upplever att de inte gör det i normer som satts av andra, känner de ångest. Mitt första experiment på utbildningen var att helt enkelt kopiera, eller replikera, detta välbekanta fenomen innan jag grundade mig på det för att testa min egen hypotes. Under experimentet frågade jag ett stort antal frivilliga försökspersoner om de hade ångest eller kände sig deprimerade genom att använda mig av en väletablerad checklista över symptom.1 Jag hade utfört mycket mer komplicerade experiment som student, så det här skulle nog gå lätt som en plätt. Men istället misslyckades det helt. Mina försökspersoner redogjorde inte för oroliga eller deprime­ rade känslor enligt det förväntade mönstret. Så jag försökte replikera ett annat publicerat experiment, och det misslyckades också. Jag för­ sökte igen, om och om igen, med olika experiment som tog månader.

Efter tre år var det enda jag hade åstadkommit samma misslyckande åtta gånger i följd. Experiment brukar ofta inte låta sig replikeras, men åtta misslyckanden i följd är en imponerande merit. Min inre kritiker hånade mig: »Det är inte alla som är skapta för att vara forskare.»

Men när jag ändå tittade närmare på alla de data som jag hade samlat på mig, märkte jag något genomgående egendomligt hos alla

BarrettInlagaKlar.indd 21

2018-09-13 09:08

22 |

kapitel 1

åtta experiment. Många av deltagarna i dem verkade vara motvilliga, eller oförmögna, att skilja mellan att känna ångest och att känna sig deprimerad. Istället gav de uttryck för att de kände både och eller ingetdera, mycket sällan uppgav någon att hen bara kände ettdera.

Det här gick inte ihop. Alla vet att ångest och emotionella tillstånd, när de uppskattas som emotioner, ju är helt olika. När man har ångest känner man sig uppjagad, nervös, som att man är rädd att något dåligt ska hända. I en depression känner man sig nere och långsam, allting känns hemskt och livet är en kamp. De här känslorna borde försätta kroppen i totalt olika fysiska tillstånd, och därför borde de kännas olika och vara lätta för vilken frisk människa som helst att särskilja.

Icke desto mindre förkunnade mina data att deltagarna i mina expe­ riment inte kunde det. Frågan var … varför ?

Det visade sig att mina experiment inte var misslyckade trots allt.

Mitt första »misslyckade» experiment avslöjade faktiskt en verklig upptäckt – att människor ofta inte skilde mellan att känna ängslan och att känna sig deprimerade. Mina andra sju experiment hade inte misslyckats de heller; de hade replikerat det första experimentet. Jag började också märka att samma effekt låg och lurade bakom andra forskares data. Efter att jag doktorerat och blivit universitetsprofes­ sor gick jag vidare med detta mysterium. Jag ledde ett laboratorium som bad hundratals försökspersoner att observera sina känslomässiga upplevelser under sin vardag i veckor och månader. Mina studenter och jag hörde oss för om en mängd olika känslomässiga upplevelser, inte bara ångest och deprimerade känslor, för att se om upptäckten gick att generalisera.

Dessa nya experiment avslöjade något som aldrig tidigare hade dokumenterats: alla som vi testade använde samma känsloord, som »arg», »ledsen» och »rädd», för att kommunicera känslor, men inte nödvändigtvis för att syfta till samma sak. En del försökspersoner hade ett »ordbruk» med fina distinktioner; exempelvis uppfattade de ledsamhet och rädsla som kvalitativt olika. Andra buntade däremot ihop ord som »ledsen» och »rädd», och »ängslig» och »deprimerad» till att betyda »Jag mår skitdåligt» (eller mer vetenskapligt »Jag mår olustigt»). Effekten var densamma när det gällde behagliga känslor som glädje, lugn och stolthet. Efter att ha testat över sjuhundra ame­ rikaner fann vi att människor är oerhört olika i hur de särskiljer sina emotionella upplevelser.

BarrettInlagaKlar.indd 22

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

23

En kunnig inredningsdesigner kan titta på fem nyanser av blått och skilja mellan azur, kobolt, ultramarin, kungsblått och cyan. Min man skulle däremot kalla dem alla för blå. Mina studenter och jag upptäckte ett liknande fenomen för känslor, vilket jag benämnde emotionell finkornighet.2 Precis som de flesta psykologistudenter hade jag läst att varje känsla antas ha ett distinkt mönster av fysiska förändringar, ungefär som ett fingeravtryck. Varje gång man tar tag i ett dörrhandtag kan fingerav­ trycken man lämnar variera beroende på hur hårt man håller, hur hal ytan är och hur varm och smidig huden är just då. Trots detta ser ens fingeravtryck varje gång tillräckligt likadana ut för att kunna iden­ tifiera en som unik. På samma sätt anses en känslas »fingeravtryck» vara tillräckligt likt från ett tillfälle till ett annat, och från en person till en annan, oavsett ålder, kön, personlighet eller kultur. I ett labb skulle forskare kunna avgöra om någon är ledsen, glad eller ängslig bara genom att se på fysiska mätningar av personens ansikte, kropp och hjärna.

Jag kände mig säker på att dessa emotionsfingeravtryck skulle kun­ na förse mig med de objektiva kriterier jag behövde för att kunna mäta känslor. Om den vetenskapliga litteraturen stämde skulle det gå som på räls att bedöma folks emotionella exakthet. Men saker och ting blev inte precis som jag hade tänkt mig.

Enligt den klassiska synen på känslor är våra ansikten nyckeln till att kunna bedöma emotioner på ett objektivt och exakt sätt. En elemen­ tär inspirationskälla till denna tanke är Charles Darwins skrift The expression of the emotions in man and animals, där han påstod att känslor och deras uttryck var uråldriga delar av mänsklighetens universella natur.

