9789174990706

J illian Flynn

Mรถrka platser

Till min lysande man, Brett Nolan

J illian Flynn

MÜrka platser Üversättning Ulla D anielsson

Modernista stockholm

Day var en släkt som länge på jorden kunnat vandra Men Benny Day var inte funtad riktigt som alla andra Den pojken önskade sig Satans makt att vinna Han dödade hela sin familj under en fasansfull timma Mitt i natten ströp han lilla Michelle; inte så modigt Sedan skar han sönder Debby, det blev ganska blodigt Han sparade länge mamma Patty, men tog sedan hagelbössan Sköt henne där hon brukade sätta mössan På något sätt lyckades lilla Libby överleva Men efter vad som hänt, vem skulle ens vilja leva?

Skolgår dsr a msa c:a 1985

Libby Day Nu D e t finns en elakhet inom mig, verklig som ett kroppsligt organ.

Sprätta upp magen på mig och den skulle rinna ut och ner på golvet så du kan stampa på den. Det handlar om familjen Days blod. Det är något fel med det. Jag har aldrig varit en snäll liten flicka, och jag blev bara värre efter morden. Lilla föräldralösa Libby var en tjurig och hållningslös unge, som fick flytta omkring bland en massa avlägsna släktingar – sysslingar och gammelfast­ rar och bekantas bekanta – och bo i husvagnar eller på fallfärdiga bondgårdar över hela Kansas. Jag fick gå i skolan klädd i kläder jag ärvt efter mina döda systrar: blusar med blekta armhålor och säckiga och nästan komiskt stora långbyxor som hölls uppe med trasiga bälten som jag fäste i det innersta hålet. På alla skolfoton är mitt hår rufsigt – hårspännena hänger löst som flygande insek­ ter som råkat fastna i testarna – och jag har alltid stora påsar under ögonen som en full, gammal kärring. Kanske hade jag en motvillig krökning på läpparna där leendet skulle varit. Kanske.

Jag var inget gulligt litet barn och jag har växt upp till en mycket otrevlig vuxen. Rita min själ och det blir en trasselsudd med huggtänder.

Det var en eländig och regnig mars och jag låg som vanligt i sängen och roade mig med att fundera på om och hur jag skulle kunna ta livet av mig: hagelgevär, i munnen, en smäll och mitt huvud skulle rycka till en gång, två gånger, blod på väggen. Plask, plask. »Ville hon bli begravd eller kremerad?« skulle folk undra. »Vem borde komma på begravningen?« Och ingen skulle få veta 7

det. Människorna, vilka de nu var, skulle bara titta på varandras skor eller axlar ända tills tystnaden sänkt sig över församlingen; då skulle någon ställa fram en kanna kaffe, snabbt och lite bull­ rigt. Kaffe passar alltid fint till plötsliga dödsfall.

Jag stack ut en fot från sängen, men kunde inte förmå mig själv att placera den på golvet. Jag antar att jag är deprimerad. Jag antar att jag har varit deprimerad i sisådär tjugofyra år. Jag kän­ ner att det finns en bättre version av mig själv, någonstans långt där inne – dold bakom en lever eller fäst vid ett stycke mjälte inne i min förkrympta, barnsliga kropp – en Libby som säger åt mig att stiga upp, göra någonting, bli vuxen, gå vidare. Men dåligheten vinner alltid. När jag var sju år slaktade min bror hela min familj. Min mamma och två systrar borta: pang, pang, hugg, hugg, stryp, stryp. Efter det behövde jag inte göra någonting alls, man förväntade sig intet av mig.

När jag fyllde arton ärvde jag 321. 374 dollar, pengar som samlats in av alla de där vänliga människorna som läst om min sorgliga historia, välgörare som öppnat sina hjärtan för mig. Varje gång jag hör den där frasen, och det gör jag ofta, föreställer jag mig saftiga, kladdiga hjärtan utrustade med fågelvingar som fladdrar i väg mot någon av alla de usla boningar där jag bodde som barn, medan jag själv är en liten flicka som sitter i fönstret och vinkar och griper tag i ett av hjärtana, så att fullt med gröna dollarsedlar regnar ner över mig – tack, tack, tusen tack! Så länge jag fortfarande var barn, placerades dessa donationer på ett spärrat bankkonto, som på den tiden utökades kraftigt vart tredje eller fjärde år när någon tidskrift eller TV-kanal gjorde en uppföljare av min historia. Historien om lilla Libby Day: Den enda överlevaren efter präriemassakern firar sin bitterljuva tioårs­ dag. (Bild av mig med otvättat hår sammanhållet i råttsvansar, på den ovårdade gräsmattan med mullvadshögar utanför moster Dianes husvagn. Dianes tjocka vader, uppvisade för en gångs skull under en kjol, är stadigt planterade i det gulnade gräset bakom mig.) Tappra Baby Day fyller 16! (Jag, fortfarande lika 8

liten, med ansiktet upplyst av stearinjusen i födelsedagstårtan och med en alldeles för liten tröja över bröst som det året måste ha D-kupa, och som fick min lilla kropp att se ut som en karikatyr, skrattretande, pornografisk.)

