9789172241398 by Smakprov Media AB

TONY OLSSON

CHOCK VÅGOR

Chockv책gor

Fรถlj Tony Olssons blogg: tonyolsson.blogspot.com

Tony Olsson

Chockvรฅgor

hjalmarson & hรถgberg

Hjalmarson & Högberg Bokförlag S:t Eriksgatan 104 113 31 Stockholm Fax 08-22 68 01 www.hohforlag.se

INNEHÅLL

Flykten · 21 Vilsna ungdomsår · 81 Extremhögern · 118 Ett besök i helvetet · 138 Sju tre · 180 Rättsprocessen · 266 Rånet · 338 Stig Hansén intervjuar Tony Olsson om polismorden i Malexander · 340

FLYKTEN

Egentligen började flykten för oss som var inblandade i Kisarånet efter skottlossningen i Malexander. Innan den händelsen var det en planerad flykt, men tragiken i Malexander ledde till en kaotisk och oplanerad flykt som övergick i en improviserad kamp för livet. Jag kände mig sårbar, ömklig och liten, men jag kände ingen skuld. Det berodde på att jag hade hållit Andreas döende i mina armar och det var honom jag kände och älskade som min vän. Det var honom jag sörjde. Jag trodde att han var död. Att han aldrig skulle klara sig levande till sjukhus. Med den övertygelsen var det svårt att känna medlidande med polismännen eller ens reflektera över deras anhörigas fruktansvärda sorg. Framför mig såg jag bara hur Andreas hade mördats av polisen och att jag själv och Jackie höll på att gå samma öde till mötes. Skuldkänslorna kom senare. Några dygn senare när jag hade kommit ur den initiala chocken efter skottlossningen och den död som följde. För det var med sorg och djup chock som jag tog mig igenom skogen till Boxholm i sällskap med Jackie. Under den marschen fanns det inte tid till eftertanke. Bara tid att tänka på hur vi skulle kunna överleva fram till nästa timme. Vi marscherade under tystnad. På natten när militärhelikoptrarna jagade oss med sina värmekameror långt borta vid horisonten sökte vi 7

oss ut på småvägar. Under dagen höll vi oss inne i den täta granskogen. Det var svårt att hitta, men med hjälp av klockan och solen samt på kvällen stjärnorna kunde vi räkna ut riktningen och var vi på ett ungefär befann oss. Kartan som vi använde var inte så detaljerad. Det var en bilkarta som jag tagit i all hast när vi lämnade flyktbilen, men den var oss ändå till hjälp. Det var en lättnad när vi kunde konstatera att vi hade lämnat sökområdet. Inte långt ifrån oss kunde vi se och höra helikoptrarna, men de flög inte över oss som de hade gjort under dagen. Det var skönare att marschera på natten. Värmen var inte så plågsam och av kylan blev vi pigga. Sedan var det en fördel att kunna röra sig genom öppen terräng. Nu slapp vi granriset som rev våra armar och svetten som rann i såren. Nu var vi osynliga. Natten gav oss större fördelar än vad den gav dem som jagade oss. Det var vi som bestämde vad som skulle ske härnäst. På dagen var det tvärtom. Vi kröp fram och ålade oss, vi slängde oss i vatten och rev sönder oss mot träden. Jag bar kulsprutan på mina korslagda armar, pistolen hade jag hölstrad i byxlinningen, i västen hade jag fyra handgranater samt extra ammunition till vapnen. Jackie bar jaktgeväret, ett vanligt jaktvapen av kalibern 5.56, samma kaliber som svenska arméns Ak 5:a. Sedan hade han en pistol, en ryggsäck med pengarna och polismännens vapen, samt en vattenflaska som vi drack ur. Vi turades om att ta täten, men mest var det jag eftersom jag var lättast lastad. Det var jag som skulle ta emot den första elden från polisen om de kom i vår väg. Min roll var offensiv och Jackies var defensiv, han var krypskytten och jag var spanaren. Vi ville inte ha en konfrontation med polisen, men om det blev så skulle vi göra allt för att överleva, även om det innebar att fler poliser dog. 8