Alla människor, överallt på jorden, sägs uppvisa och känna igen hur känslor avspeglar sig i ansiktsuttryck utan någon som helst träning. 3 Jag tänkte därför att mitt labb skulle kunna mäta ansiktsrörelser, bedöma våra försökspersoners sanna emotionella tillstånd, jämföra det med deras verbala utsagor om sina känslor och räkna ut hur kor­ rekta de var. Om några deltagare till exempel visade upp trumpna miner i labbet men inte sa sig känna sig ledsna, kunde man träna dem på att känna igen den ledsamhet som de nog kände. Ärendet avslutat.

Människans ansikte är sammanvävt av fyrtiotvå små muskler på vardera sidan. De ansiktsrörelser som vi ser andra göra varje dag

BarrettInlagaKlar.indd 23

2018-09-13 09:08

24 |

kapitel 1

– plirningar och blinkningar, leenden och grimaser, höjda och ryn­ kade ögonbryn – uppstår när kombinationer av ansiktsmuskler dras ihop och slappnar av och gör att anslutande vävnad och hud rör sig.

Till och med när ens ansikte verkar helt stilla för blotta ögat drar musklerna fortfarande ihop sig och slappnar av.4

Figur 1.1. Människans ansiktsmuskler.

Enligt den klassiska synen visar sig varje känsla i ansiktet som ett särskilt rörelsemönster, det vill säga ett »ansiktsuttryck». När man är glad antas man le. När man är arg ska man rynka ögonbrynen. Dessa rörelser sägs vara delar av sin respektive känslas fingeravtryck.

På 1960-talet bestämde sig psykologen Silvan S. Tomkins och hans protegéer Carroll E. Izard och Paul Ekman att pröva detta i ett labb.

De skapade en uppsättning minutiöst arrangerade fotografier, likt dem i figur 1.2, som skulle representera sex så kallade grundemotio­ ner, grundkänslor, som de ansåg hade biologiska fingeravtryck: ilska, rädsla, avsky, förvåning, glädje och ledsamhet. Dessa foton, som före­ ställde noggrant instruerade skådespelare, ansågs vara de tydligaste exemplen på ansiktsuttryck för dessa känslor. (Du kanske tycker att de ser överdrivna eller tillgjorda ut, men de utformades så med flit för Tomkins trodde att de gav de starkaste, tydligaste känslosignalerna.)5

BarrettInlagaKlar.indd 24

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

25

Figur 1.2. Några ansiktsporträtt från metodstudier av grundemotioner.

Genom att använda sig av sådana här arrangerade foton tillämpade Tomkins och hans medarbetare en experimentell teknik för att stu­ dera hur väl människor »kände igen» känslouttryck, eller mer exakt, hur väl de uppfattade ansiktsuttryck som känslouttryck. Hundratals experiment publicerade i vetenskapliga tidskrifter har använt den här metoden, och den anses än idag vara den mest föredömliga metoden.

En försöksperson får ett visst foto och en uppsättning med känsloord, som i figur 1.3.

Deltagaren väljer sedan det ord som bäst matchar ansiktet. I det här fallet (se figur 1.3) är det tilltänkta ordet »förvåning». Eller, med ett lite annat upplägg, en deltagare får två arrangerade foton och en kort berättelse, som i figur 1.4, och väljer sedan vilket ansikte som bäst matchar berättelsen. I det här fallet är det tilltänkta ansiktet det till höger.6

BarrettInlagaKlar.indd 25

2018-09-13 09:08

26 |

kapitel 1

Välj det ord som passar ansiktet bäst.

Glädje

Rädsla

Förvåning

Ilska

Ledsamhet

Avsky

Figur 1.3. Grundemotionsmetoden: att välja ett ord som matchar ansiktet.

Välj det ansikte som passar berättelsen under bilderna bäst.

Hennes mamma dog just och hon är väldigt ledsen.

Figur 1.4. Grundemotionsmetoden: att välja ett ansikte som matchar berättelsen.

BarrettInlagaKlar.indd 26

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

27

Den här undersökningstekniken, låt oss kalla den för den grundläg­ gande emotionsmetoden, revolutionerade den vetenskapliga studien av något som Tomkins forskarlag kallade »känsloigenkänning». Ge­ nom att använda den här metoden visade forskare att folk från hela världen konsekvent kunde para ihop samma känsloord (som översat­ tes till respektive inhemska språk) med de arrangerade ansiktena. I en berömd studie reste Ekman och kolleger till Papua Nya Guinea och genomförde experimentet på den lokala befolkningen, fore-folket, som hade mycket lite kontakt med västvärlden. Till och med inom denna avlägsna folkgrupp kunde man utan undantag para samman ansiktena med de förväntade känsloorden och berättelserna. Senare utförde forskare liknande studier i många andra länder som Japan och Korea. Och i samtliga fall matchade försökspersonerna lätt de tillgjorda bistra uppsynerna, nerdragna mungiporna, leendena och så vidare med de känsloord och berättelser de försetts med.7 Utifrån denna evidens drog forskare slutsatsen att känsloigen­ känning är något universellt; oavsett var i världen man är född eller uppvuxen borde man kunna känna igen dessa amerikanska ansikts­ uttryck, som dem på fotografierna. Den enda förklaringen till att ut­ tryck kunde kännas igen så universellt, så gick resonemangen, är att de är universellt producerade: alltså måste ansiktsuttryck vara tillför­ litliga diagnostiska fingeravtryck för känslor.8 Andra forskare har emellertid oroat sig över att den grundläggan­ de emotionsmetoden är alltför indirekt och subjektiv för att kunna avslöja känslors fingeravtryck, eftersom den inbegriper mänskligt omdöme. En mer objektiv teknik, kallad ansiktselektromyografi (ansikts-EMG), tar helt och hållet bort mänskliga observatörer. Vid ansikts-EMG fäster man elektroder på huden för att spåra de elekt­ riska signaler som får ansiktsmusklerna att röra sig. Det identifierar exakt vilka delar av ansiktet som är i rörelse, samt hur mycket och hur ofta. I en typisk studie har försökspersonerna elektroder ovanför ögonbrynen, i pannan, på kinderna och käken medan de ser filmer eller foton, eller när de kommer ihåg eller föreställer sig situationer för att framkalla olika känslor. Forskare registrerar elektriska för­ ändringar i muskelaktiviteten och räknar ut graden av rörelse i varje muskel under varje känsla. Om människor rör samma ansiktsmuskel i samma mönster varje gång de upplever en angiven känsla – rynka pannan av ilska, le av glädje, dra ner mungiporna av ledsamhet och så