Jag hade levt på de där pengarna under mer än tretton år, men nu var de nästan slut. Jag hade ett inbokat möte den efter­ middagen då jag skulle få reda på exakt hur slut. En gång om året envisades mannen som skötte mina affärer, en orubblig rödkin­ dad bankman vid namn Jim Jeffreys, med att bjuda ut mig på lunch; han kallade det en »uppdatering«. Vi brukade äta något för ungefär tjugo dollar och prata om mitt liv – han hade trots allt känt mig sedan jag var så här liten, he, he. Och jag för min del visste nästan ingenting om Jim Jeffreys, och jag frågade aldrig, utan betraktade alltid dessa möten på samma barnsliga sätt: Var bara just tillräckligt artig, se till att få det överstökat. Fåordiga svar, trötta suckar. (Vad jag misstänkte i fråga om Jim Jeffreys var att han måste vara kristen, kyrklig – han hade tålamodet och optimismen hos en som trodde att Jesus betraktade honom.) Nu var det inte dags för någon »uppdatering« än på åtta eller nio månader, men Jim hade tjatat och med allvarlig, dämpad röst lämnat meddelanden på min telefonsvarare där han sa att han hade gjort allt han kunnat för att få fonden att räcka så länge som möjligt, men att det nu var dags att fundera på »nästa steg«.

Och nu dök återigen elakheten upp: jag tänkte genast på den där andra lilla kvällstidningsflickan, Jamie Någonting, som hade förlorat sin familj samma år – 1985. Hon hade fått delar av an­ siktet sönderbränt av den eldsvåda som fadern anlagt och som hade dödat alla andra i hennes familj. Varje gång jag använder bankomaten tänker jag på den där flickan Jamie, och på att jag skulle ha haft dubbelt så mycket pengar om hon inte tagit upp­ märksamheten ifrån mig. Att den där Jamie Någonting kanske var på ett eller annat köpcenter och köpte snygga handväskor, smycken och smörmjuk varuhusmakeup att smeta ut över sitt skinande, ärrade ansikte. Och det var naturligtvis en fruktansvärt 9

elak tanke. Så mycket förstod jag i alla fall. Äntligen, äntligen, äntligen släpade jag mig ur sängen med ett dramatiskt stönande och traskade till framsidan av huset. Jag hyr ett litet tegelhus i en rad andra små tegelhus, som alla ligger på en klipphylla med utsikt över Kansas Citys före detta krea­ tursinhägnader. Kansas City, Missouri, inte Kansas City, Kansas.

Det är skillnad.

Det område där jag bor har inte ens något namn, det är bara helt bortglömt.

Man kallar det Där Borta, åt Det Hållet. Ett apart litet område fyllt av återvändsgränder och hundskit. De andra små husen ägs av gamla människor som har bott där ända sedan husen bygg­ des. Gamlingarna sitter, gråa och puddinglika, ständigt och jämt bakom sina fönsterrutor och tittar ut. Ibland går de till sina bilar, de går med tassande åldringasteg, och jag får dåligt samvete när jag ser dem, som om jag borde gå ut och hjälpa till. Fast det skulle de inte gilla. De är inte några vänliga äldre människor, de är spända och irriterade gamlingar som inte uppskattar att ha mig, den där nya människan, som granne. Hela trakten gen­ ljuder av deras missnöje. Så vi har ljudet av deras förakt men så finns här dessutom en mager, röd hund två dörrar bort som skäller hela dagarna och ylar hela nätterna. Den sorts ständiga bakgrundsbuller man inte fattar gör en tokig förrän det under ett par välsignade ögonblick upphör – bara för att sedan börja om igen. Det enda glada ljud som finns i det här grannskapet hörs vid en tidpunkt då jag oftast ligger och sover: småbarnens hojtande om morgnarna. En skara rundkindade och påbyltade ungar som är på väg till något dagis som ligger gömt ännu längre in i råttboet av gator bakom mig, och varenda unge drar runt ett långt rep som en vuxen går efter och samlar ihop. De vandrar varje morgon förbi mitt hus som en flock pingviner, men jag har aldrig någonsin sett dem komma tillbaka. Känslan är att de traskar runt hela jordklotet och kommer tillbaka just i tid för att gå förbi mitt fönster nästa morgon. Hur det än är med den 10

saken så har jag fäst mig vid dem. Det är tre flickor och en pojke, alla med en gladlynt smak för klarröda jackor. När jag inte ser dem, när jag försover mig, blir jag faktiskt ledsen. Ännu ledsnare.

Det är så min mamma skulle ha uttryckt det; hon skulle inte ha använt ett så dramatiskt uttryck som deprimerad. Och jag har varit ledsen i tjugofyra år nu.

Inför mötet satte jag på mig kjol och blus, och jag kände mig lite som en dvärg, eftersom mina vuxenkläder, kläder för en stor flicka, aldrig passar på mig. Jag är inte ens hundrafemtio centi­ meter lång – jag är 147,32 cm för att vara exakt, men jag brukar runda av uppåt (stäm mig! ). Jag är trettioett år gammal, men folk i allmänhet pratar barnspråk med mig; det låter som om de skulle vilja ge mig fingerfärger.

Jag gick nedför den ogräsbetäckta sluttningen på framsidan och grannens hund började sitt högenergiska skällande. På trottoaren helt nära min bil ligger de mosade skeletten efter två fågelungar, och deras tillplattade näbbar och vingar gör att de snarast liknar reptiler. De har legat där ett år nu, men jag kan inte låta bli att titta på dem varje gång jag sätter mig i bilen. Vi skulle behöva en rejäl översvämning som sköljde bort dem.