Ingen av oss gjorde oss några illusioner om att de bara skulle gripa oss om de kom ifatt oss, nej, vi visste att de skulle försöka mörda oss. Alldeles säkert var det så om de tog oss ensamma i skogen, utan några civila närvarande. Så väl kände jag Sveriges poliskår att jag visste att de skulle försöka hämnas sina mördade kollegor. Vid midnatt stannade jag och Jackie, vi hade gått oavbrutet sedan fyra på eftermiddagen och mina ben var stumma av utmattning. Vattnet var slut sedan någon timme tillbaka och strupen var torr som en öken. Vi satte oss tillrätta inne i en hage med kor, där fanns en stor lund med stora stenbumlingar. Ett femtiotal meter ovanför oss låg ett hus med en ladugård. Nedanför oss låg sjön Sommen. Korna höll sig på avstånd men nosade nyfiket och skrämt åt vårt. Jackie lämnade geväret hos mig och tog vattenflaskan för att fylla den med sjövatten. Vi kom överens om att han skulle komma tillbaka samma väg som han gick, annars fanns det en stor risk att vi skulle kunna förväxla varandra med poliser. Jag satt ensam med alla vapnen och rånbytet och lyssnade efter ljud som kunde härledas till poliser. Klockan passerade snabbt midnatt, den blev lika snabbt ett på morgonen, men Jackie dök inte upp. Flera gånger tyckte jag mig höra ljud som lät som om han var på väg, ljud som oroade mig och fick fantasin att skena. Jag hade aldrig varit mer ensam i mitt liv. När han sedan kom gjorde han det från ett annat håll än vad vi hade kommit överens om. Snabbt höjde jag vapnet och siktade på honom i brösthöjd, han stannade tvärt och det tog en stund innan jag såg att det var Jackie. – Fan också, det var nära att jag sköt, sa jag. Fick du tag på vatten? – Jodå, jag hittade en brunn bredvid ett hus. 9

Aldrig tidigare hade vatten smakat så gott som nu, jag drack häftigt och var tvungen att pausa för att det isade i tänderna. Jackie förklarade att han blivit sen för att han inte hittade tillbaka på en gång, han hade snubblat över brunnen av en ren händelse, huset hade han upptäckt senare. Jag frågade om han hade brutit sig in i det, han tyckte jag var tokig som ens frågade. Men det var viktigt att vi inte lämnade några som helst spår som polisen kunde härleda till oss, då skulle vår marsch och vårt försprång ha varit förgäves. Efter att vi släckt vår törst bytte vi om till torra kläder, de vi hade var sura av svett. Sedan gick jag igenom mina vapen. Jag gjorde rent dem och kontrollerade den övriga utrustningen. Det var fortfarande för ljust för att vi skulle våga oss ut i öppen terräng. Vi tog oss fram försiktigt längs de skogsbryn som omgav åkrarna omkring oss. Vid de timmar vi visste att det skulle vara som mörkast skulle vi chansa och använda oss av vägarna för att ta oss fram. Vi turades om att ta täten och hade en lucka mellan oss på tio meter. Det gjorde vi av taktiska skäl och av ren försiktighet, vid en eldstrid skulle vi tjäna på att inte båda blev uppehållna, då kunde den som gick sist göra en kringmanöver och falla polisen i ryggen. Vi tänkte och agerade militärt. Jackies kunskaper från kriget i Jugoslavien gjorde att vi kunde känna en viss trygghet, det skulle inte gå att överrumpla oss, definitivt inte locka in oss i ett bakhåll. Men det hjälpte inte mot mina farhågor eller den rädsla jag hade för att just så skulle ske. Det var oerhört påfrestande att ha alla sinnen på helspänn, att hela tiden reagera på minsta ljud. Det var många gånger vi fick slänga oss i skydd. Vid halv tre på morgonen kom vi fram till Boxholm. Jag och Jackie tog oss fram genom samhället så försik10