BarrettInlagaKlar.indd 27

2018-09-13 09:08

28 |

kapitel 1

vidare – och bara när de upplever den känslan, så kan dessa rörelser vara ett fingeravtryck.9 Det har visat sig att ansikts-EMG innebär en stor utmaning för den klassiska synen på känslor. Studie efter studie visar att muskelrörelser inte på ett pålitligt sätt visar när någon var arg, ledsen eller rädd; de ut­ gör inte förutsägbara fingeravtryck för varje känsla. Som bäst avslöjar ansikts-EMG att dessa rörelser särskiljer behagliga kontra obehagliga känslor. Eller ännu mer utdömande, de registrerade ansiktsuttrycken i dessa studier passar inte ihop med de arrangerade fotona som skapa­ des för den grundläggande emotionsmetoden på ett tillförlitligt sätt.10

Figur 1.5. Ansiktselektromyografi.

Låt oss ta en liten funderare på innebörden av dessa upptäckter. Hund­ ratals experiment har visat att folk över hela världen kan para ihop känsloord med så kallade känslouttryck, framställda av skådespelare som för stunden egentligen inte känner dessa känslor. Dessa uttryck kan emellertid inte påvisas genomgående och bestämt av objektiva mätningar av ansiktsmuskelrörelser när människor faktiskt känner dessa känslor. Alla rör såklart sina ansiktsmuskler hela tiden, och när man tittar på varandra ser man lätt känslor i några av dessa rörelser.

Men rent objektivt så överensstämmer rörelserna trots det inte med fotografierna när forskare bara mäter själva muskelrörelserna.

Det är begripligt att ansikts-EMG är för begränsat för att fånga upp

BarrettInlagaKlar.indd 28

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

29

alla betydelsebärande rörelser i ett ansikte under en känslomässig upplevelse. En forskare kan kanske fästa runt sex elektroder på var­ dera sidan av ansiktet innan en försöksperson börjar känna sig obe­ kväm, alltför få för att fånga upp alla fyrtiotvå ansiktsmusklerna på ett meningsfullt sätt. Därför använder sig forskare även av en alternativ teknik som kallas ansiktsaktionskodning (FACS, Facial Action Coding), där tränade observatörer mödosamt klassificerar en deltagares indi­ viduella ansiktsrörelser medan de uppstår. Det är mindre objektivt än ansikts-EMG, eftersom det förlitar sig på mänskliga observatörer, men förmodligen mer objektivt än att para ihop ord med tillgjorda ansikten som i den grundläggande emotionsmetoden. Likafullt pas­ sar de rörelser som iakttas under ansiktsaktionskodningen inte heller konsekvent ihop med de arrangerade fotona.11 Samma inkonsekvenser visar sig hos spädbarn. Om ansiktsuttryck är universella borde bebisar mer sannolikt än vuxna kunna uttrycka ilska med en bister uppsyn och ledsamhet med nerdragna mungi­ por, eftersom de är för små för att ha lärt sig reglerna för vad som är socialt lämpligt. Men när forskare observerar spädbarn i situationer som borde väcka känslor uppvisar dessa inte de förväntade uttryck­ en. Exempelvis filmade utvecklingspsykologerna Linda A. Camras och Harriet Oster med kolleger bebisar från olika kulturer när de använde en grymtande gorillaleksak för att skrämma dem (för att framkalla rädsla) eller höll tillbaka en arm på dem (för att framkalla ilska). Genom att använda ansiktskodning fann Camras och Oster att bebisarnas ansiktsrörelser i de två situationerna var omöjliga att särskilja. Trots detta så identifierade vuxna som såg dessa inspelningar på något sätt spädbarnen i gorillafilmen som rädda och spädbarnen i den hindrade armen-filmen som arga, till och med när Camras och Oster helt och hållet täckte för bebisarnas ansikten digitalt ! De vuxna skilde rädsla från ilska utifrån kontexten, utan att över huvud taget se ansiktsrörelserna.12 Missuppfatta mig inte nu: nyfödda och unga spädbarn rör sina an­ sikten på ett meningsfullt sätt. De gör många klart särskiljande an­ siktsrörelser när situationen implicerar att de kanske är intresserade eller förbryllade, eller när de känner obehag som svar på smärta eller motvilja som svar på anstötliga lukter och smaker. Men nyfödda vi­ sar inte differentierade, vuxenlika uttryck som på fotografierna från grundemotionsmetoden.13

BarrettInlagaKlar.indd 29

2018-09-13 09:08

30 |

kapitel 1

Genom att sätta ihop fotografier av ansikten och kroppar som inte hör ihop, som ett argt bistert ansikte fastsatt vid en kropp som håller i en smutsig blöja, har andra forskare, precis som Camras och Oster, också demonstrerat att man tar mycket information från den om­ givande kontexten. Försökspersonerna identifierar nästan alltid en känsla som passar in på kroppen, inte på ansiktet – i det här fallet av­ sky istället för ilska. Ansikten rör sig konstant och hjärnan förlitar sig på många olika faktorer samtidigt – kroppshållning, röst, kontexten, livserfarenheter – för att lista ut vilka rörelser som är betydelsefulla och vad de innebär.14 När det gäller känslor talar ansiktet inte för sig själv. Grundemo­ tionernas ansiktsuttryck enligt den grundläggande emotionsmeto­ den upptäcktes faktiskt inte genom att iaktta ansikten i verkligheten.