Två äldre kvinnor stod och pratade på yttertrappan till ett hus på andra sidan gatan, och jag märkte att de undvek att se på mig. Jag vet inte vad någon av dem heter. Om någon av de där kvinnorna dog skulle jag inte ens kunna säga att »stackars gamla Mrs Zalinsky har dött«. Jag skulle bli tvungen att säga: »Den där otäcka gamla kärringen på andra sidan gatan har lämnat in.« Jag kände mig som spöket av ett barn när jag klev in i min anonyma, medelstora bil som till större delen verkar vara gjord av plast. Jag väntar mig hela tiden att någon av bilförsäljarna ska dyka upp och säga som det är till mig: »Det här var ett skämt. Du kan verkligen inte köra omkring i den där bilen. Vi skojade bara.« Som i trans körde jag sedan min leksaksbil i tio minuter in mot stan för att träffa Jim Jeffreys, jag rullade tio minuter försenad 11

in på parkeringsplatsen vid restaurangen, väl medveten om att han bara skulle le vänligt mot mig och inte säga något om att jag var sen.

Det var meningen att jag skulle slå honom en signal från min mobiltelefon när jag kom, så att han skulle kunna komma ut och följa mig in. Restaurangen – ett stort gammaldags stekhus i Kansas City – ligger mitt bland en massa tömda byggnader, som verkar bekymra honom som om det skulle ligga massor av våld­ täktsmän hopkrupna i deras tomma skal i väntan på att jag ska dyka upp. Jim Jeffreys tänker verkligen inte bli Killen Som Låter Libby Day Råka ut för Någonting Otrevligt. Ingenting otrevligt kan drabba TAPPR A BABY DAY, LITEN HJÄLPLÖS FLICK A, den patetiska, rödhåriga, sjuåriga flickan med stora blåa ögon, den enda som överlevde PR ÄR IEM ASSAK ER N, VANSIN NES­ MOR DEN I K ANSAS, DEN SATANISTISK A OFFERRITUALEN PÅ BONDGÅR DEN. När Ben brutalt slaktade både min mamma och mina två storasystrar. Som den enda överlevande var det jag som hade utpekat honom som mördaren. Jag var den lilla sötnosen som angav min djävulsdyrkande bror. Det blev första­ sidesstoff. I Enquirer fanns mitt foto på förstasidan under rubri­ ken ÄNGLA ANSIKTET. Nu tittade jag i backspegeln och kunde fortfarande se det där babyansiktet. Fräknarna hade bleknat och tänderna hade rätat på sig, men jag hade fortfarande uppnäsa och ögon som var runda som en kattunges. Numera färgade jag håret ljusblont, nästan vitt, men de röda hårrötterna hade växt fram. Det såg ut som om jag blödde från huvudbotten, i synnerhet i den sena eftermiddags­solen. Det såg verkligen blodigt ut. Jag tände en cigarett. Jag kunde låta bli att röka under flera månader i sträck och sedan plötsligt tänka: Nu behöver jag en cigarett. Det är så jag är, ingenting varar särskilt länge. »Det är dags, Baby Day«, sa jag högt. Det är så jag kallar mig själv när jag känner mig som mest hatisk.

Jag klev ur bilen och rökte medan jag gick mot restaurangen, 12

och jag höll cigaretten i höger hand så att jag inte behövde se på den vänstra, den mosade. Det hade nästan blivit kväll: Stora moln gled likt bufflar fram över himlen och solen stod så lågt att allting glödde i orange. Nere vid floden stod gamla tomma spannmålsmagasin, gråa och meningslösa, mellan de slingrande påfartsvägarna.

Jag var alldeles ensam där jag korsade parkeringsplatsen och gick fram över drivor av krossat glas. Ingen angrep mig. Klockan var ju trots allt bara lite över fem på eftermiddagen. Jim Jeffreys brukade alltid äta middag tidigt och han var stolt över det.

När jag kom in satt han redan i baren och smuttade på en läsk, och precis som jag anat att han skulle göra plockade han först av allt fram sin mobiltelefon ut kavajfickan och stirrade på den som om den hade svikit honom. »Har du försökt ringa mig?« sa han och rynkade pannan. »Nej, det glömde jag bort«, sa jag, trots att det inte var sant.

Då log han. »Nå, hur som helst. Jag är glad att du har kommit, vännen. Ska vi ta och prata lite affärer?« Han lade två dollar på bardisken och gick före mig bort till ett bås med skinnklädda soffor, där den grå stoppningen trängde fram i sprickorna. När jag klämde mig ner och satte mig kände jag hur de trasiga sprickorna skrapade mig på vaderna. Dynorna stank av gammal cigarettrök.

Jim Jeffreys drack aldrig någon form av alkohol när jag var i närheten, och han frågade mig heller aldrig om jag ville ha en drink, men när kyparen kom beställde jag ett glas rödvin och märkte att han försökte låta bli att se förvånad eller besviken ut, försökte att enbart se ut så som Jim Jeffreys borde göra. Vilket rödvin önskas? frågade kyparen, och jag visste faktiskt inte – jag kunde aldrig komma ihåg vad de olika röda och vita vinerna hette eller vad exakt man skulle säga, så jag svarade helt enkelt: Husets. Han beställde en biff, och jag beställde bakad potatis med två fyllningar och sedan gick kyparen och Jim Jeffreys suckade djupt som en tandläkare och sa: »Okej, Libby, nu går vi in i ett 13

helt nytt och annorlunda stadium, du och jag.« »Hur mycket finns kvar?« undrade jag och tänkte: Sägtiotusen­ sägtiotusen. »Brukar du läsa de där rapporterna som jag skickar till dig?« »Ibland gör jag det«, sa jag, fast det var inte sant. Jag tyckte om att få post men inte att läsa den, och rapporterna låg antagligen i en hög någonstans hemma hos mig. »Har du lyssnat på de meddelanden som jag har lämnat på telefonsvararen?« »Jag tror att det är något fel på din mobiltelefon. Det blir stora luckor i meddelandena.« Jag hade ändå lyssnat på tillräckligt mycket för att förstå att jag hade problem. För det mesta brukade jag sluta lyssna redan när Jim Jeffreys hade sagt första meningen, som alltid började: Det är din gode vän Jim Jeffreys här, Libby…

Jim Jeffreys förde samman fingrarna till ett torn och sköt fram underläppen. »Det finns 982 dollar och 12 cent kvar av fonden.

