9789187121562

Hjältar och Hjältinnor Föreställningar och gestaltningar från Eufemiavisorna till Gösta Berlings saga

Therése Andersson (red.)

nordic academic press

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund info@nordicacademicpress.com www.nordicacademicpress.com

© Nordic Academic Press och författarna 2012 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström, sbmolle.com Omslag: Maria Jörgel Andersson Omslagsfoto: Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på s/s Drottningholm 1925. Fotograf okänd.

Tryck: ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-87121-56-2

Innehåll Förord – Tankar kring hjälten Yvonne Hirdman

7

Inledning – Hjältar och Hjältinnor Therése Andersson

11

1. Härsket kött och fosterländsk dygd

17

Bilden av den heroiske jätten i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Bo Eriksson

2. Den medeltida riddaren som intertextuellt fenomen

41

Om hjältekonstruktioner i Eufemiavisorna och Erikskrönikan

Kim Bergqvist

3. Skogens räddare

75

Den svenska ståndspersonen uppfattad som hjälte av sig själv, 1800–1850

Leif Runefelt

4. Hjältefabriken

95

Svenska Akademiens medaljer och minnestal år 1786–1792

Martin Johansson

5. Framställningar av en kulturhjälte

119

Konsthandlaren Gösta Stenmans manifestationer

Camilla Hjelm

6. Greta Garbo Filmstjärnan som nationell hjältinna

Therése Andersson

155

7. ”Ett utomordentligt vackert kapitel i mänsklighetens historia” 181 Flyktingpolitikens roll i den nationella berättelsen

Mikael Byström

Om författarna

201

förord

Tankar kring hjälten Yvonne Hirdman Det är ju Stålmannen. Så banalt och så enkelt. Stålmannen. Med vackra muskler under den blåa trikådräkten med den lilla röda badbyxan och blåskimrande hår. Som Tomas, 4 år, blond som en svensk sommargryning, också ville ha. I denna fantasi samlas hela den västerländska myten om hjälten, liksom ren. Hur var det nu historien löd? Jag saxar oblygt från Wikipedia: Sagan om Stålmannens ursprung är en science fiction-version av hjältehistorien där huvudpersonen, exempelvis Gilgamesh, Moses och Kung Arthur, räddas från att dö vid späd ålder genom att skickas bort. Stålmannen föddes som Kal-El på planeten Krypton. Som spädbarn satte hans far, Jor-El, och hans mor, Lara, honom på ett rymdskepp, strax innan Krypton exploderade. Skeppet landade på jorden där Kal-El blev adopterad av en familj från Smallville, Kansas, och växte upp tills han vid vuxen ålder flyttade till Metropolis. I ursprungsserien (1940–1985) är Stålmannen den verkliga personen och Clark Kent den fasad han visar upp för världen. Som reporter på Daily Planet, en av Metropolis större tidningar, kan Stålmannen tidigt få vetskap om hotfulla händelseförlopp och hjälpa mänskligheten på allra bästa sätt. Kent jobbar där med Lois Lane som Kent är förälskad i. Han får inget gensvar eftersom Lane är förälskad i Stålmannen. Ett triangeldrama med två personer.

Där har vi hjälten. Alla ingredienser finns där för en hjälte i dess renaste form: de mänskliga kvaliteterna som trohjärtad, god, blygsam, ordfast, och de icke-mänskliga kvaliteterna som gör hjälten till en halvgud (som de grekiska heroerna – se också nedan): stark, 7

y vonne hirdman

övermänniskostark, klok, övermänniskoklok med en blick som ser allt – om jag inte minns fel kunde Stålmannen se rakt igenom hus och människor. Till det situationerna som skapar hjältar: hot av de mest magnifika slag där jordens undergång, orsakad av den stora Ondskan, är en värdig situation för hjälten att förhindra.

Denna figur har liksom berättats fram sedan tusentals år tillbaka.

Runt de flammande eldarna har människor – män? – suttit och talat fram honom, som om de därmed kunnat ingjuta mod i sig själva, när mörkret slöt sig omkring dem allt ogenomträngligare och det rasslar och vrålar och tjuter och viner runt den lilla gruppen kring elden. Talat fram en hjälte som tröst och förebild och hopp. Samtidigt skapar de en bur av föreställningar som krymper dem själva, förvandlar dem till små bleka skuggor, aldrig tillräckliga, aldrig kloka nog, starka nog, modiga nog i jämförelse. Ack, det är synd om människan!

Det är ett dilemma som jag har funderat över när jag försökt formulera mina tankar kring ”den manliga normen” och ”maskulinitet”. Problemet som tankarna snodde kring var att föreställningar om maskulinitet är föreställningar som i sig är normativa – så vad skiljde begreppen åt? Var inte ”manlig norm” bara ett annat sätt att uttrycka maskulinitetens normativa imperativ? Att vara man?

