Sommarlov. Äntligen framme vid havet. Huset är sig likt, stranden också. De två familjerna är samlade igen. Belly har längtat efter att få återse sina barndomsvänner, bröderna Jeremiah och Conrad. Men den här sommaren – den här speciella, skimrande sommaren – kommer saker att förändras.
Sommaren jag blev vacker är ett sällsamt vackert triangeldrama om förälskelse, familjehemligheter och stor sorg. Det är första delen i en trilogi om att plötsligt förväntas vara vuxen nog för sanningen. Den kan göra ont, men den kan också fresta eller ge tröst.
Jenny Han Sommaren jag blev vacker
Jag säger: Händer det här verkligen på riktigt? Och så som han ser på mig förstår jag att svaret är ja. Att det alltid har varit ja. I det ögonblicket känns det som om det inte finns något annat än det ordet. Allt som hände i somras, och alla andra somrar innan dess, har lett fram till det här.
Som m a ren jag blev
vacker
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15795-0
Jenny Han
Översättning Lina Erkelius Översättning Lina Erkelius
Sommaren jag blev vacker.indd 3
10-03-31 13.03.57
kapitel ett Vi hade kört i ungefär sjutusen år. Så kändes det åtmin stone. Steven, min bror, körde till och med långsammare än farmor. Jag satt bredvid honom på passagerarplatsen med fötterna på handskfacket. I baksätet hade mamma slocknat. Hon såg pigg ut till och med när hon sov, som om hon vilket ögonblick som helst skulle kunna vakna och börja dirigera trafiken. ”Kör fortare”, uppmanade jag Steven och petade honom på axeln. ”Ska vi inte försöka komma förbi killen på cykeln där?” Steven drog åt sig axeln. ”Rör aldrig chauffören”, sa han. ”Och ta bort dina lortiga fötter från mitt handskfack.” Jag vickade på tårna. Jag tyckte de såg rätt rena ut. ”Det är inte ditt handskfack. Snart är det här min bil, du vet.” ”Om du lyckas ta körkort någon gång, ja”, sa han hånfullt. ”Sådana som du borde inte få köra bil.” ”Kolla!” Jag pekade ut genom rutan. ”Den där killen i rullstol körde precis om oss!” Steven låtsades inte höra, så jag började fingra på radion i stället. Något av det bästa med att komma hit var radio stationerna. Jag kände till dem lika bra som jag kände sta7
Sommaren jag blev vacker.indd 7
10-03-31 13.03.57
tionerna hemma, och när jag lyssnade på Q94 visste jag att jag verkligen var här. Jag hittade min favoritstation, den som spelade allt från pop till gamla godingar till hip-hop. Deras slogan löd: ”Vi spelar allt!” Tom Petty sjöng Free Fallin’. Jag sjöng med. ”She’s a good girl, crazy ’bout Elvis. Loves horses and her boyfriend too.” Steven böjde sig fram för att byta station, men jag slog undan hans hand. ”Belly, om du inte slutar sjunga kör jag rakt ut i havet.” Han låtsades gira till höger. Då sjöng jag ännu högre. Mamma vaknade och stämde in. Både hon och jag hade förskräckliga sångröster och Steven skakade på huvudet på sitt typiska äcklade sätt. Han avskydde att behöva ge sig. Det var det som störde honom mest med att våra föräldrar var skilda: att han var ensam kille, utan en pappa som ställde sig på hans sida. Vi åkte genom stan, och även om jag nyss hade retat Steven för att han körde så långsamt hade jag egentligen inget emot det. Jag älskade den här bilresan, den här stunden. Att få se stan igen, Jimmy’s Crab Shack, minigolfbanan, alla surfbutiker. Det var som att komma hem när man varit borta mycket länge, som att få miljoner löften om sommaren och hur den skulle bli. Ju närmare vi kom huset, desto starkare kände jag de där välbekanta fjärilarna i magen. Snart skulle vi vara framme. Jag rullade ner rutan och tog in alltihop. Luften smakade precis som den brukade, doftade precis som den brukade. Vinden som fick mitt hår att kännas klibbigt, den salta havsbrisen, alltihop kändes bara så rätt. Som om den här platsen hade väntat på mig. 8