Som jag redan tidigare har nämnt skulle du haft möjlighet att hålla den flytande om du hade kunnat fylla på den med hjälp av något slags regelbundet arbete, men…« Han slog ut med händer­ na och gjorde en grimas, »saker och ting har ju inte fungerat så.« »Och boken då? Har inte boken…?« »Tyvärr Libby, boken har inte sålt bra. Det har jag berättat varje år för dig. Det är inte ditt fel, men boken… nej. Ingenting.« För att dra nytta av att jag fyllde tjugofem bad en förläggare mig för flera år sedan att jag skulle skriva en självhjälpsbok om hur jag hade övervunnit »mitt förflutnas spöken«. Jag har på intet sätt övervunnit någonting, men jag gick i alla fall med på att skriva den där boken och talade i telefon med en kvinna i New York som i själva verket var den som skrev. Boken kom ut lagom till julen 2002, med ett foto av mig i en mycket missklädsam, buskig frisyr som omslagsbild. Titeln var En helt ny Day ! Överlev inte dina barndomstrauman – övervinn dem! och i den fanns ett par barndomsfoton av mig och min döda familj instoppade bland tvåhundra sidor med glada tillrop och sentimental smörja. Jag 14

fick åttatusen dollar för den och blev inbjuden som talare till en mängd olika grupper av olika slags överlevare. Jag flög till Toledo och ett möte med män som tidigt blivit föräldralösa; till Tulsa för en sammankomst med tonåringar vars mödrar hade dödats av deras fäder. Jag signerade min bok åt flåsande ungar som gällt ställde frågor till mig, till exempel om min mamma brukade baka paj. Jag signerade boken åt eländiga, grå gamla gubbar med en andedräkt som luktade vidbränt kaffe och magsyra och som kikade fram på mig genom sina bifokala glasögon. »Varför inte börja ett nytt liv!?« kunde jag skriva, eller: »Ett nytt liv väntar dig!« De personer som kom för att träffa mig såg alltid uttröttade och desperata ut, där de osäkert stod i spridda grupper omkring mig. Alltid mycket små grupper. När jag väl fattade att jag inte fick betalt för allt det här, vägrade jag att åka någonstans. Boken hade förresten redan blivit ett fiasko. »Jag tycker att den borde ha dragit in mer pengar«, mumlade jag. Jag ville, på ett barnsligt, nästan tvångsmässigt sätt, verkligen att boken skulle dra in pengar – jag hade den där känslan att om jag bara ville det tillräckligt mycket så skulle det säkert också ske.

Att det borde ske. »Jag vet«, sa Jim Jeffreys som efter sex år inte hade någonting mer att säga om det. Han satt tyst och såg på hur jag drack mitt vin. »Men i själva verket, Libby, ställer det här dig inför en verk­ ligt intressant ny fas i ditt liv. Jag menar, vad vill du bli när du blir vuxen?« Jag förstod att det var meningen att det här skulle låta trevligt, men det gjorde mig rasande. Jag ville inte bli någonting, det var ju för helvete det allting handlade om. »Då finns det inga pengar alls kvar?« Jim Jeffreys skakade dystert på huvudet och började salta på biffen som precis kommit in på bordet, och som var så lättstekt att den dröp av blod som om den varit marinerad i något slags läsk. »Går det inte att få nya donationer – det är ju snart tjugofem år sedan det hände och minnesdagen borde firas?« Jag märkte 15

hur jag blev ännu argare för att han tvingade mig att säga det högt. Ben började dödandet ungefär klockan två på morgonen den tredje januari 1985. Det var klockslaget för massakern på min familj och nu satt jag här och såg fram emot det. Vad var det för en människa som kunde säga någonting sådant? Varför kunde det inte åtminstone ha funnits femtusen dollar kvar?

Han skakade åter på huvudet. »Det finns inget mer, Libby. Hur gammal är du nu egentligen, trettio? En vuxen kvinna. Folk har gått vidare. De vill hjälpa andra små flickor. Inte…« »Inte mig.« »Tyvärr inte.« »Har folk gått vidare? Menar du det?« Plötsligt kände jag mig övergiven, precis som jag alltid gjort som barn, när någon mos­ ter eller kusin lämnade av mig hemma hos någon annan moster eller kusin: Jag har gjort mitt, nu får du ta över henne ett slag.