Nu tänker jag så här: det rör sig om två olika samtal/tankebanor.

I det ena samtalet (mannen som norm) handlar det om människan på jorden, hennes (sic!) villkor, hennes relation till djur, till Gud, människan som prototyp – för människa, för polis, för läkare, för politiker, för ekonom, för brandman och så vidare. Det är ”den manliga normen”. Och att det jag gör med det begreppet är att sätta kön på denna könlösa tankefigur, ”människan”, och därmed avslöja människan som en ”han”. Ty utmärkande för detta samtal är just könlösheten – normen svävar i ett slags andlig dimension, där kött och kön sannerligen inte hör hemma. Mannen utan egenskaper skulle man kunna säga.

I det andra samtalet (maskulinitet) rör det sig emellertid om just mannen – denna fiktiva person i bestämd form singularis. Samtalet, som pågått så länge vi vet, kretsar ständigt och nervöst kring: Vad är manligt? Vad får en man göra? Får en man plocka blommor? (Men jösses, är du tokig – svar i Sverige under 1800-talet, se Nordiska 8

tankar kring hjälten

museets frågelista om manligt och kvinnligt från 1931.) Och här, i detta samtal till skillnad från det förra, kommer kvinnan in, också i bestämd form singularis. Det feminina. Hon kommer in som motsatsen. Som kontrasten. Som hjältinnan i relation till hjälten.

Den svaga, vackra, passiva, korkade, den som ständigt försätter vår hjälte och hela världen i fasansfulla situationer, henne man ständigt måste rädda.

Hjältefiguren, tänker jag mig, figurerar nog mest inom det andra samtalet, det om mannen och hans egenskaper, hans styrka och mod, hans rättrådighet och dristighet, hans trofasthet och visdom. Och detta samtal i dess tusen sinom tusen variationer – det är Samtalet med stort S, det är den största av berättelser, det är kärnan i den mänskliga kulturen. Hur de sitter där runt elden och lyssnar, kurar ihop sina små ängsliga kroppar för värme från elden och de andra kropparna och suger mod från sagorna, berättelserna, om Gilgamesh, om gudarna på Olympen, om Odysseus, om Egil Skallagrimsson, Gunnar på Lidarände, Birger jarl, Nils Dacke, Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III, Linné, Hjalmar Branting, Alfred Nobel, LM Ericsson, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg …

Vill vi förstå hjältemyten, skriver filosofen och företagsekonomen Claes Gustafsson i sin bok Produktion av allvar, bör vi se den som just en ofrånkomligt strukturalistisk effekt av detta ständiga, från dag till dag pågående och genom kulturen och historien löpande, individvärderande samtal – småprat, skvaller, förtal, berättelser, sagor, episka dikter – om människor, samhällen, handlingar och livssituationer. Och han fortsätter: ”Summeringen eller hopkopplingen av tänkta goda egenskaper i ett givet samhälle eller en given kultur formar den rådande hjältetypen. Vi kan se hjältemyten, tendensen att forma bilder av idealgestalter, som en struktur, som en julgran, på vilken de för tillfället populära prydnaderna – egenskapsmemer – hängs.”

Visst ändrar de form alltefter tidens modenycker – ändå ligger grundmönstret stadigt inunder. De bildar en gestalt – en MAN. Det är så banalt och så betydelsefullt. Det som är mer komplicerat däremot det är hon, hjältinnan. Vem är det? Jag har redan antytt den främsta betydelsen: att vara det passiva föremålet som med sin närvaro och allmänna dumhet skapar situationer för hjälten att 9

y vonne hirdman

förverkliga sig i. Men så finns där också små kvinnokopior – a – av hjälten/stålmannen – A –, framförallt i tecknad form, framförallt i vår tid. En inflation av nutida Jeanne d’Arcar, som slåss som värsta hjälten, iförda kläder som på ett förträffligt sätt avslöjar deras perfekta kvinnokroppar. I sin imitation av den riktige hjälten visar de på ett tydligt sätt att dagens hjälteattribut, dagens julgransprydnande framförallt handlar om våld och förmågan att ge och ta våld.

Det finns – tänker jag – en enda unik hjältinna som visserligen också har de typiska hjälteegenskaperna: styrka, mod, vänsällhet, trofasthet etc., men som ändå är en helt egen figur. Jag tänker på Pippi Långstrump. Se där – en imitation som förvandlas till ett original som ingen lyckats överträffa.

Referenser Claes Gustafsson, Produktion av allvar. Om det ekonomiska förnuftets metafysik (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1994), engelsk utgåva: The Production of Seriousness. The Metaphysics of Economic Reason (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2011) Yvonne Hirdman, Genus: Om det stabilas föränderliga former (Malmö: Liber 2001, 2011)

10