tigt som möjligt. På avstånd kunde vi höra en moped som kom närmare. Det lyste i fönstren i några hus vi passerade. En kvinna iakttog oss när vi gick förbi hennes villa, när våra blickar möttes slog hon igen persiennerna med ett ryck. Det verkade som om samhället var skakat, chockat och förskräckt. Ganska snart kom vi överens om att vi skulle försöka stjäla en bil. Det blev en Opel Vectra som stod på en parkering vid ett hyreshus. Vi hade skruvmejsel i en av ryggsäckarna och jag var en van biltjuv, hade stulit Opel Vectra tidigare, så vi trodde att vi skulle vara i Stockholm inom några timmar om allt gick bra. Men bilen var larmad och ljusen började blinka när jag stack in handen genom bildörrens ruta. Jag skyndade mig bort till Jackie som satt gömd ett tiotal meter därifrån, förklarade för honom att vi var tvungna att skynda oss bort från Boxholm. Skulle polisen få veta att det nyss hade varit ett tillgrepsförsök på en bil inne i Boxholm fruktade jag att de skulle dra slutsatsen att det var vi som hade varit med om rånet i Kisa och morden i Malexander. Nu var vårt försprång borta, det var bara en tidsfråga innan bilägaren skulle larma polisen. När det hände visste jag att polisen skulle omringa Boxholm, därför var det viktigt att finna en väg bort, men inte genom att stjäla en bil. Det hade varit idiotiskt, särskilt nu när vi redan hade misslyckats med ett biltillgrepp, polisen skulle ha upprättat vägspärrar på strategiska platser inom 20 minuter. Jackie och jag var oense om vart vi skulle bege oss, jag ville söderut och han norrut. Ett tag gick vi efter järnvägsrälsen som skar Boxholm mitt itu, men vi vände när det började bli ljusare, vi vågade inte vandra i en så öppen terräng under dagtid av rädsla att en helikopter skulle kunna upptäcka oss. Efter att ha övervägt alla 11

alternativ föreslog jag att jag skulle ringa Lena. Jackie undrade om hon verkligen skulle hjälpa oss. Jag ringde Lena från en telefonkiosk i närheten av Boxholms kyrka. Yrvaken och lite dröjande svarade hon: – Ja … – Det är jag … – Var är du? – Jag behöver hjälp … – Jaha? – Vill du hjälpa mig Lena? – Jaa … Vad är det? Vad har hänt? – Jag är rädd för att bli skjuten … – Jamen, var är du då? – I Boxholm … – Va? – I Boxholm … – Mmm … – Kommer du? – Ja … – Jag är vid kyrkan i Boxholm, kom så snabbt du kan. – Ja, jag kommer, jag åker på en gång … – Kommer du då? – Ja, säger jag ju! När jag gick tillbaka till Jackie ångrade jag att jag hade bett Lena hjälpa mig, svor för mig själv och knöt nävarna. Jag visste att jag inte skulle ha ringt henne, varför blandade jag in henne i det här? Samtidigt hoppades jag att Lena skulle köra oss i säkerhet, för jag var så jävla rädd att aldrig få se henne mer, trodde att om hon inte kom skulle vi dö. När jag kom fram till Jackie frågade han om hon ställde upp. Jag drog ett djupt andetag och svarade att hon är nog här om två timmar, men samtidigt sa jag att jag ångrade mig. Vi får se om hon kommer, hon kanske 12

inte gör det, sade Jackie. När hon kom i sin röda bil var det som att se sin kärleks ängel sträcka ut en räddande hand. Jag såg på henne att hon var skakad och chockad, hon var rädd, och det var jag också. När jag satte mig i bilen kände jag mig fullkomligt trygg, jag visste att ingen kunde komma åt mig nu, inte när jag var med Lena. Jackie fick inte följa med, det sa Lena till mig. Hon ville bara hjälpa mig. När vi åkte därifrån såg jag bakåt mot Jackie och skämdes för att jag lämnade en kamrat ensam under de här omständigheterna, men vi hade redan pratat om det innan Lena kom och var överens. Jackie som inte hade något pass skulle försöka ta sig till Stockholm på egen hand, han kunde ändå inte ta sig ut ur Europa. Vi visste båda att han skulle vara orsaken till att vi inte kunde röra oss fritt. Så jag övergav honom inte, även om det kändes så, vi gav varandra tid och möjlighet att komma undan lättare när vi skiljdes åt. Lena stannade vid en bensinpump med självbetjäning alldeles utanför Boxholm, vi tittade sorgset på varandra och jag sa att jag älskade henne. – Så du ser ut. Du ser precis ut som någon som är på flykt. – Gör jag? – Ja, du är skitig i hela ansiktet och dina armar är alldeles sönderrivna. – Det är för att jag har krupit bland buskar och sprungit genom granskog. – Här, ta de här servetterna och tvätta ansiktet, så där kan du inte åka. Medan jag gjorde ansiktet rent med våtservetterna gick Lena ur bilen och låtsades tanka. Om någon iakttog oss skulle det se konstigt ut om vi inte tankade eftersom vi hade stannat bredvid en pump. När hon såg att jag var klar satte hon sig i bilen igen och gav mig en 13