Och den nya mostern eller kusinen kunde vara riktigt snäll i en vecka ungefär, verkligen anstränga sig med lilla bittra Libby, och sedan… i själva verket var det oftast mitt fel. Det var det faktiskt, det är inte någon offermentalitet som gör att jag säger så. Jag sprutade hårspray över hela vardagsrummet hemma hos en av kusinerna och satte sedan fyr på det. Moster Diane, som var min förmyndare, min mammas syster, min kära moster, tog hand om mig – och skickade i väg mig – många gånger innan hon slutligen stängde sin dörr för gott. Jag gjorde många riktigt elaka saker mot den kvinnan. »Tyvärr sker det ständigt nya mord, Libby«, fortsatte Jim Jeff­ reys. »Folk intresserar sig inte särskilt länge för en sak. Sedan kommer det något nytt. Jag menar, tänk på hur folk håller på och tjatar som galningar om Lisette Stephens nu.« Lisette Stephens var en söt tjugofemårig brunett som hade försvunnit på väg hem efter en Thanksgiving-middag med sin familj. Hela Kansas satsade allt på att hitta henne – man kunde inte sätta på ett nyhetsprogram på TV utan att se hennes leende fotografi. I början av februari hade historien blivit en angelägen­ 16

het för hela landet. Under en månad hade det inte hänt någonting i fallet. Lisette Stephens var död, och det förstod alla människor nu, men ingen ville vara den första som gav upp. »Men«, fortsatte Jim Jeffreys, »jag tror att alla människor skulle gilla att få reda på att du mådde bra.« »Jättefint.« »Vad skulle du säga om att gå på college?« sa han och bet av ett köttstycke. »Nej.« »Men tänk om vi skulle försöka skaffa dig något slags kontors­ jobb, arkivera saker eller så?« »Nej.« Jag slöt mig, struntade i maten och tänkte vara trum­ pen. Det var också ett av min mammas favoritord: trumpen. Det innebar att man var dyster på ett sätt som irriterade andra. Att vara dyster på ett lite aggressivt sätt. »Tja, tänk om du skulle ta dig en vecka och fundera lite?« Han åt sin biff med god aptit, gaffeln rörde sig snabbt upp och ner. Jim Jeffreys ville gå därifrån. Jim Jeffreys var klar med det här.

Han lämnade mig med tre brev och ett leende som skulle se optimistiskt ut. Tre brev som såg ut som skräppost. Förr i tiden brukade Jim Jeffreys alltid ge mig fyllda skokartonger med post, och för det mesta var det brev som innehöll checkar. Jag hade brukat skriva över checkarna på honom och sedan fick givaren ett standardbrev, skrivet med min kantiga handstil. »Tack för er gåva. Det är personer som ni som gör att jag kan hoppas på en ljusare framtid. Er tilgivna Libby Day.« Där stod faktiskt tilgivna, för Jim Jeffreys trodde att folk skulle tycka att det där med stav­ felet var rörande.

Men nu var det slut med dessa skokartonger fyllda med gåvobrev, och det enda jag hade kvar var tre ynkliga brev och resten av kvällen att fördriva. Jag begav mig tillbaka hemåt och det var flera bilar som blinkade med lyktorna åt mig innan jag insåg att jag glömt att tända mina. I öster glänste Kansas Citys 17

skyline, blygsamt halvhöga skyskrapor utspridda som i Monopol med radiotorn som stack upp här och där. Jag försökte föreställa mig vad jag skulle kunna göra för att tjäna pengar. Sådant som vuxna människor gjorde. Jag försökte se mig själv klädd som ett sjukvårdsbiträde med en termometer i handen; sedan klädd i en bekväm blå polisuniform hjälpande barn över gatan; sedan med pärlor och blommigt förkläde när jag gjorde i ordning middagen till min äkta man. Titta vad knäpp du är, tänkte jag.

Alla föreställningar du har om vuxenlivet kommer från bilder­ böcker. Och samtidigt som jag tänkte de tankarna såg jag mig själv skriva ABC på svarta tavlan framför en klass med klarögda förstaklassare.

Jag försökte komma på någon realistisk sysselsättning – n ­ ågot med datorer. Datainmatning, var inte det något slags arbete?

Kundservice kanske? En gång såg jag en film där en kvinna gick ut och promenerade med folks hundar för att tjäna pengar; hon var klädd i overall och tröja och hade alltid en bukett med blommor och hundarna var kärleksfulla och dreglade. Fast jag gillade inte hundar, de skrämde mig. Till sist kom jag naturligtvis att tänka på lantbruk. I vår familj hade vi varit bönder under århundraden, ända fram till min mamma, ända tills Ben tog livet av henne. Då såldes gården.

Men förresten så skulle jag inte ha någon aning om hur man drev ett lantbruk. Jag har en del minnen från det där stället: Ben som på våren klampade fram genom den kalla gyttjan, mamma som med sina grova händer grävde bland det körsbärsfärgade utsädet som en gång skulle bli durra; hur Michelle och Debby tjöt och skrek när de hoppade bland höbalarna i ladan. »Det kliar!« brukade Debby alltid gnälla och sedan fortsatte hon att hoppa. Jag klarar aldrig av att dröja mig kvar vid sådana tankar.

Jag har satt en etikett på de där minnena, som om de vore ett mycket riskabelt område: Mörk Plats. Om jag stannar kvar alltför länge vid en bild av hur mamma ännu en gång försöker fixa den förbannade kaffebryggaren eller av hur Michelle dansar omkring 18

klädd i nattdräkt med tubsockorna uppdragna ända till knäna, hamnar mina tankar omedelbart på en Mörk Plats. Klarröd psykotisk sörja uppfyller natten. De där oundvikliga rytmiska huggen från yxan, då den rör sig mekaniskt som om den klöv ved.

Gevärsskott som ekar i en liten korridor. Min mors panikfyllda gälla skrik då hon med halva huvudet bortskjutet fortfarande försökte rädda sina barn.

Vad sysslar en administrativ assistent med? undrade jag.