Sommaren jag blev vacker.indd 8
10-03-31 13.03.57
Steven stötte till mig med armbågen. ”Tänker du på Conrad?” frågade han retsamt. För en gångs skull var svaret nej. ”Nej”, snäste jag. Mamma stack fram huvudet mellan sätena. ”Är du fort farande förtjust i Conrad, Belly? Som det verkade förra sommaren trodde jag snarare att det var något mellan dig och Jeremiah.” ”VA? Du och Jeremiah?” Steven såg spyfärdig ut. ”Vad är det mellan dig och Jeremiah?” ”Inget”, svarade jag. Jag kände hur blodet rusade uppåt från bröstet och jag blev blossande röd. Jag önskade att jag redan var solbränd så att det inte syntes. ”Mamma, bara för att två personer är goda vänner måste det inte vara något mellan dem. Jag vill inte prata mer om det.” Mamma lutade sig tillbaka i baksätet. ”Avgjort”, sa hon. Det fanns något slutgiltigt i hennes tonfall som jag visste att Steven inte skulle kunna tränga igenom. Men eftersom Steven var som han var, försökte han i alla fall. ”Vad är det mellan dig och Jeremiah? Om du säger a måste du säga b.” ”Glöm det”, sa jag. Att berätta något för Steven skulle vara samma sak som att uppmuntra honom att förlöjliga mig. Och förresten fanns det ingenting att berätta. Det hade aldrig funnits någonting att berätta, inte egentligen. Conrad och Jeremiah var Becks söner. Beck var Susannah Fisher, före detta Susannah Beck. Min mamma var den enda som kallade henne Beck. De hade känt varand ra sedan de var nio och kallade sig blodssystrar. Och de hade något som bevisade det: likadana hjärtformade ärr på handlederna. 9
Sommaren jag blev vacker.indd 9
10-03-31 13.03.57
Susannah hade berättat att när jag föddes, förstod hon att jag var ämnad för en av hennes pojkar. Hon sa att det var mitt öde. Min mamma, som normalt inte hade så värst mycket till övers för ödet, sa att det lät jättebra så länge som jag åtminstone hade ett par kärleksförhållanden innan jag stadgade mig. Egentligen sa hon ”älskare”, men det ordet fick mig att rysa. Susannah kupade sina händer runt mitt ansikte och sa: ”Belly, du har mitt fulla stöd. Det vore hemskt om pojkarna valde någon annan.” Vi hade bott i Susannahs sommarhus vid Cousins Beach varje sommar sedan jag föddes, ja, till och med innan jag föddes. För mig handlade Cousins inte så mycket om staden som om själva huset. Det där huset var min värld. Vi hade en strandremsa helt för oss själva. Sommarhuset bestod av många delar: den kringbyggda verandan som vi brukade springa runt på, kannor med iste, kvällsbad i poolen, och så killarna, framför allt killarna. Jag undrade alltid hur de såg ut i december. Jag försökte föreställa mig dem i tranbärsröda sjalar och polotröja, rosiga om kinderna, stående bredvid en julgran, men den bilden kändes fel. Jag kände inte vinter-Jeremiah och vinter-Conrad, men jag var avundsjuk på alla som gjorde det. För mig var de flip-flops, solbrända näsor, badbyxor och sand. Ibland tänkte jag på tjejerna i New England, de som hade snöbollskrig i skogen tillsammans med killarna. De som kurade ihop sig hos dem medan de väntade på att bilen skulle bli varm, de som fick låna deras jackor när det var kallt ute. Ja, Jeremiah kanske skulle låna ut sin. Inte Conrad. Conrad skulle aldrig ha gjort det, det var inte hans stil. I vilket fall som helst kändes det orättvist. 10
Sommaren jag blev vacker.indd 10
10-03-31 13.03.57