ljusbrun mockajacka. – Här ta på dig den, lägg den över armarna så ser det inte så konstigt ut om polisen skulle stoppa oss. – Jamen, tänk om de ber mig gå ur bilen, då är det kört. – Vi får chansa, låtsas sov och ha jackan över dig, då kan det nog gå. – Vet du om det är några polisspärrar söderut? – Nej, men Örebropolisen står norrut. Då finns det nog en söderut också. – Ja, norrut kan vi inte åka. Jag är känd av Örebropolisen. – Då åker vi söderut. Vi åker till vårat hus. Där kan du vila innan du åker tillbaka till Österåker. När vi körde ut från bensinstationen hamnade vi en bit bakom en bil som också körde söderut. Jag bad Lena hålla avståndet till bilen. Min tanke var att polisen kanske skulle stoppa den och låta oss passera. Efter några minuter, precis så lång tid att vi sett Boxholm försvinna bakom oss, uppenbarade sig en massiv polisspärr. – Där står de, luta dig bak och låtsas sova, säg ingenting! – Okej. Jag ställde in stolen i en lägre vinkel, drog jackan över mina sönderrivna armar och lade jag huvudet på sned och blundade hårt. När Lena stannade bilen kunde jag uppfatta hur hon vevade ned bilrutan, hon sade hej till polisen och visade upp körkortet. Sedan var det tyst, dödstyst, jag väntade mig att polisen skulle väcka mig och be mig identifiera mig, men han lät mig fortsätta min låtsassömn. Polismannen tittade flyktigt på våra hundar som Lena hade tagit med. Framför bilen stod två andra polismän. Det var en polisbuss på varsin sida av vägen, vid sidan av bussarna satt det poliser på huk med sina 14

K-pistar, alla poliserna var tungt beväpnade och hade skottsäkra västar. När polisen som stod vid bakändan av vår bil vände sig om och gick fram mot Lena igen, knep jag ögonen hårt och låtsades sova, jag snarkade lätt när han kom fram till Lena. – Det går bra att fortsätta. – Tack. Vi klarade det, de släppte igenom oss! tänkte jag. Rädd för att de tittade efter oss rörde jag mig inte. Jag satt kvar i samma ställning, men jag hade slagit upp ögonen, tittade i backspegeln på min sida för att se vad polisen gjorde. Plötsligt säger Lena: – Fattar du vad jag riskerar för dig, fattar du att jag kan få fängelse för det här? – Ja, jag vet älskling, jag vet … – Det här är fan inte klokt, vad har du gjort egentligen? – Kan vi inte prata om det senare, sen när vi är hemma, jag vill inte nu. – Sköt du poliserna? – Nej. Sedan sa hon inget på en lång stund, jag förstod att det var viktigt för henne, att jag inte hade mördat poliserna. Efter att vi hade åkt en stund mötte vi en polisbil i ganska hög fart. Den åkte till de andra för att delta i jakten på mig och Jackie, och jag undrade för mig själv om Jackie verkligen skulle klara att ta sig till Stockholm. När vi kom till vårt hus hade vi kört i en timme ungefär, på vägen dit hade jag blundat och vilat ögonen, kände mig utmattad men för spänd för att kunna sova. Lena parkerade i garaget medan jag gick in i huset. Efter en stund kom hon och vi slog på teven, jag ville se hur media framställde det som hade hänt och om jag var efterlyst. Det var viktigt för mig att veta, jag hade 15