Jag stannade utanför mitt hus, klev ut på trottoaren där någon för evigheter sedan ristat in orden Jimmy älskar Tina i betongplat­ tan. Ibland hade jag försökt föreställa mig hur det gick för det där paret: Han var baseballspelare i någon av de lägre divisionerna/ hon var hemmafru i Pittsburgh och försökte överleva sin cancer.

Han var en frånskild brandman/hon var advokat och förra året hade hon drunknat utanför Gulfkusten. Hon var lärare/han föll ihop och dog av artärbråck när han var tjugo. Det var en bra, om än ganska ohygglig fantasi. Jag brukade för det mesta ta livet av åtminstone en av dem.

Jag tittade upp mot det hus jag hyrde och undrade om t­aket var snett. Om alltihop rasade skulle jag inte förlora särskilt mycket. Jag ägde ingenting annat av värde än en mycket gammal katt vid namn Buck, som tolererade mig. När jag kom fram till de sunkiga, skeva trapporna hörde jag hans harmsna jamanden inifrån huset och insåg att jag inte hade gett honom någon mat i dag. Jag öppnade dörren och den gamla katten kom fram emot mig, långsamt och vacklande som ett uråldrigt bilskrälle med ett punkterat däck. Jag hade inte någon kattmat kvar – det hade stått på inköpslistan i en vecka – så jag gick till kylskåpet och plockade fram ett par skivor hård schweizerost som jag gav honom. Sedan slog jag mig ner och öppnade de tre kuverten med fingrar som luktade som sur mjölk.

Jag kom aldrig längre än till det första brevet:

19

Kära Ms. Day, Jag hoppas att ni kommer att få det här brevet, eftersom det inte verkar som att ni har någon webbsida. Jag har under årens lopp läst om er och följt er historia mycket noga, och jag skulle vara väldigt intresserad av att höra hur ni klarar er och vad ni gör nu för tiden.

Händer det att ni någonsin gör offentliga framträdanden? Jag tillhör en grupp som skulle kunna betala er femhundra dollar bara för att ni visade er här. Var snäll och kontakta mig så skickar jag er gärna ytterligare information.

Med varma hälsningar Lyle Wirth P.S. Det här är ett helt och hållet seriöst affärserbjudande.

Gällde det att strippa? Eller porr? Den gången då boken kom ut och det fanns ett avsnitt i den med fotografier som föreställde hur »lillflickan Day växer upp«, var det mest anmärkningsvärda bland dem ett av mig som sjuttonåring, där mina dallrande kvinno­bröst nästan inte doldes av en vit rygglös topp med axel­ band. Resultatet av det blev att jag fick flera förslag från mer eller mindre skumma nakentidskrifter, men ingen av dem erbjöd mig tillräckligt mycket pengar för att jag skulle fundera på saken.

Inte ens nu skulle femhundra dollar kunna förmå mig till att göra det, om de där människorna ville att jag skulle framträda naken. Men kanske – tänk nu positivt, Baby Day! – kanske var det faktiskt ett schyst erbjudande, ännu en av alla dessa grupper med sörjande som behövde mig där, för att kunna få anledning att prata om sig själva. Femhundra för några timmars medlidande var en tänkbar affär.

Brevet var maskinskrivet, utom ett telefonnummer som skri­ vits under med bläck och en bestämd handstil längst ner. Jag slog numret och hoppades att det skulle vara en telefonsvarare.

I stället, efter många signaler, lyfte någon luren utan att säga nå­ 20

gonting. Det kändes pinsamt, som om jag hade ringt till någon mitt i en fest som jag inte borde känna till.

Det gick tre sekunder och sedan hördes en mansröst: »Hallå?« »Hej. Är det Lyle Wirth jag talar med?« Buck nosade runt mina ben för att han ville ha mer mat. »Vem är det?« I bakgrunden helt tyst, ett stort högljutt ingen­ ting. Som om han befann sig längst nere i en djup grop. »Det här är Libby Day. Du skrev till mig.« »Åhhh, men Gud, verkligen? Libby Day! Oj, var är du? Är du i stan?« »Vilken stad?« Mannen – eller pojken, för han lät ganska ung – ropade nå­ gonting till en person i bakgrunden som bland annat innehöll meningen: »Jag har redan gjort dem«, och sedan stönade han i örat på mig. »Är du i Kansas City? Du bor väl i Kansas City, eller hur, Libby?« Jag skulle precis till att lägga på luren när killen började ropa: Hallååå? Hallååå? som om jag var ett förvirrat barn som inte var tillräckligt uppmärksam under lektionen. Alltså talade jag om för honom att jag faktiskt bodde i Kansas City och undrade vad han ville. Han skrattade ett sådant där he-he-he-skratt, ett Det här kommer folk aldrig att tro på när jag berättar det-skratt. »Jo, som jag sa så skulle jag vilja tala med er om ett fram­ trädande. Eventuellt.« »Vad skulle jag göra?« »Tja, jag tillhör en mycket speciell klubb… vi har ett klubb­ möte här nästa vecka och…« »Vad för slags klubb är det?« »Alltså, det är en rätt annorlunda klubb. Ett slags underjordisk grej…« Jag sa ingenting utan lät honom vrida sig. Jag kände hur han började känna sig illa till mods efter att jag gått så rakt på sak.