Jag brukade sitta intill elementet under historielektionerna och undra vad de gjorde, om de också satt någonstans och värmde fötterna vid ett element. Jag räknade dagarna till sommaren. För mig var det nästan som om vintern saknade betydelse. Det viktiga var somrarna. Jag mätte mitt liv i antalet somrar. Det var som om jag inte började leva på riktigt förrän i juni, när jag kom till det där huset. Conrad var äldst, ett och ett halvt år äldre än Jeremiah. Han var svår, svår, svår. Fullständigt otillgänglig, ouppnåelig. Han hade något hånfullt över munnen och jag kom alltid på mig själv med att stirra på den. Hånfulla munnar får man lust att kyssa och släta ut. Man vill kyssa bort hånfullheten. Eller kanske inte … men man vill åtminstone kontrollera den på något sätt. Göra den till sin. Det var precis det jag ville med Conrad. Göra honom till min. Jeremiah, däremot, han var en vän. Han var snäll mot mig. Han var den sortens kille som fortfarande kramade sin mamma, som fortfarande ville hålla henne i handen trots att han egentligen var för stor för det. Inte skämdes han heller. Jeremiah Fisher var för upptagen med att ha kul för att någonsin skämmas. Jag slår vad om att han var populärare än Conrad i skolan. Jag slår vad om att tjejerna gillade honom bättre. Jag slår vad om att Conrad skulle ha varit helt ointressant om det inte hade varit för fotbollen. Då skulle han enbart ha varit en tystlåten och lynnig Conrad, ingen fotbollsgud. Vilket jag gillade. Jag gillade att han föredrog att vara för sig själv och spela på sin gitarr. Som om han stod över alla pinsamheter som pågick i high school. Jag tyckte om tanken på att om Conrad gick i min skola skulle han inte spela fotboll. Då 11
Sommaren jag blev vacker.indd 11
10-03-31 13.03.57
skulle han vara med i redaktionen för litteraturtidskriften och lägga märke till en sådan som jag. När vi äntligen kom fram satt Jeremiah och Conrad på verandan. Jag lutade mig mot Steven och tutade två gånger, vilket på vårt sommarspråk betydde Skynda er och hjälp oss med väskorna. Conrad var arton nu. Hade precis fyllt. Han var längre än föregående sommar, tro det eller ej. Hans hår var kort runt öronen och mörkare än någonsin. Till skillnad från Jeremiahs, som hade blivit längre, så han såg lite raggig ut, fast på ett bra sätt, som en tennisspelare på 1970-talet. När han var yngre var det lockigt och ljust, nästan platinablont på sommaren. Jeremiah hatade sina lockar. En period hade Conrad övertygat honom om att man fick lockigt hår av skorpor, så Jeremiah hade slutat äta sådana, vilket i sin tur innebar att Conrad hade kunnat sätta i sig dem. Men ju äldre Jeremiah blev, desto mindre lockigt blev hans hår. Nu var det snarare vågigt. Jag saknade hans lockar. Susannah kallade honom sin lilla ängel, och förut såg han ut som en sådan, med sina rosiga kinder och gula lockar. Han hade kvar de rosiga kinderna. Jeremiah formade händerna som en tratt runt munnen och ropade: ”Steve-o!” Jag satt kvar i bilen och såg hur Steven släntrade fram till dem och omfamnade dem på killars vis. Luften luktade salt och fukt, som om det skulle börja regna havsvatten vilket ögonblick som helst. Jag låtsades knyta snörena på mina sneakers, men egentligen ville jag bara ta tillfället i akt och i lugn och ro titta på pojkarna och huset en stund. Huset var 12
Sommaren jag blev vacker.indd 12
10-03-31 13.03.58
stort och gråvitt och såg ut som de flesta andra hus längs vägen, fast finare. Det såg ut precis så som jag tyckte att ett sommarhus skulle se ut. Det kändes som hemma. Mamma klev också ur bilen. ”Hallå där killar! Var har ni mamma?” ropade hon. ”Hej Laurel! Hon sover middag”, ropade Jeremiah tillbaka. Annars brukade hon alltid komma flygande i samma sekund som vi körde upp utanför. Mamma var framme hos dem efter ungefär tre kliv, och hon kramade dem bägge, hårt. Min mammas kramar var lika stadiga och bestämda som hennes handslag. Hon försvann in i huset med solglasögonen på hjässan. Jag klev ur och slängde väskan över axeln. Först såg de mig inte där jag kom gående. Men sedan gjorde de det. De såg mig verkligen. Conrad liksom mätte mig med en hastig blick uppifrån och ner, så som killar gör som man möter på stan. Aldrig förr hade han tittat på mig på det sättet. Aldrig