inte ännu bestämt mig för om jag skulle lämna landet eller inte. Var jag efterlyst kunde jag inte det, fast samtidigt funderade jag på att ange mig frivilligt för Lenas skull. Reportern pratade ansträngt, det var bilder från avspärrningar och polismän i kamouflagekläder och med kraftiga vapen. Reportern sade att man hade spanat efter de misstänkta mördarna med helikoptrar från försvaret och polisen. Sedan visades en intervju med en av spaningsledarna och han sade att rånarna var spårlöst försvunna, att de måste ha gått under jorden. Det rådde en spänd stämning över medias rapportering och jag chockades över omfattningen av jakten. Hela Sveriges poliskår verkade delta. Nyheterna sände direkt från området varje halvtimme. Därinne, i grytan av hämningslystna poliser och sensationskåta journalister, satt Jackie Arklöv. Åtminstone trodde jag det då, senare skulle jag få veta att han tagit sig ur området förbluffande enkelt. Bara en timme efter att Lena hade hämtat mig, klev Jackie på tåget i Boxholm och åkte mot Linköping, senare under dagen var han i Stockholm. Jag stängde av teven, kände mig illamående av medias sjuka rapportering, funderade på vad jag skulle göra härnäst. Lena ville att jag skulle inställa mig på Österåker, eller att jag skulle ange mig själv till polisen. – Kan du inte åka tillbaka till anstalten? – Jag vet inte, tror inte det. – Varför då? – Jag vet inte Lena, jag vet inte vad jag ska göra, allt är åt helvete! – Till polisen då? Kan du inte ange dig själv? – Då skjuter de mig säkert, vad tror du de gör med mig ensam i en fyllecell? – Nej, det är klart. 16

– Jag måste sticka utomlands. – Vart då? – Vart som helst, för om jag stannar här blir jag mördad av polisen. Det är jag övertygad om. Jag vill åka utomlands för att senare komma tillbaka när allt har lugnat ned sig, då kan jag ange mig själv under omständigheter som är trygga både för mig och polisen. Lena suckade. Hon tittade på mig tyst med sorgsna ögon. Det brann i min själ över allt som hade hänt, men det gjorde mest ont att se hennes sorgsna och anklagande ögon. Hon som ville leva med mig, föda våra barn, vi som hade planerat ett liv tillsammans och så händer det här. Dubbelmord på två poliser, det finns inte en chans i helvetet att jag klarar mig, tänkte jag. Det skulle vara en tidsfråga innan de misstänkte mig och Jackie. De hade ju Andreas, och eftersom han var vår vän skulle de kunna lägga ihop ett och ett, till sist och utan svårighet skulle de få det till två. Och två skulle bli tre, jag, Jackie och Andreas. Jag duschade, tvättade av mig blodet efter Andreas och gjorde rent rivsåren jag hade på armarna, sedan satte jag mig ned på golvet och tvättade fötterna. De var ömma efter den långa och hårda marschen, det var med ansträngning jag lyckades gå, varje steg kändes och värst var det med tårna. Under tiden som jag duschade gjorde Lena iordning något att äta, när jag var klar gav hon mig te och smörgåsar, men det var svårt att äta. Jag hade ingen aptit, tvingade i mig ett par smörgåsar för att få lite energi, visste att det var viktigt om jag skulle orka resten av dagen. Lena och jag bestämde att hon skulle köra mig till Tyskland. Sedan fick jag själv bestämma vart jag skulle ta vägen. Vi åkte mot Helsingborg, tanken var att vi skulle ta färjan över till Helsingör och fortsätta genom Danmark och in i Tyskland. 17

”Kom ihåg att jag älskar er som bröder, glöm aldrig det. Nu åker vi in till Kisa och visar vilka som bestämmer”, sa jag och satte mig till rätta i bilen. Det kändes overkligt när vi var på väg, som om tiden plötsligt inte existerade. Mina kinder blossade av adrenalin, men inte lika mycket som tidigare. Nu var det rutin att råna banker, postkontor och systembolag. Det var inte ens spännande utan bara ett jobb som skulle utföras. Det kändes overkligt eftersom jag visste att vi inom några minuter skulle krossa ett samhälles känsla av säkerhet. Vi skulle inte bara stjäla deras pengar utan också deras trygghet.” Läs Tony Olssons spännande och tragiska berättelse om sin barndom, tiden som ledande nazist inom extremhögern under 1990-talet, arbetet med Lars Noréns teaterpjäs 7:3, bankrånet i Kisa och polismorden i Malexander. Chockvågor är en rå men gripande skildring om ett brott som skakade en hel nation, en berättelse som trots allt inger hopp. Tony Olssons royaltyersättning för denna bok går till brottsoffren i Malexander.

HJALMARSON & HÖGBERG ISBN 978-91-7224-139-8

9 789172 241398

Foto omslagets fram- och baksida: Bertil Ring / SCaNpix