Inspirerade av Darwins bok fastställde forskare ansiktsuttrycken och bad skådespelare avporträttera dem. Och nu antas dessa ansikten helt enkelt vara de universella känslouttrycken.15 Men de är inte universella. För att demonstrera detta ytterligare genomförde mitt labb en studie där fotografier från en grupp emo­ tionsexperter användes, nämligen skickliga skådespelare. Fotografi­ erna kom från boken In character: Actors acting, i vilken skådespelare avbildar känslor genom att forma sina ansikten för att passa skrivna scenarier. Vi delade upp våra amerikanska försökspersoner i tre grup­ per. Första gruppen läste bara scenarierna, exempelvis: »Han bevitt­ nade precis en dödskjutning i sitt tysta, dunkla kvarter i Brooklyn.»

En annan grupp såg bara ansiktsgestaltningarna, som Martin Landaus ansiktsuttryck för skottscenariot (figur 1.6, mitten). En tredje grupp såg både scenarierna och ansiktena. Alla försökspersoner fick en kort lista på känsloord för att kategorisera vilken känsla de såg.16 För skottscenariot som jag just nämnde uppskattade 66 procent av dem som bara läste scenariot, ensamt eller tillsammans med Lan­ daus ansikte, det som en farlig situation. Men av dem som endast såg Landaus ansikte, utan kontext, bedömde bara 38 procent uttrycket som rädsla och 56 procent som förvåning. (Figur 1.6, jämför Landaus ansiktsgestaltning med foton på »rädsla» och »förvåning» från den grundläggande emotionsmetoden. Ser Landau rädd eller förvånad ut ?

Eller både och ?)

BarrettInlagaKlar.indd 30

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

31

Figur 1.6. Skådespelaren Martin Landau (mitten) flankerad av ansikten för rädsla (vänster) och förvåning (höger) från grundemotionsmetoden.

Andra skådespelares gestaltning av rädsla skilde sig markant från Landaus. I ett fall simulerade skådespelerskan Melissa Leo rädsla för scenariot: »Hon försöker bestämma sig för om hon borde berätta för sin man om ryktet som går om att hon är lesbisk innan han hör det från någon annan.» Hennes mun är stängd och nedåtriktad och hen­ nes panna lite rynkad. Nästan tre fjärdedelar av de deltagare som bara såg hennes ansikte bedömde det som ledset, men när det presente­ rades tillsammans med scenariot uppskattade 70 procent av försöks­ personerna att hennes ansikte visade rädsla.17 Den här sortens variation dök upp för varje känsla som vi stude­ rade. En känsla som »Rädsla» har inte bara ett enda uttryck utan en mångsidig uppsättning ansiktsrörelser som varierar från situation till situation.* (Tänk på detta: När vann en skådespelare senast pris för att se trumpen ut vid ledsamhet ?)

Det här kanske verkar självklart när man väl stannar upp och fun­ derar över sina egna känslomässiga erfarenheter. När man upplever en känsla som rädsla kanske man rör sitt ansikte på flera olika sätt.

Sitter man på en visning av en skräckfilm kanske man blundar el­ ler täcker för ögonen med händerna. Om man är osäker på om en person precis framför sig kan skada en, kanske man skärper blicken för att kunna se personens ansikte bättre. Om det finns en potentiell * I den här boken använder jag stor bokstav samt citattecken för att beteckna en känsla i allmänhet, som exempelvis »Rädsla», jämfört med en ensam instans av rädsla.

BarrettInlagaKlar.indd 31

2018-09-13 09:08

32 |

kapitel 1

fara som lurar runt hörnet, kanske man spärrar upp sina ögon för att få ett bättre periferiseende. »Rädsla» har ingen ensam fysisk form.

Variation är normen. På samma sätt är glädje, ledsamhet, ilska och alla andra känslor man har en mångskiftande kategori med vitt va­ rierande ansiktsrörelser.18 Om ansiktsrörelser varierar så stort inom varje känslokategori, som »Rädsla», kanske du undrar varför vi tycker det är så naturligt att tro att ett ansikte med uppspärrade ögon är det universella uttrycket för rädsla. Svaret på den frågan är att det är en stereotyp, en symbol som passar in på ett välkänt tema för »Rädsla» inom vår kultur. Förskol­ lärare talar om dessa stereotyper med barn: »Folk som rynkar pannan är arga. Folk som har nerdragna mungipor är ledsna.» Det är en sorts kulturell stenografi eller konvention. Man ser dem i serier, i reklam, i dockors ansiktsuttryck, emojier, i en oändlig mängd bildframställ­ ningar och ikonografier. Kurslitteratur lär ut dessa stereotyper till psykologistudenter. Terapeuter lär ut dem till sina patienter. Media sprider dem vitt och brett i hela västvärlden. »Nej, stopp ett tag», kanske du tänker, »menar hon att vår kultur har skapat dessa uttryck, och att vi alla har lärt oss dem ?» Svar ja … Och den klassiska synen håller fast vid dessa stereotyper som om de vore känslors autentiska fingeravtryck.