någonsin. Jag kände hur jag blev blossande röd igen. Jeremiah, däremot, studsade nästan till när han fick se mig. Han tittade som om han inte kände igen mig. Allt detta hände under loppet av kanske tre sekunder, men det kändes som mycket, mycket längre. Conrad var den som kramade mig först, men det var en reserverad kram, som om han var rädd att komma för nära. Det syntes att han nyligen hade fått håret klippt, för huden i hans nacke var rosa och såg len ut, som på ett spädbarn. Han luktade hav. Han luktade Conrad. ”Du var finare med glasögon”, sa han med läpparna intill mitt öra. Det tog. Jag sköt bort honom och sa: ”Jaha, det var ju synd, för linserna är här för att stanna.” 13
Sommaren jag blev vacker.indd 13
10-03-31 13.03.58
Han log mot mig, och det där leendet … det fick mig att smälta. Samma sak varje gång. Jeremiah tog tag i mig. Han lyfte mig närapå från marken. ”Belly Button har blivit stor”, jollrade han. Jag kallades så när jag var liten: Belly Button. Steven tyckte att han var ett geni som kom på det. Jag skrattade. ”Släpp ner mig”, sa jag. ”Du luktar svett.” Jeremiah skrattade högt. ”Typiskt Belly”, sa han, men han tittade på mig som om han inte var riktigt säker på vem jag var. Han la huvudet på sned och sa: ”Det är något som är annorlunda med dig.” Jag var inställd på att det skulle komma någonting elakt. ”Vad då? Jag har bara skaffat linser.” Jag hade inte ens själv hunnit vänja mig vid att vara utan glasögonen. Ända sedan sexan hade min bästis Taylor tjatat om att jag borde skaffa linser, och till slut hade jag gått med på det. Han log. ”Det är inte det. Det är något annat.” Jag gick tillbaka till bilen och killarna följde efter. Det gick snabbt att packa ur, och så fort vi var klara tog jag min resväska och min bokpåse och gick raka vägen upp till mitt rum. Det var Susannahs gamla flickrum. Det hade urblekta kalikåtapeter och var inrett med en vit himmelssäng och en vit byrå. Där fanns en speldosa som jag älskade. Den gick att öppna, och inuti snurrade en ballerina runt till en melodi ur Romeo och Julia. Jag hade mina smycken i den. Allting i rummet var gammalt och urblekt, men jag älskade det. Det kändes som om det fanns hemligheter dolda i väggarna, i sängen, och särskilt i den där speldosan. Nu när jag hade sett Conrad igen, och efter att han hade tittat på mig så där, kändes det som om jag behövde hämta 14
Sommaren jag blev vacker.indd 14
10-03-31 13.03.58
andan en stund. Jag hämtade isbjörnen från byrån och tryckte honom mot bröstet. Han hette Junior Mint, eller bara Junior. Jag satte mig på den breda sängen med honom. Mitt hjärta slog så hårt att jag hörde det. Allting var som förr, men ändå inte. De hade tittat på mig som om jag var en tjej. Inte bara någons lillasyster.
15
Sommaren jag blev vacker.indd 15
10-03-31 13.03.58
Sommarlov. Äntligen framme vid havet. Huset är sig likt, stranden också. De två familjerna är samlade igen. Belly har längtat efter att få återse sina barndomsvänner, bröderna Jeremiah och Conrad. Men den här sommaren – den här speciella, skimrande sommaren – kommer saker att förändras.
Sommaren jag blev vacker är ett sällsamt vackert triangeldrama om förälskelse, familjehemligheter och stor sorg. Det är första delen i en trilogi om att plötsligt förväntas vara vuxen nog för sanningen. Den kan göra ont, men den kan också fresta eller ge tröst.
Jenny Han Sommaren jag blev vacker
Jag säger: Händer det här verkligen på riktigt? Och så som han ser på mig förstår jag att svaret är ja. Att det alltid har varit ja. I det ögonblicket känns det som om det inte finns något annat än det ordet. Allt som hände i somras, och alla andra somrar innan dess, har lett fram till det här.
Som m a ren jag blev
vacker
www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15795-0
Jenny Han