9789175772233

vill inte

Text: Mikael Rosengren Bild: Peter HäggstrÜm

pelle vill inte flytta

vill inte

Tidigare böcker med Mikael Rosengren utgivna av Idus förlag: Smulan och Larvig handlar, 2013 Hallonbåtsracet, 2013 Selma har myror i brallan, 2014 Selma har fjärilar i magen, 2015

Pelle vill inte flytta Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Mikael Rosengren © Illustrationer: Peter Häggström Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-223-3

Kapitel 1 Det här är Pelle. Han bor med mamma Kärran och pappa Johan i en lägenhet i stan.

Mamma heter egentligen Karin. Men när hon var liten åkte hon nerför ett berg med en kärra och bröt benet. Sedan dess har hon kallats för Kärran.

Pelle kallas bara för Pelle. Han tänker aldrig åka kärra nerför ett berg. Han tycker att det räcker med en Kärra i familjen.

Pelle och hans familj ska flytta, för Pelle ska få ett lillasyskon. Mamma säger att det är bra om lillasyskonet får ett eget rum eftersom bebisar skriker så. Där de bor nu finns inget eget rum åt bebisen. Pelle tänker att om just deras bebis visar sig vara av den skrikande sorten, kan man väl stoppa in nappen? Det tänker i alla fall han göra.

11

Vid närmare eftertanke är Pelle inte säker på att han vill ha någon skrikande bebis. Men gärna en som snabbt blir så stor att de kan leka tillsammans. Och spela fotboll. Och allra helst bygga stora rymdstäder.

Pelle älskar rymden. Den känns spännande.

Och oändligt stor. Han vet inte exakt hur stor rymden är. Men han vet att ingen människa på hela jorden vet hur stor rymden är. Det är lite konstigt. Att ingen vet det alltså.

Pelle kliar sig i håret och tänker så det knakar. Han har läst om rymden. Och sett säkert tusen bilder. Han vet att det finns rymdforskare. De vet nästan allt om rymden. Utom hur stor den är. Och så finns det astronauter som reser till rymden då och då. De vet inte heller hur stor rymden är. Men en sak vet Pelle i alla fall säkert. Han ska bli astronaut när han blir stor.

Pelle och hans familj har varit på många visningar. Att gå på visning

12

betyder att de som ska sälja sitt hus bjuder in andra familjer att komma och titta. Oftast får man hjälp av en person som kallas mäklare när man vill sälja sitt hus.

Det börjar alltid med att mamma och pappa sitter hemma och surfar på datorn. Det är där de letar efter hus och efter radhus. När de hittat något de tycker är intressant, anmäler de sig till visning. Sedan är det bara att vänta.

På visningar är det alltid fler som är intresserade. Och skulle det vara så att Pelle, mamma och pappa blir intresserade av ett hus, är det typiskt nog alltid någon annan som också vill köpa just det huset.

13

Kapitel 2 Ett av radhusen Pelle, mamma och pappa tittat på hade en gräsmatta stor som en hel fotbollsplan. Pelle kunde tänka sig att bo där men mamma och pappa tyckte att det var för litet inne i huset. Det var samma sak varje gång: tyckte Pelle om huset, var det något fel på det enligt mamma och pappa.

Ett annat hus de tittat på var jättestort inomhus och hade en gräsmatta stor som en hel fotbollsplan. Inne i huset fanns det gott om plats att bygga rymdstäder. Man skulle kunna ha ett helt rum med bara rymdprylar. Dessutom låg det jättenära en riktig fotbollsplan.

Pelle tyckte att de knappast kunde hitta något bättre hus. Men det var just den riktiga fotbollsplanen som gjorde att mamma och pappa inte ville köpa det huset heller. Pappa menade att det skulle bli för mycket 14

störande ljud från den riktiga fotbollsplanen.

Pelle hade surat i flera dagar efteråt. Aldrig var det rätt.

Pelle trodde inte att de någonsin skulle hitta något nytt ställe att bo på. Kanske var det lika bra att bo kvar? Det var ju här i stan han hade sina kompisar.

Det bästa Pelle och kompisarna visste var att smyga sig in i ett mycket gammalt hus där ingen bodde längre. Huset låg på Tysta gränden 2. En återvändsgränd tre gator längre ner från Pelles gata, Högbergsgatan.

Ibland hände det att han och kompisarna pratade om att det nog fanns spöken i det gamla huset. Ingen annan tycktes någonsin vara där.

Utom spökena förstås. Det kändes som om platsen var helt osynlig för omvärlden. Deras hemliga spökhus.

Pelle skulle aldrig glömma den kvällen då han och kompisarna lekte på nedervåningen i det gamla huset.

Rätt som det var knakade det och lät som 15

fotsteg uppe på övervåningen. De stannade upp och lyssnade. Först hörde de inget, men så plötsligt hörde de stegen igen.

I full fart rusade de ut ur huset, och först dagen därpå vågade de sig tillbaka. Men då var allt som vanligt igen.

Och sedan dess hade de inte hört några fler spöklika ljud från huset. Ända sedan Pelle föddes hade han bott på Högbergsgatan i stan. Det var en ganska lång gata och låg på Södermalm. Eller Söder, som de flesta sa här. Även om det var bullrigt och stökigt på Söder ibland trivdes Pelle bra. Det fanns både parker och andra roliga ställen att besöka. Och så bodde de flesta av hans kompisar i samma kvarter. Alltid var det någon som var hemma.

Det mesta tyder på att Pelle ska flytta. Men Pelle är inte alls säker på att han vill. I tysthet bär Pelle istället på en gnagande oro, och i bilen på väg till en i raden av alla visningar brister det … Kommer han att få nya vänner om han flyttar, och kommer han att få behålla sina nuvarande?

Men så en dag händer det som Pelle inte trodde skulle hända. De hittar drömhuset. Både han, mamma och pappa vill bo där. Det finns bara ett problem. Det är massor av andra familjer på visningen som också vill ha drömhuset.

Snabbt tänker Pelle ut en plan för att skrämma bort de andra familjerna, och strax därefter förvandlas visningen till kaos …

Det här är en bok om att inte vilja flytta. Och om att vilja flytta. En bok om Pelle, hans kompisar och deras funderingar om en framtid på olika håll.

ISBN 978-91-7577-223-3

www.idusforlag.se

9 789175 772233