Ansikten är verkligen instrument för social kommunikation. En del ansiktsrörelser har en innebörd, men andra har det inte, och just nu vet vi väldigt lite om hur människor listar ut vad som är vad, för­ utom att kontexten på något sätt är avgörande (kroppsspråk, social si­ tuation, kulturell förväntan osv.). När ansiktsrörelser faktiskt avslöjar ett psykologiskt meddelande, som att höja ett ögonbryn, vet vi inte om meddelandet alltid är känslomässigt eller ens om dess innebörd är densamma varje gång. Om vi slår samman alla vetenskapliga bevis kan vi inte, med rimlig säkerhet, säga att varje känsla har ett diagnos­ tiskt ansiktsuttryck.19 I mitt sökande efter känslors unika fingeravtryck behövde jag en mer pålitlig källa än det mänskliga ansiktet, så jag började titta närmare på den mänskliga kroppen. Kanske kunde någon avslöjande förändring i hjärtfrekvens, blodtryck eller andra kroppsfunktioner tillhandahålla de behövliga fingeravtrycken för att lära människor att identifiera sina känslor mer korrekt.

BarrettInlagaKlar.indd 32

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

33

Några av de starkaste experimentella stöden för kroppsliga finger­ avtryck kommer från en känd studie utförd av Paul Ekman, psyko­ logen Robert W. Levenson och deras kollega Wallace V. Friesen, som publicerades i tidskriften Science 1983. De kopplade ihop försöksper­ soner med mätinstrument för att mäta förändringar i det autonoma nervsystemet: variationer i hjärtfrekvens, temperatur och hudkon­ duktans (en mätning av svett). De mätte även variationer i armspän­ ning, grundad i aktivitet i de nerver som styr skelettmuskulaturen.

De använde därefter en försöksteknik för att frammana ilska, leds­ enhet, rädsla, avsky, förvåning och glädje och observerade de fysiska förändringarna under varje emotion. Efter att alla data hade analyse­ rats kom Ekman med kolleger fram till att de hade mätt tydliga och konsekventa förändringar i dessa kroppsliga responser och relaterade dem till särskilda känslor. Denna studie etablerade skenbart objek­ tiva, biologiska fingeravtryck i kroppen för var och en av de under­ sökta känslorna och är än idag en klassiker inom den vetenskapliga litteraturen. 20 Den kända studien från 1983 framkallade känslor på ett intressant sätt, nämligen genom att låta försökspersoner göra och hålla kvar ett ansiktsuttryck från grundemotionsmetoden. För att till exempel framkalla ledsamhet skulle man rynka pannan i tio sekunder. För att framkalla ilska skulle man se bister ut. När de formade ansikten fick deltagarna använda en spegel och coachades av Ekman själv för att röra särskilda ansiktsmuskler. 21 Tanken att ett arrangerat, så kallat ansiktsuttryck kan trigga ett emotionellt tillstånd kallas för facial feedback-hypotesen. Att ordna ansiktsdragen till ett särskilt utseende påstås orsaka de specifika psykologiska förändringar som associeras med den känslan i krop­ pen. Försök själv. Rynka ögonbrynen och dra ner mungiporna i tio sekunder – känner du dig ledsen ? Le brett. Känner du dig gladare ?

Hypotesen om ansiktsfeedback är mycket kontroversiell – det råder mycket delade meningar om huruvida en fullt utvecklad emotionell upplevelse kan framkallas på det här sättet. 22 Studien från 1983 iakttog faktiskt kroppsliga förändringar när män­ niskor gjorde sig till enligt de efterfrågade ansiktsgestaltningarna.

Detta är en anmärkningsvärd upptäckt: genom att bara visa upp ett särskilt ansiktsuttryck förändrades aktiviteten i försökspersonernas perifera nervsystem, till och med när de satt bekvämt och orörligt i

BarrettInlagaKlar.indd 33

2018-09-13 09:08

34 |

kapitel 1

sina stolar. Deras fingertoppar blev varmare när de visade en bister uppsyn (ilskeposen). Deras hjärtslag blev snabbare när de anlade en bister uppsyn, visade bestörta uppspärrade ögon (rädsloposen) och nerdragna mungipor (ledsna posen) när de jämfördes med miner för glädje, förvåning och avsky. De två resterande mätsätten, hudkon­ duktion och armspänning särskilde inte ansiktsgestaltningarna från varandra. 23 Man behöver ändå vidta ytterligare åtgärder innan man kan hävda att man har hittat en känslas kroppsliga fingeravtryck. För det för­ sta behöver man visa att responsen från en känsla, exempelvis ilska, skiljer sig från responsen från andra känslor, det vill säga att det är specifikt för ilska. Här börjar studien från 1983 få lite svårigheter. Den visade viss säregenhet för ilska men inte för de andra känslorna som testades. Det betyder att kroppsliga responser för olika känslor likna­ de varandra för mycket för att kunna utgöra distinkta fingeravtryck.