Bra. 21

»Skit också, det är omöjligt att förklara på telefon. Kan jag… äh… får jag bjuda på en kaffe?« »Det är för sent för kaffe«, sa jag och insåg sedan att han antagligen inte menade att vi skulle träffas i kväll; han menade nog att vi skulle ses någon gång längre fram i veckan, och jag hann återigen fundera på hur jag skulle fördriva de kommande fyra eller fem timmarna. »En öl? Ett glas vin?« undrade han. »När då?« Paus. »I kväll?« Paus. »Det går bra.« Lyle Wirth såg ut som en seriemördare. Och det betydde an­ tagligen att han inte var det. Om man ägnade sig åt att stycka fnask eller att äta upp förrymda barn, försökte man antagligen se normal ut. Han satt vid ett smutsigt spelbord mitt i restaurangen Tim-Clark’s Grille, som var en fuktig spelhåla i anslutning till en loppmarknad. Stället hade blivit berömt för sina grillrätter och höll nu på att få en något elegantare publik, en märklig blandning av grånade veteraner och långhåriga killar i trånga jeans. Lyle var ingetdera. Han var i tjugoårsåldern, hade vågigt musgrått hår som han försökt få styr på med alldeles för mycket hårgelé, som han placerat helt ojämnt, så att det till hälften var luddigt och till hälften stod ut i blanka taggar. Han hade stålbågade glasögon, en trång vindtygsjacka med texten Members Only på ryggen och jeans som var mycket trånga men inte på något snyggt sätt.

Han hade alldeles för späda drag för att kunna vara attraktiva hos en man. Män ska inte ha rosenknoppsmun.

Han fångade min blick när jag gick fram till honom. Till att börja med kände han inte igen mig; han verkade mest bedöma mig som en kvinnlig främling. När jag nästan hade nått fram till bordet gick det upp ett ljus för honom: fräknarna, det där skelettet som hos en fågelunge och trubbnäsan, som kändes allt trubbigare ju längre någon höll ögonkontakt.

22

»Libby!« började han, men insåg sedan att det var alltför familjärt och tillade: »Day!« Han reste sig upp, drog ut en av stolarna, såg ut som om han ångrade artigheten och satte sig igen. »Du är blond.« »Jepp«, sa jag. Jag avskyr när folk börjar ett samtal genom att fastslå fakta – vad ska jag svara på det? Visst är det väl varmt i dag. Ja, det är det. Jag såg mig omkring för att kunna beställa en drink. En servitris i kortkort med stort svart hår stod med sin söta bakdel vänd mot oss. Jag trummade med fingrarna på bordet tills hon vände sitt ansikte mot mig, som måste varit minst sjuttio år gammalt, med makeup som samlats i rynkorna på kinderna och violetta ådror som marmorerade händerna. Hennes rygg, eller något, knakade när hon lutade sig fram för att ta emot min beställning och hon fnös när jag bara ville ha en öl. »De har väldigt god nötbringa på det här stället«, sa Lyle. Men han hade inte heller beställt någon, utan satt bara och smuttade på resterna av en mjölkdrink.

Jag äter egentligen inte kött, inte sedan den gången då jag såg hur hela min familj skars upp – och jag höll fortfarande på att försöka sluta tänka på Jim Jeffreys och hans seniga biff. Jag skakade bara på huvudet, väntade på min öl, såg mig omkring som en turist. Det första jag lade märke till var att Lyles naglar var smutsiga. Den gamla servitrisen hade svart peruk och den satt snett; testar med svettigt vitt hår klibbade fast vid hennes hals. Hon stoppade in ett par av dem under peruken samtidigt som hon tog fram ett paket pommes frites, som fräste under värmelampan. Vid bordet intill satt en ensam, fet man som åt revbensspjäll samtidigt som han studerade sitt inköp från lopp­ marknaden: en kitschig gammal vas dekorerad med en sjöjung­ fru. Det blev flottfläckar efter hans fingrar på sjöjungfruns bröst.

Servitrisen sa ingenting när hon satte ner ölglaset mitt framför mig och sedan ägnade hon sig åt den fete mannen som hon kal­ lade Raring. »Nå, hur är det med den där klubben då?« undrade jag.

23

Lyle blev röd i ansiktet och hans knän började skaka under bordet. »Tja, du vet, en del killar älskar fotboll eller samlar på base­ ballkort…« Jag nickade. Han skrattade till och fortsatte sedan: »Och en del kvinnor läser skvallertidningar för att få reda på precis allting om några skådespelare, till exempel vad deras baby heter eller i vilken stad de växte upp…« Jag nickade lätt, en mycket försiktig nickning. »Ja, alltså, den här klubben är väl egentligen något liknande, men det är, alltså… vi kallar det en Mordklubb.« Jag tog en klunk öl och kände hur de söta dropparna stänkte upp på min näsa. »Det är inte så bisarrt som det låter.« »Jag tycker i alla fall att det låter jävligt bisarrt.« »Men du vet ju att en del människor gillar mysterier. Eller är helt tokiga i bloggar som handlar om verkliga brott. Okej, den här klubben består av en hop sådana människor. Var och en av dem är som besatta av något särskilt brott. Laci Peterson, Jeffrey MacDonald, Lizzie Borden… ja, och så har vi ju dig och din familj. Du förstår, du och din familj är en jättestor grej i den här klubben. Helt enkelt enorm. Större än Jon Benét.« Han såg att jag gjorde en grimas. »En fruktansvärd tragedi, det som hände«, tillade han snabbt. »Och nu sitter din bror i fängelse sedan – hur länge är det – tjugofem år?« »Du ska inte tycka synd om Ben. Han dödade hela min familj.« »Jo. Just det.« Han stoppade en bit glass i munnen. »Har du någon gång talat med honom om det?« Nu märkte jag hur jag reste ragg. Det finns folk som kan svära på att Ben är oskyldig. De skickar tidningsartiklar om Ben till mig, men jag läser dem aldrig, utan kastar dem så fort jag får syn på hans foto – det röda håret som hänger ner till axlarna i en Jesusfrisyr matchande hans entusiastiska, vänliga ansikte.