Därtill behöver man visa att det inte finns några andra förklaringar till vad man kommit fram till. Då, och endast då, kan man göra an­ språk på att man har funnit kroppsliga fingeravtryck för ilska, led­ samhet och de övriga. Av denna anledning utgör studien från 1983 en alternativ förklaring, eftersom försökspersonerna fick instruktioner för hur de skulle utforma sina ansikten. Västerländska deltagare kun­ de tänkas identifiera de utvalda känslorna utifrån dessa instruktio­ ner. Denna förståelse kan faktiskt påverka hjärtfrekvensen och orsaka andra fysiska förändringar som Ekman med kolleger observerade, ett faktum som var okänt när dessa studier utfördes. Denna alternativa förklaring bekräftas av deras senare experiment med en indonesisk stam, Minangkabau i Västsumatra. Dessa testpersoner hade mindre förståelse för västerländska känslor och uppvisade inte samma fy­ siska förändringar som de västerländska deltagarna; de uppgav sig även känna den förväntade känslan mycket mindre frekvent än vad de senare gjorde. 24 Annan efterföljande forskning har framkallat känslor genom att använda en rad olika metoder men har inte upprepat de ursprungliga fysiska skillnaderna som observerades i skriften från 1983. Ganska få studier använder sig av skräckfilmer, gråtmilda filmer och andra provocerande material för att få fram särskilda känslor medan fors­ kare mäter deltagarnas hjärtfrekvens, andning och andra kroppsliga funktioner. Många av dessa studier har funnit en stor variation i den

BarrettInlagaKlar.indd 34

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

35

fysiska mätningen, det vill säga inga tydliga mönster för kroppsliga förändringar som särskiljer känslor. I andra studier har forskare hittat särskiljande mönster, men olika studier har ofta funnit olika mönster, till och med när de använder exakt samma filmklipp. Med andra ord, när studier skilde mellan ilska och ledsamhet så replikerade de inte alltid varandra, vilket antyder att de olika exemplen på ilska, ledsam­ het och rädsla som bildades i en studie skilde sig från dem som bildats i en annan. 25 När man ställs inför en sådan här stor samling olikartade experi­ ment är det svårt att få fram en sammanhängande berättelse. Lyckligt­ vis finns det en användbar teknik för att analysera alla samlade data och komma fram till en gemensam slutsats. Den kallas metaanalys.

Forskare finkammar ett stort antal experiment som utförts av olika forskare och sammanför deras resultat statistiskt, som ett enkelt ex­ empel, att du vill kontrollera om ökad hjärtfrekvens är en del av det kroppsliga fingeravtrycket för glädje. Istället för att genomföra egna experiment kan du göra en metaanalys på andra experiment som har mätt hjärtfrekvens under lycka, till och med tillfälligtvis (studien kan t.ex. ha handlat om relationen mellan sex och hjärtinfarkter och inte egentligen ha haft något med känslor att göra). Man söker reda på alla relevanta vetenskapliga artiklar, samlar tillämplig statistik från dem och analyserar dem i en klump för att testa hypotesen.

När det gäller känslor och det autonoma nervsystemet har det ut­ förts fyra signifikanta metaanalyser de senaste två decennierna, varav den största av dem täckte över 220 psykologistudier och nästan 22 000 deltagare. Ingen av dessa fyra metaanalyser fann konsekventa och specifika fingeravtryck av känslor i kroppen. Istället kan kroppens or­ kester av inre organ spela mycket olika symfonier under glädje, rädsla och de övriga emotionerna. 26 Denna variation kan man lätt se i en försöksprocedur som används vid laboratorier över hela världen, där försökspersoner utför en svår uppgift som att räkna baklänges från tretton så snabbt som möjligt, eller tala om ett kontroversiellt ämne som abort eller religion medan hen görs till åtlöje. Medan de kämpar skäller testledaren på dem för deras dåliga prestation, gör kritiska och till och med förolämpande påpekanden. Blir alla deltagare arga ? Nej, det blir de inte. Och något som är ännu viktigare är att de som känner sig arga visar upp olika mönster för kroppsliga förändringar. En del människor är arga så att

BarrettInlagaKlar.indd 35

2018-09-13 09:08

36 |

kapitel 1

det ryker om det, en del gråter. Andra blir tysta och beräknande. Och ytterligare andra bara drar sig undan. Varje beteende (rasande, grå­ tande, planerande, undandragande) stöds av olika fysiologiska möns­ ter i kroppen, en detalj sedan länge känd av fysiologer som studerar kroppen för dess egen skull. Till och med små förändringar i kropps­ hållningen, som att luta sig bakåt kontra luta sig framåt med armarna i kors, kan helt förändra en arg persons fysiologiska respons. 27 När jag talar inför publik på konferenser och presenterar dessa me­ taanalyser blir en del människor skeptiska: »Menar du att inte alla i en frustrerande, förnedrande situation blir arga så att blodet kokar, får svettiga handflator och blossande kinder ?» Och mitt svar är ja, det är precis det jag säger. Faktum är att jag, tidigare i min karriär när jag höll mina första föreläsningar om de här idéerna, kunde se varia­ tioner av ilska direkt hos en del åhörare som verkligen inte tyckte om evidensen. Ibland brukade de flytta runt på stolarna. Andra gånger skakade de på huvudet med ett tyst »nej». En gång skrek en kollega åt mig medan han blev röd i ansiktet och pekade finger. En annan kol­ lega frågade mig, med en förstående ton, om jag någonsin hade känt riktig rädsla, för om jag någonsin hade blivit allvarligt skadad skulle jag aldrig ha lagt fram en så befängd idé. Ytterligare en kollega sa att han skulle berätta för min svåger (en sociolog som han var bekant med) att jag skadade emotionsforskningen. Mitt favoritexempel är en mycket högre uppsatt kollega, med kropp som en linjeback och tre decimeter längre än jag, som knöt sin näve och erbjöd sig att ge mig en smocka för att demonstrera hur riktig ilska såg ut. (Jag log och tackade honom för det omtänksamma erbjudandet.) I dessa exempel demonstrerade mina kolleger variationsformerna hos ilska mycket enklare än vad min presentation gjorde.

Vad betyder det att fyra metaanalyser, som har sammanfattat hund­ ratals experiment, inte visade på några enhetliga, specifika finger­ avtryck i det autonoma nervsystemet för olika känslor ? Det betyder inte att känslor är en illusion, eller att kroppsliga responser görs på måfå. Det betyder att vid olika tillfällen, i olika kontexter, i olika studier, hos samma individ och mellan olika individer så leder samma känslokategori till olika kroppsliga responser. Variation, inte enhetlighet, är normen. Resultaten stämmer överens med det fysiologer har vetat i över femtio år: olika beteenden har olika mönster för hjärtfrekvens, andning och så vidare för att stödja sina unika förehavanden. 28

BarrettInlagaKlar.indd 36

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

37

Trots enorm mängd nerlagd tid och investering har forskning inte kunnat visa på något konsekvent kroppsligt fingeravtryck för en en­ daste känsla.

Mina första två försök att hitta objektiva fingeravtryck för känslor, i ansiktet och kroppen, ledde mig rakt in i en stängd dörr. Men som man säger, när en dörr stängs öppnas ibland ett fönster. Mitt fönster var den oväntade insikten att en känsla inte är en sak utan en kategori, en grupp, av olika uttryck, och att vilken känslokategori som helst har en enorm variation. Ilska, till exempel, varierar mycket mer än vad den klassiska synen på känslor kan förutse eller förklara. När du är arg på någon, börjar du då skrika och svära eller kokar du i tysthet ?

Ger du igen genom att retas tillbaka ? Och hur är det, spärrar du upp ögonen och höjer på ögonbrynen ? Vid sådana tillfällen stiger kanske ditt blodtryck, eller sjunker, eller förblir detsamma. Det kanske känns som att hjärtat slår i bröstkorgen, eller inte. Dina händer blir klibbiga, eller så kanske de förblir torra … utifrån vad som bäst förbereder din kropp för agerande i den situationen.

Hur skapar din hjärna och håller reda på alla dessa olika uttryck för ilska ? Hur vet den vilken variant som passar bäst i vilken situation ?

Om jag skulle fråga dig hur du kände i var och en av dessa situationer, skulle du, automatiskt och utan ansträngning, ge ett detaljerat svar som »förargad», »irriterad», »rasande» eller »hämndlysten» ? Eller skulle du svara »arg» i alla fallen, eller helt enkelt utbrista: »Jag mår dåligt ?» Hur vet du ens svaret ? Det här är mysterier som den klassiska synen på känslor inte har löst.

Jag visste det inte då, men när jag funderade på känslokategorier i all sin mångfald, så tog jag omedvetet till ett vedertaget tankesätt inom biologi som kallas populationstänkande och som framfördes av Darwin. En kategori, som en djurart, är en population med unika medlemmar som skiljer sig från varandra, och som inte baseras på att de ger ett gemensamt fingeravtryck. På gruppnivå kan katego­ rin endast beskrivas i abstrakta, statistiska termer. Precis som ingen amerikansk familj består av 3,14 personer, måste inget enskilt »il­ skeuttryck» innefatta ett genomsnittligt »ilskemönster» (om vi nu skulle lyckas identifiera ett). Inte heller kommer något uttryck nöd­ vändigtvis likna det svårfångade fingeravtrycket för ilska. Vad vi har kallat fingeravtryck kanske bara är en stereotyp. 29

BarrettInlagaKlar.indd 37

2018-09-13 09:08

38 |

kapitel 1

När jag väl hade tillägnat mig populationstänkandet förändrades hela mitt landskap, vetenskapligt sett. Jag började se variationer inte som fel utan som något normalt och till och med önskvärt. Jag fort­ satte mitt sökande efter ett objektivt sätt att särskilja en känsla från en annan, men det var inte riktigt samma sökande längre. Med tillta­ gande skepsis hade jag bara ett ställe kvar att söka efter fingeravtryck på. Det var dags att rikta in sig på hjärnan.* Forskare har länge studerat människor med hjärnskador (hjärn­ lesioner) för att försöka lokalisera en känsla till ett särskilt område i hjärnan. Om någon med skada i ett visst område av hjärnan har svå­ righeter att uppleva eller uppfatta en viss känsla, och bara den käns­ lan, så ses det som bevis för att den känslan är särskilt beroende av nervceller i det området. Det är lite som att lista ut vilken kretsbrytare i ens hus som kontrollerar vilka delar i det elektriska systemet. Först är alla brytare på och huset fungerar normalt. När man stänger av en brytare (ger det elektriska systemet en sorts skada) och ser att köks­ belysningen inte fungerar längre har man upptäckt brytarens uppgift.

Sökandet efter rädsla i hjärnan är ett lärorikt exempel, eftersom forskare i många år har ansett att det är ett skolexempel på hur man lokaliserar känslor till ett enda hjärnområde, nämligen amygdala, en grupp nukleoner som finns djupt inne i hjärnans tinninglob. ** Amyg­ dalan kopplades till rädsla först på 1930-talet när två vetenskapsmän, Heinrich Klüver och Paul C. Bucy, tog bort tinningloberna på rhesus­ apor. Utan amygdala närmade sig dessa apor objekt och djur som de vanligtvis skulle bli rädda för, som ormar, obekanta apor eller annat som de utan tvekan skulle ha undvikit före ingreppet. Klüver och Bucy tillskrev dessa brister som »avsaknad av rädsla». 30 Kort därefter började andra forskare studera människor med ska­ dor i amygdala för att se om dessa patienter fortsatte att känna eller uppfatta rädsla. Det mest ingående studerade fallet är en kvinna som kallas »SM», drabbad av den genetiska sjukdomen Urbach-Wiethes syndrom. På det hela taget var SM (och är fortfarande) mentalt frisk och har normal intelligens, men hennes relation till rädsla verkade i labbtesten vara väldigt ovanlig. Forskare visade skräckfilmer som The Shining och När lammen tystnar för henne, utsatte henne för levande * För en snabb översikt av hjärnans terminologi, nervceller, lober osv. se bilaga A. ** Vi har faktiskt två amygdalakärnor, en i vänstra respektive högra tinningloben.