Snart fyrtio. Under alla de här åren har jag inte varit och hälsat på min bror en enda gång i fängelset. Det fängelse där han för 24

närvarande befinner sig ligger lämpligt nog i utkanten av vår hemstad – Kinnakee i delstaten Kansas – där han alltså en gång begick morden. Jag blir inte nostalgisk.

De flesta av Bens beundrare är kvinnor. Utstående öron, stora tänder, permanentat hår och byxdräkt, hopknipen mun och kruci­fix. Då och då händer det att de knackar på hemma hos mig, med ögon som lyser bara lite för mycket. Och de säger att jag vittnat falskt. Att jag måste ha varit förvirrad, tvingad, att jag ljugit när jag som sjuåring svor på att det var min bror som var mördaren. Det händer att de skriker åt mig så att spottet stänker.

Det har flera gånger hänt att de slagit till mig. Det gör ju att de blir ännu mindre övertygande: En hysterisk kvinna som är helt röd i ansiktet är mycket lätt att ignorera. Och jag letar alltid anledningar att ignorera folk.

Om de hade varit en smula trevligare mot mig skulle jag kanske ha trott på dem. »Nej, jag talar inte med Ben. Om det är det saken gäller är jag inte intresserad.« »Nej, nej, nej, så är det inte alls. Du skulle i så fall bara komma till den här sammankomsten och låta oss fråga ut dig. Tänker du verkligen aldrig på den där kvällen?« Mörk Plats. »Nej, det gör jag inte.« »Du skulle kunna lära dig intressanta saker. Det finns en del supportrar… experter, som vet mycket mer än polisen om det här fallet. Inte för att det är särskilt svårt.« »Då finns det alltså en hel massa människor där som är över­ tygade om att Ben är oskyldig.« »Tja… kanske. Fast du skulle kanske kunna övertyga dem om motsatsen.« Jag uppfångade ett lätt nedlåtande tonfall. Han lutade sig fram, hans axlar var spända och han verkade nervös. »Jag vill ha tusen dollar.« »Jag skulle kunna erbjuda sjuhundra.« Jag såg mig återigen likgiltigt omkring i rummet. Jag skulle 25

ta vad Lyle Wirth än gav mig, för annars måste jag snart skaffa mig ett riktigt jobb och det hade jag ingen lust med. Jag är inte en person man kan lita på fem dagar i veckan. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag? Jag brukar inte ens kliva upp ur sängen fem dagar i rad – ofta kommer jag inte ens ihåg att äta fem dagar i sträck. Att gå till en arbetsplats där jag skulle tvingas stanna åtta timmar – åtta feta timmar hemifrån – skulle vara omöjligt. »Sjuhundra blir bra då«, sa jag. »Utmärkt. Och det kommer att finnas många samlare där, så ta gärna med souvenirer, hm, saker från din barndom som du skulle kunna tänka dig att sälja. Du skulle lätt kunna få ihop ett par tusen. I synnerhet om du har brev. Ju personligare de är desto bättre, såklart. Vad som helst som är daterat nära morddagen.

Den tredje januari, nittonhundraåttiofem.« Han rabblade det som om han hade sagt det ofta. »Och om det finns någonting som varit din mammas. Folk är verkligen fascinerade av din mamma.« Det var folk alltid. Det var som om alla ville veta vad slags kvinna hon kunde ha varit, som blev ihjälslagen av sin egen son?

Patty Day 2 j a n ua r i 1 9 8 5 , 0 8 : 0 2 N u pratade han i telefon igen, hon kunde höra hans röst då han entonigt mumlade sitt hum-hum-bla-bla bakom den stängda dör­ ren. Han hade velat ha en egen telefon och eget nummer – han svor på att hälften av hans klasskamrater hade egna telefoner och egna nummer. »Barnens linjer« kallades det. Hon hade skrattat åt honom och sedan blivit irriterad för att han blev irriterad över att hon skrattade. (Hade andra ungar verkligen egna telefonnum­ mer? Hur bortskämda var de där ungarna egentligen?) Ingen av dem tog upp ämnet igen – de hade båda två lätt för att bli generade – och sedan hade han ett par veckor senare kommit hem med sänkt huvud och visat henne innehållet i en kasse: en linjedelare som gjorde att båda telefonerna kunde använda samma ledning och en lätt liten telefon av plast, som inte skilde sig mycket från den rosa leksakstelefon som flickorna använde när de lekte sekreterare. »Mr Benjamin Days kontor«, brukade de svara och försökte få sin storebror att leka med dem. Förut brukade Ben le mot dem och be dem att ta emot meddelanden, men på sista tiden hade han för det mesta struntat i dem.

Efter att Ben kommit hem med sina leksaker hade frasen »för­ bannade jävla telefonsladd« blivit vanlig hos familjen Day. Slad­ den slingrade sig från uttaget i köket, över arbetsbänken, genom hallen och in under hans dörr som alltid var stängd. Minst en gång om dagen var det någon som snavade över den där sladden, och det följdes alltid av ett skrik (om det var någon av flickorna) eller en svordom (om det var Patty eller Ben). Hon hade gång på gång bett honom att fästa sladden vid väggen, och han hade ändå 27