BarrettInlagaKlar.indd 38

2018-09-13 09:08

s ö k a n d e t e f t e r k ä n s l o r n a s » f i n g e r a v t r y c k » |

39

ormar och spindlar, och tog henne till och med till ett hemsökt hus, men hon uppvisade ingen stark rädsla. När SM fick se bilder med upp­ spärrade ögon från uppsättningen av foton från grundemotionsme­ toden så hade hon svårt att identifiera dem som rädda. SM upplevde och uppfattade andra känslor normalt. 31 Forskare försökte, utan framgång, lära SM att känna rädsla genom att använda ett tillvägagångssätt som allmänt kallas för rädsloinlär­ ning. De visade henne en bild och blåste sedan omedelbart därefter i ett båtsignalhorn på etthundra decibel för att skrämma henne. Detta ljud var tänkt att trigga SM:s rädslorespons om hon hade någon. Sam­ tidigt mätte de SM:s hudkonduktans, vilket många forskare anser vara ett sätt att mäta rädsla och som är relaterat till aktiviteten i amygdala.

Efter många upprepningar av bilden åtföljd av stöten från signalhor­ net visade de SM endast bilden och mätte hennes respons. Människor med intakta amygdalakärnor skulle ha lärt sig att associera bilden med det skrämmande ljudet, så om de bara fick se bilden skulle deras hjärna förutse hornstöten och deras hudkonduktans plötsligt stiga.

Men hur många gånger forskarna än parade ihop bilden med det höga ljudet så ökade inte SM:s hudkonduktans när hon bara såg bilden. De som utförde experimenten drog slutsatsen att SM inte kunde lära sig att vara rädd för nya objekt. 32 På det stora hela verkade SM orädd och hennes skadade amygdala­ kärnor verkade vara orsaken. Från detta och annan liknande evidens drog forskare slutsatsen att en verkligt fungerande amygdala var hjärncentret för rädsla.

Men så hände något underligt. Forskare upptäckte att SM kunde se rädsla i kroppshållningar och höra rädsla i röster. De upptäckte till och med ett sätt att få SM att känna fruktan, genom att be henne andas luft som var full med extra koldioxid. I avsaknad av den vanliga graden syre fick SM panik. (Var inte oroliga, hon var utom fara.) Så SM kunde alltså tydligt känna och uppleva rädsla under vissa omständig­ heter, även utan sina amygdalakärnor. 33 Allteftersom hjärnforskningen har avancerat har andra männi­ skor med skador i amygdala upptäckts och testats, och den tydliga kopplingen mellan rädsla och amygdala har upplösts. Det kanske vik­ tigaste motbeviset kom från ett par enäggstvillingar som förlorade de påstådda rädslorelaterade delarna i amygdalakärnorna i UrbachWiethes syndrom. Båda fick diagnosen vid tolv års ålder, har normal

BarrettInlagaKlar.indd 39

2018-09-13 09:08

LISA FELDMAN BARRET T

Lisa Feldman Barrett presenterar här sin banbrytande teori om känslornas ursprung.

S Å S K A PA S

Hennes forskning omkullkastar den utbredda uppfattningen att känslor uppstår i specifikt avgränsade delar av hjärnan och även att de uttrycks på ett likartat sätt över hela världen. Istället har hon visat att

hjärnan och vår tidigare inlärning. Hon menar att vi har mycket större inflytande över vårt eget känsloliv än vad vi tidigare har trott.

Så skapas känslor bidrar till ett paradigmskifte som Foto: Mark Karlsberg/Studio Eleven

L i s a F e l dm a n B a r r e t t är professor i psykologi vid Northeastern University och knuten till Harvard Medical School och Massachusetts General Hospital. Hon är en välmeriterad forskare och har mottagit National Institutes of Healths pionjärpris för sin omvälvande forskning om känslor och hjärnan. Utöver Så skapas känslor har hon skrivit flera akademiska kursböcker i psykologi liksom vetenskapliga artiklar i bland annat Science och Nature Neuroscience. Hon anlitas som expert i media och har även presenterat sin forskning för FBI.

kan revolutionera psykologin, vården och hur vi ser på mänskligt fungerande. Kunskapen kan få praktiska konsekvenser för medicinen, rättssystemet, föräldraskap, meditation – och till och med för säkerhetsbevakning på flygplatser. Boken är ett måste för alla som vill ta del av en ny vetenskap om känslor och hjärnan.

LISA FELDMAN BARRETT

genom en kombination av de nätverk som aktiveras i

S Å S K A PA S K Ä N S LO R

känslorna skapas i stunden, utifrån sammanhanget och

K Ä N S LO R HJÄRNANS HEMLIGA LIV

Lisa Feldman Barrett beskriver skarpsynt hur dina känslor inte bara är något du är född med, utan också hur din hjärna pusslar ihop känslorna och hur du kan bidra till denna process.

Joseph E. LeDoux, författare till Anxious och The emotional brain

En högst intelligent och originell bok om känslornas vetenskap av den största tänkaren inom detta ämne sedan Darwin.

Daniel Gilbert, författare till Snubbla på lyckan

ISBN 978-91-27-82277-1

9 789127 822771

BarrettKänslorOmslags.indd Alla sidor

2018-09-13 12:35